för naturens skull

Leo Tolstoj i boken "For Every Day" 1909: "Death is a change in our body, the greatest and the final change. We all experience many changes in our bodies: once we were naked little pieces of meat, then we became infants, then we grew hair and teeth, the teeth fell out and new ones grew, a beard began to grow, then our hair turned gray and fell out, and we were never afraid of any of these changes.

 

Why are we afraid of the final change?

 

Because no one has told us what happened to them after this change. But really, when a person leaves our town and doesn’t write, no one says that he doesn’t exist or that things are bad for him where he went. They only say that we have no news of him. It’s the same thing with those who have died: it means only that we know nothing about what will happen to us after this life. But the fact that we can’t know either what will happen to us after death or where we were before this life began only shows that we haven’t been given the ability to know, because we don’t need to know. We know only one thing: our life does not consist of changes in the body, but in that which lives in the body. And the soul lives in the body. And for the soul there is neither a beginning nor and end." (October 30, entry 2)

 

The lake of Innisfree

I will arise and go now, and go to Innisfree,
And a small cabin build there, of clay and wattles made:
Nine bean-rows will I have there, a hive for the honey-bee;
And live alone in the bee-loud glade.

And I shall have some peace there, for peace comes dropping slow,
Dropping from the veils of the morning to where the cricket sings;
There midnight’s all a glimmer, and noon a purple glow,
And evening full of the linnet’s wings.

I will arise and go now, for always night and day
I hear lake water lapping with low sounds by the shore;
While I stand on the roadway, or on the pavements grey,
I hear it in the deep heart’s core.

(William Butler Yeats, 1865-1939)


Översättning av Karl Asplund:

Innisfree: 

Jag vill stå upp och vandra, vill gå till Innisfree
och bygga mig en hydda av läkt och av ler,
så nio rader bönor och odla eget bi
och i den tysta gläntan slå mig ner.

 

Och där skall friden komma, den skall komma som en gråt
av dagg ur morgondimman, när syrsan sjunger skyggt,
var natt är full av silverljus, var dag av purpurståt
och kvällen full av hämplingvingars flykt.

 

Jag vill stå upp och vandra, ty dag och natt mig når
små vågors kluck mot stranden som slag av silverhamrar.
Om jag på vägen vandrar och på gråa gator går,
jag hör det, hör det djupt i hjärtats kamrar.

 

 

Min kommentar: Dikten Innisfree hör till den engelska lyrikens främsta pärlor, och har ett drag av nationalromantik, naturromantik och naturmystik i sig, längtan till landsbygden, längtan till det enkla bondelivet på landet. Det påminner om Tolstoj, ja man hör rentav en ton av urgammal permakultur i den; "och bygga mig en hydda av läkt och av ler" (läkt betyder långt, tunt och smalt trävirke). Inom permakulturen idag är det populärt med att bygga hus av lera, och den har samma längtan till landsbygden som Yeats har. Yeats föreställer sig att han ska finna friden på landsbygden, och att denna frid ska komma över honom som en gråt (enligt Asplunds tolkning), spontant och utan strävan. Han längtar bort från staden, och upplever att han, när han "på gråa gator går", dvs. går i staden, nås av tonerna från naturens paradis på landsbygden, som han hör djupt i sitt hjärtas kamrar.

 

Denna dikt gjorde ett outplånligt intryck på mig när jag läste den för första gången (jag tycker Asplunds översättning är nästan bättre än originalet!), och jag tonsatte den även ganska snart (jag har inte skrivit ner melodin, men minns den, den är en variation av en av Edvard Griegs melodier). Den uttrycker så mycket av vad jag står för, och jag upplever den även som en särling bland de gamla dikterna; den ekologiska medvetenheten var ofta inte artikulerad på Yeats tid och före honom. Yeats sätter ord på något som inte hade namn den gången, innan miljörörelsen uppstod. Mycket var ju ekologiskt på Yeats tid, i slutet av 1800-talet, innan bilarna och flygen kom. Allt jordbruk var ekologiskt. Luffare fanns det gott om (Yeats ville luffa till Innisfree!). Det var när jordbruket industrialiserades och bilarna och flygen kom, som miljörörelsen uppstod - naturförstörelsen hade helt enkelt gått för långt, industrialismen hade gått för långt. Jag undrar om miljörörelsen känner till Yeats´dikt, om inte, så hoppas jag denna rörelse upptäcker den snart, den är så vacker. 

 

På The Anarchist Library finns en fin essay om Leo Tolstojs anarkism (som jag skrivit om här på bloggen tidigare), den kan läsas här.

 

Uppsala Nya Tidning skrev 2016 en fin artikel om täckodling (en av permakulturens grundpelare), "Täckodling spar tid och pengar", som kan läsas här.

Jag tycker mycket om socialismen när den är som bäst, dvs. när den inte är statssocialism av sovjetisk typ, utan gräsrotssocialism, anarkosocialism. Kärnan i denna typ av socialism är utrotandet av alla klasskillnader, att det inte skall finnas rika och fattiga, att alla ska vara jämlika, inte bara i teorin, utan även i praktiken.

 

En tänkare som hyser denna sorts socialism till sin yttersta spets, är den ryska författaren Leo Tolstoj (1828-1910) (som inte är utan skuld i att ryssarna valde statssocialismen på 1900-talet), som ville utrota klassamhället, och menade att det endast lät sig göras om stadskulturen lades ner, och alla återvände till det enkla självförsörjande bondelivet, utan herrar som levde på deras arbete. All flärd och lyx skulle läggas ner, eftersom detta alltid går på bekostnad av någon, och fostrar klasskillnader. 

 

Men vad påminner detta om? Är inte detta den klassiska formen av primitivism, som Rousseau och Thoreau förespråkade? (Tolstoj var förresten djupt påverkad av Rousseau, som han tyckte mer om än någon annan modern författare)

 

Och påminner inte detta även om den moderna formen av primitivism, som bl.a. filosofen John Zerzan förespråkar, och som ofta lutar åt det som kallas "anarkoprimitivism", ett liv i enkelhet och frivillig fattigdom, utan herrar, med urfolken som förebilder?

 

Jag tror det. Tolstoj var en slags sin tids anarkoprimitivist, och skulle nog ha känt igen sig i både Zerzan och Derrick Jensen (fast Tolstoj var pacifist, vilket inte Jensen är). 

