för naturens skull

Igår såg jag en av dessa stora anomalier som man ibland ser, och som talar om hur absurd vår civilisation blivit. Jag har sett honom en gång förr, med samma plakat runt halsen som igår, där det står att myndigheterna torterar honom med fjärrstyrd teknologi som läkare opererat in i hans huvud. Jag hälsade på honom denna gång, och frågade om han hade låtit sitt huvud fotograferas (jag menade röntgen och sånt) för att se om det verkligen fanns någon sådan teknologi inopererad i hans huvud, ty det hela lät så konstigt. Han sade att han försökt allt, men läkare och polis hindrar honom från att fotograferas, han har sökt hjälp även utomlands. Jag bad honom att inte ge sig, ty vare sig han inbillade sig teknologin (som liknar på vad en av mina vänner upplevt), eller det verkligen var som han trodde, skulle han vinna på att låta huvudet fotograferas. Men att han möter sådant motstånd när han söker hjälp, säger något om vår civilisation. Det är ett fruktansvärt brott att låta bli att fotografera denna mans skalle med röntgen, oavsett om han är galen eller inte. Är han galen, kan han ha stor nytta av att se på fotografi att han inbillat sig alltihop.

 

Tydligen avfärdas han bara som en galning och rättshaverist, en konspirationsteoretiker.

 

Samma likgiltighet har jag upplevt själv från psykiatrins sida, ja från hela samhällets sida. "Galningar" tas inte på allvar, och man låser in dem, isolerar dem och plågar dem istället för att vänligt tala dem till förnuft igen, och ingenstans får man så lite samtalshjälp som i psykiatrins fängelser. Jag tror denne man råkat ut för denna samma kyla. Hur det än förhåller sig med hans historia, är han en anomali som säger mycket.  

Kvinna i England tvångsvårdad på psykiatriskt sjukhus för att hon kritiserat 5G- och Wifi-strålning, och menat att de skadar hälsan. Läs artikel om det här. Påminner om Sovjets politiska martyrer på sinnessjukhusen. 

 

Men det är inte bara England. De flesta tvångsvårdade i Sverige borde inte vara där, och en hel del är ren åsiktsförföljelse, straff för tankebrott, ren politik (allt är egentligen politik). Det är min erfarenhet, som erfaren tvångsvårdspatient. 

 

Här kan du läsa vad Strålskyddsstiftelsen anser om 5G. Och här vad de anser om Wifi.

 

Jag är inte insatt i ämnet, men som djupt misstänksam mot teknologi, kan du gissa var jag har mina sympatier. Bara att förekomsten av cancer har exploderat under de senaste sjuttio åren, under den tid då superhögteknologin, den trådlösa teknologin och datorteknologin utvecklades, borde få oss att tänka efter. Sedan 1960 har cancerförekomsten ökat med 75 % (jag tror uppgifterna gällde Sverige), alldeles hisnande. Se en artikel om det här. Jag tror denna ökning har många orsaker, men föroreningen av vår planet (strålning är en sorts förorening) tror jag spelar en stor roll. 

 

Bara det att mobilstrålning bidrar till bidöden (se artikel om det här) visar att trådlösa nätverk måste innebära stora risker även för människor. Det är starka saker det handlar om.

Det var en gång en gigantisk låst psykiatrisk avdelning, som rymde tusentals patienter. Den hade alla karakteristika som vanliga låsta psykiatriska avdelningar har idag; fängelselikhet, tvångsmedicinering med gifter som var så starka och farliga att de i vissa fall drev patienter till självmord, spännbältesläggning (att kroppen binds till en säng så att den knappt kan röra sig) och isoleringscell för dem som avvek för mycket, nästan ingenting att göra för patienterna, TV både här och där, bastu en gång i veckan, stränga rutiner som alla måste följa, inga lås på toaletterna, vårdmöten och permission för patienterna ibland, rökrum för de som ville röka, och att vårdpersonalen satt mest i personalbåset, samt fikade en hel del i kafferummet, och pratade sällan med patienterna.

 

Rökrummet ja. Det var personalens  stora passion. De hade arbetat mycket på det, och ansåg det vara helt väsentligt för patienternas välmående. Ibland reformerades rökrummet, så att det skulle bli än mer bekvämt och mysigt.

 

Styrelsen på mentalsjukhuset röstades fram, och det var ofta de som hade bäst planer på hur rökrummet skulle reformeras, som valdes in. En gång ställde en ung psykiatriker upp som kandidat i valet, med parollen; "barmhärtigheten kräver en gemensam tändare på rökrummet". Tändaren skulle hänga i en tråd i rökrummet, så att ingen behövde bli utan tändare. Den unge mannen blev självklart vald in i styrelsen, och fick viktiga positioner. Till slut blev han överläkare på avdelningen. Merit? Stor barmhärtighet mot patienterna, ty han såg till att rökrummet blev bättre och bättre.

 

Det fanns en psykiatriker i styrelsen som inte var som de andra. Han funderade mycket för sig själv, och tyckte att allt inte stod riktigt rätt till. Han bekymrade sig särskilt över saker som liknade tortyr (så som spännbältesläggning), och en gång på ett styrelsemöte, yttrade han sig om detta. Han sade; "Jag tror vi har glömt det viktigaste; att vi inte ska tortera patienter och driva vissa av dem till självmord med våra psykmediciner."

 

De andra blev ytterligt förbittrade över detta uttalande, "hur vågar du", sade de. "Du har inget att göra på detta sjukhus. Du borde vara patient här."

 

Den kätterska psykiatrikern blev genast avsatt från alla sina positioner, och lämnades arbetslös. Inte länge efteråt blev han tvångsvårdad på samma avdelning som han jobbat på, satt i spännbälte, och kemiskt lobotomerad med tunga psykmediciner. Det ryktades att det var för att han kritiserat den psykiatriska avdelningen han jobbat på.

