Kroppsteologi del 2: En underlig paradox
Det är en underlig paradox att civilisationen badar i lyx och överflöd, till synes hedonistisk, men förtrycker kroppen och allt det djuriska och håller det i slaveri, tvingar kroppen upp på morgnarna till 8 timmars slaveri 5 dagar i veckan. De vilda djuren däremot, lever i djup fattigdom och askes, till synes antihedonistiska, men bejakar kroppen och det naturliga och djuriska, och går inte i något jobb, utan lever i stor frihet och spontanitet, följande sina naturliga instinkter, helt utan slaveri. Detta är en av de underligaste paradoxer vi har. Och det är en paradox som säger mycket.
Kerubteologi del 3: Om översättningen av det grekiska ordet "zoon" och om urfolks förhållande till djur
Jag har
tidigare här på bloggen hävdat att Uppenbarelsebokens fjärde och femte kapitel är Bibelns centrum. Jag skulle vilja gå vidare och säga att beskrivningen av Guds tron är dessa kapitels centrum. Men tronen har vad kanske många fundamentalister inte vill ha där;
djur. Fem djur upptar tronen och bär upp Jahve. Fyra djurliknande keruber och ett slaktat Lamm. Gud kan man inte se, även om hans framträdande beskrivs med hjälp av ädelstenar. Men de man kan se, det är djur.
Djur, som har varit så förtryckta i civilisationen! Här häpnar man och förundras över Bibelns radikalitet. Djur får den mest upphöjda position som är möjlig att få som skapad varelse, de som bär upp Jahves tron. Och Guds inkarnation på jorden är ett Lamm, en mänsklig varelse som blivit ett med Gamla Testamentets offerlamm.
Varför har detta inte fått en mer framträdande plats i kristen teologi? Djuren borde skattas mycket högt p.g.a. detta! Men det finns en orsak. Och det är att man skamligt dolt vad de fyra keruberna är för slags varelser genom att inte kalla dem djur, utan "levande varelser" (Nya Levande Bibeln), "varelser" (Bibel 2000 och Svenska Folkbibeln) eller "väsenden" (1917 års övers.) *. Detta trots att det grekiska ordet som översätts med dessa döljande ord är "zoon", och detta ord har använts för ordet djur på grekiska ända in i vår tid, vårt "zoo" kommer från det ordet, och "zoologi" betyder "läran om djur". På alla andra ställen i Nya Testamentet förutom Uppenbarelseboken i Bibeln brukar alla biblar översätta "zoon" med djur (se
här), men inte just när det gäller keruberna i Uppenbarelseboken? Varför? (man ser ju av kerubernas utseende att de är djur!) Jo, kyrkan ser ner på djuren, de passar inte som uppbärare av Jahves tron. Den vill inte heller beblanda sig med hedendomen, som ofta har djurgudar och gudar som är hälften djur och hälften människor. Kyrkan kallar inte keruberna för djur, men när Antikrist/Babylon ska kallas något, då kallas han "vilddjuret" istället för "odjuret" - det senare är en sannare översättning! Dubbel skändning av djuren! Helt upp och ner! När Bibeln upphöjer djuren, skändar kyrkan dem genom att kalla dem för något annat än djur, och när Bibeln vill skända Babylon och Antikrist och kalla dem "odjuret", då kallar kyrkan dem för "vilddjuret" istället för odjuret (odjuret är ett o-djur, ett icke-djur), något som skändar de vilda djuren i skogen något ofantligt! Något är riktigt ruttet här.
Det heligaste stället i Bibeln, Bibelns centrum, är skändat och förvrängt genom förakt för naturen, Guds ljuva skapelse. Tänk hur mycket djurplågeri som skulle ha förhindrats om kyrkan skrivit "djur" istället för "väsende" och "varelse" (och kallat Antikrist/Babylon för odjuret istället för vilddjuret). Och om kyrkan hade sagt med
N.P. Wetterlund att det bor en sådan där tronkerub i varje djurs innersta, en varelse som bär upp Guds tron.
Ja, kanske kyrkan inte hade föraktat människans djurnatur så djupt som den gjort, om det inte var för dessa översättningstabbar. Föraktat den med celibat och naturvidrig självplågeriasketism. Ty en av dessa kerubdjur var ju en människa. Även vi bär på en kerub i vårt innersta. Innerst inne är vi paradisiska djur, bakom fasaden av civilisation, men detta är tydligen något att skämmas över.
