för naturens skull

Jag hade en dröm om religionen i natt, minns inte så tydligt händelserna (kan inte återge dem), men minns tankarna den uttryckte (den var djuptänkt och lärorik!), som kommer här, lite elaborerade:

 

Alla heliga män och kvinnor har i alla tider haft någon sorts koloss eller tingest som varit deras förbindelselänk till det gudomliga, antingen det har varit trägudar, kyrkobyggnader, Bibeln eller TV:n (tänk på amerikanska TV-evangelister). De mest avancerade helgonen har bara haft sitt eget inre liv, Guds närvaro i det inre, (t.ex. George Fox och kväkarna), som en sådan, och det är också den mest effektiva kolossen, ty genom att se i den kan man färdas i tid och rum, tala med de döda, tala direkt med Gud och Jesus, skåda in i framtiden (allt detta dock i personens fantasi, men dock, vilken inspirationskälla!) och mycket annat. Den blir lite som trollkarlarnas spådomskula (kristallkula), men långt effektivare. De som gjort mest på detta sätt, skådat in i det inre och in i "andevärlden", kallas traditionellt ofta "mystiker", de är de religiösa nyskaparna och de religiösa anarkisterna, och de har mest att ge inom religionen, och har bidragit mest till att religionen gått framåt, utvecklats, och närmat sig mer och mer sanningen och verkligheten. Ty mystikern är inte så fjättrad av yttre ting (i bästa fall) som binder hens andes utveckling och nyskapande förmåga, och mystiken är således vägen till fritänkeri. 

 

Mystikerna har alltid haft ett underligt balanserande mellan helig dårskap ("dårskapen i Kristus") och riktig dårskap, och det är på denna i sanning smala väg de största insatserna gjorts. Fundamentalisterna bland dem var inte sällan riktiga dårar, däremot de som tänkte och förstod att de tänkte symboliskt och famlande, behöll förståndet, och kunde fördjupa sin mystik (krävs bara lite ödmjukhet här, en viktig ingrediens i den heliga dårskapen). Var aposteln Paulus av den förra sorten? I min dröm, ja. Men jag tror inte han var sinnessjuk i verkligheten. Ingen är sinnessjuk bara för att hen är religiös. Den underliga mystik som frodats hos Ulf Ekman och Livets Ord är dock definitivt av den sjukliga sorten, deras kolosser är Bibeln och TV:n (med sina amerikanska, glättiga "Health and wealth"-TV-predikanter, i drömmen var det så, och det ligger ett korn av sanning i det). De har dock blivit sundare med tiden.

 

Men i alla religioner är det inte den hårt arbetande, underdåniga massan det är fel på, de är livgivarna, för det mesta (jag tänker då främst på bönderna och hantverkarna i gamla tider, ju "bättre" arbetarna fått det, desto svårare är det att finna livgivande egenskaper hos dem, i takt med industrialiseringen). Det är parasiterna, prästerskapet, som fördärvar religionen, det är ofta de som upprätthåller den sanna dårskapen; fundamentalismen. Mystiken är folkets religion (tänk på New Age, dagens nya folktro, en renässans för gamla tiders hedniska folktro), den faller folket i smaken, ty den är fri och livgivande som de själva är när de får leva utan herrar, och den ligger nära naturen och djuren, det de fattiga har mest gemensamt med. De stora mystikerna (ta t.ex. Franciskus av Assisi och Emanuel Swedenborg, två giganter) var sällan präster.

