Recension av boken "Olja för blåbär. Energi makt och hållbarhet" (2015) av Johan Landgren och Roberth Hansson

Ibland läser man böcker om vilka man känner att "den här måste alla politiker läsa", s.k. "nyckelböcker" som är nyckeln till en god framtid, som är avgörande för vår framtid. Boken "Olja för blåbär" som kom ut på Fri Tanke förlag 2015, hör till dessa, skriven av de två författarna till bloggen med samma namn. Den borde vara mycket känd, men är det knappast. Deckare är däremot mycket kända, vilket säger något om vårt samhälle. Är det för att vår bok inte är spännande? Knappast. Energifrågor är vår tids ödesfrågor, energi är det man krigar om, det man konkurrerar om mest i världen just nu. Alla rusar till för att få tag i den sista oljan, för att vara konkurrenskraftiga på marknaden, så att man kan tävla med Kina och Indien om den sista oljan. Professor Michael Klare har skrivit en bok som heter "The race for what´s left. The global scramble for the world´s last resources"(2012), och titeln säger mycket om vår tid, vad som föregår bakom kulisserna, men inte talas så mycket om, kanske för att det är lite för spännande? Vi tål kanske inte så mycket spänning. Deckare är tråkiga i jämförelse med denna live-film som energifrågorna och världens konkurrens om den sista energin är. 
 
Boken "Olja för blåbär" är en bra introduktion till energifrågorna i vår tid, och ger också en bra historisk tillbakablick, särskilt på oljeindustrins födelse, oljan under andra världskriget, oljepolitiken på 70-talet och elbilens historia. När man ska introducera ett ämne, är alltid historia ett viktigt inslag för att förstå saken, för allt hänger ihop, samtid, historia och framtid. Samtiden kan aldrig förstås utan historien. Detta gillade jag med boken, dess grundlighet i att presentera historien, även om det var kort, p.g.a. bokens begränsade omfång (307 sidor). 
 
Peak Oil, oljetoppen, var bokens kanske viktigaste huvudtema, och det som gav boken dess speciella stämning och spänning. Boken påstår att vi är nära eller har nått toppen för den konventionella oljeproduktionen, efter vilket den kommer att sjunka för all framtid. Vill man förstå den samtida konkurrensen om oljan, är oljetoppen ett helt centralt ämne, som inte kan undvaras. Mycket beror på att man förstått detta. Hela politiken, faktiskt, står och faller med oljetoppen. En gång i tiden (2011) trodde jag att oljan höll på att ta slut, men det är ett vanligt missförstånd. Oljetoppen handlar inte om det. Olja kommer att finnas för all framtid i jorden, men det kommer att bli allt svårare och dyrare att få tag i den, och den sista oljan kommer aldrig att utvinnas, av ekonomiska skäl. 
 
För att förstå oljetoppen igen, är förståelsen av skifferoljan (som utvinns genom "fracking", hydraulisk spräckning) helt central, ett ämne som boken också lyfter fram, liksom oljesanden i Kanada. Fracking och oljesandsutvinningen är oljeindustrins akilleshäl, såsom jag ser det. Allt bär eller brister med dessa två. Dessa två är oljeindustrins sista förtvivlade försök att säkra sin framtid och undvika kollaps, lite som en alkoholist som finner att ölen är slut i baren, och tar och kokar mattorna nere vid disken, för att få fram de droppar öl som runnit ner på mattan (Rob Hopkins´ liknelse).
 
Landgrens och Hanssons fokus i boken är på det internationella perspektivet, men de synar också Sverige i sömmarna, och finner att krisberedskapen är katastrofalt låg. Här en av orsakerna till att jag skulle vilja att alla politikerna i riksdagen läste boken. Vi verkar ha glömt andra världskriget totalt, och börjat leva som om inga hot finns, som om oljetoppen och klimatförändringarna inte finns. Dummare politik ska man leta efter, det är strutspolitik, man gömmer huvudet i sanden, och vaggar sig in i säkerhet medan hoten sakta kommer närmare. 
 
En av bokens finaste synpunkter är den att vi skulle kunna övergå till att driva våra fartyg med segel, för att klara av en produktionsnedgång inom oljeindustrin. Detta borde fler tala om, det är oerhört viktigt. Jag har skrivit tidigare om detta, här
 
Bokens viktigaste budskap är dess framhävande av möjligheten för att Sverige kan bli utan olja att importera år 2030, något som bygger på oljegeologen Jeffrey Browns uträkningar, och hans s.k. "Export Land Model". Om detta stämmer, väntar oss en mycket annorlunda framtid, som vi knappt kan föreställa oss. Det kan bli en rejäl kollaps, som fördjupar sig efter hand, och vi måste trappa ner på vår civilisation, och kanske återgå till att leva på landsbygden istället för i städer, ett scenario jag målar upp i detta blogginlägg. Vi har bråttom om vi ska undvika kaos och stort lidande för många. 
 
Boken har en nykter syn på läget idag, men däremot, när det gäller mer praktiska synpunkter, kan man inte undgå att upptäcka lite naiv teknikromantik á la Elon Musk i boken. Särskilt i kapitlet "Eltransporternas återkomst" förekommer detta. Visserligen kan jag inte kräva av författarna att de ska vara insatta i den samtida ekofilosofiska debatten om teknologins natur, men med lite sunt förnuft borde man kunna räkna ut att Elon Musks "Hyperloop" knappast kommer att kunna byggas ut globalt. Vi i Sverige kommer inte att ha resurserna om exportoljan tar slut 2030 till Sverige. Och även i resten av världens oljeimporterande länder kommer samma svårigheter att finnas. Redan nu är vi inne i en finanskris av gigantiska mått, som tar sig uttryck i en global finansiell bubbla. Elon Musks vanliga megalomana planer, mer inspirerade av science fiction än av verkligheten, är kanske bara en del av denna bubbla? När den spricker kommer vi att se att vi inte har råd med ännu mer avancerad teknik, utan vi måste gå åt andra hållet, mot förenkling och nedtrappning av vår civilisation. Ödmjukhet alltså. 
 
Men förutom dessa tabbar, var boken ytterst läsvärd. Enkel och saklig och väl underbyggd, skrivna av två kunniga eldsjälar som verkar stå mitt inne i omställningsrörelsen

Min ideala ekoby. Och ett möjligt framtidsscenario.

Jag svärmar mycket för ekobyar. Jag ska nu försöka skissera hur den ekoby skulle se ut där jag skulle vilja bo:
 
Det skulle vara en helt vanlig bondgård långt ute på landet, nära en stor skog, med ett stort boningshus, stor ladugård och en stor åkermark. Boningshuset skulle vara hjärtat i ekobyn, där medlemmarna samlades under dagen för att äta och umgås, särskilt vintertid, då boningshuset var den enda uppvärmda platsen i ekobyn. Boningshuset uppvärmdes vintertid av vedeldning, men även lite solpaneler på taket hjälpte till.
 
De flesta i ekobyn, som bestod av 60 personer, bodde inte i boningshuset, där bodde enbart tio personer, en storfamilj med farmor och farfar, söner med hustrur, och deras barn. 50 personer, som delvis bestod av små familjer, bodde i tipin, kåtor, jurtor och hyddor på åkarna omkring, varje bostad omgiven av skogsträdgårdar, som odlats på åkrarna. Bara en liten del av åkern odlades ännu som vanligt, med säd. Varje bostad eller klunga av bostäder hadde var sitt område att sköta, och odla upp (åkrarna delades upp jämnt mellan de 50 personer som bodde här). Tipina och jurtorna hade alla kamin, men det eldades i dem bara i yttersta nödfall, när det var för kallt på vintern, för att spara på ved. Man sov i dessa bostäder på nätterna, även på vintern, för det mesta utan uppvärmning, man hade bara tjocka vintersovsäckar, många lager med täcken och djurpälsar över sig. Allt för att spara på veden, ty motorsågarna hade gått sönder för länge sedan, och nya fanns inte att köpa, p.g.a. Kollapsen, så de fick såga med handsåg som den lokala smeden tillverkade av återvunnet järn, och detta förfarande var mycket tungt. Man ville också minimera sina koldioxidutsläpp, och även låta skogarna bli gamla urskogar, så att de kunde binda mycket koldioxid ur atmosfären. De få träd man sågade ner, var från skogsområden som man gallrade i, som växte för tätt, och man såg således till att det gick att röra sig i skogen. De träd man sågade ner var ofta ganska unga - man orkade inte såga för tjocka stammar, men de unga träden som växte för tätt räckte mer än väl till att värma upp huvudbyggnaden.
 
