Ett vanligt missförstånd

Hur lätt man tror, när man har det tungt i sitt inre, att det här är livet, sån är naturen, och glömmer att den civilisation man lever i är djupt onaturlig. 

Skogsöversättning av "Lilla Bibeln", Joh. 3:16

"Ty så älskade Naturen den civiliserade mänskligheten, att hon utgav sina martyrer och boskapsdjur och husdjur, på det att var och en som tror på hennes kärlek, inte ska behöva lida av civilisation, utan hava Naturens Liv."
 
(efter 1917 års översättning)
 
 

Paradiset är att inte behöva gå i "civiliserat" jobb för att kunna må bra

Mina erfarenheter inom arbetslivet (tre månader som trädgårdsanläggare, tre år som byggmålare och åtta månader som städare) och det hemlösa arbetsfria livet, säger mig att paradiset, den "edeniska" tillvaron, är att inte behöva gå i civiliserat jobb för att må bra, för att få sina grundläggande behov tillfredsställda. Och faktum är att många kristna anser att Adam och Eva i Edens lustgård inte arbetade, utan arbetet uppkom när de förpassades ur Eden och började med jordbruk. 
 
Slaveriet är helvetets kärna, tvånget. Det erkänner även Emanuel Swedenborg i sina helvetesvisioner, straffanstalterna i helvetena ("helvetena inom helvetena") var arbetsläger i hans visioner, där de fördömda disciplinerades. De högsta himlarnas invånare var som oskyldiga små barn, ja såg ut som oskyldiga små barn. Små barn arbetar inte, som bekant, och jag tror inte Swedenborg trodde heller att dessa "arbetade" i himlen. De tjänade Gud i barnslig glädje, frivilligt och spontant. 
 
Denna min aning om paradiset styrks av antropologin. Det har blivit en allmänt vedertagen mening bland antropologer att stenåldersmänniskan före civilisationen, och de vilda urfolken som påminner om dessa, "arbetar" bara två till fyra timmar om dagen, och då med sådant som de tycker om att göra, frivilligt, utan tvång och herrar. Denna uppfattning har jag funnit bestyrkas t.ex. i den f.d. kristne missionären Daniel Everetts bok "Don´t sleep, there are snakes" (2008) om Piraha-urfolksstammen i Amazonas regnskog, en bok i vilken han skriver följande: 
 
"...so that no one needs to spend more than fifteen to twenty hours per week "working" - though these activities are enjoyable to the Pirahas and hardly fit any Western concept of labor" (s. 78)
 
Förlaget skriver på baksidan av boken "Over time, he (Everett) came to understand the remarkable contentment (belåtenhet) with which they live: so much so that he eventually lost his faith."
 
De vilda urfolkens livsstil och lycka påminner så om myten om Adam och Eva i Edens lustgård att en av antropologins klassiker som skrivits 1955 av Claude Lévi Strauss, heter "Spillror av paradiset" på svenska (se presentation av boken här). En mycket betecknande titel. 
 
Av detta kan vi också sluta oss till den lycka som de vilda djuren har, ja hela den vilda naturen har, och det leder till vissa konklusioner som jag gjort tidigare på bloggen, att kärleken är tillvarons grund och att vi p.g.a. detta troligen inte går en förintelse i möte i döden, utan vi går Uppståndelsen i möte, kärleken väntar oss där i naturens sköte om vi inte har sett den tidigare, utan varit civiliserade nihilister hela vårt vuxna liv som trott på naturens grymhet och tillvarons absurda meningslöshet.  
 
Antropologins vetenskap är en guldgruva för att få insikt i tillvarons yttersta natur, hur det naturliga livet artar sig, befriat från tvång och förtryck. 
 
"Perhaps we can say: Only love can believe the Resurrection. Or: It is love that believes the Resurrection." (Ludwig Wittgenstein i boken "Culture and Value", Ed. G.H. von Wright, Trans. Peter Winch, (University of Chicago Press, 1980), 33e.
 
Jag välkomnar mina läsare att stiga in i denna Uppståndelse redan i detta liv. 

Vilhelm Ekelund om bildningen som brevväxling

"Är inte hela den mänskliga "bildningen": en brevväxling? Vi sitta och läsa varandras brev, vi meddela att vi riktigt bekommit dem, och söka svara och tacka efter råd och lägenhet."
 
(Vilhelm Ekelund i "Veri Similia", 1915) 

Hur jag använder ordet "naturen" på denna blogg. En ekofilosofisk fundering

Jag skall nu förklara hur jag brukar använda ordet "naturen" på denna blogg i ekofilosofiska sammanhang, detta ord som har så många betydelser, och ofta är så flummigt:
 
Med ordet "naturen" syftar jag på allt det levande i kosmos som är orört av människan, och detta inbegriper även stenar och berg. För mig är även dessa levande, även de är natur. Människan hör också till denna natur, hennes kropp är orörd natur bakom en tunn fernissa av civilisation. Bilar och bulldozrar hör inte dit. Däremot nog de metaller och de atomer det är byggda av. I min världsbild är varje atom levande orörd natur, levande eftersom det pågår rörelse i atomkärnan, och rörelse är för mig definitionen av liv. Det finns ingen död materia.
 
Men i vårt språk skiljer vi mellan naturen och mänskligheten, som om dessa vore två åtskilda sfärer/riken. Precis som vi pratar om "människor och djur", som om människan inte vore ett djur. Att på språkets nivå upphäva denna skillnad, är ett viktigt steg till helande av mänsklighetens naturförhållande. Men det kan ta sekler, och det är svårt. Och det går inte utan att vi i verkligheten också återvinner vår enhet med naturen. Att tala om detta är svårt, eftersom vi redan är ett med nature nrent biologiskt, vi tillhör redan naturen, vi skall bli något som vi redan är. Men det är vår konstgjorda, illusionära åtskillnad från naturen som skall upphävas. Detta är primärt ett psykiskt fenomen, att återvinna enheten med naturen är att förstå vår enhet med den, den som vi redan har i vår kropp, om inte i vår livsstil. När vi förstår detta, då kommer vi också leva ett liv som bekräftar för vårt psyke att vi faktiskt är ett med naturen, istället för att bygga en värld där illusionen om vår separation från naturen bekräftas.  

