Fotnot till min artikel om Torstein Viddal. Något om civilisationens kollaps och mänsklighetens utdöende.

När jag talade om att det är mitt sinne för rättvisa som ligger bakom att jag tjusas av civilisationens kollaps, hade jag följande fotnot i slutet av artikeln:
 
* Jag menar här inte hämndens rättvisa (jag tror inte vi har fri vilja, och ingen bör därför hämnas på oss eller straffa oss), bara den rättvisa som finns i naturen, att djurarter som beter sig cancerlikt kollapsar till slut, så att balansen i ekosystemet upprätthålls. Denna balanserande tendens i naturen är naturens rättvisa.
 
 
Jag ska utveckla detta lite närmare:
 
Rättvisan ligger också i att cancerarter går under för att ge mer plats åt andra arter, så att det inte bara är cancerarten som blommar, medan andra arter lider. Begränsas cancerarten genom kollaps, finns det mer plats åt andra arter att blomma. Såsom det nu är, plågas otaliga arter av cancerarten människans framfart och exponentiella cancertillväxt. Många arter dör ut varje dag, och otaliga arter är utrotningshotade p.g.a. människans beteende. Detta är inte rättvist, och detta skulle ta slut efter hand om mänskligheten kollapsar. 
 
Men, frågar du, skulle inte en civilisationens kollaps* vara oerhört destruktivt för våra skogar och vilda djur? När vi inte har fossila bränslen och nog mat, då börjar vi ju hugga ner alla våra skogar till ved och jaga alla våra vilda djur till mat, och då kommer klimatförändringarna bara att förstärkas av att vi förlorar skogarnas "carbon sink" (skogarna tar upp en tredjedel av alla våra utsläpp). Ja, detta är en invändning som är värd att ta på allvar. Kanske inte civilisationens kollaps är så bra för naturen när allt kommer till allt. Cancertillväxten har gått för långt, och hållbarheten är för ringa i samhället. Vi har för lite hållbara system, både inom jordbruk och energiförsörjning, så när civilisationen kollapsar, finns det inget eller lite att falla tillbaka på. Kanske vi har missat tåget. Men klart är, att alla satsningar på hållbarhet idag, kommer att minska förstörelsen av naturen när civilisationen kollapsar, och göra kollapsen mindre destruktiv. Vi kan inte undvika kollaps, bara minska dess destruktivitet. Har vi några vindsnurror, behöver vi kanske inte hugga ner träden i närmaste skog för att värma upp huset. Problemet med detta är dock att vi inte kommer att ha reservdelar när vindsnurran går sönder, eller blir för gammal. På lång sikt kommer det att vara svårt att undvika återgång till primitiva levnadsformer, eftersom det inte kommer att finnas reservdelar till all möjlig teknik som går sönder och åldras. Dessutom kommer det efter hand inte att finnas nya maskiner och ny teknik att köpa.  Men vi får hoppas att vi då har blivit så få att vi inte jagar alla våra vilda djur till utrotning, eller hugger ner all vår skog, och att om vi hugger, att vi då planterar två träd för varje träd vi hugger. 
 
Så jag vill inte slå fast att civilisationens kollaps absolut måste bli destruktiv. Allt kommer att bero på vad vi bygger upp för hållbara strukturer innan dess, fast det visserligen ser mörkt ut. Genom att begränsa vårt barnafödande och genom att investera i förnyelsebar energi kan vi göra landningen efter kollapsen mjukare, men vi kan inte hindra kollapsen, som många tycks tro. Den kommer att komma efter hand, helt säkert, och kanske ett halvsekel eller ett helt sekel efter den kommer antagligen även mänskligheten att utrotas av klimatförändringarna. Vi kommer antagligen inte att kunna rädda oss med alla våra investeringar i hållbarhet, vi kommer bara att kunna förlänga tiden fram till utrotningen, och göra tiden fram tills dess uthärdlig. Förnyelsebar energi kan göra all skillnad här. Men den kommer inte att rädda oss, det är jag övertygad om, särskilt med tanke på havsnivåstigningen, som jag skrev om i förra inlägget
 
Allt tyder på att cancern mänskligheten har vuxit sig så stark, att den kommer att dräpa förutsättningarna för mänskligheten att kunna leva på jorden, och ta med sig stora delar av naturen i fallet. Vari består rättvisan då i detta? Ja, nu kommer jag till de "yttersta tingen", för att tala med de religiösa. Konservationsbiologen Guy McPherson har varit min guide här, och han menar att biosfären kommer att återhämta sig efter att människan har försvunnit och biosfären nästan dött, återhämta sig kanske efter ett tiotal miljoner år. Rättvisan vore isåfall att mänsklighetens utdöende skulle ge en chans till resten av biosfären att återhämta sig från cancern, och förhoppningsvis få en chans att inte upprepa mänsklighetens misstag när jorden igen börjar krylla av däggdjur, mer eller mindre människolika. Detta är mitt hopp, och det är detta jag kämpar för (jag har inga illusioner om något annat). Risken finns nämligen att jorden dör helt och hållet, och får ett klimat liknande det på Venus, som vetenskapsmän som Stephen Hawking och klimatforskaren James Hansen varnat för. Detta vore oerhört trist. Livet på jorden är verkligen en fin sak som det är värt att kämpa för, och varje ekogärning vi gör kan öka chansen att vi undviker detta yttersta scenario, och ökar chanserna att jorden och biosfären till sist överlever. Men det vore orealistiskt att tro att vi med våra ekogärningar kan rädda mänskligheten. Vi kan förlänga tiden för vår fortvaro, definitivt, men rädda oss kan vi inte. Cancern har vuxit sig för stor. 
 