 

Askes är ett av mystikerns viktigaste kännetecken genom historien, och därför har hen ofta varit ogift, och lämpat sig dåligt för familjelivet. Men de bästa mystikernas askes har inte varit rigid och livsförnekande som vissa indiska fakirers, utan livgivande för både en själv och världen. De bästa har, som Paulus, förstått att det inte är det yttre celibatet som räknas, utan det inre, inre jungfrulighet, inre avskildhet och renhet. Celibat är ingen sport. Blir det till förälskelse, gift dig, säger Paulus, "det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå" (1 Kor. 7:9). Men behöver du ingen hustru, sök ingen hustru, bäst att vara förutan, så man inte frestas att hora med Babylons system. Så tror jag Paulus tänkte. Bevara kärnan: askesen. Det är att ha förståndet i behåll, allt annat leder till katolska prästers celibatlöften och alla perversiteter detta leder till. Fundamentalism. Ett celibat att skryta med kanske, men knappast mer.

 

Konklusion: Alla religiösa lever på sin religions mystiker, dessa är religionens livgivare. Men i händerna på fundamentalisterna blir även mystikernas läror till stela dogmer, som används till att förtrycka och dräpa liv. Mystikern Martin Luthers* upproriska reformation på 1500-talet blev i svenska maktmänniskors händer under samma sekel till ett förtryck utan like, där man fick dödsstraff om man gycklade med Gustav Vasas Bibel. Fundamentalistprästen har en märklig förmåga att förvandla allt hen vidrör (även diamanter) till aska och sopor.

 

 

*vars mystik ofta förtigits, men lyfts fram av Christian Braw i boken "Mystikens arv hos Martin Luther" (Artos 1999), som jag läste som kurslitteratur på Åbo Akademis teologiska fakultet. Luther var i mångt och mycket en livgivare och en religiös nyskapare, men blev allt mer borgerlig och förtryckande på äldre dar, såsom det brukar gå med upprorsmakare som får makten.

Fundera lite över detta: Jag och Titti var igår på en café som förbjuder sin personal att ta vara på mat som det gått ut datumet på (men är fullt ätlig), den kastas. Caféet förbjuder också personalen att ge denna mat till de fattiga *, och sedan går personalen och köper mat från Asien och Afrika, som har hundratals miljoner svältande människor. Jag har en känsla av att Stockholm till stor del har dött andligen, särskilt när jag tänker på Tom Sawyer och Huckleberry Finn (Mark Twains litterära skapelser, som säger något om 1800-talets liv); den ande som de hade, naturbarnsanden, har nästan dött i Stockholm (du märker det dock inte så lätt om du själv är med i ekorrhjulet). Det finns knappt något vilt liv på gatorna i Stockholm, inga barn som leker och har rackartyg för sig, knappt några hippien (dem ser man väldigt sällan!), hundarna och fåglarna är kvar som de som bär upp det andliga livet på gatorna. T.o.m. de romska tiggarna är bara ute efter pengar, hela dagen lång, och det trots att jag sett flera av dem prata i mobiltelefon. Människorna uppför sig mer som programmerade, förutsägbara robotar. 

 

Idag blev jag, Titti och en annan hemlös och hans vän, utföst från McDonalds av en arabisk personalkvinna, eftersom vi satt vid bordet utan att ha köpt något. Jag hade inte råd, vi sa åt hon som föste ut oss att vi var fattiga. Det hjälpte inte (1). Välkommen till ett Stockholm helt i greppet av marknadens kalla logik, där man mist humaniteten, mist den gamla bondemoralen och dess gästfrihetskoder, och systematiskt kör över människor för att chefer och personal ska få ännu högre löner, som om det liksom gick nöd på dom. Jag tycker det har blivit värre med tiden, detta eftersom jag, när jag var hemlös 2010, lyckades nästan bo på McDonalds, alltid utan att köpa något (hade inga pengar). Jag satt faktiskt på McDonalds hela natten vissa perioder, vilket fick mig att uppleva McDonalds som mer gästfria än kyrkorna, som alltid är stängda på natten (säger något om "Guds utvalda folk" och deras gästfrihet, att t.o.m. ett sådant moraliskt bankrutt företag som McDonalds var mycket bättre än dom på att ta hand om hemlösa, i alla fall 2010)

 

* Dock, det finns caféer och restauranger som har gett mig mat som de ska kasta, men de verkar vara i minoritet.

