för naturens skull

Den vetenskapliga, matematiskt-logiskt-analytiska intelligensen är inte måttet på hur smart någon är. Snarare är den smartaste den som kan leva mest i harmoni med sig själv och omgivningen (evolutionen handlar mest om detta, t.ex.). Då är bakterien och atomen smartare än människan. Moralisk smarthet är den viktigaste smartheten, och där är människan ett bottennapp. 

Det är fel att leva på de fattigas arbete för att skapa konst för att hjälpa de fattiga. Det är att hjälpa de fattiga med ena handen och utsuga dem med andra handen. "Be your message". Lev istället vid de fattigas sida och dela deras bördor, och skriv och måla där bredvid, på ett sätt som inte kostar dem slit. 

Varför ägande är fel: Det är den som behöver saken mest som bör få saken, inte den som gör anspråk på att äga saken. Och blott "Anden" vet vem som behöver saken mest, det kan inte vi avgöra. Var därför milda mot de fattiga som stjäl!

Den amerikanska författaren Derrick Jensen är den kanske mest kända och populära anarkoprimitivisten idag, och är den av dem som skrivit flest böcker (ett tiotal). Han är en av grundarna till Deep Green Resistance, en radikal miljöorganisation för avvecklingen av civilisationen. Jensen är en av den moderna anarkoprimitivismens filosofer, jämte bl.a. John Zerzan, och en som jag tagit intryck av tidigare, innan jag läste denna bok, som är den första av hans böcker jag läst. 

 

Jensens bok är den farligaste jag läst, en av de mest aktivistiska och gerilla- och partisanaktiga böcker jag läst. Detta behöver inte tolkas så att jag menar det i negativ mening. Den är också en av de böcker som utmanat mitt tänkande mest. Jag har verkligen brottats med den. Den var också lång, 929 sidor, av vilka jag bara läste andra delen, på ca. 410 sidor. Första delen har jag inte fått tag i, men ska läsa den när jag får tag i den. 

 

I korta drag går boken ut på att vi måste avveckla civilisationen om vi ska rädda naturen från att gå under genom t.ex. klimatförändringarna. Civilisationen hotar både naturens och mänsklighetens överlevnad. Ska vi verkligen lyckas med en sådan avveckling, går det inte att vara pacifist, utan vi måste vara sluga och använda alla till buds stående medel, både våldsamma sådana och ickevåldsliga sådana. Vi måste sabotera Systemet, sabotera infrastrukturen som upprätthåller dödsmaskineriet, spränga fördämningar som utrotar laxarna, hacka oss in på naturmördarnas datorsystem för att sabotera dem, ja inte bara försvara oss, utan attackera Systemet, gång på gång, förblöda det helt enkelt. 

 

Derrick Jensen sticker inte under stol med vem hans främsta inspiratörer är: Nordamerikas urfolk i deras försvarskamp mot de vita inkräktarna. Och lika lite som dom var pacifister, lika lite är han det. Han känner sig befryndad med deras kamp, och lär av den. 

 

Jag har kallat mig radikalpacifist tidigare här på bloggen, men det innebär inte att jag skulle ta avstånd från allt våld överhuvudtaget. Detta är helt enkelt inte möjligt, och det är självbedrägeri att tro det. Ingen pacifist jag känner vill att mördare och våldtäktsmän ska gå fria, utan de tror att dom måste få sina fängelsestraff, om inte för annat, så för att förhindra och avskräcka från nya brott. Då är genast pacifismen modifierad. Min radikalpacifism erkänner detta, och dess radikalitet är inte att ta avstånd från allt tänkbart våld, utan göra saker som minimerar våldet i vår värld (i dess totalitet, nu och för all framtid), vare sig mot djuren, naturen eller de fattiga, avstå från allt onödigt våld, och då måste mycket förkastas, för vi lever i ett samhälle som systematiskt våldför sig på livet, och detta utan att det behövs överhuvudtaget. Detta ser ofta pacifister inte. Ordet "pacifism" är ofantligt missbrukat, och exploaterat av maktens män för att döda allt motstånd mot makten (Jensen påpekar detta själv). Man får döda en mygga, men inte Hitler eller Stalin. Vilket hyckleri! Då anser jag att det är mer pacifistisk att döda Hitler och Stalin, men att spara myggan, som är oskyldig som en ängel. Man måste verkligen inte döda myggan. Skaffa dig ett myggnät istället! Men dagens pacifister är besatta av tanken att man inte får använda våld uppåt i hierarkin, men däremot är de ofta förvånansvärt blinda för allt det våld som de utövar neråt i hierarkin, mot tredje världens fattiga, mot djuren och naturen, ett våld som de ofta inte märker, eftersom det är indirekt. Detta tål inte Derrick Jensen, som avskyr att ge sig på de svaga, men inte väjer för att utmana de starka till duell, de som förtrycker de svaga och dessutom har vapen att försvara sig med. Ridderlighet, alltså!

