My english blog. I continue there.

My english blog "Towards a new romanticism" is here, where I continue my writing. 

En replik till Daniel Quinn om den mänskliga jaktens födelse - det egentliga "syndafallet". Samt något om människans intelligens i jämförelse med andra arters

Daniel Quinn (han gick bort i år, hedrat vare hans minne!) försvarar i boken "The story of B" (1996) att människan ska få jaga med att vegetariska arter är lika våldsamma som sådana som jagar. Men här har han inte tänkt riktigt efter. Urfolk som jagar dödar bra många fler djur än schimpanser gör, dessa senare dödar högst några myror, insekter och smådjur en sällan gång ibland, och så kan de någon ytterst sällan gång mörda någon i flocken. Bråkar gör de säkert lika ofta som människan. Men är det det att jagande urfolk dödar andra djur och inte varann, som gör dem lika lite våldsamma som chimpansen, enligt Quinn? Är andra djurs liv mindre värt än de i den egna flocken/stammen? Jag tror inte det, och det är väl därför jag kommer till en annan konklusion än Quinn; vi blev mer våldsamma när vi började jaga, och gick emot vår tidigare relativt fredliga apnatur, evolverad fram i milliontals år, organiskt. Vad var det som fick oss att börja jaga? Inte evolution, utan att vi lämnade vårt urhem djungeln, där vi ännu kunde leva som chimpanser på frukter, saftiga stjälkar och nötter. Och vad fick oss att lämna djungeln för ungefär tre millioner år sedan (uppgift från Paul Roberts bok "The end of food", 2008, se här)? Inte evolution, utan klimatförändringar, och ett behov av att expandera istället för att begränsa oss som svar på dessa olyckor. Till slut, för ca två millioner år sedan (se artikel om det här), började vi offra andra djur istället för oss själva för att kunna överleva utanför djungeln, vi började jaga istället för att begränsa vårt barnafödande så vi kunde fortsätta livnära oss på den sinande maten utanför djungeln, som sedan länge kommit att innefatta även as, vi var bl.a. asätare innan vi började jaga. Jaktens födelse hos människan är, enligt min ekofilosofi, tillsammans med lämnandet av djungeln, det egentliga "syndafallet", som fick oss att gå emot vår natur, den som vi evolverat naturligt till (vi har ännu inte lyckats lura denna natur, och skaffa oss huggtänder genom evolution! Trots miljontals år av köttätande och jakt! Och vår kropp säger också ifrån vid för mycket köttätande, vi får alla möjliga sjukdomar som inte lejonet får! Se en medicinprofessors uttalande om detta, här). Att vi gått emot vår natur i flera miljoner år har gjort oss grymma och hårda till sist - den "civiliserade" människan uppstod. Så grymma att vi dödar djur på löpande band i väldiga djurfabriker (koncentrationsläger!) för att göda feta amerikanare, och plågar minkar och rävar med livstids isoleringsceller (små burar). Allt detta började med jakten, jakten gjorde oss grymma till sist. Jag upplever inte lejonet som grymt, hen måste jaga, och hen har aldrig gått emot sin egen natur, hen har evolverat till köttätare i miljontals år, har inget syndafall, och har heller inte erövrat världen och lagt den under sig som en diktator, som människan. Men när någon blir jägare och köttätare som inte ska vara det, då kan det uppstå störningar i ekosystemet, som människan är ett bevis på, inte minst om denna varelse är utrustad med en överutvecklad matematisk-logisk-analytisk intelligens, och har händer. Quinn menade att jakten gjorde oss mer intelligenta än aporna, och att jakten möjliggjordes av denna "större" intelligens, vilket spårningen av byten visar, men jag menar att Quinn klumpar ihop all sorts intelligens, som om människans speciella sorts intelligens, det människan är bra på, vore måttet som allt ska mätas med. Jag menar att människan bara utvecklat en sorts intelligens, den matematisk-logisk-analytiska, in absurdum, och låtit bli de andra sorterna, där andra djur kan vara långt bättre än oss. Tänk på hundarnas speciella sorts instinktiva luktintelligens, eller den intelligens som får myrorna att samarbeta och lyckas bygga myrstackar. De icke-mänskliga djuren verkar vara långt bättre än människan på all sorts instinktiv intelligens, där man är ett med sig själv, ett med sin natur, och ett med omgivningen. Vem har sagt att dessa intelligenssorter är mindre värda än den matematisk-logisk-analytiska intelligensen, den som lärde oss jaga? Jag skulle snarare säga att den främsta intelligensen är den som får en art att bli maximalt nyttig för ekosystemet och biodiversiteten, och den som lyckas anpassa sig till miljön bäst, och där är dagens människa den yttersta förödelsen, det intelligensmässiga bottennappet. Och detta började med jakten och den därav följande expansionen över hela jordklotet (vi lämnade Afrika för två millioner år sedan, samtidigt när vi började jaga, se här). Vi borde ha nöjt oss med vår sanna ekologiska nisch, vårt "paradisiska" urhem, djungeln, det hade varit den sanna intelligensen, och denna intelligens kan inte mätas med några IQ-tester, ej heller i jaktprestationer. Men vi silade myggen och slukade kamelen, som så många gånger senare. 

