Fördelarna med att människorna i Nord efter hand emigrerar till Syd
Jag har i
detta inlägg (och
detta) förordat att människorna i Nord emigrerar till de varma länderna några hundra år efter att civilisationen är avvecklad och befolkningen är tio gånger mindre *. Här kommer skälen till denna åsikt:
-Naturen i Nord får förvilda sig, vilket är i enlighet med dess intresse. På detta sätt betalar vi tillbaka något av vår skuld till naturen. Vi måste inte stanna i Nord.
-De förvildade boskapsdjuren i Nord får mer mat när vi överlämnar skogsträdgårdarna i Nord till dem (detta förutsätter alltså att vi omvandlat åkrarna till skogar och skogsträdgårdar, som jag drömmer om), och de har då större chans att klara sig i det vilda.
-Syd erbjuder en rikare variation av frukter och nötter.
-I Syd får man skörd flera gånger per år, vilket gör att man lättare kan leva på sina skogsträdgårdar.
-Det är mycket varmare på vintern i Syd, vilket är mycket bekvämare, och gör att man behöver elda mycket mindre (kanske inte alls) med ved, och slipper så hugga ner skog. Det är lättare att leva på rå mat i Syd, p.g.a. den rika och varierade tillgången på frukter och nötter (t.ex. avokado och kokosnötter).
-Man behöver jaga mindre i Syd p.g.a. den rika och varierade tillgången på frukter och nötter. Man tillfogar således djuren mindre lidande, och det är ett sätt att betala tillbaka mänsklighetens skuld till djuren.
-Min s.k. "paradisism" realiseras då, vilket går ut på att vi ska återskapa paradiset, Eden, på jorden, så långt det går, det tillstånd vi levde i innan civilisationen uppkom, vårt ursprung, den tid då vi levde i Syd i stora urskogar.
-Vi får chansen att skapa en tillvaro för våra barnbarn som är bättre än den vi har, ständigt, ju mer vi återskapar naturens biodiversitet, där ingen behöver slava, svälta eller frysa. Egentligen är det alla vuxnas plikt att skapa en värld för sina barn som är bättre än den de vuxna har.
-Det svåraste med denna vision är hur vi ska bli så få att vi alla kan emigrera till Syd. Krävs det inte en allt för stor uppoffring från människorna i all för långa tider? Jag personligen känner det inte som någon uppoffring att avstå från barn, avstå från oskyddat sex. Jag bara styr över min kärlek och omtanke till dom som ligger där och ropar, till djuren och naturen och de fattiga. Det är nog kompensation för mig, och är nog en av orsakerna till att jag förespråkar denna vision. Man kan också adoptera barn. Men är det inte rimligt att vårt tjänande av naturen för att betala tillbaka vår skyhöga skuld till den, behöver stå i någon slags proportion till vad vi har åsamkat för skada? Något slags sinne för rättvisa och proportioner måste vi ha här. Vi bör tjäna naturen och djuren lika mycket som de har tjänat oss. Det innebär minst 10 000 års tjänande av djuren utan att kräva så mycket tillbaka. Skogsträdgårdar och frihet är det bästa vi kan ge dem, det bästa sättet att tjäna dem, samt så lite jakt vi kan (det är därför jag är för
hortikultur/
permakultur). Saker som är lättast om vi emigrerar till Syd. Jag förstår inte ens att detta kan kännas som en uppoffring; för mig är det en befrielse att få gottgöra det vi brutit mot naturen och våra efterkommande.
Du kanske invänder: "Men kan vi inte göra allt detta samtidigt som vi bevarar civilisationen och stadskulturen?" Jag tror inte det, det skulle bara förslava våra efterkommande. Alla behövs nämligen för att förvandla åkrarna till skogar och skogsträdgårdar, om vi ska begränsa oss till 3-4 timmars arbete varje dag. Ska vi upprätthålla civilisationen jämte detta, blir det lätt 8-12 timmars arbete per dag, d.v.s. löneslaveri. Det vore inte att gottgöra det vi brutit mot våra efterkommande. Att rädda civilisationen från de otroliga utmaningarna "Sinande Olja" och "Klimatförändringar" kräver otroligt mycket jobb, särskilt om vi ska elektrifiera allt och driva allt på förnyelsebar energi. Tredje världen skulle lida av detta (den gör det redan). Bäst vore om alla befriades till att leva självförsörjande utan herrar, med minimal arbetsinsats, vilket skulle kunna genomföras om alla var med i arbetet landsbygden (genast när någon ska leva på vårt arbete utan att bidra till det själv, skapas det hierarkier och maktstrukturer, vilket jag som anarkist är emot). Vi behöver inte lägga ner basal sjukvård bara för att vi avvecklar civilisationen, den kan fortsätta i ekobyarna, om än på ett småskaligt och anticivilisatoriskt sätt.
"I want to live in paradise
I want to live in the south
I want to live in paradise
At the south of the earth tonight"
* detta förutsätter också att klimatet har räddats , så att inte länderna i Syd har gjorts obeboeliga
Tillägg den 15.11. (och 17.11) 2017:
Desto mer vi bygger ut civilisationen i Nord, och bankar tältpålarna djupare i jorden, desto svårare har vi att lämna civilisationen i Nord när nästa istid kommer om några tusen år (
vissa säger några hundra år (1),
vissa säger 5000 år,
vissa 50 000 år, mycket beror på om vi lyckas rädda klimatet), om mänskligheten överlever så länge. Alltså; bäst att för säkerhets skull (försiktighetsprincipen!) emigrera till Syd genast när tillfälle bjuds! (1) Det är det enda långsiktigt hållbara! Det är ungefär lika klokt som att inte bygga en stad på ett seismiskt aktivt område, utan nöja sig med att bo där i jurtor, även om det kan ta tusentals år innan nästa jordbävning drabbar området.
Ska man ta hållbarheten till sin spets, måste man fråga sig om ens livsstil är hållbar i ett tiotusenårigt perspektiv, om det samhälle man bygger nu kan stå sig i mer än 10 000 år. Så har i alla fall många urfolk tänkt. Många urfolk har faktiskt levt på ungefär samma sätt i över 10 000 år. Skall vi absolut bo där isen en gång legat, och dit isen en gång ska komma tillbaka, borde vi bo i jurtor och tipin, som är lätta att flytta när istiden kommer tillbaka, och som dessutom ofta när en livsstil som inte förstör miljön, som ett bonus. Och denna livsstil har också den fördelen att den inte är så sårbar för naturkatastrofer som skogsbränder, orkaner, jordbävningar eller vulkanutbrott (blir det t.ex. orkan tar man snabbt ner sin jurta eller tipi, och förvarar den på ett ställe med stenar över sig så den inte flyger bort).
Vi i civilisationen har tappat något av den robusthet som urfolkslivsstilen hade, och blivit överdrivet sårbara, vilket särskilt blir tydligt i spåren av naturkatastrofer (som
orkanen i Puerto Rico). Man kan inte flytta eller ta med sitt hus om det blir orkan eller skogsbrand. Det kan man med tipin och jurtor.
Det som kanske också spelar in i min längtan till Syd, och min önskan att hela mänskligheten rymdes i Syd, är de upplevelser med kyla i Norden som jag haft under mina år som hemlös. Jag vet hur ogästvänlig kylan är, och hur mycket lättare det var att spendera vintern i Granada i södra Spanien, än i Stockholm.
(1) Klimatförändringarna kan ändra golfströmmens kurs, så att vi får samma klimat som Sibirien, en liten istid.
(2) Eller i alla fall lossa en hel del på tältpluggarna genom att bo i jurtor och tipin på landsbygden istället för i höghus i städer.
Hur vi skulle kunna hjälpa våra husdjur och vår boskap att förvilda sig. Ett möjligt framtidsscenario när det gäller detta.
Jag är för "
rewilding", för återförvildning, av såväl människor som djur, som ni nog har märkt här på bloggen, i
anarkoprimitivisternas anda. För människornas förvildning har jag en ganska
detaljerad idé, däremot inte för våra husdjur och vår boskap. Här kommer några idéer, först för boskapen, sedan för våra hundar och katter:
Jag tar korna som exempel bland våra boskapsdjur: Man skulle kunna börja med att låta korna få gå ute i hagen hela vintern, om de klarar det, medan man sätter ut hö och foder till dem. Dom klarar ju kyla bättre när de får röra på sig istället för att stå i båset i ladugården, som fallet är i många ladugårdar, även om det lär vara varmare i ladugårdarna än ute. Om temperaturen faller till – 30 C kan man ju ta in dem för en tid. Men vintrarna framöver lär bli allt varmare, om vi inte förlorar Golfströmmen.
