för naturens skull

Efter detta inlägg kommer jag inte att skriva längre på denna blogg (den kommer dock att finnas tillgänglig för den som vill läsa gammalt stoff), av flera orsaker. Den har för det första blivit överfull, den har för många kategorier och de mest använda kategorierna har allt för många inlägg. Fortsätter jag med bloggen blir den svår att orientera sig i, så mycket har jag skrivit.

 

För det andra inleder jag den 3.10 en ny fas i mitt liv, eller snarare återgår jag till något för mig mycket typiskt; tiggarmunkens och luffarens liv. Jag vill inte längre leva det bekväma liv jag levt i Stockholm, utan jag vill gå ut på vägarna och "predika" omvändelse från civilisationens barbari i alla städer och byar jag går igenom.

 

Jag har för detta ändamål upprättat en ny blogg, som heter "Klimatpilgrimer", och som man kan läsa här (bloggadressen: www.klimatpilgrimer.blogg.se). En kollektivblogg för mig och de som vill vandra med mig, för tillfället enbart flickvännen Titti, men vem som helst får vandra med oss.

 

Under de senaste åren har jag läst kopiösa mängder, för att förstå mig själv och min ekofilosofi, och rota denna i verkligheten. Ja, för att återigen hitta fram till verkligheten efter många s.k. "psykoser". Och för att kunna särskilja vad i mina "psykoser" är sant och vad som är galenskap, ty allt har inte varit galenskap, långt ifrån allt. Staten har inte gjort mycket för att hjälpa mig här. Jag har fått lista ut det mesta själv.

 

Jag har rotat mig i bildningen de senaste fem åren.

 

Jag saknar något; att rota mig i materien. Det är svårt här i Stockholm. Gör du det, får du snart med väktarna att göra. Jag måste göra det någon annanstans, i ekobyar och på luffen (aldrig har jag varit närmare materien än på min tre månaders luff till Skåne och tillbaka med Titti sommaren 2016).

 

Det är det jag ska ut för att göra kommande vinter med Titti, det bland mycket annat. Jag beger mig också ut på vandring för att lättare kunna sluta med mina mediciner, ty jag har dåliga erfarenheter av att göra det i storstäder. Jag bränner mig på stadens andliga död, jag är nämligen ganska skör när jag slutar med medicinerna (hjärnskadorna uppenbaras när man slutar med drogen). Då måste jag ha en mild omgivning, och mycket att göra, som rotar mig i det fysiska och i verkligheten, och det är en luffarvandring bra på att hjälpa till med.

(första delen av rubriken ovan från den andliga sången med samma namn, finns att läsa här)

 

På samma sätt som det jordiska lidandet är en utflykt, en gäst, och välmåendet är vårt hem, som vi alltid återvänder till förr eller senare, så är också vårt fysiska liv en utflykt, och vi är endast gäster i det fysiska, medan naturens andevärld är vårt hem. Det förra är en bild, ett mikrokosmos av det senare. Ungefär såhär: det fysiska livets oljud är en gäst i stillheten, som är vårt hem, och vårt fysiska liv är ett oljudets gäst i naturens andevärlds eviga stillhet, vårt eviga hem. Detta harmonierar med entropilagen. Entropi framställs ofta så att kaos och oordning är dess viktigaste attribut, men jag skulle säga att dess viktigaste kvalitet är stillhet och frid i naturens vildhet, och är inte något att frukta. Entropi är inte lidande, den är frid och stillhet och en känsla av att ha nått botten av tillvaron, det hem varifrån man kom. Man är trygg, ty man står på botten, med båda fötterna planterade på marken, och kan inte falla längre från några höjder av rikedomsbubblor och glättiga fasader.

 

Hur vet jag då att livet efter döden är en återgång till stillheten?

 

Jo, eftersom jag tror att vi då återgår till mikrolivet, varifrån vi kom (livet är cykliskt, vi återgår ständigt till ursprunget), och tillvaron blir allt tystare desto mindre varelser det är frågan om. När vi går från människan till mindre varelser, försvinner genast det avancerade språket, ett steg mot tystnaden, och när vi går till insekter och växter, försvinner språkljuden helt, och när vi går riktigt långt in i mikrolivet, försvinner även den yttre rörelsen, varelserna rör sig inte längre i det yttre (tänk på celler och atomer), utan enbart i deras insida (detta är en bild på att även deras inre liv blir desto rikare). Ytterligare ett stort steg mot tystnaden.

 

Men tystnad är inte död och lidande, det går emot mystikernas erfarenheter genom tiderna. Snarare blir livet i tystnaden mer rikt i det inre, precis som ett litet barns (särskilt fostrens och spädbarnens!) inre liv är rikare än den vuxne (känslorna och fantasin är rikare och starkare), trots att den vuxne rör sig mycket mer och känner många fler och pratar mycket mer. Men det måste vara en organiskt framfött stillhet, en levande stillhet precis som skogens stillhet är levande, för att det inre livet ska kunna bli rikare. Om man bara tvingar sig in i stillhet utan att den har vuxit fram organiskt, kommer man bara att finna tomhet. Allt som inte är organiskt framvuxet är tomhet och ödslighet, ungefär som den ödslighet man kan uppleva första tiden som arbetare på en stor byggarbetsplats, när man inte känner några av sina arbetskolleger och inte vet vad man ska göra och inte kan någonting.

 

I november har jag tänkt bege mig för gott (detta kan jag dock inte veta, men det är min önskan) ut i den stora stillheten; luffarlivet, ett tyst liv i sig, mestadels utanför storstädernas buller. Jag känner mig också faktiskt mer levande i den stillheten, och trots att det är ett enformigt liv i det yttre, man bara vandrar och vandrar, så är det mer äventyrligt än stadslivets stormiga men rutinmässiga liv *. Jag känner en slags kallelse till luffarlivet just nu, det är som om det håller på att födas i mig, organiskt. Få se om det verkligen föds, eller om det blir dödfött av någon olycka. Tre gånger har denna kallelse kommit över mig sedan i somras, första gången skulle jag till Uppsala, men kom bara till Upplands-Väsby, och lade av luffarplanerna, andra gången var på sensommaren då jag ville besöka samerna ensam, men Titti ville inte detta, så jag lade av planen, tredje gången är nu sedan någon vecka tillbaka, då jag har tänkt göra en klimatpilgrimsvandring, först ensam, sedan med Titti, nu med Tittis godkännande. Om inte en kallelse lämnar dig, utan kommer ständigt tillbaka efter att du stöter den bort, då måste det vara din gärning, tänker jag.  

 

Jag dras till landsbygden, i hela min filosofi, som ni kanske har märkt, och jag vill rota mig på landsbygden och förbereda mig på den civilisationskollaps som står framför oss. Det gör man bäst genom att rota sig i landsbygden och skapa relationer med den. Luffarlivet föregår mest på landsbygden, som ni kanske vet, och otaliga är de landsbygdens människor i vars hus man får sitta på kvällen och prata, när man får härbärge, enligt min erfarenhet.

 

 

* min första luffarvandring vintern 2007-2008 gjorde mig så levande att jag vågade göra en av mitt livs hittills viktigaste gärningar; att ropa förbannelser över rikedomen, i en rad kyrkor i Sverige. Denna luffarvandring föddes organiskt i mitt inre, som en himmelsk kallelse, och jag upplevde att den yttersta fattigdomen som jag hade den gången på luffen, ständigt knackande på dörrar för att be om härbärge, gjorde att jag insåg vilket brott de rika har gjort mot de fattiga, och blev full av vrede över detta, vilket gjorde att jag ropade i kyrkor.