Det finns ett tabu kvar att bryta

"Mainstream art in the West has long been about shock; about busting taboos, about Getting Noticed. This has gone on for so long that it has become common to assert that in these ironic, exhausted, post-everything times, there are no taboos left to bust. But there is one.

 

The last taboo is the myth of civilisation. It is built upon the stories we have constructed about our genius, our indestructibility, our manifest destiny as a chosen species. It is where our vision and our self-belief intertwine with our reckless refusal to face the reality of our position on this Earth. It has led the human race to achieve what it has achieved; and has led the planet into the age of ecocide. The two are intimately linked. We believe they must be decoupled if anything is to remain."

 

(De brittiske ekoförfattarna Dougald Hine och Paul Kingsnorth i det fantastiska manifestet: "The dark mountain manifesto")


Några namninsamlingar att skriva under

Skriv under denna namninsamling för att förbjuda fyrverkerier! Fyrverkerier skrämmer inte bara djur, utan skräpar även ner och förorenar naturen, utnyttjar billig arbetskraft i Kina, bidrar till utsläpp när de transporteras över halva jordklotet, och fyrverkerier är ett sätt att spola ner pengar i toaletten som de fattiga skulle behöva. Allt bara för några minuters futtiga njutning som ingen egentligen behöver.

 

Försvara Patricia Gualinga, en av vår tids hjältar och miljökämpar, som hotas till sitt liv! Folk som verkligen offrar sin bekvämlighet för naturen och kommande generationer! Gör det genom att skriva under denna namninsamling.

 

Här finns en diger samling namninsamlingar, som kan vara värt att ta sig en titt på.


Något om internet som det materiellas nederlag

Kanske är datorerna och internet "andens" seger, men det är materiens nederlag, kroppens och det fysiskas nederlag. När man sedan betänker att anden (i religiös bemärkelse) inte finns, utan är en illusion, ja att hela internet bara är en virtuell verklighet utan riktig massa, som dessutom ibland profeterar om sin egen undergång (och andra säger att det är näst intill omöjligt för internet att kollapsa, se här) då är nederlaget desto större. Särskilt när man betänker att så mycket av vår historia numera finns på internet, och att dess fall skulle ta med sig rätt mycket annat också. Som en gigantisk investering som försvinner i toaletten, eller som en finansbubbla som spricker. Vi borde aldrig ha spelat detta roulettespel. 
 
Nederlaget kan också illustreras av skillnaden mellan den friske unge tonåringen i urfolksstammen i Amazonas, som hela dagen rör sig i lek och i jakt med sina äldre vänner, och den typiske tonåringen idag, som om dagen sitter på skolbänken, och på kvällen sitter som fastnaglad vid datorn och spelar datorspel, förtrollad av det virtuella, alltmedan hens kropp förtvinar. Om inte detta är materiens, alltså verklighetens nederlag, vet inte jag vad det är. Och det är "andens" seger, men det är en ande som är en illusion, en illusion som är dömd till undergång, ty ingen illusion kan upprätthållas i evighet, ej heller någon fasad. Det som finns bakom kommer alltid att bli synligt till sist, och i internets fall är det en ruinerad värld som kommer att bli synlig när internet faller, en värld ruinerad av datorerna, ruinerad av "anden", av det virtuella. 

Köp inte kokosprodukter!

Kokosprodukter - kokosnötter, kokosolja, kokosmjölk osv. - är ett ofta varmt förespråkat alternativ bland miljömedvetna människor. Försäljningen av kokosprodukter globalt har skjutit i höjden under senare år. Men tar man en lite närmare titt på vad dessa innebär av exploatering och utsläpp, visar det hela sig bara vara smink på vårt civiliserade förfall; kokosnötterna är inte särskilt mycket bättre än annat. Jag vill lyfta fram fyra saker som gör att jag vill bojkotta kokosnötsprodukter:
 
1) Kokosnötterna produceras i tredje världen, och de svältande och fattiga där behöver dem mycket mer än oss, för vilka det bara är lyxprodukter som vi egentligen inte behöver. Vi klarar oss väl med det vi odlar i vårt eget land. Det samma gäller för all mat som kommer från tredje världen. Vi ska låta de 800 miljoner svältande i tredje världen få denna mat, och nöja oss med vår egen svenskodlade mat, som, om vi slutar slarva bort mycket av den till köttproduktion, öltillverkning och överätning, räcker mycket väl till oss alla. 
 
2) De väldiga avstånden som kokosnötterna transporteras över, gör att de bidrar till klimatutsläppen. 
 
3) Kokosnötsplantager växer ofta på platser där djunglar och mangroveskogar en gång vuxit. Och skogar huggs ner när dessa plantager expanderar. Inte bara måste vi få stopp på denna expansion, så att skogarna, jordens lungor, sparas (bl.a. annat för klimatets och biodiversitetens skull), vi bör även restaurera de skogar som en gång växte där plantagerna nu finns, genom att t.ex. plantera ut massa regnskogsträd och -växter mellan kokospalmerna, så att det mer liknar en skogsträdgård än kokosplantager. 
 
4) Apor används ofta som slavarbetskraft till att plocka kokosnötter från kokospalmerna. Vidrigt! Se en artikel om detta här. Detta måste få ett slut, och det bästa sättet är att bojkotta inköp av kokosprodukter, och se till att det stiftas internationella lagar som förbjuder att apor används som slavar (jag är även emot att hästar och oxar används som slavar, men hur vi ska få det förbjudet, är en långt svårare sak. Då måste bönder i tredje världen som ännu använder sig av sådant, kasta av nykolonialismens och civilisationens ok och lära sig permakultur). 