 

Vad är då slutsatsen av detta? Jo, att tar man verkligen socialismen på allvar, och genomför den på gräsrotsnivå helt ut, leder den obönhörligt till anarkoprimitivism. Varför? Jo, eftersom om man vill utrota klasskillnaderna går det inte genom att alla blir överklass eller medelklass, eftersom dessas välstånd alltid bygger på exploatering av folk i periferin, av arbetarklassen. Centrum är beroende av att det finns periferi här, teknologiska framsteg t.ex., är inget annat än en förskjutning av (och omvandling av) resurser från periferins tid och rum till centrums överflöd, vilket särskilt professorn i humanekologi Alf Hornborg har påpekat. Det är en illusion att tänka sig att överflödet i centrum kan komma till utan en periferi som betalar priset, att tänka sig att allt skulle kunna bli centrum. 

 

Eftersom det inte går att tänka sig att alla skulle kunna bli välbeställda, måste vi välja en annan strategi om vi ska avskaffa klassamhället. Och här menar jag att Tolstojs lösning är den enda vettiga: att alla blir fattiga, självförsörjande bönder. Det fungerar faktiskt - det är genomförbart, eftersom vi kommer därifrån, vi kommer alla från urfolk, där detta har fungerat, och det fungerar även idag bland världens kvarvarande urfolk. Och den fattigdomen jag förespråkar är inte slummens och svältens fattigdom, bara frivillig enkelhet och fokus på det som verkligen behövs. Böndernas armod och svält genom tiderna har ofta berott på att de varit tvungna att föda folk i städerna och betala skatt till staten. De hade behövt människorna i staden till att vara med på åkarna istället för att leva på böndernas arbete.

 

Med dagens kunnande, särskilt med permakulturen, skulle absolut ingen behöva svälta om vi alla återgick till det fria bondelivet och bildade små ekobyar på landsbygden. Det skulle istället bli en välsignad och frivillig fattigdom i Jesus´ och Franciskus´ spår, där alla hjälpte till, så att ingen behövde svälta och slita ut sig (bönderna på medeltiden talet jobbade faktiskt långt mindre än dagens bönder, enligt denna artikel, och denna, och det var bl.a. för att städerna inte var nära på så stora den gången som de är idag). Jag tror det var detta Tolstoj avsåg. Kanske till och med Marx hade gillat denna tanke?

 

Dagens vänster i partipolitiken representerar en oerhört urvattnad socialism, tusen mil från den gräsrotssocialism jag förespråkar här. Skillnaden mellan idé och praktik, ideal och verklighet, är här överväldigande. Man får intrycket att vänstern inte riktigt tar socialismen på allvar, lika litet som partipolitiken tar demokratin på allvar, så att det blir verklig, gräsrotsaktig demokrati. Hade de gjort det, hade de väl varit anarkoprimitivister hela bunten, och sysslat med ekobyar istället för partipolitiskt maktspel. Makt tycks alltid korrumpera politiken, korrumpera socialismen, urvattna och förvanska den. Idag behövs visserligen hjältar inom partipolitiken som driver den framåt, men jag skulle också säga att vi i lika stor grad behöver praktiska exempel på gräsrotssocialism såsom Suderbyns ekoby på Gotland, och kanske detta är den primära politiska arenan, där framtiden avgörs, av vilken partipolitiken får sin inspiration?

På Almedalsveckan får jag bekanta mig lite med den svenska politiken, en sfär som är mig rätt obekant, eftersom jag inte läser dagstidningarna eller ser på TV (högst någon löpsedel då och då). Det som slår mig först är hur tråkig den svenska politiken är, som lyckas göra de mest spännande frågor banala (såsom klimatet och hållbarhetsfrågor), och det desto mer ju mer företagen tar plats i politiken. Jag har gått igenom över en tredjedel av de 4000 evenemang som Almedalsveckan har, och majoriteten av evenemangen verkar tråkiga vid första anblick, och även en del av de evenemang jag gått på och först tyckte skulle vara spännande, har visat sig vara tråkiga. Men många pärlor har funnits, visst, inte minst tidningen Syres evenemang om basinkomst med min f.d. granne på ekobyn Gebers i Stockholm, Lennart Fernström (tidningens chefredaktör). Han föreslår att alla svenskar skulle få 13 000 kronor i basinkomst varje månad, och har även en plan på hur man skulle få fram dessa pengar (över 350 miljarder kronor, om jag minns rätt), genom diverse besparingar och genom att röja i politiken. En sådan grej skulle underlätta mitt liv avsevärt, ja även de fattigas liv i Sverige överlag, och skulle vara särskilt bra om den genomfördes globalt (det pågår försök med basikomst i t.ex. Finland, och Schweitz ska folkomrösta om det snart). Det skulle skapa grogrund för anarkister och hippien att leva sitt liv utan att behöva tvingas jobba för Babylon, med sånt som de inte gillar. Löneslaveriet skulle få sig en törn, och volontärarbetet en uppsving. Själv lever jag på 800 kronor i månaden, för att värna om min frihet att göra vad jag vill, och det är att volontära för Greenpeace, och läsa och skriva, att utvecklas som poet och ekofilosof. 

 

När jag läser tidningen Syre, och märker hur ambitiös den är, och hur insyltad den är i den svenska politiken (dess egen profil är "frihetligt grön", vilket är ett annat ord för ekoanarkism, eller i alla fall lutande åt det, på samma sätt som frihetlig socialism är ett annat ord för social anarkism), får det mig att fundera på vilket pris man får betala för att försöka förändra systemet inifrån, såsom Lennart Fernström vill. Toppolitikerna är nämligen rika människor, oavsett hur stora världsförbättrare de är, och lever ofta som resten av den svenska eliten, i lyx och överflöd, med många fester och många flygresor på kors och tvärs över planeten. Vilka signaler ger detta till väljarna och de andra politikerna? Jo, att rikedom och makt är eftersträvansvärt. Och tyvärr är det just rikedom och makt som har förstört planeten och korrumperat politiken. Det känns därför som om de vinster som toppolitikernas världsförbättrargrejer innebär, äts upp av deras dåliga föredöme, deras mycket problematiska förhållande till makt och rikedom. Och av att majoriteten i partipolitiken faktiskt är kapitalister, eller i alla fall tjänar den, och tror på dogmen om evig tillväxt, även det något som har förstört planeten och politiken/ekonomin. Man kommer inte långt som politiker om man inte tror på och jobbar för denna dogm (vilket Lennart Fernström inte gör). Det verkar som om man måste sälja sin själ, och inte minst sin individualitet, om man ska vara med i toppolitiken, och ständigt tvingas spy upp halvsmälta delar av partiets partiprogram. Var är integriteten här? Var originaliteten? Det finns föga plats för den. Samt för det komplexa, för det nyanserade, för det som livet faktiskt är i vardagen. Partipolitiken är likaså tusen mil borta från de som förändrat världen med sitt exempel, såsom Franciskus av Assisi, som gifte sig med "fru fattigdom". Ja, även Thoreau, Tolstoj och till en viss grad Gandhi är sådana som förändrat världen med sitt exempel. Sådana gör mycket djupare intryck på omvärlden än karriärssugna toppolitiker i all sin lyx och sitt överflöd, horande med eliten. Om toppolitikerna alla skulle gå före med gott exempel, såsom Thoreau och Gandhi gjorde, skulle vi kanske få snabbare och mer radikala förändringar. 