Det är underligt att jämföra detta kyrkans förakt för djur, som genomträngt hela civilisationen, även många ateister, (och som gör att vi kan plåga minkar genom att hålla dem i små burar på livstid), med urfolkens och schamanernas syn på djur. Faktum är att indianer i Nordamerika har örn- och buffeldanser där de försätter sig trance för att bli ett med de djur vars djurhamnar de dansar i. Och schamaner har
totemdjur, kraftdjur, som är djurandar från andevärlden som de har som sina guider och hjälpandar bl.a. i botandet och för sina resor i andevärlden. De har även djurgudar.
Men detta förhållande till djur rimmar med hela urfolkslivsstilen, där man vördar djuren och uppkallar sina barn efter dem, som t.ex. "Bear heart" och "Hjortfot", där man offrar till djurens andar och djurgudarna för att blidka dom när man har jagat och dödat ett djur, ja där djuren anses ha andar som lever vidare efter döden. Kyrkan har istället genom historien ofta förklarat att djuren inte ens har själar, än mindre andar som lever vidare efter döden. En katolsk präst sade till mig i Spanien 2011 att "Djuren är inte personer" när jag försökte få honom att hjälpa mig att stoppa djurplågeri i byn Orgiva i Spanien. I mina öron lät det som hädelse. Filosofen
René Descartes på 1600-talet hädade också, han sade att djuren var själlösa maskiner som varken kunde tänka eller lida (se Wikipedia-artikel om detta
här). Och hans åsikter här har haft oerhört stort inflytande på inställningen till djuren. Och han räknas som en stor filosof som alla filosofer pratar om!
Ju längre tillbaka man går i historien, desto vanligare var djurgudar och djuränglar, i alla religioner, även kristendomen, och att keruberna har en så framträdande plats i Bibeln kommer väl av att den är en så gammal religion, att djuren "hunnit komma med", så att säga, innan den andliga döden satte in. Idag har de kristnas änglar vingar; fågelmänniskor, en avlägsen klang av djuränglarna, keruberna, som hade sex vingar, mer lika insekter med två par vingar än fåglar.
Ja, jag föreställer mig liksom att de änglar som stöter i basunen (likt änglarna i Uppenbarelseboken) i vår tids apokalyps är insektänglar, tänk på vad tidningarna skrivit om insektdöden, och vilka domedagsstämningar det har väckt (se vad jag skrivit om detta
här).
Ja, i fängelset i Serbien var det små insekter som fungerade som änglar som väckte mig och de andra fångarna i cellen symboliskt med "basunstötar". Mycket av min kerubteologi föddes där och då, bl.a. min teologi kring översättningen av "zoon".
* Den gamla King James bibeln på engelska, översätter dock "zoon" i Upp. kap. 4 med "beast", men de flesta andra engelska översättningarna har inte "djur" där, inte ens så bokstavstrogna översättningar som "Youngs literal translation".
Varför kommer det så lite teknologikritik från buddhisterna i Tibet?
"Without technology humanity has no future", skrev buddhisternas främste ledare
Dalai Lama på Twitter 2015.
Varför kommer så lite radikal teknologikritik från buddhisterna i Asien (förvisso finns det många buddhister med i miljörörelsen, såsom Joanna Macy, Tich Nhat Hanh och Paul Chefurka, men de är sällan primitivister)? Varför kommer så mycket sånt från Amerika istället (tänk på John Zerzan, Derrick Jensen, Daniel Quinn och Fredy Perlman), världens värsta land när det gäller teknohybris? Är det för att de fått känna på de yttersta konsekvenserna av teknologin?
Man skulle i alla fall tro att buddhisterna i Tibet skulle fatta, de som är extremt asketiska, och kan ofattbara meditationstekniker som "
Tummo", där man genom meditation lyckas höja temperaturen i fingrar och tår med upp till 17 grader, och som gör att man kan sitta naken ute i snön och kylan och meditera i långa tider.
Med sådant behöver man väl inte lika mycket teknologi som oss för att hålla sig varm?
Men jag har alltid haft svårt för Asiens andliga teknologi. Man blir så himla självupptagen när man sysslar med sånt. Det blir som en andlig sport istället för att man gav all sin tid till att lindra lidande. Samma sak ser jag hos Indiens sadhun och yogin.
Hos de icke-mänskliga djuren ser jag ingen andlig teknologi. Den finns inte i den icke-mänskliga naturen. Där har färdigheterna evolverat i millioner år, så att de finns i instinkterna och generna. De är naturliga och spontana, med andra ord, inte framtränade under ett enda liv, så att varje generation måste träna fram egenskaperna på nytt för varje generation.
Är inte den andliga teknologin bara den materiella teknologins baksida? Kanske dessa två har mer gemensamt än man kan tro, och att detta ligger bakom Dalai Lamas uttalande ovan?
