för naturens skull

Industrialismen föddes i England i mitten av 1700-talet, efter 200 års protestantiskt (anglikanskt *) styre. Kanske var industrialismen protestantismens konsekvens, precis som sociologen Max Weber menade att kapitalismen möjliggjordes av protestantismens etik? Var det en konsekvens av att protestantismen förkastat helgonidealet? Inte bara helgonkulten, utan själva den katolska helgonfromheten förkastades (inte helt, men i centrala avseenden), ty nu kunde man komma till himlen utan goda gärningar, genom rättfärdiggörelsen av tro allena. Protestantismen har inte många riktiga helgon och heliga dårar i sina protestantiska kyrkohistorier (katolska och ortodoxa kyrkan översvämmas av sådana). Dom har såklart funnits (tänk bara på George Fox, Sadhu Sundar Singh och David Petander), men de flesta har inte räknats med, och de som räknas kallas inte helgon, p.g.a. föraktet för katolsk helgonfromhet, som ansetts som "gärningsfrälsning", självrättfärdighet. Detta har sina konsekvenser. Nu stävjades inte längre girigheten och förslavandet av varelser av några helgon, några Franciskusar som kom och störde den fina självbilden (Franciskus av Assisi hade nog känt vämjelse inför industrialismen, hade han levt under dess tid, han hade förkastat den på det kraftigaste), utan Babylon fick fria tyglar. Och Luthers tvåregementslära, att man skiljde mellan andligt och världsligt, lade ved på den elden. Kanske även förslavandet av afrikanerna har en del av sina rötter i protestantismen? Slavhandeln med afrikanerna föddes ju främst i det protestantiska London, utan större protester från den anglikanska statskyrkan. "The Anglican church, was directly involved in slavery", skriver professor James Walvin i denna akademiska uppsats 2008.

 

Om du har studerat helgonlegenderna, så har du nog märkt att deras livsstil var rena motsatsen till industrialismens livsstil, särskilt ser man detta hos de heliga dårarna (många heliga dårar finns representerade bland helgonen). Du ser dem bo i öknen, i skogar i eremithyddor och grottor, i kloster nära naturen, och du finner dem alltid förkasta "världen", dvs. den fallna mänsklighetens "civilisation", "Babylon". Dom lämnar alltid denna, och lever helt för Gud och paradiset. Förstås finns det babyloniska katolska "helgon" som Thomas av Aquino och Ignatius av Loyola (en inkvisitionens hantlangare), men även där finner du samma strävan, i alla fall, som hos de äkta helgonen. Dessa två skulle nog inte heller ha gillat industrialismen, som är girigheten och slavdriften satt i system.

 

Men varför förkastade inte John Wesley och metodismen industrialismen (de gillade inte många av industrialismens konsekvenser, såsom social utslagning och slaveri, men de förkastade aldrig den själv såsom ludditerna gjorde, vad jag vet), de var med om dess födelse, mitt i dess epicentrum! Det var nog för att helgonidealet i centrala delar hade förkastats av reformatorerna. Dessa senare har med detta gjort större skada än vi kanske anar, och Luther t.o.m. förföljde "kättare" och "svärmare" efter att han etablerat sig i samhället, var t.ex. med och kväste Thomas Müntzers bondeuppror, brutalt, med våld (se artikel om detta här), lierande sig med maktens män, Babylon. Detta samma mönster har sedan ständigt upprepats i de protestantiska länderna, och dagens andliga rebeller plågas inte sällan i psykiatriska fängelser. Inte få av dessa är heliga dårar i vardande, vars heliga dårskap kväses i sin linda, när den ska försöka treva sig fram till ljuset, i all sin ringhet, med en massa snedsteg förstås, såsom personer bland urfolken föds fram till att bli schamaner. Men de tillåts inte detta, på brutala sätt.

 

Värt at betänka är att vårt vackraste svenska lutherska helgon, "vandrarprästen" David Petander blev kraftigt motarbetad bl.a. eftersom man menade att han förkunnade "gärningsfrälsning". Det var en av skälen till att han misslyckades i sin mission, så att det aldrig blev den väckelse han hade hoppats på. Och denna anklagelse mot Petander härstammar ytterst från det protestantiska förkastandet av centrala delar av helgonfromheten.

 

Är det dags att återupprätta helgonidealet, tillsammans med Peter Halldorf, Martin Lönnebo & co? Vi måste göra det om vi ska ha en chans att vända utvecklingen, ty den pekar käpprakt åt helvete, just p.g.a. industrialismen.