 

Men hur långt är Jensen villig att gå i användandet av våldet? Det blir inte tydligt i boken. Vill han ha en blodig revolution, en "ekologisk franska revolution" *? Jag vet att han är anarkist, men blodiga revolutioner tenderar att skapa nya förtryckarstrukturer, när alla som motsätter sig dem fängslas eller avrättas. Hur skulle det annars gå till? Att avsätta och mörda förtryckarna och hindra dom från fortsatt välde kräver militär organisation och polisstyrka, dvs. hjärtat i civilisationen. Här har den pacifistiska traditionen en visdom som bygger på erfarenheter av många revolutioner. Kanske ickevåld och modifierad anarkopacifism (åt det radikalpacifistiska hållet) är mer underminerande för civilisationen än militärkuppar och blodiga revolutioner, som mer har chansen att skapa motattacker, militarism, polisstater och världskrig än att avveckla civilisationen? Krig som kan urarta i kärnvapenkrig?

 

Vad skulle t.ex. hända om Putin fick ett miljöetiskt uppvaknande, och skulle börja kriga mot Trump eftersom han läst Jensen, och insett att Amerika leder världen mot fördärvet, och han sedan störtade världen in i ett tredje världskrig, där Trump anfaller Ryssland med kärnvapen? Att ohejdat förespråka våld kan få oanade konsekvenser. 

 

Är Jensen verkligen villig att göra "whatever it takes to stop it (naturförstörelsen)" (se sid 829)? Skulle han tortera folk för att få igenom detta? Här stöter vi på etiska problem. Jag personligen skulle aldrig tortera. Jag tror det är kontraproduktivt och bland det värsta en människa kan göra. Inget kan rättfärdiga tortyr. Det finns långt bättre sätt att kriga för naturen. 

 

Jensen har ingen tydlig plan för hur vi ska avveckla civilisationen så att det blir så lite lidande för människor och djur som möjligt, hur vi avvecklar det inifrån, så att vi undviker våldsam kollaps och kaos. 

 

Jag har också en känsla av att Jensen kräver för mycket av miljöaktivister. Det är uppenbart att han aldrig varit i fängelse eller tvångsvårdad på psykiatrisk avdelning eller på rättspsykiatrisk avdelning. Skall vi uppsöka martyrskapet? Ska vi försöka upprepa Jesu mytiska offergärning? Det blir som ett slags självmord att stå emot Systemet på det våldsamma sätt som Jensen ivrar så för, vilket vissa Nordamerikanska urfolk erkände i deras kamp mot de vita (Jensen berättar om detta i boken). Om t.ex. en f.d. mentalpatient som jag skulle ge mig in i ekosabotage, skulle inte vägen vara lång till långvariga vistelser i rättspsykiatriska fängelser, civilisationens små helveten. Jag har blivit så förstörd av psykiatrin att jag inte skulle våga att utmana ödet ytterligare. Att kräva sådant av mig skulle jag anse som oförsvarlig grymhet. Måttet är rågat. Offer för Systemets tortyr måste få en fribiljett här, man ger sig inte in i lejonets gap igen efter något sådant. Civilisationens plågande av de avvikande är så stor när det gäller mentalpatienter, att jag menar att de inte ska uppmuntras till ekosabotage. Däremot, de som är villiga att riskera fängelsestraff, de som inte har ett psykiatriskt förflutet, med dem är det en annan sak. Kriminalvården är, enligt min erfarenhet (jag har kortvarig erfarenhet av den), barmhärtigare än psykvården, eftersom den inte förgriper sig på ens känsloliv och psyke med gifter. 

