Fotnot till min artikel om Torstein Viddal. Något om civilisationens kollaps och mänsklighetens utdöende.

När jag talade om att det är mitt sinne för rättvisa som ligger bakom att jag tjusas av civilisationens kollaps, hade jag följande fotnot i slutet av artikeln:
 
* Jag menar här inte hämndens rättvisa (jag tror inte vi har fri vilja, och ingen bör därför hämnas på oss eller straffa oss), bara den rättvisa som finns i naturen, att djurarter som beter sig cancerlikt kollapsar till slut, så att balansen i ekosystemet upprätthålls. Denna balanserande tendens i naturen är naturens rättvisa.
 
 
Jag ska utveckla detta lite närmare:
 
Rättvisan ligger också i att cancerarter går under för att ge mer plats åt andra arter, så att det inte bara är cancerarten som blommar, medan andra arter lider. Begränsas cancerarten genom kollaps, finns det mer plats åt andra arter att blomma. Såsom det nu är, plågas otaliga arter av cancerarten människans framfart och exponentiella cancertillväxt. Många arter dör ut varje dag, och otaliga arter är utrotningshotade p.g.a. människans beteende. Detta är inte rättvist, och detta skulle ta slut efter hand om mänskligheten kollapsar. 
 
Men, frågar du, skulle inte en civilisationens kollaps* vara oerhört destruktivt för våra skogar och vilda djur? När vi inte har fossila bränslen och nog mat, då börjar vi ju hugga ner alla våra skogar till ved och jaga alla våra vilda djur till mat, och då kommer klimatförändringarna bara att förstärkas av att vi förlorar skogarnas "carbon sink" (skogarna tar upp en tredjedel av alla våra utsläpp). Ja, detta är en invändning som är värd att ta på allvar. Kanske inte civilisationens kollaps är så bra för naturen när allt kommer till allt. Cancertillväxten har gått för långt, och hållbarheten är för ringa i samhället. Vi har för lite hållbara system, både inom jordbruk och energiförsörjning, så när civilisationen kollapsar, finns det inget eller lite att falla tillbaka på. Kanske vi har missat tåget. Men klart är, att alla satsningar på hållbarhet idag, kommer att minska förstörelsen av naturen när civilisationen kollapsar, och göra kollapsen mindre destruktiv. Vi kan inte undvika kollaps, bara minska dess destruktivitet. Har vi några vindsnurror, behöver vi kanske inte hugga ner träden i närmaste skog för att värma upp huset. Problemet med detta är dock att vi inte kommer att ha reservdelar när vindsnurran går sönder, eller blir för gammal. På lång sikt kommer det att vara svårt att undvika återgång till primitiva levnadsformer, eftersom det inte kommer att finnas reservdelar till all möjlig teknik som går sönder och åldras. Dessutom kommer det efter hand inte att finnas nya maskiner och ny teknik att köpa.  Men vi får hoppas att vi då har blivit så få att vi inte jagar alla våra vilda djur till utrotning, eller hugger ner all vår skog, och att om vi hugger, att vi då planterar två träd för varje träd vi hugger. 
 
Så jag vill inte slå fast att civilisationens kollaps absolut måste bli destruktiv. Allt kommer att bero på vad vi bygger upp för hållbara strukturer innan dess, fast det visserligen ser mörkt ut. Genom att begränsa vårt barnafödande och genom att investera i förnyelsebar energi kan vi göra landningen efter kollapsen mjukare, men vi kan inte hindra kollapsen, som många tycks tro. Den kommer att komma efter hand, helt säkert, och kanske ett halvsekel eller ett helt sekel efter den kommer antagligen även mänskligheten att utrotas av klimatförändringarna. Vi kommer antagligen inte att kunna rädda oss med alla våra investeringar i hållbarhet, vi kommer bara att kunna förlänga tiden fram till utrotningen, och göra tiden fram tills dess uthärdlig. Förnyelsebar energi kan göra all skillnad här. Men den kommer inte att rädda oss, det är jag övertygad om, särskilt med tanke på havsnivåstigningen, som jag skrev om i förra inlägget
 
