Första numret av det nya Delta har kommit ut

2007 gav jag ut fyra nummer av "Delta. Litterär tidskrift". Sedan dog tidskriften ut. Nu har den återuppstått, med mig som chefredaktör och min flickvän Titti som fotograf och medhjälpare. Denna gång heter den "Delta. Tidskrift för litteratur och återknytning till naturen". Första numret är ett gratis provnummer, annars var planen att trycka tre nummer detta året, och prenumerationsavgiften för i år är 130 kronor. Mejla mig på naturensbarn(at)yahoo.com om du vill prenumerera. Här kommer innehållsförteckningen till första numret:

 

Innehåll

 

Lars Larsen: Redaktionellt……………………………………………7

Paul Kingsnorth/Dougald Hines: Det finns ett tabu kvar att bryta, och det är konstnärerna som måste göra det………………………….........................................................…...9

Lars Larsen: Behovet av en ny romantik…  .……………….…..…..10

Lars Larsen: Utdrag ur inledningen till den ännu opublicerade essäsamlingen ”Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen” 2017:

  -Inledning: Vi behöver en miljöväckelse……..…………..……...…12

  -Vi befinner oss i ett osynligt krig…………………………………..13

   -Att lära sig av tiden då man inte skiljde mellan arbete och fritid…14

Andreas Andris Fågelviskare Hansen: Tankar om civilisationen och människans relation till naturen……………………………...….....................................…....16

Titti Spaltro: Våren är på väg (dikt)……………...…………………..18

Titti Spaltro: Jag är vild (dikt)………………………………………..19

Lars Larsen: Det nakna folket (dikt)………………………………....21

Titti Spaltro: Lita (dikt)……………................................,,,.................23

Johan Ludvig Runeberg: Svanen (dikt)……………,,……,,,………...24

Några naturlyriska japanska haikun………………,,,……,,,………...25

Karin Boye: Önskan (dikt)……………………………….…,,,..……..26

Kinto: Dikt…………………………………………...………,…….…..27

Rolf Leijonmarck: Blåklockan (dikt)………………………,…..….…27

Ur Harry Martinsons naturlyrik………,,,,,,,,,………………,,…….…29

Lars Larsen: Något om David Jonstads bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" (Ordfront 2016)…………………………,,……...........................................................30

Lars Larsen: Recension av Andreas Björstens diktsamling. Muntliga åtbörder" (2017). Och något om den unga samtidspoesin……,……................................................................32

Anslagstavlan………………………………………………………...38

Deltas  mini-antikvariat………………………………………,,……..39


Staden utan tempel. En tydning av Uppenbarelseboken 21:22

(avskrift av handskriven minibok)
 
Ett brev till Svenska Kyrkan
 
 
Uppenbarelseboken 21:22: "Jag såg inget tempel i staden, för Herren Gud, han som har all makt, är stadens tempel, han och Lammet."
 
Min tydning: Vad är det Nya Jerusalem? Jag skulle säga: En bild på den återupprättade skapelsen, det återvunna "Eden", den vilda naturen i all sin urhärlighet. Det förstår man av att Livets träd står i mitten av det Nya Jerusalem, precis som i Edens lustgård. Livets träd är en symbol, inget fysiskt träd, alltså är det Nya Jerusalem också en symbol.
 
Vad är "Herren Gud"? Det är Verkligheten, dvs. Naturen. Verkligheten blir vårt tempel i det Nya Jerusalem, vi kommer inte att behöva några fysiska tempel och kyrkor. Kyrkorna tillhör det "Gamla Jerusalem", bokstavens tid, det Gamla Förbundet. När Anden, dvs. Verkligheten kommer över oss, kommer vi att behöva kyrkor och tempel lika lite som myror och rävar behöver sådana. Vi kommer att låta den vilda naturen ta över kyrkorna, och de får inlemmas i Verklighetens ordning. Och predikningar och böner kommer att framstå för oss som skuggor av det levande livet, dödens och bokstavens tjänst.
 