 

 

* Anglikanismen är visserligen en korsning av katolska kyrkan och protestantismen, och det är omdebatterat om man kan kalla den protestantisk, men jag väljer att kalla den det eftersom den uppstod genom en reformation inspirerad av de protestantiska reformatorerna, där banden klipptes till påven.

För att överleva utanför djungeln var stenålderns jägare-samlare tvungna att bli mästare på att spåra byten. För att överleva andligen utanför paradiset idag, dvs. i civilisationen, är man tvungen att bli mästare på att spåra "Gud". Spår som blir allt sällsyntare i städerna. Hundarna och gatuduvorna finns förvisso, likaså alléträden, buskarna och sparvarna i dem, men ensamheten bland människorna, bristen på "Gud" bland dem, kan leda till andlig svält och död, dvs. att man blir som alla andra civiliserade, en "babylonmänniska", en naturförstörare och indirekt en djurplågare. Jag vet om folk som "dött" andligen av andlig svält, hippien som givit efter och skaffat vanligt jobb och bil. Ett råd i hur man spårar "Gud"; hen finns på bottnen, i undergroundlivet, stundom föraktad och stundom försmådd av de civiliserade människorna. En insikt grundad på bitter erfarenhet. Sök "henom" där. 

Samhället har stakat ut vägen för vår ungdom in i Babylon. Det finns ingen utstakad väg ut ur Babylon för dem, i alla fall inte i strukturerna, den får man röja själv med stor möda. 

 

Budskapet om att kasta av "civilisationens" ok och bli helt sig själv och släppa fram sin innersta natur, som jag predikat i min djurism, bör användas med stor försiktighet när det gäller sådana som har gjort Babylon till sin andra natur, ja den natur i dem som de känner sig mest hemma i. Om de släpper sig, blir det bara destruktivitet och kriminalitet. Mitt råd till sådana är att de antagligen bör gå den traditionella "frälsningsvägen" genom kyrkan och religionen först, eller helt enkelt att de måste börja med att "härma" Jesus och helgonen, utan inspiration, enbart för att det är rätt. Dvs. ha en tid "under lagen", som pietisterna lärde, som "lagträlar", tills inspirationen och kärleken kommer. Med "lagen" menar jag här den moraliska, inre lagen, inte den yttre, inte Sveriges lag och yttre moraliska föreskrifter, som ofta är fördärvade. Nej, samvetslagen är vad man bör börja med, det lilla man har kvar, stärkt av det yttre ordet men ändå fristående från det. Om man inte börjar där, kommer man ändå bara att följa yttre moralregler och -lagar som passar ens babylonnatur, alltså Babylons lagar. All andlig utveckling tar sin början med att samvetet väcks, så att man börjar söka "Gud". Utan denna början är den andliga resan omöjlig (tänk på Kristen i Kristens resa av John Bunyan).

2. Tess. 2: 1 – 3:   ”När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram."

 

Matt. 24:11-12: "Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna."

 

 

 

På sistone har jag upptäckt Torstein Viddal, min landsman i Norge, en klimataktivist vars främsta kännetecken blivit att han gör grafer över issmältningen i Arktiska havet (Nordpolen), närmare bestämt över den årliga genomsnittssmältningen, hur mycket vi i genomsnitt har förlorat av isen i Arktiska havet över ett års tid, på en graf ("Annual average volume" och "Annual average extent"). Han räknar också ut när vi kommer att ha förlorat all is i Arktiska havet beroende på om man följer det senaste årets trendlinje, eller de två eller de tre senaste årens trendlinjer. Han har räknat ut att vi kommer att förlora all is i Arktiska havet (både sommar- och vinteris) någon gång mellan 2025 och 2035 *. Och han säger att när detta sker, kommer inte civilisationen att kunna bestå, den kommer att kollapsa, inte allt på samma gång, men område efter område. Och som indikator på kollapsen nämner han den globala handelns avstannande. Som han säger "No ice, no bacon in the shops". Orsaken till detta är att den arktiska isen fungerar som ett kylskåp för planeten, den kyler ner den p.g.a. isens reflektivitet, dens s.k. "albedoeffekt", isens vithet gör att solstrålarna reflekteras tillbaka till rymden, medan öppet hav, dvs. långt mörkare yta, gör att solstrålarna absorberas i havet, och värmer upp det. Det finns även andra s.k. "återkopplingsmekanismer" som spelar in här. Men när vi förlorar isen i Arktiska havet, kommer den globala uppvärmningen att ta ett stort skutt framåt, och löpa amok, s.k. "skenande klimatförändringar" (runaway global warming), som många anser att vi redan befinner oss i. 