Sagolika låtar

Den här och den här låten av Soweto är så vackra att man bara av det måste ana att det finns en gudom där bakom.

Ett vanligt missförstånd

Hur lätt man tror, när man har det tungt i sitt inre, att det här är livet, sån är naturen, och glömmer att den civilisation man lever i är djupt onaturlig. 

Skogsöversättning av "Lilla Bibeln", Joh. 3:16

"Ty så älskade Naturen den civiliserade mänskligheten, att hon utgav sina martyrer och boskapsdjur och husdjur, på det att var och en som tror på hennes kärlek, inte ska behöva lida av civilisation, utan hava Naturens Liv."
 
(efter 1917 års översättning)
 
 

Vilhelm Ekelund om bildningen som brevväxling

"Är inte hela den mänskliga "bildningen": en brevväxling? Vi sitta och läsa varandras brev, vi meddela att vi riktigt bekommit dem, och söka svara och tacka efter råd och lägenhet."
 
(Vilhelm Ekelund i "Veri Similia", 1915) 

Hur jag använder ordet "naturen" på denna blogg. En ekofilosofisk fundering

Jag skall nu förklara hur jag brukar använda ordet "naturen" på denna blogg i ekofilosofiska sammanhang, detta ord som har så många betydelser, och ofta är så flummigt:
 
Med ordet "naturen" syftar jag på allt det levande i kosmos som är orört av människan, och detta inbegriper även stenar och berg. För mig är även dessa levande, även de är natur. Människan hör också till denna natur, hennes kropp är orörd natur bakom en tunn fernissa av civilisation. Bilar och bulldozrar hör inte dit. Däremot nog de metaller och de atomer det är byggda av. I min världsbild är varje atom levande orörd natur, levande eftersom det pågår rörelse i atomkärnan, och rörelse är för mig definitionen av liv. Det finns ingen död materia.
 
Men i vårt språk skiljer vi mellan naturen och mänskligheten, som om dessa vore två åtskilda sfärer/riken. Precis som vi pratar om "människor och djur", som om människan inte vore ett djur. Att på språkets nivå upphäva denna skillnad, är ett viktigt steg till helande av mänsklighetens naturförhållande. Men det kan ta sekler, och det är svårt. Och det går inte utan att vi i verkligheten också återvinner vår enhet med naturen. Att tala om detta är svårt, eftersom vi redan är ett med nature nrent biologiskt, vi tillhör redan naturen, vi skall bli något som vi redan är. Men det är vår konstgjorda, illusionära åtskillnad från naturen som skall upphävas. Detta är primärt ett psykiskt fenomen, att återvinna enheten med naturen är att förstå vår enhet med den, den som vi redan har i vår kropp, om inte i vår livsstil. När vi förstår detta, då kommer vi också leva ett liv som bekräftar för vårt psyke att vi faktiskt är ett med naturen, istället för att bygga en värld där illusionen om vår separation från naturen bekräftas.  

Det finns ett tabu kvar att bryta

"Mainstream art in the West has long been about shock; about busting taboos, about Getting Noticed. This has gone on for so long that it has become common to assert that in these ironic, exhausted, post-everything times, there are no taboos left to bust. But there is one.

 

The last taboo is the myth of civilisation. It is built upon the stories we have constructed about our genius, our indestructibility, our manifest destiny as a chosen species. It is where our vision and our self-belief intertwine with our reckless refusal to face the reality of our position on this Earth. It has led the human race to achieve what it has achieved; and has led the planet into the age of ecocide. The two are intimately linked. We believe they must be decoupled if anything is to remain."

