för naturens skull

"The Unholy Paradise" är en intressant dokumentär om urfolket på Trobriand-öarna (de s.k. "Kärleksöarna) i Papua Nya Guinea. Öarna har kallats "kärleksöarna" eftersom urfolken där har ett exceptionellt fritt förhållande till kärlek och sex, se t.ex. denna artikel. De har t.ex. speciella hyddor i de flesta byarna för utomäktenskapligt sex. Bananlöv är en populär valuta bland dem. Man tror att barn kommer till genom magi, inte genom sex, genom att ett andeväsen kommer in i kvinnan. Samhällena är matrilineära (ett ord som min vän Skogs-David svärmade för), dvs. det är den kvinnliga härkomsten som räknas. Och den äldsta kvinnan äger släktgruppens mark och resurser.

 

I dokumentären ser man hur civilisationen och pengarna sakta har krupit in bland urfolken på öarna. En av byns äldste säger i filmen "Some describe our past as the darkness, and progress in the future as a bright light. I don´t agree. In the past, there was order, and mutual respect. Everyone was fed, and everyone was content. Then came the money. And now, everyone steals from his neighbour. There is violence, and even murder. In the past no one would have dared. The law was sacred. And the fear of punishment great. What is the value of progress, if it means losing respect for ones neighbour. That is what I ask myself when I think about tomorrow."

 

En ung man av urfolket på öarna (sonen till den gamle mannen som yttrade ovanstående citat) har gått på universitet och tagit doktorsgrad i etnologi. Han har lärt sig engelska och figurerar mycket i filmen. Han är en av dem som tagit civilisationen till öarna, och vill att denna process ska fortsätta. Ironiskt nog säger han på ett ställe i filmen: "The one thing about this so called primitive life is its simplicity. And simplicity is to me the basis of existence. In that I mean - you have everything within a reach. Enough to live and have a good life and enjoy things, without having the need to stress yourselves in order to achieve luxuries and all that stuff."

 

Nu har öarna flera bilar, och en butik. Om inte denna process snart avstannar, har vi till slut en liten modern stad på en av öarna, med plantager, boskap och åkrar runtomkring, medan urlivet försvinner alltmer - så som det gått för så många andra urfolk runt omkring i världen. Jag hoppas urfolken på Trobriand-öarna inser denna fara, och gör motstånd.

 

P.g.a. civilisationens intåg har överbefolkning också blivit ett problem, något som aldrig var ett problem tidigare, eftersom urfolket trodde att en moder kunde dö om hon hade sex medan hon ammade sitt barn, och på Trobriand-öarna ammar mödrarna sina barn i upp till tre år. Missionärerna (också några av de som tagit dit civilisationen) lärde Trobrianderna att detta var vidskepelse, och detta har lett till att dessa föreställningar, som var deras naturliga födelsekontroll, övergetts, med effekten att de blivit för många, så att trädgårdarna inte ger tillräckligt mat längre (nu ligger trädgården i träda fyra år istället för sju som tidigare). Okaiboma-stammen har sjuhundra invånare idag, varav trehundra är barn. Men dokumentären vill ändå inte lägga skulden bara på missionärerna, utan menar att överbefolkningen är förorsakad av det fria sexlivet på öarna, där det sägs att den genomsnittliga Trobriand-mannen ligger med tre kvinnor per natt under skördefesterna, då det är tillåtet att ligga med vilken kvinna som helst. Men min fråga blir då att varför har aldrig Trobriand-öarna blivit överbefolkade tidigare, för det fria sexlivet är en urgammal tradition bland dem! Här har nog inte dokumentären tänkt efter, utan vill urskulda det fördärv som civilisationen bringat öarna. De är ju civiliserade själva, de som filmat, och vill kanske inte tillstå att civilisationens intrång på ön är fördärvlig. Visserligen är det bra med upplysning och att överge vidskepelser, jag menar inte att försvara vidskepelser, men då måste vi komma med en bättre livsstil, vilket de civiliserade knappast har, de som förstör naturen och fängslar och förslavar djur överallt där de går fram. Då skulle jag, som Trobriandinvånare, hellre välja att ha vissa vidskepelser intakta och skona naturen och djuren och mitt eget folk. Något av detta tänkande tror jag man hittar hos de äldste på öarna, som jag tror är de som vanligen motsätter sig mest civilisationens intrång.  