Allt tyder på att cancern mänskligheten har vuxit sig så stark, att den kommer att dräpa förutsättningarna för mänskligheten att kunna leva på jorden, och ta med sig stora delar av naturen i fallet. Vari består rättvisan då i detta? Ja, nu kommer jag till de "yttersta tingen", för att tala med de religiösa. Konservationsbiologen Guy McPherson har varit min guide här, och han menar att biosfären kommer att återhämta sig efter att människan har försvunnit och biosfären nästan dött, återhämta sig kanske efter ett tiotal miljoner år. Rättvisan vore isåfall att mänsklighetens utdöende skulle ge en chans till resten av biosfären att återhämta sig från cancern, och förhoppningsvis få en chans att inte upprepa mänsklighetens misstag när jorden igen börjar krylla av däggdjur, mer eller mindre människolika. Detta är mitt hopp, och det är detta jag kämpar för (jag har inga illusioner om något annat). Risken finns nämligen att jorden dör helt och hållet, och får ett klimat liknande det på Venus, som vetenskapsmän som Stephen Hawking och klimatforskaren James Hansen varnat för. Detta vore oerhört trist. Livet på jorden är verkligen en fin sak som det är värt att kämpa för, och varje ekogärning vi gör kan öka chansen att vi undviker detta yttersta scenario, och ökar chanserna att jorden och biosfären till sist överlever. Men det vore orealistiskt att tro att vi med våra ekogärningar kan rädda mänskligheten. Vi kan förlänga tiden för vår fortvaro, definitivt, men rädda oss kan vi inte. Cancern har vuxit sig för stor. 
 
 
* kollapsen kommer dessutom att vara en oerhört komplex företeelse, inte alla länder kollapsar samtidigt, och kollapsen kommer att äta sig in från de fattigaste periferierna. Antagligen kommer kollapsen även att föregå i många etapper, med intervaller, där finanskris efter finanskris följer på varann, varje gång ännu djupare än förra gången. Vi har redan sett inledningen på Kollapsen; finanskrisen 2008. Det kommer nog flera sådana, och de kommer att fördjupas för varje ny gång, och återhämtningen efter varje gång kommer att vara svårare för varje gång. 

Klimatforskaren James Hansen om havsstigningen: 6-9 meter under de kommande 50-150 åren?

Jag läste i senaste numret av klimatmagasinet Effekt (samma sak står här) att professor James Hansen, världens mest kände klimatforskare, förutspår att havsnivån kommer att stiga med 6-9 meter under de kommande 50-150 åren. Jag har aldrig tidigare hört en så radikal uppfattning om havsnivåns stigning. Och Hansen är en seriös klimatforskare, ingen typisk domedagsprofet, vilket gör det ännu märkligare. Kanske överdriver han, men han uppbackas även av klimatvetenskapsmannen Paul Beckwith, som i denna youtubefilm säger att havsnivån kan stiga med 7 meter fram till 2070. Även Beckwith räknas bland de seriösa, som verkligen har koll på vetenskapen. 
 
Är detta sant, då är det ute med delar av Stockholm när jag blir gammal *. Bara två meters höjning skulle översvämma delar av Gamla stan. 
 
Det känns underligt, overkligt, det erkänns. Det går liksom inte in i min skalle, att detta kan hända. 
 
 
* Förvisso kan vi värja oss mot havsnivåstigningen genom att bygga vallar, men frågan är om Stockholm kommer att vara så befolkat när detta händer, att det behövs. Jag gissar att det i mitten av vårt århundrade är ganska tomt i Stockholm, eftersom civilisationens kollaps gått långt då, och att de flesta lever på landsbygden och odlar sin egen mat. Dom som är kvar i Stockholm tror jag söker sig till områden som undgår havsnivåhöjningen, efterhand. Och det är betydliga områden i Stockholm som skulle klara sig.
 
 

En definition av hållbarhet

Hållbarhet handlar om att inte tära på sitt sparkapital, oavsett om det handlar om pengar, biologisk mångfald eller naturresurser. 

Glädjen i att varje dag göra någon glad. Något om romska tiggare.

