för naturens skull

För att överleva utanför djungeln var stenålderns jägare-samlare tvungna att bli mästare på att spåra byten. För att överleva andligen utanför paradiset idag, dvs. i civilisationen, är man tvungen att bli mästare på att spåra "Gud". Spår som blir allt sällsyntare i städerna. Hundarna och gatuduvorna finns förvisso, likaså alléträden, buskarna och sparvarna i dem, men ensamheten bland människorna, bristen på "Gud" bland dem, kan leda till andlig svält och död, dvs. att man blir som alla andra civiliserade, en "babylonmänniska", en naturförstörare och indirekt en djurplågare. Jag vet om folk som "dött" andligen av andlig svält, hippien som givit efter och skaffat vanligt jobb och bil. Ett råd i hur man spårar "Gud"; hen finns på bottnen, i undergroundlivet, stundom föraktad och stundom försmådd av de civiliserade människorna. En insikt grundad på bitter erfarenhet. Sök "henom" där. 

När hippierörelsen, kristendomen och anarkoprimitivismen möts och befruktar varann, händer det mycket spännande ting (såsom "Jesus radicals", se deras blogg här), och uppstår det saker som är mycket farliga för Systemet. Något av denna ande (som känns nästan psykedelisk) finner jag i denna messianska reggaelåt, bedövande vacker och berörande. O, måtte Riket komma, det rike som måhända David Petander och Sadhu Sundar Singh drömde om och förkunnade i mytologisk förklädnad!

Den 20 maj 1914 tillträdde Nathan Söderblom, Sveriges mest berömda biskop genom tiderna, ärkebiskopsstolen i Sverige (vissa säger att han t.o.m. är en av Sveriges mest kända personer genom tiderna).

 

Inte långt efter, den 6 oktober 1914, dog Sveriges vackraste helgon någonsin, "vandrarprästen" David Petander, även kallad "en svensk Franciskus".

 

Nathan Söderblom, professor i teologi och religionshistoria, var expert på mystiker och profeter, och skrev en bok om den indiska mystikern Sadhu Sundar Singh 1922, kallad "Tre livsformer : mystik (Sundar Singh), förtröstan, vetenskap".

 

Det finns en hel del likheter mellan David Petander och Sadhu Sundar Singh. Båda vandrade omkring som hemlösa tiggare och luffare, för att predika evangeliet.

 

Men när man googlar på det, finner man inte ett enda omnämnande om David Petander av Nathan Söderblom, trots att det skrivits en hel del om Petander, minst sju böcker och en hel del artiklar.

 

Istället skrev och talade Söderblom mycket om Sadhu Sundar Singh, som även besökte Söderblom i Sverige, och Söderblom gav ut flera av hans skrifter.

 

Vad påminner detta om? Jo, om hippierörelsen, som svärmar för Indiens och Tibets gurusar när den ska leta efter andlig vägledning, och glömmer vår egen kyrkohistoria, ja själva Bibeln. De vet sällan vem David Petander är, vårt lands vackraste helgon.

 

En gång när ett gäng västerlänningar skulle besöka Dalai Lama, och sökte vägledning av honom, sade Dalai Lama till dem: "Gå och gräv i era egna traditioner!"

 

Aposteln Paulus (eller vem det nu var som skrev första Timoteusbrevet) sade också en gång att den som ska göra gott, och inte tar hand om sina närmaste, är värre än en hedning. 1. Tim. 5:8:  "Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott."

 

Att känna sitt eget lands historia är ABC i allmänbildningen. Och en stor del av vårt lands historia är faktiskt kyrkohistoria. Så mitt råd till alla hippien är att bilda sig och läsa Bibeln och kyrkohistorien innan de jagar gurun i Indien. De kommer att hitta helt tillräckligt med andligt sprängstoff i vår egen historia (detta säger jag som bokmal och expert på vår egen kyrkohistoria), och kommer att spara en del flygresor på kuppen, spara pengar och koldioxidutsläpp, alltså.

