En morgonvisa

(Egen melodi)
 
Nu spinner solen sitt ömma nät
av guld kring allt som andas.
Nu vandrar vinden med lätta fjät
mot ännu en ljuv dag som randas.
 
Förväntansfullt som i barnaår
jag går för att möta solen,
med bara fötter och tovigt hår
och sällsamma hjärtefiolen.
 
Högt upp på kullen jag styr min färd,
där utsikt ges mot Kanaan.
Där skall min lilla, min lilla värld
få spela med svanen och tranan.
 
* * *
 
(Kanaan var ett namn för Israel, "det förlovade landet", i Gamla Testamentet)

Ett exempel på Vilhelm Ekelunds storhet som poet

"nu stiger på lena vingslag
tystnaden klar och stor"
 
(Vilhelm Ekelund, (1880-1949) i dikten "Idyll" II, s. 33 i diktsamlingen "Vårbris", 1900)
 
 
Jag älskar Vilhelm Ekelund så, att jag skulle vilja ordna en Vilhelm Ekelund-afton när hans verk blir fri från copyright nästa år, dvs. den 3.9. 2019. Jag tänkte återvända från luffen då, och vara en tid i Stockholm då. Om du som läser detta är Vilhelm Ekelund-älskare och skulle vilja vara med och ordna denna afton, låt oss samarbeta om det när den tiden kommer!

Mosspoeternas öppna poesiscen

Den 14.10 kl. 13.00 -15.30 skall jag och Titti ha en öppen poesiscen på Kungsholmens bibliotek i Stockholm, där jag kommer att inleda med ett kort föredrag med rubriken "Vandrarprästen David Petander - en svensk Franciskus". Alla är varmt välkomna! Eventets annons på Kungsholmens biblioteks hemsida, kan ses här. Vi kallar det hela "Mosspoeternas öppna scen". 

Min sång "Fången" på youtube

Jag sjunger min sång "Fången" på youtube, här. Flickvännen Titti filmade. 

Älvmusiken

Jag skulle vilja höra den musiken,
den stilla evighetsmusiken.
Jag skulle vilja höra den musiken,
det eviga hoppets musik.
 
Den musik som Gud är gjord av.
 
O, låt mig få komma till Elysium,
för jag älskar elyseisk musik.
O, låt mig få komma till Elysium,
till den rena, skära, väna Guden.
 
Den sagornas Gud som jag alltid längtat efter.
 
Kanske kommer jag till slut till himmelen,
bara för att jag dras till dess musik.
Låt Satan få ha sin hårdrocksmusik,
jag dras till sfärernas musik.
 
Den älvlika ljusmusik som jag alltid
längtat efter.
 
(skriven i Veikkola, Finland, 2014)

Fången

(sången som jag sjöng igår i Skarpnäckskyrkan)
 
(melodi: "Min mor gjette geiter i djupaste dalar", norsk folkvisa. Även sången "I verden du finner ei fred eller vile", norsk andlig sång)
 
Det sitter en fånge i djupaste cellen,
så ensam och sorgsen och väntar på kvällen.
När natten den kommer han sällskap skall finna
bland drömmarnas andar och trösten förnimma.
 
Så sällan får fången besök utav andra,
istället så låter han tankarna vandra.
I drömmen han lever, dit når inte muren.
Där sjunger han som näktergalen i buren.
 
Ett brinnande talgljus han håller i handen
som minner om solen och gemenskapsanden.
Den fången är människan i civilisationen.
En gång skall han nås av den ljuvaste tonen.

Jag sjunger "Livsflodens sång" på youtube

Här kan ni få melodin till min psalm "Livsflodens sång" som jag sjunger på youtube (flickvännen Titti Spaltro har filmat!), en psalm känns som mitt viktigaste sångbidrag till mänskligheten såhär långt, min filosofi i ett nötskal. Visserligen är ett vers på fel plats, men den duger nog ändå. Jag sjunger den sakta så som gamla psalmer ibland sjöngs av pietisterna i läsarväckelserna (exempel på denna långsamhet, se denna norska psalm på youtube), på finska har man ett ord för detta, "veisata". Jag var i en så meditativ stämning att det blev ovanligt sakta sjunget, men det passar sångens gammalmodiga ande och gamla melodi, dock passar den antagligen inte den amerikanska lovsångsanden i Trosrörelsen, och alla de kristna som har sådan smak. 
 