 

Torstein Viddal är dock ingen typisk oseriös domedagsprofet, utan är en som verkligen har "done the math", som han kallar det. Han utgår bara från officiella vetenskapliga data i sina beräkningar, data som är allmänt accepterade av isforskare. Och hans teorier backas även upp av en annan seriös forskare, Neven Curlin, den mest berömde isbloggaren på planeten, som driver bloggen Arctic Sea Ice Blog. Även han säger att isen i Arktiska havet kommer att vara borta helt och hållet under nästa decennium. Och även han förutspår civilisationens kollaps snart därefter. Han har länge följt issmältningen noga, och blev så deprimerad av vad han upptäckte, att han tog en "sabbatical" från sin blogg 2016. Han återupptog dock arbetet med bloggen. 

 

Viddal har gjort många youtubefilmer med uppdateringar om den arktiska havsisens situation, där han visar en del skrämmande grafer, mest sina egna. Den senaste kan ses här. Tyvärr är dessa videon inte alls berömda, vilket dom borde vara, med tanke på ämnets vikt, den senaste har bara 597 visningar (tidigare youtubefilmer har 200-900 visningar per video). Det säger lite om vad vårt samhälle prioriterar, att inte Viddals grafer och filmer blir spridda mer över nätet och via medier. Han drev också en blogg en tid, med sina grafer i, men lade ner den. Jag är djupt förvånad över varför ingen annan mer etablerad isforskare  har kommit på att göra Viddals grafer långt tidigare, och räknat ut tiden för den totala isförlusten i Arktiska havet - är det en för skrämmande uppgift ((jag vet bara om Paul Beckwith som nyss gjorde en film om detta)? Detta är något av det viktigaste man kan göra idag, att upplysa allmänheten om hur lite tid vi har kvar, och hur allvarligt läget är, för att vi ska kunna göra rätta val, och förstå hur radikala förändringar vi måste göra för att ha en chans att överleva. 

 

Viddal har också skapat en grupp på Facebook, Arctic Sea Ice, där han och andra håller oss uppdaterade med nyheter om issmältningen i Arktiska havet. 

 

Om man verkligen vill följa med klimatförändringarnas mest sårbara område, och det område som har de mest ödesdigra konsekvenserna, då ska man gå till Arktiska havet. 

 

Viddal tror även på Guy McPhersons tes om "Near-Term Human Extinction", men förlägger detta senare än McPherson, till mitten av seklet. Han tror att det tar länge efter civilisationens kollaps innan den sista människan dör ut, att ett fåtal kommer att klara sig länge. Det liknar mina förutsägelser att mänskligheten kommer att dö om femtio till hundra år som minst, och om tusen år som mest. 

 

Jag kan känna en liten hemlig tjusning när jag ser Viddals videon och grafer. Tjusningen ligger i civilisationens kollaps. Jag har länge känt så (ända sedan första gången som tvångsvårdad på psykiatrisk avdelning 2008), och har funderat mycket kring vad som ligger bakom denna känsla. Jag tror mycket handlar om min känsla för rättvisa (1). Att jag inte tycker att en civilisation är värd att fortsätta finnas till som har förstört naturen så som vår har gjort, och som har behandlat urfolken så som den har gjort (jag tänker särskilt på Amerika, men även Sverige är skyldig här). Ohygglig kolonialism, folkmord och förnedring och hjärntvätt av urfolkens barn i skolorna. Som har behandlat sina mest sårbara medborgare, mentalpatienterna (och särskilt barnen och åldringarna bland dessa), så som den har gjort, psykisk och kemisk kolonialism ut i fingerspetsarna, tortyr och skräckvälde, för att få oss alla att böja oss för Babylon och naturförstörelsen. Sådana saker väcker en vrede och ett hat mot civilisationen som aldrig kan stillas utan att den kollapsar. Det är inte bara himlen och änglaskaran i Uppenbarelseboken i Bibeln (kap. 18) som jublar över Babylons fall, åtskilliga av oss på samhällets botten skulle också jubla, oavsett hur illa vi själva skulle få det - jubla över att skräckväldet äntligen får skörda sina konsekvenser, och ta slut till sist. Cancern dör när värdkroppen dör, vilket förvisso inte är det man ytterst hoppats på, men dock en befrielse och en lättnad.

