Axel Munthe: En tidig djurrättskämpe

Den svenske författaren och läkaren Axel Munthe (1857-1949) blev på sin tid världsberömd för sin självbiografiska roman "Boken om San Michele" (1928), som översattes till flera språk, men han har tyvärr inte kommit med i Litteraturhandbokens (1999) stora författarlexikon av utländska och svenska författare, och inte heller i de stora svenska litteraturhistorieverken på 1900-talet (!), trots att Wikipedia skriver att "Boken om San Michele av Axel Munthe har påståtts vara 1900-talets mest spridda bok av en svensk författare". Boken är ett mästerverk, inte minst slutpartiet, där det blir tydligt vilket varmt hjärta Munthe hade för djuren, som en tidig djurrättskämpe. Slutpartiet i boken handlar om att Munthe har en dröm om att han träder in i andevärlden, och besöker himlen. Han är som en syndig tiggare, som just och just lyckas smita in genom himlens port, med sin hund väntande utanför, och han rannsakas av Sankte Pär, som menar att det ser mycket illa ut med Munthes själ. Sen förs Munthe till en rättegång i himlen där hans slutliga öde ska avgöras. Domarna, en skara stränga profeter, helgon och kyrkofäder, ledda av Sankt Ignatius (av Loyola) * är till slut eniga: Munthe ska kastas i det eviga helvetet, inte minst för att han har ett orent djur, en hund, med sig, och ett långt syndaregister. Munthe protesterar mot att hunden är oren, och när han är på väg att kastas i helvetet, kommer Franciskus av Assisi vandrande in i rättssalen iklädd sina trådslitna munkkläder, och Sankte Pär muttrar "Alltid han", förbittrad. Franciskus räddar Munthe från fördömelsen, och så slutar boken.
 
Det kändes som en upprättelse för mig, som upplever de kristna fundamentalisternas förakt (i praktiken, tänk på de kristnas djurförtryck, men också i teorin) för djuren och det djuriska -  som om det var närmast antikristligt, ja "hedniskt" -  som ett hot över mig, ett fördömelseshot, ty jag har allierat mig så med djuren, att jag är extra utsatt för detta förakt, det leder mig inte minst till att bli sinnessjukförklarad. Jag har faktiskt tagit detta fördömelseshot så över mig, att jag hade en helvetespsykos 2011 där jag trodde jag var Antikrist och evigt förtappad. Fortfarande kan jag gå och undra om jag är fördömd,  bl.a. p.g.a. vissa biverkningar av min psykmedicin.
 
I februari nästa år blir Munthe fri från copyright, och då skall jag publicera slutet av Boken om San Michele (avsnittet om hans besök i himlen) här på bloggen och som gratis e-bok på Internet Archive, det är ett stycke klassisk litteratur, en av världslitteraturens verkliga pärlor, som förtjänar att spridas på nätet.
 
Men här kommer ett par citat ur boken, så ni får en försmak:
 
"De (hundarna) äro allesammans tämligen lika, de äro alla redo att älska dig och bli älskad av dig. De äro alla representanter för Guds älskvärdaste och moraliskt sett mest fulländade skapelse."
 
"Varför börja inte dessa välmenande djurvänner med att sätta in sina ansträngningar på att få slut på förevisningen av vilda djur i cirkusar och menagerier? Så länge denna skandal tolereras av våra lagar, kunna vi inte göra anspråk på att kallas civiliserade människor av en kommande generation. Om man vill få klart för sig vilka barbarer vi äro, behöver man endast se in i ett kringresande menageritält. Det grymma djuret är ej bakom burens järngaller, det står därutanför." 
 
Amen! Så sant!! Cirkusar är något ohyggligt vidrigt, en fruktansvärd skam för mänskligheten, att förnöja sig med andras varelsers lidanden, i samma anda som tjurfäktningarna.
 
 
 
* För många läsare av Ignatius av Loyolas "Andliga övningar" är det inte bekant att han var en av de ledande inkvisitörerna i den katolska s.k. "motreformationen" på 1500-talet, och han står bakom mycken förföljelse och tortyr av protestanterna på den tiden, ja även senare. Han var ju grundare och ledare av Jesuitorden fram till sin död, och denna orden var ett viktigt redskap  i motreformationen, och motreformationens viktigaste redskap var inkvisitionen. Detta borde komma fram mer, så vi blir försiktiga med att skylta med hans namn. Man bör betänka att Loyola är ett helgon inom katolska kyrkan, och att inte detta förkastas av katolikerna, säger något om denna kyrkas ruttenhet och bristande kyrkohistoriska kunskaper, ja blindhet för historiens grymheter.

Axel Munthe om att ge

"Allt vad människorna ge bort på jorden sparas åt dem i himmelen, allt vad de spara på jorden förlora de." (En ängel i Axel Munthes bok "Boken om San Michele", 1928)

Livets mål för de civiliserade: att förvandla sina begär

Livets mål för de civiliserade är inte att som Buddha lärde, släcka sina begär, utan att förvandla sina dåliga begär till goda begär, förvandla begäret efter död (såsom status, ära, lyx och rikedom) till begär efter liv (såsom community, naturnärhet, ett enkelt och fattigt liv, gärningar som är nyttiga och fruktbara för livets helhet). Att detta låter sig göras, är apostlarna, de heliga dårarna, helgonen och martyrerna vittne på, man kan faktiskt som Franciskus förälska sig i fattigdomen, ty den är glädjerik och livgivande för den som den adopterar som lärjunge, det kan jag vittna om. Och då gäller det all slags fattigdom, även att vara fattig på status och ära, försmädad och kanske kallas sinnessjuk av många. För många helgon och heliga dårar var det en ära att "bära Kristi smälek (gammalt ord för vanära)". Men tyvärr är det inte så för "den andliga eliten" i Sverige, allra minst de på toppen, Svenska Akademien. Där hålls tyvärr begäret efter världslig status i högsta grad vid liv, man tävlar om den. Det är begär efter död, ty världslig status förstör en människas andlighet, gör henne "divig" och snobbig. Den som vaknat ur detta begärs slummer, begär inte längre att klättra upp i Babylons hierarkier, utan vill ha sann kärlek istället, och det inte av vem som helst, utan av de minst ansedda, dem på botten, slavarna, fångarna, tiggarna, de hemlösa och djuren, inte minst de fångna djuren. Dem vill man alliera sig med, och man ringaktar Svenska Akademiens kärlek, ty den är inte ren och äkta.
 
Med dessa rader har jag försökt fånga essensen i den kristna mystikens lära om utblottelse (kenosis), som man kan finna hos mystiker som Franciskus av Assisi, Johannes av Korset och Hjalmar Ekström. Och "underligt nog" harmonierar den helt och hållet med miljörörelsens lära om att gå tillbaka till naturen. I naturen råder nämligen djup fattigdom och utblottelse (de flesta lever på "existensminimum", i våra termer), och dit skall vi alla återvända i döden, till denna fattigdom, som leder oss till den eviga glädjen, som man inte finner i himmelska städers rikedom och prakt, utan i gemenskap med allt levande, i den mystiska föreningen med alla atomer i atomernas andevärld. Ty "Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till" (Matt. 5:3). Att bli det minsta och ringaste man kan bli, en atom, är här den största glädjen, ty det är den största gemenskapen, det finns flest som är lika dig, du inlemmas i "Gud", atomernas kosmiska community, vår bestämmelse. Att försvinna i atomernas mängd, som droppen i havet, där alla skillnader utplånas, det är kärlekens bestämmelse och evighetens begynnelse.

En nazibödels nära döden-upplevelse

“Consider the story of a former Nazi who hurt people in big ways, by killing them in concentration camps. He had an NDE while he was in a coma. The coma lasted forty-eight hours, but it seemed to him that it lasted a lifetime. He was in a dark cave with Nazi and Roman soldiers who had been responsible for mass killings. After a while, he saw a different part of the place where light was shining, and there were the people he had killed. He wanted to ask their forgiveness. He heard that he had already been forgiven, and that now he only needed to forgive himself. He felt unable do this, and so he was allowed to feel the pain and suffering he had caused each of his victims. Afterward, all these people comforted him. ‘He was bathed in unconditional love; it permeated his entire being.’ Then he awoke from his coma."
 