 

(De brittiske ekoförfattarna Dougald Hine och Paul Kingsnorth i det fantastiska manifestet: "The dark mountain manifesto")


Några namninsamlingar att skriva under

Skriv under denna namninsamling för att förbjuda fyrverkerier! Fyrverkerier skrämmer inte bara djur, utan skräpar även ner och förorenar naturen, utnyttjar billig arbetskraft i Kina, bidrar till utsläpp när de transporteras över halva jordklotet, och fyrverkerier är ett sätt att spola ner pengar i toaletten som de fattiga skulle behöva. Allt bara för några minuters futtiga njutning som ingen egentligen behöver.

 

Försvara Patricia Gualinga, en av vår tids hjältar och miljökämpar, som hotas till sitt liv! Folk som verkligen offrar sin bekvämlighet för naturen och kommande generationer! Gör det genom att skriva under denna namninsamling.

 

Här finns en diger samling namninsamlingar, som kan vara värt att ta sig en titt på.


Något om internet som det materiellas nederlag

Kanske är datorerna och internet "andens" seger, men det är materiens nederlag, kroppens och det fysiskas nederlag. När man sedan betänker att anden (i religiös bemärkelse) inte finns, utan är en illusion, ja att hela internet bara är en virtuell verklighet utan riktig massa, som dessutom ibland profeterar om sin egen undergång (och andra säger att det är näst intill omöjligt för internet att kollapsa, se här) då är nederlaget desto större. Särskilt när man betänker att så mycket av vår historia numera finns på internet, och att dess fall skulle ta med sig rätt mycket annat också. Som en gigantisk investering som försvinner i toaletten, eller som en finansbubbla som spricker. Vi borde aldrig ha spelat detta roulettespel. 
 
Nederlaget kan också illustreras av skillnaden mellan den friske unge tonåringen i urfolksstammen i Amazonas, som hela dagen rör sig i lek och i jakt med sina äldre vänner, och den typiske tonåringen idag, som om dagen sitter på skolbänken, och på kvällen sitter som fastnaglad vid datorn och spelar datorspel, förtrollad av det virtuella, alltmedan hens kropp förtvinar. Om inte detta är materiens, alltså verklighetens nederlag, vet inte jag vad det är. Och det är "andens" seger, men det är en ande som är en illusion, en illusion som är dömd till undergång, ty ingen illusion kan upprätthållas i evighet, ej heller någon fasad. Det som finns bakom kommer alltid att bli synligt till sist, och i internets fall är det en ruinerad värld som kommer att bli synlig när internet faller, en värld ruinerad av datorerna, ruinerad av "anden", av det virtuella. 

Köp inte kokosprodukter!

Kokosprodukter - kokosnötter, kokosolja, kokosmjölk osv. - är ett ofta varmt förespråkat alternativ bland miljömedvetna människor. Försäljningen av kokosprodukter globalt har skjutit i höjden under senare år. Men tar man en lite närmare titt på vad dessa innebär av exploatering och utsläpp, visar det hela sig bara vara smink på vårt civiliserade förfall; kokosnötterna är inte särskilt mycket bättre än annat. Jag vill lyfta fram fyra saker som gör att jag vill bojkotta kokosnötsprodukter:
 
1) Kokosnötterna produceras i tredje världen, och de svältande och fattiga där behöver dem mycket mer än oss, för vilka det bara är lyxprodukter som vi egentligen inte behöver. Vi klarar oss väl med det vi odlar i vårt eget land. Det samma gäller för all mat som kommer från tredje världen. Vi ska låta de 800 miljoner svältande i tredje världen få denna mat, och nöja oss med vår egen svenskodlade mat, som, om vi slutar slarva bort mycket av den till köttproduktion, öltillverkning och överätning, räcker mycket väl till oss alla. 
 
2) De väldiga avstånden som kokosnötterna transporteras över, gör att de bidrar till klimatutsläppen. 
 
3) Kokosnötsplantager växer ofta på platser där djunglar och mangroveskogar en gång vuxit. Och skogar huggs ner när dessa plantager expanderar. Inte bara måste vi få stopp på denna expansion, så att skogarna, jordens lungor, sparas (bl.a. annat för klimatets och biodiversitetens skull), vi bör även restaurera de skogar som en gång växte där plantagerna nu finns, genom att t.ex. plantera ut massa regnskogsträd och -växter mellan kokospalmerna, så att det mer liknar en skogsträdgård än kokosplantager. 
 
4) Apor används ofta som slavarbetskraft till att plocka kokosnötter från kokospalmerna. Vidrigt! Se en artikel om detta här. Detta måste få ett slut, och det bästa sättet är att bojkotta inköp av kokosprodukter, och se till att det stiftas internationella lagar som förbjuder att apor används som slavar (jag är även emot att hästar och oxar används som slavar, men hur vi ska få det förbjudet, är en långt svårare sak. Då måste bönder i tredje världen som ännu använder sig av sådant, kasta av nykolonialismens och civilisationens ok och lära sig permakultur). 