 

Jag finner dock också litet av skadeglädje hos mig själv här, som jag skäms över. Men den heliga vreden över skräckväldet dominerar, och den har sitt berättigande. Jag har fortfarande samma vrede över samhällets orättvisor som jag hade när jag gjorde mina ropaktioner i många kyrkor i Sverige 2008 (se här en youtubefilm om en sådan aktion). Jag tror den inte har stillats, och det är den samma vreden som nu får mig att hoppas på civilisationens fall. Ja, jag skulle, om jag idag ropade i kyrkor, nämna naturförstörelsen, som jag inte gjorde 2008 (hade inte ännu fått mitt klimatuppvaknande då ännu, det kom några månader senare). "Förbannad vare er västerländska levnadsstandard, den förstör naturen!", skulle jag vilja ropa idag. 

 

Det som är trist med civilisationens fall, och mänsklighetens undergång, är dock att så många oskyldiga dras med i fallet, urfolk, ickemänskliga arter, Moder Jord själv (2). Det är inte detta jag ytterst hoppas på, lika litet som en cancersjuk människa hoppas på att hen ska dö, därav min kamp på denna blogg. Jag har inte helt gett upp hoppet, alltså. Men då måste det en så radikal förändring till att man kan baxna. Hela civilisationsmaskineriet måste stanna av, och vi måste gå tillbaka till urfolkens livsstil. Men för varje dag som går framstår en sådan lösning som bara mer och mer absurd, och är kanske en av orsakerna till varför denna blogg är så lite populär. Men jag vill inte tystna om vad som faktiskt skulle krävas för att vi ska ha en chans att rädda mänskligheten från undergång, vilket skenheliga vetenskapsmän i IPCC tycks totalt ointresserade av, och löjligt okunniga om. Vi kommer definitivt inte att klara av det med grön teknologi, vilket IPCC och de flesta vetenskapsmän verkar tro. Viddals forskning gör att detta känns omöjligt. Vi har inte den tiden på oss. Och man glömmer att det finns en hel del fossil energi inbakad i den gröna teknologin, både i konstruktionen av den såväl som i subventioner. 

 

Till slut vill jag bara upplysa om att Viddals teser får ett visst stöd numera även av världens mest kända fysiker, Stephen Hawking, som nyligen reviderade sin färska profetia från 2016 att mänskligheten har tusen år på sig innan den dör ut, till att den bara har hundra år kvar (3), och måste bege sig ut i rymden om den ska överleva. Jag tror inte på det sistnämnda, människan är för dum och rymden för hård, även om superentrepenören Elon Musk tror annorlunda. Den enda trygga lösningen är den som ligger vid våra fötter, återknytning till Moder Jord och återgång till naturen, som även om den kanske är för sent ute, kanske kan ge naturen och oss lite mer tid på oss för att säga farväl till allt. 

 

 

 * Det här verkar dock vara i radikalaste laget, och det kan mycket väl vara att Viddal är för pessimistisk här. Dock, han baserar detta på matematiska uträkningar. Jag skulle dock säga att det är mer troligt att isen är borta först i mitten av seklet.

 

(1) Jag menar här inte hämndens rättvisa (jag tror inte vi har fri vilja, och vi bör därför inte hämnas på eller straffas), bara den rättvisa som finns i naturen, att djurarter som beter sig cancelikt kollapsar till slut, så att balansen i ekosystemet upprätthålls. Denna balanserande tendens i naturen är naturens rättvisa. 

 

(2) Jag hoppas även att vi kan kollapsa värdigt och lugnt, utan krig, försonade med våra öden. 

 

(3) Jag undrar vilken händelse som har fått honom till denna radikala revidering, kanske issmältningen i Arktis? Den har verkligen accelererat på sistone. 