 
 
 
Här kommer orden:
 
(Mel. "Herre, la toner rinne", norsk andlig sång)
 

1. Ut ur det tysta, milda
rinner en varsam sång:
Drömmande om det vilda
:/: liv som ska segra en gång :/: 

 

2. Så har den drömt så länge,
helgonens rad är lång.
Paradisets förhänge
:/: tjockt blev av stadens betong :/:

 

3. Dock rinner här Livsfloden
än som i gammal tid.
Men blyga återstoden
:/: blivit försiktig i strid :/:

 

4. Där på det stela viset,
prästen går i en lund,
ser inte paradiset
:/: ens i en fågel, en hund :/:

 

5. Djurmissionärer länge
arbetat har bland oss.
Så att vi ur det stränge
:/: slavriket kan komma loss :/:

 

6. Helgonen har sett floden
med sina drömmars syn.
Och sett dess blyga ljussken
:/: skimra vid granskogens bryn :/:


Nådastolen

(Uppenbarelsebokens femte och sjätte kapitel)
 
Djupt i tillvarons hjärta,
välvd över sagans och mytens ljus:
kristallhavets rena, bjärta
färger och vind av serafvingars sus.
Fyra Djur över det ses trona,
- keruber - och en är av Adamskt snitt,
som har låtit ett blod sig försona, 
ett blod av ett Lamm så rent och vitt,
i kristallhavstronens mitt. 
 
Ur det Lammet det ljuder en hänryckningssång,
kristallklart som havet självt.
Profeter sökt tyda det mången gång
då de bortom sig själv har välvt.
Och tonerna helar själv djupaste sår
ja ock i självmördares bröst,
om det eviga Eden de tonerna spår
och de sjungs med sagolik röst. 

Dikten "Kerub" av Karin Boye

KERUB

Också du, som våndas under allas klander,
också du är kallad till din plats bland keruberna 
med lejonfötter, med solvingar,
med vördnadsbjudande människohuvud:
djur-ängel.
De ropar efter dig: Oren, oren!
Därför att de aldrig drabbades av renhet.
Låga, samla dina gnistor ur vråarna,
ässjan väntar, och hammaren som smider dig till
blixt
skall lära dig blixtens snabba renhet
och ditt namn bland keruberna.
 
(Karin Boye)
 
(förmedlad av filosofen Hugo Strandberg vid Åbo Akademi)

Tore Littmarck trodde på naturens paradis

I min sång "Livsflodens sång" skriver jag:
 
4. Där på det stela viset,
prästen går i en lund,
ser inte paradiset
:/: ens i en fågel, en hund :/:
 
 
För många präster är naturen fallen, den drogs med i syndafallet, är alltså syndig. Dock, det finns präster som inte faller i denna kategori. Psalmdiktaren och prästen Tore Littmarck  (1921-2007) verkar ha sett paradiset i naturen, ty han diktar i psalmen Över berg och dal, som finns i Svenska Kyrkans psalmbok i psalmbokstillägget, nr. 752:
 
"Och när dagen lång,
du hör fåglars sång,
hör du himmelens egna ljud"
 
Ju längre ner i hierarkierna du kommer, desto mer finner du såna här tankar, tror jag. 

En av mina käraste psalmer, "Här en källa rinner" av William Cowper

Jag skrev nyligen om William Cowpers psalm "Här en källa rinner", som exempel på en sång som handlade om Jesu blod. Denna sång har djupa rötter i mig, alltsedan tidig ungdom, och den får tårarna fram. Inte minst eftersom engelsmannen, psalmförfattaren, och förromantiska poeten William Cowper var förment sinnessjuk, av depression. Kanske det bara är galningar som kan skriva såhär vackra och rena andliga sånger:
 

Här en källa rinner:
säll den henne finner!
Hon är djup och klar,
gömd men uppenbar.

Andens törst hon släcker
Och i hjärtat väcker
Frid och stilla ro,
Kärlek, hopp och tro.

Ja, uti dess flöden
Gives bot mot döden:
I dess friska flod
Blir min vilja god.

Du Guds kärleks källa,
Du skall evigt välla,
Evigt hälsosam
Skall din flod gå fram.
 
