för naturens skull

Jag tycker mycket om socialismen när den är som bäst, dvs. när den inte är statssocialism av sovjetisk typ, utan gräsrotssocialism, anarkosocialism. Kärnan i denna typ av socialism är utrotandet av alla klasskillnader, att det inte skall finnas rika och fattiga, att alla ska vara jämlika, inte bara i teorin, utan även i praktiken.

 

En tänkare som hyser denna sorts socialism till sin yttersta spets, är den ryska författaren Leo Tolstoj (1828-1910) (som inte är utan skuld i att ryssarna valde statssocialismen på 1900-talet), som ville utrota klassamhället, och menade att det endast lät sig göras om stadskulturen lades ner, och alla återvände till det enkla självförsörjande bondelivet, utan herrar som levde på deras arbete. All flärd och lyx skulle läggas ner, eftersom detta alltid går på bekostnad av någon, och fostrar klasskillnader. 

 

Men vad påminner detta om? Är inte detta den klassiska formen av primitivism, som Rousseau och Thoreau förespråkade? (Tolstoj var förresten djupt påverkad av Rousseau, som han tyckte mer om än någon annan modern författare)

 

Och påminner inte detta även om den moderna formen av primitivism, som bl.a. filosofen John Zerzan förespråkar, och som ofta lutar åt det som kallas "anarkoprimitivism", ett liv i enkelhet och frivillig fattigdom, utan herrar, med urfolken som förebilder?

 

Jag tror det. Tolstoj var en slags sin tids anarkoprimitivist, och skulle nog ha känt igen sig i både Zerzan och Derrick Jensen (fast Tolstoj var pacifist, vilket inte Jensen är). 

 

Vad är då slutsatsen av detta? Jo, att tar man verkligen socialismen på allvar, och genomför den på gräsrotsnivå helt ut, leder den obönhörligt till anarkoprimitivism. Varför? Jo, eftersom om man vill utrota klasskillnaderna går det inte genom att alla blir överklass eller medelklass, eftersom dessas välstånd alltid bygger på exploatering av folk i periferin, av arbetarklassen. Centrum är beroende av att det finns periferi här, teknologiska framsteg t.ex., är inget annat än en förskjutning av (och omvandling av) resurser från periferins tid och rum till centrums överflöd, vilket särskilt professorn i humanekologi Alf Hornborg har påpekat. Det är en illusion att tänka sig att överflödet i centrum kan komma till utan en periferi som betalar priset, att tänka sig att allt skulle kunna bli centrum. 

 

Eftersom det inte går att tänka sig att alla skulle kunna bli välbeställda, måste vi välja en annan strategi om vi ska avskaffa klassamhället. Och här menar jag att Tolstojs lösning är den enda vettiga: att alla blir fattiga, självförsörjande bönder. Det fungerar faktiskt - det är genomförbart, eftersom vi kommer därifrån, vi kommer alla från urfolk, där detta har fungerat, och det fungerar även idag bland världens kvarvarande urfolk. Och den fattigdomen jag förespråkar är inte slummens och svältens fattigdom, bara frivillig enkelhet och fokus på det som verkligen behövs. Böndernas armod och svält genom tiderna har ofta berott på att de varit tvungna att föda folk i städerna och betala skatt till staten. De hade behövt människorna i staden till att vara med på åkarna istället för att leva på böndernas arbete.

 

Med dagens kunnande, särskilt med permakulturen, skulle absolut ingen behöva svälta om vi alla återgick till det fria bondelivet och bildade små ekobyar på landsbygden. Det skulle istället bli en välsignad och frivillig fattigdom i Jesus´ och Franciskus´ spår, där alla hjälpte till, så att ingen behövde svälta och slita ut sig (bönderna på medeltiden talet jobbade faktiskt långt mindre än dagens bönder, enligt denna artikel, och denna, och det var bl.a. för att städerna inte var nära på så stora den gången som de är idag). Jag tror det var detta Tolstoj avsåg. Kanske till och med Marx hade gillat denna tanke?