I alla väckelser ser man detta, hur Anden spränger kyrkoinstitutionerna, och lever sitt eget vilda liv, på den vilda naturens sätt, utan formalism. Men tyvärr stöter Anden alltid på hårt motstånd, och väckelserna stryps i sin linda, får inte fullborda sig, så att Babylons ok kastas av mänskligheten. Idag är pingströrelsen en lika stel och död organisation som den svenska kyrka var som pingströrelsen gjorde uppror mot för drygt hundra år sedan. Man kastar ut profeter som ropar "Ve er som är rika!" och polisanmäler dem.
 
Men Babylon kommer inte att vara evigt, det kommer Naturen att se till. Den når sitt klimax, och faller sedan sakta ihop, för att aldrig mera resa sig. Civilisationen kommer helt säkert att kollapsa, och när denna kollaps blir tillräckligt djup, kommer de nya väckelser som uppstår, att bli så starka, p.g.a. ett försvagat Babylon, som inte förmår strypa dem, att det Nya Jerusalem kommer att upprättas på jorden, där inga tempel kommer att behövas. Joels profetia om att Gud kommer att låta sin Ande utgjutas över allt kött på Herrens Dag, kommer att gå i uppfyllelse, och alla kommer sakta att bli förvandlade till likhet med Adam innan fallet, urmänskligheten innan civilisationens uppkomst, den Adam som heller inte hade något tempel i Edens lustgård.
 
Men då måste väckelsernas värsta fiende, psykiatrin, röjas ur vägen, ty ingen instans har förföljt Andens män och kvinnor mer än denna, inte minst i senare tid (tänk bara på "Predikare-Lena"), ty den heliga dårskapen är varje sann väckelses främsta kännetecken.
 

Något om asketismen och dess ekologiska betydelse. Och något om Sadhu Sundar Singh och indiens sadhun.

Asketismen borde uppvärderas i vår tid, p.g.a. miljökrisen, som har uppstått p.g.a. västvärldens och världens städers överdådiga lyxlivsstil. Man skulle inte minst tro att de kristna, ”Guds utvalda folk”, skulle gå i spetsen för denna uppvärdering, eftersom Mose, Johannes Döparen, Jesus, Paulus och Franciskus av Assisi alla var sanna asketer. Men det är inte direkt det vi ser, istället ser vi rörelser som Livets Ord uppmana en till att bli rik, som att rikedom skulle vara ett tecken på Guds välsignelse. Det skulle aldrig kunna hända i hinduismen, eller i zenbuddhismen, där asketismen av tradition är mycket mer rotad.

 

Jag tror asketismen har råkat i dåligt rykte p.g.a. det missbruk av densamma som asketer i österlandet, särskilt i Indien och Tibet, uppvisat, hur de till ingen nytta plågar sig och späker sig, ofta på mycket grymma och utspekulerade sätt. Men man måste inte syssla med destruktiv och livsförnekande asketism. Man kan syssla med asketism som ger en själv, världen och naturen liv. Sådan som tjänar livet, och inte förstör ens egen kropp, utan stärker den. Lyx är däremot destruktiv inte bara för omgivningen, utan även för ens egen kropp, och detta delar den med den livsförnekande asketismen. Att leva enkelt och fattigt, arbeta mycket med kroppen, röra sig mycket, vara mycket ute, sova i skogens rena luft, luffa omkring, fasta med måtta, äta hälsosamt, inte tvätta sig för ofta, gå barfota så ofta man kan, allt detta är livsbejakande saker som bygger upp både kroppen och omgivningen. Man får så att säga två flugor i en smäll.

 