Vilhelm Ekelund och drömmen om guldåldern

(avskrift av min handskrivna minibok från 2012 som finns hos Titti Spaltro)
 
I svensk romantik finns en stark längtan tillbaka till den grekiska "guldåldern", då gudarna ännu levde bland människorna. Romantiken skulle därför kunna kallas för "nyrenässansen", ty renässansens vurm för antiken lever upp igen. 
 
I denna bemärkelse var Vilhelm Ekelund * en av de sista stora romantikerna i vår litteratur. Sällan har det antika arvet levt så upp i en poet som i honom. Han har en längtan tillbaka till antiken som för tankarna till Friedrich Hölderlins roman "Hyperion". Det är en pindarisk, hymnisk längtan tillbaka till den förlorade skönheten. 
 
Detta är ett klassiskt tema i svensk litteratur, som vi finner redan hos Swedenborg i hans antievolutionistiska historiesyn; historien är en berättelse om förfall, inte om framsteg. Först kom guldåldern, sedan silveråldern, sedan bronsåldern osv. Swedenborg längtade tillbaka till antiken, och det berättas att han en gång samtalade med Vergilius ande om "romerska antikviteter". Hans intresse för de dödas andar hängde ihop med hans längtan tillbaka till forntiden. 
 
Swedenborgs hängivne läsare Vilhelm Ekelund bedrev också sådana samtal med de döda, om icke i samma andevärldsliga bemärkelse som Swedenborg. Han odlade däremot en läsning av de döda, gamla författarna, som nästan nuddar vid andevärlden, så levande samtalspartners blev de döda för honom. Det är därför hans essäer om de döda är så levande och inlevelsefulla, ty han läser dem på ett andligt, mystiskt sätt, en slags skönlitteraturens "lectio divina". Han sitter vid de gamlas fötter istället för att, som mången nutida poet, fnysa åt den gamla tidens rim och "moralism", skrytande över vår tids "frigjordhet" och "tolerans".
 
Nej, Ekelund var själv en gammalmodig "moralist" av nästan pietistiskt, puritanskt slag. Jag tror han här var starkt påverkad av den lutherske pietistmystikern Hjalmar Ekström, som han besökte nästan dagligen under perioder av sitt liv. Hjalmars inflytande på Ekelund har liksom Swedenborgs inflytande blivit ihjältiget av Ekelundforskningen av den enkla anledningen att litteraturhistorikerna alltid sett ner på de kristna uppbyggelseförfattarna som "andra rangens författare", knappt värda ett omnämnande i litteratur-historieverken.
 
Ekelund hade inte detta förakt, och kunde därför ta djupa intryck av väckelsekristendomens skatter, särskilt dess moral, om icke dess dogmatik. 
 
* (1880-1949)

Ett förslag till hur vi ska få bort dom fossildrivna fordonen (uppdaterad version)

(uppdatering av mitt inlägg "Ett förslag till hur vi ska få bort dom fossildrivna fordonen", där jag tagit bort det där med statens konfiskering av mark och skog, som jag tyckte blev för ekokommunistiskt och ekofascistiskt. Det hela skulle faktiskt fungera utan det, men statskassan får kanske bara lite problem, vilket vi måste lösa. Ändringarna är genomförda i slutet av det här inlägget, i de två sista styckena)
 
Jag skrev nyss i detta blogginlägg att vi måste få bort de fossildrivna fordonen från våra gator, och det snabbt, om vi ska rädda klimatet. Då frågar du kanske om hur jag skulle gå tillväga utan att förorsaka kaos och kollaps. Jag ska nu spåna lite om hur det skulle kunna vara genomförbart. Det är svårt, men det går (jag har tidigare på bloggen, här, föreslagit att man gör om våra fartyg till segelfartyg i den kommande omställningen, det är också möjligt!). 
 
Det första man bör göra, är att göra det jäkla dyrt att äga bil eller lastbil och tanka bensin. Man ska, tycker jag, försöka så lite som möjligt tvinga igenom saker, utan införa s.k. "styrmedel" - kraftigt höjda skatter, alla möjliga slags avgifter, tullar osv. Det är det smartaste och smidigaste sättet att förändra samhället. Man ska göra det så helvetes dyrt till slut att ingen längre vill köra fossildriven bil eller lastbil, ännu mindre tanka dem. Förstöringen av klimatet måste få sitt rätta pris. Man bör göra det dyrare att köra bil i staden än på landsbygden, eftersom bil krävs mindre i staden än på landet.  
 
Det andra man bör göra, är att bygga en bro från nuläget till en klimatvänlig framtid utan fordon (som jag drömmer om), genom att satsa stora pengar på att bygga elektriska fordon istället för fossildrivna fordon, det ska vara förbjudet att tillverka fossildrivna fordon, alla bilindustrier bör gå över till elfordon, så att de få fordon som verkligen behövs för att inte samhället ska kollapsa (såsom att köra mat in till stan i lastbilar), kan drivas med elektricitet. Om man tar bort alla fordon, kommer allt att sluta i kollaps och kaos, det förespråkar jag inte. Jag har tidigare uttryckt att man inte bör investera i elektriska fordon, men när jag tänker noggrannare på det, behövs de nog i en övergång (förlåt Olja för blåbär-bloggen, för mitt avfärdande av era åsikter i denna fråga!). Men jag godkänner det bara om hela bilindustrin går över till elfordon, genom att tillverkning av fossildrivna fordon förbjuds (bilindustrin bör också tvingas att krympa radikalt, för att inte slösa på resurser och utsläppsrätter. Till slut bör den avvecklas). Det bör även satsas stort på s.k. "E-highways", som bloggen "Olja för blåbär" skriver om här
 
