Den här bloggens aktiva tid är ute, jag startar en ny blogg

Efter detta inlägg kommer jag inte att skriva längre på denna blogg (den kommer dock att finnas tillgänglig för den som vill läsa gammalt stoff), av flera orsaker. Den har för det första blivit överfull, den har för många kategorier och de mest använda kategorierna har allt för många inlägg. Fortsätter jag med bloggen blir den svår att orientera sig i, så mycket har jag skrivit.
 
För det andra inleder jag den 3.10 en ny fas i mitt liv, eller snarare återgår jag till något för mig mycket typiskt; tiggarmunkens och luffarens liv. Jag vill inte längre leva det bekväma liv jag levt i Stockholm, utan jag vill gå ut på vägarna och "predika" omvändelse från civilisationens barbari i alla städer och byar jag går igenom.
 
Jag har för detta ändamål upprättat en ny blogg, som heter "Klimatpilgrimer", och som man kan läsa här. En kollektivblogg för mig och de som vill vandra med mig, för tillfället enbart flickvännen Titti, men vem som helst får vandra med oss.

Stora människors sista ord

Martin Luther: "Vi är alla tiggare. Det är sant"
 
David Petander: "Jag har givit mitt liv. Hur långt har Riket kommit?"
 
Jakob Böhme: "Nu får jag härifrån, in i Paradiset" (han sade detta medan han hörde himmelsk musik från andra sidan)
 
Franciskus av Assisi: "Den 2 oktober 1226 höll han den sista nattvarden med bröderna. Nästa kväll såg Franciskus döden komma in i rummet och hälsade honom med. ”Var välkommen, min broder Död”. Bröderna lade honom nu på ett grovt lakan på golvet Korsgången i Ystadklostret. Detalj från valvet i klosterkyrkan. och man täckte honom med aska och jord. Svagt kunde bröderna höra Franciskus sista ord: ”För min själ ut ur fängelset, så att jag får prisa ditt namn!”" (från denna artikel)
 
Nathan Söderblom: "Det finns en levande Gud, jag kan bevisa det genom religionshistorien."
 
Leo Tolstoj: "Jag älskar sanningen"
 
Mahatma Gandhi: "Å Gud!"
 
Bob Marley: "Pengar kan inte köpa liv"
 
August Strindberg: "Allt är försonat"
 
Gustaf Fröding: "Jag vill inte vara något ideal"
 
Gunnar Ekelöf: "Vid halvtvåtiden på natten, efter orolig sömn, då G. talar mycket men ohörbart, ber om vatten, ändrar till penna, knäpper upp pyamasjackan, känner med ena handens fingrar utefter revbenen, pekar sedan med pennan mot hjärtat och säger ”det här är hjärtat ”" (Magnus William Olsson i denna artikel)
 
Henry Ward Beecher: "Nu kommer mysteriet"
 
Ludwig van Beethoven: "Vänner, applådera. Komedien är över"
 
Victor Hugo: "Jag ser svart ljus"
 
Henry David Thoreau: "Älg, indian."
 
John Keats: “Jag kan känna tusenskönorna växa över mig."

Christina Rossetti: “Jag älskar alla. Om jag någonsin hade en fiende, skulle jag hoppas att möta och välkomna denna fiende till himlen."
 
Emily Dickinson: "Jag måste gå in, dimman stiger:"
 
Sir Isaac Newton: “I don’t know what I may seem to the world. But as to myself I seem to have been only like a boy playing on the seashore and diverting myself now and then in finding a smoother pebble or a prettier shell than the ordinary, whilst the great ocean of truth lay all undiscovered before me."
 
Charles Darwin: "Jag är inte det minsta rädd för att dö""
 
 
Edith Södergrans kanske sista dikt: 
 
Ankomst till Hades
 

Se här är evighetens strand,
här brusar strömmen förbi,
och döden spelar i buskarna
sin samma entoniga melodi.

Död, varför tystnade du?
Vi äro komna långt ifrån
och äro hungriga att höra,
vi hava aldrig haft en amma
som kunnat sjunga såsom du.