Luffarlivet lockar igen, jag kan inte hålla mig. Har i planerna att luffa nästan hela den kommande vintern, med början i november. Först till Uppsala, sedan, om det ger mersmak, till Örebro för att träffa anarkistaktivisten Jonas Lundström och besöka Örebro missionsskola, och sedan vandra tillbaka till Stockholm igen i februari, för att i slutet av mars bege mig ut på luffen igen för att besöka min vän ekofilosofen och idéhistorikern Maria Suutala (som jag brevväxlar med) i Norrland, tillsammans med flickvännen Titti.

 

Att höra 15-åringen och skolstrejkaren Greta Thunberg på klimatmarschen igår (se detta blogginlägg) gjorde att jag inspirerades till en idé: kanske jag skulle strejka från civilisationen såsom hon strejkade från skolan, och bli en klimatpilgrim, "Climate Pilgrim" på samma sätt som Mildred Lisette Norman (1908-1981) gjorde, som kallades "Peace Pilgrim", eftersom hon de 28 sista åren av sitt liv, vandrade för freden runtomkring i USA, hela tiden, och hon sade att hon skulle sluta vandra först när det blev fred i världen. Jag är också inspirerad av David Petander här, och ska hålla ett kort föredrag om honom på Kungsholmens bibliotek i Stockholm den 14.10 kl. 13.00, som heter "Vandrarprästen David Petander - en svensk Franciskus". 

 

Kanske jag ska bege mig ut på luffen, och inte sluta luffa förrän vi har räddat klimatet och avvecklat civilisationen? Det kan inte vara svårare än Peace Pilgrims luff, jag är ju långt yngre än henne när hon vandrade. Dock är det kallare här på vintrarna än i USA. Innan jag bestämmer mig, måste jag testa lite att luffa på vintern, att det inte känns för tungt. Jag har vinterluffat tidigare, på min luff vintern 2007/2008, då jag ropade i kyrkorna mot rikedomen, och jag minns att den vandringen var tung. Men flickvännenTitti skall följa mig på luffen delvis under året 2019, och det är mycket lättare när man är två (fler får också följa med om folk vill). Vi har också tänkt att vi skulle vilja ordna små föredrag (likt det jag ska ha på Kungsholmens bibliotek) och öppna poesiscener (eller bara events där "ordet är fritt")  i de städer vi besöker, inte som turnerande poeter och föredragshållare vanligtvis gör, utan så att vi frågar om vi får lov att ordna saker och ting först när vi kommer till en stad, och att vi förblir i staden så länge att vi hinner hålla dessa föredrag och öppna scener. Alltså lite som David Petander gjorde.

 

Kanske jag får mer gehör för mitt budskap om jag blir en "Climate Pilgrim", och verkligen lever som jag lär, dvs. lever så långt från civilisationen som det överhuvudtaget går i vår civilisation om man ska få ut sitt budskap? Jag ska nog fortsätta blogga då (kanske med en ny blogg, "Klimatpilgrimer"?), men kanske jag lämnar internet om jag hittar andra kanaler för mitt budskap? Just nu är internet min viktigaste kanal. 

 

Du kanske är rädd att jag riskerar dårhuset om jag blir för extrem. Jaja, några månader på dårhus kan jag tåla, och psykmedicinerna kan inte skada mig så mycket mer, dom har redan förstört rätt mycket. Om klimataktivism leder till dårhuset, må det göra det då, det är en ära att lida för Kristi och Paradisets skull. Men civilisationen har inte så långt kvar att leva, så någon jättelång fångenskap blir det nog aldrig. 

 

Men ska vi ha en chans att rädda naturen, måste vi alla bli extrema, ty det börjar bli "sent på jorden", något som också Greta Thunberg förkunnar. Extremism i godhet kan inte skada någon, högst bara en själv. Men jag menar att man har moralisk rätt att offra sig själv för ett högre syfte. Och den glädje detta ger är nog kompensation.

 

Någon "gyllene medelväg" räddar aldrig naturen mer, någon moderat inställning som gör att vi kan fortsätta köra elbilar och ha ekologiska smartphones. Tåget har gått för sådana saker. Kanske det tåget ens aldrig har funnits. Högteknologi har alltid förstört världen. 

 

Att luffa är ett slit, men det är organiskt och känns aldrig som slaveri, det känns som om det kommer inifrån. Och att lida för Paradisets skull, är en glädje, som jag sa. Jag känner just nu att jag har det för bekvämt (har haft det så i många år) och gör för lite. Kanske en klimatpilgrimsvandring skulle ändra på den saken. 

 

Du frågar kanske om jag vill bli klimatpilgrim för att bli bemärkt. Jag måste ärligt säga att lusten till kändisskap verkar ha dött i mig för många år sedan (men lever väl kvar någonstans i det fördolda, i min "gammeladam"?), och att det jag vill är att mitt budskap ska bli känt, inte nödvändigtvis jag. Men om detta kräver att jag blir känd, är jag redo att betala det priset, medveten om risken att man blir "divig" och en riktig viktigpetter. Men naturens och mänsklighetens räddning är faktiskt viktigare än min egen helighet. 

 

 

P.S. Min aktion med att vägra plocka av mig fästingarna, för insekternas skull, i somras, verkar inte ha haft önskad effekt, det känns mer som om det bara fick folk att misstänka mig för galenskap. Hoppas det går bättre med klimatpilgrimsvandringar. Man måste försöka allt. 

När det går som bäst, är det vägen (jag tänker här på den andliga vägen) själv som leder en, och viskar sina underliga, livgivande ord för ens vilsna själ. Och man liksom lägger sig ned med örat mot vägen och lyssnar till vägens vilja. 

Jag har tidigare här på bloggen hävdat att naturbarnshelgon som Franciskus av Assisi var vanligare desto längre tillbaka i tiden man går, de har bara ignorerats av kyrkohistorien, eftersom de inte passar där, tydligen. Detta är särskilt sant när man tänker på vandrarpredikanter och folk som levde som apostlarna i urkyrkan. Sådant har så gott som dött ut, och det alltmer desto länge tiden har gått.

 

Ett tydligt exempel på att detta är sant, är att samtidigt som Franciskus levde, var Europa full av katarer, en gnostisk-manikeisk sekt som tog kraftigt avstånd från katolska kyrkan, särskilt prästerskapet, hierarkin och sakramentväsendet, och återupplivade urkristendomen. De blev fruktansvärt förföljda av katolska kyrkan, inkvisitionen krossade dem, och själva ordet "kättare" härrör från ordet "katar". Det finns ingen katarisk kyrka idag, men man har dock försökt återuppliva deras tro i Sydfrankrike.

 

Katarerna var uppdelade i två grupper, församlingen och "perfecti", de fullkomliga. "Perfecti" levde som urkyrkans apostlar, som vandrarpredikanter, luffarhelgon, som hade försakat all jordisk egendom för att vandra omkring två och två och ge andlig tröst till lokalbefolkningen. "Perfecti" var asketer, och vegetarianer.