Jag tycker det är så trevligt att varje dag göra någon glad. Oavsett hur litet det är. En hund, en hemlös, en tiggare. Dessa är det lättast att göra glad, ty de är de bland oss som har minst både av saker och av glädjeämnen. Det är svårare att göra kungen och Stefan Lövfén glad, ty de är övermätta på glädjeämnen, och kräver ofantligt mycket av ära, uppmärksamhet, pengar, resor och annat. Men hur lätt är det inte att göra en hund glad på gatan, bara av att stanna upp och klappa den lite! Detta har varit mitt signum (på gatan) i många år nu, att fråga folk om jag kan klappa deras hundar. Alla hundar blir inte glada av min uppmärksamhet, men kanske hälften blir det, har jag räknat ut. Och det räcker långt för att jag ska försöka. Det är inte helt ovanligt att hundarna överöser mig med kyssar (dom slickar mig i ansiktet!), så glada blir dom av uppmärksamhet. Dom är ju instängda största delen av dagen i trånga lägenheter i Stockholm, med lite möten med andra människor (och hundar) än den egna familjen. Dom är Stockholms vanligaste fångar. Som är fångna bara på grund av att dom är hundar, inte människor. 
 
En annan sak som är mycket lätt att göra, är att ge en tiggare eller hemlös några kronor. Det behöver inte vara mer än så för att göra dom på gott humör. Om vi har lite pengar, kan vi ge bara lite, ingen har så litet att de inte kan ge en krona eller två. Stockholm är överfull av tiggare, särskilt romska sådana, så det finns gott av tillfällen att göra någon glad. Och oavsett om tiggarna är med i ligor eller inte, så är det inte omoraliskt att ge dom pengar. Jag tror det går till mat och husrum för dem, oavsett om de är med i ligor eller inte. Människor försvarar ofta sin girighet med att de romska tiggarna är med i ligor. Men då frågar jag dom: Varifrån får dom då sin mat och sitt husrum? Naturligtvis från dom pengar som dom tigger in. Även om dom ger dom till ligans chefer, får romerna dessa pengar ut i mat och husrum. Någon annan lösning på detta finner jag inte, och att påstå att pengarna enbart går till ligans chefer, är bullshit, bortförklaring av sakerna för att rättfärdiga sin girighet. 
 
För övrigt är jag en varm anhängare av troheten i det lilla, i de små tingen i vardagen, där de stora tingen faktiskt avgörs, såna saker som klimatförändringarna och oljetoppen, tredje världens ve och väl. De stora sammanhangen består av miljarder små ting, det glömmer vi ofta. Och vi glömmer även att exemplets makt är stort. Detta borde politikerna särskilt tänka på, så att de inte lever i lyx och överflöd. 
 
Det är inte heller så farligt att vara fattig som man kanske tror, en tro som gör att många sliter ut sig för att bli rika. Jag trivs bra med min fattigdom, jag saknar inget. Man lär sig att leva sparsamt, det blir ens andra natur. 

Om andra gången jag tvångsvårdades på psykiatrisk avdelning. Förspelet till denna gång.

Såhär gick det till andra gången jag tvångsvårdades, på Jorv psykiatriska avdelning i Esbo, Finland: 
 
Efter min första tvångsvård på Jorv, plågades jag till den grad av mina mediciner att jag till slut beslöt mig för att rymma hemifrån och från medicinerna (jag bodde då hos mina föräldrar). Så en vacker dag tog jag min ryggsäck, min sovsäck och började vandra norrut, utan mål, desperat. Mina föräldrar anmälde rymningen till polisen, och jag blev eftersökt i radion. Men jag lyckades vandra i kanske sjuttio, åttio kilometer innan en olycka hände: 
 
Mitt i allt medan jag vandrade, var det som om jag plötsligt blev allt för smal, som om min kropp krympte något väldigt (jag tror det hade att göra med att jag slutat med medicinerna för några dagar sedan). För att kompensera för detta genast, i desperation, grep jag tag i en stor ätlig svamp (jag tror det var Karl Johan-svamp eller något liknande) vid vägkanten, och förtärde hela den. Efter någon timme blev jag illamående, och spydde flera gånger. Jag kände att jag behövde stanna för att vila, och lyckades till sist hitta ett ödehus, där jag slog läger i en förfallen bastu på gården. Väl där började jag känna att livet började gå ur min kropp. Det hände när jag låg på golvet, att livet började stanna av mer och mer i min kropp, och jag andades saktare och saktare. Jag trodde det var förgiftningssymptom, och tänkte att nu dör jag. Dock, när jag stod upp ur bädden, kom livet tillbaka. När jag lade mig ner, upprepades samma sak. Detta upprepades sex gånger. Vid nåt skede var jag så säker på att jag skulle dö att jag förberedde mig på allvar för det. Jag blev desperat, och letade förtvivlat efter bibelvers i bibeln jag hade med mig, för att trösta mig. Och vid nåt skede kände jag en oerhörd lättnad över att jag skulle dö, äntligen skulle jag nå befrielsen, exodus ut ur "Egypten", bort från psykiatrin och det tunga jordiska livet. Jag grät som ett barn. Sedan, vid nåt skede, upplevde jag som om jag blev ett litet barn, och jag lekte med några klossar på golvet som ett litet barn. När jag sedan gick ut ur bastun, ut på gården, var hela tillvaron som förklarad av en sagolik glans. 
 