(Pages 105-106, in The Gifts of Near-Death Experiences: You Don’t Have to Die to Experience Your True Home, by Sheila Fabricant Linn, Dennis Linn, Matthew Linn)

Den stilla glädjen; människans naturliga grundtillstånd

Vad är människans naturliga normaltillstånd? Jag vill hävda att det är en stilla glädje * över tillvaron, en tyst mysighet, lätthet, lust att leva, nyfikenhet och frihetskänsla, frihet att förverkliga sig och följa sitt hjärta, kärlekens väg. Det är inte extasen och ruset, nej, extasen är en tillvarons gäst. Nej, den lågmälda, stilla tillfredsheten och lyckan är det som man går tillbaka till när man får leva så som naturen hade menat det. Den är också lätt att upptäcka hos urfolk och hos vilda djur, t.ex. ett andpar på stranden. Visst kommer mödan, lidanden och sorger också i detta tillstånd som gäst, precis som extasen, men när de gjort sitt besök, återgår alltid livet till den stilla glädjen och tacksamheten. Den stilla glädjen bor liksom i våra celler och atomer, de liksom anger grundtonen för vårt liv. Lusten till livet, hoppet och den ljusa framtidstron, tilliten och tillförsikten. Det bor liksom i kroppen. 
 
Antagligen kommer detta att bestå även i livet efter döden, om vi lever vidare, ty vi lever då vidare i det materiella, i atomen, i den atom som just angav grundtonen till vår själ. Den stilla glädjen kommer bara att kännas renare och klarare, eftersom vår kropp är som en sordin för själen. Och vem skulle orka med en evig extas? Ingen. Dock blir extasen antagligen en oftare sedd gäst i andevärlden, då livet blir så mycket rikare och friare. 
 
Eftersom den stilla glädjen är vårt grundtillstånd och naturliga jämviktsläge som människa, kommer detta antagligen bestå i andevärlden, så att permanent olycka inte kommer att vara möjlig där, ty precis som olyckan endast är en gäst, inte vårt grundtillstånd, som människa, så kommer olyckan att enbart gästa oss på andra sidan, mest i form av deltagande i de som människor ännu levandes olyckor. Och den kommer att vara en mer sällsynt gäst, precis som extasen kommer att vara en oftare sedd gäst, ty vi kan inte bli sårade fysiskt som andar/atomer, och de saligas skara i vår andevärld är ofattbart långt större än de olyckligas (räkna atomerna), de senare är enbart gäster från världen av människor, djur och växter. 
 
Den smärta man känner som atom (som jag tror alla blir) i andevärlden är medlidandets saliga smärta, barmhärtighetens saliga födslokval, den enda smärta "Gud" känner. Det är en paradoxal smärta, ty det är den enda smärta som inte förmörkar en varelse och gör den olycklig. Det är den smärta som kan lovsjunga "Gud" mitt i flammorna på kättarbålet. Denna smärta är heller inte evig, utan skall en gång upphöra, när den sista själen gått in i paradiset. Och det är en smärta som enbart gästar oss. Den skänker oss också ny glädje, när vi har fött fram den varelse som var medlidandets föremål, ut ur olyckan och in i glädjen, vi korsfästs och uppstår med denna varelse, såsom en mor lider och uppstår med sitt foster på förlossningsbädden. 
 
Trösta dig med detta, du som är rädd för helvete i detta liv och i det kommande. Gör dig av med denna rädsla, den är emot naturen och skapar lagträlar och fariséer, som gör det goda av yttre skäl, inte av inre, av rädsla för helvete och straff istället för av kärlek till medvarelsen. Begrunda istället den tillvarons innersta kärleksväsen som skapat oss så att den stilla glädjen är vår varelses grundton och naturtillstånd. Detta "väsen" vakar över dig och skall leda dig till den eviga glädjen. 
 
 
* med det menas en stilla frid och tillfredshet

Indianernas syn på sitt arbete jämfört med de civiliserades

Något som illustrerar skillnaderna mellan indianernas syn på sitt arbete och de civiliserades, är att indianerna fantiserade och drömde om "the happy hunting grounds" medan plogen och fabriken lyser med sin frånvaro i de civiliserades andevärldsfantasier och -upplevelser.

Något om själssömnen

Det finns en doktrin inom kristenheten som går ut på att själen efter döden sover intill uppståndelsen på den yttersta dagen, då dess slutliga öde avgörs. Den kan sova i tusentals år. Detta kallas "själssömn".
 
Jag tror inte det är helt så som denna lära lär, men det finns en gnutta sanning i det, att själssömnen är möjlig på ett eller annat sätt, för den som vill det och behöver det. I andevärlden är allting möjligt, allt vi kan tänka är möjligt, allt som går att fantisera, förutom det eviga helvetet, det är inte möjligt även om vi kan fantisera om det (att vi alls har kommit på det säger sitt, indianerna kom inte på det innan de vita kom). Men i princip har fantasin inga begränsningar. Varför skulle inte en viss själssömn vara möjlig? Det kommer otaliga varelser in i andevärlden hela tiden som tappat livslusten, självmördare och åldringar som är "mätta av dagar". De kanske behöver sova sig till ny livslust, i kanske tusentals, ja milliontals år. Om det är möjligt att söva ner personer här på jorden för långa tider (flickvännen Titti föreslog att det borde upprättas sömnkliniker för såna som lider alltför mycket), måste det gå i andevärlden. Så att de får sova så länge de behöver, antingen utan att drömma eller med drömmar.
 
Tänk såna självmördare som är så deprimerade att de hoppas innerligt att de slutar existera i döden, och så blir de fruktansvärt besvikna när de märker att livet trots allt fortsätter. De känner det som ett evigt fängelse och slaveri att måsta leva vidare, som att de är tvungna att leva mot sin vilja. De har kanske förlorat allt hopp om att få ny livslust. För dem måste det vara en befrielse att bara få sjunka in i medvetslöshet för oöverskådlig framtid, fram tills den dag då livslusten fötts i dem igen, och civilisationen är borta och mänskligheten har återgått till paradiset. Ja, det finns väl sådana som inte orkar vara med och delta i medlidandet med människorna i civilisationen, som inte orkar kämpa för det goda, de är för fulla av egna problem (vi har många såna bland oss här på jorden). För dessa måste det vara gott att få sova riktigt länge i Guds stora säng, en törnrosasömn, och en vacker dag bli väckt av sin prins.
 
Ta detta till tröst, du som har tappat aptiten på livet.  
 
 
Nocturne
 
Sov på min arm! Natten gömmer
Under sin vinge din blossande kind.
Lycklig och varm snart du drömmer
Flyr mig I drömmen som våg flyr vind.
 
Fångas igen. Flämtar. Strider.
Vill inte. Vill. Och blir åter kysst.
Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst.

Sov på min arm! Månens skära
Lyftes ur lundarnas skugga skyggt
Och på din barm o min kära
Täljer dess återglans timmarnas flykt.

Helig den frid hjärtat hyser
Mitt I den virvlande blodströmmens larm!
Slut är din strid. Månen lyser.
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm.
 
(Evert Taube)
 
Sången kan lyssnas till på youtube, här.
 
 
 
P.S. Visserligen har jag postulerat tidigare att vi alla går in i paradiset efter döden, eftersom vi blir atomer till slut, men kanske även atomers andar kan vara trötta? Det tror jag. De är inte helt osårbara, de lider med oss. Anden kan vara trött, gudomen inom oss kan vara trött. Det paradisiska är att vi i atomernas andevärld alltid får vila ut oss så länge vi behöver. Där finns nämligen inga klockor, tid existerar inte där. Jag tror att det är särskilt vanligt bland de "civiliserade" att ha långa tider av själssömn i andevärlden, och att det är detta som gett upphov till läran om själssömnen bland de civiliserade (läran är vanlig inom lutherdomen), den finns inte bland urfolk, så långt jag vet. Är det detta vi känner instinktivt, när vi upplever att vår gamle döde mor sover i graven?

Naturens andevärld är vårt sanna hem

Jag har sagt tidigare här på bloggen att Naturen är vårt hem. Det stämmer, men det är inte hela sanningen. Inte allt i Naturen är vårt hem lika mycket. Naturens Ande, dess inre, är vårt hem mer än den yttre verkligheten. Det ser man på hur människor söker sig till kulturen för att få tröst, mer till kulturen än till den yttre verkligheten. Kyrkan och religionen, en del av kulturen, är mänsklighetens viktigaste trösteställe genom historien. Men även kulturen är en del av Naturen, tillhör Naturens Ande. Ja, den naturliga andligheten är vårt sanna hem, och det känner vi när vi hör riktigt ljuvlig musik och läser en riktigt bra bok. Och denna andlighet är inte åtskild från den yttre Naturen, det är att gå in i den yttre Naturens inre, in i Naturens djup. Därför är det inte eskapism att vilja till himlen, ty himlen ligger just i Naturens inre, i själva verklighetens djup.
 
