Något om cellernas andevärld
Jag har skrivit tidigare (här) att cellerna bildar första himlen, civilisationshimlen, och dess änglar. Den himmel där det finns städer och "andefabriker". Kan detta förklara varför kroppscellen påminner om en fabrik, om än i mikroskopisk miniatyr? Cellen är det närmaste till teknologi som vi har i vår kropp.
Kerubteologi
"Ty evangelium är det ljuvliga budskapet att jag af nåd återfår min förlorade kerubställning..."
(N.P.Wetterlund i Andens lag från 1910-1912, s. 49)
(se vad Wikipedia skriver om keruber, här)
Detta är kärnan i min nya filosofi "djurismen". Keruben är nämligen en "Animal Coeleste", ett himmelskt djur. Wikipedia skriver att keruberna "beskrivs som en blandning mellan djur- och människogestalt". Detta öppnar sagolika perspektiv på Bibeln och kristendomen. Ja, plötsligt får dessa ett sagolikt skimmer över sig, ty keruben är helt central i Bibeln. Jag har skrivit om detta tidigare, här. Plötsligt har älvor och troll och naturväsen en plats i Bibeln och kristendomen. Ja, naturen har plötsligt fått en skimrande plats i dem. Kerubteologin är klimaxet i Bibelns naturmystik. Och kristenheten är svältfödd på naturmystik, denna ljuvliga himmelska spekulation, som förenar himmel och jord och återför oss till våra rötter.
Underligt att finna så ljuvlig kerubteologi hos en kristen fundamentalist som N.P. Wetterlund. Men så finns också keruberna på många ställen i Bibeln, och som bibeltrogen kommer man inte förbi dem. De står där som tolkningsnycklar till att öppna ofattbara skattkammare i den bibliska mytologin. Ja, till att öppna tredje himlen, Eden.
Keruben är djurens urbild och arketyp, ur-djuret. Den är det goda i djuret, allt det himmelska i djuret, det som vi ser särskilt tydligt lysa fram i djurungar och hundvalpar. Ja vi ser det tydligt i varje hund. I de vilda rovdjuren ser vi det dunklare. Men det finns där klart ändå.
Keruben är också det förandligade djuret, djurets ande, gudsgnistan i djuret. Det som ska leva vidare efter döden, och ströva med änglarna i Edens lustgård. Rovdjursnaturen ryms inte med där, lika lite som denna finns i hundvalpar. Den är något yttre. I Eden skall djuret umgås med alla djur i vänskap, såsom Jesaja förutspådde i Bibeln (Jes. 11:6). Och den skall tala med människan och änglarna, på mystiskt vis. Den skall vara tam, men inte av tvång. Den skall vara ”vildtam”. Hundarna i civilisationen är förebilder på Edens djur, hundarna är förandligade djur, som utvecklat stort tålamod, stor mildhet och godmodighet (tänk på en mops eller en labrador), och som följer sina hussar och mattar även utan koppel, oftast. De är tjänare, inte för att människan står över dem, utan eftersom de är större än sina överordnade, ty den som ska vara störst, ska vara allas tjänare, sa Jesus (Matt. 20:26).
Den bibliska kerubteologin får oss att omvärdera vår syn på djuren, och kanske tvätta ordet ”djurisk”, ty även vi är djur och har keruben i oss. Att använda ordet ”djuriskt” som något smutsigt och lågt, är som att svära med könsord, att smutsa ner både djuren och vår egen urnatur som djur. Och vi bör inte kalla Antikrist/Babylon för ”vilddjuret”, som många bibelöversättningar gör, utan ”odjuret” är ett mer passande ord för sammanhanget, som återger grundtextens mening bättre. Det förra ordet får oss att rättfärdiga att tämja, domesticera och hålla djur i fångenskap, men sånt är ohyggligt i Edens ljus, det är det sanna odjursbeteendet. I Eden finns inget tvång, och tamheten är vunnen av kärlen, inte av galler och koppel. Då blir det alltid en ”vildtamhet”, som med Franciskus av Assisis varg, som följde efter honom frivilligt, vart han än gick, tam av kärlek.
”Vildtamheten” är att tjäna – i frihet och av kärlek – det godas sak. Den är som skogsträdgården som låtits förvilda sig men ändå tjänar djur och människor. Den är som stadsduvan, gatuduvan, som vandrar bland människorna på gatan och gläder dem, i frihet (den skulle kunna vara på vackrare platser!). Vild, men tam.
”Vildtamheten” är kärlekens vildhet och frihetens tamhet. ”Jag vill låta kärleken växa i det vilda”, sjunger Eva Dahlgren i sången ”När en vild röd ros slår ut”. Och den största friheten ligger i kärleken till nästan, i att tjäna henne och det godas sak i frihet, frivillig, spontant, inte förlusta sig i sitt egos njutningslusta och bekvämlighet, vilket är rovdjursmentalitet mot de fattiga. De mest ”civiliserade”, de som ser mest ner på djuren och mest smutsar ner ordet ”djurisk”, är paradoxalt nog ofta de som har mest av det dåliga hos djuren, rovdjursmentaliteten, girigt revirtänk, aggressivitet och oansvarighet för de svagaste i flocken. Deras smutsiga fantasi får dem att projicera sin egen ruttenhet på djuren, en ruttenhet som är tusen gånger värre än den hos djuren, som egentligen är oskyldiga och rena och syndfria. De tycker djuren är dummare än dem. Sanningen är att de är tusen gånger dummare än djuren, som i alla fall inte förstör planeten och ej heller är i fiendskap med sin egen urnatur.
Wetterlund verkar i flera stycken ha låga tankar om vildheten och djuren. Men så var han också präst i Svenska Kyrkan. Men min kerubteologi är delvis hämtad från honom. Han såg keruben i djuret, trots allt.
Något mer om "kosmiskt medvetande" och atomens andliga sol
Andevärlden fungerar ungefär som vårt medvetande fungerar nu: Vi har hela kosmos i vårt medvetande, genom att vi tänker på det. Vi behöver inte byta plats och förflytta oss i rummet för att förflytta oss i kosmos i vårt medvetande, vi förflyttar oss enbart i tanken och känslan. Det är detta det "kosmiska medvetandet" handlar om, som jag skrev om här, och det är denna andevärld atomen har, och som gör att den kan vara så levande och paradisisk mitt i sin synbara orörlighet. Ja, hos den är andevärlden starkast och klarast just p.g.a. att den är mest orörlig av allt skapat. Det är nämligen ofta så att ju mer orörligt det yttre livet är, desto mer rörligt och levande är det inre livet, för att kompensera för den inre orörligheten, särskilt om detta inte är tvunget. Våra nattliga drömmar är exempel på detta. 1600-talspoeten Lars Wivallius skrev sina bästa dikter i fängelset, det var där inspirationen var starkast. Jag tror John Bunyan (som skrev "Kristens resa", som anses vara världens mest sålda utombibliska bok någonsin, i fängelset) och Johannes av Korset (som skrev "Själens dunkla natt" och "Andlig sång" i fängelset) kan vittna om något liknande, och jag också, i min fängelsevistelse i Serbien 2010.
Låt mig ta en bild på det kosmiska medvetandet: Parabolantennen eller den internetuppkopplade datorn kan vara svaga skuggor av atomens förmåga att ta in resten av kosmos i sig, förenas med resten av kosmos i ett kosmiskt medvetande. Atomkärnan är en andlig sol, som är ett mikrokosmos av "Gud", är "Gud i oss", där atomkärnornas kosmiska community är den makrokosmiske "Guden". Jag leker med tanken att vissa människors andevärldsupplevelser tar delvis plats inuti den atom som är deras väsens kärna, och att atomkärnan är den andlige solen i deras andevärld, lite som i denna bild. Sedan kan de ta in andras andevärldar lite som en parabolantenn eller som en dator. Är "tunneln" i nära döden-upplevelsen en färd inåt istället för utåt? Till mindre istället för större? Och är "ljuset i slutet av tunneln" atomkärnans andliga sol?
"Eminent physicist, David Bohm, viewed all matter as "condensed" or "frozen light." Physicist Stephen Hawking once stated ,"When you break subatomic particles down to their most elemental level, you are left with nothing but pure light." (Kevin Williams på denna sida)
Psykiatrikern Richard M. Buckes upplevelse av "kosmiskt medvetande".
En helig läsupplevelse i mitt liv, som jag aldrig ska glömma, är den kanadensiske 1800-talspsykiatrikern Richard M. Buckes beskrivning av sin mystika upplevelse 1872 av "kosmiskt medvetande". Den tröstade mig djupt, och betydde mycket för min tro på universalismen, apokatastasis, eller läran om allas slutliga frälsning,. Denna upplevelse kändes så sann, så sann! När jag läser den idag, rimmar den väl med min mikrolivsfilosofi, ja ger den rikligt med näring! Den är en av de vackraste mystika upplevelser jag känner till. Här kommer den, ett utdrag från boken "Cosmic Consciousness" från 1901 (den kan läsas här, gratis):
"All at once, without warning of any kind, I found myself wrapped in a flame-colored cloud. For an instant I thought of fire, an immense conflagration somewhere close by in that great city; the next, I knew that the fire was within myself. Directly afterward there came upon me a sense of exultation, of immense joyousness accompanied or immediately followed by an intellectual illumination impossible to describe. Among other things, I did not merely come to believe, but I saw that the universe is not composed of dead matter, but is, on the contrary, a living Presence; I became conscious in myself of eternal life. It was not a conviction that I would have eternal life, but a consciousness that I possessed eternal life then; I saw that all men are immortal; that the cosmic order is such that without any peradventure all things work together for the good of each and all; that the foundation principle of the world, of all the worlds, is what we call love, and that the happiness of each and all is in the long run absolutely certain. The vision lasted a few seconds and was gone; but the memory of it and the sense of the reality of what it taught has remained during the quarter of a century which has since elapsed. I knew that what the vision showed was true. I had attained to a point of view from which I saw that it must be true. That view, that conviction, I may say that consciousness, has never, even during periods of the deepest depression, been lost."
Det var särskilt följande ord som tröstade mig djupt: "the cosmic order is such that without any peradventure all things work together for the good of each and all; that the foundation principle of the world, of all the worlds, is what we call love, and that the happiness of each and all is in the long run absolutely certain."
Bucke räknade också upp bland upplevelsens karakteristika,
- loss of a fear of death
- loss of a sense of sin
Var det en glimt av atomernas kosmiska andevärldscommunity som Bucke fick här? Anmärkas kan också att många som haft nära döden-upplevelser vittnar att de mist fruktan för döden, se denna artikel.
Behöver det sägas att han inte är den enda som haft sådana upplevelser? Otaliga mystiker har haft det, och droger kan också ge sådana upplevelser.
Man kan också fråga sig om det kosmiska medvetandet har något att göra med psykiatrikern C.G. Jungs "kollektiva omedvetna" med alla dess arketyper. Ty andevärldsupplevelser är fulla av arketyper! Det finns nog förbindelser här, även om dessa två inte är samma sak.
Nådastolen
(Uppenbarelsebokens femte och sjätte kapitel)
Djupt i tillvarons hjärta,
välvd över sagans och mytens ljus:
kristallhavets rena, bjärta
färger och vind av serafvingars sus.
Fyra Djur över det ses trona,
- keruber - och en är av Adamskt snitt,
som har låtit ett blod sig försona,
ett blod av ett Lamm så rent och vitt,
i kristallhavstronens mitt.
Ur det Lammet det ljuder en hänryckningssång,
kristallklart som havet självt.
Profeter sökt tyda det mången gång
då de bortom sig själv har välvt.
Och tonerna helar själv djupaste sår
ja ock i självmördares bröst,
om det eviga Eden de tonerna spår
och de sjungs med sagolik röst.
Läks alla våra själsliga sår i "andevärlden"?
Mången självmördare har nog tagit livet av sig i desperat hopp om att hitta läkedom, antingen genom att sluta existera eller läkas i en andevärld. Och mången själ med kronisk, livslång ångest har nog undrat om sånt läks i himlen.
Jag har tidigare på bloggen hävdat att alla träder in i paradiset efter döden, genom att gå in i sin varelses gudomliga kärna, atomen. Hur kan detta ske med "obotligt sinnessjuka", själsligt trasiga narkomaner och alkoholister? Släpar inte deras trasiga själ efter?
Låt mig förklara. Människan består enligt traditionell kristen psykologi - som jag delvis följer - av ande, själ och kropp (se en kristen klassiker om detta, "Själ och ande" av Jessie Penn-Lewis, från början av 1900-talet, som kan läsas på norska här och på engelska här). Anden är personlighetens kärna, där Gud bor, och där Den Helige Ande möter vår ande, och själen är förbindelselänken mellan anden och kroppen.
Om detta är sant, och anden är lika med atomen i vår själs innersta, då är själen något psykosomatiskt, något halvkroppsligt, något som kan förklara varför vi kan känna ångesten som en fysisk oro i maggropen. Ja, de flesta av våra känslor känns i kroppen, medan tankarna inte gör det. Betyder det att tanken är mer ande och känslor mer själ och kropp? Men inte alla känslor är lika mycket själ och kropp. Agapekärleken (den villkorslösa kärleken) finns mer i anden än i själen och kroppen, medan den erotiska kärleken och förälskelsekärleken är mer själslig och fysisk. Det finns således "högre" och "lägre" känslor (jag menar på olika avstånd från paradisets kärna). Alla "högre" känslor tar vi med efter döden då de finns i anden. Det är nämligen bara anden som går vidare. De känslor som är mer själsliga och fysiska, lämnar vi kvar. Antagligen lämnar vi kvar den sexuella driften, men jag är inte säker. Det kan finnas en andlig motsvarighet till erotik och sex, vilket andeskådaren Emanuel Swedenborg påstod, och astralsex är något folk har erfarit. I varje fall är den fysiska erotiken och andeerotiken inte samma sak, vi kommer inte att släpa med någon fysisk åtrå.
Jag vill nu påstå, att alla själsskador ligger i själen och kroppen, inte i anden. Omoral ligger också i själen och kroppen, då vår ande är gudsgnistan i oss, det gudomliga i oss. Vi tar alltså inte med oss detta efter döden, in i atomernas andevärld. Det är på detta sätt jag tror vi läks efter döden, och det är detta som gör att folk vågar ta självmord, hade det inte varit för detta hade inte folk vågat, tror jag, ty de hade riskerat de andevärldens helveten som de kristna fundamentalisterna pratar om (som inte finns) och vetat detta innerst inne.
Låt mig avsluta med en liknelse: Kroppen är trumpeten, med en sordin som dämpar ljudet, och ljudet genom trumpeten är själen. Trumpetisten är atomen i vårt väsens innersta, i gemenskap med atomernas kosmiska community. Själsskador är falska ljud som kommer av dålig trumpet och tilltäppt sordin, dvs. sjukdomar. En gång skall trumpetisten lägga av "trumpeten dig" och sjunga dig utan trumpet. Detta är paradiset, ty det är den överlägset vackraste sången *, mild och varm och ren, såsom bara en levande varelse kan. Trumpeten är gäll och metallisk i jämförelse, och har dessutom sordin.
* P.S. Om inte själen läkes i "andevärlden", då står det illa till med de flesta i civilisationen, fulla som de är av själslig sår, ärr och traumor, och då går personer med kronisk ångest "förlorade", fast de inte blev sjuka av omoral, utan av samhällets hårdhet, civilisationens onaturlighet.
Något om mentalpatienters rättigheter i vår tid, och behovet för psykiatriker att tolerera andevärlden
Hade man behandlat s.k. "utvecklingsstörda" så som man behandlar "psykiskt sjuka" hade det blivit ramaskri. Tänk er fängelser där "utvecklingsstörda" behandlades för sina abnormaliteter, tvångsmedicinerade med vidriga gifter som plågade dem, satta i spännbälte (att hela kroppen binds vid en säng) och isoleringsscell för alltför avvikande beteende enligt vårdarna. "Psykiskt sjuka" har faktiskt en del gemensamt med "utvecklingsstörda", samma svårighet att klara sig själva i kriser, samma utsatthet, försvarslöshet, psykiska sårbarhet och svaghet, barnlikhet och naturbarnlikhet. Samma ärlighet och föga sinne för anständighet, sociala koder och tabun. Tänk om "psykiskt sjuka" en dag skulle få njuta samma respekt och samma rättigheter i praktiken, som "utvecklingsstörda", istället för att skändas, mobbas och förföljas så som de blir idag (dock, de "utvecklingsstördas" rättigheter behöver också förbättras). Urfolkens "psykiskt sjuka" blir ofta schamaner (inte minst de "schizofrena" bland dem), och det att byn stöttar dem in i en uppgift som passar dem, gör att de kan bota sig själva. De botar sig själva genom att kanalisera sin psykiska avvikelse i fruktbara uppgifter. Men det kan de göra eftersom "andevärlden" inte anses som galenskap, utan som en mytisk och symbolisk verklighet att ta på allvar, som ger kunskap och helande. Men för vårt samhälle är "andevärlden" galenskap, och detta har rättfärdigat förföljelse av psykiskt sjuka istället för att lära sig av "andevärlden". Ja, t.o.m. våra nattliga drömmar anses som psykos (om än ofarlig och nödvändig) av många psykiatriker, som har förlorat sinnet för symbolernas och andlighetens värld, och bara kan tänka i materialistiskt-biologiska termer. Det dom gör med sina gifter är ju att de vill ta kål på "andevärlden", ta kål på andlighet och mytiskt tänkande, så att vi ska tänka med vetenskapens kalla, mekaniska och rationalistiska begreppsvärld, och enbart med detta. Dvs. andligt självmord. Ack, hade psykiatrikerna bara bildat sig mer i humaniora! Då skulle de genast bli mer humana och toleranta, så som det gick för Johan Cullberg, svensk psykiatris "grand old man". Andligt virrvarr och förvirring kan bara botas med sund andlighet, inte med död och kall andlighet. Psykiatrikerna bör sluta vara rädda för andlighet (vilket min psykiatriker är) och ta en kurs i kyrkohistoria istället, ty här behövs gedigen andlig bildning. Psykoser är ofta religiösa, och dessa psykoser existerar inte i ett historiskt vakuum.
Alltså: låt oss försöka förstå och tolka andevärlden, istället för att försöka ta kål på den med gifter.
Min mikrolivsfilosofis kärna
Min mikrolivsfilosofis kärna är detta: Tillvaron har till synes "övenaturliga" och "paranormala" aspekter, och antingen härstammar dessa från en objektiv andevärld "där ute", över naturen, eller så härstammar dessa från naturen själv, från naturens inre liv. Jag lutar mot det senare, och min mikrolivsfilosofi är ett försök att göra mening av det senare, ge det en förklaring. Att jag har valt atomen och mikrolivet till andevärldens främste aktörer, är p.g.a. att det inte finns så mycket annat i naturen som skulle kunna fungera som bärare av andevärlden.
Min definition av teknologi
(tre kommentarer på Facebook till filosofen Antony Fredriksson:)
"Antony, om du kallar djurens beteenden för teknologi, då kan vad som helst vara teknologi, då är cellernas arbete i kroppen teknologi. Min definition av teknologi är följande: "En tillräckligt avancerad yttre redskaps- och teknikstruktur för att bli ett självändamål som förslavar dem som använder den och fjärmar dem från naturen och får dom att tjäna sin teknikstruktur istället för livet, naturen, en teknikstruktur som går på de senares bekostnad." Denna definition inrymmer hela civilisationens teknologi från och med jordbrukets och städernas uppkomst."