 

Underligt att  Trobriand-barnens favoritämne i missionsskolan var matematik, det jag tidigare på bloggen kallat "dödens vetenskap". Well, addition och subtraktion är roligt, likaså multiplikationstabellen, det är när vi kommer högre upp i matematiken som det stinker död, av ekvationer och dylikt. Att hela livet ska förvandlas till siffror.

 

En slutlig kommentar; vad som rörde mig mest i filmen, var den lycka och frihet som fanns i Trobriand-barnens lekar och sång (vilken vacker och levande sång!), som är något jag saknar på Stockholms gator, och som är något som påminner mig lite om Tom Sawyer och Huckleberry Finn.

The lake of Innisfree

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made:
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee;
And live alone in the bee-loud glade.

And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight’s all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet’s wings.

I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart’s core.

(William Butler Yeats, 1865-1939)


Översättning av Karl Asplund:

Innisfree: 

Jag vill stå upp och vandra, vill gå till Innisfree
och bygga mig en hydda av läkt och av ler,
så nio rader bönor och odla eget bi
och i den tysta gläntan slå mig ner.

 

Och där skall friden komma, den skall komma som en gråt
av dagg ur morgondimman, när syrsan sjunger skyggt,
var natt är full av silverljus, var dag av purpurståt
och kvällen full av hämplingvingars flykt.

 

Jag vill stå upp och vandra, ty dag och natt mig når
små vågors kluck mot stranden som slag av silverhamrar.
Om jag på vägen vandrar och på gråa gator går,
jag hör det, hör det djupt i hjärtats kamrar.

 

 

Min kommentar: Dikten Innisfree hör till den engelska lyrikens främsta pärlor, och har ett drag av nationalromantik, naturromantik och naturmystik i sig, längtan till landsbygden, längtan till det enkla bondelivet på landet. Det påminner om Tolstoj, ja man hör rentav en ton av urgammal permakultur i den; "och bygga mig en hydda av läkt och av ler" (läkt betyder långt, tunt och smalt trävirke). Inom permakulturen idag är det populärt med att bygga hus av lera, och den har samma längtan till landsbygden som Yeats har. Yeats föreställer sig att han ska finna friden på landsbygden, och att denna frid ska komma över honom som en gråt (enligt Asplunds tolkning), spontant och utan strävan. Han längtar bort från staden, och upplever att han, när han "på gråa gator går", dvs. går i staden, nås av tonerna från naturens paradis på landsbygden, som han hör djupt i sitt hjärtas kamrar.

 

Denna dikt gjorde ett outplånligt intryck på mig när jag läste den för första gången (jag tycker Asplunds översättning är nästan bättre än originalet!), och jag tonsatte den även ganska snart (jag har inte skrivit ner melodin, men minns den, den är en variation av en av Edvard Griegs melodier). Den uttrycker så mycket av vad jag står för, och jag upplever den även som en särling bland de gamla dikterna; den ekologiska medvetenheten var ofta inte artikulerad på Yeats tid och före honom. Yeats sätter ord på något som inte hade namn den gången, innan miljörörelsen uppstod. Mycket var ju ekologiskt på Yeats tid, i slutet av 1800-talet, innan bilarna och flygen kom. Allt jordbruk var ekologiskt. Luffare fanns det gott om (Yeats ville luffa till Innisfree!). Det var när jordbruket industrialiserades och bilarna och flygen kom, som miljörörelsen uppstod - naturförstörelsen hade helt enkelt gått för långt, industrialismen hade gått för långt. Jag undrar om miljörörelsen känner till Yeats´dikt, om inte, så hoppas jag denna rörelse upptäcker den snart, den är så vacker. 