 

Jag tror Lennart Fernström är medveten om detta, och går försiktigt fram. Men jag kan inte undgå att lägga märke till hur de revolutionära idéerna får en tråkig glans när dom tas in i politiken, även i tidningen Syre (dock, Syre är långt mindre tråkig än vanliga dagstidningar). Det personliga, det hängivna, det extatiska, det poetiska, det djuriska får ge vika för det torrt vetenskapliga och det prosaiska. Det är väl därför jag mer följer politiken genom personliga bloggar på nätet, än genom att läsa tidningar. I bloggosfären finns det personliga, där finns utstickarna och de originella på ett annat sätt än i tidningarna. Nätet är yttrandefrihetens paradis, där alla blir hörda på ett annat sätt än i tidningarna. Och jag har ett gammalt patos för yttrandefriheten, för jag vet vad det gör med människor, och den tolerans och det utrymme för hängivenhet och originalitet som det skapar. Visserligen skapar det även utrymme för extremismen och fascismen att uttrycka sig, men vi måste våga möta våra motståndare i dialog. Allt annat vore feghet. Vi måste tro att sanningen segrar till sist. 

 

Slutligen: jag är emot politik av vissa djupa skäl; värnandet om det anarkistiska, det personliga, det hängivna och det kompromisslösa. Jag tror inte politiken kommer att rädda klimatet. Den är för kompromissande för att kunna klara det. Förändringen går för sakta. Det radikala föds i det personliga, och om det är något som ska kunna rädda planeten, så är det det personliga exemplets makt. * Även där är inte utsikterna så stora, men där har man i alla fall börjat hacka på Mount Everest, istället för att bygga berget högre, vilket jag tycker politiken gör med sina satsningar på "grön tillväxt", vilket jag upplever som ofta handlande om "greenwashing". Politikerna uppför sig som gamla tyranner som på sina äldre dagar, innan sin avrättning, försöker gottgöra lite av alla sina illdåd, ringa lite hit och dit för att be om förlåtelse. Men brotten har vuxit sig mot himlen, de är helt enkelt astronomiska. Det finns inte mycket att göra för denna tyrann, annat än att kollapsa under tyngden av alla sina brott. Och så tror jag det kommer att gå med samhället. Brotten mot naturen och tredje världen är för stora för förhandlingar och "grön tillväxt" (1). Vi har missat tåget och borde förbereda oss för kollapsen, så att vi kan möta den med jämnmod och självförlåtelse. Vi borde följa John Michael Greers råd "collapse now and avoid the rush", frivilligt (radikalt) förenkla vårt liv så att inte kollapsen kommer som en chock.  

 

 

* Det skulle ha stor betydelse om t.ex. kungen skulle få ett moraliskt uppvaknande, avstod från sin rikedom, gav allt han ägde åt de fattiga och hemlösa och bosatte sig i en kåta bland vilda samer (som fortfarande lever primitivt) i norra Sverige, för att hedra förfädernas traditioner och bygga dialog mellan urfolken och resten av civilisationen. 

 

(1) Visserligen behövs alla förändringar som politiker skapar, såsom övergång till förnyelsebar energi, och det är mycket viktigt att förändra det politiska systemet till mer hållbart, men dessa förändringar tror jag inte kommer att rädda oss, för de är alltför lite radikala, och innebär ofta övertro på teknikens möjligheter att rädda oss, då faktiskt tekniken varit den stora boven i klimatdramat, och ny teknik innebär alltid nya utsläpp, ingen teknik är fri från utsläpp och miljöförstörelse. Vi borde särskilt lyssna till den teknologikritik som Alf Hornborg har framfört i sina böcker "Myten om maskinen" (2010) och "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa" (2013), där han dekonstruerar myten om tekniken som vår frälsare. 

Inatt drömde jag att konservationsbiologen och den apokalyptiske miljöprofessorn Guy McPherson fick lov att tala i radio, ett tal som sändes via alla radiostationer i hela världen. I talet varnade han mänskligheten att om den inte omvänder sig radikalt i frågan om sin behandling av miljön, kommer det att snart vara för sent att rädda mänskligheten från att utrotas. Något i den stilen i alla fall. Och det sattes igång en väldig kampanj kring radiotalet, där det ingick att locka människor att lyssna på radiotalet med en massa mat som sattes vid alla sopstationer (varför just sopstationerna, fattar jag inte, antagligen för att de var utrustade med radio, vilket inte drömmen antydde något om). 

 

Det här säger en del om vad som rör sig i mitt undermedvetna, ja säger mycket om vem jag är. Vad man brinner för kommer till slut in i drömmarna. Jag skulle nog säga något liknande om jag fick ha ett litet radiotal som hela världen lyssnade på. 

 

Jag har sysselsatt mig mycket med Guy McPherson under den tid jag har drivit denna blogg. Han är en av de få människor vars integritet jag beundrar, och som inte väjer för att säga det obekväma. Han är en slags miljörörelsens domedagsprofet. Han är ateist, men är nästan religiös i sin hängivenhet för Moder Jord. Det förvånar mig inte att han tagit djupt intryck av anarkoprimitivister som Derrick Jensen, och jag skulle inte väja för att kalla honom anarkoprimitivist. Själv säger han att han förespråkar ett slags "agrarian anarchy", vilket kommer nära Leo Tolstojs "åter till landsbygden"-form av anarkoprimitivism. 

