för naturens skull

Låt säga att robotbyggarna bygger en robot som är smartare än människan, med hjälp av artificiell intelligens, något som t.ex. Sam Harris, Nick Bostrom och Max Tegmark (alla ansedda som superintelligenta) tror kommer att hända. Roboten blir sedan vetenskapsman. Vad gör robotbyggarna och vår superintelligenta trio om roboten kommer till konklusionen att vi håller på att förstöra naturen, och att vi, om vi ska ha en chans till räddning, måste avveckla civilisationen och återgå till naturen?

Kvinna i England tvångsvårdad på psykiatriskt sjukhus för att hon kritiserat 5G- och Wifi-strålning, och menat att de skadar hälsan. Läs artikel om det här. Påminner om Sovjets politiska martyrer på sinnessjukhusen. 

 

Men det är inte bara England. De flesta tvångsvårdade i Sverige borde inte vara där, och en hel del är ren åsiktsförföljelse, straff för tankebrott, ren politik (allt är egentligen politik). Det är min erfarenhet, som erfaren tvångsvårdspatient. 

 

Här kan du läsa vad Strålskyddsstiftelsen anser om 5G. Och här vad de anser om Wifi.

 

Jag är inte insatt i ämnet, men som djupt misstänksam mot teknologi, kan du gissa var jag har mina sympatier. Bara att förekomsten av cancer har exploderat under de senaste sjuttio åren, under den tid då superhögteknologin, den trådlösa teknologin och datorteknologin utvecklades, borde få oss att tänka efter. Sedan 1960 har cancerförekomsten ökat med 75 % (jag tror uppgifterna gällde Sverige), alldeles hisnande. Se en artikel om det här. Jag tror denna ökning har många orsaker, men föroreningen av vår planet (strålning är en sorts förorening) tror jag spelar en stor roll. 

 

Bara det att mobilstrålning bidrar till bidöden (se artikel om det här) visar att trådlösa nätverk måste innebära stora risker även för människor. Det är starka saker det handlar om.

Igår såg jag att det stod på en podtaxi  (en slags liten eltaxi) att det är mer miljövänligt att åka podtaxi än att gå. Då tänkte jag att det är med sådana infantila lögner (en sjuåring skulle kunna fatta det sjuka i detta) som man säljer in den gröna teknologin som det som ska rädda oss från miljökatastrof, hur kunde dom missa att det ger stora utsläpp att tillverka podtaxin, skeppa bildelarna och råvarorna kors och tvärs över jordklotet, samt att tillverka den förnyelsebara energin som taxin går på. Jag tror det är tron på den gröna teknologin som frälsare som gjort att hela teknosfären fortfarande växer med otrolig fart, med fruktansvärda konsekvenser för miljön och de fattiga. Denna tro ger nämligen incitament till "Greenwashing", att med gott samvete fortsätta med det förstörande civilisationsbygget, bara att man gör allt lite mer ekologiskt, genom att kalla det grön teknologi, bara man ändrar allt lite grann, om än aldrig så lite. Då får vi ekologisk bilindustri, ekologisk flygindustri, ekologiska motorvägar (jag såg nyss en asfalteringsbil som skyltade med "ekologisk asfaltering"), och det slutar med ekologiska kärnkraftverk (många miljöprofeter menar att kärnkraftverk redan är ekologiska, ofattbart), ekologisk krigsindustri och ekologiska atombomber.

 

Ja, jag kokar av vrede, detta kommer att förstöra naturen och tredje världen till slut, bara lite saktare.

 

Miljöpartiet har ett tungt ansvar här, som har gått i spetsen för det gröna teknoevangeliets apostlar. En så ytlig analys av världen som detta evangelium baserar sig på, kan få en att baxna, och jag skulle önska Fridolin, Lövin och de andra skulle ta sig en tillnyktrande tupplur i humanekologer som professor Alf Hornborgs armar.

 

Man kan sälja in nästan vad som helst som grön teknologi, bara man ändrar lite på saker och ting, medan man fortsätter köra över naturen, tredje världen och djuren som en bulldozer.

I N.P. Wetterlunds (1852-1928) profetiska jätteverk "Andens lag" talar han i andra kapitlet, som heter "Vilddjuret", om sju profetiska världsriken, inspirerad av Daniels bok och Uppenbarelseboken i Bibeln. Det första riket är det egyptiska, det andra det babyloniska, det tredje det medo-persiska, det fjärde det macedoniskt-grekiska, det femte det romerska, det sjätte det Wetterlund levde i, och det sjunde det sista, Antikrists världsrike. Det sjätte världsriket är ett försvagat världsrike, p.g.a. att Skökan tämjer "Vilddjuret" *, sitter på det och rider det, men i det sjunde världsriket skall "Vilddjuret" kasta av Skökan och döda det, och framträda i all sin styrka. Detta menade alltså Wetterlund inte hade hänt ännu. Skökan var den fallna kyrkan, den falska kyrkan. Och att "Vilddjuret" ska kasta av Skökan, innebär att kyrkan inte längre kan rida på Staten.

 

Enligt många bibeltolkare är det sjunde världsriket en ateistisk, sekulär världsregering, ledd av Antikrist, en världsdiktator. Förmodligen trodde även Wetterlund detta, men jag är inte säker (ska läsa vidare i hans bok).

 

Hur är det då med sekulariseringens historia? Sekulariseringen fick sitt genombrott i Sverige i slutet av 1800-talet, med den religiösa liberalismen, då man fick rättighet att gå ut ur Svenska Kyrkan om man gick in i ett annat godkänt samfund (genom dissenterlagarna 1860 och 1873). Processen fullbordades 1952 då man fick rätt att gå ut ur Svenska Kyrkan utan att behöva gå in i ett annat godkänt samfund. År 2000 skiljdes kyrka och stat i Sverige.

 

Och hur är det med världsregeringen? Första fröet var 1920, då Nationernas Förbund bildades. 1945 bildades FN. Sedan dess har vi haft en världsregering i praktiken, om än inte formellt, genom att vinnarna av andra världskriget har styrt världen, med USA i spetsen, genom nykolonialism, teknologi, filmindustri, internet och krig (engelskan är världspråket idag, vilket ger den anglosaxiska världen ett klart övertag). Och FN, dock främst USA, är världspolisen.

 

Hade Wetterlund levt, hade han nog sett det sjunde världsriket i detta. Ty USA är en av de mest destruktiva världspoliser och ett av de mest förtryckande imperier som någonsin funnits, om man ska ta med ekologin och naturresurshushållningen i beaktande.