Till slut bestämde jag mig för att dö hemma hos mina föräldrar (så säker var jag på att jag skulle dö). Så jag vandrade tillbaka hemåt, till närmaste tågstation. Jag sov den natten på tågstationen, och åkte hem följande morgon. När jag kom fram med tåget, var det som om jag blev överkänslig för allt, och kunde känna mobiltelefonsignalerna i min kropp. Och när jag skulle gå den två kilometer långa vägen från tågstationen hem, var det som om tiden gick bara saktare och saktare. Aldrig har den vägen känts så lång. Jag kämpade för att hinna fram till mina föräldrar innan tiden stannade upp och jag dog (tänkte jag). När jag kom fram, hälsade jag på min mor, utan att prata, jag bara visade henne en text om min nuvarande sjukdom (jag menade förgiftningen, men jag tror min mor tolkade det som min schitzofreni) och dess dödliga utgång som jag hade skrivit i min bibel. Jag lade mig genast på soffan, och där började samma dödsprocess som i bastun. Jag började andas saktare och saktare, och min mor hörde det, och började desperat spela piano för mig. Sedan ringde hon ambulansen. Ambulansen kom fort, och bar mig ut ur huset, in i ambulansen. 
 
Väl framme på hälsostationen, vaknade jag till liv när jag hörde en läkare skratta åt en förtvivlad patient. Då vaknade livsviljan, jag ville vara med och kämpa mot sådana ting. Jag stod upp ur bädden, men rymde inte. Ambulansen körde mig sedan till Jorv sinnessjukhus (sic!), och där intervjuades jag av en kvinna, en alldeles kort stund. Hon ställde bara några frågor, såsom "Tänker du på döden?. På denna fråga svarade jag ja, och då verkade det avgjort: jag måste stanna på sinnessjukhuset. 
 
Jag fick aldrig för mig att jag skulle säga till läkarna om min svampförgiftning (som jag tror kom av alla de gifter från bilavgaser som samlats i den, svampen låg ju alldeles vid vägkanten). Det var liksom inte aktuellt, jag kände mig till slut så överkörd av läkarna att jag gav upp varje försök att kämpa för mina rättigheter. Och dessutom trodde jag i början att jag helt säkert skulle dö, så jag trodde att jag inte behövde kämpa för dessa rättigheter. Jag skrev bara ett brev till min familj, ett avskedsbrev från en döende man som helt säkert trodde han skulle dö. Men när jag efterhand märkte att jag inte heller dog, började ett av mitt livs värsta helveten. Jag kände att en grym orättvisa hade begåtts, att jag hade hamnat på sinnessjukhus istället för på vanligt sjukhus av att ha blivit förgiftad av en svamp. Och jag kände det som en skymf att läkarna inte ens var intresserade av att ta reda på varför jag blivit så sjuk som jag blivit. Allt var tydligen bara psykos, allt, svampförgiftningen, känslan att livet rann ur mig, allt. Och nu började jag känna att jag ville rymma och ta självmord. Jag blev helt enkelt besatt av tanken på rymning och självmord, jag kunde inte tänka på något annat. För jag visste inte hur länge jag skulle stanna i detta helvete på jord.  
 
Två månader var jag tvångsvårdad den gången, två ohyggliga månader, allt för lång tid. Tvångsmedicinerad med ännu högre dos mediciner än tidigare. Bara för att jag blivit förgiftad av en svamp, med de psykiska komplikationer detta innebär. Snacka om brott mot mänskliga rättigheter. Den sinnessjukhusvistelsen är som ett sår i mig fortfarande, ett trauma. Att man så lätt kan bli tvångsvårdad. Bara för att man varit tvångsvårdad tidigare är man tydligen inte trovärdig. Jag hade inte gjort en fluga förnär, varit varken farlig för mig själv eller för andra. Bara ätit en svamp full av avgasgifter, i misstag, i tanklöshet, desperation. 

