för naturens skull

Igår såg jag att det stod på en podtaxi  (en slags liten eltaxi) att det är mer miljövänligt att åka podtaxi än att gå. Då tänkte jag att det är med sådana infantila lögner (en sjuåring skulle kunna fatta det sjuka i detta) som man säljer in den gröna teknologin som det som ska rädda oss från miljökatastrof, hur kunde dom missa att det ger stora utsläpp att tillverka podtaxin, skeppa bildelarna och råvarorna kors och tvärs över jordklotet, samt att tillverka den förnyelsebara energin som taxin går på. Jag tror det är tron på den gröna teknologin som frälsare som gjort att hela teknosfären fortfarande växer med otrolig fart, med fruktansvärda konsekvenser för miljön och de fattiga. Denna tro ger nämligen incitament till "Greenwashing", att med gott samvete fortsätta med det förstörande civilisationsbygget, bara att man gör allt lite mer ekologiskt, genom att kalla det grön teknologi, bara man ändrar allt lite grann, om än aldrig så lite. Då får vi ekologisk bilindustri, ekologisk flygindustri, ekologiska motorvägar (jag såg nyss en asfalteringsbil som skyltade med "ekologisk asfaltering"), och det slutar med ekologiska kärnkraftverk (många miljöprofeter menar att kärnkraftverk redan är ekologiska, ofattbart), ekologisk krigsindustri och ekologiska atombomber.

 

Ja, jag kokar av vrede, detta kommer att förstöra naturen och tredje världen till slut, bara lite saktare.

 

Miljöpartiet har ett tungt ansvar här, som har gått i spetsen för det gröna teknoevangeliets apostlar. En så ytlig analys av världen som detta evangelium baserar sig på, kan få en att baxna, och jag skulle önska Fridolin, Lövin och de andra skulle ta sig en tillnyktrande tupplur i humanekologer som professor Alf Hornborgs armar.

 

Man kan sälja in nästan vad som helst som grön teknologi, bara man ändrar lite på saker och ting, medan man fortsätter köra över naturen, tredje världen och djuren som en bulldozer.

(avskrift av en handskriven minibok)

 

"När man genomvandrar ett modernt industricentrum och söker avlyssna framtidsmusiken i maskinernas rastlösa orkester, stannar man lätt nog inför frågan: är detta ett preludium till ett oanat framåtskridande eller kanske snarare en sista våldsam självförbränningsprocess, innan slutet kommer? Man tvingas till beundran inför det väldiga uppbåd av arbetskraft, tankeenergi och organisationsförmåga, som objektiverat sig i teknikens skapelser och som framträder i det moderna affärslivets erövringskamp. Men å andra sidan frågar man sig, om icke det stora maskineriet tvingar fram personligheternas fortskridande nivellering, om icke kulturens djupare livskällor hålla på att sina, om vår civilisation icke mer och mer tager karaktären av en fulländad apparat men utan levande ande."

 

(Ur boken "Historiens problem. Utvecklingsfilosofiska studier", av Gunnar Aspelin, 1926, s. 114)

 

"Antropologer kan visa att allt detta blir begripligt genom kultur- och maktanalys. I likhet med stenstatyerna på Påskön och mayaindianernas tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en fetisch, så till den grad att den måste upprätthållas till varje pris, till och med på bekostnad av den jord som kan försörja oss. Och samtidigt som vi lockar landsbygdsbefolkningen i Brasilien och Mozambique att upplåta sin jord och sin arbetstid för att försörja vår teknomassa, hävdar ekonomer på fullt allvar att det är dessa lantarbetare och bönder i Syd som bör vara tacksamma över att de nu får möjligheten att utvecklas. Kanske kommer detta någon gång i framtiden att framstå som lika absurt som det nu skulle förefalla oss att någon i 1500-talets Peru hade försökt övertyga bönderna att de själva en dag i framtiden skulle ha tillgång till lika välfyllda magasin som inkahärskaren."

 

(Ur boken "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa, av Alf Hornborg, (professor i humanekologi på Lunds Universitet), 2015)

Kapitalismen får de styrande (särskilt ekonomerna) att se människor som döda ting och maskiner som levande varelser, ja behandla människor som illegalt avfall och mekaniska slavar (om de är tillräckligt långt nere i hierarkierna) och behandla maskinerna som gudar med magiska krafter, självständiga och produktiva i sig själva, lösryckta från den exploatering av fattiga och natur som har skapat dem.