 

Dagens vänster i partipolitiken representerar en oerhört urvattnad socialism, tusen mil från den gräsrotssocialism jag förespråkar här. Skillnaden mellan idé och praktik, ideal och verklighet, är här överväldigande. Man får intrycket att vänstern inte riktigt tar socialismen på allvar, lika litet som partipolitiken tar demokratin på allvar, så att det blir verklig, gräsrotsaktig demokrati. Hade de gjort det, hade de väl varit anarkoprimitivister hela bunten, och sysslat med ekobyar istället för partipolitiskt maktspel. Makt tycks alltid korrumpera politiken, korrumpera socialismen, urvattna och förvanska den. Idag behövs visserligen hjältar inom partipolitiken som driver den framåt, men jag skulle också säga att vi i lika stor grad behöver praktiska exempel på gräsrotssocialism såsom Suderbyns ekoby på Gotland, och kanske detta är den primära politiska arenan, där framtiden avgörs, av vilken partipolitiken får sin inspiration?

På Almedalsveckan får jag bekanta mig lite med den svenska politiken, en sfär som är mig rätt obekant, eftersom jag inte läser dagstidningarna eller ser på TV (högst någon löpsedel då och då). Det som slår mig först är hur tråkig den svenska politiken är, som lyckas göra de mest spännande frågor banala (såsom klimatet och hållbarhetsfrågor), och det desto mer ju mer företagen tar plats i politiken. Jag har gått igenom över en tredjedel av de 4000 evenemang som Almedalsveckan har, och majoriteten av evenemangen verkar tråkiga vid första anblick, och även en del av de evenemang jag gått på och först tyckte skulle vara spännande, har visat sig vara tråkiga. Men många pärlor har funnits, visst, inte minst tidningen Syres evenemang om basinkomst med min f.d. granne på ekobyn Gebers i Stockholm, Lennart Fernström (tidningens chefredaktör). Han föreslår att alla svenskar skulle få 13 000 kronor i basinkomst varje månad, och har även en plan på hur man skulle få fram dessa pengar (över 350 miljarder kronor, om jag minns rätt), genom diverse besparingar och genom att röja i politiken. En sådan grej skulle underlätta mitt liv avsevärt, ja även de fattigas liv i Sverige överlag, och skulle vara särskilt bra om den genomfördes globalt (det pågår försök med basikomst i t.ex. Finland, och Schweitz ska folkomrösta om det snart). Det skulle skapa grogrund för anarkister och hippien att leva sitt liv utan att behöva tvingas jobba för Babylon, med sånt som de inte gillar. Löneslaveriet skulle få sig en törn, och volontärarbetet en uppsving. Själv lever jag på 800 kronor i månaden, för att värna om min frihet att göra vad jag vill, och det är att volontära för Greenpeace, och läsa och skriva, att utvecklas som poet och ekofilosof. 

 

När jag läser tidningen Syre, och märker hur ambitiös den är, och hur insyltad den är i den svenska politiken (dess egen profil är "frihetligt grön", vilket är ett annat ord för ekoanarkism, eller i alla fall lutande åt det, på samma sätt som frihetlig socialism är ett annat ord för social anarkism), får det mig att fundera på vilket pris man får betala för att försöka förändra systemet inifrån, såsom Lennart Fernström vill. Toppolitikerna är nämligen rika människor, oavsett hur stora världsförbättrare de är, och lever ofta som resten av den svenska eliten, i lyx och överflöd, med många fester och många flygresor på kors och tvärs över planeten. Vilka signaler ger detta till väljarna och de andra politikerna? Jo, att rikedom och makt är eftersträvansvärt. Och tyvärr är det just rikedom och makt som har förstört planeten och korrumperat politiken. Det känns därför som om de vinster som toppolitikernas världsförbättrargrejer innebär, äts upp av deras dåliga föredöme, deras mycket problematiska förhållande till makt och rikedom. Och av att majoriteten i partipolitiken faktiskt är kapitalister, eller i alla fall tjänar den, och tror på dogmen om evig tillväxt, även det något som har förstört planeten och politiken/ekonomin. Man kommer inte långt som politiker om man inte tror på och jobbar för denna dogm (vilket Lennart Fernström inte gör). Det verkar som om man måste sälja sin själ, och inte minst sin individualitet, om man ska vara med i toppolitiken, och ständigt tvingas spy upp halvsmälta delar av partiets partiprogram. Var är integriteten här? Var originaliteten? Det finns föga plats för den. Samt för det komplexa, för det nyanserade, för det som livet faktiskt är i vardagen. Partipolitiken är likaså tusen mil borta från de som förändrat världen med sitt exempel, såsom Franciskus av Assisi, som gifte sig med "fru fattigdom". Ja, även Thoreau, Tolstoj och till en viss grad Gandhi är sådana som förändrat världen med sitt exempel. Sådana gör mycket djupare intryck på omvärlden än karriärssugna toppolitiker i all sin lyx och sitt överflöd, horande med eliten. Om toppolitikerna alla skulle gå före med gott exempel, såsom Thoreau och Gandhi gjorde, skulle vi kanske få snabbare och mer radikala förändringar. 