Ladugården hade också renoverats till bostadshus, men man värmde inte upp det. Alla fick plats i den stora huvudbyggnaden under kalla vinterdagar, den liknade nästan en herrgård, så stor var den.
 
Ladugården hade tidigare rymt får om vintern, men man hade släppt fri dem, de strövade nu runt ekobyn, mest i skogen, och när vintern kom och de fick ont om mat, matade man dem precis som folk brukar göra med rådjuren - man satte ut mat till dem i en krubba mitt ute i skogen, och de visste vart de skulle söka sig när maten var knapp. De fick lite havre, vete, skal och matrester, torkade äpplen och hö som man slått på sin äng på sommaren. Ja, jag glömde säga att ekobyn även odlade hö på den äng där fåren tidigare betat, för att ha hö till fåren på vintern. Höet uppbevarades på ladugårdens vind.  
 
Skogsträdgårdarna bestod både av fruktträd, nötträd (särskilt mycket av dessa), bärbuskar och grönsaker på markytan, odlade med täckodling. De täckte ett så stort område att hela ekobyn blev självförsörjande på frukt, bär och grönsaker. Även havre- och veteåkern räckte till så att de inte behövde importera säd. Ekobyn slog sin säd för hand med lie, malde den för hand, hela processen från åkern till brödet gjordes själv. Proteinerna kom mest från nötterna i nötträden, men ekobyn fiskade även litet i en sjö (tio kilometer) i närheten, för att säkra att man fick tillräckligt med proteiner. Man fiskade med nät och fiskfällor, i små roddbåtar, för att det ansågs mer skonsamt för fisken, som slapp få en krok i sig. 
 
När någons kläder var utslitna, jagade man i skogen, för att få tillgång till pälsar och skinn att göra kläder av. Mest jagade man får, men även älg och rådjur. Man gjorde detta bara när kläderna hade så mycket hål i sig, att de inte gick att använda. Av fårskinnet gjorde man ullgarn, som man stickade kläder av, för hand. Av djurskinnet gjorde man kläder på indianskt vis. Att jaga, sticka, bearbeta djurskinn och såga ved var det huvudsakliga görat på vintern, när man inte behövde sköta odlingarna. Alla ungdomar och vuxna var med och hjälpte till i dessa tre sysslor, så blev det inte för stor arbetsbörda på någon individ (alla hjälpte också till på odlingarna om sommaren). I genomsnitt arbetade man fyra timmar om dagen på sommaren, och två på vintern. Man hade även matlag, och turades om att laga mat. 
 
Om sommaren hade man så litet kläder på kroppen som möjligt, för att spara på kläderna. Var det tillräckligt hett, gick man nakna. Ingen skämdes över detta, det var naturligt för alla. De var alltså naturister hela bunten. De försvarade denna praktik gentemot kritik, med att mindre klädanvändning betöd mindre jakt, alltså mindre lidande för andra varelser. 
 
På hösten var man mycket upptagen med att plocka svamp och bär i sin stora skog, och det var också mycket arbete med att konservera all frukt för vintern. Man lagade mycket frukt- och bärsaft, och resterna av tillverkningen torkade man och gav till djuren i skogen. Men man torkade också frukter och bär, för vinterns behov, och för djuren i skogen på vintern. 
 
Våren och hösten var det mest arbete i ekobyn. Då arbetade man fem timmar om dagen, med plantering och skörd. De hade rätt stora arealer att bearbeta, för att kunna vara självförsörjande. Invånarna i ekobyn märkte också att fem timmar var gränsen då kroppen började lida av arbetet, så de försökte ha det som övre gräns i hur mycket de arbetade. Gården hade ingen traktor, så allt gjordes för hand. Man vände bara jorden med spade på den lilla plätt som man odlade säd på. Den var inte större än tio gånger tio meter, alltså hundra kvadratmeter. De experimenterade också lite med plogar som drogs av fem människor istället för hästar och oxar. De hade ingen häst och ingen oxe, inte ens någon traktor. Det behövdes inte, eftersom man odlade helt och hållet i permakulturens anda, med täckodling, utan att vända jorden. Det var bara sädåkern där jorden vändes, för säd är svårt att odla med täckodling. Och sedan var det mesta av åkrarna fyllda med fruktträd, nötträd och bärbuskar. Dessa födoämnen var baskosten i ekobyn, istället för säden (som det var på 1800-talet). Orsaken till detta var att man inte ville ha djur i fångenskap, ville inte förslava någon häst, tvinga den att arbeta för sig, och man ville inte heller vara beroende av högteknologi och fossila bränslen, såsom en traktor skulle innebära. Allt detta gick an om man mest åt fisk, frukter, grönsaker, bär och nötter, istället för bröd. Alltså en slags stenålderskost. Av allt som man åt, var det nog frukt man åt mest av. Torkad frukt på vintern. Medlemmarna i ekobyn hade en filosofi att man ville efterlikna aporna så mycket som möjligt, människan var trots allt en primat. Och eftersom aporna mest åt frukt i djungeln, skulle människan också äta mest frukt. Frukt var också den mat som var enklast att odla. Fruktträd krävde nästan inget arbete med plantering och skörd. Det var bara att gräva en grop, plantera, och plocka frukten efter några år, äta den genast eller laga saft av den eller torka den. Smart va! Boningshusets tak och väggar var fulla av snören med torkad frukt på vintern, eftersom den torkade bäst inomhus i värmen. 
 
Ekobyn hade också utedass (inget inomhusdass, det tidigare dasset inomhus behövdes till annat), där man komposterade avföringen och urinet, och använde det till att gödsla med på odlingarna. Det var den enda gödseln man hade, och på detta sätt blev kretsloppet slutet. När killarna skulle pinka, pinkade de ofta vid fruktträden och bärbuskarna i skogsträdgårdarna, för att tillföra kväve till dom. 
 
Man lagade mat med regnvatten, som samlades från alla taken. Det var också vattnet man drack. Man hade ingen elektricitet förutom från solpanelerna, och det räckte bara till lite uppvärmning av boningshuset. Man hade inget kranvatten eller duschvatten, eftersom pumparna gått sönder för länge sedan, och man lyckades inte reparera dem eller köpa nya. Man hade en liten å hundra meter från ekobyn, och i den tvättade man kläderna på gammaldags vis, med naturtvål som en annan ekoby hade tillverkat av djurfett. Alla var med och tvättade kläder, både män och kvinnor. De tvättade inte så noggrant, för att spara på händerna och på tvålen, och också p.g.a. att de var alla vana vid att man luktade lite svett. De flesta kläder var gjorda av djurskinn, men även en del av ull.  Man tvättade sig i ån. Man hade ingen bastu, för att spara på veden. 
 
Ekobyn hade mycket kontakt med andra ekobyar (det var fullt av sådana. Året var nämligen 2054). Det som man behövde, men inte hade, bytte man till sig från andra ekobyar eller köpte med den lokala valutan, som påminde lite om Tysklands "Minuto"-sedlar. I ekobyn använde man inga pengar internt, bara till att köpa varor utifrån, vilket var minimalt, såsom tvål. Staten hade rasat ihop för länge sedan, och städerna stod tomma. Alla hade återvänt till landsbygden för att odla sin egen mat och klara sig själva. De hade hört rykten om att detta var något som skedde överallt i världen. Vår ekoby grundades 2022, och hade alltså en trettiotreårig historia bakom sig. Därför gav skogsträdgårdarna redan en god skörd, så att de kunde klara sig på dem, ja t.o.m. exportera lite till andra ekobyar som inte hade kommit så långt. Man bytte t.ex. till sig tvål med frukt från en ekoby trettio kilometer bort. 
 