I ett tidigare blogginlägg skrev jag om anarkoprimitivismen hos Jesus, och Jesus som befriare ur "Babylon/Egypten/Civilisationen". Jag ska nu fördjupa lite detta tema genom att fördjupa mig i en vers i Nya Testamentet i Bibeln, nämligen Lukas 4: 18-19 *, där Jesus säger att han har kommit för att utropa ett "nådens år" från Herren". Med det menade han, enligt bibelforskarna, "jubelåret" i Gamla Testamentet, då alla slavar och fångna skulle friges, och alla skulder efterges, vilket skulle ske vart femtionde år. Jag vet inte om detta någonsin praktiserats i Israel/Palestina, men vi vet att profeterna i Gamla Testamentet drömde om detta som en varaktig samhällsordning. Det är i varje fall en oerhört revolutionär praktik, som om den praktiserades skulle förbättra världen avsevärt. Sekulära ekonomiprofessorer idag, såsom anarkisten David Graeber, grundare av "Occupyrörelsen", har låtit sig inspireras av jubelåret, och menar att vi, för att lösa de globala ekonomiska klyftorna och problemen, borde införa ett globalt jubelår, då alla skulder, både privata, nationella som korporativa, skulle efterges. Detta skulle avsevärt bidra till att minska klyftorna mellan de rika och de fattiga globalt.

 

Men vi borde gå djupare än Graeber gör, och också frige slavarna och fångarna. Vilka är våra slavar och fångar idag? Jag skulle säga främst de domesticerade djuren och växterna, och inte minst våra och tredje världens fattiga. Dessa borde släppas fri från att jobba för de rika, jobba för herrar, fria att leva sitt eget liv i sin egen ekologiska nisch. Våra och tredje världens fattiga borde få slippa fabriksarbetena och arbetet för att föda dom rika, ja få tillbaka sin mark till att leva självförsörjande på, utan herrar. Djuren borde få bli frisläppta på mark och i klimat som passar dem bäst, och växterna borde få bli frisläppta i skogsträdgårdar som fungerar som skogens ekosystem, deras sanna hemvist.

 

Som du ser, innebär det att ta jubelåret på allvar att montera ner civilisationen, och återgå till stenålderns och urfolkens livsstil (utan att överge det goda civilisationen har lärt oss). Så radikal är den mytiske Jesusgestalten, och så långt bort från hans budskap har de kristna fundamentalisterna kommit, särskilt i USA, vars gärningar idag kan studeras i den kristna högerns politik - tusen mil från Jesus´ budskap om ett nådens år (1). Få är så obarmhärtiga i politiken som den kristna högern, som svikit sin frälsare på det mest lumpna sätt, och göder de rika istället för att vara solidariska med dom fattiga, med slavarna och fångarna bland människor, djur och växter. Man hör knappt någonsin kristna prata om jubelåret, trots att det är något av bibelns viktigaste pärlor, ur mitt perspektiv, något av de få sakerna i detta bronsåldersdokument som är relevant för oss idag, och kan och bör praktiseras av oss (ett jubelår en gång för alla, och sedan aldrig mer slaveri och fångenskap).

 

Jag nämnde inte om jubelåret i inlägget om de anarkoprimitivistiska inslagen hos Jesus, bara om hans tal om att lära sig av fåglarnas och liljornas livsstil, och hans utjagande av månglarna ur templet, men förkunnelsen om jubelåret hos Jesus bekräftar ytterligare att den mytiske Jesus inget har att göra med den kristna högerns Babylonbygge idag, utan var en befriare från Babylon, vilket bekräftas ytterligare i Uppenbarelseboken i Bibeln, kap. 18:2, där himlens härskaror jublar över Babylons fall, och där det uttryckligen sägs att Babylon är ett namn på köpenskap och kommersialism, alltså just det som den kapitalistiska kristna högern sysslar med idag, och har blivit expert på. De har sannerligen förvridit sin mytiske grundares ansikte intill oigenkännlighet, och sålt sina själar på Mammons altare.

 

Idag är köpandet av sitt liv motsvarighetens till vad avlatshandeln var på medeltiden, kommersialismen har genomsyrat varje minsta vrå, och gör oss till låneslavar, inte minst de som vill ha lägenhet i Stockholm, med dess bolånebubbla. För dessa stressade människor borde det vara en lisa att bekanta sig med den mytiske Jesusgestalten, som förkunnar befrielse för alla varelser i ett stort universellt "nådens år", som är den yttersta domen och de dödas uppståndelse. Men de ser ofta bara den förvridna varelse (tyrannen) som den kristna högern har målat upp, ser inte hans sanna skönhet. Men vi kan se den med hjälp av grundlig och ärlig exeges (bibeltolkning) som skrapar bort det fundamentalisterna har målat på Jesusbilden. Vi behöver inte heller ta till oss Jesus' apokalyptiska ramverk för det kosmiska jubelåret, utan vi kan tolka det som de andligen dödas andliga uppståndelse, en global etisk omvändelse på civilisationskollapsens rand, när vi ser vad vi har gjort med världen (inte som profetia, utan som en möjlighet) - domedagen, när Moder Jord äntligen skipar rättvisa och skakar av sig sina plågoandar, sitt virus, - de civiliserade, genom klimatförändringar och energikriser. Vi behöver ingen annan dom än den vi får av Moder Jord, och det är en barmhärtig dom, utan evigt helvete, en dom som väcker upp oss ur den andliga döden, en befrielsedom, som syftar till alla varelsers befrielse ur civilisationens grepp, när civilisationshelvetet kollapsar. Mötet med Moder Jords sårade men vänliga ansikte den "dagen", skall hjälpa oss att förlåta oss själva för det vi gjort, och använda återstoden av vårt liv till att lindra lidande och befria alla varelser istället för att bygga Babylon.