 
* kollapsen kommer dessutom att vara en oerhört komplex företeelse, inte alla länder kollapsar samtidigt, och kollapsen kommer att äta sig in från de fattigaste periferierna. Antagligen kommer kollapsen även att föregå i många etapper, med intervaller, där finanskris efter finanskris följer på varann, varje gång ännu djupare än förra gången. Vi har redan sett inledningen på Kollapsen; finanskrisen 2008. Det kommer nog flera sådana, och de kommer att fördjupas för varje ny gång, och återhämtningen efter varje gång kommer att vara svårare för varje gång. 

Klimatforskaren James Hansen om havsstigningen: 6-9 meter under de kommande 50-150 åren?

Jag läste i senaste numret av klimatmagasinet Effekt (samma sak står här) att professor James Hansen, världens mest kände klimatforskare, förutspår att havsnivån kommer att stiga med 6-9 meter under de kommande 50-150 åren. Jag har aldrig tidigare hört en så radikal uppfattning om havsnivåns stigning. Och Hansen är en seriös klimatforskare, ingen typisk domedagsprofet, vilket gör det ännu märkligare. Kanske överdriver han, men han uppbackas även av klimatvetenskapsmannen Paul Beckwith, som i denna youtubefilm säger att havsnivån kan stiga med 7 meter fram till 2070. Även Beckwith räknas bland de seriösa, som verkligen har koll på vetenskapen. 
 
Är detta sant, då är det ute med stora delar av Stockholm när jag blir gammal. Bara två meters höjning skulle översvämma delar av Gamla stan. 
 
Det känns underligt, overkligt, det erkänns. Det går liksom inte in i min skalle, att detta kan hända. 

Uppdatering av min syn på dödsstraff

Kommentar av mig till frågan om dödsstraff för livstidsfångar som Breivik i detta blogginlägg:
 
"Jag har tänkt lite djupare på frågan om dödsstraff, och har kommit på att det nog inte behövs för sådana som Breivik (och inte för andra heller), om det istället skulle bli lagligt för sådana som han att begära eutanasi om det blir för tungt i fängelset. Men detta betyder inte att man ska ha tillåtelse att behandla honom så illa att han vill begära det. Ingen ska behöva leva i livstids isolering. Men däremot ska man inte behöva göra självmord i fängelset om det ändå blir för tungt, utan man ska kunna begära eutanasi. Så i princip är jag emot dödsstraff, men för frivillig eutanasi, både för fångar och sjuka."

Något om åldringsvården i USA. Och om psykiatriutbildningen idag.

"...och ändå tar en tredjedel av alla äldre som bor på vårdhem i USA antipsykotiska preparat" (Peter C. Götzsche)
 
"En amerikansk psykiatriker har sagt: "När jag utbildades på 1980-talet läste vi 50 % psykoterapi och 50% biologisk medicin. I dag får den genomsnittliga psykiatristudenten inga psykoterapeutiska kunskaper alls. Det enda som de kan erbjuda efter det är piller." " (Peter C. Götzsche)
 
Båda citaten är från Götzsches bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015)

Peter C. Götzsche om att medicinera barn med psykmediciner

Läkaren och professorn Peter C. Götzsche skriver i sin bok "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015) följande:
 
"Peter Breggin har föreslagit att vi ska förbjuda förskrivning av psykofarmaka till barn, precis som vi har förbjudit fysisk misshandel och sexuella övergrepp. Jag håller fullständigt med om att psykiatriskt neddrogande av barn är ett slags barnmisshandel som bör förbjudas, med ytterst få undantag. Vi får inte slå våra barn, men vi får förstöra deras hjärnor med läkemedel. Vi medikaliserar de oundvikliga konflikter som uppstår mellan föräldrar och barn, och metylfenidat (Ritalin) har blivit den moderna versionen av björkriset. Det är ett flagrant missbruk av en felaktig medicinsk modell och ett allvarligt brott mot barns rättigheter, och det måste upphöra. 
   Drogade barns hjärnor utvecklas inte som de ska, utan utvecklas som en reaktion på en giftig inre miljö. Dessutom är den stigmatisering och dåliga självkänsla som ofta följer av psykiatriska diagnoser och behandlingar särskilt förödande för barn som ännu inte har format sin personlighet. Det kan hämma framtida möjligheter även om man bortser från de hjärnskador som kan uppstå på grund av läkemedlen."
 
 

Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen. Lite om min luffarresa till Spanien 2011.

"Despite overpopulation I find the world a lonely place" (Guy McPhersons elev i ett email till honom)
(från McPhersons bok "Walking away from empire", 2011)
 
Så sant, så sant. Detta lade jag särskilt märke till under mina hemlösa år i Stockholm. Jag fann mig i ett fruktansvärt utanförskap och i en ensamhet som sakta tärde sönder mitt psyke. Jag tror mycket att det var utanförskapet och ensamheten som gjorde mig sinnessjuk till slut (jag blev hemlös våren 2006, och insjuknade sommaren 2008). Man kan bli galen av mindre. 
 