Det finns många berättelser om folk som haft nära döden-upplevelser som sagt att deras besök i andevärldshimlen var som att komma hem. Här finns några sådana berättelser. En kvinna, Stephanie Arnold, berättar i denna youtubefilm att när hon kom till andevärlden kändes det som om andevärlden var mer verklig än den fysiska världen (många har vittnat om samma sak, t.ex. Eben Alexander *), och den minuten som hon steg in i andevärlden kändes det som att "Här är jag, detta är den verklighet jag har väntat på hela mitt liv!". En annan nära döden-upplevare beskrev det som att "thinking about it now, it is if I´m dreaming now and then I was awake, then I was awake and conscious. I think they should call it a near life-experience, because it´s more alive than I´ve ever been" (från dokumentären "Life after Death Documentary") 
 
I våra jordiska hem, där vi verkligen trivs, vill vi vara resten av vårt liv, intill vår död. Vad sedan med andevärldshimlen, som är vårt hem mycket mer än vårt jordiska hem! Men faktum är att de flesta enbart besökt första himlen, civilisationshimlen, och ändå vill dessa ofta stanna där och inte återvända till jorden. Kanske de vill vara där i tusentals år? Andra himlen, trädgårdshimlen, ekobyhimlen, är så mycket ljuvare än den första himlen, att där vill man kanske vara i milliontals år. Och innersta himlen, sagoskogen, Eden, är så ljuv att man vill vara där i evighet. Så tror jag det är.
 
En gång när jag rökte cannabis, 2011, ville jag innerligt att jag skulle få stanna kvar i den ljuva känslan för gott. Jag nästan tiggde Gud om detta. Jag tror idag att jag den gången gjorde ett besök i himlen. Det liknar på hur folk har tiggt Gud om att få förbli i himlen när de besökt himlen i nära döden-upplevelser, de har inte velat "återvända till jorden", men varit tvungna.
 
Att vi dras så till internet hela tiden, som flugor till ljuset, är ett tecken på att internet påminner oss på något sätt om Naturens andevärld, är en svag skugga av denna, precis som flygen är en svag skugga av vår förmåga att flyga och förflytta oss med tankens hjälp i andevärlden.
 
Ja, kan vi vara säkra då att vi ska få komma till denna lyckliga plats? Finns inte helvetet? Som tröst kan jag säga att schamanismens andevärld hos urfolken inte känner till något helvete (de har tre riken, övervärlden, mellanvärlden (vår värld) och undervärlden, deras "undervärld" har inget med helvetet att göra, alla döda kommer dit, och det är en plats av stor skönhet), helvetet har de civiliserade hittat på och skapat i sin förorenade fantasi. Och jag kan också nämna att Dannion Brinkley, en krigsveteran från Vietnamkriget, hade ett besök i himlen under sin nära döden-upplevelse 1975, inte många år efter hans krigstjänst som krypskytt och lönnmördare, och han blev inte förpassad till helvetet fast han hade tjänat detta ohyggliga krig på förövarnas sida. Då finns det väl nåd för oss också (obehagliga nära döden-upplevelser, som vem som helst, enligt forskningen, kan få, slutar också ofta positivt, enligt forskaren Nancy Evans Bush)! Jag säger detta inte för att uppmuntra till moralisk likgiltighet, bara för att säga att det finns förlåtelse för de värsta synder, precis som C.O. Rosenius predikade. Den som tar detta till intäkt för att fortsätta kriga och leva lyxliv, den har inte fattat att man med detta beteende fördömer sig själv under denna livstid, även om man sedan får förlåtelse i nästa liv. Ja, man fördömer sig själv till ett glädjelöst liv, ty att göra gott och vara god är den sanna glädjen, erfaret av otaliga helgon, och jag kan vittna om det också.
 
Annars verkar andevärldar skapas av kulturen, varje kultur har sin egen andevärld, och om det är så, hoppas jag att vi tillsammans kan skapa något mycket vackert i vår fantasi, vilket jag försökt göra i detta inlägg. Vän, du som tror på ett liv efter döden, vill du vara med om detta, och har du måhända några ännu vackrare fantasier?
 
Men får vi inte tråkigt i andevärldshimlen efter några milliarder år?, frågar du. Ja, tråkighet tror jag civilisationen har hittat på, den finns inte i Naturen, ty Naturen är inte tråkig, det är civilisationen som är tråkig. Det är den civiliserade blaséheten som skapar tråkighet. Och den avgrundsdjupa brist på community som vi upplevt i civilisationen. Vi tror att vår blaséhet på något sätt skulle kunna existera i naturhimlen. Vi projicerar vår tråkighet på Naturen och Naturhimlen. Men iNaturen är allt nytt varje morgon, som de kristna har fått en försmak av när de sjunger att "Herrens nåd är var morgon ny" (se sången här). Om det är så här på jorden, hur mycket mer i himlen, inte minst i tredje himlen!
 
Och förresten, ett människoliv på 90 år känns som en sann evighet, så vi lever redan i "evigheten", på sätt och vis. Och fråga en frisk gammal människa om hon är trött på livet! Många skulle säga nej, livet har mycket att ge fortfarande, och fråga sedan om hen skulle vilja leva vidare efter döden i all evighet, och många skulle säga ja. Ja, de vill detta så mycket, att de är djupt religiösa och till slut bara väntar på att stiga in i den högre världen där de ska få vara i evighet, bortom alla lidanden. Förvisso har civilisationen gjort att många åldringar tar självmord, men detta ser man inte på samma sätt hos urfolk som inte kommit i kontakt med civilisationen, som t.ex. hos Piraha-stammen, där självmord var ett okänt begrepp, och där även självmordstankar var främmande. Hade man naturligt fått mindre och mindre livslust desto närmare dödsbädden man kom, skulle Piraha-stammen också ha upplevt självmord bland sina åldringar.
 
 
* Eben Alexander sade i en intervju följande om sin nära döden-upplevelse: "But what happened to me was, far from being delusional, as real or more real than any event in my life. That includes my wedding day and the birth of my two sons." (Ur denna artikel)

En viktig orsak till att jag tror att det kan dölja sig atomer bakom den innersta himlens änglar

Ockultisterna pratar ofta om andevärldsupplevelser som "astral projektion". Termen som sådan verkar innebära att vi projicerar ut en andevärld i vår fantasi, och går in i den (fast så skulle inte ockultisterna vanligtvis säga). Jag tror detta begrepp är mycket betecknande. I andevärldsupplevelserna är vårt medvetande som en projektor, och verkligheten omkring som filmduken. 
 
Vad är det vi projicerar? Jo, det vi har inom oss, förstås. Tankar, minnen, fantasier och känslor. Men vad är änglarna i dessa projektioner? Har vi dom också inom oss, i vårt psyke? Ja, jag tror det. Dom är inte "där ute". Ingen har någonsin kunnat ta ett foto av en ängel, och det säger mycket. Hade dom varit "där ute", hade de nog gett intervjuer på youtube för länge sen. Och att alla har sin egen andevärld, helt unik för dem, som ofta inte verkar vara samma andevärld som andras, där den ena kan tro på reinkarnation men den andra inte, osv., säger också mycket. Jag har forskat mycket i detta, och lagt fram mina resultat i  boken "Varför jag inte tror på Gud. Samt Varför jag tror Swedenborg hallucinerade (2017)". 
 
Jag har haft många s.k. "övernaturliga" upplevelser, av både healing och visioner. Den viktigaste var min änglavision i Helsingfors sommaren 2012, när jag rökte cannabis. Jag har skrivit om den i min roman "Skogsfolket i Nackareservatet, del 1: Broder Tikka" (2018), se stycke 44 lite ut i texten. Myriader av änglar uppenbarade sig för mig, snett uppåt, på lång avstånd. Jag såg inte dem tydligt, utan kände dem mest. De var dimmiga, omslutna av ljus. Och när jag tänker på upplevelsen nu, så tycker jag verkligen att det var som om jag projicerade dem utåt, som om de bodde i mig, fanns inom mig. Vi samtalade hela natten (jag rökte på kvällen) på telepatisk väg, och jag frågade dem ut om det viktigaste jag funderat på. Jag fick klara svar, som jag än idag kommer ihåg, och det var förnuftiga svar, som håller inför förnuftets prövning än idag, som den ateistiska filosof jag är. 
 