 

Jag har varit en förespråkare av ett världsparlament här på bloggen tidigare, och är det fortfarande, det behövs för att lagstadga vår väg tillbaka till naturen och få stopp på miljöbrottslingarna och nykolonialismen. Men jag har sagt att jag är emot en odemokratisk världsregering, vilket FN är idag. Jag är ju anarkist, men menar att vi bara kan avveckla staten genom att gå vägen genom ett demokratiskt världsparlament, som avvecklas när den fullgjort sin uppgift. Att demokratisera FN är således att börja avveckla FN, avveckla Antikrists rike, det sjunde världsriket. Och som jag sagt tidigare på bloggen, är Antikrist inte en person, utan teknologin, teknosystemet. Ja, man skulle kunna säga "kapitalismens och teknologins ande". Wetterlund, som alltid gillade att tolka saker symboliskt, skulle kanske ha gillat en sådan tolkning.

 

 

* Som jag sagt tidigare på bloggen, är "odjuret" ett bättre återgivande av grundtextens mening, och är mindre orättvist mot de vilda djuren i skogen, men Wetterlund använder ordet "Vilddjuret", och använder det symboliskt.

I gamla dagar var det vanligt att tro på naturväsen, såsom tomtar och troll (man ser det bl.a. i hur de befolkar gamla tidens sagor). Denna allmänna folktro, som jag tror var vanligare ju längre tillbaka i tiden man går, har vissnat mer och mer, och lever mest vidare inom New Age och bland hippien. Den tillhör hedendomen innan katolska kyrkan kom med sina änglar och helgon, och den lever vidare i New Age, som är en slags nyhedendom.

 

Vad för slags andar är vanligast idag? Jo, änglar bland de kristna och UFO:n bland hippien. Ingendera förknippas med naturen. Det är som om de inte tillhörde naturen, till skillnad från naturväsen. Istället för att tro på älvor tror man på UFO:n idag. De första blommornas änglar, och de andra teknologins änglar. Diametralt motsatta varann. Båda två säger något om den kultur som tror på dem.

 

Men även bland hippien som tror på naturväsen, är det sällan man ser sådana. Var är alla naturväsen? Ja, jag tror att de inte trivs i civilisationen, vilket andra också påpekat. Deras hem är naturen, och vi har skövlat och förstört naturen.

 

2012 hade jag en teori om att Guds Ande lämnade mänskligheten 1929, då den stora börskraschen på Wall Street inföll (kraschen var tecknet på att Guds Ande lämnade oss). Ett halvt år efter fick funktionalismen sitt genombrott på Stockholmsutställningen 1930, något som jag tolkade som att Anden lämnade arkitekturen. Och modernismen inom litteratur och konst slog också igenom på 30-talet. Jag har aldrig gillat högmodernismen, utan bara modernismens första trevande försök, såsom hos Vilhelm Ekelund och Edith Södergran, då modernismen mest gällde att man skrev fri vers, vilket jag inte har något emot. Men modernismens kryptiska och normbrott-för-normbrottets-skull sida har jag aldrig gillat.

 

Min teori om 1929 är visserligen spekulativ, jag tror inte på den helt idag.

 

Men det värsta ur mitt perspektiv var att teknologin liksom tog över under denna tid, 20- och 30-talet (t.ex. fick radion, TV:n och ljudfilmen sina genombrott på 20-talet). Vägarna fylldes sakta av bilar, vilket var till stor förtret för de talrika luffarna som befolkade vägarna på denna tid. Till slut, på fyrtio- och femtiotalet, kom bilarna att sakta ta död på luffarkulturen, så det knappt fanns några luffare kvar. Under hippievågen på 70-talet, blomstrade luffandet lite upp igen, men dog snabbt ut igen. Bilarna var för talrika. Jag har plågats av bilar på mina luffarfärder, inte minst när mörkret faller och gågata saknas.

 

Men luffarkulturen dog också ut p.g.a. att det gamla bondesamhället förvandlades till industriellt jordbruk (redan på 1910-talet fick svenskarna sina första traktorer). Efterhand kunde man inte längre sova i höet i ladan, eller jobba lite på en gård för kost och logi. Detta passade inte det industriella jordbruket. Tomtar trivs inte heller i industriellt jordbruk, det är väl därför de ses så sällan på bondgårdar idag. Fast jag tror inte att naturväsen finns "där ute", utan mer i "det andliga Sverige" på andra sidan, inom oss, i atomernas magiska andevärld.

 

 

 

 

 

"Without technology humanity has no future", skrev buddhisternas främste ledare Dalai Lama på Twitter 2015.

 

 

Man skulle i alla fall tro att buddhisterna i Tibet skulle fatta, de som är extremt asketiska, och kan ofattbara meditationstekniker som "Tummo", där man genom meditation lyckas höja temperaturen i fingrar och tår med upp till 17 grader, och som gör att man kan sitta naken ute i snön och kylan och meditera i långa tider.

 

Med sådant behöver man väl inte lika mycket teknologi som oss för att hålla sig varm? 

 

Men jag har alltid haft svårt för Asiens andliga teknologi. Man blir så himla självupptagen när man sysslar med sånt. Det blir som en andlig sport istället för att man gav all sin tid till att lindra lidande. Samma sak ser jag hos Indiens sadhun och yogin. 

 

Hos de icke-mänskliga djuren ser jag ingen andlig teknologi. Den finns inte i den icke-mänskliga naturen. Där har färdigheterna evolverat i millioner år, så att de finns i instinkterna och generna. De är naturliga och spontana, med andra ord, inte framtränade under ett enda liv, så att varje generation måste träna fram egenskaperna på nytt för varje generation. 

 

Är inte den andliga teknologin bara den materiella teknologins baksida? Kanske dessa två har mer gemensamt än man kan tro, och att detta ligger bakom Dalai Lamas uttalande ovan? 

 

Buddhistmunkarna har också kommit bort från naturen, med alla sina tempel och kloster. De borde ha bevarat sina yttersta förfäders livsstil, de byggde inga kloster, de levde som urfolken. De borde ha hjälpt de fattiga istället för att bygga sina praktfulla tempel. Vilka slavar var det som byggde deras tempel, såsom detta? 

 

Detta glömmer ofta de hippien som idealiserar Asiens andlighet. Att även Asien har förfallit och kommit bort från naturen. Mitt i sin askes. Ja, deras askes är inte djurens naturliga askes, utan ofta något helt annat. 

 

Alltså, när solidariteten, inte andesporten och den egna andetekniska förträffligheten, blir huvudsaken, då slutar man med teknologi, både andlig och materiell sådan, och går och bär de fattigas och djurens bördor tillsammans med dem, och söker kasta av dessa bördor istället för att låta dem slava i gruvorna och fabrikerna för vår lyx.

 

Tyvärr har Dalai Lamas dator (smartphone?) också tillverkats genom slavarbete och naturförstörelse. Han ser inte så långt, längre än så verkar inte Tibet-buddhisternas officiella andlighet nått (och jag tror andeteknologin har stor skuld i detta). Men säkert finns det oliktänkande bland dem. 

 

Dock, Dalai Lama slutar sitt Twitter-meddelande med: "but we have to be careful that we don't become so mechanised that we lose our human feelings". 