 

(1) Hade min mamma gjort så mot sina gäster, hade hon skämts ordentligt efteråt (det är hennes stolthet att vara gästfri), och det hade blivit ett ramaskri i vårt hem (mitt barndomshem har alltid varit mycket gästfritt). Strax innan vi föstes ut hade den hemlösa mannen talat om för oss att immigranterna får den sociala hjälp som de svenska hemlösa annars skulle få, vilket leder till att svenska hemlösa ofta blir utan hjälp (om du då inte är missbrukare), medan immigranter får hjälp bara för att de är immigranter. En sorts rasism mot svenskar alltså, dock helt politiskt korrekt (är du bara detta, spelar det ingen roll hur rasistisk du är, tydligen). Samma sak har jag hört från hemlöse Lars Bick, som figurerat en del i media. Här är en av orsakerna till att det nationalistiska och invandringsfientliga politiska partiet Sverigedemokraterna vinner mark. Den politiska korrekthetens Sverige är inte helt oskyldigt till detta. Jag tycker man bör behandla immigrant-hemlösa och svenska hemlösa lika, utan avseende på nationalitet.

 

 

Jag har tidigare här på bloggen uttryckt ett förakt för matematik, och kallat den "dödens vetenskap". Men när jag tänker djupare på saken, så är det tack vare matematiken som det vetenskapliga tänkandet har kunnat bli så starkt, och tack vare matematiken som ateismen har kunnat rota sig i världen. Och jag är ju ateist. Matematiken har inte funnit någon gud. Och skulle vi ha kunnat komma till den slutsatsen utan matematiken och dess barn fysiken och de andra naturvetenskaperna? Jag tror inte det. Matematiken har befriat oss från mycket vidskepelse, för vetenskapen bygger på matematik. 

 

Men ändå håller jag fast vid min uppfattning att matematiken är en dödens vetenskap. Den är på gott och ont, och jag tror det onda är större än det goda. För det är med matematikens hjälp som vi förstört den här planeten, och det är p.gr.a. matematiken som naturen ofta bara är siffror och resurser för mänskligheten, utan inneboende helighet. Jag skulle hellre valt att förbli i stenåldersvidskepelse med planeten intakt, än vara en vetenskapligt upplyst människa men med en förstörd planet. Livet är viktigare än matematiken och siffrorna, viktigare än att ha rätt om allting. Vi vet ändå så lite att skillnaden mellan oss och stenåldersmänniskan inte är så stor när man ser på oss utifrån en "fullkomlig" kunskap. Det är jäkla mycket som vi inte vet, inte minst om livet på andra planeter i universum med liv på, och andra universum med liv i sig, i det oändliga antalet universum. Inför detta är det inte större skillnad mellan oss och stenåldersmänniskan än mellan en klok och lite mindre klok myra. 

 

Varför måste man absolut sätta siffror på allting (Piraha-folket i Amazonas har inga ord för specifika siffror. Istället för "en, två, tre" säger de "få, några och många"), kontrollera allting med siffror, "ha rätt" om allting? Är det inte bättre att acceptera gränserna för sitt vetande, istället för att hela tiden jaga efter ouppnåelig kunskap? Är det inte det som äkta ödmjukhet handlar om? Varför är det så viktigt att "veta"? Är det inte viktigare att Leva? Vi har i civilisationen distanserat oss från själva Livet med allt vårt vetande, med vår superintellektualism. Livet handlar inte om att övervinna allting med hjälp av vetande, utan om att delta i den ström av liv som omger oss, jämlike med resten av skapelsen. Det överdrivna vetandet gör oss till jordens herrar, och är en del av det kolonialistiska projektet som civilisationen innerst inne handlar om. Det viktigaste vetandet som livet har att erbjuda oss, det ekologiska vetandet, miljöetiken, hade vi som instinkt innan civilisationen föddes. Vi visste instinktivt att leva i harmoni med vår omgivning, vilket enligt mig är det överlägset viktigaste vetandet. I jämförelse med det är det matematiska vetandet rena avfallet, rena bajset, som jag har skrivit om tidigare.