Jag upplevde spontant den gången att det var den innersta himlens änglar, tredje himlens änglar, jag mötte då, och det tror jag än idag. Tredje himlen är ju i dag i mitt tänkande atomernas himmel, och det känns rätt att tänka att de änglarna jag träffade var atomer, ty de var som små barn och älvor i sitt väsen, och de var ljusvarelser (Den danske mystikern Martinus Thomsen  (1890-1981) menade att atomkärnan var som en sol med elektronerna kretsande kring det som planeter). Det passar med att det var myriader av änglar, oräkneliga, ty atomerna i hjärnan är oräkneliga (i en hjärncell finns 100 trillioner atomer, och i en hjärna finns det 65 miljarder celler) . Och att de alla sade samma sak och verkade finnas i något slags enhetsmedvetande, i en gruppsjäl, passar också in på atomerna. De är så sammansmälta i hjärnan att de lyckas skapa ett enda stort medvetande, människans medvetande, av sitt magiska samarbete. 

Teosofiskt-mystiska spekulationer om de tre himlarna

(det följande är bara tankediktning: fria spekulationer, gissningar och famlande försök att göra mening av andevärlden)
 
Skulle en möjlig förklaring till Bibelns och Emanuel Swedenborgs tre himlar vara, att cellerna i hjärnan ger upphov till änglarna i den yttersta, den första himlen, det är de varelser som ofta visar sig för religionens fundamentalister, och bygger "Förgårdskyrkan", den största och mest synliga kyrkan, representerad av förgården i det judiska Tabernaklet, det är de enbart "frälsta", de som är i början av sin andliga resa, dvs. största delen av religionens utövare. Molekylerna (t.ex. proteinerna i vår hjärna är molekyler) i hjärnan ger upphov till änglarna i den andra himlen, den mellersta, det är de varelser som ofta visar sig för de religiösa mystikerna och helgonen, de som går djupare i helgelsen, och de bygger "Helgedomskyrkan", eller "Det Heligas kyrka", symboliserad av det rum som kallas "Det Heliga" i Tabernaklets tält. Atomerna i hjärnan, de minsta och innersta beståndsdelarna, ger upphov till änglarna i den tredje himlen, den innersta, och dessa änglar är i Swedenborgs visioner som små nakna barn till väsendet och utseendet, det är de varelser som ofta visar sig för naturbarnshelgonen och naturbarnen överlag, samt barnen, djuren och växterna. De bygger "Det Allraheligastes kyrka", den mest osynliga och försmådda kyrkan, symboliserad av det som kallas Det Allraheligaste, det innersta rummet i Tabernaklet. De är inte sällan som naturväsen, som t.ex. älvor, troll, skogsrån, näcken, najader, nymfer, kentaurer, tomtar och vättar. De har mycket mera sinnlighet och lekfullhet än de andra himlarnas änglar. Alla tre himlarnas änglar behövs i frälsningen och helgelsen, de är alla rena, oskyldiga och paradisiska, men står inte alla lika nära det gudomliga, det innersta paradiset, atomerna, som är vårt urhem, Eden, tillvarons A och O, början och slut. I dem bor gudomen, precis som hen bodde i Det Allraheligaste över förbundsarken enligt myten. 
 
Och vem bor i helvetena då? Det är vi civiliserade som bor där, vårt undermedvetnas mörka sidor kommer upp där, och helvetena försvinner i samma grad som vi blir lika varelserna i vår hjärnas mikroliv, dvs. blir ett med vår egen natur, vår aplika ur-Adamsnatur. Då försvinner också all tro på evig fördömelse som dagg för solen. 
 
De tre himlarna kan också kategoriseras så:
 
1) Första himlen - civilisationshimlen, den civiliserade himlen, stadshimlen. 
 
2) Andra himlen - trädgårdshimlen, bondeidyllhimlen, landsbygdshimlen, parkhimlen.
 
3) Tredje himlen - vildmarkshimlen, urfolkshimlen, sagoskogen, Eden. 
 
I den första himlen bygger de "frälsta" kyrkor och församlingar i städer (att dessa kyrkor och församlingar är små "himlar" har jag fått erfara i min moderförsamling "Smiths Vänner"). I den andra himlen bygger "helgonen" kloster och ekobyar på landsbygden (kloster är som religiösa ekobyar, dom har ofta stora trädgårdar på landsbygden). I den tredje himlen bygger "naturbarnen" små urfolksstammar i skogarna, som lever som våra yttersta förfäder och djuren. Alla dessa himlar finns redan här på jorden, inte bara i andevärlden. Men akta dig för att ta besök i den första himlen (vare sig på jorden eller i andevärlden), som är de vanligaste i böcker, som den yttersta sanningen om Gud och andevärlden. Denna himmel har tyvärr också ett mycket hemskt helvete hos de civiliserade, som säger något om de civiliserades inre mörker och förorenade fantasi. Andra himlen har skärselden, ett långt mer hoppfullt lidande. Tredje himlen har varken helvete eller skärseld. Små barn och djur har inget sånt, ty de undervisas av tredje himlen.
 
Jesusgestalten är också olika i de olika himlarna. I den första är han en historisk person, en individ. I den andra är han "Kristus i oss". I den tredje är han "Kristus i allt", "Kristus i Naturen", "Kristus i atomen". Och då behövs han inte längre som historisk person, utan han uppgår i det mytiskt-arketypiska. Något liknande sker med gudsbilden, i första himlen är han som en människa, och blir mindre och mindre antropomorfistiskt (betyder att projicera mänskliga egenskaper på Gud) uppfattad, ju närmare man kommer Eden, tredje himlen. 
 
I dödsprocessen reser själen in i paradiset (det är betecknande att vi alltid säger "in" i paradiset/himlen, inte "ut", dessa finns nämligen inte "där ute") genom att passera alla tre himlar, först blir själen en cell, och stannar en tid i första himlen. Sen när kroppscellerna i hjärnan dör, reser själen vidare in, till molekylen, andra himlen, och därifrån in i det innersta hemmet, tredje himlen, atomen. Ytterst är det en resa in i sin egen kärna som själen gör. Som cell möter själen cellernas andevärld, som molekyl molekylernas andevärld, och som atom atomernas andevärld. 
 
Det finns alltså tre huvudgrupper av varelser i hjärnan, cellen, molekylen och atomen, och de mindre ligger inuti de större, innefattas i de större. Så låg också de mindre avdelningarna inuti de större i judarnas Tabernakel (i alla fall de två första avdelningarna). Hjärnan uppbyggs av celler, cellerna uppbyggs av molekyler och molekylerna uppbyggs av atomer. Molekylen tillhör också egentligen det innersta paradiset, tredje himlen, men dess varelser har andra himlens änglatjänst som uppgift intill alltings återställelse (molekylerna dör aldrig). 
 
Ingen mikrovarelse är allvetande eller perfekt så som fundamentalisternas gud är det, utan deras gudomlighet är mer som spädbarns gudomlighet, och "perfekt" på spädbarnens sätt. Vänta dig därför inga fullkomliga, ofelbara svar från änglarna i andevärlden, de leker och famlar sig fram, och lär sig hela tiden saker. De deltar i invididens utveckling och samspelar med den. Därför finns det så många konstiga andevärldsupplevelser. Men man måste också förstå att änglarna spelar en slags andeteater och kommunicerar på ett andligt, symboliskt och gåtfullt sätt, anpassad till vår egen utvecklingsfas. 
 
(P.S. de tre himlarna är en grov indelning, det finns naturligtvis mellanformer)

Något om urfolk, självmord och helvetet

"When a missionary told the Amazonian Piraha tribe about his aunt's suicide, they laughed because no one in their tribe had ever committed suicide, so they thought it was a joke. Is the pressure of modern society responsible for today's suicides?"
 
(från denna sida)
 
Min kommentar: Detta bekräftar på ett oerhört tydligt sätt att det är sant det jag anat att man är lyckligare desto närmare naturen man lever. Ty är inte självmorden det tydligaste tecknet på ett samhälles och individens illamående? Och i samma intervju som citatet ovan är hämtat ifrån, säger Daniel Everett att Piraha-stammen är lyckliga trots att de har mycket sjukdomar (särskilt malaria) och barnadödligheten är mycket hög. Vad kommer detta av? Jag kan bara förklara detta genom min teori om att vi måste skilja mellan natursmärta, som alla i naturen har mer eller mindre av (förutom kanske atomerna?), och som man kan leva med, och civiliserad smärta, som bara de civiliserade har, och som ofta är outhärdlig, helvetisk (tänk på den svåra ångesten och depressionen), uppkommen av att man är alienerad från naturen och det naturliga. Varför fick inte Piraha-folket lust att ta sitt liv om de drabbades av en plågsam sjukdom som de inte visste om de någonsin skulle återhämta sig från, eller om de handikappades för livet? Detta säger mycket om lidandets natur, att kanske naturligt lidande inte är så fruktansvärt som vi tror när vi är omgivna av kärlek och gemenskap och har tillgång till vissa fina örter, såsom medicinmännen har. Då känner vi oss kanske mer som i en kokong av omvårdnad och ömhet, mitt i smärtan. Så har jag upplevt det flera gånger då jag varit sjuk, alltid när jag har feber, men även en gång när jag slogs nästan medvetslös med en klubba i den lilla byn Orgiva i Spanien. Med feber och kroppen full av stora blåmärken återhämtade jag mig i ett tomt hundstall, och kände på ett oförglömligt sätt hur min kropp vårdade sig om mig ömt och ljuvt mitt i smärtan. Det var en helig upplevelse som jag aldrig kan glömma, som gav mig en tilltro till naturens paradisiskhet.  
 