Kristendomen har enligt min åsikt ibland mer att ge för vinnandet av en sund asketism än österländska religioner. Är det för att barmhärtighet, nåd och förlåtelse spelar så stor roll (som den gör särskilt hos lutherdomens bästa teologer och hos de bästa mystikerna)? Visserligen har vi medeltida katolska munkar som späkte sig själv obarmhärtigt, visserligen har vi Simon Styliten i antiken som bodde uppe på en hög pelare trettio år av sitt liv, för att komma närmare Gud med bön och askes. Men vi har en grund i Bibeln med enligt min mening oftast sunda asketer, som lät asketismen tjäna livet (för det mesta, att ge sig frivilligt till korsfästelsestraffet anser jag som destruktiv askes). Och vi har Martin Luther, som gjorde uppror mot katolska kyrkans självspäkande andlighet, och började leva av nåden. Men sist och inte minst har vi en kristen sadhu, indiern Sadhu Sundar Singh (1889-1929?), som kanske är den mest kände kristne asketen under 1900-talet, och som också hade en hälsosam askes helt väsensskild från självplågeri-asketismen. Sadhun är en indisk, hinduisk asket som lämnat ”världen” för att helt ägna sig åt andligheten, och lever som hemlös tiggarmunk, ibland som eremit boende i skogar och grottor, levande på allmosor, egendomslös, barfota, ibland naken. Man räknar med att det finns 4-5 miljoner sadhun i Indien idag. De är väldigt respekterade av vanligt folk, som anser det vara en helig plikt att ge dem mat och logi. Sadhuna vandrar och luffar mycket omkring i Indien, och får även resa gratis med tåg. Även "bang", den traditionella indiska marijuana-drycken, är gratis för dem. Sadhuna i Indien röker mycket marijuana, och har varit en stor inspiration för hippierörelsen och rastafarianerna. Många sadhun har även rastahår, som även har influerat nämnda rörelser.

 

Sadhu Sundar Singh var alltså en kristen sådan sadhu, som var något helt enastående på sin tid, när han blev känd över hela världen (han besökte flera gånger västvärlden, bl.a. Sverige, där ärkebiskop Nathan Söderblom tog emot honom). Han var hindu och sikh innan han omvände sig till kristendomen genom en Jesusvision när han var 14 år gammal. Sundar Singh bestämde sig vid sin omvändelse att bli en kristen sadhu, och klädde sig i den traditionella saffransgula sadhudräkten. Sundars enda egendom kom att bli en filt över axeln och Nya Testamentet på urdu i fickan. "Jag är inte värdig att följa i min Herres fotspår", sade han, "men som han, vill jag inte ha något hem, inga ägodelar. Som han vill jag tillhöra vägen, delande mitt folks lidanden, ätande med dem som vill ge mig husrum, och berätta för alla människor om Guds kärlek".

 

Sundar gjorde långa missionsvandringar till fots barfota, bl.a. genom Kashmir och Afghanistan. Hans fötter blev såriga och blödde ofta, och de kristna kallade honom därför "Aposteln med de blödande fötterna". Det var vanligt att han blev förföljd där han predikade evangeliet, och hade många underliga, extrema upplevelser. Han gjorde ofta vandringar i Tibet, och försvann för gott där till sist under en vandring 1929, man har aldrig hört av honom sedan dess.

 

Sundar var en av de mest spontana och naiva, barnliga helgon jag känner till, som var helt främmande för andliga tekniker, system och rigiditet. Han var visionär (han satte sina egna visioner över kyrkans tradition, i nästan anarkistisk anda) och hade ofta syner då han steg in i andevärlden ungefär som Swedenborg (som han också kände till och uppskattade, han sade t.o.m. att han hade haft visionär kontakt med hans ande). Men han försökte aldrig uppnå dessa syner, utan lät dem komma naturligt. Yogans tekniker för att komma i extas var honom djupt främmande. Hans böneliv var ofta ordlös. Han menade att andligheten skulle vara ”inifrån ut”, inte ”utifrån in” så som de andra hinduiska asketernas andlighet ofta var, med all deras andliga träning och teknik. Det påminner lite om debatten mellan vissa romantiker och språkmaterialister inom poesin, om poesin ska skrivas ”inifrån ut” (romantikernas position) eller ”utifrån in”.

 

Denna andlighet kan illustreras av en av de liknelser som Sundar berättade för sina åhörare (han var expert på att hitta liknelser och använda dem), som går så här: ”På bergen rinna floderna friskt undan och bryta sin egen väg. Men på slätterna måste kanalerna med möda grävas för att få vattnet att rinna. Så är det med dem som leva på höjderna med Gud. Den Helige Anden banar sig väg på egen hand. Men de som ägna föga tid åt bön och Guds gemenskap måste med möda planera och organisera.” (i Nathan Söderbloms bok ”Tre livsformer. Mystik (Sundar Singh) - Förtröstan – Vetenskap, 1922, s. 22). Sundar var en solitär, som gick sin helt egen väg, och vägrade skapa en rörelse eller sekt kring sin egen person, trots att många ville att han skulle göra det, som att grunda en sadhu-skola.