 

Underligt, de kristna i västvärlden tror på en supervarelse, en allsmäktig gud, som de tror övergav sin gudom och blev människa för att frälsa världen, och själv kan de inte tänka sig att följa deras guds exempel, och överge sin mycket ringare gudom - deras västerländska, "gudalika" levnadsstandard, för att rädda själva naturen från undergång, för att inte tala om att rädda de otaliga afrikanska barn som svälter till döds varje år. Västvärldens kristna har tagit efter den gammaltestamentliga, fascistiska guden Jahve, av den nytestamentliga, mycket mer barmhärtige guden Jesus ser man ringa spår hos dem. Hade de tagit efter honom, hade nog världen sett mycket annorlunda ut (de kristna består av 2,4 miljarder människor, många i väst). Men västvärldens kristna fortsätter att leva tryggt i sin tillrövade "himmel", till stor del okänsliga för ropen från helvetet, precis som Jahve, som lär döma majoriteten av mänskligheten dit. Ja, majoriteten av mänskligheten lever ett tungt liv, dömda dit av den gud som heter "Västerlänningarna", inte minst den fundamentalistiska kristna högern, särskilt i USA. Ja, numera lever inte bara tredje världen ett tungt liv fyllt av slit och mödor, utan även många icke-mänskliga arter får finna sig i att vara bland de som dömts till helvetet av guden "Västerlänningarna" (många arter utrotas varje dag, p.g.a. människan, medan många andra lever på randen till utrotning), i sanning en fascistisk gud, lik Jahve. 

 

Västerlänningarna förstår inte att det är deras "gudalika" livsstil som mycket är orsaken till andras helvete (detta beror på entropilagen. Minskar man entropin på ett ställe, ökar man den på ett annat ställe). Så odlar och exporterar t.ex. Kenya över en tredjedel av Europas snittblommor. Tänk om de hade kunnat odla mat istället för blommor, och mättat Afrikas hungriga med det. Detta samma gäller för en mängd andra av tredje världens lyxiga exportvaror, såsom tobak, kaffe, te, kakao och socker. På all den mark som dessa onödiga lyxvaror produceras på, hade det kunnat odlas mat till de svältande. Ser ni nu en av orsakerna till att nästan 800 miljoner människor svälter? Andra svälter bl.a. för att vi västerlänningar ska få våra lyxvaror, och leva som gudar. Är inte detta mycket omoraliskt och himmelskriande orättvist? Att vi frånrövar tredje världens befolkning deras odlingsmark, gör inte bara att de svälter, utan det gör dem även till de rikas slavar, genom nykolonialism, så att de hindras från att bli självförsörjande, självständiga och fria.  

 

Härmed bojkottar jag kaffe, te, kakao/choklad och socker från tredje världen, och även kokosnötter och bananer. Gör det ni också. Och det är inte bara på grund av de fattigas svält som jag gör detta, utan även för att dessa varor fraktas över halva jordklotet, och bidrar med sina koldioxidutsläpp till klimatförändringarna. 

 

Det här kan tyckas vara en småsak, men världsproblemen består av miljarder småsaker. Det är för att västerlänningarna inte är trogna i det lilla, som vi har så stora problem i världen. 

"För det finns två möjliga vägar till att leva i överflöd, påpekar Sahlins; att producera mycket eller att inte behöva så mycket." (David Jonstad i sin bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" Ordfront 2016)