Kransen som aldrig smyckat min panna
lägger jag tyst till din fot.
Du skall visa mig ett underbart land
där palmerna höga stå,
och där mellan pelarraderna
längtans vågor gå.


Något om atomens evighet, Big Bang och universums oändlighet

Svar till kyrkomusikern i Skarpnäckskyrkan Miguel Robaina på Facebook, som menade att atomerna har haft en början, inte är från evighet. Han citerar fysikers teorier om att i det tidiga universum var hettan så stor att bara subatomära partiklar fanns. Mitt svar:
 
"Monsigneur Robain , jag undrar verkligen hur fysikerna har kommit fram till det där. Det känns mest som lösa spekulationer, som människor med hybris har fastslagit som vetenskapliga sanningar. Jag tycker Big Bang-teorin känns väldigt konstig. Man börjar fråga sig frågor som "Vad fanns innan Big Bang? Det måste ha funnits något där innan, ty kosmos är från evighet. Vad fanns runt den där ofattbart lilla massan som Big Bang startade med? Har kosmos inte alltid varit oändligt stort? Big Bang-teorin känns lika konstig som de religiösa fundamentalisternas teori om att Gud skapade kosmos ur ingenting en gång. Jag upplever det som mer rimligt att anta att atomerna varit atomer från evighet, och att vårt universum alltid har funnits. Dock finns det kanske andra universa, och oändligt många sådana. Men jag tycker det känns mera rimligt att anta att vårt universum är oändligt stort. Visserligen expanderar vårt universum, men det känns väldigt konstigt att tänka sig att någonstans tar vårt universum slut och ett annat universum tar vid. Vad är då gränsen mellan vårt universum och nästa universum? Är det en betongmur? Det hela blir absurt när man tänker på det lite djupare. Att galaxerna rör sig hela tiden ifrån varann, kan ha andra förklaringar än att vårt universum har ett begränsat omfång, och är det så, då faller Big Bang-teorin till marken."

Vad syftar helgonglorian på i den kristna konsten?

Vad symboliserar glorian kring helgonens, madonnans och Jesu huvud i den kristna konsten? Kanske bl.a. att helgonen levde med huvudena inuti paradiset, i "sin egen verklighet" mitt bland människorna, en verklighet som inte tillhörde denna världen, utan himlen, som jag tolkar som naturens paradis. Denna verklighet omslöt deras huvuden som en beskyddande bubbla, en "antibubbla", dvs. en bubbla som inte var åtskild från verkligheten, utan bara från civilisationen - den sanna bubblan. En bubbla som skyddade deras huvuden från "satan, köttet (sin "gammeladam", sin fallna natur) och världen", som man säger bland de kristna.

Industrialismen - resultatet av protestantismens förkastande av helgonfromheten?

Industrialismen föddes i England i mitten av 1700-talet, efter 200 års protestantiskt (anglikanskt *) styre. Kanske var industrialismen protestantismens konsekvens, precis som sociologen Max Weber menade att kapitalismen möjliggjordes av protestantismens etik? Var det en konsekvens av att protestantismen förkastat helgonidealet? Inte bara helgonkulten, utan själva den katolska helgonfromheten förkastades (inte helt, men i centrala avseenden), ty nu kunde man komma till himlen utan goda gärningar, genom rättfärdiggörelsen av tro allena. Protestantismen har inte många riktiga helgon och heliga dårar i sina protestantiska kyrkohistorier (katolska och ortodoxa kyrkan översvämmas av sådana). Dom har såklart funnits (tänk bara på George Fox, Sadhu Sundar Singh och David Petander), men de flesta har inte räknats med, och de som räknas kallas inte helgon, p.g.a. föraktet för katolsk helgonfromhet, som ansetts som "gärningsfrälsning", självrättfärdighet. Detta har sina konsekvenser. Nu stävjades inte längre girigheten och förslavandet av varelser av några helgon, några Franciskusar som kom och störde den fina självbilden (Franciskus av Assisi hade nog känt vämjelse inför industrialismen, hade han levt under dess tid, han hade förkastat den på det kraftigaste), utan Babylon fick fria tyglar. Och Luthers tvåregementslära, att man skiljde mellan andligt och världsligt, lade ved på den elden. Kanske även förslavandet av afrikanerna har en del av sina rötter i protestantismen? Slavhandeln med afrikanerna föddes ju främst i det protestantiska London, utan större protester från den anglikanska statskyrkan. "The Anglican church, was directly involved in slavery", skriver professor James Walvin i denna akademiska uppsats 2008.
 