 

Brist på bildning har förstört hippierörelsen och den därmed besläktade New Age-rörelsen.

Jag minns att när jag var liten (1990) hyrde en rastafariansk familj vårt gamla hus. Det jag särskilt minns av det, var att de inte skötte trädgården, utan lät den växa vild. Och jag tror att detta på något sätt hänger ihop med rastafarianismen. Inte så att alla rastafarianer gör så, utan bara att det är ett uttryck för rastafarianernas längtan efter att återgå till naturen, och deras förakt för "Babylon", det konstlade livet.

 

Rastafarianismforskaren Denis Barrington Edmonds skriver i boken "Rastafari. From outcast to Culture Bearers" (Oxford University Press 2002): "One of the ills of Babylon, according to Rastas, is its departure from naturalness and its commitment to artificiality. Rastas want to escape this artificiality and return to nature."

Det finns antydningar till anarkoprimitivism hos rastafarianerna, trots att jag inte skulle påstå att de är rena anarkoprimitivister. De vill inte tillbaka till stenåldern, som de flesta anarkoprimitivister, däremot vill de nog tillbaka till landsbygden, till en bondecivilisation, lite som Tolstoj och David Jonstad (jag är säker på att de skulle tycka om Jonstads bok "Jordad"!). Och inte minst vill de tillbaka till vårt ursprung i Afrika. De kallar rentav Afrika för "Zion"(ett annat ord för Jerusalem), medan den västerländska civilisationen kallas för Babylon (den babylonska civilisationen i antiken ses som urtypen för det förtryckande imperiet). Detta har sin bakgrund i den historia av slavdrift, kolonialism och förtryck som de svarta på Jamaika (där rastafarianismen började) har upplevt (de fördrevs från sitt hemland i Afrika av slavhandlare från 1600-talet ända tills 1900-talet). De vill helt enkelt frigöra sig från kolonialismen, och återgå till sitt rätta hemland, Afrika. De ser hela den västerländska civilisationen som ett enda stort kolonialistiskt apparat, som exploaterar de fattiga och göder de rika. De längtar tillbaka till sin "guldålder" i Afrika, tiden innan slavhandeln och kolonialismen. Reggaesångaren Ginjah sjunger gripande om längtan tillbaka till Afrika i denna reggaesång. Jag tycker längtan efter Afrika är mycket vacker. Jag har själv gripits av den en period, 2010-2011. Afrika är ju hela mänsklighetens vagga. Är det inte ofta så att vi väcks till liv av att återgå till källorna? Vi bör nog få en helt ny respekt för Afrika, och där har rastafarianerna ett bidrag. Inte minst måste nykolonialismen (sånt som "landgrabbing") få ett slut i Afrika.

 

Det finns en naturmystisk ådra i rastafarianismen, som kommer fram t.ex. i Bob Marleys sång "Natural mystic", där han sjunger "There´s a natural mystic blowing through the air". Rastafarianism-forskaren Erling Bjurström skriver i boken "Rastafari och reggae" (1986) t.ex. att "Zion uppfattas som en symbol för naturen, medan Babylon frambringar det konstgjorda, det som saknar livskraft och därför är dömt att gå under."

 

Rastafarianismen har t.o.m. ett alldeles eget begrepp för den naturliga livsstilen, livet i harmoni med naturen. Det kallas "Ital living" eller "Livity". De kallar också sin vegetarianska mat (de är alla vegetarianer) för "Ital food". Ital betyder egentligen "vital", men rastafarianerna har en underlig benägenhet att byta ut inledningen till många ord mot "I".

 

Rastafarianerna har en stark aversion mot kyrkan, som de anser som del av Babylon, inte minst den romersk-katolska kyrkan. Kyrkan har ju alltid varit en del av kolonialmakten. Istället för kyrkan förespråkar de en naturenlig religion. Erling Bjurström skriver: "Kroppen är det enda "tempel" eller "kyrka" som rastafarianerna erkänner. Den kyrka (Rastafarian Melchizedek Ortodox Church) som finns inom rastafarirörelsen håller exempelvis alltid sina gudstjänster och ceremoniella samlinger utomhus - aldrig i något som kan uppfattas som en kyrkobyggnad. För rastafarianerna är alla kyrkobyggnader en symbol för en stagnerad, falsk, förvrängd eller "livlös" religion."