 

Sundar var också universalist, en som trodde på alla människors slutliga frälsning. Ondskan skulle en gång ta slut, och Gud bli ”allt i alla”. Det passar väl in på den mildhet som många vittnade om fanns i Sundars väsen. Sundar var dock en kristen av rätt konservativ sort, som trodde på Jesu återkomst och misstrodde bibelkritisk forskning. Men han var liberal på det sättet att han inte förkastade hinduismen/ sikhismen helt och hållet, utan tog vara på det goda som fanns inom den, inte minst den goda asketismen. Han gjorde en syntes av det bästa inom hinduismen och det bästa inom kristendomen. Av de kristna var Franciskus av Assisi honom närmast (förutom Bibelns helgon), förstås.

 

En artikel på internet av indiern Pritam Singh Sandhu heter ”Sadhu Sundar Singh – en skandal för den bekväme”.

 

I boken "The wisdom of Sadhu Sundar Singh"(2014) kan man läsa följande ord av Sundar:

 

”I Indien, känner en överallt – även genom avgudar och altare, pilgrimer och botgörare, tempel och bassänger – att där finns en längtan efter högre ting. I västvärlden pekar däremot allt mot arméer, stor makt och materiella ting. Det är denna ondskans kraft som gör mig så ledsen.”

 

”Västvärlden är som Judas Iskariot, som åt med Yesu, bara för att senare förneka honom. Västvärlden borde frukta Judas´ öde, om inte den vill hänga sig själv på lärdomens träd.”

 

Min kommentar: Är det inte detta västvärlden gjort sedan Sundar Singhs tid, genom vetenskapen i dess nesliga maskopi med teknologin, som inte bara ohyggligt förtryckt tredje världen och djuren, utan även håller på att förstöra klimatet, vilket hotar själva mänsklighetens och ekosystemets fortlevnad? Det är sannerligen att hänga sig i sin egen lärdom, efter att den, genom att livet avsakraliserats, förrått sin egen kulturs viktigaste ”grundare”, den mytiske Jesus, och hans lära om respekt för livets helighet, all religions grundpelare.

 

”Materialism och intellektualism har gjort deras (i västvärlden) hjärtan hårda.” (Sundar Singh i samma bok)

 

Sundars kärlek till allt levande kan illustreras av en berättelse som han berättat i en av sina böcker:

 

”Det berättas, att en sufi (muhammedansk mystiker) på en resa förde med sig en del vete. När han varit på väg några dagar, öppnade han vetesäckarna och fann i dem en mängd myror. Han satte sig och grubblade över deras olyckliga öde: han blev överväldigad av medömkan med de små vilsegångna varelserna, återvände samma väg, som han kommit, och avlämnade dem oskadda vid deras ursprungliga hemvist.” (Sadhu Sundar Singh: Meditationer över olika faser i det andliga livet, 1926, s. 62)

 

Det finns mycket att hämta för miljörörelsen i religionshistorien, bara för att man är ateist (som jag är), betyder det inte att man inte har något att lära av religionen och helgonen. Religionen är faktiskt all kulturs vagga, och har fått bära en mängd tankar och mänsklig visdom.

 