"Keruben bor i hvarje människa, i hvarje djur och växt och i hela den s.k. liflösa naturen. Ty allt skapadt har ett oförgängligt grundväsen." (sid. 5 i "Andens lag till den harmageddoniska församlingen", 1915, av N.P.Wetterlund. Hela texten varfrån citaten är hämtat, kan läsas här, se första delen, "Kerubernas utseende och allmänna betydelse")

 

Se förklaring av vad en kerub är, här. 

 

Min kommentar: Wetterlund var en av de första jag läste efter att jag omvände mig till Gud som 12-åring. Hans förkunnelse genomträngde de tidiga Smithsvännernas förkunnelse (Smiths Vänner är min moderförsamling), och artiklar av honom förekom rikligt i deras tidskrift "Skjulte Skatte" på 1930-talet. Även deras nuvarande ledare Kåre Smith har tagit djupa intryck av Wetterlund, dennes ande lever ännu bland Smithsvännerna.

 

Jag har tidigare på bloggen talat om kerubdjuret i oss, som vi alla har, och även om "Animal Coeleste", det himmelska djuret, som Carl Jonas Love Almqvist talade om, vår inre rena, oskyldiga, paradisiska djurnatur. Jag tror faktiskt att den nyplatonska, mystika föreställningen om Animal Coeleste måste ha en av sina källor i kerubteologin, ty keruben var en ängel som var en blandning av djur och människa, en djurisk ängel, precis som Animal Coeleste var. Det var också keruber som vaktade ingången till Edens lustgård och hindrade Adam att äta av livets träd efter att han drivits ut från lustgården. Wetterlund tolkar det som att porten till paradiset enbart går genom vår inre kerub, genom att bli kerubiska igen, och den vaktar så att vi inte kan göra oss ett paradis utanför paradiset, och att skapelsen inte kan föreviga sig i sitt fallna tillstånd (vaktar de att inte Ray Kurzweils  eviga teknoparadis ska kunna fullföljas?). Ja, keruben förekommer en hel del i den judiska mytologin, de var även avbildade på förbundsarkens lock, två keruber i guld som stod på locket, och Jahve tänktes trona mellan och ovanför deras vingar. De har således en helt central ställning. I det Nya Testamentet förekommer de i Uppenbarelsebokens fjärde kapitel, och min djurism föddes mycket genom en allegorisk tolkning av detta kapitel, vars hemliga, djuriska innehåll avslöjades för mig i fängelset i Serbien i början av 2010, då jag översatte Uppenbarelseboken i djurisk anda. 

 

Wetterlund har nog varit den yttersta källan till min kerubteologi, eftersom jag hade med en text om keruberna som fanns i Wetterlunds "Andens lag" i det första numret av min tidskrift "Sela" 2007. Det var den första texten i detta Wetterlunds jätteverk på över 1200 sidor. Ja, jag undrar om inte min djurism också har hämtat mycket inspiration från denna text, som är en av de vackraste och djupsinnigaste jag någonsin läst inom religiös litteratur. Den är även den viktigaste i Andens lag-boken, som allt annat i boken bygger på. 

 

Att varje atom har en kerub i sig, en djurisk, vild ängel från Edens lustgård, som en älva eller ett troll, ja det är så vackra tankar att man undra om det är för gott att vara sant. Särskilt om dessa keruber blir allt mer paradisiska desto mindre de är, ungefär som människan är mer paradisisk desto mindre hon är (tänk på fostret i mammas mage och spädbarnet).

 

Men Wetterlund är inte ensam om detta vackra tänkande om atomen, utan man finner den också hos många andra mystiker och gamla och nya teosofer, ja hos många New Age-mystiker, såsom hos den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981), i "Martinus kosmologi", där atomerna är levande varelser, gudomliga, och där atomkärnan är som en sol med elektronerna som planeter kretsande kring den. Antagligen finns något sånt också i New Age-fysiken, men jag är inte säker (kanske hos Fritjof Capra?)

 

Besök gärna Wetterlunds skriftkommittés hemsida, som ger ut Wetterlund i nytryck. Där finns många pärlor. Där kan man läsa hela "Andens lag" på nätet, här. 

 

Wetterlund är bättre än det mesta av kristen litteratur som ges ut idag, och  är med och punkterar myten om framsteget inom den kristna kyrkan. Han är även mycket poetisk (full av underfundiga språkliga nybildningar) och kärv, saltad och sträng på ett befriande sätt. 

(avskrift av en handskriven minibok)

 

"När man genomvandrar ett modernt industricentrum och söker avlyssna framtidsmusiken i maskinernas rastlösa orkester, stannar man lätt nog inför frågan: är detta ett preludium till ett oanat framåtskridande eller kanske snarare en sista våldsam självförbränningsprocess, innan slutet kommer? Man tvingas till beundran inför det väldiga uppbåd av arbetskraft, tankeenergi och organisationsförmåga, som objektiverat sig i teknikens skapelser och som framträder i det moderna affärslivets erövringskamp. Men å andra sidan frågar man sig, om icke det stora maskineriet tvingar fram personligheternas fortskridande nivellering, om icke kulturens djupare livskällor hålla på att sina, om vår civilisation icke mer och mer tager karaktären av en fulländad apparat men utan levande ande."

 

(Ur boken "Historiens problem. Utvecklingsfilosofiska studier", av Gunnar Aspelin, 1926, s. 114)

 

"Antropologer kan visa att allt detta blir begripligt genom kultur- och maktanalys. I likhet med stenstatyerna på Påskön och mayaindianernas tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en fetisch, så till den grad att den måste upprätthållas till varje pris, till och med på bekostnad av den jord som kan försörja oss. Och samtidigt som vi lockar landsbygdsbefolkningen i Brasilien och Mozambique att upplåta sin jord och sin arbetstid för att försörja vår teknomassa, hävdar ekonomer på fullt allvar att det är dessa lantarbetare och bönder i Syd som bör vara tacksamma över att de nu får möjligheten att utvecklas. Kanske kommer detta någon gång i framtiden att framstå som lika absurt som det nu skulle förefalla oss att någon i 1500-talets Peru hade försökt övertyga bönderna att de själva en dag i framtiden skulle ha tillgång till lika välfyllda magasin som inkahärskaren."

 

(Ur boken "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa, av Alf Hornborg, (professor i humanekologi på Lunds Universitet), 2015)

Kapitalismen får de styrande (särskilt ekonomerna) att se människor som döda ting och maskiner som levande varelser, ja behandla människor som illegalt avfall och mekaniska slavar (om de är tillräckligt långt nere i hierarkierna) och behandla maskinerna som gudar med magiska krafter, självständiga och produktiva i sig själva, lösryckta från den exploatering av fattiga och natur som har skapat dem.