 

För de svarta rastafarianerna på Jamaica är det väldigt viktigt att blåsa liv i deras ursprungliga afrikanska kultur. Erling Bjurström skriver: "En rad av de föreställningar som återfinns i rastafarianismen återfinns också i de traditionella afrikanska stamreligionerna. Exempelvis föreställningarna om en paradisisk urtid (som också återfinns inom kristendomen),....synen på naturen och jorden som något heligt och okränkbart och den livsbejakande inställning som genomsyrar rastafarianismen. I många afrikanska religioner representerar livet - precis som rastafarianerna - något heligt, som till varje pris måste skyddas och föras vidare. Det onda är liktydigt med det som skadar livet."

 

Dock är det inte till stenålderlivet i Afrika (eller till vår djuriska tillvaro i djungeln) som rastafarianerna längtar, utan till den ursprungliga afrikanska civilisationen, representerad framför allt av den etiopiska civilisationen. De tror ju att Etiopiens forne kejsare Haile Selassie är guds inkarnation, Jesu återkomst. Och Selassie var ju  civiliserad. Rastafarianerna hoppades att Selassie skulle leda dem tillbaka till Afrika, och särskilt till Etiopien. Det var en besvikelse för den när han dog utan att lyckas med detta, men hans död bortförklarades av många, de ville inte tro att han var död, utan framställde olika hypoteser om hur han hade levt vidare.

 

Men för rastafarianerna är dock återgången till Afrika en återgång till naturen. Erling Bjurström skriver på ett annat ställe att "Alternativet till Babylons döda värld med atomvapen, kapprustning, kärnkraft, miljöförstöring och exploatering av den tredje världen måste enligt dem (sekulariserade rastagrupper) bygga på en återgång till ett livsbejakade levnadssätt som utgår från människans beroende av naturen. Ett levnadssätt som för både de sekulariserade och religiösa rastagrupperna måste bygga på uråldriga, arkaiska afrikanska principer, som bl.a. föreskriver hur människan ska leva i fred med naturen." 

 

Rastafarianerna är onekligen ett slags primitivister, särskilt då de lägger tyngd vid det arkaiska, ursprungliga i sin livsstil, men kan de verkligen kallas anarkister? Jag skulle återigen svara att det endast finns antydningar till anarkism hos rastafarianerna. Särskilt i deras uppror mot den västerländska civilisationens ordning (Babylon), samt deras hat till polismakten. Rastafarianerna har alltid haft mycket svårt med polisen, som de hatar som djävulen själv. Polismännen kallas ofta bara "Babylon" eller "Mister Babylon", och de ses som förkroppsligandet av den förtryckande, babylonska ordningen. Deras hat bottnar mycket i hur polisen lägger sig i deras rökande av sin heliga ört, sitt heliga sakrament, cannabis, hur Polisen hela tiden beslaglägger deras cannabis i razzior och liknande.

 

Det finns också andra antydningar till anarkism hos rastafarianerna. De har aldrig brytt sig särskilt mycket om organisationer och ledare. De har inget prästerskap, och inga uttalade ledare, kanske bara såna som ordnar lite i det tysta. De har ett mycket starkt frihetsbehov. Erling Bjurström skriver återigen: "Inom rörelsen fanns sedan lång tid tillbaka en stark aversion mot världsliga ledare och med undantag för Leonard Howell, som tillsammans med Archibald Dunkley och Joseph Hibbert organiserade de första rastagrupperna, har ingen framstått som ledare - vare sig organisatoriskt eller ideologiskt - för hela rörelsen - -  -Rörelsen i sin helhet saknar däremot såväl ledare som ett organisatoriskt eller ideologiskt centrum. Rastabröderna binds inte samman av en stark ledare, organisation, ett klart artikulerat trossystem eller en uttalad ideologi, utan snarare av det gemensamma symbolsystemet och gemensamma livsstilar." Det måste påpekas att rastafarianismen i detta avseende liknar mycket på hippierörelsen, som också saknar tydliga ledare. Det är också vanligt att hippies dras till rastafarianismen, mycket p.g.a. att det finns en del drastiska likheter mellan dessa två rörelser, t.ex. cannabisrökandet, anarkoprimitivistiska tendenser, talet om Babylon, tron på reinkarnation (fast rastafarianerna tror inte på livet efter döden, de har en egen underlig lära om reinkarnation), samt odlingen av dreadlocks (rastahår).

