för naturens skull

(Egen melodi)

 

Nu spinner solen sitt ömma nät

av guld kring allt som andas.

Nu vandrar vinden med lätta fjät

mot ännu en ljuv dag som randas.

 

Förväntansfullt som i barnaår

jag går för att möta solen,

med bara fötter och tovigt hår

och sällsamma hjärtefiolen.

 

Högt upp på kullen jag styr min färd,

där utsikt ges mot Kanaan.

Där skall min lilla, min lilla värld

få spela med svanen och tranan.

 

* * *

 

(Kanaan var ett namn för Israel, "det förlovade landet", i Gamla Testamentet)

"nu stiger på lena vingslag

tystnaden klar och stor"

 

(Vilhelm Ekelund, (1880-1949) i dikten "Idyll" II, s. 33 i diktsamlingen "Vårbris", 1900)

 

 

Jag älskar Vilhelm Ekelund så, att jag skulle vilja ordna en Vilhelm Ekelund-afton när hans verk blir fri från copyright nästa år, dvs. den 3.9. 2019. Jag tänkte återvända från luffen då, och vara en tid i Stockholm då. Om du som läser detta är Vilhelm Ekelund-älskare och skulle vilja vara med och ordna denna afton, låt oss samarbeta om det när den tiden kommer!

Den 14.10 kl. 13.00 -15.30 skall jag och Titti ha en öppen poesiscen på Kungsholmens bibliotek i Stockholm, där jag kommer att inleda med ett kort föredrag med rubriken "Vandrarprästen David Petander - en svensk Franciskus". Alla är varmt välkomna! Eventets annons på Kungsholmens biblioteks hemsida, kan ses här. Vi kallar det hela "Mosspoeternas öppna scen". 

Jag sjunger min sång "Fången" på youtube, här. Flickvännen Titti filmade. 

Jag skulle vilja höra den musiken,

den stilla evighetsmusiken.

Jag skulle vilja höra den musiken,

det eviga hoppets musik.

 

Den musik som Gud är gjord av.

 

O, låt mig få komma till Elysium,

för jag älskar elyseisk musik.

O, låt mig få komma till Elysium,

till den rena, skära, väna Guden.

 

Den sagornas Gud som jag alltid längtat efter.

 

Kanske kommer jag till slut till himmelen,

bara för att jag dras till dess musik.

Låt Satan få ha sin hårdrocksmusik,

jag dras till sfärernas musik.

 

Den älvlika ljusmusik som jag alltid

längtat efter.

 

(skriven i Veikkola, Finland, 2014)

(sången som jag sjöng igår i Skarpnäckskyrkan)

 

(melodi: "Min mor gjette geiter i djupaste dalar", norsk folkvisa. Även sången "I verden du finner ei fred eller vile", norsk andlig sång)

 

Det sitter en fånge i djupaste cellen,

så ensam och sorgsen och väntar på kvällen.

När natten den kommer han sällskap skall finna

bland drömmarnas andar och trösten förnimma.

 

Så sällan får fången besök utav andra,

istället så låter han tankarna vandra.

I drömmen han lever, dit når inte muren.

Där sjunger han som näktergalen i buren.

 

Ett brinnande talgljus han håller i handen

som minner om solen och gemenskapsanden.

Den fången är människan i civilisationen.

En gång skall han nås av den ljuvaste tonen.

Här kan ni få melodin till min psalm "Livsflodens sång" som jag sjunger på youtube (flickvännen Titti Spaltro har filmat!), en psalm känns som mitt viktigaste sångbidrag till mänskligheten såhär långt, min filosofi i ett nötskal. Visserligen är ett vers på fel plats, men den duger nog ändå. Jag sjunger den sakta så som gamla psalmer ibland sjöngs av pietisterna i läsarväckelserna (exempel på denna långsamhet, se denna norska psalm på youtube), på finska har man ett ord för detta, "veisata". Jag var i en så meditativ stämning att det blev ovanligt sakta sjunget, men det passar sångens gammalmodiga ande och gamla melodi, dock passar den antagligen inte den amerikanska lovsångsanden i Trosrörelsen, och alla de kristna som har sådan smak. 

 

 

 

 

Här kommer orden:

 

(Uppenbarelsebokens femte och sjätte kapitel)

 

Djupt i tillvarons hjärta,

välvd över sagans och mytens ljus:

kristallhavets rena, bjärta

färger och vind av serafvingars sus.