 

(aforismen inspirerad av Alf Hornborg)

Många transhumanisters (ta t.ex. Elon Musk eller Nick Bostrom) skräck för att framtidens robotar ska ta över mänskligheten och förslava och förinta den, är en slags mytologisering och mytisk projektion på framtiden av den härva som tekniken redan gett upphov till, vi är redan slavar under tekniken och denna har redan korrumperat (andligen förstört) mänskligheten bortom allt förnuft och håller på att förstöra naturen, om inte på det mytiska sätt som transhumanisterna tänker sig att det ska bli. Denna skräck tyder på ett embryo av moralisk självreflektion hos transhumanisterna, en liten spira av samvete, av teknologikritik, men tyvärr är detta ytligt och resulterar så gott som aldrig i avståndstagande från teknik och robotar, utan bara i att hitta "välvillig" teknik och "välvilliga" robotar. De som ska betala priset för all denna teknik, naturen och tredje världens fattiga arbetare, slavarna, lämnas som alltid helt osynliga i ekvationen.

Vi har inte byggt vårt samhälle för hundarna (de kommer ständigt i kläm och deras naturliga behov och naturliga instinkter negligeras ständigt), de har tydligen inget värde. Ja, vi har inte byggt den här världen för några andra icke-mänskliga varelser heller. De har tydligen heller inget värde. Ganska stor miss. Vi har knappt byggt det för människan själv. Inte ens människan tycks ha något särskilt värde längre. Vi har snarare byggt den här världen för Penningen. Eller Maskinen. Ekonomin. Det är dessa som har det sanna värdet, det allt överskuggande, eskatologiska, ultimata värdet. Det är dem som allt ska tjäna på denna planet. Tydligen. 

Jag såg en gång i min fantasi

en fabriks "ande".

Denna ande var någonting ohyggligt tungt,

ett tyst metalliskt vrål av fångenskap,

slaveri och förtappad instängdhet i materien.

Det var som om fabriken ropade efter befrielse,

efter civilisationens fall

och naturens återkomst. 

Vårt sätt att satsa allt på teknofixar, att med teknologi rädda mänskligheten och planeten från miljökatastrof och Peak Oil, liknar inte lite att spela ett gigantiskt kasinospel. Vi satsar allt på ett kort, teknologin, och om vi förlorar, förlorar vi allt. Ändå tar vi denna gigantiska risk. Fast chanserna att vinna är mindre än de är det i ett kasinospel, utifrån min utsiktspunkt över civilisationen och planeten. Det här blogginlägget på bloggen "Damn the matrix" är tillnyktrande när det gäller våra chanser att vinna.

 

Att däremot avveckla civilisationen, och gå tillbaka till en enkel urfolkslivsstil på landsbygden, det är som att sluta spela kasino, och gå och ta sig ett jobb. Det enda trygga och långsiktigt hållbara. Allt annat är bara kasinospel, ja fantasy- och science fictiondrömmar.

"Those who advocate a technologically controlled future are not only not taking a long-term perspective (peak oil, anyone? How about overshoot and crash?) but they are simply insane. They are not in touch with physical reality (that´s what "high technology" does - it separates ut from physical reality). They aren´t even truly antropocentric, but rather technocentric (or maybe power-centric, or control-centric).

 

(Derrick Jensen i boken "Endgame. Volume II: Resistance", 2006, s. 578)

Människor som tror att de kan finna "fulfilment", tillfredsställelse och livets mening i datorspel, TV, internet och Facebook, liknar pojken som, när han inte fick sitt lördagsgodis, tog en tom godispåse och åt denna förpackning eftersom det var bilder av godiset på den.

 

Ord och bilder allena kan aldrig ge oss verkligheten själv, utan placerar oss utanför den, i alienation från den, om vi bara ges detta. Det hjälper inte hur mycket pappan tröstar barnet med ord, om han fortsätter slå det. Och hur mycket leksaker som helst kan inte ersätta mors och fars närvaro. Hur mycket Facebook-vänner som helst kan inte ge oss sann community, det vi behöver när Kollapsen börjar rulla över världen på allvar.

 

Men kanske godisförpackningen kan ge någon tröst i alla fall? Om inte annat, så i alla fall lukten av godis? Vi får hoppas det, och kanske relevanta och bra ord och bilder är bland det bästa vi kan ge världen när vägen tillbaka till naturen och urfolkens livsstil är stängd av ett sjukt samhälle som gör ekologiskhet till något för dom som har råd, när all mark är ockuperad av civilisationen, och medlemskap i ekobyarna kräver en massa pengar, lån och investeringar som inte de verkligt fattiga har råd med (t.o.m. Suderbyns ekoby kräver nästan detta).

 

Vad har den fattige att göra då? Jo, han har ordet och bilden kvar. Är internet i själva verket en gigantisk tom godispåse? En gigantisk megaloman fasad för civilisationen, med mest tomhet och moraliskt förfall bakom? Är den de rikas konstgjorda andevärld, dit man hamnar till sist för att rota i en "astralvärld", i virtualitet, i det overkligas soptipp? Visserligen ligger det människor bakom allt som står på internet, men du kan inte får verkligheten på internet, bara representationen av verkligheten. Den som ser på internetporr får aldrig röra vid kvinnorna han begärligt tittar på, och det samma gäller orden på internet. De ger oss inte verkligheten, de kan högst peka på verklighetens människor och natur, och leda oss till dem. Själva är de inte verkligheten, det de representerar. Detta glömmer många som är beroende av internet, de glömmer att reflektera över ordets och bildens natur, och tror att skylten är allt, platsen man skall till och det verkliga själv. Det är övertron på och idealiseringen av teknologin som leder till detta, eftersom detta är en alienation från naturen, och teknologin är själva essensen i denna alienation, som placerar det döda och mekaniska framför det levande, och overklighet framför verklighet. Teknologi och virtualitet kan härma det verkliga intill förblandning, men en robot kan aldrig bli levande och organisk, internet kan aldrig bli naturen den pratar om, ja verkligheten själv, även om futuristerna och transhumanisterna drömmer om att ladda upp sitt medvetande till internet. De har just denna märkliga tro på att man kan tillfredsställas enbart av ord och bilder. Men vi kommer aldrig att lyckas lura vårt medvetande att tro att ord och bild är verkligheten själv, inte ens om vi får leva evigt på internet, såsom Ray Kurzweil drömmer om. Det kommer att smaka plast, tyvärr. Men detta är en tröst för den som vaknat upp ur den civiliserade slummern, och börjat längta efter äkta saker, verkliga upplevelser istället för virtuella sådana, levande djur och sann natur. Att törsta efter det virtuella är bara ett symptom på den ofattbara besvikelse mänskligheten fick uppleva när det verkliga livet på landsbygden tvingades bytas ut mot stadslivets konstgjorda värld, ju längre fram i tiden desto värre. Nu söker vi tröst hos och tillflykt till internet, vår tomma godispåse. Det kan bli lite tråkigt ibland, särskilt Facebook, men vi lider inte av det eftersom vi aldrig upplevt det sanna urlivet på landsbygden, utanför civilisationen, där naturen och verkligheten kom så nära att vi kunde höra dess hjärta banka - livets centrum, skogen, vildheten och friheten. Fråga en varg om den vill se på TV om jakt istället för at jaga själv, se på TV inne i en bur. Svaret som vargen ger kan lösa de psykiska problemens gåta, varför vi har så mycket psykiska problem och vad de kommer av.