 

Rökrumsreformerna fortsatte, till slut fixades det fåtöljer till rökrummet, och ett intilliggande rum revs för att utvidga rökrummet. Det var nämligen fler och fler som ville röka, ty rökrummet hade blivit avdelningens "helgedom", så mysigt hade det blivit där. Det skrevs digra avhandlingar om den stora "Reformationen" av rökrummet som hade tagit plats, och en "rökrumsandlighet" utmejslades.

 

Men tortyren fortsatte, bl.a. p.g.a. att behandlingen av den kätterska psykiatrikern satte skräck i alla.

O hur ljuvt det är att ha "Andens" vittnesbörd i sitt inre att man är "Guds" barn, såsom aposteln Paulus skriver ”Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.” (Rom. 8:16). Ja, vittnesbördet att man är på rätt väg, på väg mot ljuset (det är väl det detta uttryck betyder)! Jag har haft denna känsla som mest när jag varit i tillstånd som psykiatrikerna skulle kalla "psykos" och "mani", då har jag liksom varit ett med "Kristusanden" inom mig, och vissa gånger har identifikationen med denna ande varit så stark att jag fått "Jesuspsykos", trott att jag varit Jesus av Nasaret reinkarnerad, allvarlig hybris förvisso, men paradoxalt nog har det varit vid tillfällen då jag varit närmast det gudomliga, i den djupaste utblottelsen och förnedringen mänskligt sett, i djupaste heliga dårskap. 

 

Mina Jesus- och messiaspsykoser påminner mig om den muslimska sufimystikern Al-Halladjs (858-922 e.Kr.) öde, han som korsfästes av muslimerna för hädelse, eftersom han i extas hade sagt "Jag är verkligheten", som av muslimer tolkades som en identifikation med Gud, ty "verkligheten" är ett av Guds namn inom islam. Al-Halladj sade också att han vid tillfällen kände sig så ett med Gud att han glömde bort vad han hette. 

 

Mina psykoser har ofta varit en sorts milda extaser, då jag gått så helt in i den andliga verkligheten att jag liksom uppslukats av det gudomliga, som jag då tolkar som naturens ande, det naturliga, det djuriska, vår sanna natur. Men psykiatrin förstår sig inte på sådana här saker, det måste mystiker och schamaner till här för att vägleda sådana själar. Psykiatrin straffar en för att man inte förstår sina extaser utan glider in i andlig förvirring, istället för att hjälpa en att förstå dem, vilket schamaner och mystiker gör istället. För att kunna detta måste man gå en lång andlig väg, vilket psykiatrikerna och psykvårdarna tydligen är för lata och bekväma för att göra, de har inte tid, och heller inte intresse, verkar det som. Det är dessutom farligt i detta samhälle. 

 

Mina Jesus- och messiaspsykoser har aldrig varat länge, jag har ofta snabbt förstått att jag måste tolka min upplevelse av enhet med gudomen symboliskt, inte bokstavligt som om jag var Messias eller Jesus av Nasaret själv. Ja, före psykosen tolkar jag det också symboliskt, men så flippar jag över till att ta symbolerna bokstavligt för en stund, och det är ofta detta som är psykosernas kärna, man klarar inte tolka sina upplevelser, utan tar dom så som dom förefaller en, bokstavligen, rakt upp och ner. 

 

Om detta är sant, då är fundamentalisternas religion psykosen satt i system, ty detta är just bland deras kardinalfel, att de ska ta det bokstavligt som menas symboliskt och det som är mytologiskt i sina heliga urkunder. Men fundamentalistiska sektledare klarar sig oftast undan psykiatrin, ty de vet hur man navigerar sig fram här i världen, de är alltid psykotiska "på rätt sätt". Icke så de heliga dårarna, naiva som hundar. 

Hade man behandlat s.k. "utvecklingsstörda" så som man behandlar "psykiskt sjuka" hade det blivit ramaskri. Tänk er fängelser där "utvecklingsstörda" behandlades för sina abnormaliteter, tvångsmedicinerade med vidriga gifter som plågade dem, satta i spännbälte (att hela kroppen binds vid en säng) och isoleringsscell för alltför avvikande beteende enligt vårdarna. "Psykiskt sjuka" har faktiskt en del gemensamt med "utvecklingsstörda", samma svårighet att klara sig själva i kriser, samma utsatthet, försvarslöshet, psykiska sårbarhet och svaghet, barnlikhet och naturbarnlikhet. Samma ärlighet och föga sinne för anständighet, sociala koder och tabun. Tänk om "psykiskt sjuka" en dag skulle få njuta samma respekt och samma rättigheter i praktiken, som "utvecklingsstörda", istället för att skändas, mobbas och förföljas så som de blir idag (dock, de "utvecklingsstördas" rättigheter behöver också förbättras). Urfolkens "psykiskt sjuka" blir ofta schamaner (inte minst de "schizofrena" bland dem), och det att byn stöttar dem in i en uppgift som passar dem, gör att de kan bota sig själva. De botar sig själva genom att kanalisera sin psykiska avvikelse i fruktbara uppgifter. Men det kan de göra eftersom "andevärlden" inte anses som galenskap, utan som en mytisk och symbolisk verklighet att ta på allvar, som ger kunskap och helande. Men för vårt samhälle är "andevärlden" galenskap, och detta har rättfärdigat förföljelse av psykiskt sjuka istället för att lära sig av "andevärlden". Ja, t.o.m. våra nattliga drömmar anses som psykos (om än ofarlig och nödvändig) av många psykiatriker, som har förlorat sinnet för symbolernas och andlighetens värld, och bara kan tänka i materialistiskt-biologiska termer. Det dom gör med sina gifter är ju att de vill ta kål på "andevärlden", ta kål på andlighet och mytiskt tänkande, så att vi ska tänka med vetenskapens kalla, mekaniska och rationalistiska begreppsvärld, och enbart med detta. Dvs. andligt självmord. Ack, hade psykiatrikerna bara bildat sig mer i humaniora! Då skulle de genast bli mer humana och toleranta, så som det gick för Johan Cullberg, svensk psykiatris "grand old man". Andligt virrvarr och förvirring kan bara botas med sund andlighet, inte med död och kall andlighet. Psykiatrikerna bör sluta vara rädda för andlighet (vilket min psykiatriker är) och ta en kurs i kyrkohistoria istället, ty här behövs gedigen andlig bildning. Psykoser är ofta religiösa, och dessa psykoser existerar inte i ett historiskt vakuum. 