Det finns så många sådana här saker som bekräftar min aning om att naturen är paradiset. T.ex. trodde inte Nordamerikas indianer på helvetet (judarna i Gamla Testamentet verkade inte heller ha trott på det). De lärde sig om det av de vita, och de undrade om de vita var från helvetet eftersom de lärde folk om dess existens.
 
Detta ger en hopp när vi ska återgå till naturen i dödsstunden, det blir nog spännande och härliga överraskningar som väntar oss då, när vi återgår till ursprunget. Vi kommer nog att återgå till naturen inte bara fysiskt, utan även psykiskt, när inga psykiatriker och poliser och väktare vaktar på oss för att hindra oss.

Något om Lammets vrede, naturens milda "hämnd" som vi går i möte

I naturen finns inget straff, så naturens nemesis, naturens "hämnd", är något helt annat än den gammaltestamentlige guden Jahves hämnd. Döden och kollapsen kommer som en befrielse över de civiliserade, som har straffat sig själva med sina synder så in i helvete. Naturen straffar aldrig, den befriar och förlåter. Och döden och kollapsen kommer att vara som nycklar att låsa upp de bojor de civiliserade har byggt sig. Att Bill Gates förlorar sina pengar i kollapsen är en befrielse för hans sanna jag, som lidit under pengarna. Men för hans gammeladam är det förstås en katastrof. Det är så naturens milda "hämnd", Lammets vrede, fungerar. Naturen kommer att gripa in och tvinga oss att sluta plåga oss själva med vår civilisation, ja hindra att vi bygger oss ett evigt helvete på jorden genom den teknologi som futuristerna drömmer om. 

Något om helvetets väktare

Helvetet har många väktare, som ser till att inget himmelskt släpps in genom portarna till helvetet*. Vi har t.ex. förlagen och tidningarna och tidskrifterna. De tar inte in vad som helst, särskilt inte paradisiska grejer (det finns vissa få undantag). Så hålls de "fördömda" i ovetskap om frälsningen och "Guds" löften till dem, som är många och ljuvliga. Och de få paradisiska grejer som har kommit in, såsom Bibeln, lär man alla i helvetet att tolka så i helvetets anda, att inget paradisiskt kvarstår.
 
*som vissa av er nog vet anser jag att civilisationen är det enda helvete som finns.

Syndens värsta lön: skräcken för döden

En människa som levt i berömmelse och lyx hela sitt liv, t.ex. en i kultureliten, och alienerat sig således från fattigdomen i naturen som alla ickemänskliga djur delar, ja från naturen själv, får inte sällan betala för detta rus på dödsbädden, genom skräcken för dödens fattigdom, en skräck som egentligen är en skräck för den natur som blivit något okänt, en skräck som inte djuren har*, och som man har allt mindre ju mer lik djuren man är, ty döden är en del av naturen, och blir allt mindre okänd ju mer man umgås med naturen. Det är mycket det okända med vad som händer efter döden som får en att frukta den. Särskilt om man tror på evigt helvete för de oomvända och kommer i tvivel om sin själs frälsning, vilket kan hända vilket helgon som helst (detta är den mest fruktansvärda dödsskräcken, och kan drabba vem som helst som dömer folk till evig fördömelse). Den som umgåtts mycket med naturen får allt svårare att tro på evig fördömelse (något som t.o.m. så bildade som Horace Engdahl tror på, bildning hjälper tydligen inte), ty något sådant står helt enkelt inte att läsa i naturens bok, vilket bevittnas också av att inga vilda urfolk tror på evig fördömelse, så lång jag vet, den tron hittar man bland de civiliserade. Jag kallar det förorening av fantasin, inte bara miljön ska de civiliserade förorena, utan också en människans fantasiliv (är inte miljöförorening och fantasiförorening två sidor av samma mynt?). Det är de som lever i helvetet som tror på helvetet och har nära döden-upplevelser om det eviga helvetet.
 
Ateism hjälper mot dödsskräck, men ateismen måste gå på djupet, och detta djup måste man leva sig till genom att vara trogen verkligheten och söka verkligheten rent praktiskt, i sin livsstil, inte bara rent intellektuellt. 
 
*ickemänskliga djur fruktar visserligen lidandet och dödsprocessen, men inte vad som kommer efter döden, inte "utslockandet", förruttnelsen och återgåendet till mullen (detta vet jag genom introspektion och nära umgänge med naturen, jag är också ett djur)

Om hur jag lindrar min helvetesrädsla

En av mina värsta och djupast sittande rädslor är helvetesrädslan, som jag fått från min barndoms kristna fundamentalism. Min ateism har gjort mycket för att lindra den, bl.a. ta bort rädslan för det värsta scenariot, evigt helvete. Men det finns andra helveten, bl.a. jordiska sådana (t.ex. tortyr), så helt har jag inte fått bort den. Jag fruktar t.ex. fortfarande att få en helvetisk nära döden-upplevelse, NDU (att man kan få sådana, är ett dokumenterat faktum inom NDU-forskningen). Och att denna ska pågå allt för länge, så att det känns som en evighet av lidande. Hur ska man råda bot på en sådan rädsla? Den känns omöjlig att bota.
 
Men nej, det finns hopp. Ett sådant är insikten om att nära döden-upplevelser har mycket gemensamt med vakendrömmar, klardrömmar, vilket bl.a. forskaren av ut ur kroppen-upplevelser Michael Raduga har dokumenterat (se t.ex. här). Det dom har gemensamt är att man är vaken inne i drömmen, medveten om sig själv. Vakendrömmaren vet också ofta att han drömmer (och kan därför styra sin dröm), vilket sällan nära döden-upplevaren gör. I övrigt är inte skillnaderna stora, förutom att den som har en nära döden-upplevelse tror att hen är död, fast hen inte är det.
 
Om man kan vara medveten om att man drömmer i en vakendröm, borde man inte då också kunna det i en nära döden-upplevelse? Jo, det har visat sig stämma, om man studerar Mellen-Thomas Benedicts nära döden-upplevelse, som kan läsas här. På ett ställe i hans minnesanteckning av sin NDU, säger han följande, mitt i sin redögörelse för upplevelsen: "You are indeed in control of your near death-experience". Detta har han alltså erfarit, att han kontrollerat sin NDU. Det stämmer bra med Radugas tes att NDU:r är en sorts vakendrömmar.
 
Kunskap och upplysning har skingrat månget jordiskt helvete, och gjort tillvaron human. Det tror jag också stämmer på vår fantasivärld. Ett expanderat medvetande i en NDU kan rädda oss ur helvetiska upplevelser, om vi förstår att det är en dröm, och förstår att vi kan själv välja vad vi vill vara med om, och inte är underkastade drömmen. Det är ungefär som insikten att vi har rätt att vara självständiga och fria när landet är styrt av despoter, och att vi börjar verka för detta mål istället för att blint underkasta oss makten, ja börjar organisera oss politiskt och hävda våra rättigheter.
 
Som vanligt är religionen den stora boven i att folk får outhärdliga NDU:r, den är förtryckande här som på så månget annat område. En kristen fundamentalist som hamnar i helvetet under sin NDU kan bli skrämd från vettet när han tror att detta skall vara för evigt. Tänk vilken befrielse det skulle vara för honom att inse att han själv kan styra innehållet i denna upplevelse. Det skulle kanske leda honom till ett samtal med Martin Luther istället för att våndas i helvetet.
 
Det bästa sättet att lindra sin rädsla för jordiska helveten, som tortyr, är att själv börja verka för en human värld, här och nu. Och att inse att när tortyr förekommer, är den nästan alltid kortvarig, och ingår ofta i politiska sammanhang, där man försöker frampressa information. Man kan alltid ljuga, eller, om tortyren är långvarig, kan man vägra äta och dricka, törst- och hungerstrejka tills torterarna slutar. Hellre skulle jag dö än uthärda en tortyr som man inte utlovas någon befrielse från, och som därför till slut känns som ett evigt helvete. Min gissning är att man dör av törst ungefär högst efter tre, fyra dagar om man sliter, (en vecka i vanligt fall), vilket man gör under tortyr. Det blir alltså högst tre, fyra dagars helvete, om man vägrar dricka. Förstås kan man bli tvångsmatad med dropp, men detta är ett mycket osannolikt scenario, ty det är knappast läkarna som torterar, dessa som svurit ed på att lindra lidande. Och även om detta vore fallet, dör man nog till sist, när man inte står ut med mer tortyr. Kroppen har sina gränser. Det är faktiskt förvånansvärt hur lätt man kan dö, man har svårt att tro det.
 