Men det jag inte håller med Olja för blåbär-bloggen, är i frågan om dessa nymodigheter bör satsas på för all framtid. Jag anar att bloggen har såna åsikter, men det menar jag inte är hållbart, för det skulle bara göra att den ohållbara civilisationen (den är ohållbar på en otrolig mängd olika sätt, inte bara när det gäller utsläpp) skulle förlängas, och ännu fler arter skulle utrotas. Nej, jag vill inte upprätthålla civilisationen med el eller vilken miljövänlig teknologi som vi nu hittar på. Civilisationen är ohållbar och förtryckande ner i djupaste rötterna, den måste avvecklas. Om inte annat så för rättvisans skull, för tredje världens skull, som får betala den högsta notan för vår lyx. Elfordon är en lyx som vi kan undvara i längden, och som vi skulle klara oss utan helt bra, bara med en övergångstid för avvecklingen. Det kräver även mycket fossilt bränsle att producera elfordon, och skicka delar kors och tvärs över jordklotet. Jag siktar mot noll utsläpp så fort som möjligt, och sedan negativa utsläpp. Och jag siktar också på radikalt minskat arbete för alla människor på vårt klot, så att vi slipper slita ut kroppen, och dras med utslitna lemmar och arbetsskador när vi blir gamla. I genomsnitt fyra timmars arbete per dag är det vi bör sikta på, och det går inte om vi ska rädda världen med teknologi, vilket kräver otroliga insatser, som inte är hållbara varken när det gäller vår hälsa eller miljöns hälsa.
 
Det tredje man bör göra, är att lokalisera ekonomin, så att vi inte behöver köra långa sträckor, utan kan ta oss fram till fots, springande eller med cykel. Det gör man bäst genom att göra det dyrt att bo i städer (den ekonomiska verksamhet som baserar sig på import långväga ifrån måste få sitt rätta pris), genom styrmedel, men skrattretande billigt att bo på landet och odla sin egen mat. Ja, man ska rentav belönas för detta, till skillnad från idag, då det bara är välbeställda som har råd att bli bönder och köpa gårdar. Även här ska styrmedel användas istället för tvång. Det ska vara gratis att få tag i en åkerplätt att odla sin egen mat på, och bli självförsörjande, ja man ska få lite pengar av staten (ett startkapital) för att göra det (plus basinkomst, som jag hoppas blir global). Åkrarna ska efterhand bli allemansrätt, som man delar på broderligt, med statens hjälp. Skogarna ska även bli allemansrätt (jag är däremot inte emot att man äger sin jurta och sin kniv). Detta kan gå till på följande sätt: staten köper upp en del av marken och skogarna av bönderna och skogsägarna (så att de som vill flytta ut på landet kan få gratis mark och tillgång till skog), med pengar som kommit in från alla skatter, tullar och avgifter genom styrmedlen, och sedan delar alla broderligt på denna mark, enligt principer som staten ställer upp, enligt stora omställningsprogram som staten ställer upp, och vars syfte är att locka folk att bosätta sig på landet och odla sin egen mat. De som tidigare ägt denna mark och skog, får nu broderligt ställa in sig i leden, och dela marken med andra. Detta skulle även tjäna till att utjämna ekonomiska klyftor, och rasera klassamhället. Men jag tror att efterhand som kollapsen i världen fördjupas, så kommer bönderna och skogsägarna att inse att de måste dela sin mark och skog med de f.d. stadsborna, och att de då kommer att gärna sälja en del av sin mark och skog till staten, och det för ett inte så dyrt pris, så att staten inte ruineras.
 
Som du kanske märkt, kräver detta en stark stat till att börja med. Jag erkänner att detta krävs, och jag bejakar detta fast jag är anarkist. Vi behöver en stark stat i övergången mellan nuläget och en anarkistisk, klasslös framtid. Det är omöjligt att genomföra anarkismen genast, med revolution. Jag tror inte på blodiga revolutioner, utan på en fredlig övergångsfas där vi bygger broar till en solidarisk värld, där vi till slut avvecklar staten. Det svåraste här kan vara momentet när de rika bönderna och skogsägarna ska sälja delar av sin mark och sina skogar *. Hur ska vi få dom med på detta, att avstå från frukterna av sitt gedigna arbete (1)? Hur ska dom kunna ge mark år stadsbornas fattiga, som de kanske tycker inte förtjänar gratis mark? Men de  fattiga måste belönas för att de levt med en jämförelsevis solidarisk livsstil, med lågt ekologiskt fotavtryck.
 
Hur ska vi då samsas broderligt om marken, om mer och mer av marken ska ägas gemensamt? Jag tänker att det går, eftersom då alla till slut behöver leva självförsörjande, tar ingen större mark i anspråk än vad som krävs för att själv överleva. Den som försöker göra bisnis på andras bekostnad, bör få böter. Och det blir också för tungt att ha för stor åkermark att odla på, eftersom traktorerna efter hand kommer att vissna bort och bli för dyra att köpa och tanka. Det enda som fungerar, är småskalig permakulturodling mest för eget bruk. Och ska det inte då gå att samsas om marken? Det tror jag. Det är bara när det finns icke-lokala valutor i omlopp som vi blir frestade att göra bisnis på andras bekostnad, med lokala valutor, som jag nästan inte räknar som pengar, utan bara som ett praktiskt arrangemang för att byta tjänster, blir vi solidariska och delar på allt. 
 
 
* Bönderna kommer att tjäna på det här i längden, genom att arbetstiden för alla sakta men säkert radikalt reduceras. Nu arbetar ju vissa bönder ibland sexton timmars dagar under sommarsäsongen, enligt vad jag hört. Bönderna överlag arbetar idag allt för mycket för att deras jordbruk ska gå runt, särskilt de fattiga bönderna i tredje världen (de flesta bönder i världen är mycket fattiga). De skulle nog tjäna på detta. 
 
(1) Jag vill dock inte att detta diktatoriskt ska påtvingas samhället, utan att vi ska försöka påverka folk så att vi får folket med oss, genom demokratiska beslut. Jag förordar således inte ekofascismen eller ekokommunismen.

Öppet brev till infrastrukturminister Tomas Eneroth om den allt dyrare kollektivtrafiken

Bäste Tomas Eneroth.
 