 

Ja, måtte Babylons fall komma snart!

 

 

* "Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren."

 

År 1917 kom den tyske religionsvetaren Rudolf Otto ut med en bok som hette "Das Heilige" (Det heliga). I den försökte han definiera det heligas väsen, som "das ganz andere" (det helt andre), som inte kunde definieras och förstås i rationella termer. Han beskrev även det heliga som ett "mysterium tremendum et fascinosum", som innebar att det var ett mysterium som var skrämmande och fascinerande på samma gång. 

 

Som många av mina läsare vet, har jag blivit ateist (för över två år sedan). Men jag fascineras fortfarande av det heliga, och dras därtill, inte i formen av en gud och en andevärld, utan i formen av Naturen och Moder Jord. Dessa har blivit för mig "mysterium tremendum et fascinosum".

 

Naturen har en underlig tendens att vara både grym och barmhärtig på samma gång. Har ni märkt det? Hur kampen för överlevnaden styr naturen, medan djuren samtidigt inte behöver arbeta åtta timmars dagar för att få det dom behöver (de kan lata sig rätt mycket, det dom gör är inte arbete för dom, utan mer en lek), vilket vi däremot ofta behöver i civilisationen, medan vi där inte har samma kamp för överlevnaden som i naturen (bortsett från dom fattiga i tredje världen). Civilisationen och naturen är motsatta poler även i detta avseende, naturen är upp och ner i civilisationen. 

 

Men mer än naturen har döden karaktären för mig av något skrämmande och fascinerande på samma gång. Och döden genomsyrar ju naturen, allt där kretsar kring döden. Döden är inte så ovanlig i naturen som den är det i civilisationen, och döljs inte där såsom i civilisationen. Att sluta existera är för mig både en ljuv och en fruktansvärd tanke. Har någon annan det så? Och jag upplever starkt dödens helighet (kanske är det därför jag tänker så mycket kring den), att när vi närmar oss döden, skalas allt onödigt av, allt bråte, all förställning, allt blir på riktigt, utan fasader och hyckleri. Därav dödens helighet för mig.

 

Civilisationens kollaps är också för mig något skrämmande och fascinerande på samma gång. Jag skräms av allt lidande det kommer att innebära för människorna, men fascineras av att det kommer att innebära att Babylon faller, att vi får göra en "exodus ut ur Egypten", vi får återvända till djurriket, till vår rätta nisch i naturen, till ett hållbart liv, till communityandan, till den gamla gåvoekonomin, till det uråldriga stamsamhället, till jägar-samlarlivsstilen och kanske t.o.m. till apornas livsstil till slut, efter flera millioner år, som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

 

Ja, kollapsen är något heligt för mig. Jag bär den inom mig som en helig klenod. Den kan faktiskt innebära en befrielse för många fattiga i tredje världen, som nu måste slava för oss i väst, för våra sjuka begär (efter t.ex. kaffe och tobak). Det kan innebära deras återgång till ett fritt, självförsörjande liv, utan herrar. Kanske blir kollapsen en återgång till ett anarkoprimitivistiskt liv för många, där jorden igen tillhör alla. Det är det jag sätter mitt hopp till, att kollapsen ska framodla ett etiskt uppvaknande i mänskligheten, och en förnyad kärlek till våra rötter i naturen och i varandra. Det kan finnas otroligt befriande krafter i en civilisations kollaps, när civilisationens ok över människornas skuldrar faller av, och vi inte behöver slava för några herrar längre. Jag tror visserligen att risken är stor för nyfeodalism när civilisationen kollapsar alltmer, men det finns ändå en chans för att friheten segrar i så måtto att stadskulturen, polisväldet och militären till slut kollapsar, och alla återvänder till landsbygden för att odla sin egen mat. Låt oss verka för en sådan framtid, redan nu.  