 

Jensen verkar inte så mycket inse värdet av att mera förändra systemet inifrån, genom icke-våldslig infiltration och folkbildning, vilket jag anser vara ett av de starkaste vapen vi har till hands mot civilisationen. Jag anser det vara bättre att jobba heltid med ickevåldsliga metoder - verkligen ge allt i detta, satsa allt på det - än att jobba begränsat med våldsamma metoder (ingen vågar ändå jobba heltid med våldsam ekosabotage). Visserligen förespråkar Jensen båda delarna, men ska vi satsa på något, menar jag det är effektivare att gå den ickevåldsliga vägen, eftersom vi då undviker att riskera att slösa en massa år i fångenskap, där vi inte kan göra särskilt mycket. Vi måste inte med våld spränga fördämningar, vi kan också genom infiltrering och lobbying få folk att göra det frivilligt, eller med lagens hjälp. Ja vi kan faktiskt lagstadga vår väg tillbaka till naturen, om vi verkligen är listiga, såsom t.ex. Pella Thiel och andra kämpar för naturens rättigheter redan gör. Detta har stor effekt. Vi har nämligen moralen på vår sida, och lagen måste till sist erkänna det, att den inte kan uppmuntra längre att vi sågar av grenen vi sitter på, utan måste ha rätt att få leva som de vilda urfolken, ha rätt att restaurera naturen. 

 

Jensen är i boken en särskilt stark förespråkare för laxarnas rättigheter, och att vi bör spränga de ofattbart många fördämningar för vattenkraft som man byggt i älvar och floder runt om i världen (bara i USA finns det två miljoner fördämningar). Jensen vill ta lagen i egna händer och spränga dom utan lagens sanktion, innan det är för sent och laxen i älvar och floder inte kan återhämta sig längre. Laxarna är ju beroende av att kunna simma uppströms för att leka (föröka sig). Dock, den som ständigt spränger fördämningar måste räkna med att hen riskerar långa fängelsestraff, särskilt om översvämningarna som dessa sprängningar försorsakar nedströms förstör en massa bebyggelse och om människor skadas i dem. Då mister vi våra bästa krigare för långa tider. Jag är helt med på att vi måste förstöra fördämningarna, men jag skulle uppmana Jensen att försöka alla utvägar innan vi riskerar att offra våra bästa krigare till långa fängelsestraff. Han talar aldrig om fisktrappor, sätt att hjälpa fiskarna att simma förbi fördämningar. Kanske detta är en gyllene medelväg fram tills vi får lagen på vår sida? Denna tystnad är underlig, eftersom Jensen verkar vara väldigt påläst när det gäller laxarna, deras överlevnad och hoten mot den. Jag skulle vilja veta vad Jensen anser om fisktrappor, om de alls är värda något? Detta skulle kunna spara många fängelsestraff. 

 

Är Jensens stora tillit till våldet ett amerikanskt fenomen? Skulle en Derrick Jensen vara möjlig i Gandhis Indien? Har Jensen sett på för många amerikanska våldsfilmer? För stor beundran för våldsamma hjältar? Vi kan faktiskt bättre än filmernas våldshjältar. Vi måste minimera våldet, för att undvika krig, hämnd och våldsspiraler. Det är detta som jag tror varit pacifismens poäng genom tiderna, inte att totalt ta avstånd från allt våld, alltid och överallt. Ja, varför tar inte Jensen upp den vanliga pacifistiska invändningen mot våld, att våld föder våld, leder till våldsspiraler? Han tar upp många invändningar, men inte denna kanske viktigaste invändning. 