Om du har studerat helgonlegenderna, så har du nog märkt att deras livsstil var rena motsatsen till industrialismens livsstil, särskilt ser man detta hos de heliga dårarna (många heliga dårar finns representerade bland helgonen). Du ser dem bo i öknen, i skogar i eremithyddor och grottor, i kloster nära naturen, och du finner dem alltid förkasta "världen", dvs. den fallna mänsklighetens "civilisation", "Babylon". Dom lämnar alltid denna, och lever helt för Gud och paradiset. Förstås finns det babyloniska katolska "helgon" som Thomas av Aquino och Ignatius av Loyola (en inkvisitionens hantlangare), men även där finner du samma strävan, i alla fall, som hos de äkta helgonen. Dessa två skulle nog inte heller ha gillat industrialismen, som är girigheten och slavdriften satt i system.
 
Men varför förkastade inte John Wesley och metodismen industrialismen (de gillade inte många av industrialismens konsekvenser, såsom social utslagning och slaveri, men de förkastade aldrig den själv såsom ludditerna gjorde, vad jag vet), de var med om dess födelse, mitt i dess epicentrum! Det var nog för att helgonidealet i centrala delar hade förkastats av reformatorerna. Dessa senare har med detta gjort större skada än vi kanske anar, och Luther t.o.m. förföljde "kättare" och "svärmare" efter att han etablerat sig i samhället, var t.ex. med och kväste Thomas Müntzers bondeuppror, brutalt, med våld (se artikel om detta här), lierande sig med maktens män, Babylon. Detta samma mönster har sedan ständigt upprepats i de protestantiska länderna, och dagens andliga rebeller plågas inte sällan i psykiatriska fängelser. Inte få av dessa är heliga dårar i vardande, vars heliga dårskap kväses i sin linda, när den ska försöka treva sig fram till ljuset, i all sin ringhet, med en massa snedsteg förstås, såsom personer bland urfolken föds fram till att bli schamaner. Men de tillåts inte detta, på brutala sätt.
 
Värt at betänka är att vårt vackraste svenska lutherska helgon, "vandrarprästen" David Petander blev kraftigt motarbetad bl.a. eftersom man menade att han förkunnade "gärningsfrälsning". Det var en av skälen till att han misslyckades i sin mission, så att det aldrig blev den väckelse han hade hoppats på. Och denna anklagelse mot Petander härstammar ytterst från det protestantiska förkastandet av centrala delar av helgonfromheten.
 
Är det dags att återupprätta helgonidealet, tillsammans med Peter Halldorf, Martin Lönnebo & co? Vi måste göra det om vi ska ha en chans att vända utvecklingen, ty den pekar käpprakt åt helvete, just p.g.a. industrialismen.
 
 
* Anglikanismen är visserligen en korsning av katolska kyrkan och protestantismen, och det är omdebatterat om man kan kalla den protestantisk, men jag väljer att kalla den det eftersom den uppstod genom en reformation inspirerad av de protestantiska reformatorerna, där banden klipptes till påven.

Päronen i Centralbadets park som ingen verkar bry sig om

Jag och Titti har på sistone plockat massor av goda päron från marken i Centralbadets park vid Drottninggatan i Stockholm, det kryllar av dem på marken, och ingen verkar bry sig om dem, precis som ingen verkar bry sig om äpplena från de många halvvilda äppelträd som ingen sköter mer och som vem som helst får äta av, som man kan hitta runt omkring i Stockholm. 
 