 

Vi tror civilisationen har uppfunnit det ekologiska vetandet, trots att det varit i vår instinkt i miljoner år. Och innan det industriella jordbruket var alla jordbruk ekologiska. Den ekologiska vetenskapen kom först som en reaktion på en cancerlik civilisation, som den själv är en del av. Hade det inte varit bättre om vi inte hade ätit av kunskapens träd, och förblivit i vår förciviliserade ödmjukhet? Jag tror det. Kunskapens träd är på gott och ont, och ätandet av det fördriver oss ur paradiset, vårt urtillstånd i jämlikhet med de andra djuren och växterna, vårt djuriska ursprung. Överdriven kunskap är roten till vår civiliserade hybris. Livet handlar om att Leva, inte att sitta och tänka. Våra universitet är cancertumörer på Moder Jord. Den civiliserade tanken är mental cancer, och jag finner den också hos mig, och i innehållet på denna blogg. 

 

Det överdrivna vetandet leder oss oundvikligt till ett robotsamhälle, till rymdteknologi och kloning. Och till att syssla med sånt istället för att mata de hungriga afrikanerna. 

 

 

 

 

Hur dum människan är, som bygger stora hus och höghus, sliter ut sig för att bygga grandiosa byggverk, när man skulle kunna bo i små tipibyar, som kräver minimalt arbete för att sättas upp! Och i och med de stora byggnaderna blir det opersonligt och kallt mellan grannarna, de förlorar det viktigaste; community. Det hade vi när vi ännu bodde i kåt-, hydd- och tipibyar för flera tusen år sedan. Community-andan trivs inte i det stora och grandiosa, den måste ha det småskaliga för att trivas. Den trivs i ödmjukheten och enheten med naturens karghet och småskalighet.

 

Jag tror att community, liksom kärlek, hör till de viktigaste i livet, och bör prioriteras därefter. Allt behöver planeras så att community skall kunna uppstå. Men i den rika delen av världen har vi sålt vår community, offrat den på marknadens och kapitalismens altare. Vår belöning har blivit att man inte ens känner sina grannar, för det mesta. Snacka om andlig död.

 

Ekobyarna är en motreaktion mot detta. Där finner man ansatser till restaurering av den gamla community-andan. Där sås fröna till den nya mänskligheten. Men ekobyarna är förtvivlat få. Alla gårdar och jordbruk borde vara ekobyar. Och människorna i staden borde flytta ut till dem, och vara med om att odla jorden enligt permakulturens småskaliga principer. Och åkrarna borde göras om till skogsträdgårdar, med ekobyar i sig (i stil med tipi-byar). Så att man bor på det ställe där man får sin mat ifrån, så att man inte behöver bilar och civilisation.

 

Staden har ingen community. Staden är en ekokatastrof och den andliga dödens centrum, där jakten efter makt, status och grandiositet har omöjliggjort sant samarbete och community. Staden är tävlingens centrum. Man tävlar i allt, även i sånt som poesi (tänk poetry slam), även i sånt som är heligt. Man förgiftar allt med sin tävling. Det sanna livet hittar man inte i tävling, utan i samarbete och community. Det är samarbete som gör oss evolutionärt levnadskraftiga, inte tävling. Det att den ska tävla i allt har gjort civilisationen dödsdömd, ty man blir blind och döv för livets helighet när man tävlar, och det gör att man förstör naturen och allt som är sant och äkta. Bara fasaden blir kvar, och staden är som ett uppstoppat lik, ett hav av fasader, med ruttet innehåll.

Det är tur att det inte finns något helvete, för om det funnes det, skulle de flesta komma dit, ty de flesta har stött (det mesta av sitt liv) helvetesmaskineriet civilisationen på något vis. 