Greve Leo Tolstoj (1828-1910) anser jag som en av litteraturhistoriens mest intressanta författare. Få skönlitterära författare har som han personifierat de tankar och de ideal jag drömmer om - anarkoprimitivismen, ja den radikala civilisationskritiken. Det är allmänt känt att Tolstoj var anarkist - man brukar kalla honom anarkopacifist - jag har dock aldrig hört eller läst honom kallas anarkoprimitivist, vilket han dock rätteligen var. Skillnaden mellan honom och nutida anarkoprimitivister är den att Tolstoj förordade att alla skulle lägga ner staten och lämna städerna, och återgå till det enkla bondelivet på landet, där "familjen och byn var de enda kollektiv som han egentligen erkände" (Per-Arne Bodin), medan nutida anarkoprimitivister ofta förordar en återgång till stenålderns jägar- och samlarlivsstil. Skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tro. För att kunna återgå till jägar- och samlarlivet måste man nämligen bygga en bro dit mellan vårt nuvarande samhälle och idealet, och den bron består av just det Tolstoj förespråkade - en återgång till landsbygden, till det enkla bondelivet. Jag tror inte detta är det slutliga målet, men det är i alla fall ett stort steg i rätt riktning, och påminner om den "agrarian anarchy" som anarkoprimitivister som Guy McPherson förespråkar. Många sådana anarkoprimitivister ser permakultur och skogsträdgårdar som räddningen för mänskligheten och miljön, och jag är övertygad om att Tolstoj skulle ha gillat detta om han hade levt idag (det fanns inte uttalat på hans tid). Småskaligt jordbruk enligt permakulturens principer. Tolstoj hade säkerligen ryggat tillbaka för det industriella jordbruk som kännetecknar nutidens bönder; han fördömde industrialismen och all avancerad teknologi.

 

De heliga dårarna (dårarna i Kristus) i Ryssland i äldre tider kan betraktas som något av äldre dagars ryska anarkoprimitivister. De var människor som frivilligt spelade rollen av dårar, fast dom inte var sinnessjuka (det fanns förvisso riktiga dårar bland dom också, men man kunde inte riktigt skilja mellan dem och de heliga dårarna), och de vandrade omkring hemlösa, smutsiga, i trasor, barfota både sommar och vinter, och ställde till med underliga scener och spektakel, för att få människorna att omvända sig och göra bot. Leo Tolstoj älskade de heliga dårarna och har skrivit om dem i flera av sina böcker, bl.a. "Barndomen". Han tog gärna emot de heliga dårarna på sitt gods Jasnaja Poljana, till sin hustrus förtrytelse. Han såg dem som exempel på äkta rysk andlighet. Tolstoj kom till sist att gå den helige dårens väg, ty han stod till slut inte ut med det aristokratiska lyxlivet på sitt gods, särskilt då hans söner (han hade 13 barn) talade om att ställa honom under förmyndare då han testamenterat hela sin egendom åt de fattiga, och lämnat sönerna arvslösa. Det slutade med att Tolstoj flydde hemifrån en höstdag 1910, 82 år gammal. Först åkte han tåg i tredje klass, sedan började han vandra på landsvägarna likt de heliga dårarna. Det slutade med att han blev sjuk efter någon veckas kringflackande, han insjuknade i lunginflammation (p.gr.a. strapatserna), och dog på en tågstation, med hustrun och världspressen utanför huset.

 

Tolstojs död säger mycket om honom, om hur han slets mellan lojaliteten mot sin hustru och mot de fattiga, och hur denna slitning och hans dåliga samvete till slut blev för mycket för honom, så att han flydde hemifrån. Tolstoj lyckades aldrig riktigt leva som han lärde, leva det enkla bondeliv som han satte så högt. Han klädde sig visserligen som en bonde, och hjälpte till på åkrarna, men det hela var mer som en roll som han spelade, enligt forskaren Per-Arne Bodin. Hans lojalitet mot hustrun hindrade honom att avsäga sig lyxen, och hans hustru älskade det aristokratiska livet och förstod aldrig Tolstoj.

 

Tolstoj uppfyllde en roll i det ryska samhället som kom att kallas "den botfärdige adelsmannen", som går ut på att adelsmän som levt i lyx och överflöd omvände sig, och började gottgöra deras brott mot de fattiga, och minska sin skuld mot dem, men som "ibland spelade ett spel för publiken, ett rollspel som skulle minska deras skuld både i allmänhetens och i deras egna ögon. När Tolstoj uppmanar sig själv och andra att "så här får man inte leva" känns det alltigenom äkta, men som arbetare på åkrarna spelar han mest en roll." (Per-Arne Bodin)

 

Per-Arne Bodin har skrivit en essä 1991 som heter "Lev Tolstoj - den botfärdige adelsmannen" (ingår i boken "Den oväntade glädjen" (Artos)). Där beskriver han mycket väl kärnan i Tolstojs anarkoprimitivism. Här kommer ett utdrag:

 

"Man skulle leva så enkelt som möjligt och livnära sig enbart på sitt eget fysiska arbete. Särskilt omoraliskt var det att leva i överflöd med fattiga människor omkring sig."