Kan orsaken till att ingen verkar bry sig om dessa päron, vara att folk i Stockholm liksom inte lever på den nivån där det är möjligt att lägga märke till dessa päron och uppskatta dem, de lever inte rotade i materien och "the basics", utan istället i en alternativ verklighet, en bubbla i skallen, uppumpad av media, där man har för mycket att göra, får för många intryck, har för mycket mat, ser för mycket på TV, har för många prylar, har för mycket av allting. De hinner helt enkelt inte med det som sker på gräsrotsnivå, de ser inte det, deras mål är något annat; storhet i denna världen. 
 
Trist, detta. Men det positiva med det är att det faller så många smulor från de rikas bord, när de har för mycket mat. 

Klagotraditionen i mysrummet på teologiska fakulteten i Åbo

Nu ska ni höra något lustigt. 
 
När jag studerade teologi i Åbo, vid teologiska fakulteten där (jag studerade i två och ett halvt år), hade vi ett kafferum för teologiestuderandena, som kallades "mysrummet" (de har ett sånt ännu idag). Jag skulle snarare kalla rummet för "klagomuren", för där satt man och klagade över hur tungt det var med grekiskan och hebreiskan och det ena med det andra, men mest satt man och pratade smörja och vilade sig från allt. 
 
Men klagandet över grekiskan och hebreiskan och annat tungt inom studierna har nästan blivit tradition för Åbo Akademis teologiska studenter, det har liksom skapats en slags typiskt mysrumsmanér, en ton som är typisk för mysrummet. 
 
Men aldrig har jag hört någon säga att det är något som är fel med teologiska fakultetet, att de tunga studierna liknar mentalt slaveri, att det är fel att pliktläsa för att göra karriär i Babylon, utan läsandet ska vara en lust som man gör för att komma vidare i sin andliga utveckling. 
 
Inte ett knyst om sådant. Det verkar som om dessa tankar aldrig flugit in i teologiestudenternas skallar. 
 
Men jag lämnade studerna på hälft, bl.a. annat för att jag upplevde att de dräpte min naturliga läslust. Jag började förknippa böcker med plikt och måsten och träldom, istället för de djupa lustupplevelser jag hade haft med böcker i min barndom och tidiga ungdom. Och det förhållandet till böcker kom också tillbaka efter att jag slutat med studierna, och nu är det återställt sedan många år. Fast så djup lust till böcker som jag hade i barndomen kommer jag väl aldrig mer att få. 

Vad är din mest romantiska upplevelse?

Får jag svara vad min är (du kan berätta om din i kommentarsfältet)? Det är de upplevelser jag hade när jag 2005 dansade barfota (springande, i nån sorts "springdans") till min mp3-spelares romantiska låtar i Kråkkärssskogen (Varissuoskogen) i utkanten av Åbo, där jag bodde under min  teologiska studietid 2004-2006. De upplevelser jag hade med skogen och musiken, där jag kom i kontakt med min barndoms sagolika skogsupplevelser, lade grunden till hela min kommande naturmystiska ekofilosofi och "karriär" som tiggarmunk i min egen munkorden, Den Heliga Naturens Orden
 
Men om jag ska välja en upplevelse från denna tid som barfotadansare i skogen, som var höjdpunkten, var det nog det jag upplevde natten då jag firade mitt och Naturens bröllop, en sommarnatt 2005, då jag tog en liten tall i Kråkkärsskogen till äkta, som min invigning i troheten till Naturen. Det var en symbolisk handling, och min lilla tall fick representera Naturen. Jag köpte en guldring och gjorde en ring åt tallen av guldpappersband.
 
Men det som gjorde outplånliga intryck på mig, var när jag den natten hörde på Edvard Griegs sång "Solveigs vuggevise", bland andra sånger och klassiska musikstycken (jag hade planerat allt i förväg). Den sången gav mig känslan av att vara som ett spädbarn i Naturens famn, och Griegs sång var Naturens egen röst, Naturen som vaggade mig till ro i sina armar. 
 
Jag var så mycket mer romantisk förr i tiden, psykmedicinerna har dräpt mycket, men jag känner att jag fått lite tillbaka i takt med nedtrappningen av mina mediciner, något som kan studeras i mina dikter, som fått mera känsla efter hand. 
 