Enligt djurismen skedde "syndafallet" då vi lämnade apornas livsstil i djungeln, och började jaga andra djur, dvs. arbeta och sätta oss över andra djur med vår överlägsna teknologi. Då förlorade vi vår paradisiska oskuld. Jag tror det skedde därför att vi blev för många, och för att maten tog slut. Dvs av en ren olyckshändelse. Jag tror inte vi kan skuldbelägga dessa människor för detta, för de visste inte vad det skulle leda till till sist - till civilisation, dvs andlig död. Hade de vetat det, skulle de hellre ha dött än lämnat djungeln.

 

När människan lämnade djungeln, och sakta började lida av civilisation, som de första jaktredskapen var uttryck för, tror jag det uppstod ett tomrum i hennes medvetande. Hon hade förlorat sin ursprungliga vildhet, och börjat kontrollera och manipulera sin omgivning, hävande sig över de andra djuren med sina överlägsna jaktredskap. För att kompensera för detta, för att finna tröst, började människan fantisera om människoliknande vilda andevarelser så som älvor och troll, eller människornas vilda förfäders andar. Dessa gav människan en fantiserad kontakt med "paradiset", "himlen", sitt vilda urhem djungeln. De tröstade människorna i deras förtvivlade förlust av sitt urhem. På dem projicerade människorna en tro på att de efter döden skulle få en kompensation för sina lidanden i det jordiska livet, de gav löften om att människorna skulle få återvända till sitt urhem djungeln efter döden. Återvända till "sagoskogen". Sagoskogen var mänsklighetens första andevärld, otroligt olik t.ex. Swedenborgs andevärld. Och sagoskogsandevärldens väsen har överlevt ända in i vår tid i sagorna (i olika former): älvorna, alverna, trollen, vättarna, jättarna osv. Och den andevärlden var såsom djungeln var - bortom gott och ont, det fanns inget himmel och helvete. Indianernas kraftdjur härstammar också från sagoskogsandevärlden.

 

Jag tror alltså att tron på en andevärld inte fanns i mänsklighetens barndom, liksom den inte heller finns då vi är riktigt små. Det finns således en parallell mellan mänsklighetens barndom och vår barndom. I oskuldens tillstånd behövs inte tron på en andevärld, då är vi hela. Den behövs först när vi skiljs från vårt ursprung, i mänsklighetens fall djungeln, och i vårt fall föräldrarnas förmyndarskap. För de flesta av oss börjar den personliga, självvalda religiositeten efter att puberteten har inträtt, eller strax innan, då vi är på väg att bli själsligen självständiga, och slutar leka. Men med detta vill jag inte säga att det var bra eller nödvändigt att mänskligheten lämnade djungeln, som om det var ett nödvändigt steg i mänsklighetens evolution. Parallellen mellan mänsklighetens evolution och en människas evolution har sina begränsningar.

 

 

Tidigare brukade jag idealisera de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil som den ursprungliga livsstilen, den som var helt i harmoni med naturen, men nu har jag fått en mer nyanserad bild på dem. Jag tror att de också hade embryot av en begynnande civilisation. T.ex. var det många Amerikanska urinvånare som domesticerade djur (t.ex. hästar och hundar), och idkade småskaligt jordbruk. Jag tror alltså att även de var litet korrupta. Och jag tror att det var denna korrupthet som fick dem att ibland sälja sin mark till de vita, och fick dem att kriga med varann.

 

I Daniel Quinns storartade roman delar han upp mänskligheten i "Takers" (tagare) och "Leavers" (lämnare). De civiliserade var "Takers" och ursprungsbefolkningarna var "Leavers". Men verkligheten var nog inte så svartvit som Quinn vill låta påskina. De flesta "Leavers" hade en begynnande "Takers"-kultur. Och jag tror att de rena "Leavers" kanske inte finns längre. Förutom i vissa enstaka sällsynt fall, såsom "Kambodjas djungelkvinna" (vilket wikipedia betvivlar var ett äkta fall av vildhet). Jag har en längtan att få bli en ren "Leavers". Kanske dessa vill stå upp ur ruinerna efter civilisationens fall?