Om att betala för att man finns till

I detta kommers-samhälle, där man skall betala för och göra bisnis på allt, t.o.m. människors toalettbesök, har man gått så långt att man måste betala för att man överhuvudtaget finns till. Eller vad annat är det att någon äger både din kropp, som arbetskraft (alla tvingas in i detta på sätt eller annat, om man inte är sjuk eller vill vara hemlös), och de ställen du ska bo, leva och sova i, så att du måste köpa din rätt att ha någonstans att sova, ofta för svindlande priser, som ofta håller dig skuldsatt för stora delar av ditt liv, eller om du bor i hyresrätt, tvingar dig in i arbetslivet för att klara hyran. Vem tjänar på detta? Måste det vara så? Så här är det inte i skogen, i alla fall. Bor du i skogen i en kåta, behöver du inte betala någon för att du bor där, så var det i alla fall i forntiden (inte nu längre, markägarna förbjuder sådant, men man kan bo olagligt, som jag), inget djur kom någonsin och tvingade dig att betala för din rätt att bo i din kåta, med hot om vräkning om inte pengarna vaskades fram. Du var alltså ytterst din egen herre, på den tiden.  Senare kom livegenskapen, och den har aldrig lämnat oss, bara på ytan, i politikernas floskler. Det ser man när man försöker göra sig fri, sällan annars. Fortfarande har vi herrar över oss som kräver att vi ska betala för att vi finns till, som profiterar på vår underkastelse under detta.

 

Men livet är en gåva, och har alltid varit det, det är därför det ser ut som det gör i den vilda naturen, då när allt får vara i fred, och finnas naturligt, utan tvång.

 

Något helt annat är det att man inte får sin mat gratis neddimpande från himlen, man måste faktiskt anstränga sig i jakt och matinsamling, det måste alla djur. Men det kan gå som en lek eller dans om man inte har herrar över sig, och det kräver verkligen inte åtta timmars slit om dagen, många vilda urfolk i forntiden” arbetade” bara två till fyra timmar per dag med jakt, fiske och matinsamling, säger paleoantropologerna. Resten var hobbyn, om inte jakten och fisket också var en hobby. Samma sak har antropologer hittat hos nulevande vilda urfolk.

 

Kanske vi också betalar en liten skatt till alla myggor som vill ha sin del av vår kropp, men det är en liten slant i sammanhanget, och handlar inte om vår rätt att finnas till, att få sova och leva i vår kåta utan att behöva betala något. Det finns myggnät (man kan göra sådana själv!) och andra myggskydd under natten.

 

Så, vänner, var glada att inte den vilda naturen är som de rika i Stockholms innerstad, industriägarna, bisnismännen och politikerna. Ty den vilda naturen är faktiskt själva Verkligheten, som vi alla lever i, oavsett hur höga Babelstorn vi bygger, och den är den verklighet som kommer att ta hand om oss när vi dör, och garanterar att det varken blir evig himmel eller evigt helvete, utan till sist ett stilla utslocknande i vår Moders armar, för att sova i evighet vid hennes bröst en drömlös sömn. Det kommer att gå lika för alla, lite i samma relativt toleranta anda som naturen har annars, och detta är mer demokrati och jämlikhet än politikerna och industriägarna någonsin lyckats vaska fram.

 

 


Min erfarenhet av fångenskap

När människan sättes i fångenskap
och yttre stimuli tas bort
då tvingas hon möta det som flödar
fram som ett inre stimuli.
Då blir hennes inre så tydligt, så klart,
det speglar sig mot väggarnas vita duk,
det är som en mini-domedag
och en mini-skärseldsflamma.
Den skärselden gör henne mer beredd
på den yttersta, den efter döden.
Ty fångenskap är som en liten död
som bereder för Stora Döden.
När flamman svett bort det sista slagg
då tynger ej mer att vara fången.
Ty då går man in i djupet, dit
där hundar i fångenskap lever.

 

(skriven 2.8.2011)


"Animal coeleste" eller "Det himmelska djuret"

(avskrift av en handskriven minibok)
 
"Andre kirurgen: Djuriskt? det är helt annat; det har icke härmed att göra. Men äfven det djuriska, naturiska, hvarföre skulle det vara så gement? Det djuriska, som står under oss i de flesta fall, står dock öfver menniskan i ett, i synnerhet i en tid, då vi genom otaliga stridigheter äro oense inom oss sjelfve. Det djuriska sättet att vara, instinktlifvet, visar den harmoniskt intagande bilden af en hög enighet med sig sjelf. Ni har väl hört Mystikernas tanke om animal coeleste? Menniskans sträfvande, påstår man, skall verkligen vara att till slut blifva natur igen, att blifva liksom ett djur. "
 
(Carl Jonas Love Almqvist i romanen "Drottningens juvelsmycke" 1834, s. 53 i en upplaga från 2002. Denna bok lästes i skolor i Sverige fram tills 60-talet.)