Hade vi levt som urfolken, skulle jag aldrig ha blivit utanför. Det skulle inte ha gått att bli utanför. Gästfriheten blommar nämligen i de småskaliga sammanhangen, och jag hade snabbt funnit en plats i någon urfolksstam i Nackareservatet, kanske ungefär såsom jag fann Skogs-David och Sara som bodde i en kåta i Nackareservatet år 2007. Vi blev genast goda vänner, och "skogsfolket" i Nackareservatet, som bestod av kanske sex, sju personer, spridda runt i Nackareservatet, blev min stam. Men gänget upplöstes ganska snabbt. 
 
Om världen hade bestått av små självförsörjande stammar, skulle jag antagligen känna mig som en uppskattad gäst var jag än befann mig i världen, och jag skulle få vänner överallt där jag kom.
 
Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen, precis som "demokratin inte kan överleva överbefolkningen", såsom fysikprofessor Albert Bartlett sade i en youtubefilm.  
 
Jag märkte detta särskilt på mina tre luffarfärder till Sydeuropa. Jag hittade aldrig riktiga vänner, jag kände mig alltid utanför, t.o.m. en del i hippielägret Beneficio i den lilla byn Orgiva, nära Granada, Spanien, som var det närmaste jag kom till att finna en urfolksstam att bli en del av. Men mina djurbefrielser satte stopp för att jag skulle ha kunnat bli en del av communityn i Beneficio (jag släppte lös Beneficios djur, som hundar och hönor), likaså det faktum att lägret bara erbjöd ett enda gratis måltid per dag (dock förväntades man ge i kollekten som gick runt efter varje måltid), och jag, som inte hade pengar, svalt p.g.a. detta, och tvingades stjäla apelsiner från apelsinträdgårdar i Orgiva. Jag fick inga vänner som hjälpte mig med maten. Jag levde periodvis på apelsiner (fallfrukt) från apelsinträdgårdarna. Det var inte hållbart, så jag gick ner kraftigt i vikt. Men Beneficio var fattigt, de hade inte råd att laga mat tre gånger om dagen. 
 
Jag svalt inte bara fysiskt i Spanien, utan svalt även på kärlek. Detta bröt ner sakta mitt psyke så att jag blev mer och mer psykotisk. Särskilt efter att ha sett en hästflock i Orgiva, där hästarnas framfötter var bundna med kedjor, så att de skavde, och gav upphov till fula sår. Hästarna tvingades hoppa fram med framfötterna bundna med kedjor. Framfötterna var bundna så att de inte skulle rymma. Detta tog så hårt på mig att jag började be Gud om att den yttersta domen skulle komma 11.11.2011, och få stopp på djurplågeri och annat förtryck. Jag började skriva 11.11.2011 överallt, på väggar i Granada, Göteborg och Stockholm, som en bön till Gud och änglarna att de skulle gripa in. När jag nu tänker på det, var det en logisk reaktion på ohyggliga omständigheter, om man betänker att jag den gången trodde på andevärlden och Gud (jag gör inte det idag). 
 
Det var djurplågeriet och ensamheten som gav upphov till min psykos och min tvångsvårdsepisod våren 2011. Sådana saker äter upp ens psyke inifrån. Nu mår jag bra, eftersom jag har Titti som min "stam", men även det är svårt, eftersom Titti får representera hela min stam för mig, något som blir en svårt uppgift, att en person ska fylla hela stammens funktion. 
 
Vi är inte psykiskt anpassade till att ha en enda människa som vi ska leva med i vardagen, och allra minst till att inte ha någon alls. Vi bär fortfarande på våra stenåldersgener, vi är anpassade till att leva i små stammar. 
 
Är det för att jag är uppvuxen i en femtonbarnsfamilj som jag har upptäckt detta? Min familj var faktiskt som en liten stam, med min far som hövding. Men de flesta kärnfamiljer är alltför små för att kunna fungera som stammar. Det blir för stort tryck på de enskilda medlemmarna, som ska uppfylla stammens funktion. Jag tror inte på kärnfamiljen, utan på storfamiljen och stammen. Kärnfamiljen är inte ett sunt koncept, lika osunt som parrelationen utanför stammens sammanhang. 
 
Slutligen: om vi vill skapa en gästfri värld, måste vi begränsa oss, och motverka denna cancertillväxt bara för tillväxtens skull, och röra oss mot det småskaliga, lokala och enkla. Mot urfolkens livsstil, helt enkelt. 
 
 

Något om olje- och gasindustrin

"Lastly…. the global oil and gas industry is now cannibalizing itself just to stay alive.  It has added a massive amount of debt to produce very low-quality Shale Oil-Gas and Oil Sands just to keep the world economies from collapsing."
 
"At some point… the massive amount of debt will take down this system, and with it, the global oil industry.  This will have an extremely negative impact on the values of most STOCKS, BONDS & REAL ESTATE.  If you have well balanced portfolio in these three asset classes, then you are in serious financial trouble in the future."
 