 

Alltså: låt oss försöka förstå och tolka andevärlden, istället för att försöka ta kål på den med gifter. 

Traditionell tortyr av politiska fångar anses av många vara en omöjlighet i vårt humana svenska samhälle, både praktiskt och juridiskt. Professorn i kriminologi och deckarförfattaren Leif G.W. Persson skulle aldrig kunna torteras i ett svenskt fängelse, och gå ut i samhället och berätta om detta utan att det skulle bli ramaskri och stora rättegångar. 

 

Men det finns ett sätt att kringgå allt detta, tyvärr. Det är genom att sinnessjukförklara Leif G.W. Plötsligt blir han helt rättslös, och man får göra närmast vad man vill med honom. Man får fängsla honom i psykiatriska fängelser, plåga honom med vidriga gifter som skadar djupt hans själ och kropp, man får hjärntvätta honom, skrämma honom till lydnad i tankarna, man får stigmatisera honom med fruktansvärda, förnedrande psykiatriska diagnoser (hur låter "schizofren" i de flestas öron. t.ex.?) som han ofta får bära med sig resten av livet, man får lägga honom i spännbälte (att man binder hela kroppen fast vid en säng, så att han knappt kan röra sig) om han inte lyder, man får tvinga honom att leva om han inte orkar leva mer p.g.a. tortyren, bl.a. med tvångsmatning, man får beröva honom plånboken för att han inte ska rymma, man får efterlysa honom med polisens hjälp om han rymmer, man får omyndigförklara honom och sätta honom under förmyndare om han inte är tillräckligt normal med pengar och annat, och man får låsa in honom i isoleringscell på obestämd tid om han inte är lydig, utan någon rättegång. Ja, allt detta utan någon rättegång. Och sen, när han kommer ut från det psykiatriska fängelset, nerdrogad och kemiskt lobotomerad av utspekulerade gifter, kommer han att få svårt att få någon av hans vänner att bry sig om det som har hänt, ty han är ju sinnessjuk, och han ska ju "vårdas" på detta sätt. Ja, vi ska "ta hand om honom" på detta sätt, det är för hans eget bästa, och påstår han något annat, så är det en del av hans sinnessjukdom och rättshaveri, dvs. "han har inte sjukdomsinsikt", som psykiatrikerna säger. Dom kan tysta det mesta av kritiken med detta. 

 

Vad baserar jag detta på? Egna bittra erfarenheter. Bara med den skillnaden, att Persson har mycket större chanser än jag att få någon att föra hans sak efter att han släppts ut från psykiatrifängelset. Jag har inte ens råd. Men inga av mina vänner har någonsin försökt hjälpa mig att föra min sak, varken ekonomiskt eller på andra sätt, inte när jag varit inlåst och inte när jag kommit ut (jag har varit tio gånger tvångsvårdad). Jag har inte ens själv orkat ta tag i det, det känns så hopplöst. Jag har så lite status att ingen bryr sig, mig kan man trampa på hur mycket man vill utan att någon ryter till. Ja, vem har skrivit ett enda ord i offentligheten om psykiatrins förföljelse av mig? Inte någon, vad jag vet. Mina plågor räknas helt enkelt inte. Och det samma gäller alla stackars dårar som är för sköra och för svaga och bräckliga för att stå upp för sig själv och för att ha någon annan som står upp för dom. Det är dessa som blir plågade mest, dom får man göra vad man vill med utan att någon ryter till, för de är inte värda något, tydligen, har ingen status. Samhället har en lång tradition av att trampa på de svagaste mest, eftersom de inte kan försvara sig. Det får en att koka av vrede. 

 

Dårarna har sällan gjort en fluga förnär, utan har ofta bara gjort underliga saker som inte passar in, och tänkt underliga tankar som ingen vill veta av. Jag räknar dom som politiska fångar, tankefrihetens hjältar. Allt är nämligen politiskt, även dårarnas tankar.  

 

Martyrernas blod ropar under altaret (se förra blogginlägget). 

Psykiatrin klipper av en människas naturliga psykiska evolution med giftiga droger, precis som civilisationen har klippt av mänskligheten från dess naturliga evolution i naturen med hjälp av teknologins giftiga drog. Civilisationen tål inte att någon människa återknyter till denna naturliga evolution, dessa skall göras lika själsligt döda som alla "normala". Vi ska nämligen inte evolvera, vi ska stagnera till lydiga maskiner i fabrikerna, i arbetslivet, till lydiga kuggar i civilisationsmaskineriet överlag. Nåde den som inte fogar sig i detta, dens själ ska förstöras av psykiatrin med giftiga droger, så att denne tvingas till lydnad, skräms till lydnad.