 

Jag tror Lennart Fernström är medveten om detta, och går försiktigt fram. Men jag kan inte undgå att lägga märke till hur de revolutionära idéerna får en tråkig glans när dom tas in i politiken, även i tidningen Syre (dock, Syre är långt mindre tråkig än vanliga dagstidningar). Det personliga, det hängivna, det extatiska, det poetiska, det djuriska får ge vika för det torrt vetenskapliga och det prosaiska. Det är väl därför jag mer följer politiken genom personliga bloggar på nätet, än genom att läsa tidningar. I bloggosfären finns det personliga, där finns utstickarna och de originella på ett annat sätt än i tidningarna. Nätet är yttrandefrihetens paradis, där alla blir hörda på ett annat sätt än i tidningarna. Och jag har ett gammalt patos för yttrandefriheten, för jag vet vad det gör med människor, och den tolerans och det utrymme för hängivenhet och originalitet som det skapar. Visserligen skapar det även utrymme för extremismen och fascismen att uttrycka sig, men vi måste våga möta våra motståndare i dialog. Allt annat vore feghet. Vi måste tro att sanningen segrar till sist. 

 

Slutligen: jag är emot politik av vissa djupa skäl; värnandet om det anarkistiska, det personliga, det hängivna och det kompromisslösa. Jag tror inte politiken kommer att rädda klimatet. Den är för kompromissande för att kunna klara det. Förändringen går för sakta. Det radikala föds i det personliga, och om det är något som ska kunna rädda planeten, så är det det personliga exemplets makt. * Även där är inte utsikterna så stora, men där har man i alla fall börjat hacka på Mount Everest, istället för att bygga berget högre, vilket jag tycker politiken gör med sina satsningar på "grön tillväxt", vilket jag upplever som ofta handlande om "greenwashing". Politikerna uppför sig som gamla tyranner som på sina äldre dagar, innan sin avrättning, försöker gottgöra lite av alla sina illdåd, ringa lite hit och dit för att be om förlåtelse. Men brotten har vuxit sig mot himlen, de är helt enkelt astronomiska. Det finns inte mycket att göra för denna tyrann, annat än att kollapsa under tyngden av alla sina brott. Och så tror jag det kommer att gå med samhället. Brotten mot naturen och tredje världen är för stora för förhandlingar och "grön tillväxt" (1). Vi har missat tåget och borde förbereda oss för kollapsen, så att vi kan möta den med jämnmod och självförlåtelse. Vi borde följa John Michael Greers råd "collapse now and avoid the rush", frivilligt (radikalt) förenkla vårt liv så att inte kollapsen kommer som en chock.  

 

 

* Det skulle ha stor betydelse om t.ex. kungen skulle få ett moraliskt uppvaknande, avstod från sin rikedom, gav allt han ägde åt de fattiga och hemlösa och bosatte sig i en kåta bland vilda samer (som fortfarande lever primitivt) i norra Sverige, för att hedra förfädernas traditioner och bygga dialog mellan urfolken och resten av civilisationen. 

 

(1) Visserligen behövs alla förändringar som politiker skapar, såsom övergång till förnyelsebar energi, och det är mycket viktigt att förändra det politiska systemet till mer hållbart, men dessa förändringar tror jag inte kommer att rädda oss, för de är alltför lite radikala, och innebär ofta övertro på teknikens möjligheter att rädda oss, då faktiskt tekniken varit den stora boven i klimatdramat, och ny teknik innebär alltid nya utsläpp, ingen teknik är fri från utsläpp och miljöförstörelse. Vi borde särskilt lyssna till den teknologikritik som Alf Hornborg har framfört i sina böcker "Myten om maskinen" (2010) och "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa" (2013), där han dekonstruerar myten om tekniken som vår frälsare. 