Jag har undrat över en sak. För något år sedan kostade enkelbiljetten för tunnelbana i Stockholm 25 kronor (om man laddar pengar på kort). Nu kostar den 30. Varför blir det dyrare, när man borde uppmuntra till kollektivtrafik, det är ju mycket mer miljövänligt än bilar! Utvecklingen har gått åt helt fel håll! Det är inte bara i Sverige det blivit dyrare, jag har märkt att det har blivit det i Finland också, senast jag var där. Är detta en internationell trend, som bara Sverige hakar på?
 
Hur kan svenska politiker vara så dumma! Har de inget sinne för miljön, för klimatet och oljetoppen, för framtida generationer? Det verkar som om de inte alls är medvetna om dessa frågor, på basen av hur de handlar när det gäller kollektivtrafiken.
 
På 80-talet var det populärt bland ungdomar att tågluffa i Europa, interrail-biljetterna var så billiga. Detta har minskat kraftigt, eftersom det har blivit så dyrt. Även i ett längre perspektiv kan man se att kollektivtrafiken blivit dyrare med tiden.
 
Kollektivtrafiken borde ständigt bli billigare, inte dyrare, för att uppmuntra folk att inte köra bil, utan åka kollektivt. Staten borde subventionera kollektivtrafiken mycket mer. Varför ska det vara dyrt det som är etiskt och miljövänligt, och billigt det som är oetiskt och skadligt för miljön? Tyvärr är detta något som går igen på många områden. Ekologisk mat är dyrare än konventionellt odlad mat osv. Det är något sjukt med detta. Det är billigt att förorena miljön och bidra till klimatförändringarna. Man borde sätta en ordentlig skatt på koldioxid, samt införa personliga utsläppsrätter i Sverige, så att det blev dyrt att åka bil. Oetiskt handlande ska minsann ha ett pris.
 
Vad tycker du om det jag skriver? Har jag rätt?
 
Jag hoppas att politikerna i Sverige tar sitt förnuft till fånga.
 
 
Vänliga hälsningar, Lars Larsen

Fotnot till min artikel om Torstein Viddal. Något om civilisationens kollaps och mänsklighetens utdöende.

När jag talade om att det är mitt sinne för rättvisa som ligger bakom att jag tjusas av civilisationens kollaps, hade jag följande fotnot i slutet av artikeln:
 
* Jag menar här inte hämndens rättvisa (jag tror inte vi har fri vilja, och ingen bör därför hämnas på oss eller straffa oss), bara den rättvisa som finns i naturen, att djurarter som beter sig cancerlikt kollapsar till slut, så att balansen i ekosystemet upprätthålls. Denna balanserande tendens i naturen är naturens rättvisa.
 
 
Jag ska utveckla detta lite närmare:
 
Rättvisan ligger också i att cancerarter går under för att ge mer plats åt andra arter, så att det inte bara är cancerarten som blommar, medan andra arter lider. Begränsas cancerarten genom kollaps, finns det mer plats åt andra arter att blomma. Såsom det nu är, plågas otaliga arter av cancerarten människans framfart och exponentiella cancertillväxt. Många arter dör ut varje dag, och otaliga arter är utrotningshotade p.g.a. människans beteende. Detta är inte rättvist, och detta skulle ta slut efter hand om mänskligheten kollapsar. 
 
Men, frågar du, skulle inte en civilisationens kollaps* vara oerhört destruktivt för våra skogar och vilda djur? När vi inte har fossila bränslen och nog mat, då börjar vi ju hugga ner alla våra skogar till ved och jaga alla våra vilda djur till mat, och då kommer klimatförändringarna bara att förstärkas av att vi förlorar skogarnas "carbon sink" (skogarna tar upp en tredjedel av alla våra utsläpp). Ja, detta är en invändning som är värd att ta på allvar. Kanske inte civilisationens kollaps är så bra för naturen när allt kommer till allt. Cancertillväxten har gått för långt, och hållbarheten är för ringa i samhället. Vi har för lite hållbara system, både inom jordbruk och energiförsörjning, så när civilisationen kollapsar, finns det inget eller lite att falla tillbaka på. Kanske vi har missat tåget. Men klart är, att alla satsningar på hållbarhet idag, kommer att minska förstörelsen av naturen när civilisationen kollapsar, och göra kollapsen mindre destruktiv. Vi kan inte undvika kollaps, bara minska dess destruktivitet. Har vi några vindsnurror, behöver vi kanske inte hugga ner träden i närmaste skog för att värma upp huset. Problemet med detta är dock att vi inte kommer att ha reservdelar när vindsnurran går sönder, eller blir för gammal. På lång sikt kommer det att vara svårt att undvika återgång till primitiva levnadsformer, eftersom det inte kommer att finnas reservdelar till all möjlig teknik som går sönder och åldras. Dessutom kommer det efter hand inte att finnas nya maskiner och ny teknik att köpa.  Men vi får hoppas att vi då har blivit så få att vi inte jagar alla våra vilda djur till utrotning, eller hugger ner all vår skog, och att om vi hugger, att vi då planterar två träd för varje träd vi hugger. 
 