Buddhistmunkarna har också kommit bort från naturen, med alla sina tempel och kloster. De borde ha bevarat sina yttersta förfäders livsstil, de byggde inga kloster, de levde som urfolken. De borde ha hjälpt de fattiga istället för att bygga sina praktfulla tempel. Vilka slavar var det som byggde deras tempel, såsom
detta?
Detta glömmer ofta de hippien som idealiserar Asiens andlighet. Att även Asien har förfallit och kommit bort från naturen. Mitt i sin askes. Ja, deras askes är inte djurens naturliga askes, utan ofta något helt annat.
Alltså, när solidariteten, inte andesporten och den egna andetekniska förträffligheten, blir huvudsaken, då slutar man med teknologi, både andlig och materiell sådan, och går och bär de fattigas och djurens bördor tillsammans med dem, och söker kasta av dessa bördor istället för att låta dem slava i gruvorna och fabrikerna för vår lyx.
Tyvärr har Dalai Lamas dator (smartphone?) också tillverkats genom slavarbete och naturförstörelse. Han ser inte så långt, längre än så verkar inte Tibet-buddhisternas officiella andlighet nått (och jag tror andeteknologin har stor skuld i detta). Men säkert finns det oliktänkande bland dem.
Dock, Dalai Lama slutar sitt Twitter-meddelande med: "but we have to be careful that we don't become so mechanised that we lose our human feelings".
Något mer om paradisiskt liv
Ju mer paradisisk en varelse är, desto mer lever hen i det inre, ett inre liv mer än ett yttre. Detta kan man studera bl.a. i en människas väg från foster till åldring. Som foster och små barn lever vi mest i det inre, och är också mest paradisiska.
Ju enklare liv och livsform, desto rikare inre liv. Kan studeras hos mystikerna, asketerna och helgonen.
Något om asketismen och dess ekologiska betydelse. Och något om Sadhu Sundar Singh och indiens sadhun.
Asketismen borde uppvärderas i vår tid, p.g.a. miljökrisen, som har uppstått p.g.a. västvärldens och världens städers överdådiga lyxlivsstil. Man skulle inte minst tro att de kristna, ”Guds utvalda folk”, skulle gå i spetsen för denna uppvärdering, eftersom Mose, Johannes Döparen, Jesus, Paulus och Franciskus av Assisi alla var sanna asketer. Men det är inte direkt det vi ser, istället ser vi rörelser som Livets Ord uppmana en till att bli rik, som att rikedom skulle vara ett tecken på Guds välsignelse. Det skulle aldrig kunna hända i hinduismen, eller i zenbuddhismen, där asketismen av tradition är mycket mer rotad.
Jag tror asketismen har råkat i dåligt rykte p.g.a. det missbruk av densamma som asketer i österlandet, särskilt i Indien och Tibet, uppvisat, hur de till ingen nytta plågar sig och späker sig, ofta på mycket grymma och utspekulerade sätt. Men man måste inte syssla med destruktiv och livsförnekande asketism. Man kan syssla med asketism som ger en själv, världen och naturen liv. Sådan som tjänar livet, och inte förstör ens egen kropp, utan stärker den. Lyx är däremot destruktiv inte bara för omgivningen, utan även för ens egen kropp, och detta delar den med den livsförnekande asketismen. Att leva enkelt och fattigt, arbeta mycket med kroppen, röra sig mycket, vara mycket ute, sova i skogens rena luft, luffa omkring, fasta med måtta, äta hälsosamt, inte tvätta sig för ofta, gå barfota så ofta man kan, allt detta är livsbejakande saker som bygger upp både kroppen och omgivningen. Man får så att säga två flugor i en smäll.
Kristendomen har enligt min åsikt ibland mer att ge för vinnandet av en sund asketism än österländska religioner. Är det för att barmhärtighet, nåd och förlåtelse spelar så stor roll (som den gör särskilt hos lutherdomens bästa teologer och hos de bästa mystikerna)? Visserligen har vi medeltida katolska munkar som späkte sig själv obarmhärtigt, visserligen har vi Simon Styliten i antiken som bodde uppe på en hög pelare trettio år av sitt liv, för att komma närmare Gud med bön och askes. Men vi har en grund i Bibeln med enligt min mening oftast sunda asketer, som lät asketismen tjäna livet (för det mesta, att ge sig frivilligt till korsfästelsestraffet anser jag som destruktiv askes). Och vi har Martin Luther, som gjorde uppror mot katolska kyrkans självspäkande andlighet, och började leva av nåden. Men sist och inte minst har vi en kristen sadhu, indiern Sadhu Sundar Singh (1889-1929?), som kanske är den mest kände kristne asketen under 1900-talet, och som också hade en hälsosam askes helt väsensskild från självplågeri-asketismen. Sadhun är en indisk, hinduisk asket som lämnat ”världen” för att helt ägna sig åt andligheten, och lever som hemlös tiggarmunk, ibland som eremit boende i skogar och grottor, levande på allmosor, egendomslös, barfota, ibland naken. Man räknar med att det finns 4-5 miljoner sadhun i Indien idag. De är väldigt respekterade av vanligt folk, som anser det vara en helig plikt att ge dem mat och logi. Sadhuna vandrar och luffar mycket omkring i Indien, och får även resa gratis med tåg. Även "bang", den traditionella indiska marijuana-drycken, är gratis för dem. Sadhuna i Indien röker mycket marijuana, och har varit en stor inspiration för hippierörelsen och rastafarianerna. Många sadhun har även rastahår, som även har influerat nämnda rörelser.