När korna har klarat detta i säg fem år, börjar man sakta utöka arealen de får röra sig i, till att omfatta delar av skogen intill bondgården, om det finns en sådan. Om det inte finns, bör man se till att det uppstår en sådan, genom att plantera skog och skogsträdgårdar. Man sätter sedan ut mat till dem inne i skogen på vintern, på ett fast ställe som man sedan använder så länge korna är i fångenskap, ja även efter det, detta för att de ska vänja sig vid att få sin mat där, och veta var de ska få mat om de inte klarar sig på vad skog och äng erbjuder om vintern. Dom får sedan en allt större del av skogen, som låt oss säga är 20 km2 stor. Till slut har de hela skogen, efter ännu några decennier. Nu har de också fått lära sig hur de äter av skog och äng även på vintern. Och människan har nu slutat mjölka dem, man sätter bara ut mat till dem på vintern i skogen på det fasta stället. Däremot har korna ännu (det har de haft hela tiden) fri tillgång till ladugården, där det även finns hö och foder. Efterhand sätter man ut allt mindre foder, eftersom de inte mjölkar, och behöver äta mindre, men också eftersom de blir allt skickligare på att hitta mat i skogen. Denna fas räcker längst, så länge att man ger korna en chans att först vänja sig vid livet i den stora skogen, med allt det har att erbjuda. Korna får också gå med tjurarna nu, och de får para sig fritt. Den här fasen kan sträcka sig över 20-30 år, och flera nya generationer kor får vänja sig vid detta liv från födseln.
Nä man sett att korna klarar detta liv, kan man ta det avgörande steget; att ta bort inhägnaden från skogen och låta korna gå helt fritt. Men man fortsätter ännu i mycket långt tid att sätta ut hö och lite foder, på det fasta stället. Risken är nu att andra djur, som rådjur och hjortar, stjäl kornas mat, men korna rör sig fortfarande under många decennier, nästa enbart i de marker som de varit fångna i, och då särskilt runt matningsstället. Så jag räknar med att de får merparten av höet och fodret som sätts ut. Till slut märker man att foder inte längre behövs, och sätter bara ut hö.
I 50-100 år sätter man ut hö till de förvildade korna på vintern. Efter hand kommer de inte längre för att äta till ladugården, och detta är ett tecken som man går efter för att veta när tiden är inne då de klarar matförsörjningen själv. De äter dock för all framtid fallfrukt från skogsträdgårdarna, som de lärt sig tycka om. Detta förhindras inte, man sätter t.o.m. ut en del frukt till korna, man har så mycket frukt efter hand. Men helt avstår man från att mata korna vintertid först när det är dags att sakta emigrera söderut, lett av den koll på befolkningsmängden som de som fortfarande har fungerande datorer, har (ett fåtal datornördar i världsparlamentet samlar dessa uppgifter). När befolkningsmängden globalt har minskat tillräckligt, kan vi emigrera till de varma länderna, där förhållandena om vintern är avsevärt mycket lättare, och som också är allas ursprung.
Hundarna och katterna har fått förvilda sig på sina helt egna sätt. De har hängt med människorna i de olika ekobyarna sedan stadscivilisationen kollapsade. De får gå fria i dessa ekobyar, och maten man ger dem håller dem i knutarna. De är så insocialiserade med människorna att konservationsbiologerna tror att de kommer att hänga med människorna under oöverskådlig framtid, inte minst hundarna. Det gör dock inget, maten räcker till dem, eftersom människorna hela tiden frivilligt blir färre. De får fritt para sig, kastrering förbjöds av världsparlamentet redan 2035.
Om det finns boskapsdjur som helt enkelt inte klarar vintrarna i nord utan människan, tas de med när man sakta emigrerar till Syd, och får förvilda sig i det klimat de passar bäst i.
Min ideala ekoby. Och ett möjligt framtidsscenario.
Jag svärmar mycket för ekobyar. Jag ska nu försöka skissera hur den ekoby skulle se ut där jag skulle vilja bo:
Det skulle vara en helt vanlig bondgård långt ute på landet, nära en stor skog, med ett stort boningshus, stor ladugård och en stor åkermark. Boningshuset skulle vara hjärtat i ekobyn, där medlemmarna samlades under dagen för att äta och umgås, särskilt vintertid, då boningshuset var den enda uppvärmda platsen i ekobyn. Boningshuset uppvärmdes vintertid av vedeldning, men även lite solpaneler på taket hjälpte till. Elden var den enda belysning man hade, ingen gjorde stearinljus, för att skona djuren och minska på arbete, stearinljus har fett som en ingrediens, och gör man den själv måste man ha djurfett.
De flesta i ekobyn, som bestod av 60 personer, bodde inte i boningshuset, där bodde enbart femton personer, en storfamilj med farmor och farfar, söner med hustrur, och deras barn (de var de ursprungliga invånarna i ekobyn, de som startade det hela). 35 personer, som delvis bestod av små familjer, bodde i tipin, kåtor, jurtor och hyddor på åkarna omkring, varje bostad omgiven av skogsträdgårdar, som odlats på åkrarna. Bara en liten del av åkern odlades ännu som vanligt, med säd. Varje bostad eller klunga av bostäder hadde var sitt område att sköta, och odla upp (åkrarna delades upp jämnt mellan de 35 personer som bodde här). Tipina och jurtorna hade alla kamin och eldstäder, men det eldades i dem bara när det var för kallt på vinternätter, (och för att ha belysning på vinterkvällar) för att spara på ved (om inte veden räckte till under kalla vinternätter, sov de också i det stora boningshuset tätt intill varann på golvet). Man sov i dessa bostäder på nätterna, även på vintern, för det mesta utan uppvärmning, man hade bara tjocka vintersovsäckar, många lager med täcken och djurpälsar över sig. Allt för att spara på veden, ty motorsågarna hade gått sönder för länge sedan, och nya fanns inte att köpa, p.g.a. Kollapsen, så de fick såga med handsåg som den lokala smeden tillverkade av återvunnet järn, och detta förfarande var tungt. Man ville också minimera sina koldioxid-utsläpp, och även låta skogarna bli gamla urskogar, så att de kunde binda mycket koldioxid ur atmosfären. De få träd man sågade ner, var från skogsområden som man gallrade i, som växte för tätt, och man såg således till att det gick att röra sig i skogen. De träd man sågade ner var ofta ganska unga - man orkade inte såga för tjocka stammar, men de unga träden som växte för tätt räckte mer än väl till att värma upp huvudbyggnaden.
Ladugården hade också renoverats till bostadshus, men man värmde inte upp det (här bodde tio stycken). Alla fick plats i den stora huvudbyggnaden under kalla vinterdagar, den liknade nästan en herrgård, så stor var den.
Ladugården hade tidigare rymt får om vintern, men man hade släppt fri dem, de strövade nu runt ekobyn, mest i skogen, och när vintern kom och de fick ont om mat, matade man dem precis som folk brukar göra med rådjuren - man satte ut mat till dem i en krubba i utkanten av skogen, och de visste vart de skulle söka sig när maten var knapp. De fick lite havre, vete, skal och matrester, torkade äpplen och hö som man slått på sin äng på sommaren. Ja, jag glömde säga att ekobyn även odlade hö på den äng där fåren tidigare betat, för att ha hö till fåren på vintern. Höet uppbevarades på ladugårdens vind.
Skogsträdgårdarna bestod både av fruktträd, nötträd (särskilt mycket av dessa), bärbuskar och grönsaker på markytan, odlade med täckodling. De täckte ett så stort område att hela ekobyn blev självförsörjande på frukt, nötter, bär och grönsaker. Även havre- och veteåkern räckte till så att de inte behövde importera säd. Ekobyn slog sin säd för hand med lie, malde den för hand, hela processen från åkern till brödet gjordes själv. Proteinerna kom mest från nötterna i nötträden, men ekobyn fiskade även litet i en sjö (tio kilometer) i närheten, för att säkra att man fick tillräckligt med proteiner. Man fiskade med nät och fiskfällor, i små roddbåtar, för att det ansågs mer skonsamt för fisken, som slapp få en krok i sig.