 
Orden till Solveigs vuggevise
 
Sov, du dyreste Gutten min!
Jeg skal vugge dig, jeg skal våge.
Gutten har siddet på sin Moders Fang.
De to har leget hele Livsdagen lang.
Gutten har hvilet ved sin Moders Bryst
hele Livsdagen lang.
Gud signe dig, min Lyst!
Gutten har ligget til mit Hjerte tæt
hele Livsdagen lang.
Nu er han så træt.
Sov, du dyreste Gutten min!
Sov! Sov!
Jeg skal vugge dig, jeg skal våge.
Sov! Sov!
Jeg skal vugge dig, jeg skal våge.
Sov, du dyreste Gutten min!
 
(Edvard Grieg)

Vad om den övermänskliga roboten vill tillbaka till naturen?

Låt säga att robotbyggarna bygger en robot som är smartare än människan, med hjälp av artificiell intelligens, något som t.ex. Sam Harris, Nick Bostrom och Max Tegmark (alla ansedda som superintelligenta) tror kommer att hända. Roboten blir sedan vetenskapsman. Vad gör robotbyggarna och vår superintelligenta trio om roboten kommer till konklusionen att vi håller på att förstöra naturen, och att vi, om vi ska ha en chans till räddning, måste avveckla civilisationen och återgå till naturen?

En replik till Daniel Quinn om den mänskliga jaktens födelse - det egentliga "syndafallet". Samt något om människans intelligens i jämförelse med andra arters