 

En av de mest rörande sakerna med katarerna, är att de förkastade även katolska kyrkans lära om evigt helvete, och var universalister, anhängare av tron på allas slutliga frälsning, apokatastasis. Detta drag hos dem påminner om att lutherdomens motsvarighet till katarerna - radikalpietisterna  (tänk på Lars Ulstadius) ofta var universalister. Ja, att radikalism leder till universalism, är ett vanligt fenomen inom kyrkohistorien. Det är nästan alltid den förtryckande kyrkliga överheten som tror på evigt helvete, vilket passar hand i handske med den. Urkyrkan trodde inte på denna lära, och detta visste antagligen katarerna.

 

Katarerna trodde också på reinkarnation, "metempsychosis". 

 

Det fanns katarer både i Italien, Nederländerna, Tyskland och Frankrike, om inte i flera länder. I Sydfrankrike kallades de ofta Albigenser. Bogomilerna på Balkanhalvön är en släktning till katarerna, som influerade katarerna.

 

När det gäller katarernas gnosticism, så är det debatterat hur långt urkyrkan var gnostisk, jag tror det är rätt klart att de ofta inte trodde på demiurgen, även om Paulus använder beteckningen "denna världens gud", som ibland tolkats som demiurgen. Att tro att en ond gud (Gamla Testamentets gud) skapat världen, som katarerna trodde, och att där bakom fanns en god gud, och att Jesus var utsänd av denna goda gud, är en rörande tro, som säger något om det lidande som måste ha funnits där bakom, vilket förtryck från deras sida som trodde på Gamla Testamentets gud. Ja, jag har inte mycket sympati för den guden, blodig är hans historia, full av tortyr, och är inte den moderna psykiatrin, som jag lidit så mycket av, i samma anda som GT-guden, som inte tål oliktänkande?

 

Ett intressant faktum är att katarerna inspirerat Simone Weil, den store anarkistiske filosofmystikern.

I gamla dagar var det vanligt att tro på naturväsen, såsom tomtar och troll (man ser det bl.a. i hur de befolkar gamla tidens sagor). Denna allmänna folktro, som jag tror var vanligare ju längre tillbaka i tiden man går, har vissnat mer och mer, och lever mest vidare inom New Age och bland hippien. Den tillhör hedendomen innan katolska kyrkan kom med sina änglar och helgon, och den lever vidare i New Age, som är en slags nyhedendom.

 

Vad för slags andar är vanligast idag? Jo, änglar bland de kristna och UFO:n bland hippien. Ingendera förknippas med naturen. Det är som om de inte tillhörde naturen, till skillnad från naturväsen. Istället för att tro på älvor tror man på UFO:n idag. De första blommornas änglar, och de andra teknologins änglar. Diametralt motsatta varann. Båda två säger något om den kultur som tror på dem.

 

Men även bland hippien som tror på naturväsen, är det sällan man ser sådana. Var är alla naturväsen? Ja, jag tror att de inte trivs i civilisationen, vilket andra också påpekat. Deras hem är naturen, och vi har skövlat och förstört naturen.

 

2012 hade jag en teori om att Guds Ande lämnade mänskligheten 1929, då den stora börskraschen på Wall Street inföll (kraschen var tecknet på att Guds Ande lämnade oss). Ett halvt år efter fick funktionalismen sitt genombrott på Stockholmsutställningen 1930, något som jag tolkade som att Anden lämnade arkitekturen. Och modernismen inom litteratur och konst slog också igenom på 30-talet. Jag har aldrig gillat högmodernismen, utan bara modernismens första trevande försök, såsom hos Vilhelm Ekelund och Edith Södergran, då modernismen mest gällde att man skrev fri vers, vilket jag inte har något emot. Men modernismens kryptiska och normbrott-för-normbrottets-skull sida har jag aldrig gillat.

 

Min teori om 1929 är visserligen spekulativ, jag tror inte på den helt idag.

 

Men det värsta ur mitt perspektiv var att teknologin liksom tog över under denna tid, 20- och 30-talet (t.ex. fick radion, TV:n och ljudfilmen sina genombrott på 20-talet). Vägarna fylldes sakta av bilar, vilket var till stor förtret för de talrika luffarna som befolkade vägarna på denna tid. Till slut, på fyrtio- och femtiotalet, kom bilarna att sakta ta död på luffarkulturen, så det knappt fanns några luffare kvar. Under hippievågen på 70-talet, blomstrade luffandet lite upp igen, men dog snabbt ut igen. Bilarna var för talrika. Jag har plågats av bilar på mina luffarfärder, inte minst när mörkret faller och gågata saknas.

 

Men luffarkulturen dog också ut p.g.a. att det gamla bondesamhället förvandlades till industriellt jordbruk (redan på 1910-talet fick svenskarna sina första traktorer). Efterhand kunde man inte längre sova i höet i ladan, eller jobba lite på en gård för kost och logi. Detta passade inte det industriella jordbruket. Tomtar trivs inte heller i industriellt jordbruk, det är väl därför de ses så sällan på bondgårdar idag. Fast jag tror inte att naturväsen finns "där ute", utan mer i "det andliga Sverige" på andra sidan, inom oss, i atomernas magiska andevärld.

Radikalpietisten Hans Nielsen Hauge (1771-1824) vandrade 16 000 kilometer på kors och tvärs över Norge, från ena änden till den andra, för att predika en fördjupad kristendom.

 

Den finske pietisthövdingen Paavo Ruotsalainen (1775-1852) vandrade tiotusentals kilometer runt om i Finland, och om man räknar allt han reste till fots och till häst uppskattas det till 40 000 kilometer under sin livstid. Hans budskap var "Kristuksen sisäinen tunteminen", "Kristi inre kännedom".

 

"Läkaren och vetenskapsmannen Elias Lönnrot vandrade om somrarna och skidade om vintrarna på 1830-talet, tusentals kilometer i det vidsträkta karelska området från väst till öst och syd till nord, för att teckna ner de muntliga sångerna om Väinämöinen och de andra fornfinska hjältarna i det som kom att bli Finlands nationalepos Kalevala." (Agneta Rahikainen i denna essä)

 

Det var på den tiden då luffare ännu var vanliga, då var inte luffarhelgon och vandrarpredikanter något konstigt. På samma tid vandrade de barfota heliga dårarna på Rysslands vägar, barfota både sommar och vinter.

 

Men det finns nyare fall! Som följande:

 

Peace Pilgrim (1908-1981) vandrade USA runt i 28 år, från 1953 till sin död, för att predika och verka för freden, hon ville inte sluta vandra innan fred hade skapats. Man beräknar att hon gick över 40 000 kilometer. 

 

Här är en wikipedia-artikel om vandrarpredikanter, som jag varit med om att utforma. 

 

Jag kom inte långt på vandringen - till Upplands Väsby - innan jag blev osäker på om det var så vist att fortsätta. Orsaken var en liten övergående ångestkänsla i magen när jag läste i Pelle Strindlunds och Annika Spaldes bok "Kärlekens väg. Djurrätt och kristen tro" (2012) och att jag fick veta via en kunnig vän på datorn i biblioteket i Upplands Väsby att det är nästan omöjligt att tigga sig till mediciner, som jag hade tänkt göra. Och min psykiatriker i Stockholm på Pelarbackens enhet för hemlösa vill heller inte skriva remiss till Uppsala-läkare om jag inte visar mig hos honom den 9.7., som planerat. Så allt tyder på att det är klokt att vänta och ge Stockholm en chans att tåla min heliga dårskap. Jag vill hellre använda vandringen till Uppsala som sista utväg när allt annat är prövat och ingenting tycks fungera för mig i Stockholm, dvs. som flyktväg. Jesus sade också till sina lärjungar att om man förföljer er i en by, så ska man fly till nästa. Jag förföljs inte ännu i Stockholm. Och det sista jag vill är att leva gatubarnsliv i Uppsala med ångest p.g.a. för snabb nedtrappning av medicinerna. Det har hänt liknande saker förr.