När någons skinnkläder eller skinnskor var utslitna, letade man i skogen efter döda djur att ta pälsen från, och eftersom ingen jagade (jakt på djur ansågs vara syndafallets synd, den första synden) hade skogen en hel del as. Jakt var förbjudet i ekobyn. Man letade as bara när kläderna hade så mycket hål i sig, att de inte gick att använda eller lappa, eller skorna inte gick att gå i. Av fårpälsen gjorde man ullgarn, som man stickade kläder av, för hand. Av djurskinnet gjorde man kläder på urfolksvis. Att leta as, sticka, bearbeta djurskinn och såga ved var det huvudsakliga görat på vintern, när man inte behövde sköta odlingarna. Alla ungdomar och vuxna var med och hjälpte till i dessa tre sysslor, så blev det inte för stor arbetsbörda på någon individ (alla hjälpte också till på odlingarna om sommaren). I genomsnitt ”arbetade” man fyra timmar om dagen på sommaren, och två på vintern. Man hade även matlag, och turades om att laga mat.
Om sommaren hade man så litet kläder på kroppen som möjligt, för att spara på kläderna. Var det tillräckligt hett, gick man nakna. Ingen skämdes över detta, det var naturligt för alla. De var alltså naturister hela bunten. De försvarade denna praktik gentemot kritik, med att mindre klädanvändning betydde mindre ”arbete”.
På hösten var man mycket upptagen med att plocka svamp och bär i sin stora skog, och det var också mycket arbete med att konservera all frukt för vintern. Man lagade mycket sylt och frukt- och bärsaft, och resterna av tillverkningen torkade man och gav till djuren i skogen. Men man torkade också en massa frukter och bär, för vinterns behov, och för djuren i skogen på vintern.
Våren och hösten var det mest arbete i ekobyn. Då arbetade man fem timmar om dagen, med plantering och skörd. De hade rätt stora arealer att bearbeta, för att kunna vara självförsörjande. Invånarna i ekobyn märkte också att fem timmar var gränsen då kroppen började lida av arbetet, så de försökte ha det som övre gräns i hur mycket de arbetade. Gården hade ingen traktor, så allt gjordes för hand. Man vände bara jorden med spade på den lilla plätt som man odlade säd på. Den var inte större än tjugo gånger tjugo meter, alltså fyrahundra kvadratmeter. De experimenterade också med plogar som drogs av fem människor istället för hästar och oxar. De hade ingen häst och ingen oxe, inte ens någon traktor. Det behövdes inte, eftersom man odlade helt och hållet i permakulturens anda, med täckodling, utan att vända jorden. Det var bara sädåkern där jorden vändes, för säd är svårt att odla med täckodling. Och sedan var det mesta av åkrarna fyllda med fruktträd, nötträd och bärbuskar. Dessa födoämnen var baskosten i ekobyn, istället för säden (som det var på 1800-talet). Orsaken till detta var att man inte ville ha djur i fångenskap, ville inte förslava någon häst, tvinga den att arbeta för sig, och man ville inte heller vara beroende av högteknologi och fossila bränslen, såsom en traktor skulle innebära. Allt detta gick an om man mest åt fisk, frukter, grönsaker, bär och nötter, istället för bröd. Alltså en slags stenålderskost. Av allt som man åt, var det nog frukt man åt mest av. Torkad frukt på vintern. Medlemmarna i ekobyn hade en filosofi att man ville efterlikna aporna så mycket som möjligt, människan var trots allt en primat. Och eftersom aporna mest åt frukt i djungeln, skulle människan också äta mest frukt. Frukt var också den mat som var enklast att odla. Fruktträd krävde inte mycket arbete med plantering och skörd. Det var bara att gräva en grop, plantera, och plocka frukten efter ett antal år, äta den genast eller laga saft av den eller torka den. Smart va! Boningshusets tak och väggar var fulla av snören med torkad frukt på vintern, eftersom den torkade bäst inomhus i värmen. Plantskolor för bärbuskar, frukt- och nötträd hade blivit bland de vanligaste företagen i världen, p.g.a. den ”skogsträdgårdsväckelse” som drog genom världen. Det var därifrån ekobyn köpte sina fruktträdplantor för sina skogsträdgårdar, men de drev också upp en del plantor själv i sitt växthus (där de också förkultiverade många av sina grönsaksplantor)
Ekobyn hade också utedass (inget inomhusdass, det tidigare dasset inomhus behövdes till annat), där man komposterade avföringen och urinet, och använde det till att gödsla med på odlingarna. Det var den enda gödseln man hade, och på detta sätt blev kretsloppet slutet. När killarna skulle pinka, pinkade de ofta vid fruktträden och bärbuskarna i skogsträdgårdarna, för att tillföra kväve till dem.
Man lagade mat med regnvatten, som samlades från alla taken. Det var också vattnet man drack. Man hade ingen elektricitet förutom från solpanelerna, och det räckte bara till lite uppvärmning av boningshuset. Man hade inget kranvatten eller duschvatten, eftersom pumparna gått sönder för länge sedan, och man lyckades inte reparera dem eller köpa nya. Man hade en liten å hundra meter från ekobyn, och i den tvättade man kläderna på gammaldags vis, genom att koka kläderna i en stor kittel på en brasa vid ån, och skölja kläderna i ån (man blötte kläderna i flera dagar innan man kokade dem). Ingen tvål användes, för att skona vilda djur, då fett behövs för att göra hemlagad tvål. Man tvättade också kroppen utan tvål, på vintern genom att värma vatten i en kittel vid bäcken och blanda ut det med kallt vatten i baljor. Allt detta gjorde att alla luktade lite, men alla var så vana vid varandras smutsdofter att ingen led av det. Att skona djuren var viktigare. Alla var med och tvättade kläder, både män och kvinnor. De flesta kläder var gjorda av djurskinn, men även en del av ull. Man hade ingen bastu, för att spara på veden.
Ekobyn hade mycket kontakt med andra ekobyar (det var fullt av sådana. Året var nämligen 2064). Det som man behövde, men inte hade, bytte man till sig från andra ekobyar eller köpte med den lokala valutan, som påminde lite om Tysklands "Minuto"-sedlar. I ekobyn använde man inga pengar internt, bara till att köpa varor utifrån, vilket var minimalt, såsom tvål. Staten hade rasat ihop för länge sedan, och städerna stod tomma. Alla hade återvänt till landsbygden för att odla sin egen mat och klara sig själva. De hade hört rykten om att detta var något som skedde överallt i världen. Vår ekoby grundades 2032, och hade alltså en trettiotreårig historia bakom sig. Därför gav skogsträdgårdarna redan en god skörd, så att de kunde klara sig på dem, ja t.o.m. exportera lite till andra ekobyar som inte hade kommit så långt. Man bytte t.ex. till sig frukt mot naturlig tvål från en ekoby trettio kilometer bort.
Ibland samlades många ekobyar till konferens. Man pilgrimsvandrade till dessa konferenser, som liknade lite på vår tids festivaler. Där utbyttes erfarenheter, där förälskade sig ungdomen, där lekte barnen tillsammans. Dessa var årets höjdpunkt, och var såpass många och såpass nära att alla kunde vandra eller cykla (vår ekoby hade många cyklar!).
Vår ekoby hade inga datorer, inga mobiltelefoner, inga televisioner. Dessa hade gått sönder för länge sedan, och inga nya fanns att köpa. Den sista fungerande datorn hade de 2060. Internet fanns ännu, men bara några få ekobyar hade fungerande datorer, sådana ekobyar som hade tekniker och datornördar som kunde konsten att reparera datorer. Internet var nu en sällsynthet, och därför allt dyrbarare. De som hade datorer, satt på viktig kunskap som de delade med sig av på konferenserna. På detta sätt tog alla del av internet. Men alla förutsåg en dag då internet skulle vissna, eftersom kunskapen om hur man reparerade datorer blev hela tiden allt knappare. Man förberedde sig på denna dag, och kämpade av all sin kraft för att fixa de sista datorerna i världen som fungerade, vilket var rätt svårt, eftersom datorerna hade blivit så avancerade med tiden. Universiteten hade också lagts ner, så ingen utbildning i datorteknik fanns att tillgå. Men på konferenserna hölls kurser, föreläsningar och workshops i datateknik, ja även i allt möjligt annat. Dessa konferenser var alltså mycket viktiga.
Klimatet hade börjat stabilisera sig nu, sade klimatforskarna, p.g.a. de radikalt minskade utsläppen och de många skogsträdgårdarna och nyplanterade skogarna. Vi hade alltså undvikit domedagen – undergången och mänsklighetens utdöende. Nu återstod en lång era av hållbar utveckling, av global fred och rättvisa, som skulle komma alla till del. Nu återstod urlivet, återgången till urtiden, mer och mer. Det var det ingen som fruktade längre, p.g.a. de goda erfarenheterna som ekobyrörelsen gjort.