 

Jag menar inte att fördöma all virtualitet. Allt språk är virtualitet, och jag är inte längre emot språket och orden. Men får vi riktigt godis i påsen, får bilden av godiset på påsen sin rätta plats och funktion, som pekare på en verklighet som faktiskt finns, inte bara på tomhet, eftersom det verkliga blivit frånrövat oss. Då äter vi inte längre godisförpackningen, utan är mer intresserade av godiset än förpackningen. Vi behövde äta förpackningen när godiset var borta, och fann en viss tröst i det, men nu när den riktiga saken erbjuds oss, bryr vi oss inte så mycket om förpackningen. Så tror jag det kommer att gå med mänskligheten när civilisationen inte längre kan upprätthållas, utan alla söker sig till landsbygden. Vi kommer att få ett så spännande liv ute i den riktiga verkligheten att vi inte kommer att sakna internet, TV, datorspelen och biograferna. Det blir riktiga människor istället för Facebook-profiler, riktig skog istället för naturprogram på TV. Och framför allt, det blir en känsla av att vi tillhör naturen och verkligheten istället för att vi står utanför och ser på som tiggare. Civilisationen har gjort oss så fattiga genom att beröva oss det riktiga livet på landsbygden, att vi har vant oss vid att stå och se på livet istället för att vara med. Civilisationen lovade oss guld och gröna skogar, men tog ifrån oss det verkliga liv som vi är genetiskt anpassade at leva, och gav oss istället ord, ord och åter ord (och bild). De rika i civilisationen vet inte att de är de fattigaste ur naturens synvinkel, eftersom de inte vet om något annat än detta pseudoliv. Man kan aldrig köpa community, det viktigaste i livet, det som verkligen gör oss levande och verkliga. Det är de rika som har minst community här i världen  (rikedom får den sanna communityn att stelna til is i konkurrens, divighet och hybris), och som därför enligt min åsikt är de fattigaste på jorden, berövade verkligheten själv. Kvar är ord, internet, teknologi. Pseudoliv. Men även för dessa kommer ljuset att uppgå en dag, även om de kanske kommer sist, förblindade av pengar och status.

 

Det finns dock grader i helvetet, och även i staden kan man komma i kontakt med verkligheten genom organisationer som Greenpeace och Amnesty, som visar baksidan av civilisationen. Och inte all internetanvändning är lika alienerande från verkligheten. Att följa issmältnings- och klimatnyheter är långt mer tillnyktrande än att följa modebloggar. för att säga det milt. Och långt mer spännande. Karriärismen får oss att intressera oss för tråkigheter och bullshit, overklighet och oväsentlighet. Börjar vi få vittring av verkligheten som mänsklighet, kan det bli en återgång till det förlorade Eden (i metaforisk bemärkelse), vildheten och friheten för oss alla.

Ibland läser man böcker om vilka man känner att "den här måste alla politiker läsa", s.k. "nyckelböcker" som är nyckeln till en god framtid, som är avgörande för vår framtid. Boken "Olja för blåbär" som kom ut på Fri Tanke förlag 2015, hör till dessa, skriven av de två författarna till bloggen med samma namn. Den borde vara mycket känd, men är det knappast. Deckare är däremot mycket kända, vilket säger något om vårt samhälle. Är det för att vår bok inte är spännande? Knappast. Energifrågor är vår tids ödesfrågor, energi är det man krigar om, det man konkurrerar om mest i världen just nu. Alla rusar till för att få tag i den sista oljan, för att vara konkurrenskraftiga på marknaden, så att man kan tävla med Kina och Indien om den sista oljan. Professor Michael Klare har skrivit en bok som heter "The race for what´s left. The global scramble for the world´s last resources" (2012), och titeln säger mycket om vår tid, vad som föregår bakom kulisserna, men inte talas så mycket om, kanske för att det är lite för spännande? Vi tål kanske inte så mycket spänning. Deckare är tråkiga i jämförelse med denna live-film som energifrågorna och världens konkurrens om den sista fossila energin är. 

 

Boken "Olja för blåbär" är en bra introduktion till energifrågorna i vår tid, och ger också en bra historisk tillbakablick, särskilt på oljeindustrins födelse, oljan under andra världskriget, oljepolitiken på 70-talet och elbilens historia. När man ska introducera ett ämne, är alltid historia ett viktigt inslag för att förstå saken, för allt hänger ihop, samtid, historia och framtid. Samtiden kan aldrig förstås utan historien. Detta gillade jag med boken, dess grundlighet i att presentera historien, även om det var kort, p.g.a. bokens begränsade omfång (307 sidor). 

 

Peak Oil, oljetoppen, var bokens kanske viktigaste huvudtema, och det som gav boken dess speciella stämning och spänning. Boken påstår att vi är nära eller har nått toppen för den konventionella oljeproduktionen, efter vilket den kommer att sjunka för all framtid. Vill man förstå den samtida konkurrensen om oljan, är oljetoppen ett helt centralt ämne, som inte kan undvaras. Mycket beror på att man förstått detta. Hela politiken, faktiskt, står och faller med oljetoppen. En gång i tiden (2011) trodde jag att oljan höll på att ta slut, men det är ett vanligt missförstånd. Oljetoppen handlar inte om det. Olja kommer att finnas för all framtid i jorden, men det kommer att bli allt svårare och dyrare att få tag i den, och den sista oljan kommer aldrig att utvinnas, av ekonomiska skäl. 

 

För att förstå oljetoppen igen, är förståelsen av skifferoljan (som utvinns genom "fracking", hydraulisk spräckning) helt central, ett ämne som boken också lyfter fram, liksom oljesanden i Kanada. Fracking och oljesandsutvinningen är oljeindustrins akilleshäl, såsom jag ser det. Allt inom energipolitiken bär eller brister med dessa två. Dessa två är oljeindustrins sista förtvivlade försök att säkra sin framtid och undvika kollaps, lite som en alkoholist som finner att ölen är slut i baren, och tar och kokar mattorna nere vid disken, för att få fram de droppar öl som runnit ner på mattan (Rob Hopkins´ liknelse).

 

Landgrens och Hanssons fokus i boken är på det internationella perspektivet, men de synar också Sverige i sömmarna, och finner att krisberedskapen är katastrofalt låg. Här en av orsakerna till att jag skulle vilja att alla politikerna i riksdagen läste boken. Vi verkar ha glömt andra världskriget totalt, och börjat leva som om inga hot finns, som om oljetoppen och klimatförändringarna inte finns. Dummare politik ska man leta efter, det är strutspolitik, man gömmer huvudet i sanden, och vaggar sig in i säkerhet medan hoten sakta kommer närmare. 