 

McPherson är som en läkare som vågar säga till patienten att den har cancer. Inte alla vågar det, i alla fall i överförd bemärkelse. Många klimatvetenskapsmän vågar inte ta sista steget och säga att vi faktiskt riskerar utrota mänskligheten med vår behandling av planeten. Man måste ha en viss distans till etablissemanget för att våga säga något sådant. Och det har McPherson. Han är en outsider, hoppade av en fin karriär som miljöprofessor vid Arizonas universitet, och flyttade ut på landet, där han lever "off-grid" i permakulturens anda. 

 

Men helt från början av min bekantskap med honom, har jag varit skeptisk till McPhersons profetior om framtiden. Jag tror inte det kommer att gå så fort som han tror (att mänskligheten har bara tio år kvar som art), utan jag tror att vi kommer att ha som minst femtio till hundra år, som mest tusen år. Men vi kommer nog högst antagligen att dö ut till sist, så illa har vi ställt till det för oss, om inte något mirakel sker. Ett mirakel som hela vetenskapssamfundet frenetiskt söker efter, men som ännu inte har visat sig, vilkte inte ger mycket skäl att hoppas. 

 

 

De rikas "välgörenhet" har ofta gjort sig skyldig till en svår synd, och det är att de delar med sig av sånt överflöd som de fått genom att förtrycka de fattiga, särskilt tredje världen, och de försöker stilla sitt onda samvete genom att dela med sig av sånt som de "stulit" från de fattiga, djuren och naturen, istället för att sluta förtrycka de fattiga, djuren och naturen från början. Och inte sällan går det till så att desto mera de förtrycker vissa fattiga, djur och viss natur, desto mer ger de åt andra fattiga, ofta mindre fattiga än de de förtryckte från början, och ofta sina närmaste medmänniskor och de fattiga i sin egen stad, som därigenom behöver jobba mindre, och blir rikare. Vore det inte bättre att de rika blev fattiga istället, så de skulle sluta förtrycka de fattiga långt borta i tredje världen? Då har de kanske inget att ge åt andra fattiga i samma stad, men det vore långt mer hållbart och jämlikt, så att alla kunde vara fria och självständiga och självförsörjande, och ingen skulle behöva slava för andras rikedomar. Det hållbaraste är att alla är fattiga, såsom Leo Tolstoj förespråkade. Så lever djuren, alla djur är fattighjon, men dock fria och självständiga. Frihet är första prioritet, frihet för djur och frihet för de fattiga i tredje världen. Rikedom är frihetens motsats, för med den måste någon offras till slaveri och fångenskap, för att andra ska få bli rika.

 

Frihet är en så grundläggande sak för mig att jag hellre skulle dö än att leva resten av mitt liv i ett fängelse (jag har bittra erfarenheter av fångenskap). Vi borde därför låta friheten för alla komma före det självlurendrejeri som går ut på att vi delar med oss (och ska vara så jäkla "givmilda") av sånt som andra fattiga, djur och natur har fått slava för, i slaveri och fångenskap.

 

Bara jag får vara fri, gör det ingenting om jag inte har några ägodelar, ingen dator och ingen mobil. Är jag i fångenskap, hjälper inte alla ägodelar i världen. Jag har det så, därför vill jag befria mina fångna bröder bland människor och djur, från domesticering, löneslaveri och skuldslaveri, som är en sorts fångenskap i sig.

 

Jag har många erfarenheter av att ingenting kan trösta mig i fångenskap. Det smakar inte att läsa böcker, inte att höra på musik, inte att se på TV eller surfa på nätet. Flera gånger har fångenskap fått mig att deppa ihop, och plågas av självmordstankar och tankar på att rymma. Jag vill inte att någon ska måsta vara i fångenskap, allra minst de försvarslösa djuren, som ofta inte kan rymma. 

För en anarkoprimitivist finns det mycket att hämta hos helgonet Franciskus av Assisi (1182-1226), djurens och ekologins skyddshelgon. Jag tycker han är en av de vackraste människor (på insidan) som beträtt denna planet, och har med sitt exempel inspirerat till solidaritet med de fattiga, djuren och planeten mer än kanske någon annan person i historien. 

 

Det är mycket tack vare Franciskus att katolska kyrkan har en så bra påve nu för tiden, påven Franciskus, som har helgonet Franciskus som sin förebild, och som t.o.m. skrivit en encyklika om klimatet, där han uppmanar mänskligheten att värna om planeten. Det var ett mycket viktigt ställningstagande, eftersom de kristna ofta inte bryr sig om miljön, ja inte sällan är klimatförnekare, särskilt i USA. Men ytterst är det den helige Franciskus som vi har att tacka för att vi har en så bra påve idag (han har också ett starkt patos för de fattiga, s.k. "befrielseteologi", han har även yttrat sig positivt om kommunismen). Franciskus av Assisi har inspirerat även många andra befrielseteologer, såsom franciskanprästen och teologen Leonardo Boff, som har yttrat att Franciskus inte bara ställde sig på de fattigas sida, han var själv fattig. Ja, Franciskus var en barfota tiggarmunk under andra hälften av sitt liv. Han grundade Franciskanorden, en tiggarmunkorden inom katolska kyrkan.

 

Vad Franciskus mest påminner om, är en slags medeltida version av hippien eller aktivisten för djur, miljö och solidaritet med dom fattiga. Han vandrade barfota, utan ägodelar, omkring i Italiens landskap på medeltiden, med sina klosterbröder, som även de var barfota. Han gjorde långa luffar-resor (s.k. pilgrimsvandringar) till Rom, Spanien och t.o.m. till Palestina. Till fots, barfota, som Sadhu Sundar Singh. Han uppsökte grottor i naturen där han var ensam och bad, precis som Jesus bad i ödemarken (en s.k. "Franciskus'-grotta" finns fortfarande kvar i Assisi) Han är känd för att han gifte sig med "Fru Fattigdom". Han föraktade rikedom och flärd, och levde i djup fattigdom, så djup att han på dödsbädden sade att han hade varit för hård mot "broder åsna", med vilken han menade sin kropp. I frågan om fattigdomen, tog han efter Jesus` och hans apostlars fattigdom. Han kom från en rik familj, men avstod från sin rikedom. Det skedde genom att han en gång i en kyrka såg en bibel uppslagen med evangeliets ord om att "sälja allt och ge åt de fattiga". Franciskus tog det som en befallning från Gud, och gick och sålde allt han ägde och gav pengarna åt de fattiga. Han sålde även en del av sin faders tyger (fadern var köpman) och hans häst, vilket gjorde fadern mycket upprörd, och fick honom att tukta sonen. Men Franciskus bestämde sig för att från och med nu hade han bara en fader, Fadern i himlen. Han sålde sin fars ägodelar eftersom han ville återuppbygga en kyrka i Assisi som förfallit, då han upplevde att Kristus befallde honom att "återuppbygga hans kyrka". I början tog han detta bokstavligen, sedan efterhand tog han det symboliskt, och grundade Franciskanorden istället.

