Befallningar dräper kärleken
Man ska leva ett liv och bygga sitt liv så att man aldrig behöver befalla någon något, utan bara sysslar med tjänande av andra, av alla varelser. Befallningar är förtryckets frön, polismentalitetens och härskarsjukans grogrund. Befallningar dödar kärleken. Att be om något kan lätt bli en befallning, om den som bes om något vet att den som ber om något straffar en om man inte gör denne till viljes, med anklagelser, hårda ord, vrede eller annat.
Jesu och Franciskus av Assisis anda är rena motsatsen till att befalla. Jag har skrivit tidigare om Jesu syn på att tjäna istället för att härska (se här)
Men det är egendom och hierarkier som får en att befalla. Snaraste vägen till att börja bara tjäna istället för att härska, är att avstå från all egendom och alla positioner, och börja leva på botten av samhället, som en tiggare, en tiggarmunk, en luffare eller en hemlös. Dessa tjänar livet mest, eftersom de har minst ekologisk fotavtryck, och lever som de lär, ett exempel för alla.
Behöver ni hjälp i trädgården, ställer jag upp! Och litet om arbetets etik.
Jag har fått höra av folk att jag är lat och parasiterar på samhället, snyltar på samhället. Dock, jag jobbar intensivt med litteraturens trädgård, läser och skriver nästan hela tiden. Kanske det inte räknas som arbete bland vissa? Jag får bara inte pengar för det, men det är inte det som avgör om ens arbete är nyttigt.
Jag har dock inget emot att arbeta hårt med kroppen, om det är något som jag känner verkligen behövs, nåt som är verkligen nyttigt för livets helhet, det är slavandet för de rika och politikernas vidriga planer som jag inte tål, och som dödar min arbetslust. Ja, jag saknar t.o.m. känslan av att ta ett riktigt tag med kroppen, så det känns i musklerna. Det blir för mycket arbete uppe i skallen, men jag har inga som behöver mig till tungt kroppsarbete. Om det är någon som läser detta, bor i Stockholmstrakten och behöver hjälp i trädgården, med skörd och tillredning/lagring av äpplen eller bär, är det bara att kontakta mig, jag ställer gärna upp! Det är sånt arbete som jag gillar, det känns organiskt och nyttigt. Men jag ställer också upp på intellektuellt arbete som att organisera bibliotek, översätta nyttiga texter och bidra med egna nyttiga texter. Jag har lång erfarenhet på alla dessa områden, även i trädgårdsarbetet, jag är uppväxt med en stor matträdgård, och kan en del permakultur, i alla fall i teorin.
Man kan skriva till mig på min epostadress om man vill ha hjälp av mig: naturensbarn(at)yahoo.com
Jag kan hjälpa till volontärt, utan betalning, men små penninggåvor förkastas inte.
Bakom folks syn på mig som latmask, ligger ofta Paulus' ord i Nya Testamentet, att "Den som inte vill arbeta ska heller inte äta" (2. Tess. 3:10). Men märk: Paulus säger inte "Den som inte lönearbetar ska heller inte äta". Nej, alla ska bidra med det de kan, så gott de kan, vare sig de får betalt för det eller inte. I den meningen håller jag med Paulus. Jag gillar inte lathet, att man sitter hela dagarna och spelar datorspel istället för att göra något nyttigt. Men om man är sjuk och har skador i kroppen, ska man förstås inte tvingas att arbeta så att ens tillstånd blir värre. Men t.o.m. sjuka kan bidra med sitt, t.ex. kan en sängliggande trösta och uppmuntra folk med små sagor, historier och poem. Men man ska aldrig kräva något av dem, de har rätt att vila. Och så skall man helst inte kräva att någon som helst arbetar åt en, utan man ska älska fram villigheten hos folk att vara till nytta. Och om de inte vill, ska man själv gå och dra det tyngsta lasset, efter att ha utvärderat om arbetet verkligen behövs, och organisera det så att man inte tvingar någon att arbeta, utan kan vänta på att kärleken vaknar i den late. Som Höga visan i Bibeln säger i kap. 3:5:
"Jag besvär er, Jerusalems döttrar,
vid fältens gaseller och hindar:
stör inte kärleken, väck den inte,
förrän den själv vill.
Men civilisationens nöjesindustri och lyx, alla datorer och datorspel, har gjort det mycket lättare idag att lata sig hela dagarna än det var på stenåldern. Ty den gången hade man inget att göra om man inte arbetade med nyttiga saker. Och ingen ville sitta sysslolösa hela dagarna. Idag har vi så mycket vi kan förströ oss med om vi är lata, att det har blivit lättare än någonsin att lata sig. Detta bör man beakta, och vi måste avveckla en civilisation som uppmuntrar till lathet och onyttighet, som inte älskar fram villigheten att arbeta med nyttigheter, utan istället villigheten att förnöja sig med onyttigheter och sånt som dräper livet.
Annars bör det påpekas att den stora andeskådaren Emanuel Swedenborgs änglars paradisiska anda var att frambringa "nyttor", och att han inte trodde att man kom in i himlen genom tro allena, utan genom att göra gott. Så upplever jag också att min egen ande klingar. Även andeskådaren Sadhu Sundar Singhs änglar var ständigt upptagna med att tjäna, fulla av lust att göra det goda. Ja, deras salighet bestod i att göra gott. Det rimmar med mitt tänkande, och denna dröm om arbete som jag hade en gång.
Och jag upplever också att det viktigaste inte är hur jag känner mig när jag gör något gott, utan vad jag får till stånd, att jag lindrar lidande. Det är det viktigaste, att det blir gjort, inte motivet eller känslan bakom. Ty min egen helighet är inte lika viktig som att andras lindande lindras. Så gör det goda, även om du inte känner något!