 

Hej alla läsare. Idag börjar jag vandra mot Uppsala, för att vara där en längre tid, på obestämd tid. Orsakerna till detta är flera, främst att jag letar efter en bättre stad än Stockholm att trappa ner på mina psykmediciner i. Stockholm är så fruktansvärt hård och kall, tål knappt någon helig dårskap. En av de värsta städer jag varit i. Full av statusjakt och karriärism. Nästan inga hippien och anarkister. Inga ockuperade hus. T.o.m. på Gebers ekoby strax utanför Stockholm finns det folk som inte tål mig, hur blir det då med förhärdade kapitalister och rikemän i Stockholm centrum? Uppsala är tretton, fjorton gånger så litet som Stockholm, med bara ca 150 000 invånare. Min erfarenhet är att ju större stad, desto större kyla. Dessutom är Uppsala Nordens viktigaste bildningscentrum, och bildning är ju som ni vet något jag tror skapar tolerans mot oliktänkande och avvikare. Den kristne mystikern Fritz Olofsson har ju också varit en vägröjare för den heliga dårskapen i den staden, han har kallats en "Kristi dåre".

 

Jag behöver mycket kärlek om jag ska klara att trappa ner på medicinerna utan att hamna på psyket, och mitt hopp står nu till Uppsala, särskilt dess kyrkor och teologiska fakultet.

 

Nu tar jag också farväl av Babylon genom att ha grävt ner min plånbok, min mobiltelefon och min minnessticka med en stor del av mina skrifter i, i Nackareservatet. Där får de vila tills nöden tvingar mig att gräva upp dem igen. Jag tar med mig bara en filt, ett litet myggnät, en anteckningsbok och ett litet Nya Testamente. Ingen ryggsäck, ingen kasse. Inga skor.

 

Det blir ingen Finlandsresa för mig, som jag hade tänkt tidigare, och min stöd-grupp samlar jag inte förrän jag kommer tillbaka i Stockholm, eller om jag blir haffad av psykiatrin, vilket är en reell möjlighet när jag slutar helt med medicinerna, den heliga dårskapen blir så stark då.

 

Min tidskrift Delta kommer inte att ges ut längre, den kräver att man rör sig med pengar. Härefter är jag samme gamle tiggarmunk som jag varit under mina helt hemlösa år, när jag inte bodde hos Titti. Jag kommer att tigga om mina mediciner också, av läkare, tänker inte gräva upp plånboken för att få mediciner. Vill inga läkare ge mig medicin -  är det bara fråga om bisnis -  ja då får dom tåla att jag blir lite extra vild och manisk p.g.a. för snabb nedtrappning på medicinerna.

 

En annan orsak till att jag väljer Uppsala framför Stockholm, är de stora avstånden i Stockholm, som gör att jag måste planka, och som gör att jag går för mycket, med mina bara fötter. Jag vill inte ta skor på mig, ty jag är mer i "anden" när jag inte har skor. Jag vill inte planka om det inte är absolut nödvändigt.

 

Jag har starka rötter i Uppsala, har härjat där i flera omgångar. Det var i Uppsala moské som jag blev muslim 2009. Och jag har ett ställe att sova på också, om än ett hemligt sådant.

 

Lite kuriosa är att David Petander, "vandrarprästen", Sveriges vackraste helgon, studerade till präst i Uppsala. Hans brors barnbarn, Einar Petander, min käre vän, har också studerat där, och Einars mor bor i Uppsala. Hoppas jag får besöka henne och höra historier om David Petander!

 

Men nu kommer jag inte att skriva här på en eller två veckor. Vi träffas här på bloggen när jag kommit till Uppsala!

 

"Despite overpopulation I find the world a lonely place" (Guy McPhersons elev i ett email till honom)

(från McPhersons bok "Walking away from empire", 2011)

 

Så sant, så sant. Detta lade jag särskilt märke till under mina hemlösa år i Stockholm. Jag fann mig i ett fruktansvärt utanförskap och i en ensamhet som sakta tärde sönder mitt psyke. Jag tror mycket att det var utanförskapet och ensamheten som gjorde mig sinnessjuk till slut (jag blev hemlös våren 2006, och insjuknade sommaren 2008). Man kan bli galen av mindre. 

 

Hade vi levt som urfolken, skulle jag aldrig ha blivit utanför. Det skulle inte ha gått att bli utanför. Gästfriheten blommar nämligen i de småskaliga sammanhangen, och jag hade snabbt funnit en plats i någon urfolksstam i Nackareservatet, kanske ungefär såsom jag fann Skogs-David och Sara som bodde i en kåta i Nackareservatet år 2007. Vi blev genast goda vänner, och "skogsfolket" i Nackareservatet, som bestod av kanske sex, sju personer, spridda runt i Nackareservatet, blev min stam. Men gänget upplöstes ganska snabbt. 

 

Om världen hade bestått av små självförsörjande stammar, skulle jag antagligen känna mig som en uppskattad gäst var jag än befann mig i världen, och jag skulle få vänner överallt där jag kom.

 

Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen, precis som "demokratin inte kan överleva överbefolkningen", såsom fysikprofessor Albert Bartlett sade i en youtubefilm.  

 

Jag märkte detta särskilt på mina tre luffarfärder till Sydeuropa. Jag hittade aldrig riktiga vänner, jag kände mig alltid utanför, t.o.m. en del i hippielägret Beneficio i den lilla byn Orgiva, nära Granada, Spanien, som var det närmaste jag kom till att finna en urfolksstam att bli en del av. Men mina djurbefrielser satte stopp för att jag skulle ha kunnat bli en del av communityn i Beneficio (jag släppte lös Beneficios djur, som hundar och hönor), likaså det faktum att lägret bara erbjöd ett enda gratis måltid per dag (dock förväntades man ge i kollekten som gick runt efter varje måltid), och jag, som inte hade pengar, svalt p.g.a. detta, och tvingades stjäla apelsiner från apelsinträdgårdar i Orgiva. Jag fick inga vänner som hjälpte mig med maten. Jag levde periodvis på apelsiner (fallfrukt) från apelsinträdgårdarna. Det var inte hållbart, så jag gick ner kraftigt i vikt. Men Beneficio var fattigt, de hade inte råd att laga mat tre gånger om dagen. 

 

Jag svalt inte bara fysiskt i Spanien, utan svalt även på kärlek. Detta bröt ner sakta mitt psyke så att jag blev mer och mer psykotisk. Särskilt efter att ha sett en hästflock i Orgiva, där hästarnas framfötter var bundna med kedjor, så att de skavde, och gav upphov till fula sår. Hästarna tvingades hoppa fram med framfötterna bundna med kedjor. Framfötterna var bundna så att de inte skulle rymma. Detta tog så hårt på mig att jag började be Gud om att den yttersta domen skulle komma 11.11.2011, och få stopp på djurplågeri och annat förtryck. Jag började skriva 11.11.2011 överallt, på väggar i Granada, Göteborg och Stockholm, som en bön till Gud och änglarna att de skulle gripa in. När jag nu tänker på det, var det en logisk reaktion på ohyggliga omständigheter, om man betänker att jag den gången trodde på andevärlden och Gud (jag gör inte det idag). 