Daniel Quinn (han gick bort i år, hedrat vare hans minne!) försvarar i boken "The story of B" (1996) att människan ska få jaga med att vegetariska arter är lika våldsamma som sådana som jagar. Men här har han inte tänkt riktigt efter. Urfolk som jagar dödar bra många fler djur än schimpanser gör, dessa senare dödar högst några myror, insekter och smådjur en sällan gång ibland, och så kan de någon ytterst sällan gång mörda någon i flocken. Bråkar gör de säkert lika ofta som människan. Men är det det att jagande urfolk dödar andra djur och inte varann, som gör dem lika lite våldsamma som chimpansen, enligt Quinn? Är andra djurs liv mindre värt än de i den egna flocken/stammen? Jag tror inte det, och det är väl därför jag kommer till en annan konklusion än Quinn; vi blev mer våldsamma när vi började jaga, och gick emot vår tidigare relativt fredliga apnatur, evolverad fram i milliontals år, organiskt. Vad var det som fick oss att börja jaga? Inte evolution, utan att vi lämnade vårt urhem djungeln, där vi ännu kunde leva som chimpanser på frukter, saftiga stjälkar och nötter. Och vad fick oss att lämna djungeln för ungefär tre millioner år sedan (uppgift från Paul Roberts bok "The end of food", 2008, se här)? Inte evolution, utan klimatförändringar, och ett behov av att expandera istället för att begränsa oss som svar på dessa olyckor. Till slut, för ca två millioner år sedan (se artikel om det här), började vi offra andra djur istället för oss själva för att kunna överleva utanför djungeln, vi började jaga istället för att begränsa vårt barnafödande så vi kunde fortsätta livnära oss på den sinande maten utanför djungeln, som sedan länge kommit att innefatta även as, vi var bl.a. asätare innan vi började jaga. Jaktens födelse hos människan är, enligt min ekofilosofi, tillsammans med lämnandet av djungeln, det egentliga "syndafallet", som fick oss att gå emot vår natur, den som vi evolverat naturligt till (vi har ännu inte lyckats lura denna natur, och skaffa oss huggtänder genom evolution! Trots miljontals år av köttätande och jakt! Och vår kropp säger också ifrån vid för mycket köttätande, vi får alla möjliga sjukdomar som inte lejonet får! Se en medicinprofessors uttalande om detta, här). Att vi gått emot vår natur i flera miljoner år har gjort oss grymma och hårda till sist - den "civiliserade" människan uppstod. Så grymma att vi dödar djur på löpande band i väldiga djurfabriker (koncentrationsläger!) för att göda feta amerikanare, och plågar minkar och rävar med livstids isoleringsceller (små burar). Allt detta började med jakten, jakten gjorde oss grymma till sist. Jag upplever inte lejonet som grymt, hen måste jaga, och hen har aldrig gått emot sin egen natur, hen har evolverat till köttätare i miljontals år, har inget syndafall, och har heller inte erövrat världen och lagt den under sig som en diktator, som människan. Men när någon blir jägare och köttätare som inte ska vara det, då kan det uppstå störningar i ekosystemet, som människan är ett bevis på, inte minst om denna varelse är utrustad med en överutvecklad matematisk-logisk-analytisk intelligens, och har händer. Quinn menade att jakten gjorde oss mer intelligenta än aporna, och att jakten möjliggjordes av denna "större" intelligens, vilket spårningen av byten visar, men jag menar att Quinn klumpar ihop all sorts intelligens, som om människans speciella sorts intelligens, det människan är bra på, vore måttet som allt ska mätas med. Jag menar att människan bara utvecklat en sorts intelligens, den matematisk-logisk-analytiska, in absurdum, och låtit bli de andra sorterna, där andra djur kan vara långt bättre än oss. Tänk på hundarnas speciella sorts instinktiva luktintelligens, eller den intelligens som får myrorna att samarbeta och lyckas bygga myrstackar. De icke-mänskliga djuren verkar vara långt bättre än människan på all sorts instinktiv intelligens, där man är ett med sig själv, ett med sin natur, och ett med omgivningen. Vem har sagt att dessa intelligenssorter är mindre värda än den matematisk-logisk-analytiska intelligensen, den som lärde oss jaga? Jag skulle snarare säga att den främsta intelligensen är den som får en art att bli maximalt nyttig för ekosystemet och biodiversiteten, och den som lyckas anpassa sig till miljön bäst, och där är dagens människa den yttersta förödelsen, det intelligensmässiga bottennappet. Och detta började med jakten och den därav följande expansionen över hela jordklotet (vi lämnade Afrika för två millioner år sedan, samtidigt när vi började jaga, se här). Vi borde ha nöjt oss med vår sanna ekologiska nisch, vårt "paradisiska" urhem, djungeln, det hade varit den sanna intelligensen, och denna intelligens kan inte mätas med några IQ-tester, ej heller i jaktprestationer. Men vi silade myggen och slukade kamelen, som så många gånger senare. 

Om behovet att spåra "Gud" i vår tid, för att överleva andligen

För att överleva utanför djungeln var stenålderns jägare-samlare tvungna att bli mästare på att spåra byten. För att överleva andligen utanför paradiset idag, dvs. i civilisationen, är man tvungen att bli mästare på att spåra "Gud". Spår som blir allt sällsyntare i städerna. Hundarna och gatuduvorna finns förvisso, likaså alléträden, buskarna och sparvarna i dem, men ensamheten bland människorna, bristen på "Gud" bland dem, kan leda till andlig svält och död, dvs. att man blir som alla andra civiliserade, en "babylonmänniska", en naturförstörare och indirekt en djurplågare. Jag vet om folk som "dött" andligen av andlig svält, hippien som givit efter och skaffat vanligt jobb och bil. Ett råd i hur man spårar "Gud"; hen finns på bottnen, i undergroundlivet, stundom föraktad och stundom försmådd av de civiliserade människorna. En insikt grundad på bitter erfarenhet. Sök "henom" där. 

Något om panpsychismens förtjänster

Panpsychismen (läran att all materia har medvetande) överbryggar dualismen ande - materie, och gör att vi inte tvingas välja antingen anden eller materien, antingen spiritualism eller materialism. Detta senare har varit en plåga för filosofer genom historien, och har lett dom vilse mången gång. 
 
Beaktansvärt är att den store filosofen Bertrand Russell, var panpsychist. 
 