I denna vår underliga värld räknas psykiatrins martyrer aldrig som riktiga martyrer, de har inga kyrkor som minns sig, de räknas istället bland de "förtappade" av många. Deras död som drivs till självmord av psykiatrin räknas heller aldrig som martyrdöd, utan är en skam, ett brott som leder dem till helvetet, enligt många religiösa fundamentalister. Men psykiatrin och dess historia är full av heliga dårar och obekväma oliktänkare som förföljts för sina märkliga åsikter, full av ljuvliga varelser som gjorts mer och mer sjuka av den grymma behandlingen och medicinerna. Det har ofta börjat med en ringa avvikelse i beteendet eller psyket, som sedan drivits till vanvett av civilisationens grymhet, genom stigmatiseringen, drogerna, utanförskapet och ensamheten. Detta räknas inte som martyrskap, ty det ser inte ut som sådant, och det som inte ser ut som martyrskap räknas inte som martyrskap av samhället, oavsett hur martyriskt det är. Det är nämligen ytan och fasaden som räknas.

 

Jag känner personligen några sådana här martyrer som manglats sönder i samhällsmaskineriet, främst den finske anarkoprimitivisten Ronja Aarniala, och om henne är kyrkofadern Tertullianus ord sanna, att "martyrernas blod är de heligas utsäde", hennes mod i kampen ger mig mod, och hennes väsen ekar i mitt fortfarande.

 

Psykiatrins martyrer är tankefrihetens och den psykiska frihetens martyrer, martyrer för rätten att få växa vilt i sina tankar och i sitt psyke, naturligt och fritt utanför de stela normerna, rätten att få famla i mörkret efter sanningen, som vi aldrig kan nå om vi inte vågar famla, treva och lära oss genom våra felsteg. Rätten att få ha livs- och utvecklingskriser i fred och ro, utan att någon ska blanda oss i dem med påtvingade giftiga droger. Rätten till vår psykiska integritet, med andra ord.

 

Heder åt alla dessa martyrer, detta blogginlägg är tillägnat deras minne, må de bland dem som är döda vila i frid, och må de få sin upprättelse en dag, kanske i någon martyrhistorik den dagen när mentalpatienter vunnit sina mänskliga rättigheter och det inte längre är ett brott att ha en livs- och utvecklingskris.

Mina erfarenheter med psykiatri och psykmediciner är så tunga, att jag nu förstår varför alla ställer sig så lydiga in i leden. Små avvikelser från den psykiska normen får ju folk att fundera på om man behöver "vård". När jag skulle hoppa av studierna i Åbo för att bli hemlös och luffare, fick jag strax veta av en av mina vänner att jag behöver "vård". Jag var vid den tiden fullt psykiskt frisk.

 

Denna samhällets fascistoida väktarmentalitet måste göra oss extra barmhärtiga mot de civiliserade, som är allt annat än fria, utan är i fångenskap och slaveri, trots att de har en självbild av att vara de mest emanciperade i mänsklighetens historia. De har nämligen införlivat samhällets förtryck så i sig att den känns "naturlig". Ungefär som en toppidrottsman kan känna det naturligt att pressa sig till det yttersta i en tävling i VM, eftersom han tränat så mycket och gjort detta till ett med sig. Kvar står faktumet att toppidrotten är något djupt onaturligt, helt okänt för resten av djurriket, och leder ofta till skador. 

Psykmediciner och droger är lite som kärnkraftverk: Allt går bra så länge man har uran/droger, men när dessa tar slut i en civilisationskollaps, blir det lätt härdsmälta, då man måste trappa ner i lång tid om man ska undvika detta. 

 

Måtte vi avveckla kärnkraftverken, drog- och psykmedicinsindustrin så snart som möjligt, så vi minimerar framtida katastrofer. 

Romantiken är livets hjärta, därför är det så allvarligt när psykiatrin dödar den romantiska själen med giftpiller. Men romantiken överlever som ett frö i anden (min definition på anden: det som inte psykmediciner kan förstöra, personlighetens kärna), och skall spira och gro en gång. Gråt därför inte, ni som blivit skadade av psykiatrin på detta sätt.  

Var barmhärtig mot galningar som har messiaspsykoser (att de tror sig vara messiasar), dessa kan helt enkelt vara desperata, förtvivlade försök att sträcka ut sin hand för att försöka rädda världen, en reaktion på att du och jag gör så lite messianska grejer. Lite i känslan av "Om inte jag, vem?!" Döm inte denne galning för hårt, var inte för snabb med galningsstämpeln och hybrisstämpeln, utan gå istället in i dig själv och fråga dig själv vad du har gjort som tvingar fram en sådan desperation hos folk. 

Åren 2010-2011 dagdrömde jag om att psykiatriprofessor Thomas Szasz, som var med och startade Kommittén för mänskliga rättigheter (KMR), psykiatrins internationella bevakare och främste kritiker, skulle bli den som vann åt oss våra mänskliga rättigheter (den främste av dessa, alltså) i praktiken, bortom politikernas floskler. Det måste liksom vara en spränglärd herre, en psykiatriker. Han dog tyvärr ganska snart efter detta, 2012. Utan att se sina drömmar uppfyllda.  

 

Vem blev mitt nästa hopp? På sistone har jag läst Peter Götzsche, den danske läkaren och professorn (visserligen inte psykiatriker), som med sin bok "Deadly psychiatry and organized denial" 2015 har blivit ett stort namn inom den globala antipsykiatriska rörelsen. Boken finns också på svenska, se här. Men är det det att Götzsche inte är psykiatriker, som gör att han inte slår igenom? Även Götzsche är rätt gammal, 69 år. Vi får hoppas på honom. 

 

Robert Whitaker är också ett mindre namn att hoppas på, och är yngre. Han är vetenskapsjournalist. 