Hej!

Nu är jag och Titti tillbaka i Vimmerby, på vår långa vandring från Stockholm till Skåne och tillbaka. Resan tillbaka har gått bra, Titti har bara haft lite ont i höften, men det gick över på några dagar. Vi trodde det var en nedsliten klack som var orsaken. Hon har nu fått nya skor av Desiré, en äldre kvinna som stannade sin bil vid vägen och tog oss med till sitt hem i Rottne, där vi fick god mat och logi. Vi hade mycket djupa och spännande samtal med henne. Sådan gästfrihet som hon visade oss har inte varit ovanlig på vår resa. 

 

Igår och idag har det regnat mycket, och vi hade turen att få skjuts 15 km till Vimmerby centrum, när vi gick på en lite större väg, som var mycket obehaglig att gå på p.gr.a. de bilmonster (läs långtradare) som befolkade vägen. Så vi får skjuts en sällan gång ibland, men det är inte mer än drygt en mil eller så. 

 

Vi går mest småvägar på vår vandring, för att slippa bilmonstren, ja slippa hela den fruktansvärda biltrafiken på de större vägarna. Detta har gjort att vägen till Skåne och tillbaka blir längre än vi trodde.

 

När vi var i Korsberga i Småland på väg mot Skåne, blev vi inviterade hem till en lite äldre dansk konstnär vid namn Lennart Möller, som tyckte vi såg intressanta ut. Vi fick tillfälle att besöka honom först på hemresan. Han bodde ensam i ett stort, gammalt hus på landet, i Södra Solberga i Småland. Han var en övervintrad hippie som rökte cannabis (och var kedjerökare på tobak), och som hade bott i Christiania, hippiestadsdelen i Köpenhamn, i sin ungdom. Han var väldigt originell, och pratade nästan hela tiden. Han hade en massa underliga historier att berätta, intressanta var de också. Vi pratade mest på engelska, för Tittis skull, ett språk han bemästrade väl, men han gled nästan hela tiden över i danska, så vi fick påminna honom gång på gång att han skulle prata engelska. Han var väldigt inne på flummiga grejer som parapsykologi, New Age, aliens och andar. Vi fick sova över hos honom en natt, och han körde oss nästa dag till Korsberga. Hans hus var full av konst och konstföremål, särskilt var det mycket collage, både bildcollage och ordkollage av tidningstexter. Han var väldigt kreativ. 

 

När vi var i Järnforsen i Småland på väg mot Skåne blev vi tipsade om en gammal 91-årig man som hette Birger Magnusson, som hade, för tio år sedan, gett ut två böcker om luffare. Vi besökte honom på vägen tillbaka till Stockholm i hans hus, där han ännu levde med sin fru (han var ännu ganska klar i huvudet, bara lite senil). Vi frågade ut honom om luffarna i gamla dagar, och fick i gåva hans två böcker "Luffare. Original och Luffarkåkar", samt "Trådarbetande luffare", utgivna 2006, sålda i 6500 ex. De påminner en del om Åke Mobergs kända böcker "De ovanliga" del 1 och 2. Birger berättade att luffarlivet hade dött ut 30-40 år sedan p.gr.a goda ekonomiska tider, och att det måste till en ekonomisk kris för att luffarlivet skulle komma tillbaka (jag tror att det också beror på att höladorna har försvunnit, luffarnas favoritsovplatser, och att det är svårt att hjälpa till på gårdarna nuförtiden, det som luffarna gjorde i gamla tider som betalning för kost och logi). Jag frågade om luffarna var smutsiga; nej sa han, dom tvättade sig nog, men hustrun var av annan åsikt. Jag frågade också vad luffarna gjorde när det var 30 grader kallt, var sov dom då? Birger svarade att dom sov i lador även då, och att kornas kroppsvärme gjorde att det inte blev så kallt. 