 

(aforismen inspirerad av Alf Hornborg)

Att leva ett västerländskt, civiliserat lyxliv på vanligt borgerligt sätt, i långa tider (som att köra omkring med en fin bil), utan att kompensera för detta till natur, djur och fattiga, är ett värre brott mot livets helhet än att mörda en vanlig människa som arbetar i en mataffär och inte gör särskilt mycket för naturen, djuren och de fattiga. Jag menar därmed inte att förringa den senares människovärde (hen är värd att leva), bara att påpeka att ännu fler likvärdiga varelser blir mördade av lyx, ja både människor och djur i massvis (särskilt i tredje världen), inte minst bland framtidens varelser, människornas och djurens efterkommande, för att inte tala om alla djur-, insekt- och växtarter som blir utrotade. Dagens lyx har fruktansvärda nutida och framtida konsekvenser, fråga vilken humanekolog som helst (håller just nu på att läsa lundaprofessorn i humanekologi Alf Hornborgs fantastiska bok "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa" (se recension av den här), Daidalos 2015, som är en fördjupning av "Myten om maskinen", Daidalos 2010). Inte bara dör många människor och djur av lyx, nu och i framtiden, otaliga döms också till tunga slavliknande liv av den, ofta resulterande i arbetsskador som man plågas av resten av sitt liv. 

 

Lyx är ett långsamt, radikalt våld, som få märker, eftersom offren är utom synhåll för de som bor i städerna. Offrena finns ofta i skogen eller på andra sidan jordklotet. Men det är ett våld som icke desto mindre i brottslighet kan överträffa mycket av det som många fångar i våra fängelser har gjort. Men de som lyxar sig går alltid fria. Vi har inga lagar mot dem. Hade vi såna lagar, skulle hela det kapitalistiska industrisamhället kollapsa, en katastrof för de rika, men en befrielse för de fattiga i tredje världen, naturen och djuren, de flesta alltså. 

 

Detta är svårt att säga högt bland sina borgerliga vänner. Du gör aldrig politisk karriär på detta. Få vill veta av så grymma sanningar. 

Jag tycker mycket om socialismen när den är som bäst, dvs. när den inte är statssocialism av sovjetisk typ, utan gräsrotssocialism, anarkosocialism. Kärnan i denna typ av socialism är utrotandet av alla klasskillnader, att det inte skall finnas rika och fattiga, att alla ska vara jämlika, inte bara i teorin, utan även i praktiken.

 

En tänkare som hyser denna sorts socialism till sin yttersta spets, är den ryska författaren Leo Tolstoj (1828-1910) (som inte är utan skuld i att ryssarna valde statssocialismen på 1900-talet), som ville utrota klassamhället, och menade att det endast lät sig göras om stadskulturen lades ner, och alla återvände till det enkla självförsörjande bondelivet, utan herrar som levde på deras arbete. All flärd och lyx skulle läggas ner, eftersom detta alltid går på bekostnad av någon, och fostrar klasskillnader. 

 

Men vad påminner detta om? Är inte detta den klassiska formen av primitivism, som Rousseau och Thoreau förespråkade? (Tolstoj var förresten djupt påverkad av Rousseau, som han tyckte mer om än någon annan modern författare)

 

Och påminner inte detta även om den moderna formen av primitivism, som bl.a. filosofen John Zerzan förespråkar, och som ofta lutar åt det som kallas "anarkoprimitivism", ett liv i enkelhet och frivillig fattigdom, utan herrar, med urfolken som förebilder?

 

Jag tror det. Tolstoj var en slags sin tids anarkoprimitivist, och skulle nog ha känt igen sig i både Zerzan och Derrick Jensen (fast Tolstoj var pacifist, vilket inte Jensen är). 