Ibland samlades många ekobyar till konferens. Man pilgrimsvandrade till dessa konferenser, som liknade lite på vår tids festivaler. Där utbyttes erfarenheter, där förälskade sig ungdomen, där lekte barnen tillsammans. Dessa var årets höjdpunkt, och var såpass många och såpass nära att alla kunde vandra eller cykla (vår ekoby hade många cyklar!).
 
Vår ekoby hade inga datorer, inga mobiltelefoner, inga televisioner. Dessa hade gått sönder för länge sedan, och inga nya fanns att köpa. Den sista fungerande datorn hade de 2050. Internet fanns ännu, men bara några få ekobyar hade fungerande datorer, sådana ekobyar som hade tekniker och datornördar som kunde konsten att reparera datorer. Internet var nu en sällsynthet, och därför allt dyrbarare. De som hade datorer, satt på viktig kunskap som de delade med sig av på konferenserna. På detta sätt tog alla del av internet. Men alla förutsåg en dag då internet skulle vissna, eftersom kunskapen om hur man reparerade datorer blev hela tiden allt knappare. Man förberedde sig på denna dag, och kämpade av all sin kraft för att fixa de sista datorerna i världen som fungerade, vilket var rätt svårt, eftersom datorerna hade blivit så avancerade med tiden. Universiteten hade också lagts ner, så ingen utbildning i datorteknik fanns att tillgå. Men på konferenserna hölls kurser, föreläsningar och workshops i datateknik, ja även i allt möjligt annat. Dessa konferenser var alltså mycket viktiga. 
 
Klimatet hade börjat stabilisera sig nu, sade klimatforskarna, p.g.a. de radikalt minskade utsläppen och de många skogsträdgårdarna och nyplanterade skogarna. Vi hade alltså undvikit domedagen. Nu återstod en lång era av hållbar utveckling, av global fred och rättvisa, som skulle komma alla till del. Världsparlamentet, som hade gjort allt detta möjligt, hade nu avvecklats, för det hade gjort sin uppgift, och behövdes inte mer. Nu återstod urlivet, återgången till urtiden, mer och mer. Det var det ingen som fruktade längre, p.g.a. de goda erfarenheterna som ekobyrörelsen gjort.  
 
Vad var då orsaken till att städerna lämnades och alla flyttade till landsbygden? Jo, år 2030 fick inte Sverige importera mer olja från världsmarknaden. Den globala exportoljan räckte inte till, vi var inte konkurrenskraftiga nog. Detta gjorde att det svenska samhället kollapsade, och staten upplöstes ungefär som den sovjetiska staten upplöstes 1990. Världsparlamentet, som bildades 2025, som ett reformerat FN, tog över, men det verkade enbart för den globala miljön, och lade sig inte i vad enskilda människor gjorde när det inte gällde miljön, den bevakade miljön och ställde miljöbrottslingar inför rätta p.g.a. nya globala lagar om naturens rättigheter. Under 24 års tid byggdes det upp en gigantisk ekobyrörelse globalt, som slog världen med häpnad, ja något som liknade hur människor återvände till odlingen efter Sovjets kollaps. Den förnyelsebara energitekniken tog helt över, och hela världen gick över till den från den fossila energin, också för att slippa ytterligare klimatförändringar. Vi var helt enkelt tvungna till detta. Men för att kunna gå över till förnyelsebart, var vi tvungna att återgå till landsbygden och bygga ekobyar alle man. Något annat hade inte gått. 

Lite tanatologi (lära eller filosofi om döden)

Jag tänker en del på döden, och har på sistone inspirerats av filosofen Tom Clarks (hans hemsida är här) tankar om döden, särskit denna artikel: Death, nothingness and subjectivity. I den kritiserar Clark uppfattningen om att döden skulle vara ett upplevande av ett "ingenting", en "tomhet", en "förintelse". Clark citerar Epikuros (f. 341 f.Kr., d. 270 f.Kr.) ord "Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden", och menar att vi inte kommer att kastas in i en tomhet vid dödens inträdande, vi kommer inte att uppleva ingenting, som om ingenting gick att uppleva. Vi kommer helt enkelt inte att uppleva. Vi är inte där.
 
Clark talar om att döden påminner om medvetslösheten, och när vi är medvetslösa, går inte tiden överhuvudtaget, tiden stannar upp, och flera dagar kan kännas som en sekund. Vi är inte där helt enkelt. Så kommer också att ske vid dödens inträdande. 
 
Detta har radikala konsekvenser för tanatologin. Är inte vår dödsfruktan just en fruktan för att uppleva ingenting? För att kastas ut i en evig tomhet, ett evigt mörker? Kanske är helvetesfruktan en ingrodd del av vår dödsfruktan? Vi kanske har djupa kollektiva sår efter religionernas ständiga tal om helvetet genom historien, och kanske den eviga tomheten liknar ett helvete för oss? 
 
Är vi inte där efter döden, behöver vi inte frukta den, eftersom den då inte kommer att beröra oss. Den kommer att beröra oss lika lite som den evighet innan vi föddes har berört oss. Nu känns det som om vi alltid har varit närvarande på jorden. Och så kommer det alltid att förbli, även efter döden. Döden kommer inte att ugöra ett avbrott, utan, enligt Clark, kommer vi att uppleva att vi alltid har varit närvarande, även när vi inte finns mer, eftersom det inte kommer att finnas något "efter", efter döden. Tiden stannar upp. Vad har vi när tiden stannar upp? Jo, vi har kvar känslan av att alltid ha varit närvarande, den känsla vi alltid hade medan vi levde. Det är det som kvarstår när vi försvinner. 
 
Försök föreställa dig vad det innebär att tiden stannar upp. Överför vad det är att vara medvetslös till "livet efter döden". Om vi inte upplever tidens gång vid medvetslöshet, utan flera dagar kan vara som en sekund, föreställ dig då att vi aldrig vaknar ur vår medvetslöshet. Då kan triljoner år gå, och det är som en sekund. 
 
Jag tycker detta är ett spännande tankeexperiment. Att tänka sig att vi går triljoner år framåt i tiden när vi träder in i icke-existensen, på ett ögonblick, ja oändligt långt framåt i tiden. Är det detta man känner något av när man säger att den döde "gick in i evigheten"? "Att gå ur tiden" tycker jag också är ett träffande uttryck för vad som sker. 
 
När vi har detta perspektiv som jag förespråkat i detta inlägg, behöver vi nog inte vara så rädda för döden. Då är den ingen egentlig fiende, utan ett äventyr att stiga in i. Vi är nog rädda för döden mer av evolutionära skäl (vi är programmerade att försöka överleva, för att vidareföra våra gener) än det att döden i sig själv skulle vara något förfärligt. Det är nog då mer synd om våra närstående, än om oss som dör. Det är vägen till döden som ofta är hemsk, inte så mycket döden i sig själv. Den är ganska mild, faktisk. Liknar mer på naturen (som på en skog), än på helvetet. Vem fruktar naturen? Den känns ganska naturlig. Den har sina rovdjur, mygg och fästingar, men är på det stora hela ganska dräglig. Något vi helt bra kan leva med, med lite uppfinningsrikedom. Vi måste komma ihåg att döden är en del av naturen, och inte någon del av gud, djävul, himmel eller helvete. 

Om Amerikas finansiella bubbla. Något om strategier för hur vi ska tackla en ny finanskris.

Amerika har en gigantisk finansiell bubbla på gång, som kan spricka inom kort, säger ekonomen Jared Dillian vid Mauldins economics, här. Han talar om "the everything bubble".

 

Om den spricker, tror jag vi får en ny global finanskris, mycket värre en den kring 2008. Det är många som varnar för detta, inte bara Jared Dillian. Tex. säger den f.d. försäkringsstatistikern Gail Tverberg i detta inlägg i början av Juli detta år, att nästa finanskris bara är månader ifrån oss. Och t.o.m. en konservativ republikansk f.d. presidentkandidat som Ron Paul i Amerika varnar för ny finanskris, i denna youtubevideo från 2015. T.o.m. kristna fundamentalister som Michael Snyder på bloggen "The economic collapse" varnar för detta. Om t.o.m. de konservativa varnar, då har det gått långt! Vi har faktiskt också en global skuldbubbla, störst i historien.