Idealiseringen av tillvaron är en kortsiktig lösning

Idealiseringen av tillvaron, som poesin och religionen ofta gör sig skyldig till, är en kortsiktig lösning på lidandet. Det är som trösten av en hägring om vatten i Saharaöknen, det ger en tillfällig tröst, sedan försvinner trösten när man upptäcker chimären i den. En mer realistisk syn på tillvaron är den enda långsiktiga strategin, ty det ger oss orsak till att själv bli en del av lösningen, när vi inser verklighetens grymhet, och förstår vad vi bör göra för att lindra den. Idealisering är för infantila själar, ett ärligt möte med verkligheten som den är passar bättre när man tagit en vuxens ansvar för livet, och har insett att det är ingen som räddar, ingen gud, ingen ängel, om vi inte själva tar tag i att lindra lidandet. Ingen Jesus kommer att komma ner i skyarna för att rädda oss från klimatförändringarna, vi måste därför själv ta tag i detta. Att tro att vi kan ignorera problem med att hänvisa till andra som ska rädda oss, är inte bara infantilt, det är att likt strutsen sätta huvudet i sanden, s.k. "strutsbeteende". Jag tror att det är ganska många som upplever klimatet som politikernas ansvar, att de ska rädda oss när det blir för svårt. Men det kommer inte att ske om inte vi agerar. Klimatförändringarna är nämligen ett resultat av miljarder små handlingar i vardagen som du och jag utför, och det är vi som måste gå över till att göra miljarder små handlingar i vardagen som motverkar klimatförändringarna. Politikerna kommer inte att göra detta åt oss. 

I vårt samhälle är det viktigare att vara "anständig" än att vara moralisk

Vissa av samhällets triviala uppförandenormer, som att man inte ska klia sig på pungen så att andra ser, eller prutta vid matbordet, verkar vara viktigare än sånt som verkligen betyder något, som att lindra fattigdom, ge en slant åt den hemlösa tiggaren, eller kämpa för naturens väl.
 
Skulle kungen klia sig på pungen framför kameran, skulle det bli ett högre ramaskri än om kungen inte vill ge en slant åt den hemlöse tiggaren som sitter vid vägen med sin tiggarskål, när han går förbi. Eller om kungen inte alls uppmärksammar miljöfrågorna i offentligheten. Ja, dessa sistnämnda skulle inte ens uppmärksammas överhuvudtaget, fast det är det verkligt omoraliska, särskilt då kungen är så rik och inflytelserik.
 
Det verkar vara viktigare att vara s.k. "anständig" än att vara moralisk.
 
Det finns en orsak till detta. Det är att kapitalismen kräver en fin fasad för att överhuvudtaget överleva. Så ruttet är den, att om dess sanna väsen skulle komma fram, skulle ingen gå med på den. Vi spelar alla ett spel för att upprätthålla kapitalismens fasad, så att den inte ska skämma ut sig i all sin omoral. Kapitalismen tål inte insyn, annars skulle tidningarna skriva mer om de fattiga arbetarnas situation i Kinas teknikfabriker, som t.o.m. kan tvingas arbeta 16 timmars dagar för att vi ska få våra smartphones.
 
Detta, att hela vår lyxiga tillvaro vilar på andras helvete, både människors och djurs helvete, talas det inte mycket om. Allra minst av kungen och politikerna. De kan det helt enkelt inte. Det skulle vara ekonomiskt självmord. Vad skulle det betyda för den ekonomiska tillväxten om vi började tala och skriva mer om det?
 
Nej, bättre att fortsätta vara anständig, så att vi kan rädda vårt eget skinn. Bättre det än att rädda tredje världen och djuren och träden, inte sant? Bättre att fortsätta bygga våra gigantiska köpcentrum, så att alla kan invaggas i tron att allt är bra, att allt finns i ett överflöd, utan offer, och att vi kan "get something for nothing", som författaren James Howard Kunstler kallade det. Priset för hela kalaset skall inte vi betala, vi ska få det billigt. Det sanna priset för kalaset ska gömmas under mattan, skyfflas dit, till tredje världen och naturen, undan vår insyn, skyfflas dit där det inte syns. Och så ska vi prisas för vår anständighet, för att vi undlåter att klia oss på pungen, och går fram med pompa och ståt.  