   Birger hade intervjuat en mängd luffare och andra personer som hyst, känt eller träffat luffare och andra originella personer. Hans två böcker bygger på dessa intervjuer. 

 

 (bildtext: Birger Magnusson tillsammans med sina böcker. Bild av Titti Spaltro)

 

Min dröm är att bli en västerländsk, sekulariserad, ateistisk sadhu. En sadhu är ett vanligt indiskt fenomen, sadhuna är Indiens "heliga män", de är hemlösa, tiggare, barfota luffare, egendomslösa, eremiter och asketer. Man räknar med att det finns 4-5 miljoner sadhun i Indien. Dom är väldigt respekterade av vanligt folk, som anser det vara en helig plikt att ge dem mat och logi. Sadhuna vandrar mycket omkring i Indien, och får även resa gratis med tåg. Även "bang", den traditionella indiska marijuanadrycken, är gratis för dom. Sadhuna i Indien röker mycket marijuana, och har varit en stor inspiration för hippierörelsen och rastafarianerna. Många sadhun har även rastahår, som även har influerat nämnda rörelser. Jag själv vill gärna få rastahår, men då måste det ske på naturlig väg, att håret får tova sig av sig själv.

(bildtext: en indisk sadhu med rastahår)

 

Den indiska sadhu som inspirerat mig mest, är Sadhu Sundar Singh (1889-1929?), en indisk "kristen sadhu" som visade prov på stort mod och radikal försakelse på sina långa missionsvandringar i Indien, Kashmir, Pakistan och Tibet. Han kallades "aposteln med de blödande fötterna p.gr.a. att han blödde på fötterna av sina långa vandringar. Han försvann spårlöst under en av hans långa vandringar i Tibet 1929, och har aldrig hittats sen dess. Sundar Singh älskade Franciskus, och hade samma kärlek till fattigdomen som han. Han ägde inget annat än en sadhu-saffranskåpa och ett nya testamente på Urdu. Under sin korta tid som bofast blev han visserligen miljonär, men lämnade allt igen genom att bege sig ut på sin sista kända vandring i Tibet 1929, då han försvann för gott.

 

(Bildtext: Sadhu Sundar Singh tillsammans med ärkebiskop Nathan Söderblom, under sin vistelse i Sverige)

 

Jag har bara ett problem med sadhulivet; jag har en flickvän, och vill inte lämna henne. Kan man ha en flickvän som sadhu? Det är den enda aspekten av sadhulivet där jag inte följer normen. Annars lever jag som sadhuna i Indien, ett (nästan) egendomslöst, hemlöst liv, med många vandringar, och går barfota så ofta jag kan. Jag menar att en sadhu kan ha en flickvän om han bara inte lämnar sadhulivet för flickvännens skull, inte får barn och vägrar äktenskap. Jag har lyckats med detta i min relation till flickvännen Titti, som fullt ut stödjer mitt sadhuliv. Jag bor i en liten självbyggd hydda i skogen, lite som många sadhun i Indien bor i grottor i skogen och bergen.

 

Liksom Verkligheten är gudomlig för Indiens sadhun (de är oftast panteister, deras högste gud Brahman är identisk med hela kosmos), är den helig för mig, därav min munkorden "Den Heliga Naturens Orden", som är en personlig orden för mig själv, ingen sekt, fast Titti och Skogs-David är med i den också. Min gud är Naturen, Moder Jord, och det är för hennes skull jag försakar den västerländska livsstil som är på väg att ta kål på planeten i och med dess resultat - klimatförändringarna.