 

Hur ska vi agera för att minimera lidandet i världen som blir påföljden? Det är detta vi måste fråga oss, inte hur vi ska profitera maximalt på kollapsen. Och detta första är inte alls så lätt som man kan tro. Vi måste ju handla på lång sikt, med världens långsiktiga väl för ögat, inte de kortsiktiga intressen som finansiella rådgivare brukar ha.

 

Att vi också måste ha icke-mänskliga arters väl för ögat, och en slags balans mellan mänskligheten och den övriga naturen, gör detta bara svårare. Jag har försökt så gott jag kan på denna blogg bygga upp någon slags global etik och global överlevnadsstrategi (se min stora "plan" här, t.ex.), men vem är jag annat än en futtig människa, lika begränsad som de finansiella rådgivarna ovan? Varför skulle just jag ha rätt, ha funnit den perfekta utvägen? Jag har även en ganska begränsad kunskap om ekonomi och politik (mina specialområden är teologin, filosofin, klimatet och oljetoppen). Så ta det jag säger med en nypa salt, jag har bara gjort mitt bästa med de begränsade kunskaper jag har. Moralen har dock alltid vägt störst i mina tankeprocesser, djuretik och miljöetik främst, kanske är detta ett arv från kristendomens typiska moralism, ja kanske även av Vilhelm Ekelunds moralism (min hjälte inom skönlitteraturen)?


Något om psykiatrin igen

Psykiatrikernas nedtystande av de "mentalsjukas" psykiska problem med tvångsmedicinering med kemiska gifter är inte särskilt mycket smartare än diktatorernas nedtystande av landets oppositionella krafter med hjälp av våld och censur. 

Ett litet lovtal till filosofin

Jag förälskade mig i filosofin när jag blev bekant med den filosofiska debatten om den fria viljan nyligen. Då blev det klart för mig att det kanske är i filosofin som mänsklighetens yttersta frågor avgörs, det är där våra yttersta tankar formas. Filosofi är inte bara hårklyverier, som det lätt kan verka. Den är (som bäst) en hängivenhet till sanningen, att gå på djupet med sanningen (filo = kärlek till, sofia = vishet, filosofi betyder kärlek till vishet på gammalgrekiska). Denna min nya kärlek till filosofin gör att jag skulle vilja studera filosofi som huvudämne vid Stockholms Universitet, och naturgeografi som biämne (först tänkte jag studera naturgeografi som huvudämne).
 
Tack, ni filosofer, för att ni finns! Tack ni tankens giganter för er kamp mot lögn och vidskepelse! Ni gör det banbrytande arbetet, och vi andra följer efter, ni gör basarbetet, ni formar mycket av de tankar varur alla handlingar stiger.
 
Jag skulle säga att för mig är det särskilt ekofilosofin som förgyller filosofin som ämne. Ekofilosofi är den viktigaste grenen av filosofin just nu, och är den gren som jag skulle vilja specialisera mig på på universitetet, vilket jag redan gjort här på bloggen, i form av anarkoprimitivism, som är en slags politisk filosofi i stil med anarkismen. Ja, jag tror den politiska filosofin, särskilt i ekofilosofins form, kommer mycket att avgöra mänsklighetens öde. Är det inte mycket politisk filosofi som ligger bakom Stefan Löfvéns och Donald Trumps tankar?

Förnekandet av den fria viljan tjänar de fattiga, men inte de rika.

Jag har ett stort inre behov av att förneka den fria viljan, har jag märkt. Vad kan detta bero på? Orsakerna är många. Främst är det det att jag då lättare kan förlåta alla mina fel genom tiderna, som är bra många, och som tynger mig (särskilt det jag gjort i psykos, trots att jag vet att man inte då är riktigt tillräknelig). Sedan är det det att om inte den fria viljan finns, och vi erkänner det i samhället, då kräver vi inte hämnd på brottslingar och våra fiender, och behandlar dom då långt mer humant, vilket jag som gammal radikalpacifist * anser är mycket viktigt. Vi sätter visserligen brottslingar i fängelse för att förhindra nya brott, men "straff" som hämnd är oss främmande, och vi utkräver inte mer straff än det som krävs för att rehabilitera brottslingarna och förhindra nya brott. 
 
Sedan har vi den socialistiska aspekten av att förneka den fria viljan. Tror vi på den fria viljan, att var och en är sin egen lyckas smed, och är själv skuld i sin fattigdom och rikedom, då upprätthåller vi lättare klasskillnader än om vi förnekar den fria viljan. De fattiga förlorar på det, och de rika tjänar på det. Dessutom är brottslingarna i fängelserna nästan alltid fattiga, och det är de rika som bestämmer vilka våra lagar är. De rika tjänar på att skuldbelägga de fattiga och brottslingarna så mycket som möjligt, med böter och fängelsestraff, så att de rika kan regera. Men tror vi inte på den fria viljan, bortfaller allt behov av skuld och skam, och vi har lättare att förlåta både oss själva och andra. På samma gång bortfaller förmågan att försvara grunden för de rikas rikedom. De rika ska ofta boosta sig med sin rikedom och sina förtjänster. Grunden för detta tas bort om vi inte har fri vilja. De rika har mycket att förlora på tviveln på den fria viljan. Kanske det är därför vi hör så lite fri-vilja-skepticism från den intellektuella eliten - eftersom de ofta är rika, globalt sett, och att de vill försvara sina privilegier in i det sista? Kanske de tror att kaos skulle utbryta om alla tvivlade på den fria viljan? Det tror inte jag, för jag har inte upplevt någon minskad strävan efter att handla moraliskt efter att jag förlorade tron på den fria viljan. 
 
Världens mäktigaste och rikaste organisation, Katolska Kyrkan, tror på den fria viljan. Historiskt sett är den kanske även den mest korrupta och omoraliska organisation som någonsin har existerat. Är detta en tillfällighet? Jag tror att vi, snarare än att bli omoraliska när vi förlorar tron på moralisk ansvarighet, blir empatiska och förstående inför våra medmänniskor, intresserade av att se och förstå orsakerna till deras beteende, istället för att bara avfärda och förkasta dem. Detta senare är all omorals grundpelare, och det som matar hämnd och tortyr. Ja, hade katolska kyrkan inte  trott på den fria viljan, hade de aldrig torterat häxor och kättare. 
 
Det är ofta ateister som tvivlar på den fria viljan. Är de mer omoraliska än de som tror på den fria viljan, dvs. ofta de religiösa? Jag skulle säga tvärtom. Studier har visat att ateister uppför sig mer moraliskt än kristna. 
 
 
 
 
* Min privata definition av radikalpacifismen är att den är en sorts pacifism där man är emot allt onödigt våld, ja man ska inte ens döda flugor och mygg om det inte är absolut nödvändigt, vilket det nästan aldrig är. Man ska inte såga ner träd eller döda växter om det inte är absolut nödvändigt. Man ska behandla fångar så humant som möjligt, och man ska inte ta till självförsvar eller försvarskrig om det inte är absolut nödvändigt, vilket det sällan är (bara om angriparen är en riktig tyrann, menar jag att man är berättigad till försvar). Totalt avstånd från våld menar jag är omöjligt, eftersom t.o.m. ätande av växter är en form av våld (växterna tycker inte om att bli uppätna, säger biologin, de försvarar sig ibland med gifter och taggar).

En rudimentär översikt över litteraturen kring den fria viljans problem

Under det senaste decenniet har litteraturen kring den fria viljans problem svämmat över, vilket kan studeras på Amazon. I det här inlägget ska jag lista de viktigaste, både nya och gamla böcker.
 
De som tänkt mest och skrivit mest kring frågan om den fria viljan är två nulevande filosofiprofessorer, som höjer sig långt över de andra. Dessa är Robert Kane (f. 1938) och Derk Pereboom (f. 1957). Båda har skrivit fyra och redigerat två böcker, var för sig, om den fria viljan. De är (till min häpnad när det gäller Derk) båda religionsfilosofer och kristna, dock av en liberal sort. Robert Kane förespråkar libertariansk fri vilja, och Derk Pereboom är fri vilja-skeptiker, av den inkompatibilistiska sorten. Filosofiprofessor Bruce Waller (f. 1946) är också en viktig samtida figur, som skrivit fem böcker i ämnet och redigerat en antologi, dock är han inte lika känd som de två övriga (han förnekar också den fria viljan. Verkar inte särskilt religiös).  
 