Vilhelm Ekelund och drömmen om guldåldern

(avskrift av min handskrivna minibok från 2012 som finns hos Titti Spaltro)
 
I svensk romantik finns en stark längtan tillbaka till den grekiska "guldåldern", då gudarna ännu levde bland människorna. Romantiken skulle därför kunna kallas för "nyrenässansen", ty renässansens vurm för antiken lever upp igen. 
 
I denna bemärkelse var Vilhelm Ekelund * en av de sista stora romantikerna i vår litteratur. Sällan har det antika arvet levt så upp i en poet som i honom. Han har en längtan tillbaka till antiken som för tankarna till Friedrich Hölderlins roman "Hyperion". Det är en pindarisk, hymnisk längtan tillbaka till den förlorade skönheten. 
 
Detta är ett klassiskt tema i svensk litteratur, som vi finner redan hos Swedenborg i hans antievolutionistiska historiesyn; historien är en berättelse om förfall, inte om framsteg. Först kom guldåldern, sedan silveråldern, sedan bronsåldern osv. Swedenborg längtade tillbaka till antiken, och det berättas att han en gång samtalade med Vergilius ande om "romerska antikviteter". Hans intresse för de dödas andar hängde ihop med hans längtan tillbaka till forntiden. 
 
Swedenborgs hängivne läsare Vilhelm Ekelund bedrev också sådana samtal med de döda, om icke i samma andevärldsliga bemärkelse som Swedenborg. Han odlade däremot en läsning av de döda, gamla författarna, som nästan nuddar vid andevärlden, så levande samtalspartners blev de döda för honom. Det är därför hans essäer om de döda är så levande och inlevelsefulla, ty han läser dem på ett andligt, mystiskt sätt, en slags skönlitteraturens "lectio divina". Han sitter vid de gamlas fötter istället för att, som mången nutida poet, fnysa åt den gamla tidens rim och "moralism", skrytande över vår tids "frigjordhet" och "tolerans".
 
Nej, Ekelund var själv en gammalmodig "moralist" av nästan pietistiskt, puritanskt slag. Jag tror han här var starkt påverkad av den lutherske pietistmystikern Hjalmar Ekström, som han besökte nästan dagligen under perioder av sitt liv. Hjalmars inflytande på Ekelund har liksom Swedenborgs inflytande blivit ihjältiget av Ekelundforskningen av den enkla anledningen att litteraturhistorikerna alltid sett ner på de kristna uppbyggelseförfattarna som "andra rangens författare", knappt värda ett omnämnande i litteratur-historieverken.
 
Ekelund hade inte detta förakt, och kunde därför ta djupa intryck av väckelsekristendomens skatter, särskilt dess moral, om icke dess dogmatik. 
 
* (1880-1949)

Ett förslag till hur vi ska få bort dom fossildrivna fordonen (uppdaterad version)

(uppdatering av mitt inlägg "Ett förslag till hur vi ska få bort dom fossildrivna fordonen", där jag tagit bort det där med statens konfiskering av mark och skog, som jag tyckte blev för ekokommunistiskt och ekofascistiskt. Det hela skulle faktiskt fungera utan det, men statskassan får kanske bara lite problem, vilket vi måste lösa. Ändringarna är genomförda i slutet av det här inlägget, i de två sista styckena)
 
Jag skrev nyss i detta blogginlägg att vi måste få bort de fossildrivna fordonen från våra gator, och det snabbt, om vi ska rädda klimatet. Då frågar du kanske om hur jag skulle gå tillväga utan att förorsaka kaos och kollaps. Jag ska nu spåna lite om hur det skulle kunna vara genomförbart. Det är svårt, men det går (jag har tidigare på bloggen, här, föreslagit att man gör om våra fartyg till segelfartyg i den kommande omställningen, det är också möjligt!). 
 
Det första man bör göra, är att göra det jäkla dyrt att äga bil eller lastbil och tanka bensin. Man ska, tycker jag, försöka så lite som möjligt tvinga igenom saker, utan införa s.k. "styrmedel" - kraftigt höjda skatter, alla möjliga slags avgifter, tullar osv. Det är det smartaste och smidigaste sättet att förändra samhället. Man ska göra det så helvetes dyrt till slut att ingen längre vill köra fossildriven bil eller lastbil, ännu mindre tanka dem. Förstöringen av klimatet måste få sitt rätta pris. Man bör göra det dyrare att köra bil i staden än på landsbygden, eftersom bil krävs mindre i staden än på landet.  
 