Universiteten och humaniora har grundligt misslyckats i att bilda allmänheten. Man är inte sant bildad om kan läsa Horatius och Platon på grundspråken. Man är sant bildad om ens tankar och ens livsstil står i harmoni med naturen, alltså med verkligheten. De gamla religiösa mystikerna skulle ha kallat det för "hjärtats bildning". 

 

Den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright skriver i en av sina texter att de gamla grekerna såg naturen som sitt ideal, som man ska eftersträva:  "Slagordsmässigt kunde man uttrycka den gre­kiska synen på förhållandet mellan natur och människa så här: Naturen bör följas. Vetenska­pens uppgift, utöver det rena sanningssökandet, är att hjälpa människan att leva "i enlighet med naturen."

 

 

Enligt de gamla grekerna förhåll det sig som så att om man överträdde naturens gränser genom hybris, då drabbades man av nemesis, guden Nemesis´ hämnd. Vår tids "bildade" elit har avlägsnat sig hisnande långt från dessa ideal, för dem är oftast inte naturen idealet, utan civilisationen, människan. Konsten istället för verkligheten. Förkonstlingen istället för det naturliga. Det finns en oerhörd hybris i våra tiders tekniktroende, civilisationstroende humanister, och inte ens Georg Henrik von Wright skiljer sig nämnvärt från dem, fast han kritiserade framstegstanken i sina böcker. Han förblev en förhärdad humanist, trogen tekniken och civilisationen, ja människan på bekostnad av djuren och naturen. Denna humanisternas hybris pockar nu på en nemesis, och den verkar komma nu i form av klimatförändringarna och oljetoppen. 

 

T.C.Boyle skriver i sin roman "A friend of the earth" (från år 2000) att den som verkligen vill bry sig om naturen blir människornas fiende. Det ligger något i det, och det säger något om hur långt vi har kommit bort från de gamla grekernas ideal, som jag tror delas av vilda urbefolkningar i allmänhet. 

 

Vår "fina" litteraturhistoria är förvånansvärt fri från ekologiskt tänkande och radikal civilisationskritik. Särskilt innan 70-talet med dess gröna våg. Det finns en del såna författare, som pärlor utspridda här och där, men Thoreau är lite lam, så även Rousseau och Elin Wägner (Leo Tolstoj, Mark Twain och J.R.R.Tolkien är stora undantag, även i Johanna Spyris "Heidi" hittar man mycket), och hos en av våra mest bildade svenska författare, Vilhelm Ekelund, hittar man föga inspiration för ekologiskt och civilisationskritiskt tänkande (han fungerar idag mer som en elitens statuspryl). Jag tror det är humanismens fel, humanismen har satt ett lock på allt radikalt med sitt människoförhärligande och sin speciesism, med sin tro på civilisation och "bildning", som egentligen inte är någon verklig bildning utan förkonstling. Det är humanisterna som har grundat skolväsendet, som inte är särskilt mycket annat än ett kolonialistiskt försök att civilisera "vilda" barn och "vilda" ursprungsbefolkningar. Detta brott mot naturen och mänskligheten har vi (i det stora hela) humanismen att tacka för. Det som skulle vara "folkbildning" i human anda blev kolonialism, förtryck av det vilda, imperialism och civilisationsbygge. Den humanistiska folkbildningen tar t.ex. inte alls upp så viktiga saker som självförsörjning, konservationsbiologi, anarkism, anarkoprimitivism och permakultur. Hur skulle den kunna det? Dessa underminerar ju humanisternas imperiebygge, deras civilisationstro, deras teknologihybris. 

 

von Wright skriver i texten "Den detroniserade och den återupprättade naturen" följande: "Men också om medeltidens djävulsvetenskap (magin) inte var egentlig »vetenskap», medan gudsveten­skapen åtminstone delvis var det, så är det ett faktum att det är den förra och inte den senare, som är den närmaste idéhistoriska föregångaren både till den nya naturvetenskapen och till den moderna tekniken. Man kan säga, att magi och teknologi har gemensamt, att båda åsyftar ett her­ravälde över naturen för mänskliga ändamål. Men medan teknologien står på vetenskapens grund, står magin på vidskepelsens. "

Sommaren 2005, medan jag ännu studerade teologi vid Åbo Akademi, grundade jag en munkorden för mig själv, "Den Heliga Naturens Orden". Under årens lopp har jag behövt uppgradera ordensregeln, och jag gör det nu igen:

 

 

Den Heliga Naturens Orden

 

 

Stiftad: Sommaren 2005 i en av skogarna i Kråkkärret, Åbo, då Lars Larsen gifte sig med ett träd, tallen Shekina.