Vad var då orsaken till att städerna lämnades och alla flyttade till landsbygden? Jo, år 2030 fick inte Sverige importera mer olja från världsmarknaden. Den globala exportoljan räckte inte till, vi var inte konkurrenskraftiga nog. Detta gjorde att det svenska samhället kollapsade, och staten upplöstes ungefär som den sovjetiska staten upplöstes 1990. Världsparlamentet, som bildades 2025, som ett reformerat FN, tog över, men det verkade enbart för den globala miljön, och lade sig inte i vad enskilda människor gjorde när det inte gällde miljön (samt fredsbevarande och fattigdomsbekämpning), den bevakade miljön och ställde miljö-brottslingar inför rätta p.g.a. nya globala lagar om naturens rättigheter. Under 34 års tid byggdes det upp en gigantisk ekobyrörelse globalt, som slog världen med häpnad, ja något som liknade lite på hur människor återvände till odlingen efter Sovjets kollaps. Den förnyelsebara energitekniken tog helt över, och hela världen gick över till den från den fossila energin, också för att slippa ytterligare klimatförändringar. Vi var helt enkelt tvungna till detta. Men för att kunna gå över till förnyelsebart, var vi tvungna att återgå till ett enkelt liv på landsbygden och bygga ekobyar alle man. Något annat hade inte gått.
Luffarbrev nr. 5: Vi är tillbaka i Visby efter Gotland-runt-resan. Något om Suderbyns ekoby.
Hej alla läsare! Nu är jag och Titti tillbaka i Visby efter Gotland-runt-resan, som varat i fjorton dagar. I morgon börjar
Almedalsveckan, Sveriges största politiska mötesplats. Vi ska vara på hela den veckan, 2-9.7 och åker tillbaka till fastlandet den 9.7., och därifrån tillbaka till Stockholm.
Gotland-runt-resan har varit mycket spännande, med den vanliga äventyrlighet som vi haft förra sommarens tre och en halv månad långa luffarvandring utan tält. Även denna gång hade vi inget tält med oss, och det var ständigt en utmaning och ett äventyr att hitta sovplatser för natten. Inte en enda gång behövde vi sova hos människor (så som vi ofta gjorde förra sommaren, då vi ofta sov i skjul, stall och garagen mm). Vi hittade alltid ställen att sova på utanför människornas boställen, såsom på stränder och på busshållplatser, som det fanns många av på Gotland, mycket mer än på fastlandet. Busshållplatserna var också byggda så att de gav gott skydd mot regn, vilket inte alltid är fallet på fastlandet. En gång sov vi på en campingstugas altan, men blev bortkörda av en sur campingägare på morgonen efter att vi hade ätit. "Så gör man inte", sa han efter att ha utfrågat oss om vem vi var och vad vi gjorde där.
Vi hade även tur med vädret, förutom mot slutet.
I slutet av vandringen besökte vi
Suderbyns ekoby, som låg tio kilometer söder om Visby. Vi var där en halv dag, och Titti gjorde en filmintervju med en av grundarna, Robert Hall, och filmade gemenskapen där. Vistelsen där var en mycket fin upplevelse, det som jag tyckte mest om var att här var det en äkta communitykänsla, till skillnad från de flesta andra ekobyar jag och Titti besökt. Här ägde de allt tillsammans, ingen hade privat egendom, utan de delade på allt, helt ner till tandkrämen och schampot. Man gjorde inte som på många andra ekobyar, att man köpte en tomt på ekobyn och byggde sitt eget hus, som i en bostadsrättsförening, utan här byggde alla tillsammans (Suderbyns ekonomiska förening) husen, och sedan fick man hyra in sig i husen som ägdes gemensamt, för en mycket billig penning. Om man tältar med eget tält i ekobyn kostar en månads vistelse där bara 2500 kronor, litet dyrare om man hyr det billigaste rummet. Robert Hall och de andra är mycket idealistiska, och vill leva i frivillig enkelhet och fattigdom, och inte göra pengar på sin verksamhet. De skyr kapitalismen och vill inte smutsa ner sig med företagsamhet. Därför är det så billigt att bo där. De har därför rätt lite pengar, och när vi var där hade de inte pengar till att betala räkningar. De går mycket på soptippen och får tag i slängda saker och byggmaterial där. Detta drag av enkelhet och fattigdom hos Suderbyn tyckte jag mycket om. Robert Hall berättade också att de försökt lära sig av andra ekobyars fel, och undvika att ge incitament till girighet i ekobyn. Och att de står i mycket nära relation till ekobyrörelsen i Europa och världen, för att kunna ha ett avstånd till det övriga samhället, och inte sugas in i Svenssonlivet. Han sa även att ekobyarna borde uppmuntra varann till att höja den ekologiska ambitionsnivån, och att han tvivlar på att flera ekobyar i Sverige verkligen är ekobyar, fast de vill framstå som sådana.
Flera hus på tomten var byggda av lera, såsom ett dusch-hus (som samtidigt fungerade som växthus, ena halvan var dusch och andra halvan växthus, så att båda rummen skulle få nytta av varandra, i sann permakulturanda) och en bastu.
Den varma communitykänslan märktes mycket tydligt på ekobyn, där vi åt tillsammans och hade djupa samtal kring matbordet. Det var en riktig hippiekänsla. Huvudhuset var proppfullt, p.g.a. att elva volontärer, bl.a. fyra från Italien (Titti, som är halvitalienare, pratade mycket livligt just med tre av italienarna), några från Spanien och en från Brasilien, var där på fem veckor, för att vara med på en konferens på
Ängsbacka kursgård, som skulle ordnas av den Europeiska ekobyföreningen
GEN Europe. Där samlas ekoby-representanter från hela Europa, för att dela idéer och insikter, och för att nätverka. Även flera ekobyrepresentanter från övriga världen brukar komma.
Permakulturandan var mycket stark på ekobyn, och det är inte för intet som Suderbyn kallar sig "Suderbyn permaculture ecovillage" på sin hemsida. Allt där var genomsyrat av permakultur, helt ner till det faktum att gräset fick växa vilt överallt där man inte odlade, med vackra ängsblommor överallt. En av ekobyns grundare, Ingrid Gustafsson (som också bodde på ekobyn) visade oss runt. De hade överraskande mycket odlingar, och två växthus, det ena med tomater och gurka (och lite chili), och det andra inte riktigt färdigt än, det användes tills vidare till meditations- och kurslokal. I detta senare växthus, som var utformat som en glob (kallades The Dome), fanns även en
biogasanläggning, inte helt färdig än, inspirerad av förebilder i Kina, och den första i sitt slag i Europa. Där skall produceras råbiogas, som kan användas till att värma upp huset, den kan däremot inte användas till ekobyns flera biogasbilar, som annars går på biogas producerad annanstans på Gotland. Suderbyn tror mycket på biogas som en lösning på energikrisen, och Robert Hall tror att den är lönsam, och har högt
EROEI (Energy returned on energy invested). Man använder ju mat- och jordbruksavfall till att producera biogas med, och får som biprodukt fint gödningsmedel.
Ekobyn hade också två vindkraftverk, det ena inte riktigt färdigt, som de byggt helt själv, och som såg helt annorlunda ut än de som man vanligtvis ser ute på landet (mycket mindre propellrar, och som hålls på sin plats av vajrar, som spänns ut från toppen). De hade också ett litet vattentorn.
Det enda som var lite negativt var att ekobyn låg strax intill en medelstor bilväg, med ständigt bilsus förbi. Men man kan inte få allt.
Suderbyn var den ekoby som jag tyckt mest om av alla jag besökt, särskilt p.g.a. den kollektivistiska communitykänslan, enkelheten och det starka inslaget av odling och permakultur. Jag har redan i tankarna att bo där en månad nästa sommar, om vi får lov, tillsammans med Titti, eftersom det är så billigt, och eftersom jag tycker så mycket om den.
Luffarbrev nr. 3: Lite om odlingshelgen på Änggärdets ekoenhet. Och om Daniel Pargman och Stephen Hinton. Och något om New Age.