Så jag vill inte slå fast att civilisationens kollaps absolut måste bli destruktiv. Allt kommer att bero på vad vi bygger upp för hållbara strukturer innan dess, fast det visserligen ser mörkt ut. Genom att begränsa vårt barnafödande och genom att investera i förnyelsebar energi kan vi göra landningen efter kollapsen mjukare, men vi kan inte hindra kollapsen, som många tycks tro. Den kommer att komma efter hand, helt säkert, och kanske ett halvsekel eller ett helt sekel efter den kommer antagligen även mänskligheten att utrotas av klimatförändringarna. Vi kommer antagligen inte att kunna rädda oss med alla våra investeringar i hållbarhet, vi kommer bara att kunna förlänga tiden fram till utrotningen, och göra tiden fram tills dess uthärdlig. Förnyelsebar energi kan göra all skillnad här. Men den kommer inte att rädda oss, det är jag övertygad om, särskilt med tanke på havsnivåstigningen, som jag skrev om i förra inlägget
 
Allt tyder på att cancern mänskligheten har vuxit sig så stark, att den kommer att dräpa förutsättningarna för mänskligheten att kunna leva på jorden, och ta med sig stora delar av naturen i fallet. Vari består rättvisan då i detta? Ja, nu kommer jag till de "yttersta tingen", för att tala med de religiösa. Konservationsbiologen Guy McPherson har varit min guide här, och han menar att biosfären kommer att återhämta sig efter att människan har försvunnit och biosfären nästan dött, återhämta sig kanske efter ett tiotal miljoner år. Rättvisan vore isåfall att mänsklighetens utdöende skulle ge en chans till resten av biosfären att återhämta sig från cancern, och förhoppningsvis få en chans att inte upprepa mänsklighetens misstag när jorden igen börjar krylla av däggdjur, mer eller mindre människolika. Detta är mitt hopp, och det är detta jag kämpar för (jag har inga illusioner om något annat). Risken finns nämligen att jorden dör helt och hållet, och får ett klimat liknande det på Venus, som vetenskapsmän som Stephen Hawking och klimatforskaren James Hansen varnat för. Detta vore oerhört trist. Livet på jorden är verkligen en fin sak som det är värt att kämpa för, och varje ekogärning vi gör kan öka chansen att vi undviker detta yttersta scenario, och ökar chanserna att jorden och biosfären till sist överlever. Men det vore orealistiskt att tro att vi med våra ekogärningar kan rädda mänskligheten. Vi kan förlänga tiden för vår fortvaro, definitivt, men rädda oss kan vi inte. Cancern har vuxit sig för stor. 
 
 
* kollapsen kommer dessutom att vara en oerhört komplex företeelse, inte alla länder kollapsar samtidigt, och kollapsen kommer att äta sig in från de fattigaste periferierna. Antagligen kommer kollapsen även att föregå i många etapper, med intervaller, där finanskris efter finanskris följer på varann, varje gång ännu djupare än förra gången. Vi har redan sett inledningen på Kollapsen; finanskrisen 2008. Det kommer nog flera sådana, och de kommer att fördjupas för varje ny gång, och återhämtningen efter varje gång kommer att vara svårare för varje gång. 

Klimatforskaren James Hansen om havsstigningen: 6-9 meter under de kommande 50-150 åren?

Jag läste i senaste numret av klimatmagasinet Effekt (samma sak står här) att professor James Hansen, världens mest kände klimatforskare, förutspår att havsnivån kommer att stiga med 6-9 meter under de kommande 50-150 åren. Jag har aldrig tidigare hört en så radikal uppfattning om havsnivåns stigning. Och Hansen är en seriös klimatforskare, ingen typisk domedagsprofet, vilket gör det ännu märkligare. Kanske överdriver han, men han uppbackas även av klimatvetenskapsmannen Paul Beckwith, som i denna youtubefilm säger att havsnivån kan stiga med 7 meter fram till 2070. Även Beckwith räknas bland de seriösa, som verkligen har koll på vetenskapen. 
 
Är detta sant, då är det ute med delar av Stockholm när jag blir gammal *. Bara två meters höjning skulle översvämma delar av Gamla stan. 
 
Det känns underligt, overkligt, det erkänns. Det går liksom inte in i min skalle, att detta kan hända. 
 
 
* Förvisso kan vi värja oss mot havsnivåstigningen genom att bygga vallar, men frågan är om Stockholm kommer att vara så befolkat när detta händer, att det behövs. Jag gissar att det i mitten av vårt århundrade är ganska tomt i Stockholm, eftersom civilisationens kollaps gått långt då, och att de flesta lever på landsbygden och odlar sin egen mat. Dom som är kvar i Stockholm tror jag söker sig till områden som undgår havsnivåhöjningen, efterhand. Och det är betydliga områden i Stockholm som skulle klara sig.
 
 

En definition av hållbarhet

Hållbarhet handlar om att inte tära på sitt sparkapital, oavsett om det handlar om pengar, biologisk mångfald eller naturresurser. 

Glädjen i att varje dag göra någon glad. Något om romska tiggare.

Jag tycker det är så trevligt att varje dag göra någon glad. Oavsett hur litet det är. En hund, en hemlös, en tiggare. Dessa är det lättast att göra glad, ty de är de bland oss som har minst både av saker och av glädjeämnen. Det är svårare att göra kungen och Stefan Lövfén glad, ty de är övermätta på glädjeämnen, och kräver ofantligt mycket av ära, uppmärksamhet, pengar, resor och annat. Men hur lätt är det inte att göra en hund glad på gatan, bara av att stanna upp och klappa den lite! Detta har varit mitt signum (på gatan) i många år nu, att fråga folk om jag kan klappa deras hundar. Alla hundar blir inte glada av min uppmärksamhet, men kanske hälften blir det, har jag räknat ut. Och det räcker långt för att jag ska försöka. Det är inte helt ovanligt att hundarna överöser mig med kyssar (dom slickar mig i ansiktet!), så glada blir dom av uppmärksamhet. Dom är ju instängda största delen av dagen i trånga lägenheter i Stockholm, med lite möten med andra människor (och hundar) än den egna familjen. Dom är Stockholms vanligaste fångar. Som är fångna bara på grund av att dom är hundar, inte människor. 
 
En annan sak som är mycket lätt att göra, är att ge en tiggare eller hemlös några kronor. Det behöver inte vara mer än så för att göra dom på gott humör. Om vi har lite pengar, kan vi ge bara lite, ingen har så litet att de inte kan ge en krona eller två. Stockholm är överfull av tiggare, särskilt romska sådana, så det finns gott av tillfällen att göra någon glad. Och oavsett om tiggarna är med i ligor eller inte, så är det inte omoraliskt att ge dom pengar. Jag tror det går till mat och husrum för dem, oavsett om de är med i ligor eller inte. Människor försvarar ofta sin girighet med att de romska tiggarna är med i ligor. Men då frågar jag dom: Varifrån får dom då sin mat och sitt husrum? Naturligtvis från dom pengar som dom tigger in. Även om dom ger dom till ligans chefer, får romerna dessa pengar ut i mat och husrum. Någon annan lösning på detta finner jag inte, och att påstå att pengarna enbart går till ligans chefer, är bullshit, bortförklaring av sakerna för att rättfärdiga sin girighet. 
 