 

 Men en av de saker där jag inte vill ta efter sadhuna i Indien, är i användandet av marijuana. Jag har tillräckligt av psykoser redan. En annan är det stränga celibatet. Ingen tjänar på det. Jag vill inte hellre ha något med religion att skaffa. Men skulle man inte kunna vara en sekulariserad sadhu?

 

Vi har allt för få sadhun (nästan ingen) i Västerlandet, vilket säger något om den konsumism och den materialism som råder i västvärlden, ett brott mot mänskligheten och vår planet. Det närmaste vi kommer sadhun i västerlandet är våra hemlösa, men de är det ofta ofrivilligt, inte såsom sadhuna, som är frivilligt hemlösa (själv är jag frivilligt hemlös). Våra hemlösa tar ofta emot lägenhet om de får det, de har inte hemlösheten som helig kallelse, såsom jag har det.

 

Måtte det skapas en västerländsk sadhu-väckelse, där skaror av människor lämnar civilisationen och bosätter sig i tipin i skogarna, eller upplivar vår egen gamla sadhu-tradition - luffarna, som sorgligt nog aldrig har haft status som heliga män, undantaget "vandrarprästen" David Petander (1875-1914), vars släktning Einar Petander är min nära vän. Är inte tiden mogen för en sadhuväckelse i Norden? När vi ser planeten insjukna i feber mitt framför våra ögon? Om inte det är nog för att alstra fram en sadhuväckelse, vet jag inte vad som kan få liv i västvärldens zombierobotar, konsumerande arbetsrobotar.

 

Sadhulivet är något av den mest ekologiska livsstil som tänkas kan, därför borde det upplivas i takt med att samhället upplever sin miljöväckelse och klimatväckelse.

 

Franciskus av Assisi tror jag är Västerlandets mest kända "sadhu", och sadhuna i Indien skulle ha känt igen sadhuidealet i hans förkastande av all rikedom och egendom. Franciskus gav också upphov till en "sadhuväckelse" på sin tid. Han är vårt mest ekologiska helgon, och är inte utan skäl utnämnd till djurens och miljöns skyddshelgon. Han är nog vårt mest älskade helgon idag, kanske just därför.

 

Sadhuna liknar även på de heliga dårarna (dårar i Kristus) i Ryssland som vandrade där förr i tiden. De var hemlösa, vandrande tiggare och luffare, smutsiga, klädda i trasor, barfota både sommar och vinter, som ställde till med underliga scener och spektakel för att få folk att omvända sig och göra bot. De hade hög status bland folket, de ansågs som heliga. De tog på sig en roll av att vara dårar, fast dom inte var sinnessjuka på riktigt. Det fick till följd att man inte riktigt visse om en människa var helig dåre eller riktig dåre, så man behandlade alla dårar väl. Så borde det vara i västerlandet också. 

 

Den här sången av Karunesh är kär för mig, eftersom den får mig att tänka på Sadhu Sundar Singh, som föddes i Punjab.

Den 28.7. besökte jag och min flickvänTitti Holma skogsträdgård i Höör, Skåne. Det var en fantastisk upplevelse, äntligen fick jag en efterlängtad bekräftelse på att skogsträdgårdar inte är en ouppnåelig hippiedröm, men faktiskt finns till och fungerar i praktiken! Skogsträdgården, som kanske var 70 x 30 meter stor, var en demonstrationsträdgård som började byggas 2004 av bl.a. Esbjörn Wandt, Holma folkhögskola och föreningen Skogsträdgårdens vänner, på initiativ av, och med pengar från Jordbruksverket. Den är nu öppen för allmänheten, vem som helst kan gå in i den och kalasa på dess frukter, nötter och bär. Jag åt själv en hel del bär och ett äpple. Dom hade ganska många äppelträd, dom hade päronträd, plommonträd, nötträd, hallon, jordgubbar, svarta vinbär, röda vinbär, vita vinbär, krusbär, smultron, druvor och mycket annat som jag inte kunde namnet på.