 

Vad är då slutsatsen av detta? Jo, att tar man verkligen socialismen på allvar, och genomför den på gräsrotsnivå helt ut, leder den obönhörligt till anarkoprimitivism. Varför? Jo, eftersom om man vill utrota klasskillnaderna går det inte genom att alla blir överklass eller medelklass, eftersom dessas välstånd alltid bygger på exploatering av folk i periferin, av arbetarklassen. Centrum är beroende av att det finns periferi här, teknologiska framsteg t.ex., är inget annat än en förskjutning av (och omvandling av) resurser från periferins tid och rum till centrums överflöd, vilket särskilt professorn i humanekologi Alf Hornborg har påpekat. Det är en illusion att tänka sig att överflödet i centrum kan komma till utan en periferi som betalar priset, att tänka sig att allt skulle kunna bli centrum. 

 

Eftersom det inte går att tänka sig att alla skulle kunna bli välbeställda, måste vi välja en annan strategi om vi ska avskaffa klassamhället. Och här menar jag att Tolstojs lösning är den enda vettiga: att alla blir fattiga, självförsörjande bönder. Det fungerar faktiskt - det är genomförbart, eftersom vi kommer därifrån, vi kommer alla från urfolk, där detta har fungerat, och det fungerar även idag bland världens kvarvarande urfolk. Och den fattigdomen jag förespråkar är inte slummens och svältens fattigdom, bara frivillig enkelhet och fokus på det som verkligen behövs. Böndernas armod och svält genom tiderna har ofta berott på att de varit tvungna att föda folk i städerna och betala skatt till staten. De hade behövt människorna i staden till att vara med på åkarna istället för att leva på böndernas arbete.

 

Med dagens kunnande, särskilt med permakulturen, skulle absolut ingen behöva svälta om vi alla återgick till det fria bondelivet och bildade små ekobyar på landsbygden. Det skulle istället bli en välsignad och frivillig fattigdom i Jesus´ och Franciskus´ spår, där alla hjälpte till, så att ingen behövde svälta och slita ut sig (bönderna på medeltiden talet jobbade faktiskt långt mindre än dagens bönder, enligt denna artikel, och denna, och det var bl.a. för att städerna inte var nära på så stora den gången som de är idag). Jag tror det var detta Tolstoj avsåg. Kanske till och med Marx hade gillat denna tanke?

 

Dagens vänster i partipolitiken representerar en oerhört urvattnad socialism, tusen mil från den gräsrotssocialism jag förespråkar här. Skillnaden mellan idé och praktik, ideal och verklighet, är här överväldigande. Man får intrycket att vänstern inte riktigt tar socialismen på allvar, lika litet som partipolitiken tar demokratin på allvar, så att det blir verklig, gräsrotsaktig demokrati. Hade de gjort det, hade de väl varit anarkoprimitivister hela bunten, och sysslat med ekobyar istället för partipolitiskt maktspel. Makt tycks alltid korrumpera politiken, korrumpera socialismen, urvattna och förvanska den. Idag behövs visserligen hjältar inom partipolitiken som driver den framåt, men jag skulle också säga att vi i lika stor grad behöver praktiska exempel på gräsrotssocialism såsom Suderbyns ekoby på Gotland, och kanske detta är den primära politiska arenan, där framtiden avgörs, av vilken partipolitiken får sin inspiration?

"Jag har funnit anledning att reflektera över varför jag inte kan påminna mig att jag någonsin har träffat en svensk nationalekonom som uttryckt indignation över orättvisorna i världen. (Alf Hornborg i "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa" s. 291)

"Vare sig det handlar om medeltida teologer eller moderna ekonomer är standardreaktionen mot meningsmotståndare att de saknar den utbildning som krävs för att förstå deras insikter om världens beskaffenhet. Men vi bör inte låta oss övertalas att viga våra liv åt att fördjupa oss i de beräkningsmetoder och lärosatser som nu hotar såväl världssamhället som själva livet på vår planet. De sofistikerade metoderna har redan tagit alldeles för många liv i anspråk. Låt oss i stället diskutera de underliggande axiomen: "Är evig tillväxt möjlig? Är fri marknadshandel ett ideal? Bör allting vara utbytbart på marknaden? Hur kommer det sig att priset på en viss människas tid kan vara tusentals gånger högre än på en annans?"

 

(min guru Alf Hornborg i "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos 2015), s.19.)