Rädslan hittar förstås alltid nya saker att vara dödligt rädd för. Vad om man är i tvångsvård, och har outhärdliga fysiska plågor som man inte ser utväg ur, varken man själv eller läkarna, men vägras att ta sitt liv, och det inte finns något hopp om att man ska slippa ut ur tvångsvården under överskådlig framtid? Ja, det finns tröst: smärtstillande mediciner, ansökning om rätt till eutanasi genom att t.ex. åka till Schweitz (tigga och be om det helt tills läkarna ger med sig), försök till rymning, ansamling av sömnmedel för att ta livet av sig med dom, eller om inget annat kvarstår, försök att smuggla in till sjukhuset redskap att ta sitt liv med (t.ex. en plastpåse för att kväva sig till döds med, eller en liten rakkniv).
 
Om ingenting av detta funkar, finns det ändå hopp. Man kan dö av sig själv p.g.a. sina plågor, då kroppen inte orkar längre, eller civilisationen kan kollapsa, vilket den kommer att göra förr eller senare. Tappa inte hoppet, hur grymma läkarna än är.
 
Men när det gäller tvångsvårdens helveten, är, som sagt, det bästa vi kan göra att här och nu verka för en värld där ingen kan hamna i outhärdliga helveten, att det alltid finns en utväg, vilket var fallet i mycket högre grad när vi ännu var ociviliserade på stenåldern, än idag. Framsteg, någon? Det är inget framsteg att bygga en värld där risken för outhärdligt helvete blir större desto mer man bygger ut den. Där möjligheterna för tyranni, despotism och maktmissbruk ökar för varje nytt utvecklingssteg. Det är inte framsteg, utan degeneration.
 
Tanken på civilisationens kommande kollaps är därför min största tröst ibland, p.g.a. att jag själv har varit offer för en läkarnas grymhet som varit möjliggjord av tekniska framsteg. Jag plågas inte nu, jag mår bra, men jag tröstas av tanken på civilisationens kollaps med tanke på alla de i världen som fastnat i ett eller annat slags helvete som de inte klarar av att ta sig ut ur p.g.a. civilisationen och tekniken. Inte minst de hemlösa, de djur som lever hela sitt liv i trånga burar, och mentalpatienterna i tvångsvård.

Läkarnas stora moraliska ansvar. Något om dödshjälp och ett helvete som kan kännas evigt.

Det tillfälle i historien då läkarna kunde tvinga lidande människor att leva mot sin vilja under långa tidsperioder, var ett ödesdigert tillfälle. Då fick läkarna en slags myndighet att, i långt större grad än tidigare, leka gud och djävul på samma gång, och bestämma över människors himmel och helvete. Visserligen har deras makt till att lindra lidande även ökat på samma gång, genom att bättre kunna ge smärtstillande mediciner och bättre kunna bota, men möjligheten för grymher har också ökat radikalt, genom att man nekar lidande patienter med outhärdliga (fysiska eller psykiska) plågor som vill dö, dödshjälp, eller hindrar dom från att ta sitt liv. Att syssla med sådant ser jag som närmast djävulskt. Den överdrivna högteknologin gör att vi blir gud och djävul på samma gång. Barmhärtighet och grymhet tillspetsas, båda på samma gång. Skulle jag kunna, skulle jag montera ned högteknologin, för att hindra läkare att döma människor till helvetet, för att ta bort den rädsla för att leva som vissa av oss bär på, eftersom vi kan hamna i lidande som det inte går att ta sig ut ur, p.g.a. läkarnas makt över oss. 
 
Högteknologi är hybris, det är att ha för stor makt, och makt korrumperar. På stenåldern hade vi trots allt rätten att bestämma över vår egen död, och behövde inte vara rädda för att hamna i en konservativ, kall läkares händer, som håller på med regelrytteri istället för barmhärtighet, som hellre vill lyda lagen än att se till att vi inte hamnar i ett helvete som vi upplever som "evigt", outhärdligt långt och plågsamt. 
 
Visserligen har vi smärtstillande medel och palliativ sedering, men vad händer när vi får obarmhärtiga läkare på läkarposten, vad händer om fascister tar över riksdag och regering, fascister som vill hämnas på oss? Fascistiska, auktoritära läkare? Då vågar kanske inte jag leva, hängiven antifascist som jag är, och mycket sårad av psykiatriska läkare som varit mycket kalla och obarmhärtiga, och tvingat i mig vidriga mediciner. Psykatrin är en del av grogrunden för fascistisk läkarpraktik. Jag vågar kanske inte leva, eftersom jag är rädd för ett helvete som varar för länge för att jag ska kunna stå ut med det, ett helvete som känns "evigt" (jag har upplevt detta svagt några gånger på sinnessjukhus, bl.a. under en spännbältesläggning och som inspärrad på sinnessjukhus och tvångsmedicinerad). 
 
Men jag vill kanske leva ändå, för att påverka samhället så att andra inte ska hamna i helvetet i läkarnas klor. Det är egoistiskt att inte våga leva för att man själv kan hamna där, så att man inte kan verka för att andra inte ska hamna där. Låt oss alla verka för att ingen tvingas stå ut med outhärdligt lidande, genom att verka mot all slags fascism och totalitarianism, och för dödshjälp och eutanasi och rätten att bestämma över vår död. 
 
Att högteknologin utsätter oss för dessa faror, säger allt om den, säger att vi aldrig borde ha börjat utveckla den, att vi borde ha stannat i stenålderns ödmjukhet och enkelhet.
 
Läkarna har ett stort moraliskt ansvar, större än många tror.  

Tänk om naturen är "himlen" * och civilisationen "helvetet"?

Rastafarianerna har en särpräglad uppfattning av tillvaron: Naturen är en symbol för Sion, "Det Nya Jerusalem", himlen, medan den västerländska civilisationen är "Babylon", det ondas näste. Har du någonsin tänkt tanken om det kanske ligger något i detta?
 
På ytan ser det ut att vara tvärtom. Naturen verkar grym (tänk att 99 % av alla arter som någonsin funnits, har dött ut), medan man i civilisationen lever i lyx och överflöd. Men så är det bara på ytan. Skrapar man bara lite på ytan, så att bakgrunden kommer fram, framträder en helt annan bild. De flesta som i civilisationen lever i överflöd, tvingas jobba mycket för sitt överflöd, och långt värre är det för många av de fattiga, som utgör majoriteten av civilisationen. Jag kallar detta slaveri. Något sådant finns inte i naturen. Slaveriet för herrar lyser med sin frånvaro i den vilda naturen, där djuren tillåts följa sina instinkter även när de följer ledare och alfahannar. 
 
En sak röjer sig också vid närmare granskning: De civiliserade plågas ofta av psykisk sjukdom (däribland ätstörningar, som jag räknar som en psykisk sjukdom). De psykiska sjukdomarna har ökat lavinartat under de senaste seklerna, allteftersom människorna har avlägsnat sig från naturen och landsbygden, (särskilt bland ungdomar) i takt med industrialiseringen. Naturfolk plågas sällan av psykisk sjukdom (1) (åtminstone de som inte har så nära kontakt med civilisationen, de som lämnats ifred), och av detta kan man dra slutsatsen att vilda djur också sällan plågas av detta.
 
Och en till sak lyser en också genast i ansiktet: De civiliserade är ofta inte sig själva, de spelar spel, de spelar roller. Medan i naturen är alla hela tiden helt sig själva, de är äkta och ärliga inför varandra, på gott och ont. Något jag mycket hellre skulle föredra än civilisationens lögnaktiga spel för kulisserna.
 
Det är detta civilisationens spel för kulisserna som får det att verka som om det är civilisationen som är himlen, och naturen som är helvetet, eftersom alla är fattiga där. Men ser man bara lite djupare, ser man fasadernas ihålighet, och hur det i själva verket är tvärtom.
 