Det andra man bör göra, är att bygga en bro från nuläget till en klimatvänlig framtid utan fordon (som jag drömmer om), genom att satsa stora pengar på att bygga elektriska fordon istället för fossildrivna fordon, det ska vara förbjudet att tillverka fossildrivna fordon, alla bilindustrier bör gå över till elfordon, så att de få fordon som verkligen behövs för att inte samhället ska kollapsa (såsom att köra mat in till stan i lastbilar), kan drivas med elektricitet. Om man tar bort alla fordon, kommer allt att sluta i kollaps och kaos, det förespråkar jag inte. Jag har tidigare uttryckt att man inte bör investera i elektriska fordon, men när jag tänker noggrannare på det, behövs de nog i en övergång (förlåt Olja för blåbär-bloggen, för mitt avfärdande av era åsikter i denna fråga!). Men jag godkänner det bara om hela bilindustrin går över till elfordon, genom att tillverkning av fossildrivna fordon förbjuds (bilindustrin bör också tvingas att krympa radikalt, för att inte slösa på resurser och utsläppsrätter. Till slut bör den avvecklas). Det bör även satsas stort på s.k. "E-highways", som bloggen "Olja för blåbär" skriver om här
 
Men det jag inte håller med Olja för blåbär-bloggen, är i frågan om dessa nymodigheter bör satsas på för all framtid. Jag anar att bloggen har såna åsikter, men det menar jag inte är hållbart, för det skulle bara göra att den ohållbara civilisationen (den är ohållbar på en otrolig mängd olika sätt, inte bara när det gäller utsläpp) skulle förlängas, och ännu fler arter skulle utrotas. Nej, jag vill inte upprätthålla civilisationen med el eller vilken miljövänlig teknologi som vi nu hittar på. Civilisationen är ohållbar och förtryckande ner i djupaste rötterna, den måste avvecklas. Om inte annat så för rättvisans skull, för tredje världens skull, som får betala den högsta notan för vår lyx. Elfordon är en lyx som vi kan undvara i längden, och som vi skulle klara oss utan helt bra, bara med en övergångstid för avvecklingen. Det kräver även mycket fossilt bränsle att producera elfordon, och skicka delar kors och tvärs över jordklotet. Jag siktar mot noll utsläpp så fort som möjligt, och sedan negativa utsläpp. Och jag siktar också på radikalt minskat arbete för alla människor på vårt klot, så att vi slipper slita ut kroppen, och dras med utslitna lemmar och arbetsskador när vi blir gamla. I genomsnitt fyra timmars arbete per dag är det vi bör sikta på, och det går inte om vi ska rädda världen med teknologi, vilket kräver otroliga insatser, som inte är hållbara varken när det gäller vår hälsa eller miljöns hälsa.
 
Det tredje man bör göra, är att lokalisera ekonomin, så att vi inte behöver köra långa sträckor, utan kan ta oss fram till fots, springande eller med cykel. Det gör man bäst genom att göra det dyrt att bo i städer (den ekonomiska verksamhet som baserar sig på import långväga ifrån måste få sitt rätta pris), genom styrmedel, men skrattretande billigt att bo på landet och odla sin egen mat. Ja, man ska rentav belönas för detta, till skillnad från idag, då det bara är välbeställda som har råd att bli bönder och köpa gårdar. Även här ska styrmedel användas istället för tvång. Det ska vara gratis att få tag i en åkerplätt att odla sin egen mat på, och bli självförsörjande, ja man ska få lite pengar av staten (ett startkapital) för att göra det (plus basinkomst, som jag hoppas blir global). Åkrarna ska efterhand bli allemansrätt, som man delar på broderligt, med statens hjälp. Skogarna ska även bli allemansrätt (jag är däremot inte emot att man äger sin jurta och sin kniv). Detta kan gå till på följande sätt: staten köper upp en del av marken och skogarna av bönderna och skogsägarna (så att de som vill flytta ut på landet kan få gratis mark och tillgång till skog), med pengar som kommit in från alla skatter, tullar och avgifter genom styrmedlen, och sedan delar alla broderligt på denna mark, enligt principer som staten ställer upp, enligt stora omställningsprogram som staten ställer upp, och vars syfte är att locka folk att bosätta sig på landet och odla sin egen mat. De som tidigare ägt denna mark och skog, får nu broderligt ställa in sig i leden, och dela marken med andra. Detta skulle även tjäna till att utjämna ekonomiska klyftor, och rasera klassamhället. Men jag tror att efterhand som kollapsen i världen fördjupas, så kommer bönderna och skogsägarna att inse att de måste dela sin mark och skog med de f.d. stadsborna, och att de då kommer att gärna sälja en del av sin mark och skog till staten, och det för ett inte så dyrt pris, så att staten inte ruineras.
 