.

"In my view, as a life–long climate activist, humans are the dumbest species ever to live on this planet." (Torstein Viddal på Facebook)

Något om min bloggs söndriga kommentarfunktion

Det har börjat bli klart för mig att det ibland är svårt att posta kommentarer på min blogg, att kommentarfunktionen ibland är sönder. Jag uppmanar de läsare som har svårt att posta kommentarer på min blogg att mejla kommentarerna till mig (i mejlet bör sägas vilken text som kommentaren tillhör) på min emailadress:
naturensbarn(at)yahoo.com, så kanske jag kan försöka posta kommentaren, och om det inte går, så har jag i alla fall fått kommentaren, även om inte andra kan läsa den.

Utdrag från boken "Sista droppen" av Sven-Olof Jakobsson

"Sista droppen" är en bok om Peak Oil av Sven-Olof Jakobsson som kom ut på SJ-förlaget i Karleby 2008. Jag lånade den på Åbo stadsbibliotek. Den är läsvärd och välinformerad, fast jag nog fann flera faktafel. Och profetiorna om framtiden i boken har inte riktigt slagit in. Jakobsson spår att vi kommer att i framtiden se en återgång från staden till landsbygden, där hästen kommer att tas i bruk när inte oljan mera finns för jordbruksmaskinerna. Detta tror jag kommer ske, men inte lika snart som Jakobsson spår. 
 
 
Här kommer några utdrag ur boken:
 
"Under senare år har oljebolagen offrat mer medel på att leta efter olja än värdet därav varit. Detta är faktum, som gjort att oljeletningen håller på att upphöra liksom också investeringarna i ny raffinaderiverksamhet, trots att den utgör flaskhalsen för ökad bränsleproduktion. 
   Det verkar alltså som om oljeindustrin redan skulle ha börjat anpassa sig i situationen då oljeresurserna upphör och styr därför sina satsningar allt mera på alternativa energiformer, liksom naturgas och förnyelsebar energi. Situationen är redan så allvarlig, att fastän man nu skulle göra ett megafynd av olja, skulle den inte förmå fördröja den annalkande oljekrisen mera än en aning. Ändå tilltar efterfrågan med ca. 2 procent per år, som betyder att världens oljeförsörjning redan blivit tvungen att ty sig till gamla reserver."
 
"Även om vi i första hand ser saken som en prisfråga, uppstår det största problemet utav, hur varje land förmår anpassa sig till oljebristen. Det kan slutligen utfalla till en fördel för de fattigaste länderna. I de fattiga länderna kan anpassningen nämligen bli enklare därför att man inte tidigare heller använt olja till annat än till de nödvändigaste transporterna och i kollektivtrafiken, medan privatbilism och nöjeskörning i det stora hela inte existerat alls."

Anarkoprimitivism och kärnkraftsavfallet: hur går de ihop? Och något om anarkoprimitivism och sjukvård

Ett av de tungt vägande argumenten mot anarkoprimitivism och anticivilisatorisk filosofi är frågan om vem som ska bevaka kärnkraftsavfallet efter att vi återgått till naturen. Jag erkänner att detta är ett tungt argument. Men jag ska försöka besvara det här:
 
Jag är inte för att vi lägger ner teknologin genast, helt och hållet. Det är orealistiskt. Jag är mot teknologi i princip, men vi behöver bygga en bro mellan vårt nuläge och den tid då vi har återgått till naturen. Kärnkraften är ett stort uppror mot en sådan bro (det är därför jag hatar den), men jag tror vi kan finna en ändå.
 
Kärnkraften är ungefär lika svår att avveckla som sjukvården. Dessa två fält; kärnkraftsteknologin och sjukvården, bör vara de sista teknologier som vi överger när vi har återgått till naturen (införstått att vi inte bygger fler kärnkraftverk, utan avvecklar de vi har). Och det jag hoppas på, är att vi vid det laget har listat ut hur vi ska göra med dessa samtidigt som mänskligheten får vara vild och fri. Sjukvården är lättare att komma över * (vi låter naturen ha sin gång, med större dödlighet, en försoning med vår dödlighet), kärnkraftsavfallet är det verkliga problemet. Men låt oss säga att den bro vi bygger tillbaka till naturen är en tidsperiod på femtio år in i framtiden. Tror du inte kärnkraftsteknologin (om vi låter den vara den sista vi lägger ner) vid det laget har hittat ett säkert förvaringsställe för kärnavfallet? Mycket kan hända på femtio år. Och forskning kring teknologin om hur vi lagrar kärnavfall borde få största prioritet i vårt samhälle under denna tid.
 