(från detta inlägg på bloggen Damn the Matrix)

Något om varifrån min syn på flyktningkrisen kommer

(ur ett brev till Einar Petander):
 
Angående det där du skrev om att flyktningarna kommer att få västvärlden att kollapsa, så måste jag säga att vi ändå måste ta vår kollaps, oavsett. Vilket sätt det sker på, klimatförändringar eller flyktningar, är underordnat. Vi kan inte undvika civilisationens kollaps. Vi kan bara agera så solidariskt som möjligt i kollapsen, och dela på smärtan, vi bör inte skjuta den framför oss, eller över på tredje världen, så länge vi kan, utan vi bör redan nu lätta på tredje världens börda, och "dela på kollapsen" genom att ta emot flyktningar. Hur skulle du göra om maten inte räckte till för alla här i västvärlden? Jag skulle dela broderligt på maten, istället för att låta någon gå mätta och någon hungriga. Dela lika på allt in i det sista. Där har du förklaringen på min flyktningpolitiska syn.

Något om min erfarenhet av psykoterapi

Det att psykmediciner subventioneras, medan psykoterapin ofta inte gör det (det är svårt att få psykoterapi om man inte har pengar), säger mycket om psykiatrin, vilken övertro den har på giftiga droger, medan den nästan helt skiter i det som verkligen hjälper, psykoterapi och empatiska samtal. Jag har aldrig blivit föreslagen psykoterapi av mina läkare och sjuksköterskor/psykvårdare, förutom en gång, vid Kuppis psykiatriska avdelning i Åbo, och det var efter att jag kommit ut från en tvångsvårdsvistelse där (jag hade behövt den när jag var inlåst). Jag avbröt terapin efter första sessionen, p.g.a. att det var en för dålig terapeut, som inte kunde gå utanför terapeutrollen och svara på mina frågor.  

Om de gånger jag var tvångsvårdad på psykiatriska avdelningar i Italien och Ungern

På mina tre luffarfärder till sydeuropa (en gång till Serbien, en gång till Italien och en gång till Spanien) har jag två gånger hamnat på psykiatrisk avdelning, en gång i Szeged, Ungern (2010), och en gång i Milano, Italien (också 2010). Nu ska jag berätta lite om dessa två gånger: 
 
I Ungern gick det till såhär: Jag hade blivit tvångsförvisad från Serbien till Ungern, eftersom jag inte hade visum (och först inte pass, men jag fick ett sådant under en 21 dagars fängelsevistelse i Novi Sad, dit jag skickades för att jag inte hade pass). Nära Ungerska gränsen, dit jag skickades, var jag med om en olycka, jag simmade över en å med tunn is på, naken, eftersom jag gått vilse i skogen, och hade trampat genom isen. Jag simmade över ån till ett hus med fönster som lyste, mitt i natten, i desperation, för att söka hjälp. Huset var befolkat, och jag fick hjälp, och skickades först till ett sjukhus som vårdade mina sår efter isen i ån, och sedan skickades jag till ett hem för hemlösa. Där uppförde jag mig lite underligt, jag minns bara att jag gjorde underliga ljud där, vilket gjorde att jag skickades till psykiatrisk avdelning, allt för lätt, utan knappt någon orsak (jag minns att jag inte gjorde något särskilt, bara dessa underliga ljud och klagoläten. Jag var allra minst farlig för mig själv eller andra, vilket brukar vara kriteriet för att man blir tvångsvårdad, vilket jag blev. När jag kom till den psykiatriska avdelningen pratade jag med en psykvårdare, som sade till mig att de skulle ge mig mediciner. Då sade jag att jag tänkte kämpa med min kropp för rätten att inte behöva äta gifter. Det lyckades inte, två tre vakter brottade ner mig och en läkare gav mig injektion med psykmedicin. Detta var förnedrande. Jag kände mig maktlös. 
 
Det låg en gammal man bredvid mig i mitt rum på psykiatriska avdelningen i Szeged, i spännbälte (hela kroppen var bunden till sängen, så att han nästan inte kunde röra sig). Jag var förtvivlad över hans situation, och försökte komma på hur man öppnade spännbältet, men utan resultat. Jag tyckte detta var oerhört grymt mot den gamle mannen. 
 
En annan äldre man skulle hela tiden packa sina saker för att gå ut ur avdelningen, men det lyckades aldrig. Ytterdörren var låst. Han gjorde detta om och om igen. Han verkade inte förstå att ytterdörren skulle fortsätta vara låst i oöverskådling framtid. 
 
Jag fick tag i ett ungerskt nya testamente, och lärde mig från denna några ungerska ord, såsom "Kristztus feltamadott", som betyder "Kristus är uppstånden". Jag gick omkring på psykatriska avdelningen och sade dessa ord till olika människor. 
 
Jag minns särskilt att jag mötte en ung man där som var där eftersom han försökt ta sitt liv genom att sätta en massa tuggummi över sin kropp (det lät otroligt, men så berättade han). Och så mötte jag en jurist som var tvångsvårdad där. Båda dessa verkade så förtvivlade över sitt öde. 
 
Efter nio dagar fick jag flyga hem till Finland, en resa som betalades av min bror Erik. Jag är honom evigt tacksam för detta. Men det var nio allt för långa och smärtsamma dagar, jag var rastlös i väntan på att få komma ut. 
 