 

Jensen går för långt när han närmast uppmuntrar kvinnor som blir utsatta för våldtäkt att mörda förövarna. Är dödsstraff verkligen ett proportionerligt straff för våldtäkt? Två till sex års fängelse tycker jag känns rimligt. Här börjar det lukta bränt runt Jensen, ett naivt våldsförhärligande. Vem blir nästa att hämnas mordet på våldtäktsmannen? Och så har du karusellen igång. Jag menar dock inte att kvinnor inte har rätt att försvara sig mot våldtäktsmän.  

 

Jensen tar upp invändningen om hur vi ska avveckla kärnkraften om vi ska avveckla civilisationen, och erkänner att han inte har svaret på detta, men att det bästa man kan göra är att genast börja avveckla alla kärnkraftverk på denna jord, för att minimera kärnkraftskatastroferna i framtiden. Håller helt med. 

 

Jensen punkterar också myten om "Pleistocene overkill", att vi skulle ha utrotat en mängd arter genom överdriven jakt under stenåldern, innan civilisationen uppstod. En myt som folk som vill svärta urfolken använder för att peka på att de var lika destruktiva som oss civiliserade. En myt som jag trodde på innan jag läste Jensens bok. Jensen tror inte på den. Det är helt omöjligt, menar han, finns inga arkeologiska bevis för det, det hade blivit för mycket kött per person, enligt vetenskapsmän han citerar. Vill du veta mer om debatten om detta, googla bara på "Pleistocene overkill". 

 

Jensen har inte ett ord om askes och frivillig fattigdom som en lösning på miljöproblemen. Om något kommer att rädda världen, är det detta. Visserligen, politik behövs, ekosabotage behövs, men vem pratar om att askes är ekosabotage, och dessutom kanske den mest effektiva, eftersom alla kan ta efter utan att behöva vara rädda för fängelsestraff? Ja, en värld full av sekulära eller religiösa sadhu-liknande asketer skulle betyda dödsdomen för civilisationen, civilisationens totala kollaps, eftersom den bygger på systematisk lyxande och bekvämlighetsmani. Jag har för mig att jag läste att Jensen har både bil och personlig dator, vilket gjorde mig ledsen, det är ju här kampen står, kring att vi måste avstå från högteknologin, och få myndigheterna att förbjuda tillverkningen av ny högteknologi och helt förbjuda användningen av teknologi som ger utsläpp eller skadar naturen genom dess användning. Lika viktigt eller viktigare än att spränga fördämningar, faktiskt. Vårt exempel här är avgörande. Men, hur påverkar man samhället effektivt utan att använda högteknologi? Jag har förståelse för dem som gör det, det är fruktansvärt svårt att gå före med gott exempel, eftersom man då liksom försvinner från barrikaderna och lätt isolerar sig. Jag själv försöker hitta någon slags mellanväg här, att använda bibliotekets och ABF-husets gemensamma datorer medan jag i övrigt har mycket lösa band till Systemet.

 

Men Jensen får en att tänka grundligt över dessa frågor, eftersom han går till botten med dem, han tar naturförstörelsen så på fullt allvar, och är så passionerad och helhjärtad. Detta skall han ha tack för. Jensen är också modig som vågar skriva en så här radikal och farlig bok, men jag har på känn att han själv inte skulle riskera fängelse för ekosabotage, vilket han också erkänner i boken.  

 

Här är en insiktsfull kritisk recension av Jensens båda två Endgame-böcker.

 

 

* Man får för sig att han skulle kunna godkänna nåt sånt när han säger att vi måste göra "whatever it takes to stop it (naturförstörelsen)". Vad är effektivare i att stoppa naturförstörelsen än en statskupp? Jensen kritiserar aldrig ekofascismen i boken, och blodiga ekorevolutioner skulle mycket lätt kunna leda till ekofascistregimer. Dock, även ekofascism är bättre än vår tids ohyggliga kapitalistiska teknofascism, där fascismen nått aldrig tidigare uppnådda proportioner. 