För övrigt är jag en varm anhängare av troheten i det lilla, i de små tingen i vardagen, där de stora tingen faktiskt avgörs, såna saker som klimatförändringarna och oljetoppen, tredje världens ve och väl. De stora sammanhangen består av miljarder små ting, det glömmer vi ofta. Och vi glömmer även att exemplets makt är stort. Detta borde politikerna särskilt tänka på, så att de inte lever i lyx och överflöd. 
 
Det är inte heller så farligt att vara fattig som man kanske tror, en tro som gör att många sliter ut sig för att bli rika. Jag trivs bra med min fattigdom, jag saknar inget. Man lär sig att leva sparsamt, det blir ens andra natur. 

Om andra gången jag tvångsvårdades på psykiatrisk avdelning. Förspelet till denna gång.

Såhär gick det till andra gången jag tvångsvårdades, på Jorv psykiatriska avdelning i Esbo, Finland: 
 
Efter min första tvångsvård på Jorv, plågades jag till den grad av mina mediciner att jag till slut beslöt mig för att rymma hemifrån och från medicinerna (jag bodde då hos mina föräldrar). Så en vacker dag tog jag min ryggsäck, min sovsäck och började vandra norrut, utan mål, desperat. Mina föräldrar anmälde rymningen till polisen, och jag blev eftersökt i radion. Men jag lyckades vandra i kanske sjuttio, åttio kilometer innan en olycka hände: 
 
Mitt i allt medan jag vandrade, var det som om jag plötsligt blev allt för smal, som om min kropp krympte något väldigt (jag tror det hade att göra med att jag slutat med medicinerna för några dagar sedan). För att kompensera för detta genast, i desperation, grep jag tag i en stor ätlig svamp (jag tror det var Karl Johan-svamp eller något liknande) vid vägkanten, och förtärde hela den. Efter någon timme blev jag illamående, och spydde flera gånger. Jag kände att jag behövde stanna för att vila, och lyckades till sist hitta ett ödehus, där jag slog läger i en förfallen bastu på gården. Väl där började jag känna att livet började gå ur min kropp. Det hände när jag låg på golvet, att livet började stanna av mer och mer i min kropp, och jag andades saktare och saktare. Jag trodde det var förgiftningssymptom, och tänkte att nu dör jag. Dock, när jag stod upp ur bädden, kom livet tillbaka. När jag lade mig ner, upprepades samma sak. Detta upprepades sex gånger. Vid nåt skede var jag så säker på att jag skulle dö att jag förberedde mig på allvar för det. Jag blev desperat, och letade förtvivlat efter bibelvers i bibeln jag hade med mig, för att trösta mig. Och vid nåt skede kände jag en oerhörd lättnad över att jag skulle dö, äntligen skulle jag nå befrielsen, exodus ut ur "Egypten", bort från psykiatrin och det tunga jordiska livet. Jag grät som ett barn. Sedan, vid nåt skede, upplevde jag som om jag blev ett litet barn, och jag lekte med några klossar på golvet som ett litet barn. När jag sedan gick ut ur bastun, ut på gården, var hela tillvaron som förklarad av en sagolik glans. 
 
Till slut bestämde jag mig för att dö hemma hos mina föräldrar (så säker var jag på att jag skulle dö). Så jag vandrade tillbaka hemåt, till närmaste tågstation. Jag sov den natten på tågstationen, och åkte hem följande morgon. När jag kom fram med tåget, var det som om jag blev överkänslig för allt, och kunde känna mobiltelefonsignalerna i min kropp. Och när jag skulle gå den två kilometer långa vägen från tågstationen hem, var det som om tiden gick bara saktare och saktare. Aldrig har den vägen känts så lång. Jag kämpade för att hinna fram till mina föräldrar innan tiden stannade upp och jag dog (tänkte jag). När jag kom fram, hälsade jag på min mor, utan att prata, jag bara visade henne en text om min nuvarande sjukdom (jag menade förgiftningen, men jag tror min mor tolkade det som min schitzofreni) och dess dödliga utgång som jag hade skrivit i min bibel. Jag lade mig genast på soffan, och där började samma dödsprocess som i bastun. Jag började andas saktare och saktare, och min mor hörde det, och började desperat spela piano för mig. Sedan ringde hon ambulansen. Ambulansen kom fort, och bar mig ut ur huset, in i ambulansen. 
 
Väl framme på hälsostationen, vaknade jag till liv när jag hörde en läkare skratta åt en förtvivlad patient. Då vaknade livsviljan, jag ville vara med och kämpa mot sådana ting. Jag stod upp ur bädden, men rymde inte. Ambulansen körde mig sedan till Jorv sinnessjukhus (sic!), och där intervjuades jag av en kvinna, en alldeles kort stund. Hon ställde bara några frågor, såsom "Tänker du på döden?. På denna fråga svarade jag ja, och då verkade det avgjort: jag måste stanna på sinnessjukhuset. 
 