 

Jag vet inte om något annat helgon som liknar så på Jesus som Franciskus. Jag har skrivit på min ateistiska blogg att Jesus liknar mer på Franciskus och anarkistiska rebeller än på Påven, såsom han traditionellt utövat sitt yrke. Det är mycket på grund av Franciskus´ gestaltande av Jesu liv som jag fortfarande har Jesus som min idol, fast jag tror han är en mytisk gestalt, och inte har existerat. Men han lever i våra drömmar, i vår kärlek, och som sådan utövar han ett mäktigt inflytande, lika stort som andra döda helgon som verkligen existerat.

 

Det är särskilt Franciskus` fattigdomsideal som har gjort ett djupt intryck på mig. För är inte detta ren och skär anarkoprimitivism? Att välja och förespråka fattigdomen är att ta avstånd från makt, rikedom och miljöförstörelse. Visserligen var Franciskus på sätt och vis anhängare av påven (han sökte påvens godkännande för sin munkorden, och stannade inom katolska kyrkan), men han liknar en anarkistisk rebell i sin kritik av makt och rikedom. Att han var anhängare av påven, var kanske mer p.g.a. att det var mycket svårt att vara emot påven på den tiden i Italien, man blev tagen av inkvisitionen om man kritiserade påven på den tiden (tänk bara på albigenserkriget på Franciskus tid, där katarerna förföljdes. Inkvisitionen föddes under dessa förföljelser. Katarerna liknade på Franciskus i sin fattigdom och i sin kritik av kyrkan). Skulle Franciskus ha levt idag, skulle han helt säkert varit anarkist. 

 

Men Franciskus förföljdes också. När han besökte Rom, blev han fängslad av påven p.g.a. hur han kritiserade kyrkans makt, girighet, rikedom och korruption. Han blev dock frisläppt till slut. 

 

Har du någonsin tänkt på att det är människovänligt, miljövänligt och djurvänligt att vara fattig? Är inte mycket av vår civilisations förtryck av människor, djur och natur en följd av vår lyx och rikedom? Teknologin har mycket stora utsläpp, tänk bara på industrier, bilar och flyg, och skulle vi inte kräva lyxpälsar skulle inte minkfarmarna existera. Och skulle vi inte kräva datorer och mobiltelefoner skulle mycket tid frigöras i tredje världen till att folk skulle kunna bli självförsörjande istället för att slava för de rikas lyx; meningslöst slit. Att leva fattigt är att leva solidariskt, inte bara med djur och natur, utan även med andra fattiga. Rikedom förtrycker de fattiga, särskilt tredje världen, som måste slava för denna rikedoms upprätthållande. Skulle alla människor vara fattiga, skulle alla vara fria, inga herrar skulle finnas, alla skulle leva fritt och självförsörjande, och ingen skulle utnyttjas av andra. Tolstojs anarkoprimitivistiska ideal skulle uppfyllas, att alla skulle leva på landsbygden som fria bönder, utan herrar, och städerna skulle läggas ner. 

 

Franciskus tänkte kanske inte på dessa samband, han lydde bara Bibelns ord. Men det finns ändå en solidarisk och naturvänlig ande hos honom, som fortsätter att inspirera till anarkoprimitivism. Det är inte utan vidare som han fått axla rollen som djurens och ekologins skyddshelgon. Hans solsång är en av de vackraste pärlorna i lyrikens historia, och där sjunger han om "broder Sol" och "syster Måne", "broder Vind" och "syster Vatten", "broder Eld" och "syster moder Jord", och slutligen om "syster den lekamliga Döden" (ja t.o.m. den skulle vara en familjemedlem för Franciskus!). För Franciskus är allt skapat hans bröder och systrar. Alla djur och allt som lever. Det finns ett stråk av jämlikhet med allt levande hos Franciskus. Han fick enligt legenden en gång en ilsken varg till följeslagare, som följde honom vart han gick, och blev tam. Han kallade den "Broder Varg". 

 

Franciskus lär också ha predikat för fåglarna. 

 

Att vara fattig och att känna allt levande som sina bröder och systrar, det är grogrunden för all sann anarkoprimitivism, och detta är något som kan rädda planeten. 

 

Franciskus har älskats även av de skönlitterära författarna, och många biografier om honom har skrivits av sådana, såsom Chesterton och Johannes Jörgensen. Jag har även nyligen åter läst proletärförfattaren Harry Blombergs (1893-1950) roman "Stackars vår kärlek" (Schildts förlag 1948), som är ett försök att placera Franciskus i vår tid, beskriva hur hans liv skulle gestalta sig i vår tid. Jag tycker mycket om den, och rekommenderar den åt mina läsare. Den boken är bara ett av många exempel på hur Franciskus utövat inflytande långt utanför kyrkans kretsar. 

 

Franciskus´ munkorden Franciskanerorden är förebild för min egen orden "Den heliga naturens orden", som är en orden för att läka Moder Jord, och där djuren är våra ledare. Den är bara en poetisk grej, kan aldrig bli en riktig orden, eftersom vi inte har några riktiga ledare, bara djuren. Den är en sant anarkistisk orden, som man är med i i hemlighet, inte officiellt, förutom undantagsvis min flickvän Titti och "Skogs-David".  