Jag minns att när jag var liten (1990) hyrde en rastafariansk familj vårt gamla hus. Det jag särskilt minns av det, var att de inte skötte trädgården, utan lät den växa vild. Och jag tror att detta på något sätt hänger ihop med rastafarianismen. Inte så att alla rastafarianer gör så, utan bara att det är ett uttryck för rastafarianernas längtan efter att återgå till naturen, och deras förakt för "Babylon", det konstlade livet.

 

Rastafarianismforskaren Denis Barrington Edmonds skriver i boken "Rastafari. From outcast to Culture Bearers" (Oxford University Press 2002): "One of the ills of Babylon, according to Rastas, is its departure from naturalness and its commitment to artificiality. Rastas want to escape this artificiality and return to nature."

Det finns antydningar till anarkoprimitivism hos rastafarianerna, trots att jag inte skulle påstå att de är rena anarkoprimitivister. De vill inte tillbaka till stenåldern, som de flesta anarkoprimitivister, däremot vill de nog tillbaka till landsbygden, till en bondecivilisation, lite som Tolstoj och David Jonstad (jag är säker på att de skulle tycka om Jonstads bok "Jordad"!). Och inte minst vill de tillbaka till vårt ursprung i Afrika. De kallar rentav Afrika för "Zion"(ett annat ord för Jerusalem), medan den västerländska civilisationen kallas för Babylon (den babylonska civilisationen i antiken ses som urtypen för det förtryckande imperiet). Detta har sin bakgrund i den historia av slavdrift, kolonialism och förtryck som de svarta på Jamaika (där rastafarianismen började) har upplevt (de fördrevs från sitt hemland i Afrika av slavhandlare från 1600-talet ända tills 1900-talet). De vill helt enkelt frigöra sig från kolonialismen, och återgå till sitt rätta hemland, Afrika. De ser hela den västerländska civilisationen som ett enda stort kolonialistiskt apparat, som exploaterar de fattiga och göder de rika. De längtar tillbaka till sin "guldålder" i Afrika, tiden innan slavhandeln och kolonialismen. Reggaesångaren Ginjah sjunger gripande om längtan tillbaka till Afrika i denna reggaesång. Jag tycker längtan efter Afrika är mycket vacker. Jag har själv gripits av den en period, 2010-2011. Afrika är ju hela mänsklighetens vagga. Är det inte ofta så att vi väcks till liv av att återgå till källorna? Vi bör nog få en helt ny respekt för Afrika, och där har rastafarianerna ett bidrag. Inte minst måste nykolonialismen (sånt som "landgrabbing") få ett slut i Afrika.

 

Det finns en naturmystisk ådra i rastafarianismen, som kommer fram t.ex. i Bob Marleys sång "Natural mystic", där han sjunger "There´s a natural mystic blowing through the air". Rastafarianism-forskaren Erling Bjurström skriver i boken "Rastafari och reggae" (1986) t.ex. att "Zion uppfattas som en symbol för naturen, medan Babylon frambringar det konstgjorda, det som saknar livskraft och därför är dömt att gå under."

 

Rastafarianismen har t.o.m. ett alldeles eget begrepp för den naturliga livsstilen, livet i harmoni med naturen. Det kallas "Ital living" eller "Livity". De kallar också sin vegetarianska mat (de är alla vegetarianer) för "Ital food". Ital betyder egentligen "vital", men rastafarianerna har en underlig benägenhet att byta ut inledningen till många ord mot "I".

 

Rastafarianerna har en stark aversion mot kyrkan, som de anser som del av Babylon, inte minst den romersk-katolska kyrkan. Kyrkan har ju alltid varit en del av kolonialmakten. Istället för kyrkan förespråkar de en naturenlig religion. Erling Bjurström skriver: "Kroppen är det enda "tempel" eller "kyrka" som rastafarianerna erkänner. Den kyrka (Rastafarian Melchizedek Ortodox Church) som finns inom rastafarirörelsen håller exempelvis alltid sina gudstjänster och ceremoniella samlinger utomhus - aldrig i något som kan uppfattas som en kyrkobyggnad. För rastafarianerna är alla kyrkobyggnader en symbol för en stagnerad, falsk, förvrängd eller "livlös" religion."