Jag fick aldrig för mig att jag skulle säga till läkarna om min svampförgiftning (som jag tror kom av alla de gifter från bilavgaser som samlats i den, svampen låg ju alldeles vid vägkanten). Det var liksom inte aktuellt, jag kände mig till slut så överkörd av läkarna att jag gav upp varje försök att kämpa för mina rättigheter. Och dessutom trodde jag i början att jag helt säkert skulle dö, så jag trodde att jag inte behövde kämpa för dessa rättigheter. Jag skrev bara ett brev till min familj, ett avskedsbrev från en döende man som helt säkert trodde han skulle dö. Men när jag efterhand märkte att jag inte heller dog, började ett av mitt livs värsta helveten. Jag kände att en grym orättvisa hade begåtts, att jag hade hamnat på sinnessjukhus istället för på vanligt sjukhus av att ha blivit förgiftad av en svamp. Och jag kände det som en skymf att läkarna inte ens var intresserade av att ta reda på varför jag blivit så sjuk som jag blivit. Allt var tydligen bara psykos, allt, svampförgiftningen, känslan att livet rann ur mig, allt. Och nu började jag känna att jag ville rymma och ta självmord. Jag blev helt enkelt besatt av tanken på rymning och självmord, jag kunde inte tänka på något annat. För jag visste inte hur länge jag skulle stanna i detta helvete på jord.  
 
Två månader var jag tvångsvårdad den gången, två ohyggliga månader, allt för lång tid. Tvångsmedicinerad med ännu högre dos mediciner än tidigare. Bara för att jag blivit förgiftad av en svamp, med de psykiska komplikationer detta innebär. Snacka om brott mot mänskliga rättigheter. Den sinnessjukhusvistelsen är som ett sår i mig fortfarande, ett trauma. Att man så lätt kan bli tvångsvårdad. Bara för att man varit tvångsvårdad tidigare är man tydligen inte trovärdig. Jag hade inte gjort en fluga förnär, varit varken farlig för mig själv eller för andra. Bara ätit en svamp full av avgasgifter, i misstag, i tanklöshet, desperation. 

Idealiseringen av tillvaron är en kortsiktig lösning

Idealiseringen av tillvaron, som poesin och religionen ofta gör sig skyldig till, är en kortsiktig lösning på lidandet. Det är som trösten av en hägring om vatten i Saharaöknen, det ger en tillfällig tröst, sedan försvinner trösten när man upptäcker chimären i den. En mer realistisk syn på tillvaron är den enda långsiktiga strategin, ty det ger oss orsak till att själv bli en del av lösningen, när vi inser verklighetens grymhet, och förstår vad vi bör göra för att lindra den. Idealisering är för infantila själar, ett ärligt möte med verkligheten som den är passar bättre när man tagit en vuxens ansvar för livet, och har insett att det är ingen som räddar, ingen gud, ingen ängel, om vi inte själva tar tag i att lindra lidandet. Ingen Jesus kommer att komma ner i skyarna för att rädda oss från klimatförändringarna, vi måste därför själv ta tag i detta. Att tro att vi kan ignorera problem med att hänvisa till andra som ska rädda oss, är inte bara infantilt, det är att likt strutsen sätta huvudet i sanden, s.k. "strutsbeteende". Jag tror att det är ganska många som upplever klimatet som politikernas ansvar, att de ska rädda oss när det blir för svårt. Men det kommer inte att ske om inte vi agerar. Klimatförändringarna är nämligen ett resultat av miljarder små handlingar i vardagen som du och jag utför, och det är vi som måste gå över till att göra miljarder små handlingar i vardagen som motverkar klimatförändringarna. Politikerna kommer inte att göra detta åt oss. 

I vårt samhälle är det viktigare att vara "anständig" än att vara moralisk

Vissa av samhällets triviala uppförandenormer, som att man inte ska klia sig på pungen så att andra ser, eller prutta vid matbordet, verkar vara viktigare än sånt som verkligen betyder något, som att lindra fattigdom, ge en slant åt den hemlösa tiggaren, eller kämpa för naturens väl.
 
Skulle kungen klia sig på pungen framför kameran, skulle det bli ett högre ramaskri än om kungen inte vill ge en slant åt den hemlöse tiggaren som sitter vid vägen med sin tiggarskål, när han går förbi. Eller om kungen inte alls uppmärksammar miljöfrågorna i offentligheten. Ja, dessa sistnämnda skulle inte ens uppmärksammas överhuvudtaget, fast det är det verkligt omoraliska, särskilt då kungen är så rik och inflytelserik.
 
Det verkar vara viktigare att vara s.k. "anständig" än att vara moralisk.
 
Det finns en orsak till detta. Det är att kapitalismen kräver en fin fasad för att överhuvudtaget överleva. Så ruttet är den, att om dess sanna väsen skulle komma fram, skulle ingen gå med på den. Vi spelar alla ett spel för att upprätthålla kapitalismens fasad, så att den inte ska skämma ut sig i all sin omoral. Kapitalismen tål inte insyn, annars skulle tidningarna skriva mer om de fattiga arbetarnas situation i Kinas teknikfabriker, som t.o.m. kan tvingas arbeta 16 timmars dagar för att vi ska få våra smartphones.
 
Detta, att hela vår lyxiga tillvaro vilar på andras helvete, både människors och djurs helvete, talas det inte mycket om. Allra minst av kungen och politikerna. De kan det helt enkelt inte. Det skulle vara ekonomiskt självmord. Vad skulle det betyda för den ekonomiska tillväxten om vi började tala och skriva mer om det?
 
Nej, bättre att fortsätta vara anständig, så att vi kan rädda vårt eget skinn. Bättre det än att rädda tredje världen och djuren och träden, inte sant? Bättre att fortsätta bygga våra gigantiska köpcentrum, så att alla kan invaggas i tron att allt är bra, att allt finns i ett överflöd, utan offer, och att vi kan "get something for nothing", som författaren James Howard Kunstler kallade det. Priset för hela kalaset skall inte vi betala, vi ska få det billigt. Det sanna priset för kalaset ska gömmas under mattan, skyfflas dit, till tredje världen och naturen, undan vår insyn, skyfflas dit där det inte syns. Och så ska vi prisas för vår anständighet, för att vi undlåter att klia oss på pungen, och går fram med pompa och ståt.  

.

"In my view, as a life–long climate activist, humans are the dumbest species ever to live on this planet." (Torstein Viddal på Facebook)

Tidigare inlägg
RSS 2.0