Igår och idag har jag och Titti varit på odlingshelg på
Änggärdets ekoenhet, en ekoby i Sörmland nära Flen, dit vi vandrat i en veckas tid från Stockholm. Igår var vi med och flyttade gödselblandat hö från en gård i närheten, till Änggärdet. En traktor med skopa lyfte gödsel över i en kärra, och vi skyfflade gödsel i skopan (gödseln var från får). Sedan kördes gödseln över till Änggärdet, och vi skyfflade gödseln över i en hög vid odlingarna i Änggärdet. Idag fick jag slå lite med lien, slå högt gräs på Änggärdets gård, men det tog mig emot att slå det vackra gräset, jag gillar så mycket ängar och vildvuxna trädgårdar, särskilt vildvuxna skogsträdgårdar. Ängar och skogsträdgårdar med mycket vilda blommor! Där har du receptet till något som gör mig glad. Men hönsen på Änggärdet fick gå fritt ute på dagen, utan inhägnad, vilket gladde mitt djuriska hjärta mycket, det var ett framsteg från senaste sommar, då hönsen var inhägnade. Visserligen kan höken ta hönsen, men vi ska väl alla dö, och jag själv föredrar mer frihet med risk, än fångenskap och trygghet, och vill att alla ska behandlas som jag själv vill bli behandlad, även djuren, ja framför allt djuren, som är människans lillebröder, och därför ska behandlas med extra stor ömhet och solidaritet, som de svagare alltid skall. De starkare ska tjäna de svagare, inte tvärtom. Och var blir detta mer aktuellt än i vårt förhållande till djuren? Och till småkryp och höns, som inte kan göra motstånd mot vårt förtryck?
Under arbetet med gödseln blev jag bekant med en ung man som hette Daniel Pargman (medlem i Änggärdet), som jobbar som lektor vid KTH (Kungliga Tekniska högskolan) i Stockholm, i "Department of Media Technology and Interaction Design". Vi samtalade om Alf Hornborg och hans förslag till komplementära,
lokala valutor och
medborgarlön. Daniel sade att han håller på att vidareutveckla Hornborgs idéer, och komma med tekniska lösningar till hur man skulle kunna gå till väga för att införa lokala valutor. Jag sade åt honom att jag var glad att det fanns sådana som han på KTH, det ingav hopp. Senare när vi samtalade inne i huset, så visade det sig att Daniel är den som skrivit bloggen "
Livet efter oljan", som jag länge länkat till här på bloggen (se länklistan). Hur världen är liten! Jag visste inte att bloggens författare hette Daniel Pargman och att han var med i Änggärdets ekoenhet. Den bloggen har jag läst mycket på, och tyckt mycket om, jag har bara tyckt att författaren skulle ha bordat fortsätta med bloggen, och inte sluta i Augusti 2014, vilket jag har tyckt var mycket synd, så spännande och kvalitativ var bloggen. Men Daniel har fortsatt blogga på annat håll, med en akademisk blogg på engelska, som man kan läsa
här. Jag tycker hans svenska blogg var bättre.
Jag träffade också engelsmannen
Stephen Hinton på odlingshelgen, en veteran inom ekobyrörelsen och den svenska omställningsrörelsen, en av grundarna till den senare, och en vaken följare av samtidens händelser kring energi och miljö, särskilt peak oil-frågor. Han påminde om en övervintrad hippie. Han var medlem i Änggärdets ekoenhet, som alla andra som var med på odlingshelgen, förutom jag och Titti. Det visade sig att Stephen Hinton haft kurser i omställning tillsammans med
Pella Thiel, som var min lärare i en kurs i omställning på Åland 2015 (tillsammans med Gisela Linde). Han berättade hur han håller på med "
The circle way", ett gräsrotsdemokratiskt,
sociokratiskt sätt att fungera i grupp, istället för det hierarkiska som finns i civilisationen. Man sitter i cirklar och samtalar istället för att en står framför de andra och talar, som i ett klassrum. Och man lyssnar på alla och låter alla få tala, Det är ett sätt att fungera i grupp som praktiserades och fortfarande praktiseras av de vilda urfolken, men som har kommit bort i massamhället, där invidens röst inte kommer till tals, utan man har bara att lyda och lära. Sociokrati är också att man inte tar något beslut om någon gör invändningar, utan man ändrar beslutet tills inga invändningar kommer mer och alla är nöjda med beslutet. Man inväntar således varandra.
Stephen Hinton berättade att det ska ordnas en "
Circle way camp" på Mundekulla kursgård 17-20 Juli, som Stephen ska vara med i, och som leds av en urinvånare från Amerika, Medicine Story, 89 år gammal. Det är kanske lite New Age, men New Age har ofta ett stort och vackert intresse för urfolk och natur, och ett stort intresse för omställningsfrågor. Den är nog, jämsides med animismen, den vackraste och humanaste religionen jag känner till, och är en del av mitt förflutna religiösa sökande, och en del av min andliga väg till ateism. Sådana som är med i New Age-svängen förnekar ofta att det är en religion, även om den karaktäriserats som en sådan av religionshistoriker som
Olav Hammer. Han säger att New Age är en "ny folktro".
Luffarbrev nr. 2: Besök hos Charlottendals gårds ekoby. Och något om dess jurta.
Igår var jag och Titti på besök hos
Charlottendals gård, en ekoby i Järna. Det var en positiv överraskning. Stället var mycket vackert beläget mitt i skogen, och var full av liv och gemenskap, många djur och många barn. Psykoterapeuten
Peter Hagerrot, som bodde i ekobyn, gav oss en intervju (Titti filmade) och visade oss runt. De hade får, höns och gäss, hönsen och gässen fick gå fritt på gården, utan inhägnad, vilket gladde mitt vildhjärta. De hade en liten
permakulturträdgård, där de odlade med täckodling. De hade också en egen förskola, kallad "Lilla Bullerbyn". I ekobyn bodde det tolv vuxna, plus barnen, i sex hus. Flera arbetade i Stockholm. Peter Hagerrot jobbar som psykoterapeut, och med lite meditation och yoga, bl.a. i Stockholm. Han ordnar också kurser i omställning. Han visade oss sitt kontor, där bokhyllan var full av spännande ekologisk litteratur. Han visade oss också vinden på ladugården, som gjorts om till en kurslokal och meditationslokal. De hade alltså en stor ladugård, där fåren, hönsen och gässen vistades på vintern. Peter sade att han saknade en riktig bonde bland dem, han var visserligen av bondesläkt, men var ingen riktig bonde. De hade även odlingsmark som utarrenderades.
Jag pratade även om skogsträdgårdar med Peter, och han sade att rätt uppbyggd, kan skogsträdgårdar binda mera kol i marken än vanliga skogar, genom den kombination av växter som man väljer. Det gladde mig mycket, eftersom jag just tidigare här på bloggen förespråkat åkrarnas omvandling till skogsträdgårdar som en av lösningarna på klimatkrisen, något som skulle binda atmosfärens överloppskoldioxid, så att det blev mindre koldioxid i atmosfären, och att klimatet således skulle kunna stabiliseras.
Ekobyn hade stora solpaneler på ladugårdstaket, som täckte 10% av elbehovet.
Men dagens verkliga höjdpunkt var när vi fick besöka en
jurta längre inne i skogen, där en man som hette Magnus bodde permanent. Han var inte där när vi kom, men dörren till jurtan var öppen, så vi gick in och undersökte jurtan. Den doftade ljuvligt inuti, doftade urfolk och rök (jurtan hade en kamin), lite såsom Skogs-Davids kåta doftade, eller min gamla hydda i Nackareservatet doftade, den som hade kamin. Jurtan hade två sängar, och två små bokhyllor med mycket spännande litteratur, såsom Daniel Quinns "Beyond civilization" (2000), John Lamb Lash´s bok "Not in his image. Gnostic vision, sacred ecology and the future of belief" (2006), och Dee Browns "Begrav mig vid wounded knee. Erövringen av vilda västern ur indianernas perspektiv" (2008). Det var tydligt att det bodde en anarkoprimitivist i denna jurta. Ett stycke längre bort stod en tipi gjord av tyg, med kamin i. Bredvid jurtan var ett utekök, med tak över. Det rymdes inte något kök i jurtan, så liten var den. Det märktes tydligt att Magnus bodde där nu, det var flaskor med mat i kökets hyllor. Och en såg låg under öppen himmel, utan att ha rostat.
Jag var så fascinerad av detta sätt att bo på, att jag skrev ett brev till Magnus, där jag uttryckte min beundran och min vilja att connecta med honom, jag skulle gärna besöka honom igen när han är på plats. Jag gav honom också min bloggadress. Hoppas att han läser detta blogginlägg!
Jag och Titti beger oss på luffen till Gotland
Idag beger jag och Titti oss på luffen till Gotland. Vi ska först till en odlingshelg på ekobyn "
Änggärdets ekoenhet" (nära Flen i Sörmland) 3-4 Juni. Sedan ska vi vandra till Nynäshamn och ta färjan över till Gotland. Sedan ska vi besöka
Suderbyns ekoby på Gotland, som blir den sista ekobyn som vi besöker för Tittis filmprojekt om ekobyarna i södra Sverige (vi kompletterar förra årets filmning). Vi ska vandra Gotland runt, längs kusten.