Sadhu Sundar Singh var alltså en kristen sådan sadhu, som var något helt enastående på sin tid, när han blev känd över hela världen (han besökte flera gånger västvärlden, bl.a. Sverige, där ärkebiskop Nathan Söderblom tog emot honom). Han var hindu och sikh innan han omvände sig till kristendomen genom en Jesusvision när han var 14 år gammal. Sundar Singh bestämde sig vid sin omvändelse att bli en kristen sadhu, och klädde sig i den traditionella saffransgula sadhudräkten. Sundars enda egendom kom att bli en filt över axeln och Nya Testamentet på urdu i fickan. "Jag är inte värdig att följa i min Herres fotspår", sade han, "men som han, vill jag inte ha något hem, inga ägodelar. Som han vill jag tillhöra vägen, delande mitt folks lidanden, ätande med dem som vill ge mig husrum, och berätta för alla människor om Guds kärlek".
Sundar gjorde långa missionsvandringar till fots barfota, bl.a. genom Kashmir och Afghanistan. Hans fötter blev såriga och blödde ofta, och de kristna kallade honom därför "Aposteln med de blödande fötterna". Det var vanligt att han blev förföljd där han predikade evangeliet, och hade många underliga, extrema upplevelser. Han gjorde ofta vandringar i Tibet, och försvann för gott där till sist under en vandring 1929, man har aldrig hört av honom sedan dess.
Sundar var en av de mest spontana och naiva, barnliga helgon jag känner till, som var helt främmande för andliga tekniker, system och rigiditet. Han var visionär (han satte sina egna visioner över kyrkans tradition, i nästan anarkistisk anda) och hade ofta syner då han steg in i andevärlden ungefär som Swedenborg (som han också kände till och uppskattade, han sade t.o.m. att han hade haft visionär kontakt med hans ande). Men han försökte aldrig uppnå dessa syner, utan lät dem komma naturligt. Yogans tekniker för att komma i extas var honom djupt främmande. Hans böneliv var ofta ordlös. Han menade att andligheten skulle vara ”inifrån ut”, inte ”utifrån in” så som de andra hinduiska asketernas andlighet ofta var, med all deras andliga träning och teknik. Det påminner lite om debatten mellan vissa romantiker och språkmaterialister inom poesin, om poesin ska skrivas ”inifrån ut” (romantikernas position) eller ”utifrån in”.
Denna andlighet kan illustreras av en av de liknelser som Sundar berättade för sina åhörare (han var expert på att hitta liknelser och använda dem), som går så här: ”På bergen rinna floderna friskt undan och bryta sin egen väg. Men på slätterna måste kanalerna med möda grävas för att få vattnet att rinna. Så är det med dem som leva på höjderna med Gud. Den Helige Anden banar sig väg på egen hand. Men de som ägna föga tid åt bön och Guds gemenskap måste med möda planera och organisera.” (i Nathan Söderbloms bok ”Tre livsformer. Mystik (Sundar Singh) - Förtröstan – Vetenskap, 1922, s. 22). Sundar var en solitär, som gick sin helt egen väg, och vägrade skapa en rörelse eller sekt kring sin egen person, trots att många ville att han skulle göra det, som att grunda en sadhu-skola.
Sundar var också universalist, en som trodde på alla människors slutliga frälsning. Ondskan skulle en gång ta slut, och Gud bli ”allt i alla”. Det passar väl in på den mildhet som många vittnade om fanns i Sundars väsen. Sundar var dock en kristen av rätt konservativ sort, som trodde på Jesu återkomst och misstrodde bibelkritisk forskning. Men han var liberal på det sättet att han inte förkastade hinduismen/ sikhismen helt och hållet, utan tog vara på det goda som fanns inom den, inte minst den goda asketismen. Han gjorde en syntes av det bästa inom hinduismen och det bästa inom kristendomen. Av de kristna var Franciskus av Assisi honom närmast (förutom Bibelns helgon), förstås.