Som du kanske märkt, kräver detta en stark stat till att börja med. Jag erkänner att detta krävs, och jag bejakar detta fast jag är anarkist. Vi behöver en stark stat i övergången mellan nuläget och en anarkistisk, klasslös framtid. Det är omöjligt att genomföra anarkismen genast, med revolution. Jag tror inte på blodiga revolutioner, utan på en fredlig övergångsfas där vi bygger broar till en solidarisk värld, där vi till slut avvecklar staten. Det svåraste här kan vara momentet när de rika bönderna och skogsägarna ska sälja delar av sin mark och sina skogar *. Hur ska vi få dom med på detta, att avstå från frukterna av sitt gedigna arbete (1)? Hur ska dom kunna ge mark år stadsbornas fattiga, som de kanske tycker inte förtjänar gratis mark? Men de  fattiga måste belönas för att de levt med en jämförelsevis solidarisk livsstil, med lågt ekologiskt fotavtryck.
 
Hur ska vi då samsas broderligt om marken, om mer och mer av marken ska ägas gemensamt? Jag tänker att det går, eftersom då alla till slut behöver leva självförsörjande, tar ingen större mark i anspråk än vad som krävs för att själv överleva. Den som försöker göra bisnis på andras bekostnad, bör få böter. Och det blir också för tungt att ha för stor åkermark att odla på, eftersom traktorerna efter hand kommer att vissna bort och bli för dyra att köpa och tanka. Det enda som fungerar, är småskalig permakulturodling mest för eget bruk. Och ska det inte då gå att samsas om marken? Det tror jag. Det är bara när det finns icke-lokala valutor i omlopp som vi blir frestade att göra bisnis på andras bekostnad, med lokala valutor, som jag nästan inte räknar som pengar, utan bara som ett praktiskt arrangemang för att byta tjänster, blir vi solidariska och delar på allt. 
 
 
* Bönderna kommer att tjäna på det här i längden, genom att arbetstiden för alla sakta men säkert radikalt reduceras. Nu arbetar ju vissa bönder ibland sexton timmars dagar under sommarsäsongen, enligt vad jag hört. Bönderna överlag arbetar idag allt för mycket för att deras jordbruk ska gå runt, särskilt de fattiga bönderna i tredje världen (de flesta bönder i världen är mycket fattiga). De skulle nog tjäna på detta. 
 
(1) Jag vill dock inte att detta diktatoriskt ska påtvingas samhället, utan att vi ska försöka påverka folk så att vi får folket med oss, genom demokratiska beslut. Jag förordar således inte ekofascismen eller ekokommunismen.

Öppet brev till infrastrukturminister Tomas Eneroth om den allt dyrare kollektivtrafiken

Bäste Tomas Eneroth.
 
Jag har undrat över en sak. För något år sedan kostade enkelbiljetten för tunnelbana i Stockholm 25 kronor (om man laddar pengar på kort). Nu kostar den 30. Varför blir det dyrare, när man borde uppmuntra till kollektivtrafik, det är ju mycket mer miljövänligt än bilar! Utvecklingen har gått åt helt fel håll! Det är inte bara i Sverige det blivit dyrare, jag har märkt att det har blivit det i Finland också, senast jag var där. Är detta en internationell trend, som bara Sverige hakar på?
 
Hur kan svenska politiker vara så dumma! Har de inget sinne för miljön, för klimatet och oljetoppen, för framtida generationer? Det verkar som om de inte alls är medvetna om dessa frågor, på basen av hur de handlar när det gäller kollektivtrafiken.
 
På 80-talet var det populärt bland ungdomar att tågluffa i Europa, interrail-biljetterna var så billiga. Detta har minskat kraftigt, eftersom det har blivit så dyrt. Även i ett längre perspektiv kan man se att kollektivtrafiken blivit dyrare med tiden.
 