Sedan finns det en uppsjö böcker, skrivna av en mängd olika professionella. Jag tar med de viktigaste engelskpråkiga här, nästan alla finns på Amazons virtuella bokhandel. De som främst skrivit (jag ska först räkna upp böcker som förnekar den fria viljan) om det är filosoferna. Jag börjar med de äldre inläggen från kyrkohistorien i debatten:
 
Från gammal tid:
 
Erasmus and Luther: The battle over free will (ny edition och översättning av skrift från 1500-talet, tryckt 2012)                                    (en klassiker i ämnet)
Erasmus and Luther: Discourse on free will (ny edition och översättning av en skrift från 1500-talet, tryckt 2013)                                  (en klassiker i ämnet)
Martin Luther: The bondage of the will (ny edition och översättning av en skrift från 1500-talet, tryckt 2017)
                       (en klassiker i ämnet)
Baruch Spinoza: Ethics (1677) (ny edition och översättning, tryckt 2005)
Voltaire: Philosophical dictionary (1764), Kapitlet "Free will"
Baron d`Holbach: The system of nature (1770), tjugonde kapitlet "Of the system of man´s fre agency" (rolla ner lite så kan du läsa kapitlet)
Joseph Priestley: The doctrine of philosophical necessity illustrated (1777)
Charles Spurgeon: Free will: A slave (ny edition av en skrift från 1800-talet, tryckt 2017)
 
Från nutiden:
 
Filosofer :
 
Derk Pereboom (ed.): Free will (Hacketts Readings in philosophy) (2009)
Derk Pereboom: Free will, agency and meaning in Life (2014)
Derk Pereboom: Living without free will (2001)
Derk Pereboom and Michael McKenna: Free will: A contemporary introduction (2016)
Derk Pereboom, John Martin Fischer, and Robert Kane: Four views on free will (2009)
Derk Pereboom and Maureen Sie: Basic desert, reactive attitudes and free will (2015)
Bruce Waller: The stubborn system of moral responsibility (2014)
Bruce Waller: Against moral responsibility (2011)
Bruce Waller (ed.): You decide! Current debates in criminal justice system (2008)
Bruce Waller: The natural selection of autonomy (1998)
Bruce Waller: Restorative free will. Back to the biological base (2015)
Bruce Waller: Freedom without responsibility (1990)
Ted Honderich: How free are you? The determinism problem (2002, second edition) (en klassiker i ämnet,
                         en komprimerad version av boken under)
Ted Honderich: A theory of Determinism. The mind, neuroscience and life-hopes (1988)
Gregg D.Caruso: Exploring the illusion of free will and moral responsibility (2013)
Gregg C. Caruso: Free will and consciousness. A determinist account of the illusion of free will (2012)
Daniel Dennett: Elbow room: The varieties of free will worth wanting (first print 1984) (kompatibilist)
Daniel Dennett: Freedom evolves (2004) (kompatibilist)
Richard Double: The non-reality of free will (1990)
Sam Harris: Free will (2012)
James B. Miles: The free will delusion. How we settled for the illusion of morality (2015)
Trick Slattery: Breaking the free will illusion for the betterment of humankind (2014)
D.S. Sampson: Without free will (2013)
Jonathan M.S. Pearce: Free will? An investigation into whether we have free will, or whether I was always going to write this book (2010)
Tamler Sommers: Relative justice, cultural diversity, free will and moral responsibility (2012)
 
Jurister:
 
Richard Oerton: The nonsense of free will. Facing up to a false belief (2012)
                          The cruelty of free will. How sophistry and savagery support a false belief (2016)
 
 
Psykologer
 
Daniel Wegner: The illusion of conscious will (2003)
Michael S. Gazzaniga: Who´s in charge? Free will and the science of the brain (2011)
 
 
Neurovetenskapsmän (neuroscientists):
 
Sam Harris: Free will (2012)
Michael S. Gazzaniga: Who´s in charge? Free will and the science of the brain (2011)
 
 
Kemister:
 
Ahmad Safavy: No-choice theory. A simplified scientific analysis of the issues of free will and determinism (2017)
 
 
Andra:
 
Paul Kwatz: Conscious robots. I we really had free will, what would we do all day? (2017)
I.M. Probulos: The illusion of free will (2013)
Paul Singh (gynekolog): Great illusion. The myth of free will, consiousness and self (2016)
George Ortega (bussinessman): Free will: Its refutation, societal cost and role in Climate Change denial (2014)
 
 
Här kommer de viktigaste böckerna som förespråkar den fria viljan:
 
Från gammal tid:
 
Augustinus: On grace and free will (ny edition och översättning av skrift från 400-talet, tryckt 2010)
Augustinus: On free choice of the will (ny edition och översättning av skrift från 400-talet, tryckt 1993)
Erasmus and Luther: The battle over free will (ny edition och översättning av skrift från 1500-talet, tryckt 2012)
Erasmus and Luther: Discourse on free will (ny edition och översättning av en skrift från 1500-talet, tryckt 2013)
Henri Bergson: Time and free will. An essay on the immediate data of consciousness (ny edition och översättning av en skrift från början av 1900-talet, tryckt 2012)
 
 
Nutida böcker (de flesta av filosofer):
 
Robert Kane: The significance of free will (1998)
Robert Kane: The Oxford handbook of free will (2011)
Robert Kane: A contemporary introduction to free will (2005)
Robert Kane: Free will (2001)
Robert Kane: Free will and values (1985)
Derk Pereboom, John Martin Fischer, and Robert Kane: Four views on free will (2009)
Thomas Pink: Free will: A very short introduction (2004)
Bob Boyle: Free will: The scandal in philosophy (2011)
Barry Linetsky: Free will: Sam Harris has it (wrong) (2013)
Peter van Inwagen: Thinking about free will (2017)
Kurt Keefner: Free will: A response to Sam Harris (2012)
John Thorp: Free will: A defense against neurophysiological determinism. Volume 4 (2017)
Julian Baggini: Freedom regained: The possibility of free will (2015)
Joseph Keim Campbell: Free will (Key concepts in philosophy) (2013)
 
 
Sedan har vi dem som är agnostiska om den fria viljan, som varken är för eller emot. Bland dessa böcker är t.ex.:
 
Mark Balaguer: Free will (2014)
Alfred R. Mele: Free: Why science hasn´t disproved free will (2014)
 
 
Slutligen har vi en bok som bara introducerar debatten, utan att ta ställning:
 
Meghan Griffiths: Free will: The basics (2013)

Stephen Hawking om den fria viljan. Min kommentar.

“Do people have free will? If we have free will, where in the evolutionary tree did it develop? Do blue-green algae or bacteria have free will, or is their behavior automatic and within the realm of scientific law? Is it only multicelled organisms that have free will, or only mammals? We might think that a chimpanzee is exercising free will when it chooses to chomp on a banana, or a cat when it rips up your sofa, but what about the roundworm called Caenorhabditis elegans—a simple creature made of only 959 cells? It probably never thinks, “That was damn tasty bacteria I got to dine on back there,” yet it too has a definite preference in food and will either settle for an unattractive meal or go foraging for something better, depending on recent experience. Is that the exercise of free will? 

Though we feel that we can choose what we do, our understanding of the molecular basis of biology shows that biological processes are governed by the laws of physics and chemistry and therefore are as determined as the orbits of the planets. Recent experiments in neuroscience support the view that it is our physical brain, following the known laws of science, that determines our actions, and not some agency that exists outside those laws. For example, a study of patients undergoing awake brain surgery found that by electrically stimulating the appropriate regions of the brain, one could create in the patient the desire to move the hand, arm, or foot, or to move the lips and talk. It is hard to imagine how free will can operate if our behavior is determined by physical law, so it seems that we are no more than biological machines and that free will is just an illusion.” “
 
(Stephen Hawking and Leonard Mlodinow, from the book "The grand design" (Bantam Books, New York, 2010, p. 32)
 
Min kommentar:
 
Jag skulle säga att Stephen Hawking är den mest kände vetenskapsmannen idag, och åtnjuter något av den status som Einstein på sin tid åtnjöt (ibland betraktas han som världens smartaste nulevande person). Därför måste vi höra extra noga på vad han säger, även om den fria viljan. 
 