 

Dock, det finns ännu bättre och ännu tyngre namn. En sådan är Peter Breggin, spränglärd och erfaren psykiatriker, med många boktitlar bakom sig. Det finns flera artiklar om honom även på svenska, se t.ex. här. Han är dock rätt gammal, 82 år. Men han måste väl kunna rädda oss, om någon? Ska han hinna? Vad jag väntar är något slags global rättegång mot psykiatrin, ratificeringar av konventioner om mänskliga rättigheter (se t.ex. denna) verkar inte fungera här. Det är för mycket pengar med i spelet. Psykiatrin måste helt enkelt tvingas betala skadestånd till alla sina offer, och skrämmas till lydnad med detta. Kanske måste man fängsla vissa också? De har gjort hisnande brott mot mänskligheten. 

1. That all human beings are created different.That every human being has the right to be mentally free and independent.

 

2. That every human being has the right to feel, see, hear, sense, imagine, believe or experience anything at all, in any way, at any time.

 

3. That every human being has the right to behave in any way that does not harm others or break fair and just laws. That no human being shall be subjected without consent to incarceration, restraint, punishment, or psychological or medical intervention in an attempt to control, repress or alter the individual’s thoughts, feelings or experiences. 

 

(Från Will Halls bok "Harm Reduction Guide to Coming Of Psychiatric Drugs" 2012, s. 11, som kan läsas gratis på nätet här)

Folkbildning är den bästa medicinen mot "psykos" och galenskap. När det blir en demonstration i Stockholm mot psykiatrins förtryck, ska jag gå med en stor plakat där det står: "Ge oss folkbildning, inga jävla psykmediciner."

Nu har jag skrivit färdigt min antipsykiatriska bok "För mentalpatienters rättigheter", som jag hoppas något förlag, t.ex. Ordfront, skulle publicera nån gång, vilket jag tvivlar på, eftersom den är så radikal. Nå, jag har lagt ut den på Internet Archive, så alla kan läsa den om de vill, här (går att läsa om några timmar efter detta inläggs publicering). Måtte många psykiatriker och psykpatienter läsa den.

 

Här hittar ni några av orsakerna till varför jag håller på att sluta med mina mediciner. Nu går jag på en fjärdedels dos, och livet börjar komma tillbaka till min själ efter fem års vinter. Det främsta tecknet på att livet återvänt, är att jag inte attraheras längre av Guy McPhersons idéer om "near-term human extinction" på det sättet att jag finner tröst i detta och vill läsa om det. Jag tycker inte heller längre att jag inte är värd att leva, och att mänskligheten egentligen borde göra slut på sig (säger något om vilken andlig vinter jag befunnit mig i) för att rädda naturen. Nej, nu vill jag av hela hjärtat att mänskligheten skall överleva med resten av naturen, och tänker göra allt för att detta skall lyckas, även om det skulle innebära en del förföljelse. Jag har dock lärt mig av mina misstag, och aktar mig för psykiatrin. Det finns listigare sätt att kämpa mot Babylon än att klottra på väggarna och släppa djur fri. Det är dit jag rör mig nu, mer och mer. Att kämpa på sätt som inte vår tids inkvisitorer kan hindra. Jag försöker även förstå mina tidigare psykoser i ljuset av allt jag vet nu, och märker att jag har svårt att demonisera dem på det sättet som psykiatrin gör för att rättfärdiga sitt våld, istället ser jag förtvivlans och desperationens underliga logik och underliga mytologiska sanningar i dem, något psykvårdarna verkar vara för lata för att förstå, de saknar helt enkelt folkbildning. Man måste kunna lite kyrkohistoria för att förstå psykosen.

 

Men en otrolig sak har även återvänt genast när jag gick ner till en fjärdedelsdos; min gamla morgoneufori, som jag känt då och då så länge jag sovit ute i skogen som hemlös, mest i början av mitt hemlösa liv. Är det någon annan här som har morgoneufori? En lätt eufori, en förväntansfull livslust, känslan "Åh, en ny dag! Vad ska det hända för spännande idag?" Denna morgoneufori har varit borta i fem och ett halvt år nu. Så länge jag ätit mina mediciner efter senaste psykiatriska tvångsvård. Jag sover också mycket mindre nu, förr kunde jag sova elva, tolv timmar, och sedan låg jag ofta en timme i sängen och bara ville återvända till sömnen, helt tills det blev så obehagligt att ligga i sängen att jag stod upp. Andlig vinter, någon? Snacka om att inte ha aptit på livet.

 

Jag känner också en underlig kraft och värme i själen, som jag inte känt på fem och ett halvt år. En kontakt med jordens livgivande krafter. Inte på ett romantiskt sätt, utan på ett djuriskt sätt.

 

Jag känner en härlig lust att gå till handling för naturen och livet, och instämmer i de ord jag hörde ropas på klimatmarschen igår: "Take action, so we can get some satisfaction!" och "We are unstoppable, another world is possible!" Ingenting är så hälsosamt för psyket som att kämpa för livets framtid!

 

Den etablerade psykiatrin har blivit expert på att döda själen istället för att läka den, det är jag ett vittne på. Och jag har tunga namn som stöttar mig i denna åsikt, bl.a. den danska läkaren och professorn i inremedicin, Peter Götzsche.

 

 

 

Jag har nu varit 14 dagar på en fjärdedels dos Zyprexa (mitt s.k. "antipsykotiska" gift), 5 mg per kväll. Inte stor skillnad märks, jag sover dock mindre.