Kollektivtrafiken borde ständigt bli billigare, inte dyrare, för att uppmuntra folk att inte köra bil, utan åka kollektivt. Staten borde subventionera kollektivtrafiken mycket mer. Varför ska det vara dyrt det som är etiskt och miljövänligt, och billigt det som är oetiskt och skadligt för miljön? Tyvärr är detta något som går igen på många områden. Ekologisk mat är dyrare än konventionellt odlad mat osv. Det är något sjukt med detta. Det är billigt att förorena miljön och bidra till klimatförändringarna. Man borde sätta en ordentlig skatt på koldioxid, samt införa personliga utsläppsrätter i Sverige, så att det blev dyrt att åka bil. Oetiskt handlande ska minsann ha ett pris.
 
Vad tycker du om det jag skriver? Har jag rätt?
 
Jag hoppas att politikerna i Sverige tar sitt förnuft till fånga.
 
 
Vänliga hälsningar, Lars Larsen

En definition av hållbarhet

Hållbarhet handlar om att inte tära på sitt sparkapital, oavsett om det handlar om pengar, biologisk mångfald eller naturresurser. 

Glädjen i att varje dag göra någon glad. Något om romska tiggare.

Jag tycker det är så trevligt att varje dag göra någon glad. Oavsett hur litet det är. En hund, en hemlös, en tiggare. Dessa är det lättast att göra glad, ty de är de bland oss som har minst både av saker och av glädjeämnen. Det är svårare att göra kungen och Stefan Lövfén glad, ty de är övermätta på glädjeämnen, och kräver ofantligt mycket av ära, uppmärksamhet, pengar, resor och annat. Men hur lätt är det inte att göra en hund glad på gatan, bara av att stanna upp och klappa den lite! Detta har varit mitt signum (på gatan) i många år nu, att fråga folk om jag kan klappa deras hundar. Alla hundar blir inte glada av min uppmärksamhet, men kanske hälften blir det, har jag räknat ut. Och det räcker långt för att jag ska försöka. Det är inte helt ovanligt att hundarna överöser mig med kyssar (dom slickar mig i ansiktet!), så glada blir dom av uppmärksamhet. Dom är ju instängda största delen av dagen i trånga lägenheter i Stockholm, med lite möten med andra människor (och hundar) än den egna familjen. Dom är Stockholms vanligaste fångar. Som är fångna bara på grund av att dom är hundar, inte människor. 
 
En annan sak som är mycket lätt att göra, är att ge en tiggare eller hemlös några kronor. Det behöver inte vara mer än så för att göra dom på gott humör. Om vi har lite pengar, kan vi ge bara lite, ingen har så litet att de inte kan ge en krona eller två. Stockholm är överfull av tiggare, särskilt romska sådana, så det finns gott av tillfällen att göra någon glad. Och oavsett om tiggarna är med i ligor eller inte, så är det inte omoraliskt att ge dom pengar. Jag tror det går till mat och husrum för dem, oavsett om de är med i ligor eller inte. Människor försvarar ofta sin girighet med att de romska tiggarna är med i ligor. Men då frågar jag dom: Varifrån får dom då sin mat och sitt husrum? Naturligtvis från dom pengar som dom tigger in. Även om dom ger dom till ligans chefer, får romerna dessa pengar ut i mat och husrum. Någon annan lösning på detta finner jag inte, och att påstå att pengarna enbart går till ligans chefer, är bullshit, bortförklaring av sakerna för att rättfärdiga sin girighet. 
 
För övrigt är jag en varm anhängare av troheten i det lilla, i de små tingen i vardagen, där de stora tingen faktiskt avgörs, såna saker som klimatförändringarna och oljetoppen, tredje världens ve och väl. De stora sammanhangen består av miljarder små ting, det glömmer vi ofta. Och vi glömmer även att exemplets makt är stort. Detta borde politikerna särskilt tänka på, så att de inte lever i lyx och överflöd. 
 
Det är inte heller så farligt att vara fattig som man kanske tror, en tro som gör att många sliter ut sig för att bli rika. Jag trivs bra med min fattigdom, jag saknar inget. Man lär sig att leva sparsamt, det blir ens andra natur. 