Idén om fri vilja åtskilt från fysikens lagar påminner mycket om idén om själen som något åtskilt från kroppen, en idé som har samma problem som den förstnämnda, nämligen "När i evolutionen uppkom själen? Har djur en själ? Har bakterier en själ? Om ej, varför inte?" Det är svårt att argumentera för den fria viljan om man inte förutsätter något som kan intervenera i naturlagarna, och som står över dessa. De som inte tror på den fria viljan är ofta determinister (att allt står i ett orsakssamband) och naturalister (att bara det naturliga existerar, inte det övernaturliga), och om de är s.k. kompatibilister (dvs. sådana som tror att den fria viljan är förenlig, dvs. kompatibel med determinism) är de det ofta genom att vrida på meningen med den fria viljan, de definierar den lite annorlunda än s.k. inkompatibilister (sådana som tror att den fria viljan inte är förenlig, dvs. kompatibel med determinism, s.k. "hard determinists") *. De flesta som tror på den fria viljan har religiösa skäl för detta (och förnekar ofta determinismen), ateister förnekar den fria viljan i större utsträckning än religiösa, vilket är förståeligt. 
 
Du kanske reagerar på Hawkings sätt att tala om oss som bara biologiska maskiner, och undrar kanske om detta inte är lite för reduktionistiskt. Jag tycker inte heller om detta sätt att tala om det levande livet, men man måste komma ihåg att detta är metaforer, Hawking menar inte att vi är riktiga mekaniska robotar. Vi bara påminner om sådana när det gäller den fria viljan. Och det kan jag hålla med om. Men det kommer alltid att finnas en väsensskillnad mellan det mekaniska och det organiska, som vi aldrig kommer att överbrygga. 
 
 
* Sedan har vi också den tredje huvudskolan, förutom kompatibilister och inkompatibilister, nämligen förespråkarna för libertariansk fri vilja (även de är inkompatibilister, men av en annan orsak än "hard determinists"). De som förespråkar detta senare är tror ofta inte på determinismen, utan är ofta religiösa, med tro på själen som något åtskilt från kroppen. 

Något om fördelarna med maktlöshet

Att ha stor makt över en massa människor är enligt mig onaturligt, en evolutionsmässig anomali och avvikelse, som inte ligger i våra gener. Vi är evolverade att leva i små stammar på högst hundra människor eller så. Och är vi hövdingar, så råder vi då högst över hundra människor. Att ha makt över milliontals människor är svårt för vårt psyke p.g.a. detta arv. 
 
Är det därför som stor makt korrumperar så djupt i vårt samhälle? Är det därför tyranner och diktatorer uppstår? För att vi inte är evolverade att handskas med så stor makt? Vi bär ju ännu på våra stenåldersgener! Evolutionen går mycket långsamt!
 
I boken  "Indianliv i El Gran Chaco" (från 1926) av Erland Nordenskiöld, som är en skildring av urfolk i Bolivia, står det:
 
"Varken choroti eller ashluslay (namnet på indianstammar, min anm.) ha någon gemensam hövding för hela stammen. De flesta byar ha sina hövdingar, men dessa äro oberoende av varandra. Hos ashluslay har jag sett hövdingar, som rå över flera byar. Hövdingarna ha inflytande i proportion med sina personliga egenskaper. De och deras hustrur arbeta alldeles som de andra indianerna. De ha inga tjänare, sådana äro okända bland dessa indianer. Hövdingen har ej någon hedersplats vid dryckeslagen, hans hydda intager ej någon särskilt utvald plats i byn. 
   Han är en familjefader, som man respekterar, men som ej regerar. 
   I krig intager han kanske en ledande roll, utan att vara åtlydd av andra, mer än de behaga."
 
Ser ni skillnaden mellan dessa urfolkshövdingar och civilisationens presidenter och kungar? Är makten liten, verkar korruptionen vara ganska frånvarande. Detta rimmar helt med min teori att vi inte är evolverade till att ha stor makt. Man blir galen av att bestämma över miljoner. Och var inte Hitler och Stalin galna? För att inte tala om Donald Trump?
 
Ansvaret vi har när vi bestämmer över miljoner är också för stort för oss att bära, och avtrubbar oss, så att vi blir oförsiktiga, som flodhästen i vardagsrummet, eller som en elefant som klampar omkring i rummet och välter sönder saker hela tiden. Det får oss att ständigt trampa på folk eller trampa på minoriteter i landet, såsom på urfolk. 
 
Det är nog mycket p.g.a. denna syn på makt som jag är anarkist, och som gör att jag tilltalas av maktlöshet, och ser en trygghet i denna, en moralisk trygghet och bevarelse (även om jag i detta blogginlägg önskade mer inflytande, en högre position i samhället). Man kan inte göra så stora fel om man inte har så stor makt. Har man för stor makt, kommer man lätt att utöva systematiskt förtryck, förtryck satt i system, något som är mycket mer förödande än det lösryckta förtryck som man utövar utan stor makt. Vad är värre, samhällets naturförstörelse (ta t.ex. koldioxidutsläppen), eller det att mörda en människa? Detta är ett exempel på skillnaden mellan systemiskt förtryck och löstryckt förtryck, och de är så väsensskilda att de inte går att jämföra. Systemiskt förtryck kan hota mänsklighetens fortlevnad, förslava tredje världen, utrota djur- och växtarter, medan att mörda en människa är en mikroskopisk handling i jämförelse, med mycket begränsade konsekvenser. Ändå ställs politikerna sällan till svars för sitt systemiska förtryck, medan mördare kan få livsstids fängelsestraff, t.o.m. i isoleringscell. Det är något här som inte riktigt tillfredsställer mitt krav på rättvisa. Vårt juridiska system är lika korrupt som politikerna, och har inget sinne för proportioner, inget sinne för naturen och det som verkligen betyder något, det som gör att vi undviker att döma våra barnbarn till helvetet. Men detta kommer av att naturen ännu inte har några rättigheter (något som Pella Thiel kämpar emot för tillfället), vilket avslöjar hur medeltida våra juridiska institutioner egentligen är, mer lik den gamla påvemoralen än en sekulär, upplyst moral. 
 
Så min slutsats efter allt detta är att jag nog trots allt är ganska nöjd med att befinna mig på bottnet av samhället och att jag nog skulle avböja om jag erbjöds stor makt. Jag vill inte härska över människor, utan hellre vara en inspiration för de fåtal som jag har inflytande över, som mina bloggläsare. Så får det goda jag kan ge hellre spridas sakta som ringar på vattnet, som idéer som sprids, utan maktutövande. 
 
En gång var jag nära att bli berömd. Det var när jag hade mina ropaktioner i olika kyrkor i Sverige 2008 (främst pingstkyrkor), där jag förbannade den västerländska levnadsstandarden, eftersom "den förtrycker tredje världen!". Då blev jag jagad av många journalister, bl.a. från Expressen, en av Sveriges största kvällstidningar. Jag avböjde alla intervjuer förutom en av en vän som jag kände, som skrev i den lilla Linköpingstidningen Corren. 
 
När jag tänker på detta, vet jag vad som låg bakom detta; min uppskattning av den trygghet som ligger i att inte vara känd och inte ha för stor makt och för stort inflytande. Ja, min avsky för all sensationsjakt låg också bakom; journalisterna jagade sensationer. 
 
Kanske jag gjorde rätt den gången, vad tror ni? Hade jag gått med på intervjuerna, hade mitt liv kanske tagit en helt annan vändning. Jag hade kanske inte fått ha mina psykiska sammanbrott i fred, utan hade kanske haft journalister efter mig då också? Med all den ytterligare skam och offentlig stigmatisering som detta innebär? 
 