 

Det var djurplågeriet och ensamheten som gav upphov till min psykos och min tvångsvårdsepisod våren 2011. Sådana saker äter upp ens psyke inifrån. Nu mår jag bra, eftersom jag har Titti som min "stam", men även det är svårt, eftersom Titti får representera hela min stam för mig, något som blir en svårt uppgift, att en person ska fylla hela stammens funktion. 

 

Vi är inte psykiskt anpassade till att ha en enda människa som vi ska leva med i vardagen, och allra minst till att inte ha någon alls. Vi bär fortfarande på våra stenåldersgener, vi är anpassade till att leva i små stammar. 

 

Är det för att jag är uppvuxen i en femtonbarnsfamilj som jag har upptäckt detta? Min familj var faktiskt som en liten stam, med min far som hövding. Men de flesta kärnfamiljer är alltför små för att kunna fungera som stammar. Det blir för stort tryck på de enskilda medlemmarna, som ska uppfylla stammens funktion. Jag tror inte på kärnfamiljen, utan på storfamiljen och stammen. Kärnfamiljen är inte ett sunt koncept, lika osunt som parrelationen utanför stammens sammanhang. 

 

Slutligen: om vi vill skapa en gästfri värld, måste vi begränsa oss, och motverka denna cancertillväxt bara för tillväxtens skull, och röra oss mot det småskaliga, lokala och enkla. Mot urfolkens livsstil, helt enkelt. 

 

 

Hej alla läsare! Nu är jag och Titti tillbaka i Visby efter Gotland-runt-resan, som varat i fjorton dagar. I morgon börjar Almedalsveckan, Sveriges största politiska mötesplats. Vi ska vara på hela den veckan, 2-9.7 och åker tillbaka till fastlandet den 9.7., och därifrån tillbaka till Stockholm. 

 

Gotland-runt-resan har varit mycket spännande, med den vanliga äventyrlighet som vi haft förra sommarens tre och en halv månad långa luffarvandring utan tält. Även denna gång hade vi inget tält med oss, och det var ständigt en utmaning och ett äventyr att hitta sovplatser för natten. Inte en enda gång behövde vi sova hos människor (så som vi ofta gjorde förra sommaren, då vi ofta sov i skjul, stall och garagen mm). Vi hittade alltid ställen att sova på utanför människornas boställen, såsom på stränder och på busshållplatser, som det fanns många av på Gotland, mycket mer än på fastlandet. Busshållplatserna var också byggda så att de gav gott skydd mot regn, vilket inte alltid är fallet på fastlandet. En gång sov vi på en campingstugas altan, men blev bortkörda av en sur campingägare på morgonen efter att vi hade ätit. "Så gör man inte", sa han efter att ha utfrågat oss om vem vi var och vad vi gjorde där. 

 

Vi hade även tur med vädret, förutom mot slutet.  

 

I slutet av vandringen besökte vi Suderbyns ekoby, som låg tio kilometer söder om Visby. Vi var där en halv dag, och Titti gjorde en filmintervju med en av grundarna, Robert Hall, och filmade gemenskapen där. Vistelsen där var en mycket fin upplevelse, det som jag tyckte mest om var att här var det en äkta communitykänsla, till skillnad från de flesta andra ekobyar jag och Titti besökt. Här ägde de allt tillsammans, ingen hade privat egendom, utan de delade på allt, helt ner till tandkrämen och schampot. Man gjorde inte som på många andra ekobyar, att man köpte en tomt på ekobyn och byggde sitt eget hus, som i en bostadsrättsförening, utan här byggde alla tillsammans (Suderbyns ekonomiska förening) husen, och sedan fick man hyra in sig i husen som ägdes gemensamt, för en mycket billig penning. Om man tältar med eget tält i ekobyn kostar en månads vistelse där bara 2500 kronor, litet dyrare om man hyr det billigaste rummet. Robert Hall och de andra är mycket idealistiska, och vill leva i frivillig enkelhet och fattigdom, och inte göra pengar på sin verksamhet. De skyr kapitalismen och vill inte smutsa ner sig med företagsamhet. Därför är det så billigt att bo där. De har därför rätt lite pengar, och när vi var där hade de inte pengar till att betala räkningar. De går mycket på soptippen och får tag i slängda saker och byggmaterial där. Detta drag av enkelhet och fattigdom hos Suderbyn tyckte jag mycket om. Robert Hall berättade också att de försökt lära sig av andra ekobyars fel, och undvika att ge incitament till girighet i ekobyn. Och att de står i mycket nära relation till ekobyrörelsen i Europa och världen, för att kunna ha ett avstånd till det övriga samhället, och inte sugas in i Svenssonlivet. Han sa även att ekobyarna borde uppmuntra varann till att höja den ekologiska ambitionsnivån, och att han tvivlar på att flera ekobyar i Sverige verkligen är ekobyar, fast de vill framstå som sådana. 

 

Flera hus på tomten var byggda av lera, såsom ett dusch-hus (som samtidigt fungerade som växthus, ena halvan var dusch och andra halvan växthus, så att båda rummen skulle få nytta av varandra, i sann permakulturanda) och en bastu. 

 

Den varma communitykänslan märktes mycket tydligt på ekobyn, där vi åt tillsammans och hade djupa samtal kring matbordet. Det var en riktig hippiekänsla. Huvudhuset var proppfullt, p.g.a. att elva volontärer, bl.a. fyra från Italien (Titti, som är halvitalienare, pratade mycket livligt just med tre av italienarna), några från Spanien och en från Brasilien, var där på fem veckor, för att vara med på en konferens på Ängsbacka kursgård, som skulle ordnas av den Europeiska ekobyföreningen GEN Europe. Där samlas ekoby-representanter från hela Europa, för att dela idéer och insikter, och för att nätverka. Även flera ekobyrepresentanter från övriga världen brukar komma. 

 

Permakulturandan var mycket stark på ekobyn, och det är inte för intet som Suderbyn kallar sig "Suderbyn permaculture ecovillage" på sin hemsida. Allt där var genomsyrat av permakultur, helt ner till det faktum att gräset fick växa vilt överallt där man inte odlade, med vackra ängsblommor överallt. En av ekobyns grundare, Ingrid Gustafsson (som också bodde på ekobyn) visade oss runt. De hade överraskande mycket odlingar, och två växthus, det ena med tomater och gurka (och lite chili), och det andra inte riktigt färdigt än, det användes tills vidare till meditations- och kurslokal. I detta senare växthus, som var utformat som en glob (kallades The Dome), fanns även en biogasanläggning, inte helt färdig än, inspirerad av förebilder i Kina, och den första i sitt slag i Europa. Där skall produceras råbiogas, som kan användas till att värma upp huset, den kan däremot inte användas till ekobyns flera biogasbilar, som annars går på biogas producerad annanstans på Gotland. Suderbyn tror mycket på biogas som en lösning på energikrisen, och Robert Hall tror att den är lönsam, och har högt EROEI (Energy returned on energy invested). Man använder ju mat- och jordbruksavfall till att producera biogas med, och får som biprodukt fint gödningsmedel. 