 
 
* Vi kommer att dö mer i det vilda tillståndet, pester kommer att härja, vi finner inte botemedel mot folk som drabbas av (både dödliga och ickedödliga) sjukdomar. Jag förespråkar att vi för vidare så mycket av den medicinska kunskap som vi har lärt oss, men att vi, när den inte räcker, och vi lider mer än vi kan bära, hellre än att civilisera oss igen, offrar vårt liv, begår eutanasi helt enkelt. Vi offrar oss för att säkerställa mänsklighetens och de andra djurens fortsatta vildhet och frihet, vilket kräver sitt offer. Vi har kanske lärt oss vad civilisationen leder till - ekokatastrof - och vill offra allt för att inte detta ska upprepas. En ökad dödlighet tjänar också mänskligheten och djurriket genom att öka tillgången till mat - vi behöver minska befolkningsmängden även efter att vi gått tillbaka till naturen och efter att vi under femtioårsperioden (bron) minskat befolkningsmängden ner till en tiondedel av vad vi var, vilket jag har förespråkat på den här bloggen. Innan vi lämnade stenålderslivet för jordbruk, var mänskligheten till antalet 250 000 enligt vissa, 6-10 miljoner enligt andra. Kanske vi behöver gå ner till samma nivåer för att trygga att vi inte utrotar djurarter och fiskar (jag är däremot för permakultur, främst skogsträdgårdar, och småskaligt fiske i det vilda tillståndet, men inte för jakt p.g.a. att vi som en tiondel av 7.4 miljarder, alltså 740 miljoner människor, är för många för att kunna jaga, vi skulle utrota många djurarter om vi jagade).

Visa ord av Gandhi

 "Live simply so that others may simply live." (Mahatma Gandhi)

Den kristna kyrkan (och civilisationen överlag) är nekrofil

Det finns en stark nekrofil ådra i den kristna kyrkan. För det första tillber den en död människa istället för en levande (dess Jesusdyrkan, fast Jesus har antagligen inte funnits). För det andra har kyrkan korset, ett tortyr- och avrättningsredskap som sin främst symbol. För det tredje är dess gudstjänster fulla av död formalitet och döda ritualer, i bjär kontrast till den vilda naturens impulsivitet, instinktivism och spontanitet. För det fjärde har kyrkan dessa gudstjänster i döda, livlösa byggnader, byggda av likdelar, av sten- och trälik, istället för att ha dem  i Guds levande natur i skogen eller i trädgårdar. Ja, tänk om man hade byggt matträdgårdar (särskilt skogsträdgårdar) istället för kyrkor och katedraler. Då hade man starkt bidragit till att göra världen till en Edens lustgård, istället för den grymma värld som nekrofilin har resulterat i idag, med 800 miljoner svältande. Men för de kristna genom historien har det varit viktigare med pråliga, bombastiska skrytbyggnader än att föda dom fattiga. Har kyrkorna någonsin tänkt på att det kanske är deras nekrofila beundran för det döda och icke-matnyttiga, för ett andligt dött prästerskap som bara parasiterar på samhället, som har bidragit till världssvälten?
 
Det samma som jag sagt om den kristna kyrkan kan sägas om civilisationen som helhet. Det är svårt att undgå att märka att civilisationen är nekrofil. Dess största gud är pengar, döda föremål. Dess medlemmars viktigaste mål i livet är (ofta) status i elitens ögon, i andligt döda* människors ögon. Inte att främja allmännyttan eller naturens väl, utan att bli prisad och ärad av de som utsuger planeten, eliten. För detta ändamål sliter man åtta timmars dagar, för detta ändamål gör man nästan otroliga uppoffringar (tänk bara på Guinness rekordbok och idrottsmännen och -kvinnorna). Men vem uppoffrar sig för det som verkligen betyder något, för de fattiga och miljön? Inte många. Bara en minoritet. Då bör man skala bort alla kristna kolonialister som maskerar sin andligen döda kolonialism som ulandshjälp och "missionsarbete", där man lockar folk med mat och kläder in på skolbänken och in i den kristna kyrkan. Det är inte sann hjälp, det är kolonialism, att beröva ursprungsbefolkningar på deras förfäders arv och deras enkla, naturnära livsstil. Det är att sätta dom i rörelse mot staden, bort från landsbygden, bort från självförsörjningen, in i löneslaveriet.
 