En artikel på internet av indiern Pritam Singh Sandhu heter ”Sadhu Sundar Singh – en skandal för den bekväme”.
I boken "The wisdom of Sadhu Sundar Singh"(2014) kan man läsa följande ord av Sundar:
”I Indien, känner en överallt – även genom avgudar och altare, pilgrimer och botgörare, tempel och bassänger – att där finns en längtan efter högre ting. I västvärlden pekar däremot allt mot arméer, stor makt och materiella ting. Det är denna ondskans kraft som gör mig så ledsen.”
”Västvärlden är som Judas Iskariot, som åt med Yesu, bara för att senare förneka honom. Västvärlden borde frukta Judas´ öde, om inte den vill hänga sig själv på lärdomens träd.”
Min kommentar: Är det inte detta västvärlden gjort sedan Sundar Singhs tid, genom vetenskapen i dess nesliga maskopi med teknologin, som inte bara ohyggligt förtryckt tredje världen och djuren, utan även håller på att förstöra klimatet, vilket hotar själva mänsklighetens och ekosystemets fortlevnad? Det är sannerligen att hänga sig i sin egen lärdom, efter att den, genom att livet avsakraliserats, förrått sin egen kulturs viktigaste ”grundare”, den mytiske Jesus, och hans lära om respekt för livets helighet, all religions grundpelare.
”Materialism och intellektualism har gjort deras (i västvärlden) hjärtan hårda.” (Sundar Singh i samma bok)
Sundars kärlek till allt levande kan illustreras av en berättelse som han berättat i en av sina böcker:
”Det berättas, att en sufi (muhammedansk mystiker) på en resa förde med sig en del vete. När han varit på väg några dagar, öppnade han vetesäckarna och fann i dem en mängd myror. Han satte sig och grubblade över deras olyckliga öde: han blev överväldigad av medömkan med de små vilsegångna varelserna, återvände samma väg, som han kommit, och avlämnade dem oskadda vid deras ursprungliga hemvist.” (Sadhu Sundar Singh: Meditationer över olika faser i det andliga livet, 1926, s. 62)
Det finns mycket att hämta för miljörörelsen i religionshistorien, bara för att man är ateist (som jag är), betyder det inte att man inte har något att lära av religionen och helgonen. Religionen är faktiskt all kulturs vagga, och har fått bära en mängd tankar och mänsklig visdom.
Inte en enda bok om asketismen på antikvariat Alfa och Rönnells antikvariat. Några tankar om asketismen.
Idag var jag på
antikvariat Alfa på Olof Palmes gata, kanske Sveriges största antikvariat om man räknar med hur mycket litteratur som står framme (över 200 000 titlar i lager), för att leta efter böcker om asketism och enkelhet. De har en mycket stor avdelning religiös litteratur, säkert över tre tusen böcker bara om det. Jag gick igenom alla relevanta underavdelningar, och fann inte en enda jävla bok i ämnet. Däremot de gamla vanliga helgonbiografierna om Franciskus, Birgitta & co, där kan man förstås hitta asketism här och där. Men inte en hel bok om det. (Tillägg 26.4.:Nästa dag var jag på Rönnells Antikvariat, som sägs vara det största antikvariatet i Sverige, med samma resultat) (det finns annars sparsam kristen litteratur i ämnet, Patrik Hagmans "Om kristet motstånd" (Artos 2011) och Richard J. Fosters "Freedom of simplicity" (HarperOne 2005) tangerar det jag frågar efter).
Är denna brist symptomatiskt för hela den västerländska religiösa litteraturen (jag föreställer mig att det är annorlunda i Indien)? Det känns som om kristendomen har glömt det viktigaste i all religion, barmhärtigheten, att skona livet. Där ute i verkligheten, inte bara i sin egen fantasi. Det kan man bara med asketism och frivillig fattigdom och enkelhet. Rikedom och lyx förstör livet, förstör naturen, förtrycker djuren och ens fattiga medmänniska. Det kan vem som helst räkna ut. Vem är det som betalar priset för vår rikedom? Vem jobbar för oss i Kongos gruvor och i Kinas fabriker med slavlöner och allt för långa arbetsdagar? Bara den dator jag skriver detta på har kostat mycket lidande. Därför kan jag inte skriva särskilt mycket annat än sånt som åtminstone kompenserar det lidande mitt teknologianvändande förutsätter.
Kristendomen pratar så mycket om kärleken till nästan, men när det kommer till den basala verkligheten, är de ofta lika förtryckande rika som många västliga ateister, om man tänker globalt, och jämför dem med de fattiga i Indien. Den globala måttstocken på rikedom är den enda som gäller. Då är man störtrik även om man kör runt i en gammal röd Skoda från åttitalet och tjänar åttatusen kronor i månaden. Detta har inte många fattat.