 

Det känns som om jag aldrig kan få tillbaka mitt romantiska känsloliv och min sexlust (jag är impotent p.g.a. giftet), som om dessa saker blivit avhuggna i mig, som i en lobotomi (antipsykotika har kallats kemisk lobotomi av många). Mina spröda romantiska känslospröt är brutalt avhuggna (och detta kallar de "medicin", ja "terapi"), jag kan inte ens återuppleva med känslorna hur det var att ha den romantiska själen intakt, minns det bara rent intellektuellt. Men en sak har inte psykiatrikerna lyckas hugga av i min själ, och det är kontakten med naturen, med sanningen, verkligheten. Kanske de hade velat ta det också från mig (med tanke på hur de verkar hata den naturliga vildheten), så att deras egna brott mot livet inte skulle bli belysta av mig (jag har sammanställt en antipsykiatrisk bok av gamla blogginlägg, väntar på publicering i pappersformat, kan läsas på nätet här)? De vill ju ha underdåniga patienter, avskurna, alienerade från naturens krafter, såsom de själva. 

 

Min kontakt med naturen känns lite starkare, inte på ett romantiskt sätt, utan på ett liksom jordat sätt, som kontakt med jordens livgivande krafter. Som ett svagt, milt ljus i själen (var det detta ljus kardinal Newman sjöng om i psalmen "Led milda ljus"? Se texten till den här). Jag har upplevt det förr, en gång, mycket starkare, när jag slutade brått med medicinerna 2012, men det slutade i s.k. "psykos". Livet blev för starkt i mig (säger något om hur starka droger/gifter det är fråga om, att ens själ blir för levande om man slutar med dom. Något av en djävulsk upp-och-nervänd drog, som dödar själen istället för att stimulera den som cannabis gör). Denna gång trappar jag ner på giftet över ett helt år. Ska äta 5 mg i fyra månader. Jag är på säkra sidan, vissa psykiatriker, som Edward M. Podvoll, rekommenderar tre månaders nertrappningstid (så i hans fantastiska bok "Galenskapens förförelse. Om psykosens väsen" 1990, som jag nyss läst på Tittis tillrådan, den bästa psykiatriska bok jag någonsin läst. Den rekommenderas även av Johan Cullberg, svensk psykiatris grand old man). Jag tänker ha fyra gånger så lång tid. 8 månader är avverkade. 

Igår var jag för andra gången på en rättegång mot en vän till mig som har diagnosen schizofreni och åtalas för hot mot tjänsteman och på helt fel grunder för brott mot knivlagen (han bar ett svärd i en väska som han skulle ta till värdering hos en antikhandlare i Gamla Stan). Åklagaren vill att min vän ska dömas till rättspsykiatrisk "vård" (han har varit tidigare i en sådan "vård" för att han slagit till en polis i ett rymningsförsök från tvångsvården).

 

Detta är första riktiga rättegång som jag bevistar. Ingen av min väns vänner fick vittna i rättegången, eller säga något alls. Karaktärsvittnen är förbjudna i Sverige. Jag med flera andra (bl.a. min väns advokat) tyckte åklagarens yrkande om rättspsykiatrisk "vård" var trams. Min vän är inte farlig, och hoten mot tjänstemän var uttalade i djup psykos, som han kom ut ur efter ett tag. Åklagaren yrkade på att man inte visste vad min vän kunde göra i psykos, han kunde ha satt eller komma att sätta i verket sina hotelser. Vilket bara visar vilka fördomar det finns mot mentalpatienter, som om man är mer våldsam bara för att man har psykos. Så är inte fallet (se denna artikel).

 

Rättegången fick mig att tänka över hur vi behandlar några av vårt lands bräckligaste och sköraste, mentalpatienterna. Tänk dig att domstolen skulle, om den lyckades fälla min vän, skicka honom till en nazistisk organisation i Stockholm, som skulle fängsla honom och "bota" honom med vidriga metoder, som straff. Och tänk dig att min vän dessutom hade Downs syndrom eller var s.k. "utvecklingsstörd" på annat sätt (vilket inte min vän är). Jag gör detta tankeexperiment eftersom mentalpatienter inte sällan är lika sköra och sårbara och värnlösa som "utvecklingsstörda" (ingen jämförelse i övrigt, mentalpatienter har oftast normal intelligens *), ja lika utan rättigheter som dem, alltmedan psykiatrin har en fruktansvärd historia av tortyr och ofattbar grymhet (se denna artikel, författaren till den glömmer dock att tvångsmedicinering med psykofarmaka är en slags kemisk lobotomi, och kan vara mycket obehaglig och plågsam), som gör den jämförbar med nazismen, om inte i kvantitet (inom ett land), så i kvalitet. Skillnaden är mer att psykiatrin torterat och förnedrat i det tysta, några få offer i taget i varje stad, och istället för att mörda människor, driver den dom ibland till självmord (mord har dock förekommit inom psykiatrin, genom medicinförgiftning (se denna artikel), men det är ovanligt). Dock, detta har skett och sker över hela världen, och har pågått i åtskilliga hundratal år, medan nazisterna härjade enbart inom Tredje Rikets gränser och de länder de ockuperade, under en period på drygt ett decennium. Psykiatrin idag har ännu inte gjort helt upp med sin mörka historia, genom att de fortfarande torterar och plågar några av samhällets sköraste, nu på ett mer subtilt sätt.

 

Att tänka djupare över vad som försiggår i rättegångar mot mentalpatienter, och se på det i lite större historiskt sammanhang, gör att åklagarna och domarna kommer i ett helt annat ljus. Ja, man ser hur lite de verkar veta om psykiatrin och dess grymhet, hur lite samvete de har, hur de bara lyder order och lyder regler, när de är beredda att överräcka en försvarslös och ganska oskyldig patient till en av de grymmaste organisationer historien och nutiden känner, psykiatrin, med miljontals självmord på sitt samvete, självmord som ofta kommer av den omänskliga behandling patienten får av samhället och psykiatrin (vilket särskilt KMR, Kommittén för mänskliga rättigheter, psykiatrins väktare globalt, har påpekat, se t.ex. artikeln "Psykofarmaka bakom majoriteten (86%) av alla självmord", i detta tidskriftsnummer). Jag har själv drivits flera gånger till självmordstankar av psykiatrins behandling av mig. Och jag har aldrig varit i rättspsykiatrisk "vård", som är värre än den vanliga "vården".