De flesta civiliserade vuxna människor har dött andligen. När man har dött andligen, uppstår ett stort tomrum. De flesta försöker fylla det med något. Det man för det mesta lever av därefter, är status och det att ha makt över andra. Dessa två ting är ofta det som återstår i livet efter den andliga döden. Därför, akta dig för att hamna i etablissemanget, där man just lever av dessa två ting! Etablissemanget är och har alltid varit full av andligen döda själar. Kändisskap är den kortaste vägen till den andliga döden. Vägen till att bli "divig", snobbig och arrogant. Vägen bort från den ödmjukhet som vi delar med djuren och allt det vilda, och som är förutsättningen för allt liv.  

 

När man blir etablerad, slutar man som oftast att vara grus i det fruktansvärda samhällsmaskineriet. Vad kan man annat, man får ju sparken om man motarbetar sina chefer, ledare eller sitt förlag.

    Att vara etablerad, det är att bli löneslav. Få ting är mer själsdödande än löneslaveri åtta timmar (eller även mindre) per dag. Livet blir fullt av döda ritualer, ja döda ceremonier. Man gör inte längre det man gör av inre drift, utan för att man blir tillsagd. Och man skjuter ansvaret ifrån sig, och tänker sällan på de konsekvenser ens arbete har för miljön och de fattiga i tredje världen. Den andliga döden innebär att man blir en "snäll" kugge i samhällsmaskineriet.

 

Akta dig för den andliga döden, det är bättre att vara fysiskt död än andligt död! Undvik att komma i tidningarna, det kan rädda dig från kändisskap. Och skulle du bli känd, så bryt upp, bryt upp! Rym! Fly! Flytta utomlands! Byt miljö! Så du kan starta om från noll!

 

Det gäller att bli som djuren här, de vilda djuren. De är aldrig kända i civilisationen, utan lever i djup anspråkslöshet och fattigdom. De smyger omkring, och har minimalt ekologiskt fotavtryck. Djuren har inga behov att bli kända. Lev så att du inte har behov av att bli känd! Dvs. gör det du älskar, så att du inte kräver lön för det du gör! Kändisskap är också en form av lön, en form av pengar. Arbeta ideellt istället för för lön! Kravet på lön och kändisskap kommer av att man måste kompensera för det faktum att man inte njuter av det man gör. Älskar man verkligen sitt liv, då utför man det gratis, för då är livet sin egen lön, såsom det är det för rådjuren.

 

Du frågar dig kanske hur du då ska betala hyran, eller om det inte är fel att snylta på staten, om man blir försörjd av staten. Mitt svar är; lev så att du inte behöver pengar! Allt är bättre än löneslaveri och den andliga döden! Bo i ett tält i skogen, och odla din egen mat, för att bevara dig själv från den andliga döden!  Vi måste följa de vilda djurens exempel om vi ska bevara vårt andliga liv, och planetens hälsa.

 

Lönemoralen korrumperar oss, för det får oss att göra det vi gör för att få lön, istället för att göra det goda för det godas egen skull. Lönemoralen gör att vi inte tar ansvar för våra handlingar, ty där är lönen det viktiga, inte ifall det vi gör är rätt eller fel. Lönen rättfärdigar allt vi gör, vare sig det är rätt eller fel. Och nästan allt i civilisationen är fel. Det går nästan inte att jobba med något i civilisationen, som inte skulle vara till skada för människor och miljö på något sätt. Så hoppa av ditt jobb, och börja göra det du tycker om istället! För allt man tycker om blir tråkigt när det förvandlas till jobb, det blir till löneslaveri. Förstås kommer bristen på pengar att begränsa vad du kan göra när du är fri, men det gör också att dina intressen blir mer ekologiska, så att du gör ekologiska saker! Som t.ex. att jobba med odling och kompostering.