Det är svårt för civilisationen att dölja sin nekrofili. Den upprätthåller en dödsindustri kallad "militären" och "krigsindustrin" som skördar mängder av offer årligen, och inte minst massförstörelsevapen såsom kärnvapen, som hotar att förgöra hela mänskligheten. Och detta skall liksom vara kärlek till livet, vördnad för livet!! Människor dras till städer istället för till landsbygden, till städer för att omgiva sig med döda föremål, döda byggnader och döda maskiner (bilar, datorer). Samt, förstås, andligen döda människor, människor som utsuger mer än bidrar till planetens hälsa. Som ofta anser ursprungsfolk som lever i naturen vara "primitiva", och sig själv vara "utvecklade", "civiliserade", fast det i själva verket är precis tvärtom, stadsbon är verkligt primitiv och urinvånaren är utvecklad, med sin naturnära livsstil. Men när en människa är nekrofil och andligt död, då ställer hen allting på huvudet. Datorn, ett dött föremål, blir livets centrum  - pengar, döda föremål, likaså. Datorn istället för trädet. Pengar istället för apelsiner, äpplen och plommon. Död istället för liv ställs i centrum. Och det hela kommer att sluta med att den andligt döda, nekrofila människan kastar sig och drar resten av mänskligheten med sig utför klimatstupet, ner i klimatkatastrof. Den som älskar död, hen får till slut död som konsekvens av sina gärningar. Och det finns t.o.m. en risk att planeten dör helt och hållet, att den går Venus öde till mötes. Men livet kommer att gå vidare och segra, om inte på vår planet så i alla fall på andra planeter med liv på i vårt universum och i andra universa. Jag tröstar mig alltmer med sådana tankar. Det viktigaste är ju att själva livet går vidare, inte att livet går vidare just på vår planet, fast även det är mycket viktigt.
 
Jag skall till slut modifiera litet vad jag menar med nekrofil. Man kan älska döda löv och nerfallna grenar i mossan, ja gamla döda stubbar, utan att behöva vara nekrofil. Det jag menar med nekrofil är då kärleken till döda ting helt tar överhanden, såsom i staden. Men fallna löv och träd är inte så döda, för de blir till liv för annat liv i naturens kretslopp. Det nekrofila ligger i att upprätthålla något så att det förblir dött, så att det inte får gå in i naturens kretslopp, såsom sker i staden. Där går gränsen mellan stadens nekrofili och naturens biofili. Naturen syftar alltid på mera liv i allt den gör, det är dit den strävar, trots alla naturkatastrofer och massutrotningar genom historien. Livet är naturens ögonsten. Det är därför det finns så mycket kryllande liv i djungeln. Däremot är maskinen eller pengarna, de döda objekten, stadens och civilisationens ögonsten.
 
 
*  med "andligen döda" människor menar jag inte att de inte har något andligt liv överhuvudtaget, bara att deras andlighet är så falsk att den kan liknas vid sömn och t.o.m. död. Jag menar inte "andligen döda" bokstavligt, utan mer metaforiskt, ett civiliserat tillstånd i alienation från verkligheten och naturen.
 
 
 
 
 
 

Jag har gjort en hemsida: Omvändelse till verkligheten

Jag har gjort en liten hemsida (i bloggformat), där jag har samlat mina viktigaste texter och bloggar, och där jag även har samlat artiklar och filmer om mig. Hemsidan heter "Omvändelse till verkligheten", och det tycker jag beskriver bra vad mina två bloggar, "För naturens skull" och "Varför jag inte tror på Gud", handlar om.
 
Jag fick idén till min hemsida genom en dröm på natten. Är det inte underligt att drömmar kan fungera så?

Klokt sagt av min dubbelgångare Markus Beijar Mellin

"datoranvändande borde utav miljöskäl tillåtas enbart genier vars mentalenergier överstiger energi förbrukningen..."
 
(Markus Beijar Mellin, min dubbelgångare i Stockholm, nästan jämnårig, som liknar på mig och t.o.m. har samma psykiatriska diagnos som mig)

RSS 2.0