John Stuart Mill uttryckte på 1800-talet att han inte trodde att det fanns en maskin som sparat en enda minuts arbete. Jag håller med honom, och jag tror det även gäller dagens maskiner. Detta särskilt som det finns så många onödiga maskiner, som inte alls behövs, som vi skulle klara oss bra utan.

 

Och när man tänker på vilka otroliga infrastrukturer det krävs för att skapa dessa maskiner, vilka mängder av resurser och arbetskraft, då är man benägen att hålla med Mill.

 

Tänk bara på att en bil idag (de flesta i staden kan klara sig utan sådana) är byggd av 20 000-30 000 komponenter, enligt denna nätsida. En bil är oerhört komplex. Anar du då att bilen kanske inte sparar arbete, särskilt då man i staden kan klara sig utan bil?

 

Orsaken till att vi tror bilen sparar arbete, är att vi blundar för det arbete som sker på andra sidan jordklotet, i tredje världen, för att vi ska få våra maskiner (detta har särskilt humanekologen Alf Hornborg påpekat). Vi blundar t.ex. för slitet i gruvorna och i fabrikerna i tredje världen, där man ofta arbetar under omänskliga förhållanden. Och detta bara för att göda vår lyx och bekvämlighet. Det är oerhört fult, ja vidrigt av oss att godkänna något sådant.  

 

Alf Hornborg har i boken "Myten om maskinen (Daidalos 2010)"  skrivit att maskinen bara är en omfördelare av tid och rum, där vinsten för oss i väst innebär förlust någon annanstans, ofta i tredje världen. Våra maskiner är anspråk på andras tid och rum. Desto mer maskiner, desto större anspråk. Maskiner handlar om ojämnt utbyte mellan civilisationens centrum och dess periferi. Men vi är blinda för detta utbyte, då vi beter oss som om maskinerna är någon sorts ymnighetshorn, cornucopia, som om de inte krävde arbete och slaveri för att produceras, utan är produktiva i sig själv. . 

 

Om du tror att maskiner sparar arbete, försök då förklara varför vi arbetar dubbelt så mycket idag som vi gjorde på stenåldern (och dessutom kan man knappast kalla det för "arbete" det stenåldersmänniskorna gjorde, eftersom de inte skiljde på arbete och fritid). Kommer inte mycket av detta överarbete just av bl.a. det faktum att vi bygger maskiner? Vi har faktiskt blivit slavar under våra egna maskiner. Det är maskinerna som håller oss vid liv, och vi slavar för att bygga alltmer komplicerade maskiner, som kräver bara mer och mer arbete, i en ond cirkel. Och dessutom; vi hade aldrig lyckats bygga dessa maskiner om det inte var för att vi har oljan, kolet och gasen som våra viktigaste slavar. När den sinar, då blir det igen mycket tydligt att maskiner inte sparar arbete. Alla arbetslösa i världen skulle inte räcka till då för att bygga våra maskiner, utan oljan, kolet och gasen. Dessa energikällor skapar illusionen av att maskiner sparar arbete. När den tas bort, då blir det igen mycket tydligt och klart att maskinerna inte sparar arbete, utan kräver slaveri (vilket den redan kräver nu, med all olja, kol och gas i världen). 

 

Den som tror att maskiner sparar arbete glömmer också ofta de många åren man gått i skola (detta är också arbete); grundskola, gymnasium eller yrkesskola och högskola, för att kunna skapa och arbeta med maskiner. 

 

Civilisationen är idag faktiskt som ett enda gigantiskt arbetsläger, där man nästan tvingas arbeta om man är frisk. Och detta är mycket p.g.a. våra maskiner. 

Alf Hornborg, professor i Humanekologi vid Lunds Universitet, är en av mina gurun. Jag blev mycket påverkad av hans bok "Myten om maskinen" som kom ut 2010 på Daidalos, och är en av hörnstenarna i mitt tänkande nuförtiden. I den gjorde han upp med de föreställningar om tekniken och maskinen som är rådande. Han menade att västerlandet lider av teknikfetischism, precis på samma sätt som primitiva folkslag hade sina fetischer. Vi mystifierar maskinen och tror att den är ett ymnighetshorn, produktiv i sig själv, medan sanningen är att den bara är ett redskap för omfördelning av tid och rum från civilisationens periferier (tredje världen och västvärldens fattiga) till dess centrum (den rika delen av världen), så att det vi sparar av arbetskraft och resurser i den rika världen, det tas från den fattiga delen av världen. Detta ojämna utbyte mystifieras och skyls över av det rådande paradigmet, av nationalekonomer som inte kan tänka utanför de ramar som sattes upp av den klassiska nationalekonomin på 1700-talet.