 

Allt detta bekräftar bara vad ekoförfattaren Derrick Jensen skriver i sin bok "Endgame" (2006), att våld från högre håll mot personer lägre nere i hierarkierna tillåts i stor och brutal mängd, och ofta går helt ostraffad, medan varje liten våldshandling, om än aldrig så liten, från lägre håll mot personer högre uppe i hierarkierna, är otänkbar, och bemöts med ramaskri och fruktansvärda straff. Vart har ridderligheten tagit vägen, kan man undra.

 

Var varsam med våra bräckligaste, och sluta hora andligen med fascistoida organisationer, bäste domare.

 

Min vrede över allt detta påminner mig om filmen "Dead Man´s shoes", som gjorde djupt intryck på mig 2007. Huvudpersonens bror var "utvecklingsstörd", och hade mobbats starkt av ett gäng missbrukare, de lät bl.a. en kvinna våldta honom, och förde honom ut till en gammal ruin utanför stan som de kallade "The devil´s house". Den "utvecklingsstörde" grät och ropade "I don´t want to go to the devil´s house!", men de släpade honom dit, och lämnade honom där ensam. Han hängde sig sedan i ruinen, av skräck och förtvivlan. Hans bror fick veta allt detta, och blev så vred att han beslöt sig för att hämnas. Han sökte upp alla förövarna, en efter en, och mördade dem efter att ha skrämt vettet ur dem. När han kom till siste man, tog han honom ut till ruinen, men där bad han förövaren att mörda sig, han tyckte att han blivit ond av all hämnd, och förverkat rätten att leva. Förövaren vill inte, men övertalas till sist. Så slutar filmen.

 

Psykiatriska avdelningar, och inte minst rättspsykiatriska sådana, var alltid något spöklikt för mig, något ohyggligt, innan jag första gången tvångsvårdades, ja ett "The devil´s house" som man riskerade att hamna i på livstid. Jag tror att många har samma känsla. Och det är dit vi för våra största outsiders, våra underliga filurer, några av de bräckligaste och sköraste vi har. Undra på att jag är vred. Jag vill inte hämnas som i filmen, men jag "hämnas" på mitt icke-våldsliga sätt genom att skriva detta, medverka till att vi ställer mobbarna och torterarna av några av våra bräckligaste till svars.

 

 

* Dock, när jag riktigt tänker efter, skulle jag inte vilja säga att "utvecklingsstörda" är störda eller mindre intelligenta, de är bara annorlunda, intelligenta på ett annat sätt, mer som naturbarn och icke-mänskliga djur (att säga så är inte förnedrande enligt mig, jag sätter de icke-mänskliga djuren mycket högt, kanske inte andra gör det, och uppfattar det som kränkande). Jag tycker inte heller djur är mindre intelligenta än människan, de har bara utvecklat andra former av intelligens, precis som de "utvecklingsstörda". Och hur intelligent är atombomben och naturförstörelsen egentligen? Att tänka över detta får en att omvärdera tesen om att "utvecklingsstörda" skulle vara en lägre sorts människor, "störda" på nåt sätt. Jag tycker de är fantastiska. Men samhället talar på ett mobbande sätt om dem, vilket gör mig ont. Folk har förvridna uppfattningar om vad som är intelligens, de värderar mest den matematiska, "logiska" och analytiska intelligensen som givit oss atombomben. Kolla bara på våra IQ-tester. En psykolog testade en gång min intellektuella nivå med psykologiska tester, efter att jag insjuknat i schizofreni, och det var en plåga, så vidriga var testerna. Det var bara en sorts intelligens som gällde; den som skapat atombomben. Den intelligens som ofta inte ens kan lista ut att psykiatrin är en plågoande, en bödel, en förtryckande mobbare av bräckliga själar. En intelligens som ännu mindre står upp för mentalpatienternas rättigheter.

Som erfaren mentalpatient med ca. tio tvångsvårdsvistelser på psykiatriska avdelningar, anser jag mig kapabel att säga något om hur vi ska förbättra mentalvården, så att den blir bättre inte bara för personalen, men även för patienterna, först och främst. Jag har tidigare här på bloggen skissat på ett alternativt system för psykiatrisk tvångsvård, men vägen är lång dit, så kanske det vore på sin plats med att säga något om vilka de första stegen skulle kunna vara:

 

Den viktigaste förändringen vore att se till att tvångsvårdade patienter får samtala mer med friska människor på avdelningen. Så som det nu är, enligt min erfarenhet, samtalar mentalpatienterna mest med andra mentalpatienter på avdelningen, vilket ofta inte hjälper så mycket, eftersom de andra mentalpatienterna inte tänker klart och är för fulla av sina egna problem. Man bör utbilda sina psykvårdare så att de lär sig att ta kontakt med patienterna och inte bara sitter på kafferummet eller i båset och samtalar sinsemellan. De kan t.ex. boka tid med patienter för terapeutiska samtal (detta behöver inte vara förbehållet psykoterapeuter), där de reder ut patientens trassliga tankar tillsammans med henom. Samtal och dialog är något av det viktigaste för tillfrisknandet, och det är det allt, allt för lite av. Personalen bör också försöka skapa relationer med patienterna baserat främst på tillit, inte främst på maktutövande, detta senare händer allt för lätt genom att det vapen som patienterna nästan fruktar mest, tvångsmedicinering, används på alla tvångsvårdade. Alltså bör man diskutera om det verkligen bygger upp tillitsförhållanden att tvångsmedicinera fredliga patienter som knappt gjort en fluga förnär, bara trasslat in sig livsproblem, vilket är rätt många av de som är på avdelningen. Ska man tvångsmedicinera, vilket jag är emot, ska det i såfall vara i yttersta nödfall, med riktigt farliga patienter. Jag tycker det är klokare att sätta verkligt våldsamma patienter i isoleringscell, än att tvångsmedicinera dom eller lägga dom i spännbälte. Dessa senare metoder anser jag vara övervåld, ja rentav en slags våldtäkt.  