Men det är svårt att inte älska att göra gott. Ty man känner liksom att ens hjärta slår i takt med livets hjärta, och andras glädje blir ens egen glädje.
Dessutom får vi faktiskt lov av Livet att göra just de nyttigheter som vi älskar mest. Gör alla detta, kompletterar vi varann till slut, tror jag, och allt som verkligen behövs göras, görs. Det är när vi tvingas att för det första syssla med onyttigheter och för det andra göra sånt som vi inte älskar, av en förtryckande stat, som bara vill öka sin gigantiska lyx, som vår arbetsglädje dör och vi blir lata. Men vem tycker det är tungt att mata och vårda om sitt eget lilla spädbarn? Ingen, ty det är organiskt, och verkligen nyttigt, och det är något som kommer inifrån oss själva, inte något som någon befaller oss utifrån.
Eftersom jag tror att vi innerst inne är goda, keruber, tror jag också att vi blir nyttiga när vi släpper fram det vi innerst inne vill göra. Så har jag upplevt det. Det var tungt och tråkigt och onyttigt för mig att vara byggmålare i ett firma i Helsingfors, men ack så livgivande och nyttigt att få odla litteraturens trädgård och verka för folkbildningen och människornas andliga uppvaknande, det jag älskade göra.
Att ta risken att bli uppäten av ett lejon
Idag läste jag blogginlägget "Kan människan åter bli apa?" för deltagarna på Romantiska förbundets poesiträff på Hornstulls bibliotek som äger rum varannan fredag kl. 14-16. Poeten Rolf Leijonmark kommenterade med att han inte skulle vilja bli uppäten av ett lejon, och att han nog helst skulle vilja bo i en uppvärmd lägenhet.
Mitt svar på det var "Det är priset vi måste betala för att upprätthålla den ekologiska balansen".
Jag menar inte med detta att vi nödvändigtvis måste bli apor för att återställa den ekologiska balansen. Det skulle räcka med att vi levde som vilda urinvånare gör i Amazonas regnskog idag. Men som jag skrev i texten ovan, skulle det vara en stor styrka att ha päls, vi skulle då vara mer anpassade till naturen. Och tanken på att människan åter skulle kunna bli apa, och den evolutionära cirkeln skulle slutas, fascinerar mig oerhört.
Däremot håller jag fast vid att vi måste riskera att bli uppätna av lejon om den ekologiska balansen skall upprätthållas *. Med detta menar jag att vi måste avstå från jaktredskap och mer avancerade vapen med vilka vi kan ta herradömet över andra arter, och lätt utrota dem. Vi måste nöja oss med såna redskap som på något sätt tillåter att det blir en balans mellan vår art och andra arter, såsom enkla stenyxor att försvara oss med. Och varför är det så viktigt att vinna över lejonet? Då tar han ju ändå andra djur. Om vi beväpnar oss mindre, så att lejonet har en chans att ta oss, då offrar vi oss så att ett annat djur sparas från lidandet att bli uppätet. Och då offrar vi oss för att lejonet skall ha lättare att få mat. Lidandet måste demokratiseras igen mellan arterna, istället för så som det nu är, där allt ska tjäna människan, och där människan hela tiden offrar andra arter än sig själva, med sitt överlägsna intellekt, offrar de svagaste för att själv leva i bekvämlighet.
"Kärlek är abdikation", sa den franske filosofen och mystikern Simone Weil (1909-1943). Denna mening har gjort oerhört djupt intryck på mig, ända sedan 2005, och det skulle jag vilja skriva på min gravsten. Vi måste avstå från frestelsen att dyrka människan, och enbart tjäna människan, avstå från herradömet över varandra och djuren, och bli jämlika med hela skapelsen. Vi måste börja tjäna livet istället för att härska över det. Tjäna djuren, tjäna växterna, tjäna ekosystemen. Vi måste pränta detta in i oss om vi skall ha en chans att överleva vårt sekel. Vad innebär det att tjäna djuren? Är det kanske att offra sin bekvämlighet ibland, att låta lejonet ha chansen att äta en själv istället för att äta ett annat djur? Genom att beväpna sig mindre?
Jag menar inte att vi ska sluta tjäna varandra som människor, sluta tjäna människorna. Det har bara blivit en så hiskeligt stor obalans mellan tjänande av människan och tjänandet av ekosystemen och djuren, att det kanske behövs en extra stor dos av djurtjänande och ekosystemstjänande för att balansen mellan människa och natur skall återupprättas. Kanske vi måste tjäna djuren och ekosystemen mer än människan i en tid framöver, för att denna balans skall återupprättas.
Min vän anarkisten Jonas Lundström kritiserade denna offer-inställning, och menade att det var pietistisk korsteologi, som har kritiserats av feminister. Men just Jesus' exempel av uppoffring är faktiskt min bästa behållning av kristendomen, även som ateist. Jonas menade att djuren är egoister av naturen. Men det är inte riktigt sant. Djuren offrar allt för sina barn, och vissa djur riskerar sin egen säkerhet för att varna andra i sin flock för rovdjur eller fiender. Vi människor måste adoptera naturen som vårt eget barn, och ge allt för henom. Sedan i ett senare skede, efter att vi adopterat naturen, kanske hen kan bli även vår far och vår mor, som värnar sig om oss. Men nu ligger naturen där som ett hjälplöst barn som behöver adopteras, utslängd på vägen av oss människor.
* men risken att bli uppäten av lejon i djungeln på stenåldern, var inte större än risken att dö eller skadas i trafiken idag. Det går inte att försvara civilisationen med att man inte vill riskera att bli uppäten, för riskerna är lika stora att dö eller skadas i trafiken.