 

Hornborgs nyaste bok "Nollsummespelet - teknikfetischism och global miljörättvisa" (Daidalos 2015) är en vidareutveckling av "Myten om maskinen", och har följande viktiga text:

 

"Det är människans unika förmåga att utveckla abstrakta symbolsystem som har möjliggjort pengar. Pengarna blev grunden för modernitet som ett sociologiskt tillstånd som förstärker upplevelsen av individualism, alienation och avskärmning från omgivningen. Avskärmningen från den natur som därmed upplevs som ett främmande objekt har gått hand i hand med den europeiska vetenskapens framgångar sedan 1600-talet. Pengarna utgör samtidigt ett semiotiskt system som genom att göra värden av väldigt skilda slag utbytbara mot varandra griper in i ekosystemen på destruktiva sätt. De kom redan under förindustriell tid att bli utgångspunkten för olika strategier för kapitalackumulation. Trots att de ytterst endast är mänskliga fantasier har de tillmätts större betydelse än den solenergi som möjliggör allt liv på jorden. De är förutsättningen för den föreställning om en fri och rättvis marknad som grundlades i 1700-talets världssystem men som alltjämt präglar nationalekonomin trehundra år senare. Vad denna föreställning bortser ifrån är att ackumulation av pengar motsvaras av produktionsprocessernas obönhörliga nedbrytning av biofysiska resurser. Det finns en ovedersäglig, positiv korrelation mellan ekonomisk tillväxt och takten med vilken människan ökar entropiproduktionen på jorden. Våra begrepp om pengar och tillväxt måste alltså skärskådas, men också våra begrepp om teknik. Den s. k. industriella revolutionen möjliggjordes av globala prisskillnader på arbete och natur. Det var billig arbetskraft och billiga markarealer på andra kontinenter som erbjöd förutsättningarna för den nya brittiska tekniken. Övergången till fossila bränslen i England gjorde det möjligt för nationalekonomin att i stort bortse från vårt behov av biologiskt produktiva markytor. Det moderna, teknologiska samhället kunde hädanefter förskjuta sin miljö-och arbetsbelastning i tid och rum. Förskjutningen i rummet blev tydlig runtom i det brittiska kolonialväldets periferi, medan förskjutningen i tiden kommer att bli alltmer uppenbar för kommande generationer. Som alla tillväxtprocesser har framväxten av moderna industrisamhällen förutsatt en nettoöverföring av tillgänglig energi (exergi) till de områden där infrastrukturen ansamlas. Eftersom denna nettoöverföring har möjliggjorts av världsmarknadspriserna kan den betraktas som ett "ekologiskt ojämnt utbyte" i betydelsen av ett asymmetriskt flöde av biofysiska resurser som konsekvent mystifieras av de prislappar som nationalekonomin intresserar sig för. Den teknik som dessa flöden möjliggör i världssystemets kärnområden framstår som oberoende av prisrelationer och som produktiv i sig själv, trots att dess egentliga funktion är att bespara dessa områden tid och rum, på bekostnad av människotid och naturutrymme som förloras i periferin. Denna fetischiserade föreställning om teknik är vad jag har kallat "myten om maskinen". De förändringar som de globala hållbarhetsdiskussionerna har genomgått under senare år har haft en tendens att i stora drag bekräfta mina här återgivna utgångspunkter. Verkligheten håller på att göra det tidiga 1800-talets världsbild allt mera ohållbar." (s. 285-286)

 

 

 

"Vi koloniserar framtiden," säger Alf Hornborg i en intervju i Svenska Dagbladet i augusti 2014. Alf Hornborg är en av mina gurusar, hans bok "Myten om maskinen" som kom ut i 2010 är en grundpelare i mitt ekologiska tänkande. Mer om den i ett eventuellt senare blogginlägg.