 

Ekobyn hade också två vindkraftverk, det ena inte riktigt färdigt, som de byggt helt själv, och som såg helt annorlunda ut än de som man vanligtvis ser ute på landet (mycket mindre propellrar, och som hålls på sin plats av vajrar, som spänns ut från toppen). De hade också ett litet vattentorn. 

 

Det enda som var lite negativt var att ekobyn låg strax intill en medelstor bilväg, med ständigt bilsus förbi. Men man kan inte få allt. 

 

Suderbyn var den ekoby som jag tyckt mest om av alla jag besökt, särskilt p.g.a. den kollektivistiska communitykänslan, enkelheten och det starka inslaget av odling och permakultur. Jag har redan i tankarna att bo där en månad nästa sommar, om vi får lov, tillsammans med Titti, eftersom det är så billigt, och eftersom jag tycker så mycket om den. 

Hej! Nu har jag och Titti kommit till Nynäshamn, hamnstaden där båten går över till Visby på Gotland. Det har varit några spännande dagar sedan senaste luffarbrev. Vi har hunnit besöka Magnus Hjort på Charlottendals gårds ekoby, han som bodde i jurtan som jag skrev om (vi fick hjälpa till att skyffla gödsel på ekobyn tillsammans med Magnus senaste lördag). Han var mycket trevlig, en riktig hippie och anarkoprimitivist, vegan, som älskar att meditera, vill att djuren ska gå fria, älskar gammal historia, särskilt sådan om jägare- och samlare-kulturer, och som även har kontakter till föreningen Naturliv i Järna, anarkoprimitivisternas (i Järna) förening, där Andris Fågelviskare, Johan Örlander och Niklas Taliaferro är med. Vi försökte också få till stånd möten med dessa två sistnämnda, men det misslyckades. Jag ska försöka få till stånd ett möte med dom senare i höst, då jag också tänker besöka Magnus. Kanske jag har min planerade skogsretreat på en dag (i höst) i skogen nära Magnus (jag tänker kanske också ha den i Nackareservatet).

 

Jag gjorde närmare bekantskap med Magnus' bok "Not in His image. Gnostic vision, sacred ecology and the future of belief" av John Lamb Lash (2006), och jag blev ännu mer fascinerad av den än senaste gång jag var hos Magnus och kollade i den. Här är verkligen en nyckel till den naturandlighet som våra yttersta förfäder hade, de s.k. "hedningarna", som tvingades in under kristendomen, och vars andlighet därför dog ut. Den här boken ska jag verkligen återvända till när jag besöker Magnus i höst.

 

Resan från Södertälje till Nynäshamn var spännande, vi gick nästan vilse mitt i stora skogen en gång, vi kom in på en liten skogsväg som visade sig vara en blindgata (det var mitt fel, jag hade inte kollat kartan ordenligt, och glömt att kolla på kompassen för att försäkra mig om att vi var på rätt väg). Vi hade gått långt på den vägen, och det kändes mycket tungt att gå tillbaka till huvudvägen och fortsätta på den. Det var även mycket sent, så vi hann inte vila oss, för vi var tvungna att hinna till bondgårdar innan bönderna lade sig för kvällen, för att fråga om härbärge. Vi kom fram nära kl. 11, och då var det nästan som vi fick änglahjälp, för vi mötte en kvinna på vägen som hjälpte oss att hitta ett övergivet hus, där vi kunde sova. Det övergivna huset var visserligen igenbommat, men vi hittade ett litet övergivet lusthus, övervuxet, men väl beboeligt, nära det övergivna huset, och där övernattade vi. Det var nära på att vi hade kommit för sent till bondgårdarna, men en bil räddade oss som kom förbi, vi fick köra med den en bit på vägen. Den sista biten var extra svår att vandra, för Titti började misstänka att vi gått vilse igen, och ville vända, medan jag framhärdade. Just när Titti tänkte vända såg vi tecken på civilisation - staket. Det räddade oss, och vi hann fram i tid så vi kunde fråga om härbärge.

 

Annat som är värt att berätta är att vi två gånger har sett döda rådjur vid vägen (påkörda av bilar), det första luktade redan lite illa och var full av flugor, det andra verkade vara färskt, luktade inte illa och hade inga flugor på sig, så jag klappade det lite grann. Det var första gången i mitt liv jag klappat ett rådjur, det var dock inte så märkligt som jag hade trott, det var som att klappa en hund. Det lossade en massa hår från rådjuret när jag klappade det.

 

Jag och Titti har inte tvättat oss på snart två veckor, vi har inte haft möjlighet. Titti säger att jag luktar illa. Men vi ska försöka bada och tvätta våra kläder i havet.

Igår var jag och Titti på besök hos Charlottendals gård, en ekoby i Järna. Det var en positiv överraskning. Stället var mycket vackert beläget mitt i skogen, och var full av liv och gemenskap, många djur och många barn. Psykoterapeuten Peter Hagerrot, som bodde i ekobyn, gav oss en intervju (Titti filmade) och visade oss runt. De hade får, höns och gäss, hönsen och gässen fick gå fritt på gården, utan inhägnad, vilket gladde mitt vildhjärta. De hade en liten permakulturträdgård, där de odlade med täckodling. De hade också en egen förskola, kallad "Lilla Bullerbyn". I ekobyn bodde det tolv vuxna, plus barnen, i sex hus. Flera arbetade i Stockholm. Peter Hagerrot jobbar som psykoterapeut, och med lite meditation och yoga, bl.a. i Stockholm. Han ordnar också kurser i omställning. Han visade oss sitt kontor, där bokhyllan var full av spännande ekologisk litteratur. Han visade oss också vinden på ladugården, som gjorts om till en kurslokal och meditationslokal. De hade alltså en stor ladugård, där fåren, hönsen och gässen vistades på vintern. Peter sade att han saknade en riktig bonde bland dem, han var visserligen av bondesläkt, men var ingen riktig bonde. De hade även odlingsmark som utarrenderades. 

 

Jag pratade även om skogsträdgårdar med Peter, och han sade att rätt uppbyggd, kan skogsträdgårdar binda mera kol i marken än vanliga skogar, genom den kombination av växter som man väljer. Det gladde mig mycket, eftersom jag just tidigare här på bloggen förespråkat åkrarnas omvandling till skogsträdgårdar som en av lösningarna på klimatkrisen, något som skulle binda atmosfärens överloppskoldioxid, så att det blev mindre koldioxid i atmosfären, och att klimatet således skulle kunna stabiliseras.

 

Ekobyn hade stora solpaneler på ladugårdstaket, som täckte 10% av elbehovet. 

 

Men dagens verkliga höjdpunkt var när vi fick besöka en jurta längre inne i skogen, där en man som hette Magnus bodde permanent. Han var inte där när vi kom, men dörren till jurtan var öppen, så vi gick in och undersökte jurtan. Den doftade ljuvligt inuti, doftade urfolk och rök (jurtan hade en kamin), lite såsom Skogs-Davids kåta doftade, eller min gamla hydda i Nackareservatet doftade, den som hade kamin. Jurtan hade två sängar, och två små bokhyllor med mycket spännande litteratur, såsom Daniel Quinns "Beyond civilization" (2000), John Lamb Lash´s bok "Not in his image. Gnostic vision, sacred ecology and the future of belief" (2006), och Dee Browns "Begrav mig vid wounded knee. Erövringen av vilda västern ur indianernas perspektiv" (2008). Det var tydligt att det bodde en anarkoprimitivist i denna jurta. Ett stycke längre bort stod en tipi gjord av tyg, med kamin i. Bredvid jurtan var ett utekök, med tak över. Det rymdes inte något kök i jurtan, så liten var den. Det märktes tydligt att Magnus bodde där nu, det var flaskor med mat i kökets hyllor. Och en såg låg under öppen himmel, utan att ha rostat.

