för naturens skull

Döden är hemsk, det erkänner jag, men jag försöker desperat att finna försonande drag i den. Och jag hittar sådana. Har du nånsin tänkt tanken att döden är ekologisk? Är inte det en slags tröst mitt i dödens grymhet? Döden skapar plats för det liv som kommer efter både oss och andra djur och växter, utan den skulle allt staplas på varann och tillvaron skulle bli en outhärdlig uppvisning i krig, spektakel och naturförstörelse, ja tillvaron skulle plågas av oerhörd överbefolkning om livet vore evigt *. Inte bara det, döden gör också att lidandet upphör, att lidandet inte är evigt. Vi har döden att tacka för att lidandet tar slut när det blir för tungt för kroppen, när den inte orkar mer. Och vi har döden att tacka för att vi kan avsluta vårt lidande när själen inte orkar längre.  

 

Sedan har vi också det faktum att döden gör att grymheten inte är evig, att civilisationscancern inte är evig.

 

Ekosystemet bygger på liv-och-död-cykeln. Liv måste offras för att annat liv ska kunna trivas. Det är inskrivet i ekologins lagar; den enes död är den andres bröd. Utan detta vore ingen natur och ingen ekologi möjlig. Men religionen, och särskilt kristendomen, har alltid varit på kant med dessa lagar i och med deras krav på evigt liv, och det skulle inte förvåna mig om kristendomen har mycket av skulden till våra dagars miljökris med dess linjära tänkande, på kant med ekologins cirkulära kretsloppstänkande. En ideologi som bekämpar döden till vilket pris som helst och kräver evigt liv kommer oemotståndligt att bekämpa själva ekosystemet, och det är just vad religionen har gjort. Religionen utgör själva basen för civilisationens framväxt, med dess hierarkiska tänkande, dess placerande av människan som naturens herre, och dess strävan efter att nå bortom naturen till en översinnlig värld, istället för att nöja sig med naturen, med verkligheten. Drömmen om evigt liv lever också vidare i sekulär form i olika vetenskapsmäns drömmar om evigt liv genom teknologins framtida landvinningar, genom att ladda upp sitt medvetande till internet, eller bli nedfrusen i dödsögonblicket för att bli återuppväckt  när vetenskapen övervunnit döden. 

 

Att önska sig evigt liv är ungefär lika smart som att önska sig ett berg av godis att smaska på resten av sitt liv, önskningen är barnslig, oerhört naiv och dum. Allt som man får för mycket av, blir värdelöst till sist, så lyder naturlagarna. Och man kommer inte förbi entropilagen, som egentligen är kärnan i dödens och livets lagar i naturen. Allt förbrukas och övergår så småningom i oordning, i "avfall", i död, och blir till näring för nytt liv, i ett ständigt kretslopp. 

 

Jag tror att civilisationens nuvarande ekologiska kris i själva verket också är en kris i dess förhållande till döden, detta förhållande måste ändras om mänskligheten skall ha någon chans att överleva detta sekel. Vi måste frångå uppfattningen att döden enbart är en fiende att bekämpa, och se det ekologiska värdet i den, se att den fyller en god funktion i livet. Ja, döden är grym, men är den inte det mest ur egots perspektiv? Ur helhetens, ekologins och osjälviskhetens perspektiv kan döden faktiskt vara något gott, något att välkomna den dag vi själva ska dö. 

 

 

* Även om livet vore evigt i betydelsen att det fortsätter i en andevärld efter den fysiska döden, gör det likförbannat tillvaron outhärdlig. Det blir som en evig fotbollsmatch. Livet blir billigt om det fortsätter i evighet. Och för de kriminella skulle det bli ett outhärdligt helvete (om man får tro de kristna fundamentalisterna). Det är tur för de kriminella att det inte finns något liv efter döden.

Den 17 Juni besökte jag och Titti ekobyn Hultabygdens kretsloppsförening 3 mil söder om Linköping. Den omfattar tre små byar; Hulta, Sandebo och Dänskebo. Vi besökte Hulta, närmare bestämt kravbonden Börje Johansson. Börjes bror var också där, och Börjes fru och en äldre dam som gav Titti nya skor, för hennes gamla stövlar hade gått sönder.

 

Hultabygdens kretsloppsförening omfattar et 40-tal hushåll, och centrum i föreningen är bondgården Hulta gård, Börjes och hans brors gård, som omfattar stora ekologiska odlingar och 20 mjölkkor. Målet för föreningen är ett kretsloppssamhälle där så mycket som möjligt av avfallet som produceras skall återanvändas. De har t.ex. urinseparerande toaletter som gör att man kan ta tillvara urinet som gödsel till jordbruket. Dock får inte Börje lov att använda urinet på sina egna marker, p.gr.a. EU-förordningar, men det används på andra icke-ekologiska bönders marker. Slammet återanvänds också på åkermark.

 

Börje har också en stor solpanelsanläggning på ett ladugårdstak som ger hela gården el. Och han har en liten elbil, som kör högst 40 km/h. Börje förklarade för mig varför han tror att solkraft och vindkraft kombinerat verkligen är något att satsa på.

 

 

Föreningen har stora potatisodlingar, där medlemmarna bestället potatisrader i förväg, och är med och rensar ogräs. Målet är lokal produktion som ligger så nära konsumenten som möjligt, därmed minskande transporter och koldioxidutsläpp.

 

Börje och hans bror hade också ett växthus. 

 

(bildtext: Växthuset på Hultabygdens kretsloppsföreningen. Märk täckodlingen till höger. Bild av Titti Spaltro)

 

Det var väldigt givande att besöka denna ekoby och att få lyssna till den beläste Börje, när han förklarade och berättade. Men ekobyn var inget kollektiv som vi trodde de flesta ekobyarna är (de flesta är inte det), och även permakulturen användes sparsamt. Men Börje är skonsam mot jorden, vilket visas av att forskare undersökte hur mycket maskar som fanns i hans jord i jämförelse med en icke-ekologisk bondes jord. På det område som undersöktes, visade sig den icke-ekologiska bonden ha 3 maskar, medan Börje hade över 50!