 

Skogsträdgården hade en tipi (indiankåta) i ena änden, något som avslöjade hippieanden i projektet - längtan efter vårt ursprung, efter de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. Den hade också en damm, något som är gynnsamt för mikroklimatet.

 

 

En skogsträdgård är som en ätlig skog, man försöker efterlikna skogens och naturens ekosystem med den skillnaden att man får skogsträdgården att tillgodose ens behov. Man får mycket mat - 2-20 gånger mer än monokulturella odlingar, detta för att man odlar i flera skikt, träd högst uppe, sedan nötträd, sedan bärbuskar, sedan perenna växter och örter längst ner. 

 

Skogsträdgården var något av det vackraste jag  sett i mitt liv. Sånt här borde de flesta syssla med, då skulle jorden förvandlas till ett paradis, en Edens lustgård för både människor och djur (vi såg en orm i skogsträdgården!). Och då skulle planeten också ges en chans att läka, för träd binder koldioxid, och det skulle vara bra för klimatet. Jordens yta gillar inte att vara monokulturella odlingsmarker, den vill alltid bli skog igen. Skogsträdgårdsanläggning är att uppfylla naturens önskemål, så att människan samtidigt gynnas.

 

Jag tror Holma Skogsträdgård är nästan ensam i sitt slag. Det finns visserligen en skogsträdgård vid Stockholms universitet, och en annan på en gård lite längre ner i Sverige, annars tror jag de tre är ensamma om detta i Sverige. Det är synd, så här bra grejor borde få mera uppmuntring och pengar. Men går man med i föreningen "Skogsträdgårdens vänner", så kan man stödja bildandet av nya skogsträdgårdar.

 

 (bildtext: Jag festar loss på äpplen i Edens lustgård. Bild av Titti Spaltro)

 

 

 

Den 29.7. besökte jag och Titti ekobyn Moder Jord nära Tollarp i Skåne. Det var en positiv överraskning för oss båda, det var en riktig hippie-ekoby där stämningen från 60- och 70-talet ännu ekade. Ekobyn grundades 1973 av musikartisten Chris Geiger i hans ungdom, samt ett gäng andra unga, som köpte en billig gård ute på landet. Det var Chris som visade oss runt i ekobyn. De hade en gammal kvarn, där de hade tillverkat ett 30-tal produkter förr i tiden, numera begränsades tillverkningen till två produkter; sesampasta och jordnötssmör. Förr i tiden tillverkade de både mjöl, müssli och vällinggryn för barn (alla från egna odligar) mm. En turbin i en damm drev kvarnen, och den försörjer också hela ekobyn med ström. Det här året är dock det sista året dom får använda turbinen, ty myndigheterna vill riva dammen, som får sitt vatten ur en av de artrikaste åarna i Sverige.

 

Det bor ett tiotal personer bofast i ekobyn, sen kommer och går många. Två bor i varsin vagn på gården. Tidigare i ekobyns historia hade de varit upp till 50 personer, och de hade odlat mycket, varit självförsörjande på mat. 

 

Ekobyn var inget kollektiv, trots att den kollektiva andan var stark, alla bodde för sig, men de hade gemensamt kollektivkök och gemensam bastu och gemensamt garage/uthus. De hade två växthus och små odlingar, samt en hel del bärbuskar och äppelträd. Vi fick äta fritt från de mogna bären. 

 

Vi sov över i ekobyn i deras musikstuga, där Chris' band "Jordbandet" repar. Jordbandet har släppt två skivor, en på 70-talet och en 2014. Det har också uppträtt på många olika festivaler. Jordbandet finns också på youtube.

 

Det var en väldigt varm kollektiv stämning i ekobyn, vi blev väldigt väl emottagna och väl behandlade. Det var några riktiga äkta övervintrade hippien där! Chris är 65, hans fru från Danmark Birgit i samma ålder, ja de flesta vi hälsade på var äldre folk. 