* * * *
 
I Milano, Italien, gick det till såhär: Jag hade kastat brödsmulor på polisen på tågstationen i Milano, och polisen tog mig till en psykiatrisk avdelning på grund av detta (allt för dåliga skäl!) för att tvångsvårdas där. Väl framme på den psykiatriska avdelningen intervjuade de mig, men jag svarade bara med att "tala i tungor", dvs. babbla obegripligheter på ett språk som jag hittat på. Jag kunde inte ens skriva mitt namn utan att jag skulle rita krumelurer kring bokstäverna, varje bokstav blev som små konstverk. Allt detta ledde till att de till slut satte mig i spännbälte (allt för dåliga skäl!), där jag fick ligga i en timme i väntan på läkaren. Denna timme var ohygglig. Det var första gången jag låg i spännbälte vid mina sinnens fulla bruk (jag har legat i spännbälte på Jorvs sjukhus, Esbo, 2008, men då var jag så nerdrogad och borta att jag inte fattade vad som hände). Jag fick svår ångest och panik (inte minst på grund av att jag lämnades ensam största delen av tiden), och det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Det var något av det värsta jag upplevt i mitt liv. Och detta bara på grund av att jag talat i tungor! Vilket övervåld! Vilket skräckvälde!
 
Sedan släpptes jag fri, och blev tvångsmedicinerad med så ohyggliga mediciner att det kändes som om jag inte orkade mer. Inte en gång till medicintortyr, tänkte jag. Jag blev så desperat att jag drack lite av mitt eget kiss i tron på att detta skulle vara ett motgift mot medicintortyren. 
 
På denna psykiatriska avdelning minns jag särskilt att jag mötte en ung kvinna som var modell, som visade mig modellbilder av sig. Hon var så förtvivlad över att ha hamnat där. 
 
Efter några dagar på psykiatriska avdelningen i Milano, lyckades jag rymma över taket från innergården. Jag upptäckte nämligen att det fanns en bänk i innergården som var rätt lång. Jag rymde genom att ställa bänken på ändan, så att jag kunde klättra upp på den och över till det rätt låga taket på byggnaderna kring innergården (denna hade inget tak). Sedan gick jag över taket, och hoppade ner på anda sidan, till friheten. Jag var mycket lättad!

Ett exempel på hur samhället ställer saker och ting på huvudet

Jag har en vän, poeten Rolf Leijonmarck, som ständigt har svåra smärtor, och går på smärtstillande. Han får inte de smärtstillande han vill av sin läkare, fast han har kämpat, och han är frustrerad. De som han får är inte tillräckligt effektiva. 
 
Och så har jag en annan vän, arkitekten Gunnar (Antonie Grahamsdaughters käresta), som har lungcancer, och som också har svåra smärtor och går på smärtstillande. De är heller inte tillräckliga. Och det som verkligen skulle hjälpa honom, cannabis, får han inte utskrivet. 
 
Jag har för mig att detta inte är ovanligt. Har jag rätt?
 
Detta är hemskt nog, men hemskare blir det när man betänker att psykiskt avvikande människor tvångsvårdas och mobbas på psykiatriska avdelningar för sina avvikelser, och tvingas äta psykmediciner mot sin vilja som de ibland upplever som tortyr (särskilt i början, så var det med mig). 
 
Fattar ni? Människor som verkligen lider, får inte adekvat medicinering som kan stilla deras smärtor, fast dom kämpar för att få dessa med sina läkare, medan människor som inte lider, utan bara är psykiska avvikare, tvingas äta mediciner som plågar dom, fast dom kämpar allt dom kan emot dessa gifter, för rätten att inte bli nerdrogade och torterade av dessa gifter. 
 
Saker och ting är på huvudet, alltså. 
 
Den som inte av detta upptäcker civilisationens ruttenhet och korruption, kommer nog aldrig att vakna. 

Det nakna folket

Det berättas om ett bondefolk i Flaten
att de strävade från morgon till kväll
för att kunna duka fram den knappa maten
varje dag i sitt fattiga tjäll. 

Så hade det varit så länge
man mindes, och skulle fortgå
så länge naturen var den stränge
efter syndafallet karga tistelvrå.

Men så kom det en dag ett naket folkslag
av en svävande, drömmande natur
som ett underligt, mystiskt vinddrag
helt utan att man fattade hur. 

De ropade i en skogsdunga
så att blodet det isade till.
Det var deras sätt att sjunga
som fick hjärtat att stå still.

De sjöng inga riktiga sånger
på ett språk som det gick att klura ut.
De sjöng den urgamla sången
som aldrig tar slut.

Det var inte möjligt att förnimma
vad den sången handlade om
innan den fruktansvärda timma
för avslöjandet kom.

Det var drängen Robert, son till smeden
som tog matpaus och följde efter dem
när de åter försvann emellan träden
bort mot floden Betlehem.


Det var när det plötsligt blev tvärstopp
vid den slingrande flodens jättelind
som ett ljussken föll på Roberts drängkropp
som nästan gjorde honom blind.

Det var deras sätt att lustfyllt äta
av det frodiga jätteträdets blad
som fick drängen att lamslagen leta
sig tillbaka till sin stad.

Han förtalde, väl framme i Flaten
för sin väntande far, en gammal smed:
"Vi har slitit förgäves för maten.
Man kan leva av blad från skogens träd."

 

Skriven 6.12. 2010


En definition av hållbarhet

Hållbarhet handlar om att inte tära på sitt sparkapital, oavsett om det handlar om pengar, biologisk mångfald eller naturresurser. 