"Antony, sedan civilisationens uppkomst har all civiliserad teknologi tjänat sig själv, inte livet och naturen, annars hade den aldrig använts. Teknologin har varit som fiskens andningsapparat för att kunna leva på land, ett apparat som inte behövs ty fisken har tillgång till vatten, och kan sprattla dit ner igen, men den är underställd sitt andningsapparat, som får fisken att utveckla detta apparat mer och mer, så att det blir svårare och svårare att återvända till vattnet. Djungeln och skogen och urfolksstammen är människans vatten."
"Jo, självklart är jägar-och samlarsamhällens redskap en form av teknologi, men jag skulle säga att när teknologin är organiskt ett med naturen och bara är en förlängning av naturen, istället för att vara något som går emot naturen och våldför sig på den och förstör den, då kanske jag inte skulle kalla det teknologi, utan bara "redskap". Ja, ordet teknologi har en klang i vårt språk som inte passar i såna sammanhang (vi måste använda ord så som de används i språket överlag). Det ordet kräver liksom en civilisation, en övergripande och omfattande struktur. Jag skulle på samma sätt inte kalla kroppscellens arbete, som nästan kan påminna om en civiliserad fabrik i mikroskopisk miniatyr, för teknologi."
Andevärldens tre klarhetsgrader
Har andevärlden tre klarhetsgrader, grovt indelat?:
1) Alla varelsernas drömvärldar i de nattliga drömmarna.
2) De större varelsernas andevärldar, i visioner och astralresor.
3) De mikroskopiska varelsernas andevärldar, i visioner och astralresor.
Lika mycket klarare som andevärld 2 är över 1, är 3 över 2.
Dessa tre representerar sfärer av inre klarhet, och vi har alla tre inom oss. Ju dunklare andevärld, desto vanligare är upplevelsen av den, bland människor. Nattliga drömmar är bara fantasi, de större varelserna andevärld i visioner och astralresor är en blandning av fantasi och verklighet, och de mikroskopiska varelsernas andevärld i visioner och astralresor är bara verklighet, dvs. allt är naket och icke-symboliskt, icke-teatraliskt och direkt, utan fasader. Det är den makrokosmiska motsvarigheten till hjärnans medvetande, och precis som hjärnans medvetande är orienterat i verklighet, är dess makrokosmiska motsvarighet det också. Människans andevärld är ett dunkelt besök i detta kosmiska medvetande, och detta kan också kallas "Gud", och är atomernas kosmiska community. Den finns inte "där ute", utan man reser i detta medvetande i sitt inre, genom att byta tillstånd, precis som Swedenborg lärde.
På frågan "Vart går själen när kroppen dör?" svarade Jacob Böhme: "Den behöver inte gå någonstans." (Citatet hittat i Aldous Huxleys bok "Den oförgängliga filosofin" (1952)) (Jag tror det är hämtat från Böhmes skrift "Of heaven and hell")
Kort introduktion till hur större varelser och samhällen är uppbyggda
Atomerna bildar gruppsjäl och skapar molekylen. Molekylerna bildar gruppsjäl och skapar cellen. Cellerna bildar gruppsjäl och skapar kroppsorganet, t.ex. hjärnan. Kroppsorganen bildar gruppsjäl och skapar kroppen.
Det går vidare också: Kropparna bildar gruppsjäl och skapar familjen. Familjerna bildar gruppsjäl och skapar flocken, stammen, byn eller samhället.
Som ni ser, är gruppsjälen, communityn, helt central i alla dessa "stadier".
Ju större enheter, desto lösare är de sammanbundna. Ju mindre enheter/varelser, desto starkare kärlek, desto starkare "kärlekslim" mellan dem.
Något om sommarhettan
Om inte svenskarnas klimatsamvete väcks av denna sommars hetta, då väcks det väl aldrig. Den här sommaren är den underligaste sommaren i alla mina trettiotre år. Den överlägset torraste och överlägset varmaste.
Min mikrolivsfilosofi påminner lite om Paul Tillichs gudsbild och om österländska teologer
Mim mikrolivsfilosofi om att atomen är gudomens innersta, påminner på något sätt lite om den tysk-amerikanske teologen Paul Tillichs (1886-1965) gudsbild. Han kallade Gud för "the ground of Being", vilket atomerna ju är. Liknande uttryckssätt, Gud som "all tillvaros Grund", finns hos österländska mystiker och teologer, särskilt hos de som lutar åt panteismen.
Viktigt om min mikrolivsfilosofi
Jag famlar i mörkret med min mikrolivsfilosofi, ni får ursäkta det mycket spekulativa i mina teorier. Om jag har fel, har jag ändå på nåt sätt uppnått mitt syfte om jag får folk att tänka kring dessa saker, komma med bättre teorier än mig, men vi måste börja med att inse att vår själ och andevärlden inte är, och inte kan vara, frikopplade från det atomerna och cellerna i naturen sysslar med. Det är min främsta poäng med min mikrolivsfilosofi. Man har nämligen i esoterikens historia systematiskt frikopplat andevärlden och naturen från varann, och detta är en av ockultismens och esoterikens största missar, som har fjärmat dem från verkligheten i ofruktbara spekulationer. Jag vill försöka reparera detta fel.
Vad min mikrolivsfilosofi har svårt att förklara
Min mikrolivsfilosofi förklarar en hel del, har jag märkt, särskilt det s.k. "paranormala", men följande saker har jag svårt att få att passa med min teori, och gör att jag tvivlar:
1) Det är för stort hopp mellan människa och atom för att vi skulle kunna bli atomer efter döden.
Denna invändning kan bemötas genom att atomen inte är mindre levande och intelligent än vi, snarare mer, eftersom den varit med och skapat hjärnan och medvetandet. Vår kropp, resten av den förutom vår innersta kärna som atom, fungerar istället som en sordin för atomens intelligens och liv. Det förklarar varför det verkar vara så att ju mindre livet är, desto mer spirituellt och levande verkar det vara, särskilt dess förmåga till att svärma och bilda gruppsjälar - något av paradisets innersta väsen, och där det behövs verklig intelligens, ty det är det svåraste. Ja, vad är mer paradisiskt och levande och intelligent än förmågan till community och samarbete? Denna förmåga når sin absoluta klimax i hjärnans celler och atomer.
2) Varför har jag inte lyckats hitta min mikrolivsförklaring av andevärlden hos någon tidigare andeskådare, astralresenär eller nära döden-upplevelse-upplevare? Borde inte nån ängel eller ande ha uppenbarat detta för oss?
Denna andra invändning kan bemötas genom att den mänskliga andevärlden är oerhört dunkel och symbolisk-teatralisk, mest av alla varelsers andevärldar. Ju mindre varelse, desto klarare och mer verklighetstrogen andevärld, och atomernas andevärld är bara verklighet. Denna atomernas andevärld kommer in i den mänskliga på ett dunkelt sätt, ungefär som telepati. Men den klär alltid ut sig, och samspelar med människans fantasi, för att vi ska kunna uppfatta den. Eftersom den mänskliga andevärlden är så dunkel och symbolisk, är den en blandning av fantasi och verklighet, dock mest fantasi. Detta förklarar varför vi får så lite verifierbar information från den mänskliga andevärlden som inte den mänskliga upplevaren visste redan, däribland att andevärlden uppstår ur atomerna och att vi blir atomer efter döden. Detta kanske är information från de innersta himlarna, atomernas himlar, inte de mänskliga himlarna *. De flesta änglar och andar, däribland anhörigas, verkar vara förklädda, dunkla atomer, molekyler och celler, och varelser uppbyggda av minnen och delar av vårt undermedvetna. Och när människorna på jorden nån sällan gång ibland för besök av verkliga anhöriga, hinner dessa bara säga det viktigaste, så svårt är det med kommunikationen.
3) Om själen skadas av hjärnskador, t.ex. Alzheimers, skulle man inte tro då att själen utplånas helt av att hjärnan dör? Är det inte bara en gradskillnad här?
Denna tredje invändning kan bemötas genom att om kroppen är själens, eller den atoms som är personlighetens innersta kärna, sordin, är sjukdomar som förorening och tilltäppning av sordinen, sordin i sordinen, dubbel sordin. Ja, fördunklas inte själen av svåra fysiska och psykiska plågor? Vi har svår att tänka klart och känna oss ett med vår själ och kropp, kroppen är ett hinder, den lyder inte längre vår vilja, smärtan är grus i maskineriet. Dör kroppen, tas sordinen bort från själen, så att den kan flöda fritt, istället för att förintas. Dock, ju mindre varelse, desto mindre sordineffekt har kroppen. Atomen har ingen sordin alls, utan där är kropp och själ helt ett. Det är också denna egenskap som gör att den har så lätt för att bilda starka gruppsjälar med andra atomer. När själen ligger öppen och ren, binder den lättare till andra själar. Tuffa killar bildar inga bra gruppsjälar, så att säga.
Kroppen som själens sordin rimmar för övrigt väl med vissa gnostiska föreställningar om att själen genom kroppen "lagts i materiens bojor". Jag kan bara inte tro att någon verklig demiurg gjort detta, utan det var nog ett äventyr som vi alla var med på i skapelsens morgon. Men att tro på Jahve förslavar oss och fjättrar oss i kroppen när vi tar honom bokstavligen, som en gubbe, det blir som en ytterligare sordin. Var det detta gnostikerna menade, symboliskt, med sitt tal om demiurgen? Jag vet inte tillräckligt om detta. Men Gamla Testamentets gud liknar i sanning demiurgen.
Djuren är så fria och lätta i själen eftersom de varken har kungar, presidenter eller gammaltestamentliga gudar.
I ut ur kroppen-upplevelser och nära döden-upplevelser är det som om själens sordin löses för ett tag, litegrann, och får flöda friare. Vi kan bara drömma om hur det blir när den löses helt och hållet. Ljuvligt blir det nog. Frihet och stor kärlek. Andevärlden verkar vara vårt rätta hem. Och den finns i naturen, i enhet med naturen, verkligheten, inte lösryckt från den i en egen värld, såsom de kristnas andevärld ofta ter sig.
* visserligen har den mänskliga andevärlden tre himlar, där den innersta befolkas av atomernas änglar, men även denna innersta mänskliga himlen är mycket mer symbolisk än atomernas egen andevärld, den vi stiger in i då vi själva blir atomer. Detta är lite svårt att reda ut logiskt. Vad jag menar är att det är skillnad mellan att vara som människa i tredje himlen, den innersta himlen, befolkad av atomänglar, och att själv vara en sådan där atomängel. Och vi kanske måste vara en atomängel för att verkligen kunna förstå andevärldens uppbyggnad, ty hur andevärlden skapas liknar på hur medvetandet skapas i hjärnan (som jag sagt tidigare, medvetandet i en varelse är en mikroandevärld, medan atomernas kosmiska community är makroandevärlden, och dessa har mer gemensamt än vi anar). Annars blir det bara gissningar och dunkla spekulationer, över vårt förstånd. Det är väl därför vi har så lite informaton om det. Själv famlar jag i mörkret, ni får ursäkta det mycket spekulativa i mina teorier. Om jag har fel, har jag ändå på nåt sätt uppnått mitt syfte om jag får folk att tänka kring dessa saker, komma med bättre teorier än mig, men vi måste börja med att inse att vår själ och andevärlden inte är, och inte kan vara, frikopplade från det atomerna och cellerna i naturen sysslar med. Det är min främsta poäng med min mikrolivsfilosofi. Man har nämligen i esoterikens historia systematiskt frikopplat andevärlden och naturen från varann, och detta är en av ockultismens och esoterikens största missar, som har fjärmat dem från verkligheten i ofruktbara spekulationer. Jag vill försöka reparera detta fel.
Något om astrakroppen
Kan det vara så att den "astralkropp" som andevärldsresenärerna har, är i själva verket byggd av alla vår kropps atomers själsliga sida, deras drömkroppar, och denna atomens drömkropp är en ljusvarelse, vilket kan förklara att vissa rapporterat att deras andekropp inte var byggd av materia, utan av ljus. Den sägs förflytta sig med hjälp av tanken, och det är logiskt, ty den är uppbyggd av dröm och fantasi. Den sägs kunna gå genom väggar och vad som helst, också logiskt med tanke på detta. Den är vår kropps drömrepresentation.
Varför kommer det så lite teknologikritik från buddhisterna i Tibet?
"Without technology humanity has no future", skrev buddhisternas främste ledare Dalai Lama på Twitter 2015.
Varför kommer så lite radikal teknologikritik från buddhisterna i Asien (förvisso finns det många buddhister med i miljörörelsen, såsom Joanna Macy, Tich Nhat Hanh och Paul Chefurka, men de är sällan primitivister)? Varför kommer så mycket sånt från Amerika istället (tänk på John Zerzan, Derrick Jensen, Daniel Quinn och Fredy Perlman), världens värsta land när det gäller teknohybris? Är det för att de fått känna på de yttersta konsekvenserna av teknologin?
Man skulle i alla fall tro att buddhisterna i Tibet skulle fatta, de som är extremt asketiska, och kan ofattbara meditationstekniker som "Tummo", där man genom meditation lyckas höja temperaturen i fingrar och tår med upp till 17 grader, och som gör att man kan sitta naken ute i snön och kylan och meditera i långa tider.
Med sådant behöver man väl inte lika mycket teknologi som oss för att hålla sig varm?
Men jag har alltid haft svårt för Asiens andliga teknologi. Man blir så himla självupptagen när man sysslar med sånt. Det blir som en andlig sport istället för att man gav all sin tid till att lindra lidande. Samma sak ser jag hos Indiens sadhun och yogin.
Hos de icke-mänskliga djuren ser jag ingen andlig teknologi. Den finns inte i den icke-mänskliga naturen. Där har färdigheterna evolverat i millioner år, så att de finns i instinkterna och generna. De är naturliga och spontana, med andra ord, inte framtränade under ett enda liv, så att varje generation måste träna fram egenskaperna på nytt för varje generation.
Är inte den andliga teknologin bara den materiella teknologins baksida? Kanske dessa två har mer gemensamt än man kan tro, och att detta ligger bakom Dalai Lamas uttalande ovan?
Buddhistmunkarna har också kommit bort från naturen, med alla sina tempel och kloster. De borde ha bevarat sina yttersta förfäders livsstil, de byggde inga kloster, de levde som urfolken. De borde ha hjälpt de fattiga istället för att bygga sina praktfulla tempel. Vilka slavar var det som byggde deras tempel, såsom detta?
Detta glömmer ofta de hippien som idealiserar Asiens andlighet. Att även Asien har förfallit och kommit bort från naturen. Mitt i sin askes. Ja, deras askes är inte djurens naturliga askes, utan ofta något helt annat.
Alltså, när solidariteten, inte andesporten och den egna andetekniska förträffligheten, blir huvudsaken, då slutar man med teknologi, både andlig och materiell sådan, och går och bär de fattigas och djurens bördor tillsammans med dem, och söker kasta av dessa bördor istället för att låta dem slava i gruvorna och fabrikerna för vår lyx.
Tyvärr har Dalai Lamas dator (smartphone?) också tillverkats genom slavarbete och naturförstörelse. Han ser inte så långt, längre än så verkar inte Tibet-buddhisternas officiella andlighet nått (och jag tror andeteknologin har stor skuld i detta). Men säkert finns det oliktänkande bland dem.
Dock, Dalai Lama slutar sitt Twitter-meddelande med: "but we have to be careful that we don't become so mechanised that we lose our human feelings".
De kristna fundamentalisterna håller sitt inre i fångenskap och slaveri
Varför pratar de kristna fundamentalisterna så mycket om att kriga mot demoner och satan och förneka sig själv och döda sitt "kött" (därmed menas den "syndiga naturen"). Vårt innersta inre är ju gott, härstammar från naturens paradis! Man behöver därför inte förneka sig själv, utan istället släppa fram sitt innersta och bli verkligen sig själv. Men är det detta innersta själv som de kristna fundamentalisterna räds, och som de försöker döda och förneka och kriga mot hela tiden? För att det påminner för mycket om djuren, som de anser som något "lågt" och nästan snuskigt, något underlägset människan, som är "skapelsens krona" enligt dem?
Är kanske alla tvivlande tankar som uppstiger ur vår hjärnas intelligenta atomer och celler, demoner och satan och köttet för de kristna fundamentalisterna? De har ju byggt sig en tankeborg som står där, färdig, till synes perfekt. Nåde den atom eller cell eller människa som vågar störa denna borg.
Då de kristna fundamentalisterna håller naturen, djuren och tredje världen i slaveri och fångenskap, genom domesticering och kolonialism, är det väl inte så konstigt att de håller sitt inre också i slaveri och fångenskap, och räds allt som hotar deras maktställning som herre och gud. De sätter munkavle på atomerna och cellerna. Dessa får snällt lyda dem och tjäna deras tankeborg, vilket de också gör, motvilligt.
Den som återknutit sina band till naturen, är ett med sig själv, och krigar inte längre mot sitt inre. Det har jag fått erfara, jag slutade kriga och döda "köttet" när jag gick ut ur Smiths Vänner, och jag har inte blivit ond av det. Jag gör fortfarande fel, men jag är ett med mitt innersta, och med mina atomer och celler, ordet är fritt i den församling jag bildar med dem i mitt inre.
Atomernas andevärld som förklaringen till andevärldsupplevelser
(fortsättning av mina teosofiskt-mystiska gisnings-spekulationer och tankelekar)
Förklaringen till att man gjort vissa sanna observationer i ut-ur-kroppen-upplevelser som inte kan förklaras med vanlig vetenskap, kan vara att varje atom i rummet har en innersida, en själslig sida, och alla dessa atomers inre världar är sammanlänkade till ett helt, till att skapa en andlig parallellversion av rummet, som inte är "där ute", utan inom varje atom, precis som vi har våra tankar inom oss, och att det är denna drömversion av rummet, denna fantasiversion av rummet, som astralresenärer går in i i ut-ur-kroppen-upplevelsen, genom att få information om omvärlden genom atomernas drömvärld. Detta kan förklara t.ex. att Emanuel Swedenborg besökte det andliga Stockholm i sina visioner, en parallellversion av Stockholm, men han kunde inte se in i det fysiska Stockholm från det andliga Stockholm, vittnar han *, och det säger mycket om vad det var han upplevde: en drömvärld, inte det riktiga Stockholm. Men att varje atom i rummet ger en andeversion av sig själv till oss, gör att alla atomerna i rummet ger oss ett slags "simulation" av rummet, en själslig version av rummet. Att andevärlden är en simulation bekräftas av den nutide andeskådaren Michael Raduga, som förtjänar mer uppmärksamhet, och som kommit fram till detta genom mycken experimentation.