Jag är glad över att jag fick bli galen i fred, utan insyn från journalister. Det har hjälpt mig att läka. Och det har även hjälpt mig ut ur mina messiaspsykoser, när jag insett att jag inte är så känd trots allt, och har ett minimalt inflytande på världens skeenden, vilket inte rimmar väl med känslan av att vara messias, när tiden går och detta går upp för en. 

Tar man socialismen på allvar leder den till anarkoprimitivism

Jag tycker mycket om socialismen när den är som bäst, dvs. när den inte är statssocialism av sovjetisk typ, utan gräsrotssocialism, anarkosocialism. Kärnan i denna typ av socialism är utrotandet av alla klasskillnader, att det inte skall finnas rika och fattiga, att alla ska vara jämlika, inte bara i teorin, utan även i praktiken.
 
En tänkare som hyser denna sorts socialism till sin yttersta spets, är den ryska författaren Leo Tolstoj (1828-1910) (som inte är utan skuld i att ryssarna valde statssocialismen på 1900-talet), som ville utrota klassamhället, och menade att det endast lät sig göras om stadskulturen lades ner, och alla återvände till det enkla självförsörjande bondelivet, utan herrar som levde på deras arbete. All flärd och lyx skulle läggas ner, eftersom detta alltid går på bekostnad av någon, och fostrar klasskillnader. 
 
Men vad påminner detta om? Är inte detta den klassiska formen av primitivism, som Rousseau och Thoreau förespråkade? (Tolstoj var förresten djupt påverkad av Rousseau, som han tyckte mer om än någon annan modern författare)
 
Och påminner inte detta även om den moderna formen av primitivism, som bl.a. filosofen John Zerzan förespråkar, och som ofta lutar åt det som kallas "anarkoprimitivism", ett liv i enkelhet och frivillig fattigdom, utan herrar, med urfolken som förebilder?
 
Jag tror det. Tolstoj var en slags sin tids anarkoprimitivist, och skulle nog ha känt igen sig i både Zerzan och Derrick Jensen (fast Tolstoj var pacifist, vilket inte Jensen är). 
 
Vad är då slutsatsen av detta? Jo, att tar man verkligen socialismen på allvar, och genomför den på gräsrotsnivå helt ut, leder den obönhörligt till anarkoprimitivism. Varför? Jo, eftersom om man vill utrota klasskillnaderna går det inte genom att alla blir överklass eller medelklass, eftersom dessas välstånd alltid bygger på exploatering av folk i periferin, av arbetarklassen. Centrum är beroende av att det finns periferi här, teknologiska framsteg t.ex., är inget annat än en förskjutning av (och omvandling av) resurser från periferins tid och rum till centrums överflöd, vilket särskilt professorn i humanekologi Alf Hornborg har påpekat. Det är en illusion att tänka sig att överflödet i centrum kan komma till utan en periferi som betalar priset, att tänka sig att allt skulle kunna bli centrum. 
 
Eftersom det inte går att tänka sig att alla skulle kunna bli välbeställda, måste vi välja en annan strategi om vi ska avskaffa klassamhället. Och här menar jag att Tolstojs lösning är den enda vettiga: att alla blir fattiga, självförsörjande bönder. Det fungerar faktiskt - det är genomförbart, eftersom vi kommer därifrån, vi kommer alla från urfolk, där detta har fungerat, och det fungerar även idag bland världens kvarvarande urfolk. Och den fattigdomen jag förespråkar är inte slummens och svältens fattigdom, bara frivillig enkelhet och fokus på det som verkligen behövs. Böndernas armod och svält genom tiderna har ofta berott på att de varit tvungna att föda folk i städerna och betala skatt till staten. De hade behövt människorna i staden till att vara med på åkarna istället för att leva på böndernas arbete.
 
Med dagens kunnande, särskilt med permakulturen, skulle absolut ingen behöva svälta om vi alla återgick till det fria bondelivet och bildade små ekobyar på landsbygden. Det skulle istället bli en välsignad och frivillig fattigdom i Jesus´ och Franciskus´ spår, där alla hjälpte till, så att ingen behövde svälta och slita ut sig (bönderna på medeltiden talet jobbade faktiskt långt mindre än dagens bönder, enligt denna artikel, och denna, och det var bl.a. för att städerna inte var nära på så stora den gången som de är idag). Jag tror det var detta Tolstoj avsåg. Kanske till och med Marx hade gillat denna tanke?
 
Dagens vänster i partipolitiken representerar en oerhört urvattnad socialism, tusen mil från den gräsrotssocialism jag förespråkar här. Skillnaden mellan idé och praktik, ideal och verklighet, är här överväldigande. Man får intrycket att vänstern inte riktigt tar socialismen på allvar, lika litet som partipolitiken tar demokratin på allvar, så att det blir verklig, gräsrotsaktig demokrati. Hade de gjort det, hade de väl varit anarkoprimitivister hela bunten, och sysslat med ekobyar istället för partipolitiskt maktspel. Makt tycks alltid korrumpera politiken, korrumpera socialismen, urvattna och förvanska den. Idag behövs visserligen hjältar inom partipolitiken som driver den framåt, men jag skulle också säga att vi i lika stor grad behöver praktiska exempel på gräsrotssocialism såsom Suderbyns ekoby på Gotland, och kanske detta är den primära politiska arenan, där framtiden avgörs, av vilken partipolitiken får sin inspiration?

Något om segelfartyg som en nyckel till övergången mellan globalisering och lokal ekonomi

Största delen av våra varor fraktas idag på haven av lastfartyg, eller s.k. "containerfartyg", av vilka det finns över 90 000 globalt. Det är mycket tack vare lastfartygen som globaliseringen har varit möjlig. Men, ett enda stort lastfartygs föroreningar är lika stort som föroreningarna från 50 millioner bilar, står det i denna artikel
 
Johan Landgren och Roberth Hansson gjorde mig uppmärksam på segelfartyg i sin bok "Olja för blåbär. Energi, makt och hållbarhet" (Fri tanke 2015), som jag läser i just nu, att segelfartyg kan utgöra en stor hjälp för de globala transporterna när oljan börjar sina. Jag tror de har rätt. De skriver att man kan göra om vanliga lastfartyg till segelfartyg. Jag tror att detta kommer att löna sig i stor grad med tiden. Även om jag är emot globaliseringen, genom det press det sätter på tredje världen, där de fattiga måste slava för det rika väst istället för att odla sin egen mat och vara självförsörjande (vilket jag tror är en stor orsak till att 800 miljoner går svältande), så tror jag att (som jag flera gånger har påpekat på denna blogg) vi måste bygga broar tillbaka till naturen och en rättvis värld, som är en lokal ekonomi (en kretsloppsekonomi). Segelfartyg tror jag kan spela en stor roll i detta (tåg är en annan bra sak). De har inga utsläpp (förutom i konstruktionen), och sparar på oljan, som vi behöver för andra saker, för att möjliggöra omställningen. Och om vi ska rädda klimatet måste vi nog lämna det mesta av våra kvarvarande fossila bränslen i marken.
 
Segelfartygen kan t.ex. förse oss med helt avgörande reservdelar och produkter som förnyelsebar energiteknik och hjälpa oss att kontrollerat avveckla civilisationen istället för att kollapsa i kaos. 
 
Bloggen "Olja för blåbär" (Landgrens och Hanssons blogg) skriver också om att man redan börjat elektrifiera färjor. Också det (och elektrifiering av lastfartyg) kommer att bli viktigt i framtiden, och är ett framsteg, även om jag inte tror det (och övrig elektrifiering) kommer att rädda oss från nödvändigheten att skala ner vår ekonomi, dvs. behovet av "nerväxt" istället för tillväxt. 
 
Richard Heinberg är en skarp röst (ingalunda någon extremist, utan representerar mittfåran i miljörörelsen) med stor auktoritet som särskilt har påpekat att vi inte kan driva vår nuvarande gigantiska globala ekonomi med förnyelsebart och el, utan vi är tvungna att skala ner den om vi ska klara det, detta p.g.a. den ofattbart stora utmaning det är att bara byta energikällor utan att skala ner, med alla de problem som "intermittency" innebär, alltså det faktum att det inte alltid blåser och solen inte alltid skiner, samt de problem som finns med lagring av energi från förnyelsebara energikällor, för att inte tala om svårigheterna med att få ett fungerande elnät med dessa. Gail Tverberg är också en akademisk energiforskare som påpekat de svåra problem som förnyelsebart innebär. Jag rekommenderar hennes seriösa blogg, som visserligen är krävande att läsa. 