 

En av bokens finaste synpunkter är den att vi skulle kunna övergå till att driva våra fartyg med segel, för att klara av en produktionsnedgång inom oljeindustrin. Detta borde fler tala om, det är oerhört viktigt. Jag har skrivit tidigare om detta, här. 

 

Bokens viktigaste budskap är dess framhävande av möjligheten för att Sverige kan bli utan olja att importera år 2030, något som bygger på oljegeologen Jeffrey Browns uträkningar, och hans s.k. "Export Land Model". Bloggen "Olja för blåbär" skriver om det här och här. Om detta stämmer, väntar oss en mycket annorlunda framtid, som vi knappt kan föreställa oss. Det kan bli en rejäl kollaps, som fördjupar sig efter hand, och vi måste trappa ner på vår civilisation, och kanske återgå till att leva på landsbygden istället för i städer, ett scenario jag målar upp i detta blogginlägg. Vi har bråttom om vi ska undvika kaos och stort lidande för många. 

 

Kjell Aleklett menar i sin bok "Peeking at Peak Oil" från 2012 (som kommit ut i svensk omarbetning 2016, med titeln "En värld drogad av olja") att klimatförändringarna aldrig kommer att kunna nå till de nivåer som IPCC har förutspått, p.g.a. Peak Oil, p.g.a. att vi helt enkelt inte har tillräckligt olja att bränna för att detta ska gå an. Hansson och Landgren har en annan åsikt än Aleklett, att Peak Oil inte kommer att rädda klimatet, eftersom skifferoljeutvinningen och skiffergasutvinningen (som är en påföljd av Peak Oil) släpper ut mycket metan, som är en mycket värre gas än koldioxid. Och de skriver också att oljans sinande kommer att göra att skogsavverkningen globalt kommer att accelerera, vilket är dåligt för klimatet, eftersom skogen binder mycket koldioxid, är en s.k. "carbon sink". 

 

Boken har en nykter syn på läget idag, men däremot, när det gäller mer praktiska synpunkter, kan man inte undgå att upptäcka lite naiv teknikromantik á la Elon Musk i boken. Särskilt i kapitlet "Eltransporternas återkomst" förekommer detta. Visserligen kan jag inte kräva av författarna att de ska vara insatta i den samtida ekofilosofiska debatten om teknologins natur, men med lite sunt förnuft borde man kunna räkna ut att Elon Musks "Hyperloop" knappast kommer att kunna byggas ut globalt. Vi i Sverige kommer inte att ha resurserna om exportoljan tar slut 2030 till Sverige. Och även i resten av världens oljeimporterande länder kommer samma svårigheter att finnas. Redan nu är vi inne i en finanskris av gigantiska mått, som tar sig uttryck i en global finansiell bubbla. Elon Musks vanliga megalomana planer, mer inspirerade av science fiction än av verkligheten, är kanske bara en del av denna bubbla? När den spricker kommer vi att se att vi inte har råd med ännu mer avancerad teknik, utan vi måste gå åt andra hållet, mot förenkling och nedtrappning av vår civilisation. Ödmjukhet alltså. Ner från att vara "jordens herrar", för att tala med Pelle Strindlund, till att vara jordens och djurens tjänare.

 

Men förutom dessa tabbar, var boken ytterst läsvärd. Enkel och saklig och väl underbyggd, skrivna av två kunniga eldsjälar som verkar stå mitt inne i omställningsrörelsen. 

Det tillfälle i historien då läkarna kunde tvinga lidande människor att leva mot sin vilja under långa tidsperioder, var ett ödesdigert tillfälle. Då fick läkarna en slags myndighet att, i långt större grad än tidigare, leka gud och djävul på samma gång, och bestämma över människors himmel och helvete. Visserligen har deras makt till att lindra lidande även ökat på samma gång, genom att bättre kunna ge smärtstillande mediciner och bättre kunna bota, men möjligheten för grymher har också ökat radikalt, genom att man nekar lidande patienter med outhärdliga (fysiska eller psykiska) plågor som vill dö, dödshjälp, eller hindrar dom från att ta sitt liv. Att syssla med sådant ser jag som närmast djävulskt. Den överdrivna högteknologin gör att vi blir gud och djävul på samma gång. Barmhärtighet och grymhet tillspetsas, båda på samma gång. Skulle jag kunna, skulle jag montera ned högteknologin, för att hindra läkare att döma människor till helvetet, för att ta bort den rädsla för att leva som vissa av oss bär på, eftersom vi kan hamna i lidande som det inte går att ta sig ut ur, p.g.a. läkarnas makt över oss. 

 

Högteknologi är hybris, det är att ha för stor makt, och makt korrumperar. På stenåldern hade vi trots allt rätten att bestämma över vår egen död, och behövde inte vara rädda för att hamna i en konservativ, kall läkares händer, som håller på med regelrytteri istället för barmhärtighet, som hellre vill lyda lagen än att se till att vi inte hamnar i ett helvete som vi upplever som "evigt", outhärdligt långt och plågsamt. 

 

Visserligen har vi smärtstillande medel och palliativ sedering, men vad händer när vi får obarmhärtiga läkare på läkarposten, vad händer om fascister tar över riksdag och regering, fascister som vill hämnas på oss? Fascistiska, auktoritära läkare? Då vågar kanske inte jag leva, hängiven antifascist som jag är, och mycket sårad av psykiatriska läkare som varit mycket kalla och obarmhärtiga, och tvingat i mig vidriga mediciner. Psykatrin är en del av grogrunden för fascistisk läkarpraktik. Jag vågar kanske inte leva, eftersom jag är rädd för ett helvete som varar för länge för att jag ska kunna stå ut med det, ett helvete som känns "evigt" (jag har upplevt detta svagt några gånger på sinnessjukhus, bl.a. under en spännbältesläggning och som inspärrad på sinnessjukhus och tvångsmedicinerad). 

 

Men jag vill kanske leva ändå, för att påverka samhället så att andra inte ska hamna i helvetet i läkarnas klor. Det är egoistiskt att inte våga leva för att man själv kan hamna där, så att man inte kan verka för att andra inte ska hamna där. Låt oss alla verka för att ingen tvingas stå ut med outhärdligt lidande, genom att verka mot all slags fascism och totalitarianism, och för dödshjälp och eutanasi och rätten att bestämma över vår död. 

 

Att högteknologin utsätter oss för dessa faror, säger allt om den, säger att vi aldrig borde ha börjat utveckla den, att vi borde ha stannat i stenålderns ödmjukhet och enkelhet.

 

Läkarna har ett stort moraliskt ansvar, större än många tror.  