Om masshallucinationer verkligen förekommit (vilket t.ex. psykiatrikern, filosofen och psykologen Raymond Moody påstår), och det är sant att andevärlden är simulerad, då har jag bara kvar min teori om atomens andevärld, sammanlänkad med alla andra atomernas andevärldar, som möjlig förklaring till dessa masshallucinationer, ty atomerna kan ju kommunicera samma sak till flera människor samtidigt, ifall de är medvetna, intelligenta och sammanlänkade i en "andevärld". Telepatin kan också förklaras med atomernas andevärld, likaså bönesvar och "andeutgjutelser" i religiösa väckelser. Ingen personlig Gud behövs i detta scenario, ej heller något traditionellt "övernaturligt" eller "paranormalt" (tänkt som en övernaturlig värld "där ute"), ty alla atomer är sammanlänkade vare sig vi tror på deras andevärld eller ej, och atomernas gemensamma andevärld är inte märkvärdigare än vår egen kropps gemensamma andevärld, kallad "medvetandet", frukten av atomernas gemensamma andevärld i vår kropp. Vår kropps andevärld är ett andevärlds-mikrokosmos, atomernas kosmiska andevärld är ett andevärlds-makrokosmos. Och det är i den senare vi går in i efter döden, dock passerande cellernas och molekylernas andevärldar.
* och den andlige parallellversionen av rummet avviker alltid något från den fysiska modellen, precis som våra fantasibilder av verkligheten aldrig är helt exakta kopior av något. Detta bekräftas av parapsykologen Susan Blackmore, i en av hennes ut-ur-kroppen-upplevelser.
Jag har botats från min oro!
Min ständiga oro i maggropen, som jag hade i två veckor, är botad, helt och hållet! Det började på söndag för en dryg vecka sen, efter att jag fått förbön av pensionerade diakonissan Inga Pagreus i St.Clara kyrka. Det mesta av oron gick bort följande natt, efter ett halvt dygn. Om det var förbönen eller någon annat, får jag väl aldrig veta, men all kärlek hjälper, och förbön är kärlek. Annars spelade nog ett ihärdigt solande på stranden många eftermiddagar, säkert en roll. Det var läkande och avslappnande.
Dikten "Kerub" av Karin Boye
KERUB
Också du, som våndas under allas klander,
också du är kallad till din plats bland keruberna –
med lejonfötter, med solvingar,
med vördnadsbjudande människohuvud:
djur-ängel.
De ropar efter dig: ”Oren, oren!”
Därför att de aldrig drabbades av renhet.
Låga, samla dina gnistor ur vråarna,
ässjan väntar, och hammaren som smider dig till
blixt
skall lära dig blixtens snabba renhet
och ditt namn bland keruberna.
(Karin Boye)
(förmedlad av filosofen Hugo Strandberg vid Åbo Akademi)
Jag har fått tillbaka tron på bönesvar
Min mikrolivsfilosofi om att mikrolivet är gudomligt och har nästan (till synes) paranormala förmågor, har gett mig tillbaka min tro på bönesvar. Jag tror att atomerna, molekylerna och cellerna är engagerade i alla bönesvar, de hör våra böner och svarar efter bästa förmåga. Om inte det finns någon andevärld och Gud "där ute" (jag är ännu ateist), måste bönesvaren engagera mikrolivet istället, för det är där allt sker.
Läkevetenskapens otroliga helandeteknologi är bara en blek skugga av mikrolivets helande förmågor. Och internet är bara en svag skugga av kommunikationen mellan mikrolivets varelser, som förklarar många bönesvar.
Men jag klarar inte att be själv, eftersom jag inte vet hur man ber till atomer och celler. Jag suckar istället till Jesus när det är riktig fara på färde (till den Jesus som bor inom mig och i allt), och ber om förbön. Jag har kommit så långt bort från det rituella livet, och så djupt in i spontaniteten att jag inte klarar att be så som de kristna, i kammaren och på bönemötet. Men att be om förbön är också ett sätt att be.
Det finns en hel litteratur om bönesvar, om otroliga bönesvar som inte går att bortförklara som vanlig sannolikhet. En sån bok som jag läser lite i är "Upplevelser i bönens värld" på K.Neltons förlag1934, översatt från engelskan.
Helandemirakel är också spännande att forska i, jag har läst lite på sistone om William Branhams helandemirakel, svåra att bortförklara. Helt klart är verkligheten långt mer mirakulös än läkevetenskapen och ateismen vill erkänna. Och "miraklen" behöver inte vara övernaturliga, utan kan ingå i naturens egen gudomlighet. Ja, jag tror fortfarande inte på det övernaturliga, andevärlden finns inte utanför oss, utan inuti oss, Guds rike finns inuti oss, som Jesus sa (Luk. 17:21).
Tore Littmarck trodde på naturens paradis
I min sång "Livsflodens sång" skriver jag:
4. Där på det stela viset,
prästen går i en lund,
ser inte paradiset
:/: ens i en fågel, en hund :/:
prästen går i en lund,
ser inte paradiset
:/: ens i en fågel, en hund :/:
För många präster är naturen fallen, den drogs med i syndafallet, är alltså syndig. Dock, det finns präster som inte faller i denna kategori. Psalmdiktaren och prästen Tore Littmarck (1921-2007) verkar ha sett paradiset i naturen, ty han diktar i psalmen Över berg och dal, som finns i Svenska Kyrkans psalmbok i psalmbokstillägget, nr. 752:
"Och när dagen lång,
du hör fåglars sång,
hör du himmelens egna ljud"
Ju längre ner i hierarkierna du kommer, desto mer finner du såna här tankar, tror jag.
Atomen som ljusvarelse och inre sol
Om atomen är som ett mikrosolsystem där atomkärnan är solen och elektronerna planeterna, som den danske mystikern Martinus Thomsen trodde, och även fysikern Ernest Rutherford, "atomfysikens fader", och om denna mikrosol bär på ett andligt väsen, en ljusvarelse som lyser av kärlek, då kan det förklara en hel del. Är det detta ljus som är Thomas Kellys och kväkarnas "inre ljus"? Guds ljus? Är det detta ljus många möter i sina nära döden-upplevelser? Är det detta ljus som andevärldens ljusvarelser är byggda av, inte minst i den innersta himlen, de som atomerna skapar? Andeskådaren Sadhu Sundar Singh rapporterade en gång att hans andekropp i andevärlden var gjord av ljus (betänk även Kristi ord att "Då skola de rättfärdiga skina såsom solen i deras Faders rike, Matt. 13:43). Enligt min filosofi är människans innersta kärna en atom, och atomen bär på en ljusvarelse, om jag har rätt ovan. Är det detta inre ljus som gör att Johannes i Uppenbarelseboken kunde säga att "Och staden behöver varken sol eller måne, för Guds härlighet strålar över den, och Lammet är dess ljus." (Upp. 21:23). Atomsolen är Kristus i atomen.
Swedenborg talar mycket om den andliga solen, och den finns i himmelens mitt, och allt kretsar kring den, den upplyser hela himlen. Precis som atomkärnans sol finns i vår egen inre himmels mitt, i vår andes kärna. När denna vår egen mitt förenas med alla andras mitt, då uppstår "Gud", "Guds andliga sol".
Seriösa anarkistiska författare
Anarkism förknippas ofta med kaos, laglöshet och med att krossa fönster och bränna bilar. Detta är en fördom som många seriösa anarkistiska tänkare fått leva med, och som har gjort dem djup orättvisa. En seriös anarkist skulle säga att det är staten som är det stora kaoset, genom allt det ohyggliga förtryck den representerar, av människor, icke-mänskliga djur och natur (något liknande står inte att finna i naturen). Anarkisten vill bara tillbaka till den naturliga ordning som råder bland fåglar, rävar och träd, som ingalunda är i kaos, utan har sina egna naturliga lagbundenheter, ”regler” och sociala koder.
Den seriösa anarkismen, långt borta från krossade fönster, har legat och pyrt i hela civilisationens historia. Bönder i alla tider har haft en lutning åt anarkismen, och har inte gillat att staten lägger sig i deras affärer med skatter och annat. Anarkopacifismen har namn som romanförfattaren Leo Tolstoj att pryda sig med, och det är så långt från våld som man nästan kan komma. Otaliga andra skönlitterära författare har uttryckt anarkistiska tankar, anarkismen har inte omhuldats bara inom filosofi. Här kommer ett utdrag ur tidskriften Syndikalismen om anarkistiska författare, mest skönlitterära, som jag kommer att komplettera, bara för att visa vilka rötter den seriösa anarkismen har:
Sverige:
”Bland nutida svenska författare, som givit uttryck för anarkistiska tankar, finna vi bland andra: Artur Lundkvist, Eyvind Johnson, Nils Ferlin, Harry Martinson, C. E. Englund, Gustav Sandgren, Jan Fridegård, Ivar Lo-Johansson, Gustav Hedenvind-Eriksson, Mikael Steven, Moa Martinson.” (Ur C.J. Björklunds artikel ”Bildningskamp och anarkism i tidskriften ”Syndikalismen” 1944, s. 32)
Jag skulle kunna tillägga Vilhelm Ekelund, Vilhelm Moberg och Gunnar Ekelöf. Äldre svenska författaranarkister är Thomas Thorild, Carl Jonas Love Almqvist, Nils Herman Quiding (under pseudonymen Nils Nilsson arbetskarl),, August Strindberg, Ivan Agueli och Leon Larson.
Bland nyare svenska anarkister kan nämnas Tage Danielsson och Hasse Alfredsson.
Bland nulevande svenska anarkister bör nämnas Bruno K. Öijer, Erik Pauli Fylkeson, Kjell Höglund, Torbjörn Säfve, Mattias Gardell och Carl-Michael Edenborg.
Internationellt:
”Kända anarkistiska författare i nyare tid äro Krapotkin, Bakunin, Tolstoj, Proudhon, Elisée Reclus, Goodwin, Max Stimer, Mackay, Landauer, Mühsam. I skönlitterär form har anarkismen framställts av många författare, bland andra Rabelais: ”Gargantua och Pantagruel”, William Morris: ”Nytt från en ny värld eller en vilans tid”, Mackay: ”Anarkisterna”, Walt Whitman, Romain Rolland, Ibsen. Emest Hemmingway har i sin bok ”Klockan klämtar för dig” delvis kritiserat anarkister men inte anarkismen. William Saroyan, John dos Passos, John Steinbeck, William Faulkner och Eugene 0’Neill ha uttryckt anarkistiska tankar… (Ur C.J. Björklunds artikel ”Bildningskamp och anarkism i tidskriften ”Syndikalismen” 1944, s. 31)
Jag skulle kunna tillägga Diogenes av Sinope, Den helige Antonios och många ökenfäder, Franciskus av Assisi, Menno Simons, George Fox, William Blake, Henry David Thoreau, Sören Kierkegaard, Friedrich Nietzsche, Emma Goldman, Simone Weil, J.R.R. Tolkien, Vladimir Majakovskij, Dorothy Day som viktiga anarkistiska föregångare, mer eller mindre anarkistiska. (många av dessa tillhör den kristna anarkismen, som har en lång och rik tradition).
Bland nyare anarkister kan nämnas Jacques Ellul, Jack Kerouac, Lawrence Ferlinghetti, Fredy Perlman och Murray Bookchin.
Bland nulevande kända anarkister bör nämnas Bob Dylan, John Zerzan, Derrick Jensen, David Graeber, Bob Black, Noam Chomsky, Guy McPherson, Richard Heinberg, Ursula Le Guin.
En viktig orsak till att jag tror att det kan dölja sig atomer bakom den innersta himlens änglar
Ockultisterna pratar ofta om andevärldsupplevelser som "astral projektion". Termen som sådan verkar innebära att vi projicerar ut en andevärld i vår fantasi, och går in i den (fast så skulle inte ockultisterna vanligtvis säga). Jag tror detta begrepp är mycket betecknande. I andevärldsupplevelserna är vårt medvetande som en projektor, och verkligheten omkring som filmduken.
Vad är det vi projicerar? Jo, det vi har inom oss, förstås. Tankar, minnen, fantasier och känslor. Men vad är änglarna i dessa projektioner? Har vi dom också inom oss, i vårt psyke? Ja, jag tror det. Dom är inte "där ute". Ingen har någonsin kunnat ta ett foto av en ängel, och det säger mycket. Hade dom varit "där ute", hade de nog gett intervjuer på youtube för länge sen. Och att alla har sin egen andevärld, helt unik för dem, som ofta inte verkar vara samma andevärld som andras, där den ena kan tro på reinkarnation men den andra inte, osv., säger också mycket. Jag har forskat mycket i detta, och lagt fram mina resultat i boken "Varför jag inte tror på Gud. Samt Varför jag tror Swedenborg hallucinerade (2017)".
Jag har haft många s.k. "övernaturliga" upplevelser, av både healing och visioner. Den viktigaste var min änglavision i Helsingfors sommaren 2012, när jag rökte cannabis. Jag har skrivit om den i min roman "Skogsfolket i Nackareservatet, del 1: Broder Tikka" (2018), se stycke 44 lite ut i texten. Myriader av änglar uppenbarade sig för mig, snett uppåt, på lång avstånd. Jag såg inte dem tydligt, utan kände dem mest. De var dimmiga, omslutna av ljus. Och när jag tänker på upplevelsen nu, så tycker jag verkligen att det var som om jag projicerade dem utåt, som om de bodde i mig, fanns inom mig. Vi samtalade hela natten (jag rökte på kvällen) på telepatisk väg, och jag frågade dem ut om det viktigaste jag funderat på. Jag fick klara svar, som jag än idag kommer ihåg, och det var förnuftiga svar, som håller inför förnuftets prövning än idag, som den ateistiska filosof jag är.
Jag upplevde spontant den gången att det var den innersta himlens änglar, tredje himlens änglar, jag mötte då, och det tror jag än idag. Tredje himlen är ju i dag i mitt tänkande atomernas himmel, och det känns rätt att tänka att de änglarna jag träffade var atomer, ty de var som små barn och älvor i sitt väsen, och de var ljusvarelser (Den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981) menade att atomkärnan var som en sol med elektronerna kretsande kring det som planeter). Det passar med att det var myriader av änglar, oräkneliga, ty atomerna i hjärnan är oräkneliga (i en hjärncell finns 100 trillioner atomer, och i en hjärna finns det 65 miljarder celler) . Och att de alla sade samma sak och verkade finnas i något slags enhetsmedvetande, i en gruppsjäl, passar också in på atomerna. De är så sammansmälta i hjärnan att de lyckas skapa ett enda stort medvetande, människans medvetande, av sitt magiska samarbete.
Min mikrolivsfilosofi förebådad hos N.P. Wetterlund
"Keruben bor i hvarje människa, i hvarje djur och växt och i hela den s.k. liflösa naturen. Ty allt skapadt har ett oförgängligt grundväsen." (sid. 5 i "Andens lag till den harmageddoniska församlingen", 1915, av N.P.Wetterlund. Hela texten varfrån citaten är hämtat, kan läsas här, se första delen, "Kerubernas utseende och allmänna betydelse")
Se förklaring av vad en kerub är, här.
Min kommentar: Wetterlund var en av de första jag läste efter att jag omvände mig till Gud som 12-åring. Hans förkunnelse genomträngde de tidiga Smithsvännernas förkunnelse (Smiths Vänner är min moderförsamling), och artiklar av honom förekom rikligt i deras tidskrift "Skjulte Skatte" på 1930-talet. Även deras nuvarande ledare Kåre Smith har tagit djupa intryck av Wetterlund, dennes ande lever ännu bland Smithsvännerna.
Jag har tidigare på bloggen talat om kerubdjuret i oss, som vi alla har, och även om "Animal Coeleste", det himmelska djuret, som Carl Jonas Love Almqvist talade om, vår inre rena, oskyldiga, paradisiska djurnatur. Jag tror faktiskt att den nyplatonska, mystika föreställningen om Animal Coeleste måste ha en av sina källor i kerubteologin, ty keruben var en ängel som var en blandning av djur och människa, en djurisk ängel, precis som Animal Coeleste var. Det var också keruber som vaktade ingången till Edens lustgård och hindrade Adam att äta av livets träd efter att han drivits ut från lustgården. Wetterlund tolkar det som att porten till paradiset enbart går genom vår inre kerub, genom att bli kerubiska igen, och den vaktar så att vi inte kan göra oss ett paradis utanför paradiset, och att skapelsen inte kan föreviga sig i sitt fallna tillstånd (vaktar de att inte Ray Kurzweils eviga teknoparadis ska kunna fullföljas?). Ja, keruben förekommer en hel del i den judiska mytologin, de var även avbildade på förbundsarkens lock, två keruber i guld som stod på locket, och Jahve tänktes trona mellan och ovanför deras vingar. De har således en helt central ställning. I det Nya Testamentet förekommer de i Uppenbarelsebokens fjärde kapitel, och min djurism föddes mycket genom en allegorisk tolkning av detta kapitel, vars hemliga, djuriska innehåll avslöjades för mig i fängelset i Serbien i början av 2010, då jag översatte Uppenbarelseboken i djurisk anda.
Wetterlund har nog varit den yttersta källan till min kerubteologi, eftersom jag hade med en text om keruberna som fanns i Wetterlunds "Andens lag" i det första numret av min tidskrift "Sela" 2007. Det var den första texten i detta Wetterlunds jätteverk på över 1200 sidor. Ja, jag undrar om inte min djurism också har hämtat mycket inspiration från denna text, som är en av de vackraste och djupsinnigaste jag någonsin läst inom religiös litteratur. Den är även den viktigaste i Andens lag-boken, som allt annat i boken bygger på.
Att varje atom har en kerub i sig, en djurisk, vild ängel från Edens lustgård, som en älva eller ett troll, ja det är så vackra tankar att man undra om det är för gott att vara sant. Särskilt om dessa keruber blir allt mer paradisiska desto mindre de är, ungefär som människan är mer paradisisk desto mindre hon är (tänk på fostret i mammas mage och spädbarnet).
Men Wetterlund är inte ensam om detta vackra tänkande om atomen, utan man finner den också hos många andra mystiker och gamla och nya teosofer, ja hos många New Age-mystiker, såsom hos den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981), i "Martinus kosmologi", där atomerna är levande varelser, gudomliga, och där atomkärnan är som en sol med elektronerna som planeter kretsande kring den. Antagligen finns något sånt också i New Age-fysiken, men jag är inte säker (kanske hos Fritjof Capra?)
Besök gärna Wetterlunds skriftkommittés hemsida, som ger ut Wetterlund i nytryck. Där finns många pärlor. Där kan man läsa hela "Andens lag" på nätet, här.
Wetterlund är bättre än det mesta av kristen litteratur som ges ut idag, och är med och punkterar myten om framsteget inom den kristna kyrkan. Han är även mycket poetisk (full av underfundiga språkliga nybildningar) och kärv, saltad och sträng på ett befriande sätt.
En av mina käraste psalmer, "Här en källa rinner" av William Cowper
Jag skrev nyligen om William Cowpers psalm "Här en källa rinner", som exempel på en sång som handlade om Jesu blod. Denna sång har djupa rötter i mig, alltsedan tidig ungdom, och den får tårarna fram. Inte minst eftersom engelsmannen, psalmförfattaren, och förromantiska poeten William Cowper var förment sinnessjuk, av depression. Kanske det bara är galningar som kan skriva såhär vackra och rena andliga sånger:
Här en källa rinner:
säll den henne finner!
Hon är djup och klar,
gömd men uppenbar.
Andens törst hon släcker
Och i hjärtat väcker
Frid och stilla ro,
Kärlek, hopp och tro.
Ja, uti dess flöden
Gives bot mot döden:
I dess friska flod
Blir min vilja god.