Vi tar inget tält med oss den här gången heller, vilket gör att vi kommer att leta upp ställen vi kan sova på utan tält, som dagis, skolor, skjul, lador, omklädningsrum osv.
I kanske en till två månader framåt blir det således mindre aktivitet här på bloggen, men jag ska försöka skriva på bloggen när vi besöker städer som har bibliotek med internet.
Luffarbrev nr. 5: Holma skogsträdgård och Ekobyn Moder Jord
Den 28.7. besökte jag och min flickvänTitti
Holma skogsträdgård i Höör, Skåne. Det var en fantastisk upplevelse, äntligen fick jag en efterlängtad bekräftelse på att skogsträdgårdar inte är en ouppnåelig hippiedröm, men faktiskt finns till och fungerar i praktiken! Skogsträdgården, som kanske var 70 x 30 meter stor, var en demonstrationsträdgård som började byggas 2004 av bl.a. Esbjörn Wandt, Holma folkhögskola och föreningen Skogsträdgårdens vänner, på initiativ av, och med pengar från Jordbruksverket. Den är nu öppen för allmänheten, vem som helst kan gå in i den och kalasa på dess frukter, nötter och bär. Jag åt själv en hel del bär och ett äpple. Dom hade ganska många äppelträd, dom hade päronträd, plommonträd, nötträd, hallon, jordgubbar, svarta vinbär, röda vinbär, vita vinbär, krusbär, smultron, druvor och mycket annat som jag inte kunde namnet på.
Skogsträdgården hade en tipi (indiankåta) i ena änden, något som avslöjade hippieanden i projektet - längtan efter vårt ursprung, efter de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil. Den hade också en damm, något som är gynnsamt för mikroklimatet.
(bildext: jag i tipins öppning, Holma Skogsträdgård. Bild av Titti Spaltro)
En skogsträdgård är som en ätlig skog, man försöker efterlikna skogens och naturens ekosystem med den skillnaden att man får skogsträdgården att tillgodose ens behov. Man får mycket mat - 2-20 gånger mer än monokulturella odlingar, detta för att man odlar i flera skikt, träd högst uppe, sedan nötträd, sedan bärbuskar, sedan perenna växter och örter längst ner.
Skogsträdgården var något av det vackraste jag sett i mitt liv. Sånt här borde de flesta syssla med, då skulle jorden förvandlas till ett paradis, en Edens lustgård för både människor och djur (vi såg en orm i skogsträdgården!). Och då skulle planeten också ges en chans att läka, för träd binder koldioxid, och det skulle vara bra för klimatet. Jordens yta gillar inte att vara monokulturella odlingsmarker, den vill alltid bli skog igen. Skogsträdgårdsanläggning är att uppfylla naturens önskemål, så att människan samtidigt gynnas.
Jag tror Holma Skogsträdgård är nästan ensam i sitt slag. Det finns visserligen en skogsträdgård vid Stockholms universitet, och en annan på en gård lite längre ner i Sverige, annars tror jag de tre är ensamma om detta i Sverige. Det är synd, så här bra grejor borde få mera uppmuntring och pengar. Men går man med i föreningen "
Skogsträdgårdens vänner", så kan man stödja bildandet av nya skogsträdgårdar.
(bildtext: jag mitt i Holma Skogsträdgård. Bild av Titti Spaltro)
(bildtext: Jag festar loss på äpplen i Edens lustgård. Bild av Titti Spaltro)
Ekobyn Moder Jord
Den 29.7. besökte jag och Titti ekobyn
Moder Jord nära Tollarp i Skåne. Det var en positiv överraskning för oss båda, det var en riktig hippie-ekoby där stämningen från 60- och 70-talet ännu ekade. Ekobyn grundades 1973 av musikartisten Chris Geiger i hans ungdom, samt ett gäng andra unga, som köpte en billig gård ute på landet. Det var Chris som visade oss runt i ekobyn. De hade en gammal kvarn, där de hade tillverkat ett 30-tal produkter förr i tiden, numera begränsades tillverkningen till två produkter; sesampasta och jordnötssmör. Förr i tiden tillverkade de både mjöl, müssli och vällinggryn för barn (alla från egna odligar) mm. En turbin i en damm drev kvarnen, och den försörjer också hela ekobyn med ström. Det här året är dock det sista året dom får använda turbinen, ty myndigheterna vill riva dammen, som får sitt vatten ur en av de artrikaste åarna i Sverige.
Det bor ett tiotal personer bofast i ekobyn, sen kommer och går många. Två bor i varsin vagn på gården. Tidigare i ekobyns historia hade de varit upp till 50 personer, och de hade odlat mycket, varit självförsörjande på mat.
(bildtext: ekobyn Moder Jord. Bild av Titti Spaltro)
Ekobyn var inget kollektiv, trots att den kollektiva andan var stark, alla bodde för sig, men de hade gemensamt kollektivkök och gemensam bastu och gemensamt garage/uthus. De hade två växthus och små odlingar, samt en hel del bärbuskar och äppelträd. Vi fick äta fritt från de mogna bären.
Vi sov över i ekobyn i deras musikstuga, där Chris' band "Jordbandet" repar. Jordbandet har släppt två skivor, en på 70-talet och en 2014. Det har också uppträtt på många olika festivaler. Jordbandet finns också på youtube.
Det var en väldigt varm kollektiv stämning i ekobyn, vi blev väldigt väl emottagna och väl behandlade. Det var några riktiga äkta övervintrade hippien där! Chris är 65, hans fru från Danmark Birgit i samma ålder, ja de flesta vi hälsade på var äldre folk.
En annan ekologisk grej var att Moder Jord hade byggt sina byggnader mestadels av återvinningsmaterial. Två av deras byggnader brann dock ner 1978, ett tryckeri och en teaterlokal.
(bildtext: Chris Geiger andra till höger, hans fru Birgit längst till höger. Bild av Titti Spaltro)
Luffarbrev nr. 4: Vi är i Eslöv. Något om Toarps och Solbyns ekobyar.
Hej! Nu har jag och Titti kommit till Eslöv på vår vandring genom södra Sverige. Skåne har varit tufft för oss, det har varit svårt att få övernattningsplatser på landet, så vi har tagit vår tillflykt till städerna, där det är mycket lättare att hitta sovplatser. Vi har hört ett rykte om att skåningarna skulle vara snåla, och hittills har det nog varit sant, och Skåne verkar vara mycket rikt. En man sa åt oss att vänstern är stark i Skåne, men än så länge har vi inte hittat några tecken på det, det verkar inte vara sant.
En viktig sak har jag upptäckt på vår vandring: äldre tiders hölador har helt försvunnit. Jag har inte sett en enda på hela vår resa. I Finland finns dom fortfarande, jag har sovit i sådana på mina vandringar i Finland. Det är trist att Sverige har rivit sina gamla lador, för dom har varit viktiga för luffare och vandrare i alla tider.
Toarps ekoby och Solbyns ekoby i Skåne var positiva överraskningar, till skillnad från Baskemölla och Eklundens ekoby, som jag skrev om i ett annat luffarbrev. Toarp och Solbyn hade stora odlingar och en kollektiv anda som gladde oss. De hade båda gemensamma utrymmen för fester och annat, och Solbyn hade även utrymmen för filmvisning och matlag (de har haft matlag från och till). Båda ekobyarna hyrde ut dessa utrymmen till dagisverksamhet. Solbyn hade också en massa fruktträd överallt; äpple, päron, vilda körsbär, körsbärsplommon och vanliga plommon. Han som visade oss runt odlade tomater och vindruvor i sitt växthus, ett av de växthus som varje lägenhet hade (det var 50 lägenheter i byn). Han hade också, som en av de få som hade det kvar, mulltoalett, en toalett som samtidigt fungerade som kompost. I början av Solbyns tid (den byggdes 1987 och var en av de första ekobyarna i Sverige) hade alla mulltoaletter, men trubbel med dessa gjorde att de flesta gick över till vattentoaletter.
(bildtext: växthus i Toarps ekoby. Bild av Titti Spaltro)
Toarps ekoby tog tillvara vattnet från kloak och toalett på så sätt att de lät vattnet därifrån rinna genom ett stort område med vassplanteringar, och sedan genom ett stort område med sand, innan det kom fram till en damm, varifrån vattnet användes till bevattning av odlingarna. Det luktade ingenting av dammen, så reningen av vattnet hade fungerat väl. Även i Toarps ekoby hade alla i början haft mulltoaletter, men det hade gått med dem som i Solbyn.