På Almedalsveckan får jag bekanta mig lite med den svenska politiken, en sfär som är mig rätt obekant, eftersom jag inte läser dagstidningarna eller ser på TV (högst någon löpsedel då och då). Det som slår mig först är hur tråkig den svenska politiken är, som lyckas göra de mest spännande frågor banala (såsom klimatet och hållbarhetsfrågor), och det desto mer ju mer företagen tar plats i politiken. Jag har gått igenom över en tredjedel av de 4000 evenemang som Almedalsveckan har, och majoriteten av evenemangen verkar tråkiga vid första anblick, och även en del av de evenemang jag gått på och först tyckte skulle vara spännande, har visat sig vara tråkiga. Men många pärlor har funnits, visst, inte minst tidningen Syres evenemang om basinkomst med min f.d. granne på ekobyn Gebers i Stockholm, Lennart Fernström (tidningens chefredaktör). Han föreslår att alla svenskar skulle få 13 000 kronor i basinkomst varje månad, och har även en plan på hur man skulle få fram dessa pengar (över 350 miljarder kronor, om jag minns rätt), genom diverse besparingar och genom att röja i politiken. En sådan grej skulle underlätta mitt liv avsevärt, ja även de fattigas liv i Sverige överlag, och skulle vara särskilt bra om den genomfördes globalt (det pågår försök med basikomst i t.ex. Finland, och Schweitz ska folkomrösta om det snart). Det skulle skapa grogrund för anarkister och hippien att leva sitt liv utan att behöva tvingas jobba för Babylon, med sånt som de inte gillar. Löneslaveriet skulle få sig en törn, och volontärarbetet en uppsving. Själv lever jag på 800 kronor i månaden, för att värna om min frihet att göra vad jag vill, och det är att volontära för Greenpeace, och läsa och skriva, att utvecklas som poet och ekofilosof. 

 

När jag läser tidningen Syre, och märker hur ambitiös den är, och hur insyltad den är i den svenska politiken (dess egen profil är "frihetligt grön", vilket är ett annat ord för ekoanarkism, eller i alla fall lutande åt det, på samma sätt som frihetlig socialism är ett annat ord för social anarkism), får det mig att fundera på vilket pris man får betala för att försöka förändra systemet inifrån, såsom Lennart Fernström vill. Toppolitikerna är nämligen rika människor, oavsett hur stora världsförbättrare de är, och lever ofta som resten av den svenska eliten, i lyx och överflöd, med många fester och många flygresor på kors och tvärs över planeten. Vilka signaler ger detta till väljarna och de andra politikerna? Jo, att rikedom och makt är eftersträvansvärt. Och tyvärr är det just rikedom och makt som har förstört planeten och korrumperat politiken. Det känns därför som om de vinster som toppolitikernas världsförbättrargrejer innebär, äts upp av deras dåliga föredöme, deras mycket problematiska förhållande till makt och rikedom. Och av att majoriteten i partipolitiken faktiskt är kapitalister, eller i alla fall tjänar den, och tror på dogmen om evig tillväxt, även det något som har förstört planeten och politiken/ekonomin. Man kommer inte långt som politiker om man inte tror på och jobbar för denna dogm (vilket Lennart Fernström inte gör). Det verkar som om man måste sälja sin själ, och inte minst sin individualitet, om man ska vara med i toppolitiken, och ständigt tvingas spy upp halvsmälta delar av partiets partiprogram. Var är integriteten här? Var originaliteten? Det finns föga plats för den. Samt för det komplexa, för det nyanserade, för det som livet faktiskt är i vardagen. Partipolitiken är likaså tusen mil borta från de som förändrat världen med sitt exempel, såsom Franciskus av Assisi, som gifte sig med "fru fattigdom". Ja, även Thoreau, Tolstoj och till en viss grad Gandhi är sådana som förändrat världen med sitt exempel. Sådana gör mycket djupare intryck på omvärlden än karriärssugna toppolitiker i all sin lyx och sitt överflöd, horande med eliten. Om toppolitikerna alla skulle gå före med gott exempel, såsom Thoreau och Gandhi gjorde, skulle vi kanske få snabbare och mer radikala förändringar. 

 

Jag tror Lennart Fernström är medveten om detta, och går försiktigt fram. Men jag kan inte undgå att lägga märke till hur de revolutionära idéerna får en tråkig glans när dom tas in i politiken, även i tidningen Syre (dock, Syre är långt mindre tråkig än vanliga dagstidningar). Det personliga, det hängivna, det extatiska, det poetiska, det djuriska får ge vika för det torrt vetenskapliga och det prosaiska. Det är väl därför jag mer följer politiken genom personliga bloggar på nätet, än genom att läsa tidningar. I bloggosfären finns det personliga, där finns utstickarna och de originella på ett annat sätt än i tidningarna. Nätet är yttrandefrihetens paradis, där alla blir hörda på ett annat sätt än i tidningarna. Och jag har ett gammalt patos för yttrandefriheten, för jag vet vad det gör med människor, och den tolerans och det utrymme för hängivenhet och originalitet som det skapar. Visserligen skapar det även utrymme för extremismen och fascismen att uttrycka sig, men vi måste våga möta våra motståndare i dialog. Allt annat vore feghet. Vi måste tro att sanningen segrar till sist. 

 

Slutligen: jag är emot politik av vissa djupa skäl; värnandet om det anarkistiska, det personliga, det hängivna och det kompromisslösa. Jag tror inte politiken kommer att rädda klimatet. Den är för kompromissande för att kunna klara det. Förändringen går för sakta. Det radikala föds i det personliga, och om det är något som ska kunna rädda planeten, så är det det personliga exemplets makt. * Även där är inte utsikterna så stora, men där har man i alla fall börjat hacka på Mount Everest, istället för att bygga berget högre, vilket jag tycker politiken gör med sina satsningar på "grön tillväxt", vilket jag upplever som ofta handlande om "greenwashing". Politikerna uppför sig som gamla tyranner som på sina äldre dagar, innan sin avrättning, försöker gottgöra lite av alla sina illdåd, ringa lite hit och dit för att be om förlåtelse. Men brotten har vuxit sig mot himlen, de är helt enkelt astronomiska. Det finns inte mycket att göra för denna tyrann, annat än att kollapsa under tyngden av alla sina brott. Och så tror jag det kommer att gå med samhället. Brotten mot naturen och tredje världen är för stora för förhandlingar och "grön tillväxt" (1). Vi har missat tåget och borde förbereda oss för kollapsen, så att vi kan möta den med jämnmod och självförlåtelse. Vi borde följa John Michael Greers råd "collapse now and avoid the rush", frivilligt (radikalt) förenkla vårt liv så att inte kollapsen kommer som en chock.  

 

 

* Det skulle ha stor betydelse om t.ex. kungen skulle få ett moraliskt uppvaknande, avstod från sin rikedom, gav allt han ägde åt de fattiga och hemlösa och bosatte sig i en kåta bland vilda samer (som fortfarande lever primitivt) i norra Sverige, för att hedra förfädernas traditioner och bygga dialog mellan urfolken och resten av civilisationen. 