Du Guds kärleks källa,
Du skall evigt välla,
Evigt hälsosam
Skall din flod gå fram.
(skriven av William Cowper 1752, övers. av Betty Ehrenborg-Posse 1854, detta är Emanuel Linderholms bearbetade version från 1920. Melodin kan höras här)
En annan mycket vacker psalm av Cowper är denna, full av naturmystik:
Guds väg i dunkel ofta går
1. Gud väg i dunkel ofta går,
fördold men underbar.
I havens djup vi ser hans spår,
på stormens sky han far.
2. I outgrundlighetens schakt
än gömd hans tanke är,
men strålar fram en gång med makt
som solen klar och skär.
3. Försagda helgon, fatta mod!
Ur moln, där åskor går,
snart nog hans rika kärleksflod
välsignande er når.
4. Tro inte ögats matta syn,
tro det som tro blott ser:
bakom en mulen himmels bryn
Guds fadersöga ler.
5. Blind otro kan blott vilse gå
och klandra vad Gud gör.
Han själv vill lära oss förstå
de vägar han oss för.
(Text: William Cowper 1774 (43 år) "God moves in a mysterious way", sv. övers. Johan Alfred Eklund 1934 (71 år), ngt bearb.)
Något om symbolisk och bokstavlig tolkning av kristendomen. Och något om urholkningen av nattvardens mening.
När jag satt på St.Clara kyrkas morgonbönemöte (med nattvard) i morse, något jag ofta gör, föll det mig in att mötet var en uppvisning i "upp-och-ner-andligheten". Det som skall tolkas symboliskt tolkas bokstavligt, och det som ska tolkas bokstavligt tolkas symboliskt. Så ber folket i bönemötet till en Jesusgestalt som uppfattas som en historisk person, fast han antagligen inte har existerat (i alla fall inte såsom evangeliernas Jesus) och antagligen bara ska förstås som en arketyp. Och man tolkar alla Bibelns berättelser som historiska händelser, fast de flesta inte är historiska, utan ska tolkas allegoriskt och symboliskt-andligen.
Vad tolkas symboliskt då? Jo, just det som skulle tolkas bokstavligen! Nattvarden! Den skulle ursprungligen vara en fysisk kärleksmåltid ("gemenskapsmåltid", "agapemåltid") där de fattiga fick äta sig mätta av de rikas bord, där man delade lika mellan alla, där skillnaden mellan rika och fattiga utjämnades, för varje måltid. Ett konkret, fysiskt uttryck för den ursprungliga kristendomens egendomsgemenskap. En konkret sak, inte så mycket en symbolisk sådan (visserligen mindes man uttåget ur Egypten i den judiska urversionen av nattvarden)! Men sedan mystifierades måltiden till att bli mer och mer symbolisk, allteftersom man började tro på en historisk Jesus (vilket inte Paulus och de första kristna, t.ex. gnostikerna, gjorde) och fantiserade om att han instiftat måltiden och lagt en symbolisk mening i den ("Detta är min kropp". "Gör detta till minne om mig", osv.). Men nattvarden var inte något sådant ursprungligen, utan var en vanlig företeelse bland de judiska esséerna, en av urkristendomens källor, en helt judisk företeelse.
Nattvarden urvattnades med påvekyrkans uppkomst till att ha mindre och mindre att göra med solidaritet med dom fattiga, utan mer och mer att göra med att symboliskt äta en historisk frälsares kött och blod genom intrikata symboliska tolkningar. I början delade man fortfarande riktigt bröd och vin, men intaget av dessa kom att minska ju mer nattvardens ursprungliga mening glömdes bort, och till slut, i vår tids stora kyrkor, åt man små syltunna kex (kallade oblater) och drack en skvätt druvsaft. Detta sammanföll med att aldrig förr i historien har klyftan varit större mellan rika och fattiga, och kyrkan har en avsevärd skuld i detta därför att den förstört nattvardens mening. Det finns en förbindelse mellan detta - kyrkans och samhällets lyx jämfört med den hemlösa uteliggaren i Stockholm centrum - och nattvardens förfall.
St.Clara gör visserligen en hel del för de fattiga och hemlösa, men har de egendomsgemenskap, delar de lika mellan alla på sina nattvarder? Tusen mil därifrån, deras diakonala arbete är en klen tröst, små usla plåster på såren, medan kyrkans andliga lyxbulldozrar kör över själarnas landskap. Svenska kyrkan har aldrig omvänt sig från sin rikedom och sina smutsiga, oetiska investeringar, sitt horande med Babylon, det som gör att hemlösa och fattiga överhuvudtaget söker sig till deras kyrka. De hjälper med ena handen och utsuger med andra, precis som pingstkyrkan (minns ni mina aktioner i pingstkyrkor där jag ropade om detta?). Dubbelmoral.
Det är denna förtryckande ande som jag känner på St.Claras bönemöten, och får mig att vilja lägga mig ner på golvet och sova istället för att be (jag gör detta ofta!), uttråkad av alla glättiga floskler utan innehåll och mening. Ja, kyrkan överlag har tömts så på sin mening, att man undrar om dom kan förlora mer (tänk på Livets Ord, som med sin amerikanska framgångskristendom och glättiga lovsång genomträngt även St.Clara kyrka).
I St.Clara kyrka upplever man ofta att det är som om kyrkohistorien och helgonen aldrig har existerat. Kyrkan är byggt på klarissornas klosterruiner, genom att förstöra ett klariss-kloster (St.Klara av Assisi var Franciskus närmaste vän och efterföljare). Kanske även kyrkans andlighet är byggd på "kättarnas andliga ruiner"? Man känner inte "Guds" närvaro där, mest närvaron av Amerika och Babylon. Men en kyrkovärd, filologen dr. Mats Eriksson, har med sin fina bildning vunnit mitt hjärta! Och jag gillar också f.d. kyrkoherden Carl-Eric Sahlberg p.g.a. hans eldsjälsverksamhet för de hemlösa och hans fina bildning, ja, historiens närvaro i honom! Allt som för mig i kontakt med historien har min sympati, och människors historielöshet är mig en mycket tung börda i vårt samhälle, som jag bär med vånda.
St.Clara kyrka har varit platsen för sällsynt heliga stunder, såsom Gustaf Frödings begravning, ledd av Nathan Söderblom. Ett lyriskt "helgons" begravning. Ska aldrig glömma detta.
Något om att bli tigd ihjäl som författare
Om jag ska vara ärlig, så tycker jag bättre om Josef Larsens kommentarer till mina inlägg på Facebook än den totala tystnaden om mina inlägg. Josef visar i alla fall att han läser mina texter, och jag är så undernärd på kommentarer att jag uppskattar hans underliga uppmärksamhet, som får vissa att tycka att jag borde blockera honom från att kommentera. Den norske författaren Tarjei Vesaas sade en gång att det värsta för en författare var att bli tigd ihjäl. Jag är inte obekant med detta öde, trots att jag skrivit oerhört mycket i offentligheten.
Att bli kritiserad är bättre än tystnad, för det visar att folk tar mig på allvar, så att jag kan hjälpas att vässa mina tankar och rätta felaktigheter i mitt tänkande.
Men jag har väl ingen status, är bara en galning, väl?
Något om den lagliga tortyren i vårt humana svenska samhälle
Traditionell tortyr av politiska fångar anses av många vara en omöjlighet i vårt humana svenska samhälle, både praktiskt och juridiskt. Professorn i kriminologi och deckarförfattaren Leif G.W. Persson skulle aldrig kunna torteras i ett svenskt fängelse, och gå ut i samhället och berätta om detta utan att det skulle bli ramaskri och stora rättegångar.
Men det finns ett sätt att kringgå allt detta, tyvärr. Det är genom att sinnessjukförklara Leif G.W. Plötsligt blir han helt rättslös, och man får göra närmast vad man vill med honom. Man får fängsla honom i psykiatriska fängelser, plåga honom med vidriga gifter som skadar djupt hans själ och kropp, man får hjärntvätta honom, skrämma honom till lydnad i tankarna, man får stigmatisera honom med fruktansvärda, förnedrande psykiatriska diagnoser (hur låter "schizofren" i de flestas öron. t.ex.?) som han ofta får bära med sig resten av livet, man får lägga honom i spännbälte (att man binder hela kroppen fast vid en säng, så att han knappt kan röra sig) om han inte lyder, man får tvinga honom att leva om han inte orkar leva mer p.g.a. tortyren, bl.a. med tvångsmatning, man får beröva honom plånboken för att han inte ska rymma, man får efterlysa honom med polisens hjälp om han rymmer, man får omyndigförklara honom och sätta honom under förmyndare om han inte är tillräckligt normal med pengar och annat, och man får låsa in honom i isoleringscell på obestämd tid om han inte är lydig, utan någon rättegång. Ja, allt detta utan någon rättegång. Och sen, när han kommer ut från det psykiatriska fängelset, nerdrogad och kemiskt lobotomerad av utspekulerade gifter, kommer han att få svårt att få någon av hans vänner att bry sig om det som har hänt, ty han är ju sinnessjuk, och han ska ju "vårdas" på detta sätt. Ja, vi ska "ta hand om honom" på detta sätt, det är för hans eget bästa, och påstår han något annat, så är det en del av hans sinnessjukdom och rättshaveri, dvs. "han har inte sjukdomsinsikt", som psykiatrikerna säger. Dom kan tysta det mesta av kritiken med detta.
Vad baserar jag detta på? Egna bittra erfarenheter. Bara med den skillnaden, att Persson har mycket större chanser än jag att få någon att föra hans sak efter att han släppts ut från psykiatrifängelset. Jag har inte ens råd. Men inga av mina vänner har någonsin försökt hjälpa mig att föra min sak, varken ekonomiskt eller på andra sätt, inte när jag varit inlåst och inte när jag kommit ut (jag har varit tio gånger tvångsvårdad). Jag har inte ens själv orkat ta tag i det, det känns så hopplöst. Jag har så lite status att ingen bryr sig, mig kan man trampa på hur mycket man vill utan att någon ryter till. Ja, vem har skrivit ett enda ord i offentligheten om psykiatrins förföljelse av mig? Inte någon, vad jag vet. Mina plågor räknas helt enkelt inte. Och det samma gäller alla stackars dårar som är för sköra och för svaga och bräckliga för att stå upp för sig själv och för att ha någon annan som står upp för dom. Det är dessa som blir plågade mest, dom får man göra vad man vill med utan att någon ryter till, för de är inte värda något, tydligen, har ingen status. Samhället har en lång tradition av att trampa på de svagaste mest, eftersom de inte kan försvara sig. Det får en att koka av vrede.
Dårarna har sällan gjort en fluga förnär, utan har ofta bara gjort underliga saker som inte passar in, och tänkt underliga tankar som ingen vill veta av. Jag räknar dom som politiska fångar, tankefrihetens hjältar. Allt är nämligen politiskt, även dårarnas tankar.
Martyrernas blod ropar under altaret (se förra blogginlägget).
Det finns kraft i Jesu blod
Offerritualerna i det judiska Tabernaklet, särskilt försoningsoffret en gång om året, vars blod bars in i det Allraheligaste och som sonade folkets synder är en bild på martyrernas (däribland våra fångna djurmartyrers) blod som sonar de civiliserades synder (Jesu blod är en bild på detta också). Minnet av detta blod lagras i Det Allraheligaste, dvs. i Naturens hjärta, i atomerna, och det ropar efter upprättelse, ju mer blod desto starkare rop (se Upp. 6: 9-11). Martyrerna får sin upprättelse när Babylon faller och mänskligheten återgår sakta till Naturen, då kommer vi att hedra martyrernas (bland djur och människor) minne, inte Donald Trumps och Stefan Löfvéns minne. Historien återvärderas och skrivs på nytt. Denna gång utifrån folkets, martyrernas, helgonens och även djurens perspektiv, inte utifrån maktens mäns perspektiv, som inte kommer att ha mycket av vår sympati, de förstörde vår planet.
Har sonar martyrernas blod folkets synder? Inte så som kyrkan ofta tror, utan mer som P. P. Waldenström trodde (den subjektiva försoningsläran), offren uppenbarar kärleken, så att vi känner Naturens kärlek till oss, dess förlåtelse, så att att vi kan emot den och förlåta oss själva att vi t.ex. ofta förföljt vår egen tids heliga, såsom djuren, insekterna, växterna och dårarna. Och blodet ger oss mod och kraft att avlägga våra synder, omvända oss, och följa i Kristi fotspår, genom martyrernas exempel. "Det finns kraft, kraft, mäktig underbar / uti Gudslammets blod" sjunger pingstvännerna. Så sant, utifrån en mera symbolisk tolkning.
Det finns kraft
Vill du från syndernas börda bli fri?
I blodet finns kraft, frälsande kraft.
Vill över synden du segrare bli?
I blodet finns underbar kraft.
Kör: Det finns kraft, kraft, mäktig underbar,
Kör: Det finns kraft, kraft, mäktig underbar,
uti Gudslammets blod.
Det finns kraft, kraft, mäktig underbar,
uti Lammets dyra blod.
2. Vill du bli fri ifrån syndens begär?
2. Vill du bli fri ifrån syndens begär?
I blodet finns kraft, frälsande kraft.
Kom till den flod, som dig rening beskär,
I blodet finns underbar kraft.
3. Vill du bli vit såsom snö i hans blod?
3. Vill du bli vit såsom snö i hans blod?
I blodet finns kraft, frälsande kraft.
Synden försvinner i livskällans flod,
I blodet finns underbar kraft.
4. Vill du åt Jesus hans ärenden gå?
I blodet finns kraft, frälsande kraft.
Vill du bland jublande skaror här stå?
Min kommentar: Pingstvännerna sjunger ofta om Jesu blods källa, som den Livets flod som omtalas i Uppenbarelsebokens slut (t.ex. den förment sinnessjuka skalden William Cowpers ljuva sång "Här en källa rinner" handlar om detta, hör den här)". När jag tänker på min egen sång "Livsflodens sång", och tänker att livsfloden i min sång bl.a. är martyrernas (djur och människor) blod genom historien, som skänker liv åt Moder Jord och mänskligheten på ovannämnda sätt, då rörs jag djupt. Ja, man kan gråta av sånt.
Var i hjärnan sitter själens centrum?
Hjärnan är själens/medvetandets centrum i kroppen. Vilken del av hjärnan som är hjärnans centrum och medvetandets centrum i hjärnan vet jag inte, och det lär vara omdebatterat genom historien. René Descartes menade att det var tallkottskörteln (epifysen). Men svaret på detta är inte avgörande för mitt resonemang här. I den del av hjärnan som är centrum för medvetandet, måste det finnas en cell som är centrum för denna del, och medvetandets centrum i denna del. Och i denna cell måste det finnas en molekyl som är centrum för denna cell, och medvetandets centrum i denna cell. Och i denna molekyl måste det finnas en atom som är centrum för denna molekyl, och medvetandets centrum i denna molekyl. Och då är vi framme vid medvetandets yttersta centrum - en atom, som bär på vår personlighets yttersta kärna, den kan också kallas "anden", och in i den sa vi uppgå när vi dör, efter döden. Således kan man med dog dela upp människan i ande, själ och kropp, som Bibeln gör, anden är atomen med vår personlighets kärna, själen är denna atoms besjälning av resten av kroppen, och kroppen är det fysiska föremålet för denna besjälning.
Jag fann en död duva på vägen
Igår fann jag en död duva på bilvägen på Karlaplan, antagligen hade den dödats av en bil. Jag tog upp den och bar med den, och satt med den i famnen länge. Jag studerade dens magiska kropp, och kände att det måste vara en gudom som står bakom denna skapelse, så magisk var dess fjäderskrud och allt med den. Och jag kände att denna fågels själ hade gått in i paradiset, det sa jag också till några tjejer som förvånades över den när jag bar den genom shoppingscentret Fältöversten på Karlaplan. Jag gömde den över natten i en buske, och i kväll ska jag och Titti ha en begravningsceremoni för den, med diktläsning av Edith Södergrans dikt "Ankomst till Hades", den vackraste begravningsdikten av alla:
Se här är evighetens strand,
här brusar strömmen förbi,
och döden spelar i buskarna
sin samma entoniga melodi.
Död, varför tystnade du?
Vi äro komna långt ifrån
och äro hungriga att höra,
vi hava aldrig haft en amma
som kunnat sjunga såsom du.
Kransen som aldrig smyckat min panna
lägger jag tyst till din fot.
Du skall visa mig ett underbart land
där palmerna höga stå,
och där mellan pelarraderna
längtans vågor gå.
här brusar strömmen förbi,
och döden spelar i buskarna
sin samma entoniga melodi.
Död, varför tystnade du?
Vi äro komna långt ifrån
och äro hungriga att höra,
vi hava aldrig haft en amma
som kunnat sjunga såsom du.
Kransen som aldrig smyckat min panna
lägger jag tyst till din fot.
Du skall visa mig ett underbart land
där palmerna höga stå,
och där mellan pelarraderna
längtans vågor gå.
(Edith Södergran)
Otrolig utmaning, att förstå det "övernaturliga"
Otrolig utmaning: att försöka förstå det förmodat "övernaturligas" historia, alla förmodat "övernaturliga" upplevelser genom historien.
Något om Franciskus av Assisi
Franciskus av Assisi var inget unikt för sin tid, som kyrkohistorien ofta får oss att tro genom den "helgongloria" den har tilldelat honom. Nej, naturbarnshelgon var vanligare ju längre tillbaka i tiden vi går, och Franciskus´ samtid var fulla av sådana, t.ex. bland valdenserna och katarerna. Men de var inte rumsrena bland kyrkomaktens män, de som skrev historien, och det är ett mirakel att Franciskus kom med i kyrkohistorien, det kan förklaras av att hans biografi förvanskades genom legendbildningen kring honom. I kyrkohistorien är han tyvärr ganska ensam i sitt slag i väst, av förståeliga skäl (det finns helgon som liknar honom en del, såsom George Fox och David Petander).
Teosofiskt-mystiska spekulationer om de tre himlarna
(det följande är bara tankediktning: fria spekulationer, gissningar och famlande försök att göra mening av andevärlden)
Skulle en möjlig förklaring till Bibelns och Emanuel Swedenborgs tre himlar vara, att cellerna i hjärnan ger upphov till änglarna i den yttersta, den första himlen, det är de varelser som ofta visar sig för religionens fundamentalister, och bygger "Förgårdskyrkan", den största och mest synliga kyrkan, representerad av förgården i det judiska Tabernaklet, det är de enbart "frälsta", de som är i början av sin andliga resa, dvs. största delen av religionens utövare. Molekylerna (t.ex. proteinerna i vår hjärna är molekyler) i hjärnan ger upphov till änglarna i den andra himlen, den mellersta, det är de varelser som ofta visar sig för de religiösa mystikerna och helgonen, de som går djupare i helgelsen, och de bygger "Helgedomskyrkan", eller "Det Heligas kyrka", symboliserad av det rum som kallas "Det Heliga" i Tabernaklets tält. Atomerna i hjärnan, de minsta och innersta beståndsdelarna, ger upphov till änglarna i den tredje himlen, den innersta, och dessa änglar är i Swedenborgs visioner som små nakna barn till väsendet och utseendet, det är de varelser som ofta visar sig för naturbarnshelgonen och naturbarnen överlag, samt barnen, djuren och växterna. De bygger "Det Allraheligastes kyrka", den mest osynliga och försmådda kyrkan, symboliserad av det som kallas Det Allraheligaste, det innersta rummet i Tabernaklet. De är inte sällan som naturväsen, som t.ex. älvor, troll, skogsrån, näcken, najader, nymfer, kentaurer, tomtar och vättar. De har mycket mera sinnlighet och lekfullhet än de andra himlarnas änglar. Alla tre himlarnas änglar behövs i frälsningen och helgelsen, de är alla rena, oskyldiga och paradisiska, men står inte alla lika nära det gudomliga, det innersta paradiset, atomerna, som är vårt urhem, Eden, tillvarons A och O, början och slut. I dem bor gudomen, precis som hen bodde i Det Allraheligaste över förbundsarken enligt myten.