Fyra Djur över det ses trona,

- keruber - och en är av Adamskt snitt,

som har låtit ett blod sig försona, 

ett blod av ett Lamm så rent och vitt,

i kristallhavstronens mitt. 

 

Ur det Lammet det ljuder en hänryckningssång,

kristallklart som havet självt.

Profeter sökt tyda det mången gång

då de bortom sig själv har välvt.

Och tonerna helar själv djupaste sår

ja ock i självmördares bröst,

om det eviga Eden de tonerna spår

och de sjungs med sagolik röst. 

I min sång "Livsflodens sång" skriver jag:

 

 

 

För många präster är naturen fallen, den drogs med i syndafallet, är alltså syndig. Dock, det finns präster som inte faller i denna kategori. Psalmdiktaren och prästen Tore Littmarck  (1921-2007) verkar ha sett paradiset i naturen, ty han diktar i psalmen Över berg och dal, som finns i Svenska Kyrkans psalmbok i psalmbokstillägget, nr. 752:

 

"Och när dagen lång,

du hör fåglars sång,

hör du himmelens egna ljud"

 

Ju längre ner i hierarkierna du kommer, desto mer finner du såna här tankar, tror jag. 

Jag skrev nyligen om William Cowpers psalm "Här en källa rinner", som exempel på en sång som handlade om Jesu blod. Denna sång har djupa rötter i mig, alltsedan tidig ungdom, och den får tårarna fram. Inte minst eftersom engelsmannen, psalmförfattaren, och förromantiska poeten William Cowper var förment sinnessjuk, av depression. Kanske det bara är galningar som kan skriva såhär vackra och rena andliga sånger:

 

 

 

 

 

 

 

 

Skogen vilar där så vackert

i den eviga vilan i "Gud",

och där skall ock du, trötta hjärta,

få vila en gång,

ty skog var du,

skog är du,

och skog ska du en gång åter bliva

med hela resten av marken du går på.

 

(dikten inspirerad av Peter Wohlleben)

(denna norska folkvisa av Elias Blix minns jag min döda morfar sjöng på ett sådant gripande sätt att det får mig att gråta idag! En sång om det förlorade paradiset i barndomen i NordNorge, där mina morföräldrar bodde och min mor bodde som barn och ung!)

 

 

Å eg veit meg eit land - langt der uppe mot nord

med ei lysande strand - millom høgfjell og fjord.

Der eg gjerne er gjest - der mitt hjarta er fest

med dei finaste finaste band.

./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette land ./.

 

Der eit fjell stig mot sky - med si krone av snø,

og i lauvklenad ny - det seg speglar i sjø.

Og det smiler mot strand - med si bringe i brann

i den solklåre, solklåre kveld:

./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette fjell ./.

 

Ja, eg kjenner den stad - der eg stima som gut,

der eg kaua og kvad - så det svara frå nut,

der eg leika og log - i den lauvkledde skog

mellom blomar, ja mellom blomar og blad:

./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne stad! ./.

 

Og når vinden var spak - fór om fjorden eg rundt.

Der eg rodde og rak - som ein fiskande glunt.

Der eg leikande låg - og med vogga på våg

i den nattsol, den nattsol der nord:

./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne fjord ./.

 

Men det dårande hav - som no drøymer so stilt

vert ei glupande grav - når det reiser seg vilt.

Snart det lokkar og ler - snart det over seg slær

og dreg båten, dreg båten i kav:

./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette hav ./.

 

I min heim var eg sæl - - av di Gud var attved,

og eg kjende so vel - kor det anda Guds fred,

når til kyrkja me fór - når me heime held kor

og med moder, med moder eg bad:

./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne stad ./.

 

Denne heim er meg kjær - som den beste på jord.

Han mit hjarta er nær - denne fjetrande fjord,

og det målande fjell - og den strålande kveld,

hugen leikar, den leikar på deim:

./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel denne heim ./.

 

Og eg lengtar so tidt - dette landet å sjå,

og det dreg meg so blidt - når eg langt er ifrå.

Med den vaknade vår - vert min saknad so sår,

so mest gråta, mest gråta eg kan:

./. Å eg minnest, å eg minnest, å eg minnest so vel dette land! ./

 

Har du i en förvånad, blixtsnabb stund

förlorad mellan dröm och vakenhet

uppstått ur ett björkträds väsensgrund

och klätt dig i nakenhet?

 

Ett ögonblick blev allting djupt och svart,

behovet efter rörlighet försvann.

Och hemligheten avslöjades vart

den frihetens ådror rann.