 

(1) Visserligen behövs alla förändringar som politiker skapar, såsom övergång till förnyelsebar energi, och det är mycket viktigt att förändra det politiska systemet till mer hållbart, men dessa förändringar tror jag inte kommer att rädda oss, för de är alltför lite radikala, och innebär ofta övertro på teknikens möjligheter att rädda oss, då faktiskt tekniken varit den stora boven i klimatdramat, och ny teknik innebär alltid nya utsläpp, ingen teknik är fri från utsläpp och miljöförstörelse. Vi borde särskilt lyssna till den teknologikritik som Alf Hornborg har framfört i sina böcker "Myten om maskinen" (2010) och "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa" (2013), där han dekonstruerar myten om tekniken som vår frälsare. 

Det är svårt att lära av historien om man ständigt begår fadersmord, både i kulturell och individuell bemärkelse. Många ateistiska vetenskapsmän vill inte veta av någon religion eller magi, och har bara förakt till övers för teologi *, det som deras egen vetenskap härstammar från långt tilbaka i historien, därmed berövande sig själv möjligheten att upptäcka hur rester av religionen och magin har levt vidare i deras egen vetenskap, hur rester av religionen och magin lever vidare i dem. Är det denna blindhet som ligger bakom transhumanismen, en slags sekulär religion som precis som vetenskapen har sina rötter i medeltida esoterik och alkemi? Är det denna blindhet som får ateistiska transhumanister att betrakta sig själva som helt irreligiösa, helt baserade på förnuft och vetenskap? Deras obildning inom och förakt för teologi gör att de inte ser de stora utvecklingslinjerna från religion och magi över till vetenskapen, och hur vetenskapen är född ur dessa.

 

Det är idag en respekterad uppfattning bland vetenskapshistoriker att många av våra stora vetenskapliga pionjärer, sådana som Giordano Bruno, Isaac Newton, Leibnitz, Galileo Galilei och Johannes Kepler, var starkt influerade av gammal magi, esoterik och alkemi, inte minst hermetismen (särskilt boken "Hermetica", som tillskrivs Hermes Trismegistus). Vetenskapshistorikern John Henry har skrivit mycket om detta, en bra sammanfattning finns här. Detta inflytande är så starkt, att man kan säga att vetenskapen är född ur magin. Båda har samma mål; att lägga världen under sig, att härska över naturen och elementen och kontrollera dessa. Man skulle kunna säga att magin är en slags pre-vetenskap, och att vetenskapen är sekulariserad magi. Den store finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright skriver i essän "Kunskapens träd" att "Vetenskap är rationaliserad, från vidskepelse renad magi." Han skriver vidare på ett annat ställe att "Lika litet som religion, är magi något som förekommer bara på s.k. primitiva kulturstadier. Den gren av matematiken, som har det arabiska namnet algebra, kunde ännu under renässansen knappast skiljas från kabbalistisk tal-magi, den europeiska astronomien var ännu under barocken i nära förbund med astrologien, den europeiska kemien var ända till upplysningstiden i stort sett liktydig med det som araberna kallade alkemi.".

 

På sistone har jag forskat ivrigt i transhumanismen, och den har gett mig nys om något som jag tror är väldigt viktigt att inse, jag känner att jag är något på spåren här, som jag tror ateisterna och vetenskapsmännen gör väl i att betänka. Och det är att vetenskapen kanske inte är så fri från magi som den gärna vill ge sig ut för att vara. Dess mest kända praktiska produkt, teknologin, har "magiska" egenskaper, inte minst högteknologin. Science Fiction-författaren Arthur C. Clarke, som tänkt mycket över tekniken och dess framtid, sade att "All tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att särskilja från magi". Har du någonsin tänkt på att din smartphone nog skulle betraktas som ren och skär magi av en inföding i Amazonas? Och det är ingen tillfällighet att högteknologin är magisk. Den har nämligen sina rötter i magin, eftersom vetenskapen, som den springer upp ur, har sina rötter i magin. Och den vill, liksom magin, besvärja och härska över naturen, och göra människan till en gud, en trollkarl med magiska krafter. 

 

Detta är en insikt som bör mana till ödmjukhet och försiktighet. Blindheten för detta ger upphov till arrogans och fadersmord. Och till att vetenskapen ödelägger naturen med sin vilja att befalla, besvärja och härska över den, med sin vilja att upphöja människan till universums gud. Jag menar inte att vetenskapen och det kritiska tänkandet skall överges, jag menar bara att den bör frikopplas från det magiska projektet (1), ja från det civiliserade projektet överhuvudtaget. Det är ett oerhört destruktivt projekt, som vi känner av nu i form av klimatförändringar. Vi vill bli universums trollkarlar, som t.o.m. ska trolla fram evigt liv för människan genom teknologin, ja som ska trolla fram artificiellt liv, en medveten robot, en homunculus (de gamla alkemisternas benämning av en artificiell människa, lite som Frankensteins monster i Mary Wollstonecraft Shelleys bok). Vetenskapens magiska projekt, ja det civiliserade projektet överhuvudtaget, mynnar obönhörligt ut i transhumanism, och det desto mer man är blind för sina egna magiska rötter, desto mer man lurar sig att tro att man är rationell och baserad på förnuft och vetenskap. 

 

Professorn och religionsvetaren David Thurfjell har i boken "Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen" lagt fram en tes om att sekulariserade svenskar kanske inte är så sekulariserade som de gärna vill tro, religionen lever vidare hos dem på många olika sätt, som de kanske inte är medvetna om. Det går inte att helt förneka all religion. Den lever vidare i många avlagringar, som ett kulturellt, sekulärt tankegods, som inte är lätt att spåra tillbaka till mer tydlig religion. 

 

 

* föraktet för teologi har sina begripliga skäl, teologerna är oftast inte riktiga vetenskapsmän, utan en samling troende, en samling kyrkopolitiker, som håller på med religiös propaganda. Teologin borde inte ha egna fakulteter, utan uppgå i religionsvetenskapen. 

 

 

(1) Det finns dock två olika slag av magi här, där den ena är livsbejakande och positiv, och den andra destruktiv och negativ. Den positiva magin är den magi som gör att världen är besjälad och är ett mysterium för oss, som gör att vi lockas att vörda naturen. Det är inte i den bemärkelsen jag använder ordet magi när jag menar att vetenskapen bör frikopplas från det magiska projektet. Jag använder här ordet magi i dess negativa bemärkelse (och gör det även övrigt i inlägget), i den bemärkelsen där magin gör människan till en trollkarl, en gud som kan besvärja, härska över och lägga under sig naturen. Den positiva magins försvinnande genom "avförtrollningen" av världen, har lett till den negativa magins spridning genom teknologin, och människans förtrollning på andra varelsers och naturens bekostnad. Jag förespråkar en "återförtrollning" av naturen, så att vi ser henom som levande och besjälad igen, inte en maskin att kontrollera, och jag förespråkar också en ödmjuk återförtrollning av människan som ger henom hens rätta plats i naturen, ett djur bland andra djur.