Och vem bor i helvetena då? Det är vi civiliserade som bor där, vårt undermedvetnas mörka sidor kommer upp där, och helvetena försvinner i samma grad som vi blir lika varelserna i vår hjärnas mikroliv, dvs. blir ett med vår egen natur, vår aplika ur-Adamsnatur. Då försvinner också all tro på evig fördömelse som dagg för solen.
De tre himlarna kan också kategoriseras så:
1) Första himlen - civilisationshimlen, den civiliserade himlen, stadshimlen.
2) Andra himlen - trädgårdshimlen, bondeidyllhimlen, landsbygdshimlen, parkhimlen.
3) Tredje himlen - vildmarkshimlen, urfolkshimlen, sagoskogen, Eden.
I den första himlen bygger de "frälsta" kyrkor och församlingar i städer (att dessa kyrkor och församlingar är små "himlar" har jag fått erfara i min moderförsamling "Smiths Vänner"). I den andra himlen bygger "helgonen" kloster och ekobyar på landsbygden (kloster är som religiösa ekobyar, dom har ofta stora trädgårdar på landsbygden). I den tredje himlen bygger "naturbarnen" små urfolksstammar i skogarna, som lever som våra yttersta förfäder och djuren. Alla dessa himlar finns redan här på jorden, inte bara i andevärlden. Men akta dig för att ta besök i den första himlen (vare sig på jorden eller i andevärlden), som är de vanligaste i böcker, som den yttersta sanningen om Gud och andevärlden. Denna himmel har tyvärr också ett mycket hemskt helvete hos de civiliserade, som säger något om de civiliserades inre mörker och förorenade fantasi. Andra himlen har skärselden, ett långt mer hoppfullt lidande. Tredje himlen har varken helvete eller skärseld. Små barn och djur har inget sånt, ty de undervisas av tredje himlen.
Jesusgestalten är också olika i de olika himlarna. I den första är han en historisk person, en individ. I den andra är han "Kristus i oss". I den tredje är han "Kristus i allt", "Kristus i Naturen", "Kristus i atomen". Och då behövs han inte längre som historisk person, utan han uppgår i det mytiskt-arketypiska. Något liknande sker med gudsbilden, i första himlen är han som en människa, och blir mindre och mindre antropomorfistiskt (betyder att projicera mänskliga egenskaper på Gud) uppfattad, ju närmare man kommer Eden, tredje himlen.
I dödsprocessen reser själen in i paradiset (det är betecknande att vi alltid säger "in" i paradiset/himlen, inte "ut", dessa finns nämligen inte "där ute") genom att passera alla tre himlar, först blir själen en cell, och stannar en tid i första himlen. Sen när kroppscellerna i hjärnan dör, reser själen vidare in, till molekylen, andra himlen, och därifrån in i det innersta hemmet, tredje himlen, atomen. Ytterst är det en resa in i sin egen kärna som själen gör. Som cell möter själen cellernas andevärld, som molekyl molekylernas andevärld, och som atom atomernas andevärld.
Det finns alltså tre huvudgrupper av varelser i hjärnan, cellen, molekylen och atomen, och de mindre ligger inuti de större, innefattas i de större. Så låg också de mindre avdelningarna inuti de större i judarnas Tabernakel (i alla fall de två första avdelningarna). Hjärnan uppbyggs av celler, cellerna uppbyggs av molekyler och molekylerna uppbyggs av atomer. Molekylen tillhör också egentligen det innersta paradiset, tredje himlen, men dess varelser har andra himlens änglatjänst som uppgift intill alltings återställelse (molekylerna dör aldrig).
Ingen mikrovarelse är allvetande eller perfekt så som fundamentalisternas gud är det, utan deras gudomlighet är mer som spädbarns gudomlighet, och "perfekt" på spädbarnens sätt. Vänta dig därför inga fullkomliga, ofelbara svar från änglarna i andevärlden, de leker och famlar sig fram, och lär sig hela tiden saker. De deltar i invididens utveckling och samspelar med den. Därför finns det så många konstiga andevärldsupplevelser. Men man måste också förstå att änglarna spelar en slags andeteater och kommunicerar på ett andligt, symboliskt och gåtfullt sätt, anpassad till vår egen utvecklingsfas.
(P.S. de tre himlarna är en grov indelning, det finns naturligtvis mellanformer)
Ateisternas omedvetna inkvisition när de inte vill leva som Kristus
Den som inte vill leva som Kristus blir ofta medlöpare och medarbetare till vår tids inkvisition mot människor, natur och djur, och de ateistiska vetenskapsmännen blir medskyldiga till en liknande inkvisition som den påvekyrkan utövade på medeltiden, och som de häftigt anklagar kyrkan för. Detta sker genom att de inte vill leva som Kristus och leva sig fram till sanningen, den enda vägen till den, detta senare något som gör att man själv riskerar att bli offer för inkvisition - för poliserna, väktarna och psykiatrikerna. Vägen är smal.
Gemenskap kring sanningen är ett paradis
Om människor kan finna så ljuvlig gemenskap i förtryckande lögner - tänk på kyrkan - vad blir det då när en massa människor finner gemenskap i den befriande sanningen? Svar: paradiset.
Postnationalistisk nationalromantik
Jag tror på en slags "postnationalism", där vi återuppväcker respekten, inte för staten Sverige, utan för Sveriges folk, natur, djur och kultur, däribland kungafamiljen, som är värda lika mycket respekt som alla oss andra, vilket våra dagstidningar och veckotidningar inte verkar fatta. Att göra pengar på att hänga ut kungafamiljen, alla deras inre, privata angelägenheter, alla deras fel, anser jag inte särskilt respektfullt. Det är vidrigt, liksom mycket annat i kvällstidningarna och veckotidningarna, Babylons rövarkulor, skändningstempel och förtalscentra, hatdomstolar som förstör människoliv. Måtte en ny respekt för människovärdet och vårt svenska folk resa sig ur askan i en ny "nationalromantik" bortom den förtryckande staten, en storhet som inte hör hemma här, inte någonstans, utan den är något som får oss att hata vårt folk och hata vår natur och våra djur (i praktiken).
Urfolk och skogsträdgårdar
Att urfolk sysslat med skogsträdgårdsodling sedan gammalt (det sägs att Amazonas regnskog har odlats fram av urfolk, se här), och odlat fruktträd, ger en aning om deras paradis. De har alltid haft nog med frukt, ja ofta så mycket att de kunnat brygga rikligt med fruktöl.
En metafor för vår civiliseringsprocess
En metafor för hur vi tvingats bygga civilisation eftersom vi lämnade vårt urhem djungeln och skogen: Det är som en fisk som tar sig upp på land och bygger sig ett andningsapparat för att kunna sprattla runt på land i långa tider.
Klarnar andevärlden när man närmar sig naturen?
Är det så, att ju mer civiliserad och alienerad från naturen en varelse är, desto dunklare, mer symbolisk och mer gåtfull är dennes "andevärld" och drömliv, och vice versa? Dvs. att "andevärlden" klarnar och blir mer verklighetstrogen när man närmar sig naturen? "Andevärlden" består ju bl.a. av vårt tankeliv.
Andevärlden och drömmen som teater
Är den civiliserade teatern en svag skugga av andevärldens stora teater? Båda fulla av symbolik, myter, arketyper och roller? Har vår teater sitt ursprung i andevärldsupplevelser hos människor i antiken? Ja, man kan fråga sig, spelar atomerna och cellerna i vår hjärna teater i våra drömmar och andevärldsupplevelser?
Vad älvorna kan vara
Är älvorna blommornas, ja kanske fjärilarnas eller insekternas andar? Det finns folk som har sett älvor, bl.a. "Skogs-Emma", "Skogs-Davids" dotter som bodde i kåta i Nackareservatet och såg en älva i Nackareservatet. Jag såg en spindels ande en gång, 2010, den var mycket sagolik, jag skrev om det på Wildman-bloggen, och jag har också skrivit om det i Skogsfolket i Nackareservatet-romanen.
Vad verklig smarthet är
Den vetenskapliga, matematiskt-logiskt-analytiska intelligensen är inte måttet på hur smart någon är. Snarare är den smartaste den som kan leva mest i harmoni med sig själv och omgivningen (evolutionen handlar mest om detta, t.ex.). Då är bakterien och atomen smartare än människan. Moralisk smarthet är den viktigaste smartheten, och där är människan ett bottennapp.
Atomen måste ha ett inre liv om den är levande, en andevärld.
Om atomen verkligen är levande, då måste dess liv primärt vara ett inre liv, ty den är synbarligen orörlig och ensam och isolerad. Och då måste dess inre liv vara en andevärld som den delar med andra atomer, annars skulle den inte kunna forma en hjärna och skapa ett medvetande, tillsammans med de andra atomerna. Och om atomen verkligen är paradisisk, då måste den leva i kärlek och gemenskap med de andra atomerna, ty kärleken är paradiset, och atomen måste då ha en andevärld tillsammans med dem.
Miljöns betydning i uppväxt och efter döden
Lika lite som ett spädbarn kan förhindra att hen blir en civiliserad varelse här i västvärlden, när hen växer upp, lika lite kan vi förhindra att vi återgår till naturen efter döden, och blir paradisiska, instinktiva varelser igen. I båda fallen styrs vi av vår miljö, helt och hållet. Ja, miljön betyder mer för oss än vi anar.
Något mer om atomernas och cellernas andevärld
Har alla atomer, molekyler, celler och bakterier en gemensam "andevärld" där de samlas och umgås och varigenom de samarbetar och kommunicerar (hur skulle de annars kommunicera, två atomer bredvid varann?)? Något som internet skulle kunna vara en svag skugga av? Är det smakprov av denna andevärld vi får i våra nära döden-upplevelser, om ock dessa är mycket mer symboliska i jämförelse? Är visioner av och möten med döda anhöriga från "andra sidan" i själva verket visioner av och möten med de andeskepnader de tar för oss, fastän de i själva verket är en del av det fysiska mikrolivet, som vi alla går in i efter döden? Att vi har kontakt med dem som mikrovarelser, i mikrolivets gemensamma andevärld, som vi får en smak av i vår mänskliga andevärld? Precis som andevärldsänglar kan gömma atomer i vår egen hjärna bakom "fasaden"?
Detta kan låta för bra för att vara sant, men är inte tillvaron otrolig även utan detta? Men döda anhöriga i nära döden-upplevelser har verkat vara så levande och verkliga, att denna förklaring inte kan uteslutas. Då behöver vi inte anta en immateriell, "objektiv" andevärld som finns "där ute", utan den är alltid förkroppsligad, förankrad i det fysiska, en subjektiv drömlik erfarenhet, men en där man får möta andras subjektiva erfarenheter och kommunicera med verklighet på ett inre, gåtfullt sätt. Dock, alla personer i vår mänskliga andevärld som utger sig för att vara en viss person behöver inte ha nån sådan i verkligheten bakom visionen, utan kan vara byggd på våra minnen, lite som i drömmen. Och jag tror också att atomer kan spela roller. Och vår döda anhöriga som är en atom måste också anpassa sig till vår fattningsförmåga, så att vi inte blir bländade och inte fattar något. Men du frågar kanske varför vi då får så otroligt lite nyttig, verifierbar ny information från andevärlden? Ja, kanske för att det ändå är en subjektiv drömvärld, en sagovärld utan "objektiv", immateriell existens "där ute", där allt handlar om kärlek och lycka och frid, inte om vetenskaplig, torr kunskap. Ja, den yttersta verkligheten är faktiskt kärlek, inte vetenskap. Tydligen har inte andarna tid eller sinne för det senare. Men ändå har andevärlden bidragit med mycket ny andlig kunskap, om än ofta i symbolisk, gåtfull form. Hur många väckelser och nya religioner och kyrkosamfund har inte uppstått ur andevärldsupplevelser? Bara Jesusrörelsen är ett exempel, mormonerna ett annat. Och andeskådare har faktiskt kommit med sann information från andevärlden, som bekräftats, som verkat vara "paranormalt", men det har oftast varit sådant som inte vetenskapsmännen och ateisterna vill höra eller bryr sig om. Det har varit för "andligt", för levande. Andarna sysslar inte med kvantfysik. De är som sagoväsen istället. De kan heller aldrig bevisa för ateisterna att andevärlden är verklig, och livet fortsätter efter döden, ty den är inte verklig på materiens objektiva sätt, vi fångar den inte på film, och det döda bevistänkande som dessa har, har också förlorat sitt intresse för andarna. De lever ju instinktivt, som atomer, de flesta av dem, som djurlika varelser. De sysslar helt enkelt inte med experiment och bevis, och kan inte heller, lika lite som djur kan. De kan ta gestalten av dem vi känner igen, i andevärlden, och tala med oss, men de är paradisiska, djurlika kerubvarelser bakom fasaden.
Detta är dock hoppets spekulationer, famlande kärlekstankar om en högre värld.
Atomerna som community har Guds traditionella egenskaper. Och något om tolkningen av andevärlden
Om vi betrakar atomen som alla atomer som finns, i en slags community, har den Guds traditionella, unika egenskaper:
1) Allestädesnärvaro. Atomen finns i allt, ingenting finns som inte är uppbyggt av atomen. Och atomen har skapat världen.
2) Allvetande. I atomerna som community finns allt lagrat som går att veta, ty de är i allt och observerar allt, på ett nästan "paranormalt" sätt.
3) Allsmäktighet. Om "allsmäktig" betyder att man kan göra det goda som går att göra i vårt kosmos, är atomerna allsmäktiga tillsammans, ty de har genom evigheten tillsammans gjort det mesta som går att göra av godhet, och de kommer att fullborda detta. Men inte det som går att göra i ondska (detta kan inte Gud), utan i godhet, det är vad Gud kan.
4) Allgodhet. Atomerna är de mest paradisiska varelserna, som älskar mest och bär upp kosmos mest, de har all godhet i sig, som är möjlig att ha.
5) Oföränderlighet. Atomerna är förvånansvärt oföränderliga, de har till det yttre inte förändrats mycket sen skapelsens morgon. Om atomens inre livs förändringar vet jag inget, men antingen är det cykliska förändringar, eller så behövs inga förändringar, den är så tillfreds. Om någon evig expansion och evig utveckling vet den i alla fall inget, det är en västerländsk, underlig uppfattning som inte finns i naturen.
6) Evighet. Atomen är från evighet till evighet.
7) Oändlighet. Atomernas kosmiska community är oändligt stor.
8) Androgynitet. Atomerna har inget kön, utan är könlösa, bortom manligt och kvinnligt, precis som Gud är för många mer sofistikerade teologer.
Konklusionen av detta underliga tankeexperiment blir att det nog är atomerna som är gudomens innersta, som skapelsen "emanerar" ut ur, för att tala som nyplatonismen, och detta ger en helt ny och spännande innebörd till Bibeln, kyrkohistorien och religionshistorien överlag. Här kommer några tolkningsnycklar:
Går det att be till denna gudom? Ja, atomerna hör våra suckar och böner, allt, och registrerar dom. Kommer denna gudom att ingripa i världen och frälsa den och oss? Ja, atomerna kommer att återställa skapelsen och famna alla varelser in i sig. Har denna gudom sänt frälsare? Ja, helgonen, profeterna, martyrerna och de fångna djuren är hens synliga Son, den osynliga, andliga Sonen bor i oss alla i vårt väsens centrum. Jesus är en arketyp bland många för denna Son. Har denna gudom uppenbarat sig för världen? Ja, i alla andliga upplevelser, på ett symboliskt, gåtfullt sätt, det enda som går (kommer du på nåt annat sätt? Det finns inget! vi måste ju förstå dem!), ty ingen kan se eller kommunicera direkt med atomernas paradisiska liv (Moses kunde se Gud bara på ryggen, inte ansikte mot ansikte, enligt den judiska mytologin). Det andliga ljuset, den andliga solen, är dess arketypiska uppenbarelsesymbol, andevärldshimlen är den arketypiska symbolen för atomernas inre paradis, som vårt inre paradis utgörs av, andevärldshelvetet är en arketypisk symbol för vårt inre mörker och lidande i civilisationen. Den personlige guden/gudarna är de arketypiska symbolerna för atomernas kosmiska community. Änglarna/de goda andarna är arketypiska symboler för enskilda atomer. Satan är en arketypisk symbol för det civilisationssystem som håller oss i fångenskap och slaveri och inre mörker, och demonerna är arketypiska symboler för de mörka tankar och begär och känslor som uppstiger av civilisationssystemet i vårt psyke, av dess inkarnation i vårt psyke. De fördömdas andar är arketypiska symboler för delar av oss själva som plågas av civilisationen, och vår rädsla för att detta inte ska ta slut nån gång.
Men detta är en grov karta över tydningen av uppenbarelsens gåtor, och det finns lika mycket att tyda som det finns olika uppenbarelser. Detta är bara en famlande ABC. Psykologin har mycket att lära oss här, C.G.Jung har upptäckt en del, psykoanalysen likaså. Studiet av andeskådare, som t.ex. Emanuel Swedenborg, lär oss mycket, och studiet av drömmar likaså, drömmar är samma gåtfulla, symboliska budskap som andevärldsupplevelserna, men man bör akta sig för en alltför schematisk och kategorisk drömtolkning. Schematism förstör också tolkningen av andevärlden. Allt är unikt, sist och slutligen.
Sanningen finns att hitta på gräsrotsnivå, det är där Livet lever
Eftersom sanningen lever ett så ringa och försmått liv i vårt samhälle, låter den sig bäst finnas av de ringa och försmådda, de snubblar liksom ibland över sanningen där nere på bottnen av samhället, bakom och nedanför alla fina fasader, där verkligheten finns. En hemlös uteliggare har ofta mer reda på verkligheten än mången professor, ty den hemlöse lever på gräsrotsnivå, där naturen och verkligheten alltid lever, ja Livet sker alltid på gräsrotsnivå. T.o.m. politikerna i riksdagen har sina gräsrotsliv som inte syns i medierna. Livet sker egentligen inte i mediesfären, utan i naturen, dvs. verkligheten.
Skogen vilar
Skogen vilar där så vackert
i den eviga vilan i "Gud",
och där skall ock du, trötta hjärta,
få vila en gång,
ty skog var du,
skog är du,
och skog ska du en gång åter bliva
med hela resten av marken du går på.
(dikten inspirerad av Peter Wohlleben)
Den stilla, mysiga lyckan är den bästa
Den stilla, mysiga lycka man stundom kan uppleva i naturens och i hemmets famn, är nog den bästa lyckan, inte extasens stormiga lycka, den orkar man inte ha i evighet, men den stilla lyckan, ja!