Något mer om Peter C. Götzsches bok och psykiatrin

Dansken Peter C. Götzsche skriver i sin svidande uppgörelse med psykiatrin, "Dödlig psykiatri och organiserad förnekelse" (Karneval förlag 2015) om ett oerhört tragiskt fall inom den danska psykiatrin, Luise Christensen, som dog på psykiatrisk avdelning av psykmedicinförgiftning (antipsykotika). Hennes mor har skrivit en bok 2012 som heter "Käre Luise". Peter Götzsche skriver att den boken borde vara obligatorisk läsning för alla som vill bli psykiatriker. Och den som kan läsa den utan att gråta bör inte bli psykiatriker. 
 
Luise Christensen plågades i flera år med allt för höga doser av antipsykotika, som gjorde att hon kräktes. Det hindrade inte hennes psykiatriker från att höja dosen alltmer, ända tills hon dog av medicinförgiftning *. Hennes mor kämpade allt hon kunde mot medicineringen, men förgäves. Efter att Luise dog försökte hennes mor anmäla psykiatrin, föra saken till rätten, men hon lyckades inte. Ingen trodde på henne, inte myndigheterna, inte psykiatrin. Psykiatrin trodde att Luise hade dött en "naturlig död", och ville inte veta av något annat. 
 
Luise plågades verkligen av sina mediciner, det var tortyr för henne, så till den grad att hon vid flera tillfällen bad om att bli lagd i spännbälte, vilket hon föredrog framför ett ännu värre alternativ - att få extra läkemedel via injektion. Jag kan bekräfta detta genom mina egna erfarenheter, att psykmediciner är en form av tortyr (för mig i början), och att jag själv också skulle föredra spännbälte framför psykmediciner, för att skydda min psykiska integritet, så att ingen skulle kunna skada mitt psyke med gifter. 
 
Jag skulle gå så långt som att säga att det att utsättas för tvångsmedicinering med psykofarmaka, ja för psykisk-kemisk kolonialism ut i fingerspetsarna, är bland de värsta förnedringarna en människa kan utsättas för, i klass med våldtäkt. Ja, det är en psykisk våldtäkt, och en som pågår länge. Att någon ska stämpla mig som galen för att jag avviker psykiskt, och därför få mixtra fritt med min hjärnas kemi, så att den kommer i obalans och jag blir ännu sjukare, ja upplever mig torterad, ja det är så ohyggligt att jag saknar ord. 
 
Götzsche skriver också följande: "Sovjetiska dissidenter beskrev neuroleptika som den värsta formen av tortyr". Vi måste börja ta dessa sovjetiska fångars ord på allvar, och börja kämpa för mentalpatienterna. 
 
Jag kommer här att tänka på min f.d. flickvän i Åbo, som för sju år sedan var en fyrtioårig mentalpatient, "mentalsjuk" sedan ungdomen, och som var så nerdrogad av mediciner att hon inte orkade göra något, hon bodde hos sin gamla mor, och låg bara i sängen och soffan hela dagarna (detta berodde även på att hon hade katatoni, ett tillstånd som kan utlösas av antipsykotiska mediciner, vilket gjorde att hon inte vågade gå ut). Hon läste inte, tittade inte på TV, låg bara där orkeslös hela tiden. Och hon tog rätt mycket medicin. Hon hade en slags mild tardiv dyskinesi, hennes läppar var liksom i kramp hela tiden, precis som jag hade haft det 2010 på Gubbängens psykiatriska avdelning. Man såg på henne att hennes läppar inte var normala, dom såg underliga ut, hon höll dem på ett märkligt sätt. Jag kände mig maktlös, visste inte hur jag skulle hjälpa henne. Hennes mor hade också kämpat en bitter kamp mot medicinerna, när hon såg hur illa de gjorde hennes dotter, men det var en fruktlös kamp. 
 
Peter Götzsche är ännu radikalare än jag varit här på bloggen, och förespråkar fängelsestraff för psykmedicinföretagens chefer. Jag håller med honom, de har gjort brott mot mänskligheten. Även många ledande psykiatriker borde få fängelsestraff, de som horat med psykmedicinföretagen, de som varit upphov till att folk begått självmord och mord, ja som varit upphov till förgiftningar av psykmediciner (under tvångsmedicineringar). Alla dessa borde inte bara fängslas, utan borde även betala skadestånd till dem de skadat.  
 
Götzsche skriver att "vissa patienter begår självmord efter en sådan upplevelse" (han menar efter tvångsvård). Finns  det något värre brott än att behandla en människa så illa att hen tar sitt liv? Detta får mig att tänka på en film där ett gäng brottslingar drev en utvecklingsstörd ung man till självmord genom att utföra vidriga experiment med honom (som att tvinga honom att ha sex med en kvinna) och föra honom till "the devils house" (såsom de kallade en ruin), där han sedan hängde sig i ensamhet. Han bror beslöt sig för att hämnas, och sökte upp hans brors plågoandar, och mördade dem, en efter en, och skrämde även vettet ur dem. Filmen slutar med att den siste av plågoandarna som brodern vill mörda, ber han istället att mörda sig, eftersom han tycker han inte är värd att leva till sist, så mycket hämnd har han utverkat. Denna film gjorde djupt intryck på mig, och det är inte svårt att se kopplingarna mellan psykiatrikerna och deras offer - samhällets mest sårbara människor, psykpatienterna - och plågoandarna i filmen och den utvecklingsstörde mannen. 
 