De kristnas prat om kärlek och nåd är för mig tomma ord om de inte faktiskt börjar skona livet med frivillig fattigdom, så långt det låter sig göras här i västvärlden (med sitt system som gör godhet och barmhärtighet allt svårare och svårare). Annars blir Jesus och helgonen bara prydnader som ska göra deras fasad mera glänsande, "vitkalkade gravar", som Jesus sade i Nya Testamentet (Matt.23:27).
Men inte heller ateisterna har mycket att komma med när det gäller asketismen. Även de har ofta glömt det viktigaste (varför är de så ofta rika, varför finns det så många industriägare och bisnismän bland dem?), och göder den avsakralisering av naturen och livet som
sekulariseringen har fört med sig. De har begått fadersmord på religionen, de har kastat ut barnet med badvattnet, som om de inte hade något att lära av Jesus och helgonen. Vi har mycket att lära av dem. Särskilt av Franciskus av Assisi, bakom alla myter och legender. Den muslimska sufi-filosofen
Seyyed Hossein Nasr går så långt att han menar att bara religionen kan rädda naturen, ty den har bevarat känslan av livets helighet. Jag tror miljörörelsen, när den är som bäst, har bevarat denna känsla, och tror inte man måste återgå till traditionell religion, men kanske miljörörelsen är en slags sekulariserad religion?
Om att vara civiliserad på djurens sätt
Att vara "civiliserad" är för många ett positivt laddat ord. Det är mest för
anarkoprimitivisterna som det är negativt, p.g.a. allt det negativa de förknippar med civilisationen, som klasskillnader, kolonialism, masskrig och miljöförstörelse. Men om vi använder det i dess positiva bemärkelse, som ett uttryck för att vara disciplinerad, hövisk, finkänslig, tolerant, bildad och förfinad, då är den vilda naturen mer civiliserad än civilisationen. Åtminstone vad gäller disciplinerad asketism och respekten för miljön, ja det enkla tyglade livet, med en förfinad känsla för kvalitet och "hjärtats bildning" *. Och hur förfinade är inte träden och blommorna! Jämför dessa med civilisationens larmande maskiner och bilar, och avgör vem som är mer civiliserad. Trots civilisationens överdrivna regelrytteri finns det en tygellöshet och ett kaos i den som kan få en att baxna. Hur ociviliserad är inte den s.k. "fria marknaden", konsumtionshysterin? Där har man släppt alla hämningar och frossar ohämmat i köttets lustar, i omoral. Här kan man lyssna till religiösa asketer och eremiter, som liknar långt mer på de vilda djuren än på den rika överklasskvinnan/mannen som promenerar i shoppingcentret, ja delar med de vilda djuren det som är all "civiliserings" kärna; att tygla sina lustar så att man inte förstör för sina fattiga bröder/systrar eller för barnbarnen. De vilda djuren, träden och blommorna är experter särskilt när det kommer till en sak: att hushålla med resurserna, att spara, särskilt på vintern, så att de och deras barn överlever vintern. De kan äta mycket när det är läge för det, men bara för att ha något att ta av under vintermånaderna, då de är mästare i asketism. Detta ser du inte hos överklassen. Där är det kortsynt frosseri på prylar och lyx som gäller, utan hänsyn till kommande svåra tider, livet efter Kollapsen, d.v.s. "vintern" för civilisationen, som kommer om kanske några decennier.