Det paradisiska sömnlivet
I slutet av juni hade jag en underlig sömnlös natt i hyddan i Nackareservatet, där jag mitt i natten, i tre, fyra tiden vandrade in mot Stockholm centrum (jag hade beslutat mig för att vandra mot Uppsala), och mötte harar och ett rådjur mellan husen i förorten Bagarmossen. Då lärde jag mig att de vilda djuren nog inte sover på bestämda tider som vi, utan spontant, när de är trötta. Jag fick då idén att jag också skulle göra så resten av mitt liv, men märkte snart att det inte går så länge civilisationen härskar, ty staden är livlös på natten för den som söker gemenskap då, utanför systemet. Men hos urfolken vaknar man ofta mitt i natten och talas vid. Det finns alltid någon att tala med som inte sover. Det måste en by och en stam till för att detta ska vara möjligt.
Något om behovet av tolkningsnycklar, inte nya dogmer
Jag är väldigt intresserad av andliga teorier som inte får en att helt förkasta allt annat som sagts i ämnet utom sin egen teori, utan som istället lär en att förstå och tolka alla tidigare teorier, tolka dem på rätt sätt. Ödmjuka andliga teorier, alltså, som inte är svartvita. Vad vi mer än någonsin behöver är tolkningsnycklar, inte nya dogmer.
Insekters brist på rädsla för döden
Små insekter, som myror och myggor och små flugor, verkar inte särskilt intresserade av att undvika döden, de tar mycket stora risker i mötet med människan, det märker man när man studerar dom. Och detta kommer nog inte av att dom inte fattar att dom riskerar att dö, utan det handlar nog mera om deras instinktiva vetande om dödens natur, om att döden är vägen till hemmet, och inte något att frukta och undvika till varje pris. Jämför här en myggas och en civiliserad läkares inställning till döden. Myggornas inställning påminner om äventyrares, som Himalaya-bergsbestigares inställning.
Mikrolivets tidsuppfattning
Rebecka Springer på 1800-talet var några dagar i koma, och upplevde sig under denna tid vara två år i himlen (se hennes bok "Innanför paradisets portar"). Känns som mikrolivets tidsuppfattning, det finns bakterier som lever bara ca två timmar, och kanske det upplevs av dem som några månader i mänsklig tidsuppfattning? Ju mindre liv, desto saktare tycks tiden gå, för det mesta. Kanske Rebecka Springer fick uppleva mikrolivets paradis, mikrolivets andevärld, en glimt av denna? Andevärldsupplevelserna produceras ju av atomerna och cellerna i hjärnan, och kanske dessa lever i den "tidlösa evigheten"? När tiden går så sakta att den synes stå still, i lycka, kanske är detta evigheten? När tidens gång blir irrelevant? För att atomerna ska hinna med sitt otroliga "arbete" i hjärnan, måste också deras tid vara annorlunda än vår. Psykoser och droger kan också förändra tidsuppfattningen, gör att vi åker in i mikro-operationerna i hjärnan (dokumenterat av poeten Henri Michaux), det inre livet tar över det yttre.
Något om min ständiga oro i maggropen
Jag har haft en ständig oro i maggropen nu i tolv, tretton dagar, och är lite rädd att den har kommit för att stanna. Några råd om hur man botar sådant? Jag tror oron kom av att jag försökte gå ner på psykmedicineringen med 2-3 milligram (från 10 mg Zyprexa). Jag vågar inte trappa ner vidare just nu, är rädd att få svår ångest då, såsom det gått tidigare när jag försökt på detta. Jag äter nu igen 10 mg.
"Ju mindre desto dummare" är en myt
Det finns en underlig myt i vårt samhälle som säger at "ju mindre desto dummare" med vissa undantag. Och i enlighet med denna doktrin är atomen den dummaste varelsen, som inte ens har ett medvetande, inte ens är levande. Men stämmer detta verkligen? Låt oss syna det i sömmarna.
Genast kan vi konstatera att en sparv knappast är dummare än en elefant, trots att den är kanske hundra gånger mindre. Den verkar snarare mer levande, mer fylld av sprittande livsenergi, smidigare och mer spirituell. Den fysiska skickligheten verkar faktiskt öka desto mindre man är, jämför en vanlig människa med en vilken som helst ekorre. Kanske den intellektuella skickligheten följer samma mönster? Ju mindre varelse, desto skickligare byggnadsingenjör verkar den vara, oftast (människan är ett undantag). Tänk på myrorna, bina och getingarna, bland den icke-mänskliga djurvärldens skickligaste byggmästare! Kräver inte detta intellektuell skicklighet, även om dessa djur har en mer instinktiv sådan? Och går vi till ännu mindre varelser, cellerna och atomerna, vad har de byggt? Svar: hjärnan, universums mest komplicerade byggverk, mer komplicerad än universums uppbyggnad (enligt Peter Breggin). Och så säger du att de är dummare än människan, inte ens har ett medvetande? Människan har byggt roboten, men hur mycket överlägsnare världens smartaste robot är inte den mänskliga hjärnan? Jag skulle säga att detta ger oss en antydan om att atomen och cellen i själva verket kanske är smartare än människan, och att det snarare är så att "ju mindre varelse, desto smartare". Detta är vågade, kätterska tankar, och jag erkänner att det är spekulation och gissningar, men hoppfulla sådana. Ty om detta är sant, då är tillvaron bra ljuvlig, istället för den döda värld som våra fysiker manar fram i sina historier om tillvaron.
Något om trädens inre liv
Fundera en stund över atomerna och cellerna i ett träd, samt atomerna och cellerna i din hjärna. De senare måste vara jävligt smarta för att kunna skapa ett medvetande. Atomerna och cellerna i trädet är inte mindre smarta. Vi kan bara ana vad de kan få till stånd av nästan magiska fenomen i trädets inre liv.
Något mer om Pirahastammen i Amazonas och självmordstatistik
I detta blogginlägg skrev jag om Pirahastammen i Amazonas, som inte kände till självmord. Deras antal var 800 i år, och av detta kan man göra lite jämförande statistik med världen i övrigt när det gäller självmord:
Wikipedia skriver att "omkring 50 procent av alla tänker någon gång allvarligt på att ta sitt liv". Hos Piraha har ingen ens tänkt tanken, någonsin.
I världen begås 800 000 självmord varje år. Om Piraha-stammen hade haft samma självmordsstatistik som resten av världen, hade de haft 5-6 självmord under en livstid på 70 år, om jag räknat rätt. De har aldrig någonsin haft självmord i hela deras mångtusenåriga historia, så långt de kan minnas, begreppet finns inte hos dem.
Självmordsförsök är tio gånger vanligare än självmord i världen. Om Piraha-stammen hade haft samma självmordsförsöksstatistik som resten av världen, hade de haft 50-60 självmordsförsök under en livstid på 70 år. De har aldrig självmordsförsök.
Jag tror detta är symptomatiskt för vilda urfolk överlag som inte blivit förstörda av civilisationen. Vad säger detta om urfolkslivsstilen?
Här några citat om Piraha-stammen:
"One gets no sense of teenage angst, depression, or insecurity among the Pirahã youth. They do not seem to be searching for answers. They have them." (Daniel Everett i boken "Don´t sleep, there are snakes. Life and language in the Amazonian jungle", 2010)
"Everybody’s equal, even children by about 9 years old. And, before that, the children are, like the old adage, raised by the village. Well, they are raised by their parents, to an extent, but as the Pirahã do not have marriage as we know it, but a more open coupling system, it comes to everyone to look after a child… but, even in that, they aren’t as protective as we are in keeping kids out of trouble. They prefer children learn from their mistakes rather than be told what not to do. The Pirahã do not have Ten Commandments to follow; there is no strict set of laws, no mandated punishment. This brings us to our final point, except the Pirahã don’t have an implications section.
There IS something to be said for the Pirahã culture in what it means for the rest of us: a people with no need for an origin story, no need for ritual or religion… and resulting from this: no suicide, no angst, and no war. Anger is the cardinal sin among the Pirahã, says Daniel Everett in his book. But, even such a rarity would be responded to only by temporary disdain or, at most, ostracism." (Robert E.G.Black i detta blogginlägg)
"They do not have concern for the future. They do not store or dry food. And, they do not fear death, and find suicide to be such a foreign notion that they laughed when told about it." (Robert E.G.Black i samma blogginlägg som ovan)
Facebook är en klen kompensation
Facebook är en klen kompensation och tröst för det vi förlorade då vi övergav communitylivet i byarna och stammarna.
Ett vanligt missförstånd
Hur lätt man tror, när man har det tungt i sitt inre, att det här är livet, sån är naturen, och glömmer att den civilisation man lever i är djupt onaturlig.
Tanden är levande, varför inte stenen?
Om du kan tro att din tand är levande, varför är det då så svårt att tro att stenen är levande, de är ju båda lika hårda och synbarligen livlösa!
Atomernas och cellernas andevärld
När man tänker på det ofattbara samarbete som atomerna och cellerna i kroppen har, som i smidighet och harmoni övergår allt som människorna i civilisationen någonsin presterat, blir man böjd att anta att dessa varelser nog är långt smartare än vi anar, och nog måste ha någon slags inre värld varmed de kommunicerar med varann. Har de en motsvarighet till människornas "andevärld"? Det kan tänkas, eftersom urfolk som lever närmare naturen än oss verkar ha en livligare "andevärld" än oss. Då kan man sluta sig till att naturens centrum, mikrolivet, måste ha en ännu rikare andevärld, ett ännu rikare inre liv. Kanske är de civiliserades andevärld en urvattnad version av cellernas och atomernas andevärld *, och kanske många till synes paranormala företeelser har sin grund i denna rikare andevärld istället för att komma från "Gud" och något "övernaturligt". Tänk bara på alla verkliga helandemirakel som bevittnats (se denna artikel). Kanske är de alla naturliga, men kan förklaras av cellernas och atomernas nästan paranormala, magiska samarbete? När jag tänker på ett sår som läks, ter det sig i sanning magiskt, vilket otroligt samarbete ligger inte bakom detta. Kanske atomer och celler samarbetar även på avstånd? Skickar signaler långa vägar? Nästan som telepati? Jag har fem gånger bevittnat magiska helanden som verkat paranormala, på mig själv. En gång helades jag från feber på direkten av hippien "Saras" massage i Finland, och en gång helade jag min egen fotsvamp genom bön, med direkt bönesvar. Fotsvampen, som var svår, försvann helt på en sekund, och jag kunde se att gränsen mellan frisk hud och sjuk hud hade suddats ut. Var det atomerna och cellerna som hade samarbetat på ett nästan magiskt sätt? Hur vi än vrider och vänder på det, kommer vi till dem och deras verksamhet och samarbete, ty helandena sker i det fysiska, och det fysiska är uppbyggt av celler och atomer. Allt "paranormalt" går ytterst tillbaka på dem, alla gudsupplevelser, alla nära döden-upplevelser. Och själva vår hjärna består av celler och atomer, hur magiskt är inte det, vilket samarbete finns inte där? Här blir det hisnande. Vi tänker och känner faktiskt med våra celler och atomer.
Har då cellerna och atomerna ett sånt rikt inre liv, då är det nog inget nederlag att återgå till cellen och atomen i dödsstunden, och leva vidare där (fast detta är för mig bara ett hopp, ingen dogm). Livet verkar bli ljuvligare ju mindre det är, och skickligare också. Vi människor grälar och strider ständigt, medan atomerna och cellerna lever i lugn och ro i sin paradisiska harmoni och samarbete. Med tanke på hur många de är, strider de ytterst sällan (cancer är väl deras krig nr.1, dock tror jag det utkämpas utan hat och fiendskap, mer som en brandsläckningsoperation). Kanske är en förklarande bild den att ekorren och sparven är smidigare fysiskt än människan och elefanten?
* en andevärld som är mindre symbolisk och mer ägnad åt att kommunicera med verkligheten
Dröm om Carl-Eric Sahlberg och St. Clara kyrka i natt
Jag drömde om Carl-Eric Sahlberg (f.d. kyrkoherde i St.Clara kyrka och just nu på besök i Stockholm) och St. Clara kyrka i natt. Det var vinter, och 27 hemlösa hade frusit ihjäl den vintern p.g.a. att St.Clara kyrkas dörr var stängd på natten. Jag skällde ut Carl-Eric Sahlberg för att han stängde dörren på natten (han var kyrkoherde i St.Clara kyrka i drömmen), så mycket att han började undra om jag behövde psykiatrisk "vård". Jag var full av "Den Helige Ande", och fick det till så att den yttersta kyrkoporten var öppen på natten, medan den nästa var låst, men jag lagade en lucka i väggen där de hemlösa kröp in och sov på St.Clara kyrkas golv i ett rum. Vi smög med detta, ty vi hade inte fått lov till det. Vi renoverade kyrkan samtidigt, och mina föräldrar kom på besök till kyrkan. Jag sade åt dem att vi renoverar för de fattiga, inte för de rika.
När jag vaknade funderade jag på om man skulle kunna samarbeta med en målarfirma vintertid, så att i en lägenhet som detta målarfirma renoverade, skulle hemlösa kunna sova på natten, om de hjälpte till lite med renoveringen gratis under dagen.
Psykiatrin klipper av en människas naturliga psykiska evolution
Psykiatrin klipper av en människas naturliga psykiska evolution med giftiga droger, precis som civilisationen har klippt av mänskligheten från dess naturliga evolution i naturen med hjälp av teknologins giftiga drog. Civilisationen tål inte att någon människa återknyter till denna naturliga evolution, dessa skall göras lika själsligt döda som alla "normala". Vi ska nämligen inte evolvera, vi ska stagnera till lydiga maskiner i fabrikerna, i arbetslivet, till lydiga kuggar i civilisationsmaskineriet överlag. Nåde den som inte fogar sig i detta, dens själ ska förstöras av psykiatrin med giftiga droger, så att denne tvingas till lydnad, skräms till lydnad.
Atomerna är eviga varelser
Om atomerna har medvetande, vilket är troligt, då har vi varelser mitt ibland oss som lever i evighet och från evighet. Och då skulle det inte vara märkvärdigt om också vi levde i evighet och från evighet.
Hur kan livet som atom vara paradisiskt?
Jag har tidigare här på bloggen föreslått att atomen är tillvarons mest paradisiska varelse, och att vi kommer att uppgå i den i dödsstunden.
Tanken att uppgå i atomen i dödsstunden och leva där i evighet kan tyckas skrämmande, klaustrofobisk, nästan som ett evigt fängelse. Hur kan jag påstå att detta är att träda in i det innersta paradiset? Ja, om vår spontana reaktion är riktig, lever största delen av kosmos i helvetet, träden lever i fångenskap, gräset och cellerna i allt också. Nästan som den gamla gnostiska uppfattningen om att demiurgen lagt själen i materiens bojor. Men jag ser inte detta helvete i naturen, förnimmer det inte, jag förnimmer en paradisisk ro istället, en förnöjsamhet och barnens rika inre liv. De civiliserade är besatta av den massiva yttre friheten, att kunna "göra vad de vill" och resa kors och tvärs över planeten när man vill, som om detta var paradiset och den sanna friheten. Men mystikerna och asketerna skulle inte hålla med, utan för dem är sann frihet primärt en inre frihet, frihet till enhet med sig själv och naturen, den frihet fostret har i sin synbara "fångenskap" i moderlivet. Den friheten har inte "värdsresenärerna", och därför finner de inte paradiset. Men hade träden och cellerna verkligen levt i helvetet, i fångenskap, då hade de väl förlorat livslusten för länge sedan och vägrat leva. Och vi hade känt cellernas helvete i vår kropp, kanske som ångest eller illamående och ständig depression. Men vi känner inte så för det mesta, utan vi har en fundamental livslust i kroppen, cellerna reparerar sig istället för att resignera när de blir skadade. Vi har en stilla glädje i kroppen över existensen, och den kommer ytterst av cellernas och atomernas livslust och välmående.
Att känna det klaustrofobiskt att uppgå i en atom, kommer väl snarare av att vi inte kan leva oss in i dens liv och i den totala förvandlingen i döden. Vi tror liksom att vår mänskliga varelse och själ ska rymmas i atomen. Men den ska inte rymmas, den ska dö från allt det gamla och återuppstå som något helt annat som vi inte får skåda in i i detta liv.
Något om urfolk, självmord och helvetet
"When a missionary told the Amazonian Piraha tribe about his aunt's suicide, they laughed because no one in their tribe had ever committed suicide, so they thought it was a joke. Is the pressure of modern society responsible for today's suicides?"
(från denna sida)
Min kommentar: Detta bekräftar på ett oerhört tydligt sätt att det är sant det jag anat att man är lyckligare desto närmare naturen man lever. Ty är inte självmorden det tydligaste tecknet på ett samhälles och individens illamående? Och i samma intervju som citatet ovan är hämtat ifrån, säger Daniel Everett att Piraha-stammen är lyckliga trots att de har mycket sjukdomar (särskilt malaria) och barnadödligheten är mycket hög. Vad kommer detta av? Jag kan bara förklara detta genom min teori om att vi måste skilja mellan natursmärta, som alla i naturen har mer eller mindre av (förutom kanske atomerna?), och som man kan leva med, och civiliserad smärta, som bara de civiliserade har, och som ofta är outhärdlig, helvetisk (tänk på den svåra ångesten och depressionen), uppkommen av att man är alienerad från naturen och det naturliga. Varför fick inte Piraha-folket lust att ta sitt liv om de drabbades av en plågsam sjukdom som de inte visste om de någonsin skulle återhämta sig från, eller om de handikappades för livet? Detta säger mycket om lidandets natur, att kanske naturligt lidande inte är så fruktansvärt som vi tror när vi är omgivna av kärlek och gemenskap och har tillgång till vissa fina örter, såsom medicinmännen har. Då känner vi oss kanske mer som i en kokong av omvårdnad och ömhet, mitt i smärtan. Så har jag upplevt det flera gånger då jag varit sjuk, alltid när jag har feber, men även en gång när jag slogs nästan medvetslös med en klubba i den lilla byn Orgiva i Spanien. Med feber och kroppen full av stora blåmärken återhämtade jag mig i ett tomt hundstall, och kände på ett oförglömligt sätt hur min kropp vårdade sig om mig ömt och ljuvt mitt i smärtan. Det var en helig upplevelse som jag aldrig kan glömma, som gav mig en tilltro till naturens paradisiskhet.
Det finns så många sådana här saker som bekräftar min aning om att naturen är paradiset. T.ex. trodde inte Nordamerikas indianer på helvetet (judarna i Gamla Testamentet verkade inte heller ha trott på det). De lärde sig om det av de vita, och de undrade om de vita var från helvetet eftersom de lärde folk om dess existens.
Detta ger en hopp när vi ska återgå till naturen i dödsstunden, det blir nog spännande och härliga överraskningar som väntar oss då, när vi återgår till ursprunget. Vi kommer nog att återgå till naturen inte bara fysiskt, utan även psykiskt, när inga psykiatriker och poliser och väktare vaktar på oss för att hindra oss.