"University of British Columbia law professor Joel Bakan describes the modern corporation as an "institutional psychopat"; in the documentary "The Corporation" (2003), he claims that if the behaviour of corporations were ascribed to ordinary people, the latter would be considered to exhibit the traits of antisocial personality disorder."

 

"The environmental ethic inherent in the corporate legal structure could be summarized as "Use resources as fast as possible until they`re gone."

 

(Från Richard Heinbergs bok "The end of growth. Adapting to our new economic reality" (New Society Publishers 2011, sidan 254)

Jag drömde inatt en väldigt stark dröm, och jag grät i drömmen. Den handlade om att jag återställde ett äktenskap genom att jag erbjöd mig som andra man åt kvinnan, medan jag renoverade parets lägenhet grundligt från topp till tå. Denna gärning gjorde mig salig. Och så kom jag på i drömmen att den sanna saligheten är att göra gott, och att detta var orsaken till att min tidiga ungdoms hjälte Elias Aslaksen (den norska kristna sekten Smiths Vänners ledare  1943-1976) var salig de sista fyrtio åren av sitt liv. Det var för att han var så uppfinningsrik i det goda, i att göra gott *. Och jag drömde också vad som låg bakom detta; den ljusa, evangeliska andligheten i Smiths Vänners tidskrift Skjulte Skatte ("Gömda Skatter") under den tid J.O. Smith var redaktör (ca. 1912-1940). En andlighet som efter hand byttes ut i lagträldom, men som ännu klingade i Aslaksens väsen (så i drömmen). Det var en andlighet där det goda livet var en gåva, inte en prestation eller en kamp. Att få göra gott var en nåd! Det var bara pur kärlek och befrielse!

 

När jag vaknade tänkte jag över denna lite sanna och mycket innehållsrika dröm, och kom på att mitt nuvarande engagemang för miljön, djuren och de fattiga kanske ytterst härrör från Aslaksens moralism, han var ju min tidiga ungdoms hjälte. Och för mig är just frågan: Hur mycket gott får jag lov att göra? Jag vill så mycket. Skulle göra mycket större insats för miljön, djuren och de fattiga om jag bara hade kunnat. Att göra gott för dessa är en befrielse för mig. Tyvärr lever vi i ett samhälle fullt av arbetslöshet, av att goda gärningar, särskilt mot natur, djur och fattiga, görs svåra (t.ex. har inte jag och Titti någon kompost utanför vår högshuslägenhet). Antingen sliter vi ut oss på onödigheter, eller så får vi stå och titta på. Men jag har hittat mina kanaler för goda gärningar, som stavas "att läsa och skriva" för att göra världen bättre. Lyckligtvis behöver jag inte någons godkännande för detta, eller någons pengar. Detta arbete gör mig också rätt lycklig. Min tillvaro känns meningsfull, jag är med och gör världen bättre genom att arbeta med våra tankar, ett basarbete för det goda, ekofilosofens arbete. 

 

Aslaksen var något av en asket och hälsoprofet, där har ni en av källorna till min nuvarande asketism och mitt förordande av att återvända till det hälsosamma bondelivet på landet. 

 

Min befrielse från Smiths Vänners lagträldom när jag var 16-17 år kom delvis av läsning av Skjulte Skatte 1912-1940, särskilt icke-Smiths Vän-författare som J.O. Smith tog in ofta, som öppnade min blick för kristna författare utanför sekten (detta har försvunnit i nutidens Smiths Vänner, om man inte räknar in utbrytargruppen). Jag hade också som stöd familjen Schytt i Danmark, som genomgått en liknande process, och också upptäckt det ljusa i början av Skjulte Skattes historia. 

 

Kanske lever jag ännu lite på det ljuset? Det var så min nuvarande befrielsefilosofi började, och jag ser utvecklingslinjen klart nu. Djurismen kommer ytterst från Skjulte Skattes början. Det finns ljus även bland religiösa fundamentalister. 