 
 (skriven av William Cowper 1752, övers. av Betty Ehrenborg-Posse 1854, detta är Emanuel Linderholms bearbetade version från 1920. Melodin kan höras här)
 
 
 
En annan mycket vacker psalm av Cowper är denna, full av naturmystik:
 
 
Guds väg i dunkel ofta går

1. Gud väg i dunkel ofta går,
fördold men underbar.
I havens djup vi ser hans spår,
på stormens sky han far.

2. I outgrundlighetens schakt
än gömd hans tanke är,
men strålar fram en gång med makt
som solen klar och skär.

3. Försagda helgon, fatta mod!
Ur moln, där åskor går,
snart nog hans rika kärleksflod
välsignande er når.

4. Tro inte ögats matta syn,
tro det som tro blott ser:
bakom en mulen himmels bryn
Guds fadersöga ler.

5. Blind otro kan blott vilse gå
och klandra vad Gud gör.
Han själv vill lära oss förstå
de vägar han oss för.

(Text: William Cowper 1774 (43 år) "God moves in a mysterious way", sv. övers. Johan Alfred Eklund 1934 (71 år), ngt bearb.)

Skogen vilar

Skogen vilar där så vackert
i den eviga vilan i "Gud",
och där skall ock du, trötta hjärta,
få vila en gång,
ty skog var du,
skog är du,
och skog ska du en gång åter bliva
med hela resten av marken du går på.
 
(dikten inspirerad av Peter Wohlleben)

Å eg veit meg et land (nynorsk folkvisa)

(denna norska folkvisa av Elias Blix minns jag min döda morfar sjöng på ett sådant gripande sätt att det får mig att gråta idag! En sång om det förlorade paradiset i barndomen i NordNorge, där mina morföräldrar bodde och min mor bodde som barn och ung!)
 
(Den heter även "Barndomsminne fra Nordland")
 
Å eg veit meg eit land - langt der uppe mot nord
med ei lysande strand - millom høgfjell og fjord.
Der eg gjerne er gjest - der mitt hjarta er fest
med dei finaste finaste band.
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette land ./.
 
Der eit fjell stig mot sky - med si krone av snø,
og i lauvklenad ny - det seg speglar i sjø.
Og det smiler mot strand - med si bringe i brann
i den solklåre, solklåre kveld:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette fjell ./.
 
Ja, eg kjenner den stad - der eg stima som gut,
der eg kaua og kvad - så det svara frå nut,
der eg leika og log - i den lauvkledde skog
mellom blomar, ja mellom blomar og blad:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne stad! ./.
 
Og når vinden var spak - fór om fjorden eg rundt.
Der eg rodde og rak - som ein fiskande glunt.
Der eg leikande låg - og med vogga på våg
i den nattsol, den nattsol der nord:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne fjord ./.
 
Men det dårande hav - som no drøymer so stilt
vert ei glupande grav - når det reiser seg vilt.
Snart det lokkar og ler - snart det over seg slær
og dreg båten, dreg båten i kav:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette hav ./.
 
I min heim var eg sæl - - av di Gud var attved,
og eg kjende so vel - kor det anda Guds fred,
når til kyrkja me fór - når me heime held kor
og med moder, med moder eg bad:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne stad ./.
 
Denne heim er meg kjær - som den beste på jord.
Han mit hjarta er nær - denne fjetrande fjord,
og det målande fjell - og den strålande kveld,
hugen leikar, den leikar på deim:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne heim ./.
 
Og eg lengtar so tidt - dette landet å sjå,
og det dreg meg so blidt - når eg langt er ifrå.
Med den vaknade vår - vert min saknad so sår,
so mest gråta, mest gråta eg kan:
./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette land! ./

Min dikt "Fångenskapens slut"

Fångenskapens slut
 
Har du i en förvånad, blixtsnabb stund
förlorad mellan dröm och vakenhet
uppstått ur ett björkträds väsensgrund
och klätt dig i nakenhet?
 
Ett ögonblick blev allting djupt och svart,
behovet efter rörlighet försvann.
Och hemligheten avslöjades vart
den frihetens ådror rann.
 
Vad var bundenhet vid jordens ådernät
när din nya trädförnimmelse uppstod,
den som nyckeln har till dödens hemlighet,
till granitens fördolda blod.
 
Förlamad utav glädje vände du
tillbaka till din kropp och till ditt hus.
Och visste att all fångenskap var nu
för evigt besegrad i ljus.
 
(skriven 2010)

Kärleken är tillvarons grund

Jag har studerat många andevärldsupplevelser, och det de flesta har som sin kärna är insikten om att kärleken är tillvarons grund. Det håller för förnuftets prövning, och verkar vara naturens viktigaste budskap till oss, alla religioners kärna, all humanistisk kulturs kärna, något man kan studera i varje hunds väsen. Av detta kan man dra vissa slutsatser om vårt öde i dödsögonblicket, då vi lägges som ett frö i mullen, med naturens ande ruvande över oss som en duva. 
 
 
På dödsbädden
 
Aldrig var Ditt
minne av mig så skimrande
som här vid månens stilla
rislande vattenfall.
 