Till minne av psykiatrins martyrer
I denna vår underliga värld räknas psykiatrins martyrer aldrig som riktiga martyrer, de har inga kyrkor som minns sig, de räknas istället bland de "förtappade" av många. Deras död som drivs till självmord av psykiatrin räknas heller aldrig som martyrdöd, utan är en skam, ett brott som leder dem till helvetet, enligt många religiösa fundamentalister. Men psykiatrin och dess historia är full av heliga dårar och obekväma oliktänkare som förföljts för sina märkliga åsikter, full av ljuvliga varelser som gjorts mer och mer sjuka av den grymma behandlingen och medicinerna. Det har ofta börjat med en ringa avvikelse i beteendet eller psyket, som sedan drivits till vanvett av civilisationens grymhet, genom stigmatiseringen, drogerna, utanförskapet och ensamheten. Detta räknas inte som martyrskap, ty det ser inte ut som sådant, och det som inte ser ut som martyrskap räknas inte som martyrskap av samhället, oavsett hur martyriskt det är. Det är nämligen ytan och fasaden som räknas.
Jag känner personligen några sådana här martyrer som manglats sönder i samhällsmaskineriet, främst den finske anarkoprimitivisten Ronja Aarniala, och om henne är kyrkofadern Tertullianus ord sanna, att "martyrernas blod är de heligas utsäde", hennes mod i kampen ger mig mod, och hennes väsen ekar i mitt fortfarande.
Psykiatrins martyrer är tankefrihetens och den psykiska frihetens martyrer, martyrer för rätten att få växa vilt i sina tankar och i sitt psyke, naturligt och fritt utanför de stela normerna, rätten att få famla i mörkret efter sanningen, som vi aldrig kan nå om vi inte vågar famla, treva och lära oss genom våra felsteg. Rätten att få ha livs- och utvecklingskriser i fred och ro, utan att någon ska blanda oss i dem med påtvingade giftiga droger. Rätten till vår psykiska integritet, med andra ord.
Heder åt alla dessa martyrer, detta blogginlägg är tillägnat deras minne, må de bland dem som är döda vila i frid, och må de få sin upprättelse en dag, kanske i någon martyrhistorik den dagen när mentalpatienter vunnit sina mänskliga rättigheter och det inte längre är ett brott att ha en livs- och utvecklingskris.
Hur man kan komma fram till att naturen måste vara paradisisk
Paradiset har två huvudingredienser; den första är att vara ett med sin natur, och den andra är att vara anpassad till sin miljö. Dessa två måste vara kombinerade, bara en av dem räcker inte till för att paradis ska kunna uppstå. När jag tänker på mig själv, lever jag inte i paradiset fast jag har lämnat civilisationen, och det har sina allvarliga skäl. Jag känner mig ett med mig själv, ett med min natur, men jag är inte anpassad vare sig naturen eller civilisationen, jag lever i en tillspetsad hemlöshet, finner inte mitt hem någonstans. De civiliserade däremot, är nog anpassade civilisationen, men de är inte anpassade livets större helhet, naturen, och de är heller inte ett med sin natur. Därför finner de inte heller paradiset.
Men denna kombination av båda ingredienser, finner man genast en hel del av när man går till de vilda urfolken, och av alla våra antropologiska studier, kan man också sluta sig till att de är en hel del lyckligare än de civiliserade. Se t.ex. detta blogginlägg av mig nyligen, om hur lite urfolken "arbetar".
Men ändå är det något i vår tids vilda urfolk, som påminner om civilisationen, och gör att de inte helt och hållet lever i paradiset. De skyler sina könsorgan, de är inte helt nakna, och de har många uppfattningar, tabun och ritualer som är främmande för naturen och djuren. Detta gör att jag gissar att de vilda djuren lever mer i paradiset än de vilda urfolken, och att även dessa urfolk har en historia av gradvis förfall (t.ex. har många indianstammar djur i fångenskap).
Så, ju längre vi rör oss mot naturens kärna, alltings upphov och källa, desto mer verkar detta liv leva i paradiset. Detta kan vi sluta oss till av att urfolken är lyckligare än de civiliserade eftersom de lever närmare naturen, alltså måste djuren vara lyckligare än urfolken eftersom de lever ännu närmare naturen. Det känns även så när man studerar fåglar och änder på stranden, i vilken paradisisk ro de lever.
Men man kan också gå vidare från djuren, och närma sig ännu mer naturens centrum. Djuren verkar även de leva ett oroligt liv i jämförelse med växterna och insekterna, och ännu mer i jämförelse med cellerna och atomerna, dessa sistnämnda verkar vara naturens centrum, livets källa, de som bär upp allting. Och då är vi inte långt ifrån att gissa oss till att kanske naturens centrum också är paradisets centrum och kärna.
Jag har svårt att tro på min version av odödligheten
Jag har svårt att tro på min mikrolivsodödlighetsfilosofi, som jag lagt ut i flera blogginlägg nyligen, det är liksom ett för stort hopp mellan människa och atom. Men å andra sidan är det ett ännu större hopp mellan människa och icke-existensen (jag tror vi bara har dessa två alternativ), och kanske är atomen mer intelligent och levande och människolik i sitt inre liv än vi någonsin kan föreställa oss med vetenskapens hjälp. Ja, kanske är atomen, paradoxalt nog, den mest levande varelsen i kosmos, varats grund och den som bär upp allt i kosmos, tillvarons A och O. Kristus är A och O enligt Bibeln, tillvarons mest paradisiska varelse, och kanske atomen är tillvarons Kristus, från vilken vi härstammar och i vilken vi ska uppgå till slut? Vetenskapens kalla tänkande har dock inget att ge mig när det gäller att utforska atomens paradisiskhet, den kan inte tänka kring det inre livet överhuvudtaget, och om atomen är paradisisk, är det främst något i dess inre liv som åstadkommer det, det är främst en inre kvalitet.
Men det finns vissa vetenskapsmän, som samtidigt var filosofer, som kan ge oss inspiration till filosoferandet kring atomen, och en av dem är den blinde filosofen och fysikern Gustav Theodor Fechner, en romantisk filosof i Schellings tradition. Ja, romantiken har mycket att ge här, särskilt naturromantiken. Ty är det inte en övermåttan romantisk tanke, att atomen är tillvarons mest rena och paradisiska varelse?
Människan har glidit ut ur sin naturliga evolution
Jag avundas de vilda djuren, som är helt anpassade till sin miljö, som har evolverat till att passa i den genom årmiljoner. De liksom vandrar i sina geners programmering, och i sina instinkter, färdigt upptrampade stigar, trygga och väl beprövade av förfäderna.
Människan däremot, har glidit ut ur sin naturliga evolution, den som handlar om att anpassa sig till sin miljö, hon har liksom klippt av den naturliga utvecklingen och befinner sig på en blindgata, i en labyrint, där hon gått vilse från sina gener och instinkter. Hon följer inte längre förfädernas trygga, upptrampade stigar, utan gör revolt mot dem, igen och igen, för nästan varje generation, och det ofta för revoltens egen skull. Det ska vara nytt, nytt, nytt, utan slut. På detta sätt kommer hon längre och längre bort från evolutionen och naturens lagar, och skapar sig sitt eget konstgjorda universum, full av onaturlighet och psykiska problem. Vi är inte evolverade till att sitta 8 timmar framför datorn på ett kontor varje dag, eller jobba monotont i en fabrik varje dag, och vi kommer aldrig att bli det. Det är ett mirakel att människan ännu inte utrotat sig själv, och att inte fler gör självmord, och att hon mår såpass bra mitt i detta helvete, hur blir det då när hon finner tillbaka till sina geners naturliga programmering och fortsätter där hon slutade för 10 000 år sedan vid jordbrukets uppkomst? Det blir nog en återgång till en slags "paradisets ro".
Ett paradisiskt möte med ett helgon: en råtta
Igår på kvällen mötte jag en råtta på bilvägen på Karlaplan. Jag hade lite pommes frites med mig, och sträckte ut handen med en pommes i min hand. Råttan kom till mig, och jag delade pommesen med henne, hon nafsade den ur min hand. Hon åt halva pommesen, på ett så finkänsligt och paradisiskt sätt, som ekorrar gör. Jag satte mig ner på gatan bredvid råttan och beundrade henne. Men hon verkade så sjuklig, hon hade gått så sakta, och på ryggen var ett stort område av pälshåret borta. Hon var där några minuter med mig, sen gick hon vidare, sakta. En medelålders man kom förbi på gångvägen medan jag satt på rumpan på vägen, och jag pekade med tummen på råttan som var några meter bakom mig. Mannen bara skakade på huvudet, som om jag var en galning. Sen gick råttan sin väg, irrande hit och dit.
Jag kände djupt inom mig att råttan var en paradisisk varelse, ett helgon, som levde sitt vackra undergroundliv där på gatan, försmådd av världen men oändligt värdefull för "Gud". Och mannen som gick förbi, såg inte det paradisiska i mitt och råttans möte, det var bara galenskap för honom.
Något om solen
Även under civilisationens kollaps kommer solen att skina som förr.
Till de som har ångest
Till de som har ångest: Ångesten kan inte beröva dig förmågan att älska, och det är den förmågan som ytterst gör dig lycklig. Att älska mitt i ångesten, det är ett av livets mirakel, och det är kanske snabbaste vägen till läkedom, ty den som älskar får också mycket kärlek tillbaka av livet. Ytterst är det gemenskapen som läker ångesten, ty ångesten är inte ett individuellt problem som kan ses i isolation, utan ett gemensamt problem som vi alla är delaktiga i, ett socialt problem, lite som alla övriga psykiska problem, ty allt hänger ihop. Att försöka vara med och läka världen är därför ett sätt att läka sin egen ångest, på lång sikt.
Aforism om kärleken
Kärleken är Uppståndelsen.
Något mer om paradisiskt liv
Ju mer paradisisk en varelse är, desto mer lever hen i det inre, ett inre liv mer än ett yttre. Detta kan man studera bl.a. i en människas väg från foster till åldring. Som foster och små barn lever vi mest i det inre, och är också mest paradisiska.
Ju enklare liv och livsform, desto rikare inre liv. Kan studeras hos mystikerna, asketerna och helgonen.
Solens kärlek
En vacker sommardag på stranden är det svårt att inte tro att solen brinner av kärlek.
Vad menar jag när jag talar om "Naturens Ande"?
Vad menar jag när jag talar om "Naturens Ande"? Jag tror jag menar det som håller ihop atomerna, den kärlek som sammanbinder dem och allt i kosmos. Ty allt hänger faktiskt ihop. Och det är genom kärleken det hålls ihop, genom "kärlekens lim", om du vill (inte bara människorelationer hålls ihop så, allt annat gör det också). Denne Ande är knappast någon gubbe som den kristna guden vanligtvis är. Vad hon är är ett mysterium. Jag väjer för att tala om henne i personliga termer, det blir lätt för antropomorfistiskt. Men hon är det som besjälar allt, som ger allt liv. Ett milt andligt ljus som bor i allt, som besjälar atomen. De kristnes personlige gud är en symbol för henne, men hon är knappast personlig på det sättet. Men hon låter sig anas i gudssymbolen, och gudssymbolen kan vara en väg till henne. Att vara hängiven den kristne guden leder till slut till henne, ja även Jesusgestalten är en symbol för henne, hon är "Kristus i oss". Hon är inte allt, ty det onda är utanför henne, men hon är det paradis som gömmer sig i allt, genom att atomerna som bär upp allt är paradisiska varelser. Hon är inte övernaturlig, hon är naturlig, och på det sättet kan hon inte vara personlig som den personlige kristne guden. Men hon är ändå en enhet och ett helt, oändlig. Detta är varken panteism, panenteism eller teism, vi har inga ord för henne som gör henne rättvisa. "Livskraften" låter också för magiskt. Hon har ingenting med paranormal magi att göra, men hon är ett mysterium, det största av alla. Det räcker bara att fundera lite över ens inre kroppsorgan och vad som får dem att fungera helt på egen hand, år efter år. Det som får detta att ske, det är Naturens Ande.
Vem "Antikrist" sätter högst och vem "Kristus" sätter högst
"Antikrist" sätter det stoltaste - människan - högst. Hon som har förhävt sig över allt annat liv och förstört planeten. Hon gör "Antikrist" till gud. "Kristus" sätter det ringaste - atomen, det som alla anser mest dött och livlöst och mest utan själ - högst. Atomen, en varelse utan röst och utan rättigheter, exploaterad hämningslöst i laboratorierna som en experimentråtta. Använd i ohyggliga, djävulska konstruktioner, som råmaterial i tortyrredskap, utan att ha blivit tillfrågad. Skändad och våldtagen i fabrikerna. Denna varelse är den renaste och mest paradisiska ibland oss, som bär oss alla, som ytterst bär upp allt, i hela kosmos. Och för att kunna se atomens paradis, måste man själv bli lika ringa som atomen, och vara med och bära upp världen istället för att förstöra den, bära upp världen precis som atomen gör, i det fördolda, i smyg, försmådd av världen, med ett "liv fördolt med Kristus i Gud" (Kol. 3:3)
Det är inte nödvändigt med "utomjordiskt liv" utöver atomens liv.
Om min mikrolivsfilosofi är sann, då bortfaller behovet av, och önskan om existensen av utomjordiska civilisationer, eller "utomjordiskt liv" utöver atomens liv. Ty då är ju atomen det högsta livet, och då är hela kosmos full av levande atomer. Kanske orkar inte Naturen fler utflykter från hemmet än den på vår planet? Att vår planet är unik i kosmos när det gäller liv utöver atomens, är inte alls vetenskapligt omöjligt, och en teodicé enligt min mikrolivsfilosofi nästan kräver detta, ty utflykter från hemmet kan lätt gå åt skogen till sist, som vår gjort. Kanske Naturen inte tar några fler risker?
Den ljuvligaste och mest hoppfulla filosofi jag kan komma på
Om min mikrolivsfilosofi är sann, då är hela den västerländska hierarkin med människan på toppen och stenen på bottnen, upp-och-ner-vänd, så att det i själva verket är atomerna i stenarna och berget som är tillvarons mest paradisiska, oskuldsfulla och rena varelser, till vilka inga föroreningar trängt, och som lever mest i evighetens edeniska trygghet och harmoni, i den eviga vilan i "Gud". Och ju längre bort från stenen en varelse är, desto mindre lever den i paradiset, desto längre på utflykt från hemmet är den, först bakterier och celler närmast paradiset, sen växter, sen insekter, sen ickemänskliga djur, sen till sist människor längst bort från paradiset, där flest saker kan gå fel, det mest utsatta och mest sårbara livet. Varje varelse vänder tillbaka till urhemmet, atomen, i dödsstunden, och en gång skall alla varelser på planeten på en gång återvända dit för gott, när solen slocknar, och förbli där i all evighet. Detta är kärnan i apokatastasisläran så som jag tolkar den, dvs. läran om allas slutliga frälsning och alltings återställelse. Allt blir gott för en varelse efter döden, och hen blir antagligen aldrig mer någon större varelse (så många atomer tävlar om att göra denna erfarenhet), och allt blir gott för alla på en gång, för evigt, när solen slocknar om fem miljarder år. Och då har vi samlat tillräckligt av erfarenheter för att utflykten från urhemmet atomerna har varit värt mödan. Ja, hela vitsen med att mer "avancerat" liv än atomen uppstod, var väl att utforska existensen och som på en expedition samla kunskaper som sedan skulle komma hela tillvaron till godo. Och den stora prövningen och läxan var sårbarheten, där vi lärde oss mest, och sårbarhetens klimax var den civiliserade människan, universums sorgebarn, vars lidande fick mången att undra om det fanns en god Gud. Ja, någon Gud fanns nog inte, men paradiset fanns, och tog varje lidande människobarn i famnen i nödens och dödens stund, såsom de religiösa i alla tider har vittnat att Gud gjort.
Om denna mikrolivsfilosofi är sann, då är tillvaron långt ljuvligare än den kristna teologin eller någon av mig känd religion eller filosofi har drömt. Tillräckligt ljuvlig för att vara en bra "teodicé" och för att göra lovsånger till livet till en lust. Då lever största delen av kosmos i det innersta paradiset, dvs. alla atomer och molekyler lever där, just nu. Ja då lever våra atomer i våra kroppar i paradiset, och vi kommer dit själva mer och mer genom att följa dem och deras sakta viskningar, följa vår urnatur, vår djuriska natur, vår fysiska natur, som härstammar från paradiset (varför är det ofta så skönt att bajsa, t.ex.?). Då är det logiskt att längta efter döden när man mår dåligt, då är det logiskt att längta efter att bli en fågel när man dukar under för livets bördor. Då är all naturromantik i alla vackra dikter logisk, och då går det att hämta symbolisk mening ur alla religionernas viktigaste utsagor. Då behöver vi inte förkasta alla mystika upplevelser, bara lära oss att tolka dem rätt, då är de inte längre meningslösa eller falska i sig (det är bra mycket vi måste förkasta av mänsklig erfarenhet om vi ska vara ateister på vetenskapsmännens sätt, som Richard Dawkins).
Och om detta är sant, då är verkligheten sannerligen mer underbar än dikten.
Ett livsproblem som borde utforskas
Ett livsproblem som borde utforskas i vår tids romaner: Hur man kan följa Kristus och helgonen i vår tid utan att gå under psykiskt. Och vad det säger om vår civilisation att detta så lätt händer.
Något om varför folk är så lydiga
Mina erfarenheter med psykiatri och psykmediciner är så tunga, att jag nu förstår varför alla ställer sig så lydiga in i leden. Små avvikelser från den psykiska normen får ju folk att fundera på om man behöver "vård". När jag skulle hoppa av studierna i Åbo för att bli hemlös och luffare, fick jag strax veta av en av mina vänner att jag behöver "vård". Jag var vid den tiden fullt psykiskt frisk.
Denna samhällets fascistoida väktarmentalitet måste göra oss extra barmhärtiga mot de civiliserade, som är allt annat än fria, utan är i fångenskap och slaveri, trots att de har en självbild av att vara de mest emanciperade i mänsklighetens historia. De har nämligen införlivat samhällets förtryck så i sig att den känns "naturlig". Ungefär som en toppidrottsman kan känna det naturligt att pressa sig till det yttersta i en tävling i VM, eftersom han tränat så mycket och gjort detta till ett med sig. Kvar står faktumet att toppidrotten är något djupt onaturligt, helt okänt för resten av djurriket, och leder ofta till skador.
Samarbete är evolutionens viktigaste drivkraft
Som anarkisten Pjotr Kropotkin skrev på 1800-talet i boken "Mutual aid. A factor of evolution" ("Inbördes hjälp" heter översättningen av K. G. Ossiannilsson 1903), är det samarbete, inte kamp för den egna överlevnaden, som för evolutionen vidare och är dess hjärta. Den senare åskådningen, den om kamp, befästes alltmer allteftersom samhället avlägsnade sig från samarbetet i små byar, och rörde sig mot individualismen och karriärismen, dvs. kampen för den egna expansionen, i städerna. Tävling, inte kärlek, blev tillvarons hjärta. Och att det ständigt förvärrats, ser man av vurmen för fotbolls-VM i år.