 

"Lev Tolstoj ville att alla människor skulle försörja sig med sina händers arbete och helst bo på landet. Han förnekade helt enkelt nyttan av arbetsdelningen och det fanns ett anarkistiskt element i hans åskådning. Tveksamt och ibland fientligt betraktade han den utvecklingsoptimism som härskade i Europa under andra hälften av artonhundratalet. När han åkte tåg första gången kommenterade han: "Järnvägen är för resandet samma sak som bordellen för kärleken, lika bekvämt, men också lika omänskligt maskinellt och mördande enahanda." Inte nog med att han ville avskaffa tågen, han förespråkade sedermera att man skulle stänga teatrarna och konserthusen, lägga ner fabrikerna, ja helst avskaffa städerna. Istället skulle man vända tillbaka till det gamla bondesamhället."  "Här kan man jämföra Tolstoj med nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn och flera andra ryska författare vilka ser sina idealsamhällen inte i ett framtida paradis utan i det förflutna." (Bodin)

 

Tolstoj ville egentligen bli bonde, men hans fru hindrade honom i detta försåt. Per-Arne Bodin skrev att "Tolstoj krävde att de skulle skänka bort en stor del av lantegendomen, liksom han ville ge bort rättigheterna till sina litterära verk, inklusive dagböckerna. De skulle sälja det mesta av möblerna, och alla medlemmar i den grevliga familjen skulle ut på åkern för att arbeta. Sofia Andrejevna (hustrun) vägrade. Hon hotade att lämna hemmet och till och med att begå självmord.

 

Kompositören Sergej Rachmaninov besökte en gång Tolstoj, berättas det, och försökte få Tolstoj övertygad om värdet i den klassiska musikkonsten. Det gick inte. Tolstoj menade att även den klassiska musiken var en del av fördärvet, av den förhatliga stadskulturen.

 

Tolstoj ville avskaffa staten. Han "hyste en djup misstro mot staten och mot själva tanken på en komplicerad och utvecklad samhällsorganisation." (Bodin) Han skriver på ett ställe: "Det är sant att staten är en sammansvärjning inte blott för exploatering, men framför allt för demoralisering av medborgarna." (citat lånat från Bodin) "Kännetecken på statens avskyvärdhet är bland annat dödsstraff och krig." (Bodin) Tolstoj var förutom pacifist även vegetarian.

 

Tolstoj hade även en mycket anarkistisk och rationalistisk andlighet. Han var kristen på något vis, men skalade bort allt det övernaturliga från kristendomen, såsom tron på livet efter döden och de dödas uppståndelse. Och det som blev kvar var moralen, eller snarare bergspredikans moral, som han följde mycket bokstavligt. Hela hans kristendom präglades av bergspredikan, som han menade var kristendomens kärna. Han tolkade hela Nya Testamentet utifrån den, och utifrån ett västeuropeiskt tränat förnuft. Istället för liv efter döden, såg Tolstoj att "vi uppgår i allmänlivet". Detta uppgående i allmänlivet skulle också realiseras medan vi levde, att smälta samman med allt levande, och där påminner Tolstoj om min filosofi "djurismen".

 

Tolstoj tog inte bara avstånd från allt det övernaturliga i religionen, även det sakramentala livet i kyrkan var honom förhatligt. Kyrkan exkommunicerade Tolstoj för hans hädiska beskrivning av den gudomliga liturgin i romanen "Uppståndelse" "och enligt hans egent önskemål kom någon ortodox begravningsgudstjänst inte heller at firas över honom." (Bodin)

 

Tolstoj studerade gärna de ryska helgonlegenderna och fann mycket inspiration i dem. Dessa texter, som ofta inte anses som riktig litteratur, blev för honom till och med viktigare än den västeuropeiska romantraditionen.

 

Det är också känt att Tolstoj hjälpte den anarkistiske kristne ryska sekten "Doukhoborerna". Han hjälpte dem att fly till Kanada, undan förföljelse i hemlandet.