Djuren är fria, i alla fall de vilda djuren. Ingen tvingar dem. Dom får gå med eller avstå från att gå med. Detta kan man knappast säga om de civiliserade. Det finns något tvunget hos dem. Uppför de sig inte ordentligt, kommer psykiatriker, polisen, väktare eller kronofogden. De är helt enkelt tvungna att spela med i samhällscirkusen. Göra allt för att inte hamna på psyket eller i fängelse. Djuren i skogen har inga fängelser eller sinnessjukhus som alltid hotar bakom allt. Nej, de har bara döden, som är långt mindre hotfull, man bara upphör att existera (2). Och jag skulle nog hellre välja döden än att vistas länge i civilisationens "helveten i helvetet"; fängelserna och sinnessjukhusen, jag har erfarenhet av båda. 
 
Naturen kan verka grym, det medges, men det är ingenting i jämförelse med civilisationens systematiska grymhet genom historien (tänk bara på de otaliga krigen, slavdriften, inkvisitionen och nazismen). Naturen har den fördelen att djuren där är ett med sin natur, ett med sina instinkter, ett med jorden och med verkligheten, medan det i de civiliserade gömmer sig en avgrundsdjup alienation från det naturliga och djuriska, vår sanna natur som djur, som gör att många människor inte ens vågar (eller har lust) att gå barfota på somrarna. Istället flyr de in i det konstgjorda och det virtuella, som de tror skall rädda dem undan lögnen och alienationen, men som bara fördjupar den ytterligare. Facebook och VR (Virtual Reality) är det konstgjordas slutstationer, och jag vet inte om någon som har blivit lyckligare, eller i alla fall inte klokare, av det. Det verkar mer som en blindgata, eller en soptipp, dit man kastas om man är för rik och välbärgad. En soptipp som, med undantag för vissa pärlor, flödar över av det som civilisationen är bäst på, men som lyser med sin frånvaro hos de vilda djuren: ytlighet och glättiga fasader. Detta säger jag som erfaren Facebook-kund, efter sju, åtta år på Facebook. Väl att märka betyder det bibliska ordet för helvetet - Gehenna - i själva verket den brinnande soptippen i Hinnoms dal utanför Jerusalem. Ytligheten och reklamen på Facebook får mig att undra om inte den är den civiliserade konstgjordhetens slutstation, särskilt när den kopplas till VR (Facebook har som bekant köpt upp Oculus VR).
 
Har det någonsin gått upp för de civiliserade att konstgjordheten är livets fiende, naturens fiende, och alienerar oss från det/den? Att den är själva verklighetens fiende? Att hamna i helvetet är för mig att komma på kant med själva verkligheten, att bli verklighetens fiende. Nu är de civiliserade så på kant med verkligheten att de har förändrat själva klimatet på jorden, det är redan 1,5 grader varmare än förindustriell tid. Det är så man baxnar. Blir det ännu några grader varmare, så hamnar mänskligheten och planeten bokstavligen i helvetet i yttre bemärkelse (dock inte av det religiösa, eviga slaget). Men värst blir det för de rika civiliserade, som då mister sina fina fasader, och tvingas möta konsekvenserna av sin verklighetsfientliga livsstil. De vilda djuren har lite att förlora, de har bara döden kvar (3). Men för de civiliserade återstår att deras gigantiska globala finansbubblor brister, och att verkligheten hinner ikapp deras lögnfasader. Då kan inte ens Facebook och VR frälsa oss. Det var ju tekniken som förde oss in i detta predikament i första taget. Då återstår bara ett uppvaknande, en global etisk omvändelse, och en återgång till verkligheten bort från de konstgjorda fasaderna, alltså till naturen, som vi trots allt tillhör. Kanske blir det ett yttre helvete av klimatförändringarna, men den stundande etiska omvändelse som väntar mänskligheten i kollapsens avgrund kan i själva verket vara en port tillbaka till naturen, och med den det förlorade inre paradiset. Det blir kanske ett yttre helvete men en inre himmel när civilisationens förlorade söner vänder åter till verkligheten och naturen, när det inte längre går att upprätthålla lögnfasaderna, och den mellanmänskliga solidariteten (och solidariteten med allt skapat) får en renässans. Kriser och olyckor har en tendens att locka fram detta hos människorna, och jag är säker på att vi kommer att får se dessa tendenser förstärkta när civilisationen kollapsar och vi bara har varandra. Hellre det och yttre fattigdom och olycka, än yttre lycka parat med en frånvaro av solidaritet, community och verklighetsförankring. Kärlek är trots allt det viktigaste i livet, och det är denna insikt som får mig att se himlen hos en sparvflock i buskarna (fattiga förvisso, men fria och lyckliga), och helvetet hos den stressiga men dock välbärgade personalen på McDonalds. Dessa senare har inte heller förstått att den sanna rikedomen är att ha tid, tid för kärlek, tid för community, och allt som är viktigt och väsentligt i livet, medan den som är fattig på tid men rik på pengar i själva verket är den som är verkligt fattig, inte minst när hens tid går åt till att göda andras onaturliga begär, skapta av det faktum att inte heller dessa har tid för det väsentliga i livet. 
 
 
* naturen har dock ingenting gemensamt med de kristna fundamentalisternas sterila, perfekta himmel. Ordet "himmel" ska här tolkas som ett ursprungligt tillstånd av harmoni och jämvikt, där lidandet och lyckan är jämnt och demokratiskt fördelade, ett tillstånd som rymmer både sorg och glädje, men som är full av LIV, av stor biologisk mångfald, utan fruktansvärda massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Naturen är inte en himmel i jämförelse med fundamentalisternas himmel, men nog i jämförelse med civilisationen. Ordet "helvete" skall också tolkas på liknande sätt som ordet himmel, som något som inget har att göra med fundamentalisternas helvete (som ofta är evigt), utan som ett tillstånd av obalans och ojämvikt, av fruktansvärda, massiva krig och bombningar, slaveri, tortyr och massiv psykisk sjukdom. Civilisationen är ett helvete i jämförelse med naturen, inte i jämförelse med fundamentalisternas helvete.
 
(1) När naturfolket Piraha i Amazonas regnskog fick höra av Daniel Everett (en vit missionär) om hans fasters självmord, bara skrattade de, och tyckte det var märkligt, de hade aldrig hört om något sådant, och trodde det var ett skämt.
 
(2) Döden utgör däremot en slags säkerhetsventil för djuren, skadar dom sig för allvarligt och obotligt, eller blir för sjuka, så det blir för tungt att leva, kan dom alltid sluta äta och dricka, och dö, om dom inte dör av sig själva. Det är inte lika lätt för människorna, tyvärr. 
 
(3) Det blir förvisso en kamp för överlevnaden när klimatförändringarna blir för svåra, men djuren lever där redan nu (i kampen för överlevnaden), nära döden, och det blir inte lika stor skillnad som det blir för de rika civiliserade, som störtar från lyxens höjd ner i avgrunden. 
 

Något om guden "Västerlänningarna"

Underligt, de kristna i västvärlden tror på en supervarelse, en allsmäktig gud, som de tror övergav sin gudom och blev människa för att frälsa världen, och själv kan de inte tänka sig att följa deras guds exempel, och överge sin mycket ringare gudom - deras västerländska, "gudalika" levnadsstandard, för att rädda själva naturen från undergång, för att inte tala om att rädda de otaliga afrikanska barn som svälter till döds varje år. Västvärldens kristna har tagit efter den gammaltestamentliga, fascistiska guden Jahve, av den nytestamentliga, mycket mer barmhärtige guden Jesus ser man ringa spår hos dem. Hade de tagit efter honom, hade nog världen sett mycket annorlunda ut (de kristna består av 2,4 miljarder människor, många i väst). Men västvärldens kristna fortsätter att leva tryggt i sin tillrövade "himmel", till stor del okänsliga för ropen från helvetet, precis som Jahve, som lär döma majoriteten av mänskligheten dit. Ja, majoriteten av mänskligheten lever ett tungt liv, dömda dit av den gud som heter "Västerlänningarna", inte minst den fundamentalistiska kristna högern, särskilt i USA. Ja, numera lever inte bara tredje världen ett tungt liv fyllt av slit och mödor, utan även många icke-mänskliga arter får finna sig i att vara bland de som dömts till helvetet av guden "Västerlänningarna" (många arter utrotas varje dag, p.g.a. människan, medan många andra lever på randen till utrotning), i sanning en fascistisk gud, lik Jahve. 
 