Som många av mina läsare kanske vet, så är jag emot teknologi. Men jag är inte emot all teknologi lika mycket. Medan all högteknologi enligt mig är destruktiv, förslavande och ohållbar i längden, finns det lågteknologiska lösningar på världens problem som kan fungera som en bro för mänskligheten på vägen tillbaka till naturen "på andra sidan Jordanfloden". Dessa kan ha en helt avgörande betydelse för att vi överhuvudtaget skall kunna återgå till det vilda och till vår rättmätiga ekologiska nisch i djurriket. Jag skall ge er några exempel på lågteknologiska lösningar:

 

1) Permakultur är ett designverktyg som man kan applicera på nästan vad som helst, men som man oftast hör om i förbindelse med trädgårdsodling. Poängen med permakultur är att designa hållbara, ekologiska system, där man arbetar med naturen istället för mot naturen, och där man försöker efterlikna naturens ekosystem; kretslopp, hållbarhet, långsiktighet, resiliens, mångfald osv. Kompostering, täckodling och skogsträdgårdsodling är exempel på permakultur inom odling. Lokalisering av ekonomin (såsom lokala valutor är ett exempel på) är ett exempel på permakultur inom finansvärlden. Ofta är poängen att allt ska kunna göras för hand, helst utan maskiner och olja, lokalt. Det är hantverk och lågteknologi (som man kan tillverka själv) som gäller här. 

 

2. Cykeln är en annan lågteknologisk lösning, som jag tror vi kommer få allt mer användning för när oljan sinar. Det har sagts att cykeln är det mest energieffektiva sätt att röra sig snabbt som finns (den tävlar med tåget förvisso). Visserligen behöver vi högteknologi för att tillverka cyklar, men när de en gång är tillverkade, kan de hålla i hundra år utan att högteknologi behövs, bara man reparerar och lappar. Detta gör att de är mycket väl ägnade att utgöra en del av bron tillbaka till naturen. 

 

3. Att värma vatten i komposten är ett lågteknologiskt koncept inom permakultur. Man sätter en vattenslang med vatten i inne i sin kompost, och låter komposten värma vattnet. Sedan använder man det uppvärmda vattnet till att duscha sig med. 

 

 

Gemensamt för det mesta av lågteknologi är att den ofta kan byggas för hand, lokalt, utan globaliseringens industriella processer, och att den sannolikt överlever civilisationens kollaps. Bilen är högteknologi och kan inte användas utanför civilisationen och dess olja och biobränslen och el. Cykeln är lågteknologi och trivs bra utan civilisation. All teknologi innan industrialismens ankomst kan räknas som lågteknologi, och kommer sannolikt att upplivas när civilisationen kollapsar. 

 

Lågteknologi är en form av mild primitivism som jag finner hos t.ex. David Jonstad, Leo Tolstoj och Omställningsrörelsen. 

Jag har nu med stort intresse läst David Jonstads nyutkomna bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga." (Ordfront 2016). Jag tyckte mycket om den. Den höll en fin kvalitet genom hela boken. Den var i nivå med hans två tidigare böcker, "Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen" (Ordfront 2009) och "Kollaps. Livet vid civilisationens slut." (Ordfront 2012), som jag också läste med stort intresse. Jonstad är mycket beläst och redig i sina tankar, han är silverklar och klockren, är aldrig dunkel och svårbegriplig. Detta är han i allt han har skrivit, och jag har fattat stort tycke för hans stil. Det är allmänbildning att läsa hans texter, den ger en lust att forska vidare. Jag tycker de ska betraktas som standardtexter inom den svenska ekolitteraturen, ekoklassiker alltså. Och dom borde översättas till engelska.

 

"Jordad" handlar om våra band till jorden och naturen, om att återupprätta dessa band. "Tillbaka till landsbygden, tillbaka till det självförsörjande livet!" kan vara bokens motto. Jonstad lever som han lär, han flyttade för några år sedan från Stockholm till en gård i Dalarna, tillsammans med sin sambo och sina två barn. Han beskriver denna flytt i boken.

 

Jonstad menar att de flesta människorna i samhället har förlorat kontakten med marken, och lever i en bubbla, i ett ekorrhjul. Detta gäller särskilt stadsmänniskor. Vi förstår inte längre att vi måste ha mark för att försörja oss, att vårt liv ytterst sett vilar på den mark som vi odlar. Detta var en självklarhet för människorna i det gamla bondesamhället, när 80 % av den svenska befolkningen (i mitten av 1700-talet) levde direkt av jordbruket. Nu lever bara ungefär 1,5 % av jordbruket. Denna avbefolkning av landsbygden är ett symptom av industrialismen, och den har inte skett frivilligt, utan genom statens tvång, statens satsning på det storskaliga jordbruket istället för det småskaliga. I gamla dagar var allt jordbruk småskaligt och självförsörjande, men sakta har staten lagt sig i böndernas liv, och fördrivit dem från sina gårdar, så att de tvingats flytta till städer, där de tvingats sälja sin arbetskraft till fabrikerna, ja förslava sig själva. Detta krig mot självförsörjandet har pågått i hundratals år, och det har varit en systematisk slakt. Det är så vidrigt att man kan spy. I vår del världen är detta krig över, det mesta av motståndet har slaktats, medan det ännu pågår i tredje världen för fullt. Även där vill nykolonialisterna och regeringarna förvandla de småskaliga jordbruken till industrijordbruk, precis som i vår del av världen. Även där sker det inte frivilligt, utan måste tvingas igenom.

 

Med industrijordbruket kom slaveriet. Jonstad skriver hur bonden i gamla dagar hade betydligt mycket mer fritid än våra dagars bönder, som ibland jobbar 75 timmars veckor, ja ibland 16 timmars dagar. I gamla dagar (på 1800-talet) kunde det hända att bonden jobbade bara 200 dagar i året. Och för den gamla tidens bonde fanns inte uppdelningen i arbete och fritid. Allt var ett. Man såg inte på klockan. Tiden fanns inte i modern mening. Jonstad skriver om hur vansinnig vår tids "arbetslinje" är, att vi måste skaffa jobb för jobbens skull, oavsett hur nyttiga dessa jobb är. Detta var vansinne för den gamla tidens bönder.

 

Jonstad hävdar att gamla tidens bönder hade en naturlig fallenhet för anarkism, för självständighet. De ville inte att staten skulle blanda sig i det de gjorde, de ville leva så som de själva ville. De gillade helt enkelt inte staten. Ibland bildades det i gamla tider bonderepubliker, som helt enkelt sket i vad staten ville, och tog över styret själv.