Idealiseringen av tillvaron är en kortsiktig lösning

Idealiseringen av tillvaron, som poesin och religionen ofta gör sig skyldig till, är en kortsiktig lösning på lidandet. Det är som trösten av en hägring om vatten i Saharaöknen, det ger en tillfällig tröst, sedan försvinner trösten när man upptäcker chimären i den. En mer realistisk syn på tillvaron är den enda långsiktiga strategin, ty det ger oss orsak till att själv bli en del av lösningen, när vi inser verklighetens grymhet, och förstår vad vi bör göra för att lindra den. Idealisering är för infantila själar, ett ärligt möte med verkligheten som den är passar bättre när man tagit en vuxens ansvar för livet, och har insett att det är ingen som räddar, ingen gud, ingen ängel, om vi inte själva tar tag i att lindra lidandet. Ingen Jesus kommer att komma ner i skyarna för att rädda oss från klimatförändringarna, vi måste därför själv ta tag i detta. Att tro att vi kan ignorera problem med att hänvisa till andra som ska rädda oss, är inte bara infantilt, det är att likt strutsen sätta huvudet i sanden, s.k. "strutsbeteende". Jag tror att det är ganska många som upplever klimatet som politikernas ansvar, att de ska rädda oss när det blir för svårt. Men det kommer inte att ske om inte vi agerar. Klimatförändringarna är nämligen ett resultat av miljarder små handlingar i vardagen som du och jag utför, och det är vi som måste gå över till att göra miljarder små handlingar i vardagen som motverkar klimatförändringarna. Politikerna kommer inte att göra detta åt oss. 

I vårt samhälle är det viktigare att vara "anständig" än att vara moralisk

Vissa av samhällets triviala uppförandenormer, som att man inte ska klia sig på pungen så att andra ser, eller prutta vid matbordet, verkar vara viktigare än sånt som verkligen betyder något, som att lindra fattigdom, ge en slant åt den hemlösa tiggaren, eller kämpa för naturens väl.
 
Skulle kungen klia sig på pungen framför kameran, skulle det bli ett högre ramaskri än om kungen inte vill ge en slant åt den hemlöse tiggaren som sitter vid vägen med sin tiggarskål, när han går förbi. Eller om kungen inte alls uppmärksammar miljöfrågorna i offentligheten. Ja, dessa sistnämnda skulle inte ens uppmärksammas överhuvudtaget, fast det är det verkligt omoraliska, särskilt då kungen är så rik och inflytelserik.
 
Det verkar vara viktigare att vara s.k. "anständig" än att vara moralisk.
 
Det finns en orsak till detta. Det är att kapitalismen kräver en fin fasad för att överhuvudtaget överleva. Så ruttet är den, att om dess sanna väsen skulle komma fram, skulle ingen gå med på den. Vi spelar alla ett spel för att upprätthålla kapitalismens fasad, så att den inte ska skämma ut sig i all sin omoral. Kapitalismen tål inte insyn, annars skulle tidningarna skriva mer om de fattiga arbetarnas situation i Kinas teknikfabriker, som t.o.m. kan tvingas arbeta 16 timmars dagar för att vi ska få våra smartphones.
 
Detta, att hela vår lyxiga tillvaro vilar på andras helvete, både människors och djurs helvete, talas det inte mycket om. Allra minst av kungen och politikerna. De kan det helt enkelt inte. Det skulle vara ekonomiskt självmord. Vad skulle det betyda för den ekonomiska tillväxten om vi började tala och skriva mer om det?
 
Nej, bättre att fortsätta vara anständig, så att vi kan rädda vårt eget skinn. Bättre det än att rädda tredje världen och djuren och träden, inte sant? Bättre att fortsätta bygga våra gigantiska köpcentrum, så att alla kan invaggas i tron att allt är bra, att allt finns i ett överflöd, utan offer, och att vi kan "get something for nothing", som författaren James Howard Kunstler kallade det. Priset för hela kalaset skall inte vi betala, vi ska få det billigt. Det sanna priset för kalaset ska gömmas under mattan, skyfflas dit, till tredje världen och naturen, undan vår insyn, skyfflas dit där det inte syns. Och så ska vi prisas för vår anständighet, för att vi undlåter att klia oss på pungen, och går fram med pompa och ståt.  

.

"In my view, as a life–long climate activist, humans are the dumbest species ever to live on this planet." (Torstein Viddal på Facebook)

Något om min bloggs söndriga kommentarfunktion

Det har börjat bli klart för mig att det ibland är svårt att posta kommentarer på min blogg, att kommentarfunktionen ibland är sönder. Jag uppmanar de läsare som har svårt att posta kommentarer på min blogg att mejla kommentarerna till mig (i mejlet bör sägas vilken text som kommentaren tillhör) på min emailadress:
naturensbarn(at)yahoo.com, så kanske jag kan försöka posta kommentaren, och om det inte går, så har jag i alla fall fått kommentaren, även om inte andra kan läsa den.

Tidigare inlägg
RSS 2.0