 

Vad var bundenhet vid jordens ådernät

när din nya trädförnimmelse uppstod,

den som nyckeln har till dödens hemlighet,

till granitens fördolda blod.

 

Förlamad utav glädje vände du

tillbaka till din kropp och till ditt hus.

Och visste att all fångenskap var nu

för evigt besegrad i ljus.

 

(skriven 2010)

Jag har studerat många andevärldsupplevelser, och det de flesta har som sin kärna är insikten om att kärleken är tillvarons grund. Det håller för förnuftets prövning, och verkar vara naturens viktigaste budskap till oss, alla religioners kärna, all humanistisk kulturs kärna, något man kan studera i varje hunds väsen. Av detta kan man dra vissa slutsatser om vårt öde i dödsögonblicket, då vi lägges som ett frö i mullen, med naturens ande ruvande över oss som en duva. 

 

 

 

Aldrig var Ditt

minne av mig så skimrande

som här vid månens stilla

rislande vattenfall.

 

Stum jag döljer

ansiktet mitt i händerna

inför Ditt minnes sakta

stammande måneljus.

 

Se, nu är jag här:

detta frö som lägger sig

ner i Ditt minnes mjuka

porlande lövskogsjord.

 

Sakta rinner fröet:

där borta framför mig

faller det ner i en

tillbedjande svanesång.

 

Långt där nere

når mig ej längre rösterna

av dessa aftonsånger

som bara dör och dör.

 

Här är havet.

Här lyser månen harpolikt,

med duvsång ruvande

lågt över vattenfall.

 

(Mel. "Herre, la toner rinne", norsk andlig sång)

 

1. Ut ur det tysta, milda
rinner en varsam sång:
Drömmande om det vilda
:/: liv som ska segra en gång :/:

 

2. Så har den drömt så länge,
helgonens rad är lång.
Paradisets förhänge
:/: tjockt blev av stadens betong :/:

 

3. Dock rinner här Livsfloden
än som i gammal tid.
Men blyga återstoden
:/: blivit försiktig i strid :/:

 

4. Där på det stela viset,
prästen går i en lund,
ser inte paradiset
:/: ens i en fågel, en hund :/:

 

5. Djurmissionärer länge
arbetat har bland oss.
Så att vi ur det stränge
:/: slavriket kan komma loss :/:

 

6. Helgonen har sett floden
med sina drömmars syn.
Och sett dess blyga ljussken
:/: skimra vid granskogens bryn :/:

O du plågade krigare som har beträtt vägen

tillbaka till naturen, och offrar dig för henne;

en liten tid måste du lida dig igenom

den civiliserade smärtan,

men bortom den

öppnar sig det förlovade landet,

det du såg i den där sparven en gång,

din djurlikhets arv ligger där och väntar på dig,

och om du skulle förvägras ditt arv

under din livstid här på jorden,

skall allt tillfalla dig i dödsstunden,

ty då ska du återgå till ditt ursprung,

kanske till mikrolivets paradisiska, trygga värld,

som har samma anda som fåglarna och hundarna,

ett arv som ingen psykiatriker eller polis

kan förvägra dig

när den tiden kommer.

Det är som aposteln Paulus säger:

"Men om vi är Guds barn,

ska vi också få ärva allt det goda

som finns hos honom" (Rom. 8:17)

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan 
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

 

(Karin Boye)

 

Min kommentar: Är det denna tillit som får stararna på Djurgården i Stockholm att ännu bygga bon i träden och föda ungar? De har inte gett upp hoppet! För oss människor är dock hoppet bundet till att vi inte föder barn, tilliten till livet gör att vi vågar behärska oss. Det är de människor som har tappat hoppet och skiter i allt som föder barn idag.

(mel: "Når fra jordlivets sorger", norsk andlig sång)

 

Där vår riksdags kolosser sig höjer

stod en grå liten kåta en gång.

Om du riktigt långt örat ner böjer

kan du ännu förnimma dess sång.

 

Refr: I skogens enkla lilla kåta,

         i den stillhet som alltid råder där,

         skall jag stadslivet glömma, förlåta,

         o, jag längtar till mullrikets sfär.

 

En gång var Stockholm täckt av lönn och ekar,

och små kåtor där fanns emellan dem.

På Norrmalm lekte rävungar lekar.

Allt är borta, det blev till Babels hem.

 

Mina vänner, ni vill väl inte glömma

att vår forntid den stundom knackar på.

Urhistorien som Stockholm vill gömma

skall en dag sin upprättelse få.

 

(Tillägnad Skogs-David, Sara och Emma)