Fjodor Dostojevski om att älska naturen och djuren

"Älska guds skapelse på jorden, både i det hela och i varje litet sandkorn. Varje litet löv, varje Guds ljusstråle skall ni älska. Älska djuren, älska växterna, älska varje ting. Om du älskar varje ting kommer du att bli varse Guds hemlighet i tingen. Har du en gång blivit varse den, kommer du att ständigt och outtröttligt söka lära känna den, mer och mer för varje dag. Och då kommer du till slut att älska hela världen med en total och världsomfattande kärlek. Älska djuren: dem har Gud skänkt en begynnelse till tanke och en ren och oförstörd glädje. Stör inte den glädjen, plåga dem icke, beröva dem icke deras glädje, sätt er inte upp mot Guds tanke. Människa, förhäv dig icke mot djuren: de är syndfria; men du i din storhet fördärvar jorden och bringar den till förstörelse och förruttnelse och lämnar ditt variga spår efter dig – o, ve och skam över oss, nästan alla! …"
 
(Fjodor Dostojevski i "Bröderna Karamazov" 1880)

Till alla teknologitroende, till eftertanke

(avskrift av en handskriven minibok)
 
"När man genomvandrar ett modernt industricentrum och söker avlyssna framtidsmusiken i maskinernas rastlösa orkester, stannar man lätt nog inför frågan: är detta ett preludium till ett oanat framåtskridande eller kanske snarare en sista våldsam självförbränningsprocess, innan slutet kommer? Man tvingas till beundran inför det väldiga uppbåd av arbetskraft, tankeenergi och organisationsförmåga, som objektiverat sig i teknikens skapelser och som framträder i det moderna affärslivets erövringskamp. Men å andra sidan frågar man sig, om icke det stora maskineriet tvingar fram personligheternas fortskridande nivellering, om icke kulturens djupare livskällor hålla på att sina, om vår civilisation icke mer och mer tager karaktären av en fulländad apparat men utan levande ande."
 
(Ur boken "Historiens problem. Utvecklingsfilosofiska studier", av Gunnar Aspelin, 1926, s. 114)
 
"Antropologer kan visa att allt detta blir begripligt genom kultur- och maktanalys. I likhet med stenstatyerna på Påskön och mayaindianernas tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en fetisch, så till den grad att den måste upprätthållas till varje pris, till och med på bekostnad av den jord som kan försörja oss. Och samtidigt som vi lockar landsbygdsbefolkningen i Brasilien och Mozambique att upplåta sin jord och sin arbetstid för att försörja vår teknomassa, hävdar ekonomer på fullt allvar att det är dessa lantarbetare och bönder i Syd som bör vara tacksamma över att de nu får möjligheten att utvecklas. Kanske kommer detta någon gång i framtiden att framstå som lika absurt som det nu skulle förefalla oss att någon i 1500-talets Peru hade försökt övertyga bönderna att de själva en dag i framtiden skulle ha tillgång till lika välfyllda magasin som inkahärskaren."
 
(Ur boken "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa, av Alf Hornborg, (professor i humanekologi på Lunds Universitet), 2015)

Den bästa medicinen mot psykos och galenskap

Folkbildning är den bästa medicinen mot "psykos" och galenskap. När det blir en demonstration i Stockholm mot psykiatrins förtryck, ska jag gå med en stor plakat där det står: "Ge oss folkbildning, inga jävla psykmediciner."

Något om språkets klumpighet

Vårt språk är så klumpigt (som att trampa omkring i stora stövlar) och fyllt av Babylon att vi måste famla oss fram i mörkret när vi trevar oss ut ur civilisationen. Tillåt dig att göra det och anklaga inte dig själv om du gör fel. 

Vad "Jesu återkomst" kan vara

"Jesu återkomst" behöver inte vara märkvärdigare än historiens och bildningens återkomst till civilisationens fackidioti och specialisering. En i sanning mossig och ödmjuk och varm återkomst. Jag känner en sådan naturens värme i  bildningen och på biblioteken och i antikvariaten. Det är dessa som kommer att avslöja de stora dragen av vad som hänt i historien, dvs. det "domedagen" handlar om. 