 

En annan ekologisk grej var att Moder Jord hade byggt sina byggnader mestadels av återvinningsmaterial. Två av deras byggnader brann dock ner 1978, ett tryckeri och en teaterlokal. 

 

Jag älskar hippierörelsen. Den, eller snarare den anarkoprimitivistiska delen av den, har (till stor del) fött min känslo- och tankevärld och min filosofi "djurismen" som jag har förespråkat här på bloggen. Därför är det så trist att se att drogerna (särskilt cannabis) och New Age fritt får härja i den och skörda sina offer. Man vill ryta till när någon skadar ens älskade. Det är det jag gör nu. 

 

Droger och New Age går ut på det samma. De skapar falska glädjerus, inbillningar, tankevirus, verklighetsflykt, önsketänkande. Och båda nedsätter kraftigt den kritiska förmåga som moder natur har utrustat oss med för att vi ska klara av livet. Drogerna passiviserar en, och förändrar ens personlighet, och det gör faktiskt New Age också, som är en slags uppsättning tankedroger eller tankevirus. 

 

Det är synd detta, för hippierörelsen hade sådana chanser att bli en verkligt motkraft, en motkultur, i samhället. Vad är den nu? Förlamad. Den har ingen seriös aura omkring sig, på grund av drogerna och New Age. En hippie har blivit ungefär liktydigt med en flummig, oseriös människa. Vi måste få ett stopp på detta, och restaurera hippierörelsen. Den ekoanarkistiska, anarkoprimitivistiska delen av den (inte den futuristiska med sina UFO:n och aliens) har verkligen jäkla bra saker att komma med, och skulle förtjäna respekt om det inte vore för drogerna och New Age. 

 

Så jag vill uppmana dig, hippie, som läser detta, att akta dig för båda dessa fenomen, drogerna och New Age. Livet kanske blir mer torftigt utan dem, men det blir i alla fall mer äkta, och sant. Ta det röda pillret (från filmen Matrix), inte det blå. Gå ut ur Matrix, även om den tillvaron blir ödslig och tung. Verkligheten ändras inte fast du vågar se den i ögonen. Det är samma verklighet ändå, även om du inte röker braj och lyssnar på New Age-gurun. Är inte det en del av det heroiska livet, att våga se verkligheten i ögonen? Att älska verkligheten och sanningen, kosta vad det kosta vill? För mig blev det inte tyngre att leva fast jag blev ateist och naturalist, så jag uppmanar dig att se igenom religionen, det tror jag inte är så farligt. 

 

Jag har en vän som är hippie, som rökt braj så länge att han tror att alla religioner är lika sanna ("allt är sant", säger han). Det tror jag är ganska typiskt för braj-narkomaner. Jag träffade också en hippie i Spanien, som trodde att verkligheten är en dröm. Jag tror han hade rökt litet för mycket. David Icke fick också många av sina konspirationsteorier genom en drogtrip. Han tror att världen styrs av "shapeshifting reptilians" och att månen är skapad av reptiler för att kontrollera jorden. 

 

Det värdefullaste i hippierörelsen tycker jag är vördnaden för och kärleken till moder jord, Naturen. Där sammanfaller ofta hippierörelsen med miljörörelsen. Dom går in i varandra. Hippierörelsen har varit en pionjär inom det ekologiska tänkandet. Ekotänket i hippierörelsen gör att jag tycker den är värd att ta på allvar. Och så har den skapat mycket vacker musik. Jag tänker på reggae.

 

Det finns många orsaker till att inte röka cannabis:

 

1) Man kan odla ätliga växter istället, och således bli nyttig för samhället

 

2) Man sparar sina lungor och har mindre chans till lungcancer och dålig hälsa

 

3) Man behåller sin personlighet intakt

 

4) Man behåller sitt kritiska sinnelag intakt

 

5) Man sparar pengar

 

6) Man blir inte lika lätt fast av polisen, undslipper tröbbel med polisen