Svar til Håkon Risnes om den fria viljan. Skillnaden mellan determinism och fatalism

Håkon Risnes, min norska vän från den tidiga ungdomen, undrar varför jag kämpar för en bättre värld om jag inte tror på den fria viljan. Här kommer mitt svar, som en fördjupning av föregående inlägg: 
 
 
"Håkon, jag tror att jag kan välja att göra gott, och förändra världen, men detta har alltid sina bestämda orsaker i ett kausalt sammanhang, därför tror jag inte att jag har fri vilja. Men jag måste ändå välja, och det jag väljer har betydelse. Jag tror du blandar mellan determinism och fatalism här, som man lätt gör om man inte har läst på om ämnet. Sekulära filosofer som inte tror på den fria viljan, tror väldigt sällan på fatalismen, som är en tro på att allt är förutbestämt av ödet eller en gud, och det spelar ingen roll vad man gör. Jag vet inte om en enda ateistisk filosof som är fatalist, det är ofta religiösa människor (som vissa muslimer) som är fatalister. Jag är determinist, och det betyder att allt som sker, sker i ett orsakssammanhang, vi kan inte häva oss över detta, vi är bundna till detta sammanhang, och är därför inte fria. Men låt oss ändå kasta oss i den dans som verkligheten dansar med oss, där vi inte har kontrollen, och inte är fria, eftersom det är verkligheten som leder dansen. Låt oss reagera på verkligheten och allt som är gott, så att vi gör de rätta valen, dock utan att ta ära för det, eftersom det trots allt var verkligheten som orsakade det, alla dom faktorer som skapar oss i varje enskilt tillfälle. Det är dessa faktorer vi har att tacka om vi gör det goda, inte oss själva, som inte är fria."
 
 
Sedan undrade Håkon Risnes om inte allt ansvar för våra handlingar tas bort med detta tankespår, och om inte ont och gott försvinner. Till det svarade jag såhär:
 
 
"Håkon Risnes, jag tror inte vi kan äras eller lastas för våra gärningar, vi är ytterst sett inte moraliskt ansvariga för våra handlingar, hur konstigt det än låter, eftersom vi inte har fri vilja, men står bundna i ett orsakssammanhang som vi inte kan häva oss över. Men detta betyder inte att det inte finns gott och ont, att dessa två finns, förnekar jag inte. En handling kan vära nyttig, även om vi inte kan äras för den. Och likaså kan en handling vara skadlig även om vi inte kan lastas för den. Och angående att vara ansvarig för sina handlingar, så tror jag människan bör ses på samma sätt som vi ser på djuren, vi lastar ju inte en hund som biter en människa. Den har inte fri vilja, men handlar på instinkt och efter fysikens lagar. Och eftersom människan zoologiskt sett är ett djur, tror jag vi lyder under samma lagar som djuren, vi handlar också mycket på instinkt och enligt fysikens lagar."
 
 
 
 

Varför jag inte tror på den fria viljan

Underligt, jag har forskat lite kring debatten kring den fria viljan, och jag har inte hittat någon känd ateist på nätet som skulle tro på den fria viljan (förutom Robert Nozick, Michael Shermer, Noam Chomsky, John Searle och till en viss grad James Randi), det verkar nästan alltid vara de religiösa som har denna tro, och som behöver denna tro för att rättfärdiga sin religion. Inte ens ateisten Daniel Dennett, som av vissa anses tro på den fria viljan, tror egentligen på den, utan han använder bara ett vilseledande språk, och vill inte att man ska berätta åt folk att dom inte har en fri vilja, för att inte göra dom moraliskt slappa (läs en diskussion om detta här).
 
Men jag tror inte man blir moraliskt slapp om man inte tror på den fria viljan. Jag tror istället att man får empati och förståelse för alla sina egna och andras fel och brott. Man kommer att behandla andra mer humant, behandla fångar mer humant, och man kommer definitivt att ha mindre hat till andra, mindre agg. Det får oss att tänka att ingen är värd att lida eller torteras, ingen är värd att förtryckas i stor fattigdom och nöd, att ingen förtjänar det. Och ingen förtjänar heller att vara rika och leva på andras arbete. Det får oss att kämpa för en mer rättvis och human värld, mot ojämlikheter. Om fler inte skulle tro på den fria viljan skulle många krig ha kunnat undvikas. 
 
Jag tror överhuvudtaget detta hjälper en att försonas med livet och döden, istället för att hela tiden strida emot dessa. Och det gör inte att man slutar kämpa för rättvisa och för planeten - att vi inte har fri vilja innebär inte att vi inte kan förändras och eller att vi inte kan påverka andra. Vi tar bara inte åt oss beröm för det goda vi gör, precis som vi inte skuldbelägger brottslingar. Vi kunde inte ha gjort annorlunda, ingen kunde ha gjort annorlunda. 
 
Det är bara att hänge sig åt den underliga dans som Moder Jord har bjudit upp oss till, och där vi inte har kontrollen, och aldrig någonsin har haft det. 
 
 
 
Uppdatering 15.9.: När jag forskat lite noggrannare i fri-vilja-debatten, hittar jag flera ateister som tror på den fria viljan (i libertariansk bemärkelse), så mitt inledande antagande att jag inte hittar kända ateister som tror på den fria viljan, stämmer inte längre. Tro på och förnekande av den fria viljan är även ett hett debattämne bland ateisterna själva. Men jag håller fortfarande fast vid att religiösa långt oftare tror på den fria viljan än ateister. Och att de ateister som fortfarande tror på den libertarianska fria viljan, är sådana som inte tänkt så mycket på frågan, och många ateister finner sig även i någonslags gråzon mellan libertarianism och fri-vilja-skepticism, ofta någon form av kompatibilism
 
Jag finner också alltfler teologer och kristna som inte tror på den fria viljan, kända sådana är Martin Luther och Charles Spurgeon. Så religiösa fri-vilja-skeptiker finns förvisso. 

Här, på internet, verkar frågorna avgöras

Här, på internet
verkar frågorna avgöras,
de urtida frågorna
tidigare höljda i dunkel 
på grund av för lite information.
 
Här, på internet,
i Peak Information
har informationsmängden blivit 
så överväldigande
att det inte går att stoppa huvudet
i sanden längre. 
 
Fråga efter fråga avgörs här,
den främsta av dem väl Guds 
och det övernaturligas existens,
de är inte svåra att lista ut längre, 
med sådana otroliga
informationsmängder:
miljarder och åter miljarder
av internetsidor.
 
Även framtiden avgörs här, redan nu,
med mer och mer information
om Peak Oil och klimatförändringarna. 

Om

Min profilbild

Lars William Larsen

Jag är 33, poet och ekofilosof (dock inte akademisk sådan). Kallar mig även "Skogsmannen Snigelson", eftersom jag sover en del i skogen i en grotta och en liten hydda/håla, och känner mig lite som en naturens och djurens son, både stora och små djur. Jag är städare och byggmålare till yrket, studerar halvtid vid vuxengymnasiet Komvux för tillfället. Jag bor hos min flickvän Titti Spaltro i Stockholm centrum (fast min egentliga bostad är en liten hydda/håla i Nackareservatet. Jag bor inte officiellt hos Titti. Jag har bott i hyddan/hålan på heltid under många år som hemlös). Jag är också miljöaktivist, är med i Greenpeace som volontär. Intresserad av naturen, djuren och de fattiga, av vilda ursprungsbefolkningar, anarkoprimitivism, klimatet, oljetoppen, naturmystik, humanekologi, djupekologi, självförsörjning, ekologiskt hållbar livsstil, mänsklighetens, planetens och andra arters överlevnad i framtiden. Man når mig på: naturensbarn(at)yahoo.com, samt i kommentarfältet på bloggen.

RSS 2.0