 

Sedan bör staten prioritera psykoterapin inom psykiatrisk tvångsvård, så att alla patienter får psykoterapi av en utbildad psykoterapeut minst en timme, två, tre gånger i veckan. Jag har aldrig fått det de gånger jag varit intagen. Det är helt ofattbart. Jag har knappt fått samtalsterapi med psykvårdarna. Jag har inte haft tillit att uppsöka sådan själv heller. Psykvårdarna har inte varit värda min tillit, helt enkelt. Detta måste man ta en titt på inom vården, och försöka bygga tillit, inte underkastelse. Tillit är faktiskt den sköra tråd vår tillvaro hänger på, och utan tillit fungerar ingenting. Att bygga tillit och fungerande relationer är djupt undervärderat inom psykiatrin, där man mer tror på makt och tvång som det som kan läka psyket. Ofattbart. Läkarna skulle aldrig erkänna detta, men det är den bistra realiteten, och har sina orsaker rent historiskt, i en historia som är så full av skändligheter och tyranni att man blir matt, och inte minst, rädd. 

 

Hur ska vi förebygga de grova kränkningar av patienter som jag fått bevittna allt för många gånger under mina vistelser på psykiatriska avdelningar? Hur ska vi förebygga förnedrande behandling, som bara skapar rädsla och underkastelse, inte tillit? Man blir ju inte frisk bara för att man blir lydig i sina tankar, lydig mot den psykiatriska överheten (det är ofta detta som felaktigt tas för tillfrisknande på psykiatriska avdelningar). Jag tror vi måste börja med att ge de förtryckta en röst i samhällsdebatten. Vi måste organisera oss, och kommunicera förtrycket. Kanske skrivargrupper på psykiatriska avdelningar vore en bra sak att börja med. Skrivargrupper som påminner om "Skriv ditt liv"-gruppen inom psykosociala föreningen Sympati i Helsingfors, en mentalhälsoförening, en grupp som jag var med i en tid 2014-2015. Vi skrev texter under rubriken "Jag minns" och läste upp dem för varann, och kommenterade varandras texter. Till slut samlades en del texter till en bok (mina texter hann aldrig komma med i en sådan). Något liknande skulle kunna göras på psykiatriska avdelningar, och staten skulle kunna ge understöd åt tryckningen av sådana böcker, som gärna skulle få ges ut på de större förlagen. Det måste komma ut i offentligheten hur man behandlar psykpatienter, det måste luftas, debatteras. Man måste ha allmänhetens insyn, och patienterna måste kunna få sin röst hörda i offentligheten. De borde också uppmuntras att blogga, vilket kan lätt göras under vistelsen på psykiatrisk avdelning genom att man har en bokningsbar dator i ett rum, vilket man ibland har haft under mina vistelser i tvångsvården. Bloggarna skulle kunna samlas på någon sida för mentalpatienters rättigheter på nätet, med länkar till varje blogg. Kontakt med advokater måste också bli lättare att ordna. Men vad ska advokaterna göra när psykiatrilagen sanktionerar förnedrande behandling? De får i såfall ge röst åt patienters klagan i offentligheten. Advokater bryr sig idag allt för lite om mentalpatienters mänskliga rättigheter, kränkningarna mot dem räknas liksom inte, de är mindre värda, dem tror man inte, de är galna rättshaverister och konspirationsteoretiker. 

 

Slutligen vore det bra om det fanns mer att syssla med på avdelningarna. Man borde satsa mer på ergoterapi, arbetsterapi. Sånt finns allt för lite för tillfället, istället är man utlämnad åt sina destruktiva tankar och medpatienternas dåliga omdöme. Det finns en tomhet och en apati på avdelningarna som känns tung att bära. Så är min upplevelse. Dagen måste fyllas av något, frivilligt, så att man inte blir sittande framför den intelligensbefriade TV:n, som inte ger en något hopp (detta är min upplevelse), utan bara spyr ut det som gjort en sjuk; ett galet samhälle avskuret från meningsfulla sysslor, avskuret från naturen och den urgamla community-känslan i stammen. Kommer man på kant med samhället genom galenskap, är risken stor att man blir kulturellt isolerad, ingen för ens talan i kulturen eller politiken, man är som en spetälsk som får leva avskild från resten av samhället. Detta är grymhet, vi måste råda bot på detta. Mentalpatienterna bör inkluderas i värmen och gemenskapen i samhället, de får inte bli utfrysta. Men detta kräver förstås att vi bygger ett helt annat samhälle, från grunden av. Vårt samhälle är så ruttet att något annat måste till. Och genom att mentalpatienterna inkluderas och får delta i samhällsdebatten, genom att de ges en röst, kan vi också göra oss av med de karikatyrbilder av de "sinnessjuka" som man fortfarande inte gjort upp med i större skala, nidbilden och schablonbilden av den "galne". Jag har aldrig sett några sådana personer under alla mina vistelser i tvångsvården, de tillhör filmernas och böckernas värld (tänk t.ex. på hur de mentalsjuka är karikerade i Tintin-böckerna, t.ex. i "Faraos cigarrer"). Alla jag mött på avdelningarna har varit rätt så normala i jämförelse med denna karikatyr. Jag är själv en av dom "sinnessjuka" som inte känner igen sig i andra människors karikatyrbild av den mentalsjuke.