för naturens skull

När jag åker buss, är det de små ojämnheterna i vägen som får bussen att vagga mig som i en livmoder, och som får mig att njuta av bussresan. På samma sätt är det i livet i stort, det är de små ofullkomligheterna, de små sprickorna i asfalten, där maskrosor gror, som gör livet värt att leva, som påminner oss att livet finns, att allt är inte bara förstelnat liv, dvs. civilisation. Länge leve det sköra och det svaga livet! Låt oss omfamna svagheten, ty om det är något som kommer att rädda vår planet från att dö, så är det solidariteten med allt som är svagt, parat med ett förakt för allt som är stort, pråligt och bombastiskt, ja osårbart. Naturen är sårbar, till skillnad från civilisationen (tills vidare), naturen får lätt feber. Men civilisationen bara fortsätter och fortsätter, iklätt sitt pansar; teknologin, tills den har sågat av grenen den sitter på, dvs. tills Moder Jord kollapsar. Vi kan bara rädda Moder Jord genom att själva bli svaga och sårbara, med risken för att vi kollapsar. Men om vi skulle kollapsa, är det värt att minnas att det är i Moder Jords famn vi kollapsar, hon står på vår sida i kollapsen. Allt i livet står på vår sida, allt utom civilisationen, som har ställt sig utanför livet, blivit fiende med själva livet. Men den fysiska verkligheten är på vår sida, vår kropp är på vår sida (tänk på de läkande krafterna i din kropp), allt som är sant och verkligt är det. Civilisationen är inte verklig, den är ett tankevirus, en sjukdom, en cancer, ett overkligt tanke-matrix. Civilisationen är en flykt från verkligheten, lika irrationell som religionen. Den är drömmen om det stora, bombastiska, osårbara, perfekta livet. Den vill inte veta av någon svaghet och skörhet, vill inte veta av slutet, döden. Men för Moder Jord är inte döden farlig, den är en del av livet, en av livets förutsättningar. Skulle döden vara farlig, ja då skulle själva livet vara något ont, ty livet bygger på döden. Men vi vet av god erfarenhet att existensen är något gott, att den har ofantligt starka läkande krafter. Det är bara civilisationen som är som ett sår som inte läker, en cancer som inte går över. Om civilisationen vore det enda som finns, ja då vore existensen sannerligen ond. Likaså om det finns eviga helveten. Men döden gör att allt lidande tar slut en gång. Livet står på vår sida, livet är något gott. Därav livslusten, därav kampen för att inte dö. Men när vi är mätta på livet, och har gjort det vi ska, då välkomnar vi döden, ty vi vet att den innerst inne står på livets sida, är något gott. 

Vi måste våga göra fel. Civilisationen tål inga fel. Den är totalitär "hygien" och perfektion. Vi måste våga göra fel, våga famla litet i mörkret, annars hittar vi aldrig den tillstängda öppningen mot ljuset. Civilisationen tål inte att vi rör på oss, famlar. Den vill att vi ska stelna till perfektion som en staty. Den slår ner på oss genast när vi börjar famla, fela. Men vi måste fela för att nå fram.

 

Vi måste våga leva farligt, våga språnget ut i mörkret. Kanske kommer vi aldrig fram, men då har vi i alla fall levt.

 

Civilisationen är så rädd för döden att den har blivit rädd för själva livet, för famlandet, stammandet, lamm-stammandet, svagheten i det sköra livet. Den tål inte livet, tål inte det vilda, tål inte de stora, vilda skogarna, utan vill förvandla alla urskogar till åkrar, eller trädåkrar för skogsindustrin.

 

Civilisationen tål inte ens att man tänker fel, tänker man för fel blir man inlåst på psykiatrisk avdelning. Men vi måste våga famla, våga tänka lite fel, våga posta lite galna blogginlägg för klimatets skull, för vår planet är sjuk på grund av brist på liv, det mesta har dött, blivit civiliserat.

 

Vi måste våga stå i vägen för detta ohyggliga civilisationsmaskineri, våga sabotera denna livshatande dödsindustri, som vill ta kål på allt som är vilt, allt som är "lite fel". Men Moder Jord vårdar och älskar alla som är lite fel, alla utvecklingsstörda, alla haltande duvor, alla rovdjur, alla vildar. Det enda Moder Jord inte kan klara av är perfektionsmaskineriet Civilisationen. Den är så fel att "fel" blir ett för svagt ord. Civilisationen är en himmelskriande katastrof. Ett Babelstorn som har nått till himlen, så att människan har börjat leka Gud, den yttersta hybris som tänkas kan.

 

P.gr.a. civilisationen lever otaliga människor och andra arter i helvetiska förhållanden. Ja civilisationen hotar själva planetens överlevnad. Vi måste sabotera detta, och våga göra fel.

 

I den vilda naturen finns det inga fel. Ty det som är "fel" används av naturen till nytta för kretsloppet. Det är litet som att det inte finns någon smuts i naturen. Det är civilisationen som har hittat på smutsen och felen, eftersom civilisationen är det enda som är verkligen smutsigt, verkligen fel.

 

Ner med tyranniet!