 

För de svarta rastafarianerna på Jamaica är det väldigt viktigt att blåsa liv i deras ursprungliga afrikanska kultur. Erling Bjurström skriver: "En rad av de föreställningar som återfinns i rastafarianismen återfinns också i de traditionella afrikanska stamreligionerna. Exempelvis föreställningarna om en paradisisk urtid (som också återfinns inom kristendomen),....synen på naturen och jorden som något heligt och okränkbart och den livsbejakande inställning som genomsyrar rastafarianismen. I många afrikanska religioner representerar livet - precis som rastafarianerna - något heligt, som till varje pris måste skyddas och föras vidare. Det onda är liktydigt med det som skadar livet."

 

Dock är det inte till stenålderlivet i Afrika (eller till vår djuriska tillvaro i djungeln) som rastafarianerna längtar, utan till den ursprungliga afrikanska civilisationen, representerad framför allt av den etiopiska civilisationen. De tror ju att Etiopiens forne kejsare Haile Selassie är guds inkarnation, Jesu återkomst. Och Selassie var ju  civiliserad. Rastafarianerna hoppades att Selassie skulle leda dem tillbaka till Afrika, och särskilt till Etiopien. Det var en besvikelse för den när han dog utan att lyckas med detta, men hans död bortförklarades av många, de ville inte tro att han var död, utan framställde olika hypoteser om hur han hade levt vidare.

 

Men för rastafarianerna är dock återgången till Afrika en återgång till naturen. Erling Bjurström skriver på ett annat ställe att "Alternativet till Babylons döda värld med atomvapen, kapprustning, kärnkraft, miljöförstöring och exploatering av den tredje världen måste enligt dem (sekulariserade rastagrupper) bygga på en återgång till ett livsbejakade levnadssätt som utgår från människans beroende av naturen. Ett levnadssätt som för både de sekulariserade och religiösa rastagrupperna måste bygga på uråldriga, arkaiska afrikanska principer, som bl.a. föreskriver hur människan ska leva i fred med naturen." 

 

Rastafarianerna är onekligen ett slags primitivister, särskilt då de lägger tyngd vid det arkaiska, ursprungliga i sin livsstil, men kan de verkligen kallas anarkister? Jag skulle återigen svara att det endast finns antydningar till anarkism hos rastafarianerna. Särskilt i deras uppror mot den västerländska civilisationens ordning (Babylon), samt deras hat till polismakten. Rastafarianerna har alltid haft mycket svårt med polisen, som de hatar som djävulen själv. Polismännen kallas ofta bara "Babylon" eller "Mister Babylon", och de ses som förkroppsligandet av den förtryckande, babylonska ordningen. Deras hat bottnar mycket i hur polisen lägger sig i deras rökande av sin heliga ört, sitt heliga sakrament, cannabis, hur Polisen hela tiden beslaglägger deras cannabis i razzior och liknande.

 

Det finns också andra antydningar till anarkism hos rastafarianerna. De har aldrig brytt sig särskilt mycket om organisationer och ledare. De har inget prästerskap, och inga uttalade ledare, kanske bara såna som ordnar lite i det tysta. De har ett mycket starkt frihetsbehov. Erling Bjurström skriver återigen: "Inom rörelsen fanns sedan lång tid tillbaka en stark aversion mot världsliga ledare och med undantag för Leonard Howell, som tillsammans med Archibald Dunkley och Joseph Hibbert organiserade de första rastagrupperna, har ingen framstått som ledare - vare sig organisatoriskt eller ideologiskt - för hela rörelsen - -  -Rörelsen i sin helhet saknar däremot såväl ledare som ett organisatoriskt eller ideologiskt centrum. Rastabröderna binds inte samman av en stark ledare, organisation, ett klart artikulerat trossystem eller en uttalad ideologi, utan snarare av det gemensamma symbolsystemet och gemensamma livsstilar." Det måste påpekas att rastafarianismen i detta avseende liknar mycket på hippierörelsen, som också saknar tydliga ledare. Det är också vanligt att hippies dras till rastafarianismen, mycket p.g.a. att det finns en del drastiska likheter mellan dessa två rörelser, t.ex. cannabisrökandet, anarkoprimitivistiska tendenser, talet om Babylon, tron på reinkarnation (fast rastafarianerna tror inte på livet efter döden, de har en egen underlig lära om reinkarnation), samt odlingen av dreadlocks (rastahår).