Läs Apostlagärningarna

Läs Apostlagärningarna i Nya Testamentet om hur de första kristna förföljdes med hot om tortyr (som att stenas till döds) och fängelsestraff, och tro inte att det blir lättare för "brudeskaran" (Kristi kropp) under "den stora vedermödan" (Matt.24:27) under Antikrists (teknologins) styre, den jag upplever att vi befinner oss i nu. Vad förföljelserna handlar om idag är fördolt för många. Idag försöker man dräpa själen i psykiatriska fängelser, på de första apostlarnas tid satt man stundom i fängelset och lovprisade Gud, ty själen fick man i alla fall behålla. Såhär svårt har det aldrig någonsin varit i kyrkohistorien, och kanske är det ett tecken på att Babylon nått sitt klimax, och att "Jesus" kommer snart, dock inte som en diktator ovanifrån, utan underifrån som en skara fattiga hemlösa tiggare, precis som senast på Nya Testamentets tid. Han kommer aldrig att sätta sin fot i nåt tempel i Jerusalem, för att regera världen som en diktator. Aldrig. Han inspirerar istället, med sitt exempel. 

Något om droger, till varning åt alla hippien

Droger är de välbärgades snabab genväg till paradiset, ett illusionärt paradis, istället för att gå den verkliga vägen till det verkliga paradiset, som går genom moralisk förvandling till att liera sig med allt som förtrycks (jag säger dock inte att den med kroniska smärtor inte ska ta morfin). De verkligt fattiga har inte ens råd med droger, varken att köpa eller att odla (de måste odla mat) droger och alkohol, och drogmissbrukarna köper droger istället för att låta pengarna gå till de fattigaste, alltså omoral - vägen in i helvetet, "civilisationen". 

Något om Leo Tolstoj

Medan det nästan är tradition att författare som varit radikala i sin ungdom blir alltmer konservativa och borgerliga på äldre dagar, när de etablerat sig, gällde det motsatta för Tolstoj. Han blev alltmer radikal desto äldre han blev, och krönte sitt liv med att rent fysiskt liera sig med samhällets allra nedersta botten, den helige dåren och den hemlöse luffaren.  

Stockholm har stängt vägen till Livets vatten

Att det inte någonstans i Stockholms innerstad (man måste ut på Djurgården och trakten däromkring) går att gå ner till havsvattnet och ta sig ett dopp, utan alla stränder är byggda som hamnar (man kommer inte upp om man hoppar från muren ner i vattnet, inga stegar finns uppför muren) detta har en djupare, symbolisk betydelse; Stockholm har stängt vägen till Livets vatten för sina invånare. 

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Jag är 33, poet och ekofilosof (dock inte en akademisk sådan). Kallar mig även "Skogsmannen Snigelson", eftersom jag sover en del i skogen i en grotta och en liten hydda/håla, och känner mig lite som en naturens och djurens son, både stora och små djur. Jag är städare och byggmålare till yrket, studerar halvtid vid vuxengymnasiet Komvux för tillfället (har en paus just nu). Jag bor hos min flickvän Titti Spaltro i Stockholm centrum (fast min egentliga bostad är en liten hydda/håla i Nackareservatet. Jag bor inte officiellt hos Titti. Jag har bott i hyddan/hålan på heltid under många år som hemlös). Jag är också miljöaktivist, är med i Greenpeace som volontär. Intresserad av naturen, djuren och de fattiga, av vilda ursprungsbefolkningar, klimatet, oljetoppen, naturmystik, politisk ekofilosofi (bl.a. anarkoprimitivism och djupekologi), humanekologi, självförsörjning, ekologiskt hållbar livsstil, mänsklighetens, planetens och andra arters överlevnad i framtiden. Man når mig på: naturensbarn(at)yahoo.com, samt i kommentarfältet på bloggen. Jag avstår från copyright till allt jag skrivit här på bloggen. Bilderna är copyrightade av Titti Spaltro. Annars är texterna här en del av "public domain".

RSS 2.0