Något om de civiliserade ateisternas förmenta religionslöshet

De civiliserade ateisternas inre verklighet idag, deras psykiska bubbla åtskild från materien och naturen, är bara en sekulariserad version av de kristna fundamentalisternas andevärld genom historien, som också varit frikopplad från materien och naturen. 
 
Och så tror de civiliserade ateisterna att de är så upplysta och befriade från all religion! De är andliga fadermördare som har förnekat sin koppling till historien. 
 
Bättre vore att omfamna våra förfäder och erkänna vår bundenhet till historien, och sedan med ett klart historiskt medvetande ta avstånd från det som är fel hos våra fäder - utan att "mörda" dom, utan att förneka vårt arv från dom. 

Hur naturbarnsfilmerna blivit alltmer apokalyptiska

Naturbarnet och dess kamp mot en förtryckande civilisation är ett tema som går igen i otaliga filmer och böcker genom historien. Jag ska nu fokusera på filmer. Tänk på filmer som "Heidi", "Sound of Music", "Robin Hood", "Tom Sawyer och Huckleberry Finn", "Djungelboken", "Tarzan" och "Min onkel" (Jacques Tatis film).
 
Av svenska sådana filmer har vi främst Astrid Lindgrens "Emil i Lönneberga", "Pippi Långstrump", "Vi på Saltkråkan", "Bröderna Lejonhjärta", "Mio min Mio" och "Barnen i Bullerbyn".
 
Kommer ni på fler?  
 
Har ni lagt märke till att naturbarnsfilmerna idag ofta blivit så apokalyptiska? Jag menar de civilisationskritiska filmerna med hjältar som försöker rädda världen och återvända till naturen? Filmer som The Matrix, Sagan om Ringen och Avatar? Dessa tre är väl de mest kända. Jag såg t.o.m. en nästan apokalyptisk Bamsefilm en gång.
 
Den mysiga, idylliska romantik som fanns i gamla naturbarnsfilmer är inte så vanlig längre. Och domedagsfilmerna från Hollywood är legio.
 
Detta kommer inte av ingenting. Det är en reaktion på vår samtid.

En morgonvisa

(Egen melodi)
 
Nu spinner solen sitt ömma nät
av guld kring allt som andas.
Nu vandrar vinden med lätta fjät
mot ännu en ljuv dag som randas.
 
Förväntansfullt som i barnaår
jag går för att möta solen,
med bara fötter och tovigt hår
och sällsamma hjärtefiolen.
 
Högt upp på kullen jag styr min färd,
där utsikt ges mot Kanaan.
Där skall min lilla, min lilla värld
få spela med svanen och tranan.
 
* * *
 
(Kanaan var ett namn för Israel, "det förlovade landet", i Gamla Testamentet)

Om

Min profilbild

Lars Larsen

Jag är 33, poet och ekofilosof (dock inte en akademisk sådan). Kallar mig även "Skogsmannen Snigelson", eftersom jag sover en del i skogen i en grotta och en liten hydda/håla, och känner mig lite som en naturens och djurens son, både stora och små djur. Jag är städare och byggmålare till yrket, studerar halvtid vid vuxengymnasiet Komvux för tillfället (har en paus just nu). Jag bor hos min flickvän Titti Spaltro i Stockholm centrum (fast min egentliga bostad är en liten hydda/håla i Nackareservatet. Jag bor inte officiellt hos Titti. Jag har bott i hyddan/hålan på heltid under många år som hemlös). Jag är också miljöaktivist, är med i Greenpeace som volontär. Intresserad av naturen, djuren och de fattiga, av vilda ursprungsbefolkningar, klimatet, oljetoppen, naturmystik, politisk ekofilosofi (bl.a. anarkoprimitivism och djupekologi), humanekologi, självförsörjning, ekologiskt hållbar livsstil, mänsklighetens, planetens och andra arters överlevnad i framtiden. Man når mig på: naturensbarn(at)yahoo.com, samt i kommentarfältet på bloggen. Jag avstår från copyright till allt jag skrivit här på bloggen. Bilderna är copyrightade av Titti Spaltro. Annars är texterna här en del av "public domain".

RSS 2.0