för naturens skull

Franciskus av Assisi var något på spåren då han gifte sig med "fru fattigdom". Fattigdom är nämligen (förutom att vara rättvist mot andra) ekologiskt, och de fattiga i världen har små ekologiska fotavtryck. Det är de rika som är det stora problemet. Rikedom är ohyggligt miljöförstörande, inte bara genom att den rike gör stora anspråk på miljön, resursuttag och andras slavarbete, utan även genom att de är dåliga förebilder för tredje världen. De skapar avundsjuka i de fattiga, som idealiserar rikedomen, och vill själva bli rika. Därav mycket invandring. Hade vi bara varit fattiga, skulle det inte ha skadat så mycket med massinvandring, men nu vill invandrarna bli lika förtryckande rika som oss själva, därigenom påskyndande miljöförstöringen och resursslöseriet. Det bästa vi i väst kan göra åt den här situationen, är helt enkelt att abdikera från vår rikedomstron ("kärlek är abdikation", sa mystikern Simone Weil), och dela lika mellan alla, så att det inte finns några rika längre, så att vi blir goda förebilder för tredje världen, som då också lär sig att dela med sig istället för att sträva efter att bli rika (samt lär sig att nöja sig med lite). Och detta sker kanske allra bäst genom att vi delar med oss av våra rikedomar till invandrarna och tredje världen, genom att vi först och främst välkomnar alla flyktningar. Vi har nämligen en stor skuld att betala till de fattiga i världen, som så har fått slava för att göda vår rikedom. 

 

Samtidigt som vi delar lika mellan alla i världen (det skulle kunna genomföras av ett världsparlament som delade ut medborgarlön, basinkomst, till alla i världen) måste vi sluta producera rikedom, för det hjälper ju inte miljön och slavarna om den ekonomiska tillväxten ökar, trots att alla har lika mycket. Då fortsätter ju exploateringen. Den enda lösningen är helt enkelt "nerväxt", att avveckla rikedomen, avveckla civilisationen, med början i att lägga ner alla onödiga och skadliga industrier. Alla borde flytta ut på landet, och få tilldelat en liten åkerplätt att odla permakultur och skogsträdgårdar på. Man skulle bo i små tipibyar på det stället där man odlade. Pengarna skulle till sist läggas ner som värdelösa, och alla skulle idka byteshandel istället, bytande varor och tjänster (kanske lokala valutor skulle leva kvar en tid), eller ännu bättre, vi skulle övergå till den gåvoekonomi som präglat samhälle under största delen av civilisationens historia, fram till industrialismens genombrott.

Alf Hornborg, professor i Humanekologi vid Lunds Universitet, är en av mina gurun. Jag blev mycket påverkad av hans bok "Myten om maskinen" som kom ut 2010 på Daidalos, och är en av hörnstenarna i mitt tänkande nuförtiden. I den gjorde han upp med de föreställningar om tekniken och maskinen som är rådande. Han menade att västerlandet lider av teknikfetischism, precis på samma sätt som primitiva folkslag hade sina fetischer. Vi mystifierar maskinen och tror att den är ett ymnighetshorn, produktiv i sig själv, medan sanningen är att den bara är ett redskap för omfördelning av tid och rum från civilisationens periferier (tredje världen och västvärldens fattiga) till dess centrum (den rika delen av världen), så att det vi sparar av arbetskraft och resurser i den rika världen, det tas från den fattiga delen av världen. Detta ojämna utbyte mystifieras och skyls över av det rådande paradigmet, av nationalekonomer som inte kan tänka utanför de ramar som sattes upp av den klassiska nationalekonomin på 1700-talet.

 

Hornborgs nyaste bok "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos 2015) är en vidareutveckling av "Myten om maskinen", och har följande viktiga text:

 

"Det är människans unika förmåga att utveckla abstrakta symbolsystem som har möjliggjort pengar. Pengarna blev grunden för modernitet som ett sociologiskt tillstånd som förstärker upplevelsen av individualism, alienation och avskärmning från omgivningen. Avskärmningen från den natur som därmed upplevs som ett främmande objekt har gått hand i hand med den europeiska vetenskapens framgångar sedan 1600-talet. Pengarna utgör samtidigt ett semiotiskt system som genom att göra värden av väldigt skilda slag utbytbara mot varandra griper in i ekosystemen på destruktiva sätt. De kom redan under förindustriell tid att bli utgångspunkten för olika strategier för kapitalackumulation. Trots att de ytterst endast är mänskliga fantasier har de tillmätts större betydelse än den solenergi som möjliggör allt liv på jorden. De är förutsättningen för den föreställning om en fri och rättvis marknad som grundlades i 1700-talets världssystem men som alltjämt präglar nationalekonomin trehundra år senare. Vad denna föreställning bortser ifrån är att ackumulation av pengar motsvaras av produktionsprocessernas obönhörliga nedbrytning av biofysiska resurser. Det finns en ovedersäglig, positiv korrelation mellan ekonomisk tillväxt och takten med vilken människan ökar entropiproduktionen på jorden. Våra begrepp om pengar och tillväxt måste alltså skärskådas, men också våra begrepp om teknik. Den s. k. industriella revolutionen möjliggjordes av globala prisskillnader på arbete och natur. Det var billig arbetskraft och billiga markarealer på andra kontinenter som erbjöd förutsättningarna för den nya brittiska tekniken. Övergången till fossila bränslen i England gjorde det möjligt för nationalekonomin att i stort bortse från vårt behov av biologiskt produktiva markytor. Det moderna, teknologiska samhället kunde hädanefter förskjuta sin miljö-och arbetsbelastning i tid och rum. Förskjutningen i rummet blev tydlig runtom i det brittiska kolonialväldets periferi, medan förskjutningen i tiden kommer att bli alltmer uppenbar för kommande generationer. Som alla tillväxtprocesser har framväxten av moderna industrisamhällen förutsatt en nettoöverföring av tillgänglig energi (exergi) till de områden där infrastrukturen ansamlas. Eftersom denna nettoöverföring har möjliggjorts av världsmarknadspriserna kan den betraktas som ett "ekologiskt ojämnt utbyte" i betydelsen av ett asymmetriskt flöde av biofysiska resurser som konsekvent mystifieras av de prislappar som nationalekonomin intresserar sig för. Den teknik som dessa flöden möjliggör i världssystemets kärnområden framstår som oberoende av prisrelationer och som produktiv i sig själv, trots att dess egentliga funktion är att bespara dessa områden tid och rum, på bekostnad av människotid och naturutrymme som förloras i periferin. Denna fetischiserade föreställning om teknik är vad jag har kallat "myten om maskinen". De förändringar som de globala hållbarhetsdiskussionerna har genomgått under senare år har haft en tendens att i stora drag bekräfta mina här återgivna utgångspunkter. Verkligheten håller på att göra det tidiga 1800-talets världsbild allt mera ohållbar." (s. 285-286)