Något om de civiliserades underliga lathet
Det är underligt, samtidigt som de civiliserade jobbar stenhårt, åtta timmars dagar, har de också blivit övermåttan lata. Eller vad ska man säga om att vi inte orkar gå i trappor, utan har hissar och rulltrappor istället (förvisso behöver invalida hiss, men inte vanliga människor). Vad ska man säga om att vi inte orkar öppna dörrar, utan har automatiska dörröppnare (så i mitt och Tittis höghus, men även i många andra, och särskilt i butiker)? Eller om att man tar bilen eller kollektivtrafik den fem kilometer långa vägen till jobbet eller butiken, istället för att gå eller cykla?
Teknologin behandlar oss som om vi vore ettåringar, som inte orkar något som helst. Vi får dålig kondition på kuppen. Och vem ska betala för all denna bekvämlighetsteknologi? Vem ska jobba för att producera alla dessa maskiner? Det ska förstås arbetarklassen, som inte sällan är vi själva. Tänk på logiken i att slita åtta timmars dagar för att producera en rulltrappa som gör att vi sparar lite fysisk träning och får dålig kondition på kuppen. Långt bättre vore att jobba fyra timmar istället, och gå uppför trappan. Då sliter man mindre på kroppen (arbetsskadorna är legio), och får fysisk träning och god kondition på kuppen.
Men varför gör man allt detta? Jag tror det är den sjuka tron på evig tillväxt som ligger bakom detta. Däri ingår att "skapa jobb". Inte för att jobben är nyttiga. Nej, man ska skapa jobb bara för att få ökad tillväxt. Utan tillväxt kollapsar ekonomin. Så uselt är vårt system alltså. Får den inte nästa fix, kollapsar den. Detta måste reformeras grundligt, så att vi inte kollapsar om tillväxten uteblir. Många ekologiska ekonomer arbetar med att lösa detta, t.ex. den tidigare världsbanksekonomen Herman Daly.
Civilisationen försöker övervinna entropilagen
Det verkar som om civilisationen försöker vinna över entropilagen - lagen som säger att allt går från ordning till oordning, från energi till avfall. Det kallas även termodynamikens andra huvudsats.
Civilisationen vill vara hygieniskt ren från allt negativt, allt som andas död och förgängelse, från allt avfall och smuts.
Regionalt kan det tyckas som att det lyckas, men den enes vinst är den andres förlust, enligt entropilagen. I det stora perspektivet går det inte att trotsa entropilagen, vi är dömda att misslyckas i det långa loppet.
Civilisationen vill ha bara vinst. Den vill inte veta av döden, av några förluster, den skyler över döden och sina förluster i periferin (där förlusterna ofta befinner sig). Detta kan lyckas en tid, men inte i det långa loppet. I det stora perspektivet avslöjas civilisationens omnicidala natur efter hand. Istället för att vara fri från det negativa, är civilisationen istället en katastrof för hela världen, för planeten och mänskligheten.
Civilisationen försöker vända på entropilagen; allt ska gå från oordning till ordning, från avfall till energi.
Istället för att övervinna entropilagen, skyndar civilisationen istället på entropin med sitt gigantiska festande på olja och andra naturresurser. Klimatförändringarna är också en följd av entropilagen. Snabb förbränning av energi måste resultera i mycket avfall, i klimatets fall i koldioxid. Desto större entropi, desto mer klimatförändringar.
Den fördummande reklamen och det mesta av television och konst vill inte veta av någon entropi. Nej, den tror på total framgång och tillväxt i all "evighet"!* Döden göms undan på sjukhus, slaveriet som civilisationen kräver göms undan i tredje världens fabriker (de skulle aldrig tillåta sådant slaveri i Sverige!). Det om något är utopiskt!
Det kan verka paradoxalt, men när man vill trotsa entropilagen, påskyndar man entropin istället för att lindra den. Receptet för undergång är civilisationens: ALLT! TILL MIG! HÄR OCH NU! GENAST!
Hade vi bara varit lite lata, såsom människan var på stenåldern och före det, hade vi betydligt saktat på entropin.
"Shoppa, shoppa, shoppa! Jobba, jobba, jobba! Så lyder hejaropet för den industriella civilisationen" (David Jonstad i boken "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" Ordfront 2016)
* Jag sätter evighet inom parentes, eftersom få tror bokstavligen på en evig tillväxt, de kristna tror t.ex. allt som oftast på att jorden kommer att brännas upp av Gud efter det s.k. "tusenårsriket", då det skapas en ny jord. Och civilisationstroende ateister tror att tillväxten slutar, om inte förr, så i alla fall när solen slocknar om fyra miljarder år, eller, om vi lyckas kolonisera yttre rymden, så i alla fall när den s.k. "värmedöden" inträffar efter flera hundra miljarder år. Poängen med att kalla det "evig tillväxt" är att civilisationen siktar på tillväxt inom oöverskådlig framtid, inom tusen till miljarder år. Bara tusen år kan kännas som en evighet.
Vi borde uppoffra mer för verkligheten än de religiösa uppoffrar för sin Gud
Sadhun * i Indien offrar allt för Shiva eller någon annan gud, ger bort allt de äger för någon som inte finns, medan vi ateistiska västerlänningar, som tror på naturen och på Moder Jord, dvs. på verkligheten, vi offrar nästan ingenting för det vi tror på, utan lever i lyx och bekvämlighet. Vi borde ju vara de som offrade mest, vi som offrar för det som faktiskt finns.
Det finns en underlig förlamning hos icke-religiösa i att uppoffra sig för de fattiga, djuren och naturen. Man stämplas även som fanatiker om man gör för stora uppoffringar. Man får gärna vara fanatisk i idrottsutövning, i krig för fosterlandet eller i business och teknologi utan att kritiseras för det, men så snart det kommer till att göra stora uppoffringar för naturen (t.ex. genom aktivism) stämplas man som fanatiker och "miljöextremist". Är inte detta underligt?
* En sadhu är en indisk helig man, en asketisk, hemlös, barfota helig tiggare.
Ibland kan det vara bra att vara lite lat.
Ibland kan det vara bra att vara lite lat. Tänk om världens storföretag skulle vara lata. Då skulle de inte förstöra så mycket natur och inte exploatera så mycket tredje världen.