Både Toarp och Solbyn hade hönor, och Toarp hade dessutom änder. Dessa två ekobyar liknade mycket på varann, eftersom de planlades av samma arkitekt.
Det trista med ekobyar är dock att det verkar som om bara rika har råd att bo så. De flesta av de ekobyar vi besökt är bostadsrättsföreningar, man måste köpa sin lägenhet om man vill ha den, och dessutom betala en hyra. Och det är inte billigt. Det säger en hel del om vårt samhälles prioriteringar, att det ekologiska är dyrt. Det samma gäller för ekologisk mat. Det borde vara tvärtom, att det icke-ekologiska var dyrt, och det ekolgiska var billigt. Var i priserna finns priset man får betala för förstörd natur och koldioxidutsläpp? Det priset finns ingenstans, eftersom vårt samhälle skiter i miljön.
(bildtext: Han som visade oss runt i Toarps ekoby visade oss även deras jordkällare. Bild av Titti Spaltro)
Luffarbrev nr. 3: Vi är i Simrishamn
Hej! Jag och Titti är nu i Simrishamn vid östkusten i Skåne. Resan hit från Åhus har gått bra. Vägen därifrån till Simrishamn gick mestadels vid stranden, där vi gick barfota på den vidsträckta sandstranden, på den smala strimlan där vågorna möter stranden. Där var det bekvämt att gå, medan att gå på torr sand är tungt. Jag tyckte mycket om detta strandgående, det påminner mig om den gången jag luffade trettio kilometer längs stranden från Rom och söderut, 2010.
Vi har bl.a. sovit två nätter på sandstranden, och en natt vid hamnen i Baskemölla, på en brygga, alla dessa gånger under öppen himmel.
Vi besökte Baskemölla ekoby, men det var liksom Eklundens ekoby en besvikelse, eftersom alla bodde i sina egna hus, utan att odla desto mer, utan den kollektiva anda som vi hade föreställt oss finns i en ekoby.
Tittis skavsår har grott, och mitt lilla skavsår också. Och nu börjar Tittis nya skor, som hon fick av Hultabygdens ekoby, att kännas bekväma, hon har gått in dem.
I morgon styr vi färden mot Malmö, för att besöka Toarps ekoby.
Lite om vår vandring
Jag och Titti beslöt att inte ta med något tält (det är för tungt att bära) så vi har sovit bl.a. i parker, uthus, garagen, växthus, och vindskydd. Ute på landsbygden brukar vi knacka på hos bondgårdar och fråga om de har något utrymme att sova i, vilket har fungerat ganska bra.
Men vi har ett problem; tvättning av kläder. Vi fick tvätta våra kläder på Änggärdets ekoenhet, men sedan dess har vi inte lyckats få en tvätt, och det är 14 dagar sedan sist. Vi har tänkt att vi eventuellt skulle kunna tvätta i sjön, med ekologiskt tvättmedel, och vi väntar på en solig dag så att kläderna hinner torka.
(uppdatering: i går kväll (19.6.) lyckades vi tvätta kläder i en sjö! Vi fick miljövänligt tvättmedel av Hultabygdens kretsloppsförening. Tvätten gick bra, och vi lyckades torka kläderna också!)
Jag skriver från den lilla staden Kisa, 50 km söder om Linköping. Idag bär det av mot Vimmerby, där "sagoparken Astrid Lindgrens Värld" finns, två dagars vandring härifrån!
Hultabygdens kretsloppsförening
Den 17 Juni besökte jag och Titti ekobyn Hultabygdens kretsloppsförening 3 mil söder om Linköping. Den omfattar tre små byar; Hulta, Sandebo och Dänskebo. Vi besökte Hulta, närmare bestämt kravbonden Börje Johansson. Börjes bror var också där, och Börjes fru och en äldre dam som gav Titti nya skor, för hennes gamla stövlar hade gått sönder.
Hultabygdens kretsloppsförening omfattar et 40-tal hushåll, och centrum i föreningen är bondgården Hulta gård, Börjes och hans brors gård, som omfattar stora ekologiska odlingar och 20 mjölkkor. Målet för föreningen är ett kretsloppssamhälle där så mycket som möjligt av avfallet som produceras skall återanvändas. De har t.ex. urinseparerande toaletter som gör att man kan ta tillvara urinet som gödsel till jordbruket. Dock får inte Börje lov att använda urinet på sina egna marker, p.gr.a. EU-förordningar, men det används på andra icke-ekologiska bönders marker. Slammet återanvänds också på åkermark.
Börje har också en stor solpanelsanläggning på ett ladugårdstak som ger hela gården el. Och han har en liten elbil, som kör högst 40 km/h. Börje förklarade för mig varför han tror att solkraft och vindkraft kombinerat verkligen är något att satsa på.
(bildtext: Börjes elbil. Bild av Titti Spaltro)
Föreningen har stora potatisodlingar, där medlemmarna bestället potatisrader i förväg, och är med och rensar ogräs. Målet är lokal produktion som ligger så nära konsumenten som möjligt, därmed minskande transporter och koldioxidutsläpp.
Börje och hans bror hade också ett växthus.
(bildtext: Växthuset på Hultabygdens kretsloppsföreningen. Märk täckodlingen till höger. Bild av Titti Spaltro)
Det var väldigt givande att besöka denna ekoby och att få lyssna till den beläste Börje, när han förklarade och berättade. Men ekobyn var inget kollektiv som vi trodde de flesta ekobyarna är (de flesta är inte det), och även permakulturen användes sparsamt. Men Börje är skonsam mot jorden, vilket visas av att forskare undersökte hur mycket maskar som fanns i hans jord i jämförelse med en icke-ekologisk bondes jord. På det område som undersöktes, visade sig den icke-ekologiska bonden ha 3 maskar, medan Börje hade över 50!
Världsparlament och nedrustning av militären
Som radikalpacifist är jag av den åsikten att krig för det mesta inte löser några problem, och att man måste gå till roten av problemet, som är den ohållbara civilisationen, den canceraktiga stadskulturen, urbaniseringen och kolonialismen, samt teknologiseringen av tillvaron. Detta har möjliggjort kapprustningen och vapenhandeln, som alla krig hämtar sin näring av. Vi måste alltså avveckla civilisationen om vi ska gå till roten av problemen, och med den avveckla militären och vapenhandeln. Och alla länder måste göra detta samtidigt, om vi ska lyckas. Därför förespråkar jag ett världsparlament bestående av ett reformerat FN, som skulle genomföra en nedrustning i alla länder samtidigt. Nato skulle avskaffas av FN.
Något om övervåld och nödvändigt, oundvikligt våld. Och något om kriminalvården
Som radikalpacifist är jag emot alla former av övervåld. Jag definierar övervåld som onödigt våld. Att skapa onödigt lidande. Jag anser t.ex. att jakt och slakt är former för övervåld, eftersom maten räcker till även om vi inte jagar och slaktar. Vi kan nämligen t.ex. bara odla mer istället för att jaga och slakta, och bl.a. använda säd och frukt som går åt till alkoholindustrin (och mat som går åt till foder för djurindustrin), till mat för människor. Och vi kan ta vara på all mat som slängs. Jag tror dock att vi måste fiska om vi ska överleva. Många fattiga är helt beroende av att fiska. Men mark som betas på kan alltid användas till matodling, och det med mycket bättre och större matproduktion, som ger mycket mer mat än köttproduktion.