 

Jag var så fascinerad av detta sätt att bo på, att jag skrev ett brev till Magnus, där jag uttryckte min beundran och min vilja att connecta med honom, jag skulle gärna besöka honom igen när han är på plats. Jag gav honom också min bloggadress. Hoppas att han läser detta blogginlägg! 

Nu har jag och Titti kommit till Järna, där vi sov över en natt på en skola. Vi tvingades vakna kvart före åtta p.g.a. att skolan började för eleverna, lärarna väckte oss och sa att barnen kunde bli rädda när de såg oss sova där (vilket jag betvivlar. De blir kanske lite förvånade och konfunderade, men knappast rädda). En skolpojke, ungefär 8-10 år gammal, kom förbi oss, och sa "Ni får inte sova på vår skola!". Då tänkte jag att han nog inte hade sagt så om det inte vore för dom vuxnas värderingar som tutats i honom, det båstänkande, det ghettotänkande som säger att allt ska vara i sitt eget bås, ingen sammanblandning får ske. 

 

I Södertälje hade vi svårt för att hitta sovplats, då det ställe vi sovit på i Södertälje tidigare, ett dagis, hade en skylt på ingången att "obehöriga äger ej tillträde". Det var första gången vi såg en sådan skylt på ett dagis, vi har annars senaste sommar sovit många gånger på dagisarnas gårdar i olika städer, det har varit ett ganska väktarfritt ställe. Men nu har reglerna stramats åt, nu ser det ut som om dagisarna har stängt sitt hjärta för oss. Väktarna är våra värsta fiender på luffen, de kommer ofta och hindrar oss från att sova på olika ställen, gör livet surt för oss luffare. Väktarnas välde verkar ha utökats. 

 

Jag tror även att väktare och poliser är de hemlösas värsta fiender i olika städer. De har inte mycket barmhärtighet med hemlösa, och jag har hört att det är ännu värre i USA. Poliser och väktare (och militären) är grogrund för all slags fascism, och är de samhällsgrupper som mest liknar fascister i vårt land. Det är dessa som även gör livet surt för invandrare, och ofta stänger in dom på "migrationsverk" (läs "fängelser för invandrare") för att vänta på asyl eller utvisning. Och det är polisen som i sista hand utverkar utvisningen ur landet, som vaktar på invandrarna att de utvisas. Jag har inte mycket sympati för väktare och polis på grund av detta, dessa som leker med andras förtivlade öden som om de vore bollar att sparka hit och dit. Nej, låt oss öppna gränserna, riva murarna och vara en enda värld där vi tar hand om varann i solidaritet, istället för att bolla varandra hit och dit mellan länder. 

 

(Har du tänkt på att det om Rakhmat Akilov, som utförde terrordådet i Stockholm den 7 April, hade beslutats att han skulle utvisas ur landet? Utvisningspolitiken föder hat hos invandrarna, och det är snarare mer så att det är utvisningarna som leder till terrordåd, än det att det kommer militanta islamister till Sverige. Och är det inte ofta murarna i västvärlden, allt förtryck och all lyx och rikedom på andras bekostnad, som föder militant islamism? Tolerans, folkbildning, givmildhet och solidaritet med allt svagt, utstött och fattigt är det som lindrar all fanatism) 

 

Jag hatar t.o.m. poliskåren och väktarkåren mer än prästerskapet, och tror de gör mer skada än de sistnämnda. Visserligen gör polisen många nyttiga saker också, men de sanktionerar mycket förtryck, och de skall alltid försvara status quo och stå i vägen för förändringar och revolutioner i samhället. De är en reaktionär kraft. Jag tror faktiskt att de gör mer skada än nytta. De är regeringens och riksdagens marionetter, de saknar ofta eget samvete, saknar ofta egen moral som står självständig gentemot regering och riksdag. De bara lyder blint order, som militären. Vad blir det för ett samhälle om vi bara blint lyder order, utan att tänka efter om det vi gör är rätt eller fel? Det är grogrunden för fascism och ledardyrkan. Något är inte rätt bara för att regering och riksdag säger det, bara för att något står i lagen. Långt därifrån. Vi måste alltid pröva allt inför vårt eget samvetes domstol, och vara trogen vårt eget samvete.  

Idag beger jag och Titti oss på luffen till Gotland. Vi ska först till en odlingshelg på ekobyn "Änggärdets ekoenhet" (nära Flen i Sörmland) 3-4 Juni. Sedan ska vi vandra till Nynäshamn och ta färjan över till Gotland. Sedan ska vi besöka Suderbyns ekoby på Gotland, som blir den sista ekobyn som vi besöker för Tittis filmprojekt om ekobyarna i södra Sverige (vi kompletterar förra årets filmning). Vi ska vandra Gotland runt, längs kusten. 

 

Vi tar inget tält med oss den här gången heller, vilket gör att vi kommer att leta upp ställen vi kan sova på utan tält, som dagis, skolor, skjul, lador, omklädningsrum osv. 

 

I kanske en till två månader framåt blir det således mindre aktivitet här på bloggen, men jag ska försöka skriva på bloggen när vi besöker städer som har bibliotek med internet. 

Vissa upplevelser i livet förändrar en för gott, och ger en vissa outslätliga egenskaper. För mig är en sådan upplevelse det att jag i många år varit hemlös och luffare. Det har gett mig en insiderblick på hemlösheten och luffarskapet, jag vet hur det känns, jag vet hur det radikala utanförskapet känns, ja även hur den yttersta fattigdomen känns. Jag har varit så fattig att jag i hunger grävt i vanliga osorterade blandsopor efter mat (i Spanien), och ätit gammal ost som hade vita maskar i sig (jag tog bort maskarna och åt osten). Det är så nära botten man nästan kan komma. Jag har även nästan levt på apelsiner som jag stulit från apelsinträdgårdar i Spanien (fallfrukt). 

 

Jag har även många gånger sovit utomhus i kyla, utan liggunderlag och utan sovsäck, bara med kläderna på, jag kröp ihop och sov så (det har faktiskt gått att sova så!). Jag har sovit så när det var frost på natten, en vårnatt i Sydtyskland när jag luffade genom trakterna där 2010. 

 

Jag har luffat genom Europa på tåg utan biljett och utan några ägodelar med mig. Jag har vandrat i Sydeuropa utan någonting med mig, utan ryggsäck, utan pass, utan pengar, utan plånbok, bara med kläderna på kroppen. Detta kostade mig flera gånger fängelse, när jag råkade luffa genom länder som var utanför EU, som Serbien och Schweitz. Jag vet vad det är att vara fredlös, utan identitetskort eller pass, en olaglig existens. Och det har gett mig en medkänsla med andra fredlösa och olagliga existenser, som Robin Hood och andra. 