 

Hos Jonstad kan skönjas en slags mild anarkoprimitivism, inte av stenåldersslaget, utan mer en som liknar Leo Tolstojs och Guy McPhersons anarkoprimitivism. McPherson kallar det "agrarian anarchism". Tolstoj ville också tillbaka till bondelivet, han förkastade hela den civiliserade ordningen och kulturen, och förordade att alla skulle gå tillbaka till att odla och sköta djur, staden skulle tömmas, och landsbygden och byn skulle vara det enda kollektiv man hade. Jag tror Jonstad skulle kunna känna sig lite hemma hos Tolstoj och i  den Tolstojanska rörelsen (fast han inte är vegetarian längre, som Tolstoj var). Jag tror dock Tolstoj är mer radikal i sin anarkoprimitivism än Jonstad.

 

Det går annars en skiljelinje i miljörörelsen. Den kan uppdelas i två huvudlinjer. En med primitivistiska tendenser, som Jonstad tillhör, och sedan "ekomodernisterna" som tror att det är bara att köra på, med mera tillväxt, bara man skapar "grön tillväxt" och "grön teknik". Mark Lynas och James Lovelock är exempel på folk ur miljörörelsen med ekomodernistiska drag. Båda förordar storskalig satsning på kärnkraft som räddningen ur miljökrisen.

 

I Jonstads första bok "Vår beskärda del." från 2009 är han mer ekomodernist än primitivist (fast han inte förordar kärnkraft, utan förnyelsebar energi), men i hans andra bok "Kollaps" från år 2012 skönjer man redan mörkare, mer primitivistiska toner. Detta spår fullbordar han i "Jordad", som har klart anarkistiska och primitivistiska drag.

 

Att läsa Jonstad är för mig som att spela på hemmaplan, eller att spela i samma lag som han. Jag suger begärligt i mig allt, och väntar på nästa bok.

 

 

Greve Leo Tolstoj (1828-1910) anser jag som en av litteraturhistoriens mest intressanta författare. Få skönlitterära författare har som han personifierat de tankar och de ideal jag drömmer om - anarkoprimitivismen, ja den radikala civilisationskritiken. Det är allmänt känt att Tolstoj var anarkist - man brukar kalla honom anarkopacifist - jag har dock aldrig hört eller läst honom kallas anarkoprimitivist, vilket han dock rätteligen var. Skillnaden mellan honom och nutida anarkoprimitivister är den att Tolstoj förordade att alla skulle lägga ner staten och lämna städerna, och återgå till det enkla bondelivet på landet, där "familjen och byn var de enda kollektiv som han egentligen erkände" (Per-Arne Bodin), medan nutida anarkoprimitivister ofta förordar en återgång till stenålderns jägar- och samlarlivsstil. Skillnaden är inte så stor som man skulle kunna tro. För att kunna återgå till jägar- och samlarlivet måste man nämligen bygga en bro dit mellan vårt nuvarande samhälle och idealet, och den bron består av just det Tolstoj förespråkade - en återgång till landsbygden, till det enkla bondelivet. Jag tror inte detta är det slutliga målet, men det är i alla fall ett stort steg i rätt riktning, och påminner om den "agrarian anarchy" som anarkoprimitivister som Guy McPherson förespråkar. Många sådana anarkoprimitivister ser permakultur och skogsträdgårdar som räddningen för mänskligheten och miljön, och jag är övertygad om att Tolstoj skulle ha gillat detta om han hade levt idag (det fanns inte uttalat på hans tid). Småskaligt jordbruk enligt permakulturens principer. Tolstoj hade säkerligen ryggat tillbaka för det industriella jordbruk som kännetecknar nutidens bönder; han fördömde industrialismen och all avancerad teknologi.

 

De heliga dårarna (dårarna i Kristus) i Ryssland i äldre tider kan betraktas som något av äldre dagars ryska anarkoprimitivister. De var människor som frivilligt spelade rollen av dårar, fast dom inte var sinnessjuka (det fanns förvisso riktiga dårar bland dom också, men man kunde inte riktigt skilja mellan dem och de heliga dårarna), och de vandrade omkring hemlösa, smutsiga, i trasor, barfota både sommar och vinter, och ställde till med underliga scener och spektakel, för att få människorna att omvända sig och göra bot. Leo Tolstoj älskade de heliga dårarna och har skrivit om dem i flera av sina böcker, bl.a. "Barndomen". Han tog gärna emot de heliga dårarna på sitt gods Jasnaja Poljana, till sin hustrus förtrytelse. Han såg dem som exempel på äkta rysk andlighet. Tolstoj kom till sist att gå den helige dårens väg, ty han stod till slut inte ut med det aristokratiska lyxlivet på sitt gods, särskilt då hans söner (han hade 13 barn) talade om att ställa honom under förmyndare då han testamenterat hela sin egendom åt de fattiga, och lämnat sönerna arvslösa. Det slutade med att Tolstoj flydde hemifrån en höstdag 1910, 82 år gammal. Först åkte han tåg i tredje klass, sedan började han vandra på landsvägarna likt de heliga dårarna. Det slutade med att han blev sjuk efter någon veckas kringflackande, han insjuknade i lunginflammation (p.gr.a. strapatserna), och dog på en tågstation, med hustrun och världspressen utanför huset.

 

Tolstojs död säger mycket om honom, om hur han slets mellan lojaliteten mot sin hustru och mot de fattiga, och hur denna slitning och hans dåliga samvete till slut blev för mycket för honom, så att han flydde hemifrån. Tolstoj lyckades aldrig riktigt leva som han lärde, leva det enkla bondeliv som han satte så högt. Han klädde sig visserligen som en bonde, och hjälpte till på åkrarna, men det hela var mer som en roll som han spelade, enligt forskaren Per-Arne Bodin. Hans lojalitet mot hustrun hindrade honom att avsäga sig lyxen, och hans hustru älskade det aristokratiska livet och förstod aldrig Tolstoj.