Asketism är all "civiliserings" kärna, eftersom den gör oss hänsynsfulla mot andra, mot djur och natur (1). Den är den stora "visdomen", och tillhör all andlighets kärna genom historien, all sann bildning har känt till den, och munkar och nunnor och mysterieskolor har lärt ut den i alla tider. Den var vårt vackraste helgon,
Franciskus av Assisis (1181-1226) älsklingsämne, han som gifte sig med "Fru Fattigdom". Den sitter i våra religiösa myter, i Mose och Jesus, i Johannes Döparen och Paulus, i Diogenes och Herakleitos, i Buddha och Lao Tse. För dem var det ohämmade följandet av köttets lustar en dödssynd, och de skulle vända sig i sina gravar om de fick höra om vår tids fria marknad och konsumtionskultur på naturens och tredje världens bekostnad. Den ekologiska visdom som vi hittar idag i miljörörelsen bottnar kanske ytterst i de religiösa asketernas
moralism, deras krav på att träna sig i kärlek, hänsyn och disciplin för våra medvarelsers bästa. Och kanske dessa asketer och eremiter hade tagit efter djuren? De vistades i alla fall i långa tider i ödemarker, ungefär som en av vår tids asketer,
Andris Fågelviskare Hansen, som levt så länge bland de vilda djuren i skogen att han kan härma 120 fåglar. Andris är hemlös och har varit som en eremit i många år i sin tidiga ungdom, och kan ge oss lite inblick i vad eremiter i äldre tider kan ha sysslat med i ödemarken; att läsa i "Naturens Bok", som de ibland kallade det. Där såg de Guds finger, där lärde de sig hans subtila språk, hans fina väsen, i blommorna, i vargarna, i rådjuren. Eremiten
Serafim av Sarov (1754-1833) i Ryssland lär ha matat björnar i sitt lilla hermitage i skogen, delat med björnar sin ringa kost som han fick av människor i civilisationen, ja vänslats med dem. Man kan undra om inte Serafim även kände ett visst släktskap med björnen, den lever nämligen större delen av sitt liv som eremit. Kanske han tolkade dess väsen som ett Guds Ord till honom? Jag tror det. Men vi i det rika väst har förlorat denna visdom, att läsa i Naturens Bok och se där Guds tilltal. Det "djuriska" blir istället något vi ser ner på, något lågt och nästan antikristligt,som jag skrev om
i ett inlägg nyss. De vilda djuren är hedningar för oss, hedningar som ska tämjas och "civiliseras" som boskap och showföremål i djurparker. Vi ser inte att det i själva verket är vi som är de stora syndarna, och djuren som är rena som oskyldiga barn. Det är djuren som är de stora asketerna, inte vi. Det tänker jag på ibland när jag begrundar hur änder och rådjur ska klara nästa vinter. De är hjältar hela bunten!
Många tycker nog att djur är ljuvliga varelser, men när det kommer till frågan om vår egen djuriskhet, skäms vi över den, och betraktar den som något "lågt". Detta har tyvärr de religiösa asketerna bidragit till med sitt vanligt förekommande kroppsförakt (tänk på fakirernas självplågeri i Indien). Djuren saknar detta slags kroppsförakt totalt, de skäms över huvudtaget inte över sin kroppslighet, sin nakenhet, sex, bajsande, kissande och pruttande. Jag tror det är heligt för dem, på något sätt, något som de tycker gör dem levande. Vi rika i väst har övertagit den sjukliga asketismen, kroppsföraktet, men förkastat den sunda asketismen, sparsamheten, disciplinen och hänsynen till våra medvarelser. Tyvärr är det hela upp-och-ner. Vi ser det även i vårt språk. Vilken klang har ordet "djurisk" för gemene man? Det säger mycket (kolla bara
vilka synonymer ordet har) Idag är det en värre synd att klia sig på pungen när andra ser, än att leva sparsamt, så att man har något att ge tiggaren i gathörnet. Så lågt har vi sjunkit. Att lyxa sig är den sanna "djuriskheten" om vi ska använda ordet i sin negativa klang, inte att klia sig på pungen eller prutta vid matbordet. Ja, jag borde inte säga så, ty det svärtar djurens rykte, något som de får stå ut med tillräckligt som det är nu. Låt oss istället rehabilitera ordet "djurisk" så att det får en lika ljuvlig klang som djuren är ljuvliga (betecknande för hur kristna kan uppfatta ordet "djurisk" är att en metodistpastor ansåg min bok "
Djurisk teologi",Titel förlag 2010, för hädelse)
* Visst finns det grymhet och råhet hos djuren, men det är ofta inte sådan grymhet och råhet som människor har, dvs. övervåld, utan enbart våld för att överleva, för att jaga sin mat. Och visst är det även så hos djuren att man ibland inte tar hand om de svagaste, utan låter dom gå under, men människorna är mycket värre här.
(1) Asketismen är inte alls hård och obarmhärtig, som man kan tro, eftersom vi behöver jobba mindre desto mer asketiskt och enkelt vi lever.
Kristendomens antropocentriska "tjänande av varann" och dess följder
I boken "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" från 1905 argumenterar Max Weber för att rötterna till kapitalismen står att finna i den kristna, protestantiska, och särskilt i den kalvinistiska arbetsetiken, där det t.ex var ett tecken på att man var utvald till frälsning om man lyckades bra i affärslivet.
I samma anda skulle jag påstå att rötterna till industrialismen står att finna i den kristna arbetsetiken, särskilt i läran om att vi ska "tjäna varann". Vi ska tjäna människan, så att människan får det bara bättre och bättre, därav alla uppfinningar som ledde till industrialismen. I himlen är alla änglar upptagna med att tjäna varann (så enligt t.ex. Swedenborg), och därför ska vi på jorden också tjäna varann.