 
 * det påminner lite om Michael Jackson, som dog av överdos av lugnande mediciner

Något om Torstein Viddal och issmältningen i Arktiska havet. Min heliga vrede över civilisationen.

På sistone har jag upptäckt Torstein Viddal, min landsman i Norge, en klimataktivist vars främsta kännetecken blivit att han gör grafer över issmältningen i Arktiska havet (Nordpolen), närmare bestämt över den årliga genomsnittssmältningen, hur mycket vi i genomsnitt har förlorat av isen i Arktiska havet över ett års tid, på en graf ("Annual average volume" och "Annual average extent"). Han räknar också ut när vi kommer att ha förlorat all is i Arktiska havet beroende på om man följer det senaste årets trendlinje, eller de två eller de tre senaste årens trendlinjer. Han har räknat ut att vi kommer att förlora all is i Arktiska havet (både sommar- och vinteris) någon gång mellan 2025 och 2035. Och han säger att när detta sker, kommer inte civilisationen att kunna bestå, den kommer att kollapsa, inte allt på samma gång, men område efter område. Och som indikator på kollapsen nämner han den globala handelns avstannande. Som han säger "No ice, no bacon in the shops". Orsaken till detta är att den arktiska isen fungerar som ett kylskåp för planeten, den kyler ner den p.g.a. isens reflektivitet, dens s.k. "albedoeffekt", isens vithet gör att solstrålarna reflekteras tillbaka till rymden, medan öppet hav, dvs. långt mörkare yta, gör att solstrålarna absorberas i havet, och värmer upp det. Det finns även andra s.k. "återkopplingsmekanismer" som spelar in här. Men när vi förlorar isen i Arktiska havet, kommer den globala uppvärmningen att ta ett stort skutt framåt, och löpa amok, s.k. "skenande klimatförändringar" (runaway global warming), som många anser att vi redan befinner oss i. 
 
Torstein Viddal är dock ingen typisk oseriös domedagsprofet, utan är en som verkligen har "done the math", som han kallar det. Han utgår bara från officiella vetenskapliga data i sina beräkningar, data som är allmänt accepterade av isforskare. Och hans teorier backas även upp av en annan seriös forskare, Neven Curlin, den mest berömde isbloggaren på planeten, som driver bloggen Arctic Sea Ice Blog. Även han säger att isen i Arktiska havet kommer att vara borta helt och hållet under nästa decennium. Och även han förutspår civilisationens kollaps snart därefter. Han har länge följt issmältningen noga, och blev så deprimerad av vad han upptäckte, att han tog en "sabbatical" från sin blogg 2016. Han återupptog dock arbetet med bloggen. 
 
Viddal har gjort många youtubefilmer med uppdateringar om den arktiska havsisens situation, där han visar en del skrämmande grafer, mest sina egna. Den senaste kan ses här. Tyvärr är dessa videon inte alls berömda, vilket dom borde vara, med tanke på ämnets vikt, den senaste har bara 597 visningar (tidigare youtubefilmer har 200-900 visningar per video). Det säger lite om vad vårt samhälle prioriterar, att inte Viddals grafer och filmer blir spridda mer över nätet och via medier. Han drev också en blogg en tid, med sina grafer i, men lade ner den. Jag är djupt förvånad över varför ingen annan mer etablerad isforskare  har kommit på att göra Viddals grafer långt tidigare, och räknat ut tiden för den totala isförlusten i Arktiska havet - är det en för skrämmande uppgift ((jag vet bara om Paul Beckwith som nyss gjorde en film om detta)? Detta är något av det viktigaste man kan göra idag, att upplysa allmänheten om hur lite tid vi har kvar, och hur allvarligt läget är, för att vi ska kunna göra rätta val, och förstå hur radikala förändringar vi måste göra för att ha en chans att överleva. 
 
Viddal har också skapat en grupp på Facebook, Arctic Sea Ice, där han och andra håller oss uppdaterade med nyheter om issmältningen i Arktiska havet. 
 
Om man verkligen vill följa med klimatförändringarnas mest sårbara område, och det område som har de mest ödesdigra konsekvenserna, då ska man gå till Arktiska havet. 
 
Viddal tror även på Guy McPhersons tes om "Near-Term Human Extinction", men förlägger detta senare än McPherson, till mitten av seklet. Han tror att det tar länge efter civilisationens kollaps innan den sista människan dör ut, att ett fåtal kommer att klara sig länge. Det liknar mina förutsägelser att mänskligheten kommer att dö om femtio till hundra år som minst, och om tusen år som mest. 
 
Jag kan känna en liten hemlig tjusning när jag ser Viddals videon och grafer. Tjusningen ligger i civilisationens kollaps. Jag har länge känt så (ända sedan första gången som tvångsvårdad på psykiatrisk avdelning 2008), och har funderat mycket kring vad som ligger bakom denna känsla. Jag tror mycket handlar om min känsla för rättvisa *. Att jag inte tycker att en civilisation är värd att fortsätta finnas till som har förstört naturen så som vår har gjort, och som har behandlat urfolken så som den har gjort (jag tänker särskilt på Amerika, men även Sverige är skyldig här). Ohygglig kolonialism, folkmord och förnedring och hjärntvätt av urfolkens barn i skolorna. Som har behandlat sina mest sårbara medborgare, mentalpatienterna (och särskilt barnen och åldringarna bland dessa), så som den har gjort, psykisk och kemisk kolonialism ut i fingerspetsarna, tortyr och skräckvälde, för att få oss alla att böja oss för Babylon och naturförstörelsen. Sådana saker väcker en vrede och ett hat mot civilisationen som aldrig kan stillas utan att den kollapsar. Det är inte bara himlen och änglaskaran i Uppenbarelseboken i Bibeln (kap. 18) som jublar över Babylons fall, åtskilliga av oss på samhällets botten skulle också jubla, oavsett hur illa vi själva skulle få det - jubla över att skräckväldet äntligen får skörda sina konsekvenser, och ta slut till sist. Cancern dör när värdkroppen dör, vilket förvisso inte är det man ytterst hoppats på, men dock en befrielse och en lättnad.
 