 

 

 

* Aslaksen gjorde dock i verkligheten också mycket skada, genom att vara ledare för en kristet fundamentalistisk sekt, Smiths Vänner. Man kan inte vara detta utan att göra skada och idka maktmissbruk. Aslaksen gjorde också ofta narr av kristna från andra sekter (mest pingströrelsen) i sina många och långa tal på konferenser, och bidrog till Smiths Vänners självbeundran, instänghet och förakt för kristna från andra sekter. Dock, Aslaksen var asket, hälsoprofet och något av en förordare av enkelhet, så han var ovanligt ädel för att vara ledare för en fundamentalistisk sekt. 

Intellektet har sin egen moral. Man kan vara lat i tanken, slapp, likgiltig, oansvarig, feg. Den vanligaste intellektuella synden tror jag är blind traditionstro, samt att följa massan vart den än går. För många, såsom t.ex. mina föräldrar, verkar faktiskt traditionen vara viktigare än sanningen, konformistisk "anständighet" viktigare än sanning och logisk tankereda. Detta är typiska intellektuella synder av grov sort. 

 

Jag känner ibland en skam över delar av innehållet i denna blogg, det blir lätt för extremistiskt, men när jag tänker efter minns jag att jag har beslutat mig för att följa logiken dit den leder, oavsett hur skamligt och oanständigt det är. Det är min intellektuellt moraliska plikt, faktiskt. Jag kommer ständigt tillbaka till detta när jag utövar självkritik, och försöker se mig själv med andras blickar. Jag måste bara gå min väg, oavsett hur extremistiskt och "sjukt" det blir, och jag måste påminna mig om att extrema situationer (som den klimatförändringarna har satt oss i) kräver extrema svar.

 

En viktig intellektuell moralisk maxim är att inte godta en sanning bara för att man vill att den ska vara sann (vilket jag blankt erkänner att jag ibland gör), utan för att evidensen talar för den. Det finns otroligt mycket önsketänkande, särskilt i religionerna, som förstör tankeklimatet med tankevirus. Livet är ofta tragiskt, evolutionen grym. Jag tror därför att pessimismen ligger närmare sanningen än optimismen, fast jag försöker vara realist. Men vår nuvarande situation med tanke på klimatet och oljetoppen, är bara för hemsk. Religionen blir här det som Guy McPherson kallar för "hopium", en blandning av "hope" och "opium". Hopp gör att vi inte förbereder oss på det oundvikliga, en klimatrelaterad och oljerelaterad kollaps, vilket kan få svåra följder.

 

Filosofiprofessorn Ingemar Hedenius skrev om "den intellektuella moralens maxim" som gick ut på att man inte skulle hålla något för sant om det inte fanns goda skäl därtill. Det tycker jag är en bra tumregel.

Jag tror en viktig orsak till miljöproblemen är en viss mental cancer i civilisationen, som går ut på att det är viktigare att "ha rätt" än att "leva rätt". Vetande är viktigare än moral. Vi ser detta i universiteten och i företagen, som helt och hållet fokuserar på att bygga upp vetande, medan dom försummar moralisk uppfostran. Detta resulterar i moraliska krymplingar, som förstör planeten och tredje världen genom sin verksamhet, särskilt i de olika s.k. multinationella företagen och industrierna.

 

Men är det då så viktigt att ha rätt i allt, att ha gigantiska mängder rätt kunskap i sin hjärna? Jag tror inte det. Vi klarade oss fint utan det i miljontals år, när vi levde som de icke-mänskliga djuren och som jägare-samlare. Vi behöver faktiskt inte alls universiteten, för vi klarar oss fint med våra yttersta förfäders livsstil, med de icke-mänskliga djurens livsstil. Denna hade även den tursamma bieffekten att den inte förstörde planeten, dvs. det var en i grunden moralisk livsstil, som tryggade barnbarnen en planet som de kunde leva på.