Stum jag döljer
ansiktet mitt i händerna
inför Ditt minnes sakta
stammande måneljus.
 
Se, nu är jag här:
detta frö som lägger sig
ner i Ditt minnes mjuka
porlande lövskogsjord.
 
Sakta rinner fröet:
där borta framför mig
faller det ner i en
tillbedjande svanesång.
 
Långt där nere
når mig ej längre rösterna
av dessa aftonsånger
som bara dör och dör.
 
Här är havet.
Här lyser månen harpolikt,
med duvsång ruvande
lågt över vattenfall.
 
av Lars Larsen
en syndare frälst av nåd
17.11. 07 

Livsflodens sång

(Mel. "Herre, la toner rinne", norsk andlig sång)
 

1. Ut ur det tysta, milda
rinner en varsam sång:
Drömmande om det vilda
:/: liv som ska segra en gång :/:

 

2. Så har den drömt så länge,
helgonens rad är lång.
Paradisets förhänge
:/: tjockt blev av stadens betong :/:

 

3. Dock rinner här Livsfloden
än som i gammal tid.
Men blyga återstoden
:/: blivit försiktig i strid :/:

 

4. Där på det stela viset,
prästen går i en lund,
ser inte paradiset
:/: ens i en fågel, en hund :/:

 

5. Djurmissionärer länge
arbetat har bland oss.
Så att vi ur det stränge
:/: slavriket kan komma loss :/:

 

6. Helgonen har sett floden
med sina drömmars syn.
Och sett dess blyga ljussken
:/: skimra vid granskogens bryn :/:


Till alla plågade naturens krigare

O du plågade krigare som har beträtt vägen
tillbaka till naturen, och offrar dig för henne;
en liten tid måste du lida dig igenom
den civiliserade smärtan,
men bortom den
öppnar sig det förlovade landet,
det du såg i den där sparven en gång,
din djurlikhets arv ligger där och väntar på dig,
och om du skulle förvägras ditt arv
under din livstid här på jorden,
skall allt tillfalla dig i dödsstunden,
ty då ska du återgå till ditt ursprung,
kanske till mikrolivets paradisiska, trygga värld,
som har samma anda som fåglarna och hundarna,
ett arv som ingen psykiatriker eller polis
kan förvägra dig
när den tiden kommer.
Det är som aposteln Paulus säger:
"Men om vi är Guds barn,
ska vi också få ärva allt det goda
som finns hos honom" (Rom. 8:17)

"Vilar i den tillit som skapar världen", dikt av Karin Boye

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
 
(Karin Boye)
 
Min kommentar: Är det denna tillit som får stararna på Djurgården i Stockholm att ännu bygga bon i träden och föda ungar? De har inte gett upp hoppet! För oss människor är dock hoppet bundet till att vi inte föder barn, tilliten till livet gör att vi vågar behärska oss. Det är de människor som har tappat hoppet och skiter i allt som föder barn idag.

Min erfarenhet av fångenskap

När människan sättes i fångenskap
och yttre stimuli tas bort
då tvingas hon möta det som flödar
fram som ett inre stimuli.
Då blir hennes inre så tydligt, så klart,
det speglar sig mot väggarnas vita duk,
det är som en mini-domedag
och en mini-skärseldsflamma.
Den skärselden gör henne mer beredd
på den yttersta, den efter döden.
Ty fångenskap är som en liten död
som bereder för Stora Döden.
När flamman svett bort det sista slagg
då tynger ej mer att vara fången.
Ty då går man in i djupet, dit
där hundar i fångenskap lever.

 

(skriven 2.8.2011)


Kåtan

(mel: "Når fra jordlivets sorger", norsk andlig sång)
 
Där vår riksdags kolosser sig höjer
stod en grå liten kåta en gång.
Om du riktigt långt örat ner böjer
kan du ännu förnimma dess sång.
 
Refr: I skogens enkla lilla kåta,
         i den stillhet som alltid råder där,
         skall jag stadslivet glömma, förlåta,
         o, jag längtar till mullrikets sfär.
 
En gång var Stockholm täckt av lönn och ekar,
och små kåtor där fanns emellan dem.
På Norrmalm lekte rävungar lekar.
Allt är borta, det blev till Babels hem.
 
Mina vänner, ni vill väl inte glömma
att vår forntid den stundom knackar på.
Urhistorien som Stockholm vill gömma
skall en dag sin upprättelse få.
 
(Tillägnad Skogs-David, Sara och Emma)
     

Tidigare inlägg
RSS 2.0