 

Tolstoj uppfyllde en roll i det ryska samhället som kom att kallas "den botfärdige adelsmannen", som går ut på att adelsmän som levt i lyx och överflöd omvände sig, och började gottgöra deras brott mot de fattiga, och minska sin skuld mot dem, men som "ibland spelade ett spel för publiken, ett rollspel som skulle minska deras skuld både i allmänhetens och i deras egna ögon. När Tolstoj uppmanar sig själv och andra att "så här får man inte leva" känns det alltigenom äkta, men som arbetare på åkrarna spelar han mest en roll." (Per-Arne Bodin)

 

Per-Arne Bodin har skrivit en essä 1991 som heter "Lev Tolstoj - den botfärdige adelsmannen" (ingår i boken "Den oväntade glädjen" (Artos)). Där beskriver han mycket väl kärnan i Tolstojs anarkoprimitivism. Här kommer ett utdrag:

 

"Man skulle leva så enkelt som möjligt och livnära sig enbart på sitt eget fysiska arbete. Särskilt omoraliskt var det att leva i överflöd med fattiga människor omkring sig."

 

"Lev Tolstoj ville att alla människor skulle försörja sig med sina händers arbete och helst bo på landet. Han förnekade helt enkelt nyttan av arbetsdelningen och det fanns ett anarkistiskt element i hans åskådning. Tveksamt och ibland fientligt betraktade han den utvecklingsoptimism som härskade i Europa under andra hälften av artonhundratalet. När han åkte tåg första gången kommenterade han: "Järnvägen är för resandet samma sak som bordellen för kärleken, lika bekvämt, men också lika omänskligt maskinellt och mördande enahanda." Inte nog med att han ville avskaffa tågen, han förespråkade sedermera att man skulle stänga teatrarna och konserthusen, lägga ner fabrikerna, ja helst avskaffa städerna. Istället skulle man vända tillbaka till det gamla bondesamhället."  "Här kan man jämföra Tolstoj med nobelpristagaren Alexander Solsjenitsyn och flera andra ryska författare vilka ser sina idealsamhällen inte i ett framtida paradis utan i det förflutna." (Bodin)

 

Tolstoj ville egentligen bli bonde, men hans fru hindrade honom i detta försåt. Per-Arne Bodin skrev att "Tolstoj krävde att de skulle skänka bort en stor del av lantegendomen, liksom han ville ge bort rättigheterna till sina litterära verk, inklusive dagböckerna. De skulle sälja det mesta av möblerna, och alla medlemmar i den grevliga familjen skulle ut på åkern för att arbeta. Sofia Andrejevna (hustrun) vägrade. Hon hotade att lämna hemmet och till och med att begå självmord.

 

Kompositören Sergej Rachmaninov besökte en gång Tolstoj, berättas det, och försökte få Tolstoj övertygad om värdet i den klassiska musikkonsten. Det gick inte. Tolstoj menade att även den klassiska musiken var en del av fördärvet, av den förhatliga stadskulturen.

 

Tolstoj ville avskaffa staten. Han "hyste en djup misstro mot staten och mot själva tanken på en komplicerad och utvecklad samhällsorganisation." (Bodin) Han skriver på ett ställe: "Det är sant att staten är en sammansvärjning inte blott för exploatering, men framför allt för demoralisering av medborgarna." (citat lånat från Bodin) "Kännetecken på statens avskyvärdhet är bland annat dödsstraff och krig." (Bodin) Tolstoj var förutom pacifist även vegetarian.

 

Tolstoj hade även en mycket anarkistisk och rationalistisk andlighet. Han var kristen på något vis, men skalade bort allt det övernaturliga från kristendomen, såsom tron på livet efter döden och de dödas uppståndelse. Och det som blev kvar var moralen, eller snarare bergspredikans moral, som han följde mycket bokstavligt. Hela hans kristendom präglades av bergspredikan, som han menade var kristendomens kärna. Han tolkade hela Nya Testamentet utifrån den, och utifrån ett västeuropeiskt tränat förnuft. Istället för liv efter döden, såg Tolstoj att "vi uppgår i allmänlivet". Detta uppgående i allmänlivet skulle också realiseras medan vi levde, att smälta samman med allt levande, och där påminner Tolstoj om min filosofi "djurismen".

 

Tolstoj tog inte bara avstånd från allt det övernaturliga i religionen, även det sakramentala livet i kyrkan var honom förhatligt. Kyrkan exkommunicerade Tolstoj för hans hädiska beskrivning av den gudomliga liturgin i romanen "Uppståndelse" "och enligt hans egent önskemål kom någon ortodox begravningsgudstjänst inte heller at firas över honom." (Bodin)

 

Tolstoj studerade gärna de ryska helgonlegenderna och fann mycket inspiration i dem. Dessa texter, som ofta inte anses som riktig litteratur, blev för honom till och med viktigare än den västeuropeiska romantraditionen.

 

Det är också känt att Tolstoj hjälpte den anarkistiske kristne ryska sekten "Doukhoborerna". Han hjälpte dem att fly till Kanada, undan förföljelse i hemlandet.

 

Hos Tolstoj finner vi något så sällsynt som "kristen anarkoprimitivism", som jag kanske bara annars finner hos Jaqcues Ellul, Jean Jacques Rosseau, Carl Jonas Love Almqvist, Maria Suutala och i min bok "Djurisk teologi" (där jag nu tar avstånd från det religiösa innehållet i boken). Det är en slags ultraradikalkonservatism som är mycket radikalare än det mesta av kristen radikalkonservatism som jag vet om. De flesta radikalkonservativa kristna vill tillbaka kanske några århundraden, Tolstoj vill tillbaka flera årtusenden, ja kanske till civilisationens början, innan städerna började växa fram.

 

Om jag hade varit den ryska kyrkan, hade jag helgonförklarat Tolstoj. Men detta anses inte rumsrent. Tolstoj fick inte ens nobelpriset, antagligen för att han var för vänster och anarkistisk för den högerkonservative Carl David af Wirsén, ständige sekreterare i Svenska Akademien på den tiden.

 

Tolstojs patos för de fattiga har ekat djupt i den ryska folksjälen. Hans ande vilade över arbetarrörelsen i Ryssland, och ryska revolutionen 1917 är delvis inspirerad av hans patos för de fattiga.

 

Medan det nästan är tradition att författare som varit radikala i sin ungdom blir alltmer konservativa och borgerliga på äldre dagar, när de etablerat sig, gällde det motsatta för Tolstoj. Han blev alltmer radikal desto äldre han blev, och krönte sitt liv med att rent fysiskt liera sig med samhällets allra nedersta botten, den helige dåren och den hemlöse luffaren.