 

Kunskap är inte det viktigaste i livet. Kärlek är det, att leva för något som är större än ens ego, för stammen, för naturen. Vi kan vara moraliska även om vi inte har rätt i många vetenskapliga frågor, även om vi är vidskepliga och tror på andar och totemdjur. Förstås är det bäst om vi inte är vidskepliga, men vi klarar oss även moraliskt med lite vidskeplighet intakt. Och när vi går in i civilisationens kollapsfas, och universiteten inte fungerar längre, är vi tvungna att ha en del vidskepelser, för vi har inte längre tillgång till kunskap som förr, särskilt när internet kollapsar. Och när läkevetenskapen kollapsar, är vi kanske tvungna att delvis sätta vår tilltro till gammal folktro inom läkekonsten, vilda örter o.l. Vi blir tvungna att lita på vår intuition i en mängd frågor, när vi inte längre kan göra vetenskapliga experiment. Har vi då inte tränat vår intuition innan dess, utan litat enbart på experter, står vi tomhänta när kollapsen kommer, och faller kanske lättare offer för destruktiv vidskepelse.

 

Dock, jag förespråkar trots allt att vi bevarar så mycket av våra vetenskapliga landvinningar som möjligt när den tiden kommer när vi är tvungna att lämna civilisationen, när den kollapsar. Jag tror fortfarande på den vetenskapliga metoden när vi ska avgöra vad som är sant. Men till syvende och sist måste vi lita på vår intuition, när Babylon faller. Dock kommer vi att ha våra böcker med oss en lång stund efter kollapsen, så vi är i bättre sits än våra förfäder på stenåldern när det gäller att undvika vidskepelse.

Vad är det som säger att skuld bara kan finnas mellan människor? Skulle man inte också kunna tänka sig att man kan dra på sig skuld till djuren och miljön, ja t.o.m. till kommande generationer? Jag tror det. Jag tror t.o.m. att vår civilisations skuld till djuren och naturen och kommande generationer vida överträffar alla nationernas sammanlagda skulder till varandra. Men detta går inte att betala i pengar. Vi måste betala med att stiga tillbaka från vår ockupation av planeten, stiga ner från vår kungatron, och låta andra arter än vår egen få tillbaka sin livsmiljö. Vi har faktiskt stulit marken från djuren och naturen. Och böterna är skyhöga för sådana brott. Det kan t.o.m. kosta så mycket som vår arts utrotning, ifall vi inte stiger tillbaka och ger plats åt dem vi schasat ut. Och varje dag stjäl vi dyrbar olja som framtida generationer skulle behöva för att bygga en hållbar värld. Denna stöld är så grov att den kostar oss klimatförändringar och energikriser.

 

Vad är vi skyldiga djuren, naturen och kommande generationer? Och hur sonar vi det ohyggliga brott, som kallas civilisation? Jag tror allt kan kokas ner till marken vi lever på. Vi är skyldiga djuren och naturen marken vi lever på. Så radikalt är vårt brott. Åkrarna vill inte vara sterila härbärgen för monokulturer, såsom de är idag. De vill vara vilda, de vill hysa otaliga arter, djur och växter i stor mångfald, och inte minst, de vill vara skogar. Vi är skyldiga naturen alla våra åkrar för att hon ska kunna växa sig vild igen, bli skog igen. Och vad innebär det för oss människor? Vilken uppoffring kräver det? Jag tror att vi måste kollektivt avstå från att föröka oss. Med undantag av enstaka människor, som säkrar mänsklighetens överlevnad. Vi måste minst gå ner till 740 miljoner människor, en tiondedel av vad vi nu är, tror jag. Och det på kort tid. Såklart kommer det inte att fungera om inte vi dör i massvis. Men även det är vi skyldiga naturen. Vi har en dödsskuld till naturen. Vi är miljöbrottslingar som väntar på våra straff, klimatkatastrofer, ja t.o.m. svältdöden till sist p.g.a. klimatförändringarna och oljetoppen.