Västerlänningarna förstår inte att det är deras "gudalika" livsstil som mycket är orsaken till andras helvete (detta beror på entropilagen. Minskar man entropin på ett ställe, ökar man den på ett annat ställe). Så odlar och exporterar t.ex. Kenya över en tredjedel av Europas snittblommor. Tänk om de hade kunnat odla mat istället för blommor, och mättat Afrikas hungriga med det. Detta samma gäller för en mängd andra av tredje världens lyxiga exportvaror, såsom tobak, kaffe, te, kakao och socker. På all den mark som dessa onödiga lyxvaror produceras på, hade det kunnat odlas mat till de svältande. Ser ni nu en av orsakerna till att nästan 800 miljoner människor svälter? Andra svälter bl.a. för att vi västerlänningar ska få våra lyxvaror, och leva som gudar. Är inte detta mycket omoraliskt och himmelskriande orättvist? Att vi frånrövar tredje världens befolkning deras odlingsmark, gör inte bara att de svälter, utan det gör dem även till de rikas slavar, genom nykolonialism, så att de hindras från att bli självförsörjande, självständiga och fria.  
 
Härmed bojkottar jag kaffe, te, kakao/choklad och socker från tredje världen, och även kokosnötter och bananer. Gör det ni också. Och det är inte bara på grund av de fattigas svält som jag gör detta, utan även för att dessa varor fraktas över halva jordklotet, och bidrar med sina koldioxidutsläpp till klimatförändringarna. 
 
Det här kan tyckas vara en småsak, men världsproblemen består av miljarder småsaker. Det är för att västerlänningarna inte är trogna i det lilla, som vi har så stora problem i världen. 

De civiliserades sterila, fascistiska himmelsfantasier

Jag har lagt märke till att när de civiliserade drömmer och hallucinerar om himlen, är det alltid civiliserade himlar de fantiserar om. Deras himmel är en stad, Det Nya Jerusalem, med guldgator och pärleportar och mäktiga slott. Jag har undrat mig över detta.
 
Däremot, när jag (som förvisso också är civiliserad) fantiserar om himlen, är det den vilda naturen jag fantiserar om: sagoskogen. En uråldrig urskog i tropikerna, full av LIV! Full av djur, apor, älvor och troll. Full av fruktträd och kokosnötträd. Där mossan är mycket tjock!
 
Jag tror det är av mycket stor vikt vilken himmel vi fantiserar om, ty det kommer att inverka på vad det är för sorts himmel vi kommer att bygga här på jorden. Fantiserar vi om den civiliserade rikedomshimlen, med guldgator och pärleportar, kommer vi här på jorden att försöka bli rika, på de fattigas bekostnad. Fantiserar vi om sagoskogen, kommer vi att försöka återställa skogarna på Moder Jord, så att ekosystemet kan läka.
 
Jag måste säga det med emfas, att rikedomshimlen är oerhört steril och död. Det är fascisternas himmel, där allt skall kontrolleras, och där ingenting får vara vilt och fritt. Det är också en hierarkisk himmel, med Gud på toppen och de mest fördömda på botten. Sagoskogen har inget av detta, ingen uppdelning i himmel och helvete. Den är inte steril, utan LIVETS klimax. Allt liv ryms med i den, på lika fot. Och det är en himmel som kan realiseras utan att någon trampas på och förtrycks, så som i rikedomshimlen. De som fantiserar om denna senare, inser inte vilka offer den kräver. Att den kräver ett evigt helvete för de förtappade, i alla fall enligt de kristna fundamentalisterna. Den fungerar precis som de rikas himmel här på jorden: de rikas himmel förtrycker och utarmar tredje världen och naturen. Sagoskogen har inte mycket av detta, och sagoskogen är också ett jordiskt paradis, som inte så lätt passar i andevärlden. Visserligen äter man varann i sagoskogen, men det är ett demokratiskt lidande - alla måste dö. Alla måste få sin beskärda del av lidandet. Där finns inte den där eviga saligheten som kräver att andra är i evig osalighet, som i den hierarkiska, fascistiska himlen. I sagoskogen är saligheten och osaligheten ganska jämnt, demokratiskt fördelad. Detta är fördelen med att döden är med: det skyddar mot fascism. Jag tror nämligen inte att den vilda naturen är fascistisk. Livet självt är inte ont. Det är när man vill bortom Livet, till något annat och "bättre", såsom civilisation, som ondskan uppstår. Jag tror t.ex. att drömmen om rikedomshimlen, närmare bestämt tusenårsriket, låg bakom nazisternas ondska. Hitler var katolik och ville förverkliga tusenårsriket genom Tredje Riket.
 
Jag tror vi måste sluta drömma om evig salighet, omvända oss till verkligheten och acceptera döden och det demokratiska lidandet som vi alla får vår beskärda del av. Och vi måste inse att Livet, det vilda fria Livet, inte är något fascistiskt och ont som vi måste fly ifrån för att hitta något "bättre". Som vi måste tukta, disciplinera och kontrollera. Nej, det vilda Livet är det bästa vi har, och fascismen består snarare i att bekämpa detta Liv. Vi måste vara tacksamma för att döden finns, för det gör att livet inte blir fascistiskt. Den verkliga fascismen ligger nämligen i föreställningen om ett evigt helvete för de fördömda och en evig salighet för de frälsta *. Tacka vet jag naturen för att allt lidande en gång tar slut.
 
 

*  Visserligen har många teologer försökt undkomma denna fascism genom att mena att alla blir frälsta till slut, och uppnår salighet, det kallas universalism. Men även evig salighet, utan helvete, skulle till slut bli tråkigt, det blir som att titta på en evig fotbollsmatch.

 

Civilisationen: Himmel och helvete upp-och-ner

Det är något fel med vår värld. Mycket är upp-och-ner. De som mest förstör planeten och sabbar klimatet, de rika och västerlänningarna, har byggt sig en himmel på jorden, med lyxhus, lyxbilar, datorer och Iphones. Naturmissbrukarna, de verkliga brottslingarna, lever i "himlen" *. Vem hittar du i helvetet? Jo, för det mesta sådana vars ekologiska fotavtryck är minimalt, såsom icke-mänskliga, utrotningshotade arter, samt de fattiga i tredje världen, som sliter för sin överlevnad och knappt har mat.

 

Såhär var det väl inte tänkt att det skulle vara, från början. Medeltidens himmel och helvete var uppbyggt så att Kristus och hans heliga, de goda, satt och regerade i himlen, i skyarna, medan helvetet var under jorden och befolkades av onda, förtappade människor och demoner som åt på dem och torterade dem. 

 

Vad har hänt? Varför är nu brottslingarna i himlen (1), och de goda i helvetet? Är det p.g.a. att de som haft makten i alla tider är de som också haft makten att utforma himlen och helvetet, som haft makten att placera sig själva i himlen och de olydiga och fattiga i helvetet? Härstammar inte själva läran om himmel och helvete från dem som haft makten, dvs. för det mesta tyranner och maktmissbrukare? De har profeterat om hur det ska gå för mänskligheten efter den yttersta domen, såklart med sig själv i himlen, och det har blivit något av en självuppfyllande profetia. Den sekulariserade människan har alls inte befriat sig från medeltidens vidskepelse, utan har levt ut den till något nästan lika groteskt som det vi ser på medeltida målningar av himmel och helvete.

 

Men de ondas himmel är skör. De upprätthåller den endast genom att blankt förneka att helvetet finns, och att de goda är i helvetet. Inte i teorin kanske, men i gärningen. Det är något som gnager hos dem, spökarealer i periferin som de inte vill veta av. Deras lycka vilar på andras olycka, men de förnekar detta blankt. Det onda samvetet gnager någonstans i hemlighet. 

 

De godas helvete är också det skört. De har nämligen det som var tänkt att ge folk en himmel; ett gott samvete. Och titt som tätt tittar himlen fram i deras helvete. Pauser mellan det tunga arbetet, eller helt enkelt meningsfullt arbete som står i direkt relation till det nyttiga - överlevnaden. De plågas inte av meningslöst arbete, som många rika, som putsar på sin rikedom medan 150-200 arter dör ut varje dag (enligt FN:s environment programme 2010).

 

Det finns alltså en rättvisa, en utjämnande faktor mitt i det meningslösa. Och när civilisationen kollapsar, tänker jag mig ombytta roller. De fattiga och lidande välkomnar slutet, det blir deras Nirvana, deras återvändo till självförsörjning, medan de rika och västerlänningarna förnekar slutet "till de bitter end". Slutet på civilisationen blir de rikas helvete. 

 

 

*   Jag säger inte att alla rika västerlänningarna är brottslingar, jag tänker mer på sånt som chefer för olje- och kolbolag,  chefer för Monsanto (företag som tar fram genmanipulerade grödor), korrupta bankirer och spekulanter, chefer för skogsindustrin osv.

 

(1)   Jag säger inte ”onda”, för jag tror inte att någon är ond, eftersom vi inte har fri vilja.


Tidigare inlägg
RSS 2.0