 

Jag vet också vad det är att vara halvt kriminell, när jag släppte fri djur i Italien och Spanien, en gång i en by i Spanien (Orgiva) släppte jag fri ungefär tvåhundra djur, något som slutade i finkan. Jag slapp dock böter eller längre fängelsevistelse. 

 

Dessa upplevelser av djup fattigdom och hemlöshet, har gett mig en slags grundsolidaritetskänsla med dom fattiga och hemlösa; dom är mitt folk, jag känner med dom, och försöker alltid hjälpa dom om jag kan. Jag tycker visserligen att jag gör allt för lite, och måste akta mig att jag inte ger för mycket pengar åt dom, så att jag själv har en liten penningbuffert för kristider. Jag känner mig hjälplös inför många hemlösa i Stockholm, vet inte hur jag ska hjälpa dom att få lägenhet, jag står maktlös. Att ge lite pengar hjälper lite. De hemlösa slipper oftast svälta, det är inte till mat dom behöver pengar, utan till lägenhet. Och ger man dem inte tillräckligt pengar, blir det ingen lägenhet.  Hundra kronor är en klen tröst, det gör högst att de kan köpa något på McDonalds och sitta där med gott samvete och värma sig en sen kväll. 

 

Jag har också upplevt att nästan bo på McDonalds, och kom underfund med att den gången var McDonalds mer gästfri än kyrkan, som ju ska vara guds utvalda folk på jorden. Jag satt en tid många nätter på såna McDonaldsar som var öppna största delen av natten, och jag fick sitta där fastän jag inte köpte något. Det var en mycket tung tid, och jag lärde mig att hata de amerikanska ytliga poplåtar som alltid kom ut ur McDonalds radio, ständigt samma slags sliskiga musik. Inte direkt tröstande för en hemlös med rötter i finsmakarnas litteratur och poesi och klassisk kvalitetsmusik.

 

Jag skrev även diktverk på McDonalds om natten. Diktverk som "Yeschua" och "Yeschuas comeback", som jag skickade till H:ströms förlag, utan att någonsin få ett svar. Dikterna var nog psykotiska, har jag kommit underfund med senare, i alla fall de i "Yeschuas comeback". 

 

Jag har även grävt mig en jordhåla mitt i Stockholms centrum 2010, i parken Observatoriekullen (jag grävde den på vintern, när tjälen satt i marken), för att slippa gå den långa vägen (13 km) från centrum till min håla i Nackareservatet. Jag fyllde jordhålan med böcker om lidande och kamp, och bodde där en månad eller så. Det var en psykotisk tid, och jag uppförde mig mycket märkligt i Ny Gemenskaps (ett ställe för hemlösa) lokaler, som en hemlös hund. 

 

Jordhålan på Observatoriekullen upptäcktes av myndigheterna, och fylldes igen med jord när jag var på luffen i Sydeuropa. Innan dess hade den rasat lite ihop när tjälen började gå ur marken. Jag tvingades ta farväl av alla böckerna jag hade i hålan, och jag hade en del egna handskrifter där också. Men dom var psykotiska, så jag ångrar inte att jag tappade dem den gången, för gott. Men de hade kanske behövts för litteraturforskningen, som insikt i psykosens väsen. 

 

Det är tungt att vara hemlös. Man blir så utanför allting. Det var nog hemlöshetens påfrestningar som mycket stod bakom mina många psykoser. Nu har jag lägenhet (bor hos min flickvän Titti Spaltro), och njuter av god psykisk hälsa, jag har inte haft psykoser på över fyra och ett halvt år. Jag känner andra hemlösa som också är sinnessjuka. Men också fullt friska hemlösa, som gamle Rune, som jag känner så varmt för. 

 

Det säger något om vårt samhälle att vi har så många hemlösa. Stockholm har flera tusen, har jag läst och hört. Det är något genomruttet med ett samhälle som har så lite basal communitykänsla att många blir utanför och utan hem. Det är en slående insikt att förstå att de vilda naturfolken inte har några hemlösa. De är organiserade så att det helt enkelt inte kan uppstå hemlöshet. De skulle nog förvåna sig storligen om de hörde om våra städers hemlösa, de skulle nog tro att vi var några hårdbarkade och hjärtlösa, förhärdade människor, som kan tillåta något sådant. De skulle nog anse staden som grymhetens förkroppsligande och stamkänslans och solidaritetens död. Konsumismens tempel och kärlekens död. Naturfolken har inte fattiga och rika överhuvudtaget. Där är man fattig om man går hungrig, och rik när man är mätt. Och alla delar de (oftast) jämnt på maten de jagar, fiskar och samlar. 

 

Vi är inte skapta eller evolverade att bo i städer. Vi bär fortfarande på stenåldersgenerna, och är fortfarande evolverade att leva i små stammar på kanske högst 150 personer, där alla känner alla. Är det därför folk är så psykiskt sjuka som lever i städer? Jag tror det. Vi har lämnat vårt inre paradis, communitykänslan och solidariteten med allt skapat, och byggt oss ett mausoleum, ett inre fängelse, ett arbetsläger, kallat staden. Det vi har förlorat romantiserar vi, vi har fantastiska tankar om naturen, vi idealiserar den, eftersom vi är utanför den*, utanför vårt Eden. För naturfolken är "paradiset" normalt, de har inte de där vidlyftiga drömmarna om ett förlorat paradis, så vitt jag vet. Ja, är det inte ur detta faktum som våra myter om den svunna guldåldern härstammar, det faktum att vi lämnat det liv som vi är evolverade att leva, där vi är ett med vår natur, ett med verkligheten, och där inga hemlösa och inga rika och fattiga finns? Jag tror det.  

 

 

* eller så upplever vi det i alla fall. I själva verket tillhör vi naturen, och kan aldrig rycka oss loss från den, vad vi än gör.

Senaste fredag och lördag var jag och vandrade med min vän idéhistorikern Einar Petander i Tyresta nationalpark (en stor skog/naturreservat i utkanten av Stockholm). På fredag kväll när det mörknat kom vi fram till vårt mål den dagen, som var ett vindskydd. Där fanns en ung tysk tjej, ensam, som sökt skydd där efter att ha vandrat på dagen med sin ryggsäck. Hon hette Susi/Susanne. Vi gjorde upp eld med ved som vi hittade i en låda ganska långt från vindskyddet. Vi satt tillsammans runt lägerelden ett par timmar, och talade om djupa existentiella frågor, om livet efter döden, om Swedenborg och New Age. Det var lite märkligt att denna tjej hade vågat sig ut i skogen ensam på det här sättet, och låg ensam i mörkret i vindskyddet när vi kom. Det var rätt kallt, och hon frös på sina fötter. Hon hade också en allt för tunn sovsäck, så det blev inte någon sömn för henne den natten. Hon tog en varm sten från lägerelden, och hade den vid sina fötter i sovsäcken, virad i en handduk. Men det hjälpte henne inte att sova. 

 

Jag fick en dikt under vandringen, som jag tycker om. Den heter "Har du hört skogens tystnad", och går såhär:

 

 

Tystnad. Har du hört skogens tystnad?

Det är en levande tystnad, det är LIV!

Vad skogen är poetisk ändå!

Här har livet sitt centrum, inte i städerna. 

Här sjunger naturen sina stilla, eviga sånger. 

"Dä' ä' som jag alltid har sagt, att sen den fattige blir rik så blir han satan lik." (Luffaren Öland i Birger Magnussons bok "Trådarbetande luffare, Atremi 2006)