Något om Hjalmar Ekströms naturmystik
"Hjalmar ekström, 1885–1962, är en av de mest betydande mystikerna i nordiskt fromhetsliv. Redan vid 16 års ålder fick Ekström en intensiv upplevelse av enhet i naturen, då »Guds rike spirade fram och blomstrade mitt igenom sten och bråte«." (från denna sida)
Psykmedicinernas och drogernas koppling till kärnkraftverk
Psykmediciner och droger är lite som kärnkraftverk: Allt går bra så länge man har uran/droger, men när dessa tar slut i en civilisationskollaps, blir det lätt härdsmälta, då man måste trappa ner i lång tid om man ska undvika detta.
Måtte vi avveckla kärnkraftverken, drog- och psykmedicinsindustrin så snart som möjligt, så vi minimerar framtida katastrofer.
Lite naturlig-sekulär korsteologi
Martyrerna och de fångna djuren sonar de civiliserades synder genom att frivilligt bli syndabockar och ställföreträdande offer. De tar helt enkelt på sig de civiliserades synder, låter dem förakta och plåga sig, med enbart kärlek som svar. Det är denna kärlek som frälser de civiliserade och ger dem förlåtelsen, gör att de har lättare att förlåta sig själva - denna frånvaro av straff och hämnd hos syndabockarna (det behöver väl inte sägas att det är djupt omoraliskt att göra dessa martyrer till syndabockar, Naturen gör inte dem till det, det är de civiliserade som gör det). Jesu försoningsdöd är den mytiske, arketypiske symbolen för det försonande arbete som varje martyr och fånget djur utför. Bland martyrerna räknar jag också alla människor i orättvis fångenskap, bl.a. de politiska fångarna och de psykiatriska fångarna.
Förakta inte den kristna korsteologin, den bär på mycken symbolisk visdom när den tolkas rätt.
Å eg veit meg et land (nynorsk folkvisa)
(denna norska folkvisa av Elias Blix minns jag min döda morfar sjöng på ett sådant gripande sätt att det får mig att gråta idag! En sång om det förlorade paradiset i barndomen i NordNorge, där mina morföräldrar bodde och min mor bodde som barn och ung!)
(Den heter även "Barndomsminne fra Nordland")
Å eg veit meg eit land - langt der uppe mot nord
med ei lysande strand - millom høgfjell og fjord.
Der eg gjerne er gjest - der mitt hjarta er fest
med dei finaste finaste band.
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette land ./.
Der eit fjell stig mot sky - med si krone av snø,
og i lauvklenad ny - det seg speglar i sjø.
Og det smiler mot strand - med si bringe i brann
i den solklåre, solklåre kveld:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette fjell ./.
Ja, eg kjenner den stad - der eg stima som gut,
der eg kaua og kvad - så det svara frå nut,
der eg leika og log - i den lauvkledde skog
mellom blomar, ja mellom blomar og blad:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne stad! ./.
Og når vinden var spak - fór om fjorden eg rundt.
Der eg rodde og rak - som ein fiskande glunt.
Der eg leikande låg - og med vogga på våg
i den nattsol, den nattsol der nord:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne fjord ./.
Men det dårande hav - som no drøymer so stilt
vert ei glupande grav - når det reiser seg vilt.
Snart det lokkar og ler - snart det over seg slær
og dreg båten, dreg båten i kav:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette hav ./.
I min heim var eg sæl - - av di Gud var attved,
og eg kjende so vel - kor det anda Guds fred,
når til kyrkja me fór - når me heime held kor
og med moder, med moder eg bad:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne stad ./.
Denne heim er meg kjær - som den beste på jord.
Han mit hjarta er nær - denne fjetrande fjord,
og det målande fjell - og den strålande kveld,
hugen leikar, den leikar på deim:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne heim ./.
Og eg lengtar so tidt - dette landet å sjå,
og det dreg meg so blidt - når eg langt er ifrå.
Med den vaknade vår - vert min saknad so sår,
so mest gråta, mest gråta eg kan:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette land! ./
Min dikt "Fångenskapens slut"
Fångenskapens slut
Har du i en förvånad, blixtsnabb stund
förlorad mellan dröm och vakenhet
uppstått ur ett björkträds väsensgrund
och klätt dig i nakenhet?
Ett ögonblick blev allting djupt och svart,
behovet efter rörlighet försvann.
Och hemligheten avslöjades vart
den frihetens ådror rann.
Vad var bundenhet vid jordens ådernät
när din nya trädförnimmelse uppstod,
den som nyckeln har till dödens hemlighet,
till granitens fördolda blod.
Förlamad utav glädje vände du
tillbaka till din kropp och till ditt hus.
Och visste att all fångenskap var nu
för evigt besegrad i ljus.
(skriven 2010)
Skogsöversättning av "Lilla Bibeln", Joh. 3:16
"Ty så älskade Naturen den civiliserade mänskligheten, att hon utgav sina martyrer och boskapsdjur och husdjur, på det att var och en som tror på hennes kärlek, inte ska behöva lida av civilisation, utan hava Naturens Liv."
(efter 1917 års översättning)
En bild på hur teknologin har förstört communityn
En bild på hur teknologin har förstört communityn:
Förr samlades alltid familjen på kvälllen i vardagsrummet för att samtala, sjunga och spela och ha andakter. Idag går hela kvällen åt till att titta på TV, surfa på nätet och spela datorspel och TV-spel. Man pratar inte mycket med varann längre. Och mer och mer får alla sin egen TV och sin egen dator (smartphonen är en dator).
Mina vänner, vi har vant oss vid helvetet (gemenskap är paradiset och isolering helvetet). En bättre värld väntar.
Paradiset är att inte behöva gå i "civiliserat" jobb för att kunna må bra
Mina erfarenheter inom arbetslivet (tre månader som trädgårdsanläggare, tre år som byggmålare och åtta månader som städare) och det hemlösa arbetsfria livet, säger mig att paradiset, den "edeniska" tillvaron, är att inte behöva gå i civiliserat jobb för att må bra, för att få sina grundläggande behov tillfredsställda. Och faktum är att många kristna anser att Adam och Eva i Edens lustgård inte arbetade, utan arbetet uppkom när de förpassades ur Eden och började med jordbruk.
Slaveriet är helvetets kärna, tvånget. Det erkänner även Emanuel Swedenborg i sina helvetesvisioner, straffanstalterna i helvetena ("helvetena inom helvetena") var arbetsläger i hans visioner, där de fördömda disciplinerades. De högsta himlarnas invånare var som oskyldiga små barn, ja såg ut som oskyldiga små barn. Små barn arbetar inte, som bekant, och jag tror inte Swedenborg trodde heller att dessa "arbetade" i himlen. De tjänade Gud i barnslig glädje, frivilligt och spontant.
Denna min aning om paradiset styrks av antropologin. Det har blivit en allmänt vedertagen mening bland antropologer att stenåldersmänniskan före civilisationen, och de vilda urfolken som påminner om dessa, "arbetar" bara två till fyra timmar om dagen, och då med sådant som de tycker om att göra, frivilligt, utan tvång och herrar. Denna uppfattning har jag funnit bestyrkas t.ex. i den f.d. kristne missionären Daniel Everetts bok "Don´t sleep, there are snakes" (2008) om Piraha-urfolksstammen i Amazonas regnskog, en bok i vilken han skriver följande:
"...so that no one needs to spend more than fifteen to twenty hours per week "working" - though these activities are enjoyable to the Pirahas and hardly fit any Western concept of labor" (s. 78)
Förlaget skriver på baksidan av boken "Over time, he (Everett) came to understand the remarkable contentment (belåtenhet) with which they live: so much so that he eventually lost his faith."
De vilda urfolkens livsstil och lycka påminner så om myten om Adam och Eva i Edens lustgård att en av antropologins klassiker som skrivits 1955 av Claude Lévi Strauss, heter "Spillror av paradiset" på svenska (se presentation av boken här). En mycket betecknande titel.
Av detta kan vi också sluta oss till den lycka som de vilda djuren har, ja hela den vilda naturen har, och det leder till vissa konklusioner som jag gjort tidigare på bloggen, att kärleken är tillvarons grund och att vi p.g.a. detta troligen inte går en förintelse i möte i döden, utan vi går Uppståndelsen i möte, kärleken väntar oss där i naturens sköte om vi inte har sett den tidigare, utan varit civiliserade nihilister hela vårt vuxna liv som trott på naturens grymhet och tillvarons absurda meningslöshet.
Antropologins vetenskap är en guldgruva för att få insikt i tillvarons yttersta natur, hur det naturliga livet artar sig, befriat från tvång och förtryck.
"Perhaps we can say: Only love can believe the Resurrection. Or: It is love that believes the Resurrection." (Ludwig Wittgenstein i boken "Culture and Value", Ed. G.H. von Wright, Trans. Peter Winch, (University of Chicago Press, 1980), 33e.
Jag välkomnar mina läsare att stiga in i denna Uppståndelse redan i detta liv.
Min bästa begravningssång
Om jag skulle dö i en olycka inom närmaste tid, vill jag sången av Evert Taube i youtubevideon nedan ska spelas på min begravning/minnesstund.
Något om nästa finanskrasch
"However, the next financial crash, as Prins points out in her book “Collusion: How Central Bankers Rigged the World,” won’t be like the last one. This is because, as she says, “there is no Plan B.” Interest rates can’t go any lower. There has been no growth in the real economy. The next time, there will be no way out. "
(från denna artikel av Chris Hedges)
Min kommentar: Vi får väl hoppas att den civilisationen och världsekonomin aldrig reser sig mer efter nästa finanskris, utan att den faller ihop mer och mer, så att naturen kan räddas och globaliseringen kan få sitt slut, och att vi kan resa oss ekonomiskt på helt andra sätt som inte förstör, dvs. genom att återgå till naturens ordning.
Något om de rika som de verkligt fattiga
De rika verkar vara de verkligt fattiga, eftersom de är så giriga. Är dom det eftersom de lever ett så tungt liv (de som går i jobb) att de måste ha all tröst de kan få i form av pengar? Och så griper dom girigt efter alla de fattigas pengar?
Romantiken är livets hjärta
Romantiken är livets hjärta, därför är det så allvarligt när psykiatrin dödar den romantiska själen med giftpiller. Men romantiken överlever som ett frö i anden (min definition på anden: det som inte psykmediciner kan förstöra, personlighetens kärna), och skall spira och gro en gång. Gråt därför inte, ni som blivit skadade av psykiatrin på detta sätt.
Kärleken är tillvarons grund
Jag har studerat många andevärldsupplevelser, och det de flesta har som sin kärna är insikten om att kärleken är tillvarons grund. Det håller för förnuftets prövning, och verkar vara naturens viktigaste budskap till oss, alla religioners kärna, all humanistisk kulturs kärna, något man kan studera i varje hunds väsen. Av detta kan man dra vissa slutsatser om vårt öde i dödsögonblicket, då vi lägges som ett frö i mullen, med naturens ande ruvande över oss som en duva.
På dödsbädden
Aldrig var Ditt
minne av mig så skimrande
som här vid månens stilla
rislande vattenfall.
Stum jag döljer
ansiktet mitt i händerna
inför Ditt minnes sakta
stammande måneljus.
Se, nu är jag här:
detta frö som lägger sig
ner i Ditt minnes mjuka
porlande lövskogsjord.
Sakta rinner fröet:
där borta framför mig
faller det ner i en
tillbedjande svanesång.
Långt där nere
når mig ej längre rösterna
av dessa aftonsånger
som bara dör och dör.
Här är havet.
Här lyser månen harpolikt,
med duvsång ruvande
lågt över vattenfall.
av Lars Larsen
en syndare frälst av nåd
17.11. 07
Mikrolivets smarthet. Och något om dom som lider för mycket.
Studera din hand, och tänk lite på den intelligens som måste finnas i atomerna och cellerna för att kunna hålla ihop och samarbeta för att skapa och upprätthålla en så fantastisk finkänslig och magisk skapelse som din hand. Jag tror inte de är mindre smarta än du. Människans intelligens är inte måttet för all intelligens.
Och om du får ångest vid att tänka på hur vissa människor kanske lider för mycket, lita då på atomernas, cellernas och bakteriernas smarthet, att de nog vet när det är dags för kroppen att resa vidare till nästa liv. Överlåt de lidande i naturens barmhärtiga händer, och tro och hoppas att naturen ska förbarma sig över dem, och gör samtidigt allt du kan för att förbarma dig över dem du med, som en stor bakterie i Moder Jords kropp.
En liten vidareutveckling av min mikrolivsversion av odödligheten
Ett möjligt sätt hur vi kan övergå från människa till mikrovarelse: kanske vi efter dödsögonblicket ligger nio månader i en dvala lik den fostret i moderlivet har? Och under denna dvala sker en "omvänd födelse", vi evolverar tillbaka till mikrolivet på lite samma sätt som vi reste från mikroliv till nyfött spädbarn, bara att det nu går andra vägen (En inledning till denna återgång till foster och mikroliv kan studeras i hur åldringar blir mer och mer som barn när döden närmar sig. Har de påbörjat den process som ska fullbordas efter döden?). Och under dessa nio månader är vi antagligen mycket i "andevärlden", precis som jag tror foster också är det, och det är andevärlden som guidar oss själsligen tillbaka till mikrolivet, och föder vår själ tillbaka dit i en långsam process, på vilket sätt kan vi bara ana. Under hela denna process är vi rent fysiskt en mikrovarelse, men vår själ behöver nio månader för att bli ett med sin nya kropp, födas in i sin nya kropp. Därför är vi en mikrovarelse i dvala, vad det nu skulle kunna vara för en varelse. Kanske vi sover inuti en annan mikrovarelse, som sedan föder oss in i mikrolivet både fysiskt och själsligen? Döden är en födelse (se en artikel om det här)!
Som sagt tidigare, detta är tankelekar. Men jag försöker tänka organiskt, inte mekaniskt, tänka med hjärtat istället för med det matematiskt-vetenskapliga intellektet. Kärleken är min ledstjärna här. Hoppas detta leder mig längre än vetenskapsmännen!
En önsketänknings-tankelek: Mikrolivet som vårt naturliga urhem
Nu gör jag en önsketänknings-tankelek (hela min filosofi om odödligheten i mikrolivet är egentligen en sådan):
Kan det måhända vara så, att nästan alla levande varelser på vår planet och i kosmos, är mikrovarelser, främst atomer och molekyler och det som mindre är, och att detta tillstånd som mikrovarelse är allas sanna hem, ursprung och mål, det mest naturliga för oss, paradisets kärna. Och att större varelser än mikrovarelserna är så sällsynta på vår planet i jämförelse med mikrovarelserna, att varje varelse på vår planet hinner vara en större varelse kanske bara några få gånger under hela evigheten, högst en gång djur eller mänskligt djur, och kanske någon få gång en växt eller en insekt. Och dessa utflykter från hemmet är en slags prövning, en exkursion för att lära sig saker. Dock är mikrovarelserna så många, att inte alla får detta tillfälle, men de som inte får det lär sig av deras erfarenheter som får det. En gång, när planeten jorden kyls ner av att solen slocknar, skall alla större varelser återvända till mikrolivet, och där skall de leva i evighet, i den eviga vilan i "Gud". Och vad detta mikroliv är för något, kan vi få en svag aning om genom att lära oss av de icke-mänskliga djuren och växterna och insekterna, som är de som står närmast mikrolivets väsen. Men som sagt är de på utflykt från hemmet, och det gör att mikrolivet kommer att förbli ett mysterium för oss intill vi skall träda in i det i dödsstunden. Säkert är, att kvantfysiken och mikrobiologin inte säger mycket, ty de kan inte säga något om bakteriernas och atomernas inre liv, vilket är det viktigaste här. Ty paradiset är främst ett inre tillstånd. Men vi har alla paradisiska upplevelser ibland, och dessa är möjliga eftersom vår själ härstammar från mikrolivets paradis. Dessa är viktiga för att förstå mikrolivet (och även "andevärlden" är viktig, ty mikrolivet har väl också en "andevärld"?). Och om jag skulle gissa mig till en beskrivning av detta paradis med några få ord, skulle det bli "trygghet och vila i Gud" på ett sätt som liknar lite det vi hade i moderlivet som foster. Ja, mikrolivet är Moder Jords livmoder, där allt föds och dit allt återvänder. Det är ett ställe där allt läks och där alla självmördare får livslusten tillbaka (ingen vill egentligen sluta existera, utan bara finna läkedom i nästa liv, lite som Ann Heberleins bok heter, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", se en recension av den här).
Men detta är som sagt kanske önsketänkande, och detta är mitt hopp, inte nån egentlig dogmatisk tro, det är för underliga tankar för att platsa som sådana, det erkänns. Har ni påträffat liknande tankar nån gång hos någon? Inte jag.
P.S. Filosofen Torbjörn Tännsjö behöver kanske därför inte bekymra sig över den tiden när solen slocknar och värmedöden i universum inträffar, som han gör i sin bok om döden, "Filosofisk tröst. En bok om döden" (2015) (se en recension av den här). Detta kommer inte att kunna ta livet bort från vårt planet och från universum, ej heller ta bort paradiset, om mina tankar är sanna. Mikrolivet kommer att fortsätta i all evighet. Och de underliga mikrovärldar som gömmer sig i atomen kan vi bara dagdrömma och spekulera om. Den rymmer ett universum i sig.
Konstnärlig dubbelmoral
Det är fel att leva på de fattigas arbete för att skapa konst för att hjälpa de fattiga. Det är att hjälpa de fattiga med ena handen och utsuga dem med andra handen. "Be your message". Lev istället vid de fattigas sida och dela deras bördor, och skriv och måla där bredvid, på ett sätt som inte kostar dem slit.
Bra sagt av Tage Danielsson
"Det är inte de utslagna som ska in i samhället. Det är de inslagna som ska ut."
(Tage Danielsson, citerad av poeten och filosofen Carl Uhnbom i ett samtal med mig)
Min fästingaktion är klar, härefter plockar jag mina fästingar
Jag skrev nyss om varför jag inte ville plocka bort mina fästingar (här), men nu har fästingarna lämnat mig frivilligt, och jag kommer att plocka av mig nya fästingar som jag får, med Tittis hjälp. Fästingaktionen är alltså över. Jag ville bara skapa debatt och ruska i dom som sover. Det lyckades jag med till viss del (i alla fall blev det litet pratat).
Vi har alla en inre valp
Vilken varelse är mer ljuvlig en hundvalpen? Och vi har alla en inre valp. Alla varelser, ja även atomerna i stenarna, har en inre valp, precis som alla vi människor har ett inre barn, enligt psykologerna och psykoterapeuterna.
Studera valpen och jämför dess väsen med läran att dens "själ" kommer från ingenting och slutar i ingenting. Jämför den naturens ljuvlighet som uppenbaras i valpens väsen med grymheten i "förintelsedoktrinen" att vi inte har existerat innan vi befruktades i moderlivet och slutar existera när vi dör. Naturen är för paradisisk för att förintelsedoktrinen ska kunna vara sann. Och en del av denna ljuvlighet är att vårt eget innersta väsen liknar på valpens och spädbarnens väsen, rakt från "himlen". Min mor trodde på att hennes barn kom från himlen in i hennes mage, och det ligger en symbolisk sanning i det. Vi var nog någon ljuvlig mikrovarelse innan vi befruktades i moderlivet. Ja, för mig känns det som om jag alltid har funnits. Minnet hänger bara inte riktigt med.
Men det där med odödligheten är för mig mer ett hopp än en dogmatisk tro, jag famlar ännu i mörkret när jag ska försöka förstå den.