Det som slår mig i denna arbetsetik är att den är oerhört antropocentrisk (människocentrerad). Det hymlas inte med att det är människan som ska tjänas. Vi ska tjäna varann, alltså våra medmänniskor. Kristendomen betonar aldrig att det främst är livet som ska tjänas, helheten, alla varelser. Den påstår visserligen att man ska tjäna Gud, men var står det i bibeln och de kristna skrifterna att naturen ska tjänas, att djuren och växterna även ska tjänas? Det är oerhört sällsynt, jag har aldrig påträffat det.
Att det var människan som skulle tjänas, inte naturen och djuren, var en självklarhet ända sedan antiken, men först i industrialismens början tog detta synsätt ett stort skutt framåt. Då blev det för första gången tydligt att det var människan som skulle tjänas på bekostnad av naturen och djuren. Detta drag hos kristendomen blev bara starkare och starkare, och nu ser vi följderna av det i form av miljöförstörelse, klimatförändringar och vidriga djurfabriker. Först nu blir det antropocentriska draget i den kristna arbetsetiken tydligt, när vi ser följderna av det.
Kristendomen har fått oss att alltid fråga "Vad vill människan"?, och skyndat att uppfylla denna vilja. Den har aldrig frågat "Vad vill naturen?", "Vad vill djuren och växterna?", och försökt uppfylla deras vilja. Detta finns liksom inte inbakat i kristendomen och bibeln. Hade vi frågat oss detta, hade aldrig industrialismen och djurfabrikerna uppstått. Jag minns t.ex. en bild från sjuttonhundratalet i en encyklopedi från samma tid, som visade en maskin som drevs av hästar, som gick runt i ring kring maskinen, med skygglappar för ögonen. De gick monotont runt och runt i ring kring maskinen, och drev den. När jag såg bilden blev jag mycket förbannad, civilisationens väsen liksom avslöjades för mitt inre, och jag önskade att den skulle kollapsa, att domedagen skulle komma över den.
Det är till sånt som kristendomens arbetsetik egentligen uppmanar. Allt ska tjäna människan, oavsett följderna för naturen och djuren. Det är så man vill spy.
Nu får vi skörda vad vi sått. Vi får ta konsekvenserna av kristendomens människoförhärligande (kanske en följd av att dess gud, Jesus, är en människa?).
För att få en balans i denna gigantiska obalans mellan tjänande av människan och tjänande av naturen/ djuren/växterna, måste vi kanske mer tjäna naturen/djuren/växterna än vi tjänar människan. Kanske det blir såsom T.C.Boyle säger, att den som verkligen vill bry sig om naturen blir människornas fiende. Man kan inte göda civilisationen utan att komma i konflikt med naturen, och man kan inte göda naturen utan att komma i konflikt med civilisationen. Dessa två sfärer står i diametral motsats till varann.
Frågar vi oss "Vad vill djuren och växterna", då kommer vi kanske (till sist) på att de inte vill vara i fångenskap, i sterila utrymmen, utan vill vara fria i den vilda naturen, såsom de var skapade, evolverade, att vara. Frågar vi mullen vad den vill, får vi kanske till svar att den vill ha skog växande på sig (den vill inte utarmas av det konventionella jordbruket), såsom all mull får som lämnas i fred att förvildas. Skulle vi uppfylla denna mullens vilja, ja då får vi lov att avveckla civilisationen.
Skall vi sluta tjäna civilisationen, och börja tjäna livet som helhet, naturen, ja då är kanske det första vi bör göra, att sluta jobba. Sluta tjäna dessa giftiga pengar som har förgiftat hela vår tillvaro. Det är det jag själv har gjort. Sluta tjäna detta döds- och fångenskapsmaskineri, och lämna livet i fred att göra det det själv vill. Kanske det krävs lite lathet, helt enkelt. Och askes, askes framför allt. Ett hemlöst liv, att sova i hyddor och tält i skogen, så man slipper betala hyra till civilisationen, passar bra in på detta.
Med lathet menar jag inte att man inte ska göra någonting alls. Jag uppmuntrar kraftigt ideellt, volontärt arbete. Där får man gärna ge sitt allt. Men man får gärna vara lat när det gäller löneslaveri. Jag uppmuntrar volontärt arbete som på något sätt motarbetar civilisationen, saboterar civilisationen. Överhuvudtaget att arbeta gratis saboterar vår ekonomi som bygger på löneslaveri. Och då betalar man inte heller skatt till vårt förtryckande statsapparat, som använder pengarna till förtryckande ting som skolor och militär. Jag förordar pengarnas avskaffande och införande av gåvoekonomi, såsom vi hade det i det urgamla bondesamhället, då alla var självförsörjande. Det fungerar bara i småskaliga bystrukturer, alltså måste vi avveckla civilisationen som sådan.