Jag finner dock också litet av skadeglädje hos mig själv här, som jag skäms över. Men den heliga vreden över skräckväldet dominerar, och den har sitt berättigande. Jag har fortfarande samma vrede över samhällets orättvisor som jag hade när jag gjorde mina ropaktioner i många kyrkor i Sverige 2008 (se här en youtubefilm om en sådan aktion). Jag tror den inte har stillats, och det är den samma vreden som nu får mig att hoppas på civilisationens fall. Ja, jag skulle, om jag idag ropade i kyrkor, nämna naturförstörelsen, som jag inte gjorde 2008 (hade inte ännu fått mitt klimatuppvaknande då ännu, det kom några månader senare). "Förbannad vare er västerländska levnadsstandard, den förstör naturen!", skulle jag vilja ropa idag. 
 
Det som är trist med civilisationens fall, och mänsklighetens undergång, är dock att så många oskyldiga dras med i fallet, urfolk, ickemänskliga arter, Moder Jord själv (1). Det är inte detta jag ytterst hoppas på, lika litet som en cancersjuk människa hoppas på att hen ska dö, därav min kamp på denna blogg. Jag har inte helt gett upp hoppet, alltså. Men då måste det en så radikal förändring till att man kan baxna. Hela civilisationsmaskineriet måste stanna av, och vi måste gå tillbaka till urfolkens livsstil. Men för varje dag som går framstår en sådan lösning som bara mer och mer absurd, och är kanske en av orsakerna till varför denna blogg är så lite populär. Men jag vill inte tystna om vad som faktiskt skulle krävas för att vi ska ha en chans att rädda mänskligheten från undergång, vilket skenheliga vetenskapsmän i IPCC tycks totalt ointresserade av, och löjligt okunniga om. Vi kommer definitivt inte att klara av det med grön teknologi, vilket IPCC och de flesta vetenskapsmän verkar tro. Viddals forskning gör att detta känns omöjligt. Vi har inte den tiden på oss. Och man glömmer att det finns en hel del fossil energi inbakad i den gröna teknologin, både i konstruktionen av den såväl som i subventioner. 
 
Till slut vill jag bara upplysa om att Viddals teser får ett visst stöd numera även av världens mest kända fysiker, Stephen Hawking, som nyligen reviderade sin färska profetia från 2016 att mänskligheten har tusen år på sig innan den dör ut, till att den bara har hundra år kvar (2), och måste bege sig ut i rymden om den ska överleva. Jag tror inte på det sistnämnda, människan är för dum och rymden för hård, även om Elon Musk tror annorlunda. Den enda trygga lösningen är den som ligger vid våra fötter, återknytning till Moder Jord och återgång till naturen, som även om den kanske är för sent ute, kanske kan ge naturen och oss lite mer tid på oss för att säga farväl till allt. 
 
 
 
* Jag menar här inte hämndens rättvisa (jag tror inte vi har fri vilja, och vi bör därför inte hämnas på eller straffas), bara den rättvisa som finns i naturen, att djurarter som beter sig cancelikt kollapsar till slut, så att balansen i ekosystemet upprätthålls. Denna balanserande tendens i naturen är naturens rättvisa. 
 
(1) Jag hoppas även att vi kan kollapsa värdigt och lugnt, utan krig, försonade med våra öden. 
 
(2) jag undrar vilken händelse som har fått honom till denna radikala revidering, kanske issmältningen i Arktis? Den har verkligen accelererat på sistone. 

Om

Min profilbild

Lars William Larsen

Jag är 32, poet och ekofilosof. Kallar mig även "Skogsmannen Snigelson", eftersom jag sover en del i skogen i en grotta och en liten hydda/håla, och känner mig lite som en naturens och djurens son, både stora och små djur. Jag är städare och byggmålare till yrket, studerar halvtid vid vuxengymnasiet Komvux för tillfället. Jag bor hos min flickvän Titti Spaltro i Stockholm centrum (fast min egentliga bostad är en liten hydda/håla i Nackareservatet. Jag bor inte officiellt hos Titti. Jag har bott i hyddan/hålan på heltid under många år som hemlös). Jag är också miljöaktivist, är med i Greenpeace som volontär. Intresserad av naturen, djuren och de fattiga, av vilda ursprungsbefolkningar, anarkoprimitivism, klimatet, oljetoppen, naturmystik, humanekologi, djupekologi, självförsörjning, ekologiskt hållbar livsstil, mänsklighetens, planetens och andra arters överlevnad i framtiden. Man når mig på: naturensbarn(at)yahoo.com, samt i kommentarfältet på bloggen.

RSS 2.0