Sen finns det såklart nödvändigt, oundvikligt våld. Man kan aldrig vara 100% radikalpacifist. Det bara går inte. Man trampar på myror på stigen, man kan döda en mygga eller ett knott i misstag när det kliar på kroppen av deras krypande och stickande, och man instinktmässigt kliar sig (jag tycker dock att man helst inte ska döda insekter med flit, utan vifta bort dom, om det är möjligt, samt använda myggnät). Sen har vi problemet med kriminella. Även om jag tycker att kriminalvården bara tar bort symptomen, och vägrar gå till roten med sakerna, så tycker jag att man bör förhindra kriminalitet med att fängsla kriminella, bara man ger dem tillräckligt med stimuli i fångenskapen, och behandlar dom humant (vilket jag tycker ofta inte sker). Man borde låta dem få bo i något slags ekobykollektiv med stora odlingslotter och boskapsskötsel, och lära dem permakultur, så att dom blir självförsörjande på mat. Det skulle förvandla dem från kriminella till nyttiga, ekologiska samhällsmedborgare. Odling och gårdsbruk ger rikligt med stimuli och torde kännas meningsfullt för vem som helst. För alla dessa skulle det också vara läkande med boskapsskötsel, att sköta om kor, får, getter och höns. Och så skulle de självfallet också få ha hundar och katter. I ekobyn skulle det inrättas bibliotek, och de skulle få träffa och samtala med psykoterapeuter en timme, två, tre gånger i veckan. Sen skulle fångarna om vintern syssla med olika former av hantverk, målarkonst och skrivarkonst. Man skulle låta fångarna få utbildas i olika konst- och hantverksformer om de vill. De skulle ha ett snickeri. Det skulle också finnas möjlighet till bollsport. Allt som jag räknat upp skulle förstås vara frivilligt, för något eko-koncentrationsläger vill jag inte veta av (alla fångarna skulle få välja mellan vanligt fängelse eller ekobyfängelse). Men fångarna skulle få ordentligt betalt för allt de gör av staten och dom som köper deras produkter (hantverksföremål, målningar, manus, mjölk, grönsaker och frukt från de egna odlingslotterna). De skulle inte minst få lov att bygga skogsträdgårdar, att vara med om att omvandla monokulturell odlingsmark till försmak av paradiset. Och de skulle uppmuntras att bygga tipin runt huvudgården och experimentera med att bo i små tipibyar. Detta borde kännas väldigt meningsfullt för vem som helst.
Det skulle också hållas kurser för fångarna och psykpatienterna om den globala uppvärmningen och oljetoppen, om "
Conservation biology", humanekologi och djupekologi, samt, som nämnts redan, om permakultur.
Ekobyarna skulle drivas av ekobönder och permakulturexperter utifrån från det fria livet, så att fångarna skulle få vara lärlingar till dem, och ledas sakta in i arbetet av dem, lockas in i arbetet av dem. De skulle få vara med i ekosamhällets försök att återuppbygga landsbygden och avfolka städerna. Det skulle inte vara så svårt att göra om en gård till ett ekobyfängelse, det skulle räcka med att bygga stängsel kring området. Och det skulle inte finnas för många fångar i varje ekobyfängelse (det skall vara väldigt småskaligt, och inte likna koncentrationsläger). Man skulle också ta i bruk fotbojan, så att vissa fångar kan få röra sig ute på åkrar och ängar, så de kan sköta om boskapen och odlingarna utanför ekobyfängelsernas stängsel.
Jag är dock inte för fängelser i och för sig. De tar bara bort symptomen på brottsligheten, och går inte till roten. Ytterst sett vill jag avveckla civilisationen, och därmed också fängelseväsendet. Men ekobyfängelserna ser jag som en bro tillbaka till naturen, till det hanterandet av brottslighet som vi hade när vi levde på stenåldern, ja det plus den tolerans vi har utvecklat sedan dess. Och jag är definitivt för icke-våld. Brottslingar ska inte straffas med inlåsning och våld, utan med "utlåsning", de får inte ingå i gemenskapen och får inte mat av gemenskapen tills dom bättrar sig och lovar vara hyggliga. Men jag erkänner att det här är en oerhört svår fråga.
Lite om permakultur
(bildtext: en av Änggärdets ekoenhets odlingslotter. Foto Titti Spaltro)
På Änggärdets ekoenhet, där jag ännu vistas, hålls permakulturen högt i kurs. Jag tror inte jag tidigare har förklarat på bloggen vad permakultur är, men nu kommer ett försök:
Permakultur är ett ekologiskt sätt att förhålla sig till tillvaron, som innebär hållbarhet, bärkraft och kretsloppstänkande. Det kan appliceras på alla områden i livet, men vanligtvis används det inom trädgårdsodling, såsom här på Änggärdets ekoenhet. Permakultur inom odling innebär att arbeta med istället för mot naturen (vanligt icke-ekologiskt monokulturellt jordbruk, arbetar som bekant ofta mot naturen, och utarmar och förgiftar jorden), där man försöker efterlikna naturen, och där naturen är läromästaren. Man försöker bygga upp jorden istället för att utarma den, arbeta med naturens processer istället för mot dem. Permakultur inom odling handlar oftast om kompostering, täckodling och skogsträdgårdar.
Täckodling innebär att man istället för att vända jorden, täcker den för att få bort ogräset, och sedan bygger lasagnebäddar där man fyller på med kompost, gräsklipp, kvistar, gamla löv, hästgödsel, allt möjligt komposterbart som man hittar. Och så efter att man har sått eller planterat ut plantorna, täcker man jorden, oftast med gräsklipp eller gamla löv, så att fukten hålls kvar i jorden, och så att man inte behöver rensa ogräs. Täckodling innebär att man sparar mycket arbete - med sådant som att vända jorden, vattna och rensa ogräs.
Skogsträdgårdsodling innebär att man odlar i flera nivåer. Man bygger upp en ätlig skog, där man kan odla vanliga träd, fruktträd, nötträd och bärbuskar, perenna matväxter och längst nere grönsaker i lasagnebäddar. Man bygger upp skogen så att alla växterna utfyller och stödjer varann, och man anlägger ofta en damm i förbindelse med skogen, som ger ett gynnsamt mikroklimat. Skogsträdgårdar ger så mycket mat, att man har räknat ut att de ger två till tjugo gånger så mycket mat som samma område skulle ge om det var uppodlat enligt vanliga monokulturella jordbruksmetoder. Skogsträdgårdar kan bli ett viktigt svar på nuvarande och kommande utmaningar inom matförsörjningen. Det är bara det att de kräver tid och tålamod.
Det är sånt här mänskligheten borde syssla med i stor skala, istället för med sportindustri, filmindustri, godisindustri, tobaksindustri
mm. När ska mänskligheten besinna sig och börja intressera sig för sånt som verkligen betyder något?
(bildtext: jag hjälper Sirpa att täckodla på Änggärdets ekoenhet. Foto Titti Spaltro ovan och nedan)
Änggärdets ekoenhet
Nu har jag och Titti kommit till vår första milstolpe på vår långa vandring,
Änggärdets ekoenhet. På vandringen hit från Flen gick vi förbi ett rådjurslik som låg i diket. Aldrig har jag känt en vidrigare stank, och jag tänkte att människolik säkert luktar ännu värre. Då insåg jag hur hemskt det måste vara med jordbävningar som begraver människor, och får dom att ruttna under rasmassorna.
Hur som haver, Änggärdets ekoenhet är den ekoby som ekoförfattaren David Jonstad en gång i tiden var med om att bygga upp (den startade 2009). Nu är han dock inte längre medlem, utan bor i Dalarna. Det är ett dussin medlemmar i ekobyn, alla utom en bor på annat ställe, oftast i Flen, några även i Nyköping och Stockholm. De bildar en ekonomisk förening, och i det närvarande är det sjutton vuxna och fjorton barn med i föreningen.
Vi har arbetat lite idag med odling (dom har ganska stora odlingar), och jag har omplanterat ett plommonkörsbärträd. Dom försöker praktisera permakultur så gott det går. Dom bl.a. täckodlar. Det har fungerat bra för dom. Jag har aldrig sett så fin och mullrik odlingsmark som på Änggärdets ekoenhet.
Dom är en riktig äkta ekoby, och t.o.m solpaneler på taket! (fast jag är skeptisk till att solpanelerna och vindsnurrorna kommer att rädda klimatet) Och regnvattnet samlas upp i stora tunnor. Dom har också hönor. Odlingarna är ganska stora. Jag har besökt en ekoby tidigare, Gebers ekoby i Stockholm, men dom hade inga odlingar. Änggärdet satsar verkligen på det ekologiska!
(bildtext: Kristina från Ånggärdets ekoenhet odlar. Foto Titti Spaltro)
(bildtext: Arbete med att flisa sly på Änggärdets ekoenhet. Foto Titti Spaltro)
(Bildtext: Jag, Sirpa, Elin och Linus och deras baby äter vid bordet i Änggärdets ekoenhet. Foto Titti Spaltro)
Min och Tittis vandring börjar idag
Jag och Titti börjar idag en vandring som ska ta oss till södra Skåne och tillbaka, en resa på över 1000 kilometer. Vi ska vandra i tre månader, fram till slutet av Augusti. Meningen med resan är att besöka upp till nio ekobyar, samt den kristna kommuniteten Nya Slottet Bjärka Säby. Titti har filmkamera med sig, och ska filma ekobyarna om hon får lov. Jag ska skriva om vandringen och om besöken till ekobyarna, här på bloggen. Jag kommer att skriva här som förr även under vår sommarvandring, när jag hittar bibliotek med internet i de städer vi ska besöka.
