för naturens skull

Paradiset har två huvudingredienser; den första är att vara ett med sin natur, och den andra är att vara anpassad till sin miljö. Dessa två måste vara kombinerade, bara en av dem räcker inte till för att paradis ska kunna uppstå. När jag tänker på mig själv, lever jag inte i paradiset fast jag har lämnat civilisationen, och det har sina allvarliga skäl. Jag känner mig ett med mig själv, ett med min natur, men jag är inte anpassad vare sig naturen eller civilisationen, jag lever i en tillspetsad hemlöshet, finner inte mitt hem någonstans. De civiliserade däremot, är nog anpassade civilisationen, men de är inte anpassade livets större helhet, naturen, och de är heller inte ett med sin natur. Därför finner de inte heller paradiset. 

 

Men denna kombination av båda ingredienser, finner man genast en hel del av när man går till de vilda urfolken, och av alla våra antropologiska studier, kan man också sluta sig till att de är en hel del lyckligare än de civiliserade. Se t.ex. detta blogginlägg av mig nyligen, om hur lite urfolken "arbetar". 

 

Men ändå är det något i vår tids vilda urfolk, som påminner om civilisationen, och gör att de inte helt och hållet lever i paradiset. De skyler sina könsorgan, de är inte helt nakna, och de har många uppfattningar, tabun och ritualer som är främmande för naturen och djuren. Detta gör att jag gissar att de vilda djuren lever mer i paradiset än de vilda urfolken, och att även dessa urfolk har en historia av gradvis förfall (t.ex. har många indianstammar djur i fångenskap). 

 

Så, ju längre vi rör oss mot naturens kärna, alltings upphov och källa, desto mer verkar detta liv leva i paradiset. Detta kan vi sluta oss till av att urfolken är lyckligare än de civiliserade eftersom de lever närmare naturen, alltså måste djuren vara lyckligare än urfolken eftersom de lever ännu närmare naturen. Det känns även så när man studerar fåglar och änder på stranden, i vilken paradisisk ro de lever. 

 

Men man kan också gå vidare från djuren, och närma sig ännu mer naturens centrum. Djuren verkar även de leva ett oroligt liv i jämförelse med växterna och insekterna, och ännu mer i jämförelse med cellerna och atomerna, dessa sistnämnda verkar vara naturens centrum, livets källa, de som bär upp allting. Och då är vi inte långt ifrån att gissa oss till att kanske naturens centrum också är paradisets centrum och kärna.