 

Hos Tolstoj finner vi något så sällsynt som "kristen anarkoprimitivism", som jag kanske bara annars finner hos Jaqcues Ellul, Jean Jacques Rosseau, Carl Jonas Love Almqvist, Maria Suutala och i min bok "Djurisk teologi" (där jag nu tar avstånd från det religiösa innehållet i boken). Det är en slags ultraradikalkonservatism som är mycket radikalare än det mesta av kristen radikalkonservatism som jag vet om. De flesta radikalkonservativa kristna vill tillbaka kanske några århundraden, Tolstoj vill tillbaka flera årtusenden, ja kanske till civilisationens början, innan städerna började växa fram.

 

Om jag hade varit den ryska kyrkan, hade jag helgonförklarat Tolstoj. Men detta anses inte rumsrent. Tolstoj fick inte ens nobelpriset, antagligen för att han var för vänster och anarkistisk för den högerkonservative Carl David af Wirsén, ständige sekreterare i Svenska Akademien på den tiden.

 

Tolstojs patos för de fattiga har ekat djupt i den ryska folksjälen. Hans ande vilade över arbetarrörelsen i Ryssland, och ryska revolutionen 1917 är delvis inspirerad av hans patos för de fattiga.

 

Medan det nästan är tradition att författare som varit radikala i sin ungdom blir alltmer konservativa och borgerliga på äldre dagar, när de etablerat sig, gällde det motsatta för Tolstoj. Han blev alltmer radikal desto äldre han blev, och krönte sitt liv med att rent fysiskt liera sig med samhällets allra nedersta botten, den helige dåren och den hemlöse luffaren.  

Det är en stor tragedi för världen att butikerna överallt mer och mer går över till att låsa sina matsopor inne, så att inte de fattiga kan ta dom, utan måste köpa maten istället. Detta stryper mycket anarkistiskt liv och hippieliv. Hippiena och anarkisterna har ofta levt på butikssopor, för att slippa jobba så mycket. Det är sånt där vi behöver, folk som har tid att bara vara och ha tid att stanna till och tänka efter djupt, utan att behöva bry sig om pengar. Tid att vara kreativa och skapa stor litteratur, musik och konst som inte är kommersiell. Det är i civilisationens skrevor som det värdefulla växer, där gror det fria livet, maskrosblommorna, det som inte kan köpas för pengar. "Livet är det som pågår medan vi sysslar med annat", som Lennart Hagerfors bok hette.

 

Jag har levt delvis av butikssopor i Kärrtorp medan jag har varit hemlös i Stockholm. Nu är soporna borta, innestängda bakom lås och bom. Detta kommer att försvåra mitt nuvarande liv som hemlös i Stockholm, jag vet inte om några andra fria butikssopor. Men jag ger mig inte, jag ska klara mig på vad jag får på Ny Gemenskap och vad jag hittar i McDonalds-restauranger. Min flickvän Titti kommer också att ge mig mat, men när mina pengar tar slut vill jag inte vara en för stor börda för henne. Varje lördag går jag också på gratismiddag i olika församlingar (lunch i gemenskap), ordnat av Ny Gemenskap. Och sen finns det gratis morgonmål under vardagar på tre ställen i Stockholm, där har jag också varit. Även det är i Ny Gemenskaps regi (står att finna på deras hemsida under "Kafé i gemenskap").

Fyra flugor i en smäll med att leva enkelt:

 

1) Man behöver jobba mindre.

 

2) Man förstör naturen mindre.

 

3) Det är bra för tredje världen (man utnyttjar inte billig arbetskraft i tredje världen, eller tär på tredje världens resurser) och för våra efterkommande, som då får mer att röra sig med.

 

4) Tredje världen blir inte avundsjuka på oss, utan kan följa oss som ett gott exempel, vilket gör att planeten kan överleva (den överlever inte om tredje världen får samma livsstil som den rika världen).

 

 

Och sedan, som en sammanfattning av detta; man kan lägga sig om kvällen med gott samvete!