för naturens skull

"Keruben bor i hvarje människa, i hvarje djur och växt och i hela den s.k. liflösa naturen. Ty allt skapadt har ett oförgängligt grundväsen." (sid. 5 i "Andens lag till den harmageddoniska församlingen", 1915, av N.P.Wetterlund. Hela texten varfrån citaten är hämtat, kan läsas här, se första delen, "Kerubernas utseende och allmänna betydelse")

 

Se förklaring av vad en kerub är, här. 

 

Min kommentar: Wetterlund var en av de första jag läste efter att jag omvände mig till Gud som 12-åring. Hans förkunnelse genomträngde de tidiga Smithsvännernas förkunnelse (Smiths Vänner är min moderförsamling), och artiklar av honom förekom rikligt i deras tidskrift "Skjulte Skatte" på 1930-talet. Även deras nuvarande ledare Kåre Smith har tagit djupa intryck av Wetterlund, dennes ande lever ännu bland Smithsvännerna.

 

Jag har tidigare på bloggen talat om kerubdjuret i oss, som vi alla har, och även om "Animal Coeleste", det himmelska djuret, som Carl Jonas Love Almqvist talade om, vår inre rena, oskyldiga, paradisiska djurnatur. Jag tror faktiskt att den nyplatonska, mystika föreställningen om Animal Coeleste måste ha en av sina källor i kerubteologin, ty keruben var en ängel som var en blandning av djur och människa, en djurisk ängel, precis som Animal Coeleste var. Det var också keruber som vaktade ingången till Edens lustgård och hindrade Adam att äta av livets träd efter att han drivits ut från lustgården. Wetterlund tolkar det som att porten till paradiset enbart går genom vår inre kerub, genom att bli kerubiska igen, och den vaktar så att vi inte kan göra oss ett paradis utanför paradiset, och att skapelsen inte kan föreviga sig i sitt fallna tillstånd (vaktar de att inte Ray Kurzweils  eviga teknoparadis ska kunna fullföljas?). Ja, keruben förekommer en hel del i den judiska mytologin, de var även avbildade på förbundsarkens lock, två keruber i guld som stod på locket, och Jahve tänktes trona mellan och ovanför deras vingar. De har således en helt central ställning. I det Nya Testamentet förekommer de i Uppenbarelsebokens fjärde kapitel, och min djurism föddes mycket genom en allegorisk tolkning av detta kapitel, vars hemliga, djuriska innehåll avslöjades för mig i fängelset i Serbien i början av 2010, då jag översatte Uppenbarelseboken i djurisk anda. 

 

Wetterlund har nog varit den yttersta källan till min kerubteologi, eftersom jag hade med en text om keruberna som fanns i Wetterlunds "Andens lag" i det första numret av min tidskrift "Sela" 2007. Det var den första texten i detta Wetterlunds jätteverk på över 1200 sidor. Ja, jag undrar om inte min djurism också har hämtat mycket inspiration från denna text, som är en av de vackraste och djupsinnigaste jag någonsin läst inom religiös litteratur. Den är även den viktigaste i Andens lag-boken, som allt annat i boken bygger på. 

 

Att varje atom har en kerub i sig, en djurisk, vild ängel från Edens lustgård, som en älva eller ett troll, ja det är så vackra tankar att man undra om det är för gott att vara sant. Särskilt om dessa keruber blir allt mer paradisiska desto mindre de är, ungefär som människan är mer paradisisk desto mindre hon är (tänk på fostret i mammas mage och spädbarnet).

 

Men Wetterlund är inte ensam om detta vackra tänkande om atomen, utan man finner den också hos många andra mystiker och gamla och nya teosofer, ja hos många New Age-mystiker, såsom hos den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981), i "Martinus kosmologi", där atomerna är levande varelser, gudomliga, och där atomkärnan är som en sol med elektronerna som planeter kretsande kring den. Antagligen finns något sånt också i New Age-fysiken, men jag är inte säker (kanske hos Fritjof Capra?)

 

Besök gärna Wetterlunds skriftkommittés hemsida, som ger ut Wetterlund i nytryck. Där finns många pärlor. Där kan man läsa hela "Andens lag" på nätet, här. 

 

Wetterlund är bättre än det mesta av kristen litteratur som ges ut idag, och  är med och punkterar myten om framsteget inom den kristna kyrkan. Han är även mycket poetisk (full av underfundiga språkliga nybildningar) och kärv, saltad och sträng på ett befriande sätt. 

(avskrift av en handskriven minibok)

 

"Andre kirurgen: Djuriskt? det är helt annat; det har icke härmed att göra. Men äfven det djuriska, naturiska, hvarföre skulle det vara så gement? Det djuriska, som står under oss i de flesta fall, står dock öfver menniskan i ett, i synnerhet i en tid, då vi genom otaliga stridigheter äro oense inom oss sjelfve. Det djuriska sättet att vara, instinktlifvet, visar den harmoniskt intagande bilden af en hög enighet med sig sjelf. Ni har väl hört Mystikernas tanke om animal coeleste? Menniskans sträfvande, påstår man, skall verkligen vara att till slut blifva natur igen, att blifva liksom ett djur. "

 

(Carl Jonas Love Almqvist i romanen "Drottningens juvelsmycke" 1834, s. 53 i en upplaga från 2002. Denna bok lästes i skolor i Sverige fram tills 60-talet.)