 

Syfte: Vårt syfte är att arbeta för helandet av Moder Jord. "En ekologiskt hållbar mänsklighet" är vårt motto.

 

Huvudprincip: Troheten mot Moder Jord. Moder Jord är vår gud och vårt enda fosterland som vi ger allt för. Vi erkänner inte något land som vårt fosterland. Vi är radikalpacifistiska anarkoprimitivister. Vi vill helt enkelt underminera staten och civilisationen på fredligt vis, med civil olydnad och passivt motstånd. Vi ser oss inbegripna i ett osynligt krig, där civilisationen krigar mot naturen, och vi väljer att stå på naturen sida i kriget.

 

Medlemmar: Det här är ingen "sekt", vi har inga egentliga medlemmar. Orden är ett lekfullt, poetiskt ramverk kring Lars Larsens arbete. Men inofficiellt, på lek, har vi tre medlemmar: Lars Larsen, Titti Spaltro och Skogs-David. Alla djur är självskrivna medlemmar i vår orden, ty de lever alla i den av vår orden avkrävda fattigdomen och troheten till Moder Jord.

 

Kloster: Naturen är vårt enda kloster. Vi bor i skogarna. I små kojor, hyddor, grottor, kåtor och tält. Naturen är vår borg, vår sista fristad, och vi kämpar för att de sista skogarna och vildmarkerna skall bevaras intakta och vilda. Vi gör detta bättre när vi bor med naturen.

 

Abbotar/Abbedissor: Våra ledare är djuren, de vilda och de tama, myggan och spindeln såväl som räven och björnen. Djuren har en tendens att leva i harmoni med Moder Jord som vi uppskattar högt. Det är på tiden att djuren lyssnas till i politiken, att de får sin röst hörd. Alltför länge har vi rusat på som om djuren inte fanns. Alla djur vill ha det vilda, fria livet i skogarna, som dom är skapade för, och vill nog också att civilisationen läggs ner. Vi lyssnar på dessa böner med våra mystiska, inre öron.

 

Människoförebilder: Franciskus av Assisi är vårt största mänskliga exempel. Vår orden gillar hans Franciscanerorden, sådan som den var i begynnelsen, på Franciscus tid, fast utan den katolska fundamentalismen som präglade honom. Andra mytiska och icke-mytiska förebilder är Jesus, Robin Hood, Tarzan, Mowgli, Jean Jacques Rousseau, Henry David Thoreau och Andris Fågelviskare Hansen.

 

Ordensregler: Vi avger de tre traditionella klosterlöftena: Fattigdom, kyskhet och lydnad.

 

1) Fattigdom: Vi tar efter Franciskus fattigdomsideal. Eftersom vi försöker

                      leva i små hyddor, grottor och tält i skogarna kan vi inte äga

                      mer än vi kan bära med oss. Vi vill ha lösa band till civilisationen.

                      Vi lönearbetar helst inte, för vi ser vanliga pengar som något ont,

                      och vi vill  inte att detta onda ska  sprida sig. .

                      Att betala för någon tjänst är ofta att göra anspråk på  

´                     att någon ska slava för oss, och vi vill befria alla

                      till ett självförsörjande och ekologiskt hållbart liv. Vi

                      motsätter oss det moderna löneslaveriet. Vi arbetar istället

                      idéellt, utan lön. I alla fall till största delen. Om vi skulle

                      få en större summa  pengar, tillhör dessa de hemlösa och

                      tiggarna i våra   storstäder, samt organisationer som

                     Föreningen Naturliv eller omställningsrörelsen. En sak som vi också prioriterar,

                     är att bekosta spridningen av information som kan "rädda världen",

                     genom olika trycksaker, tryckta på återvunnet papper.

                     Vi använder också större summor pengar till att investera i

                     naturen och i primitiv livsstil, investera i verkligt viktiga saker

                     som är med och räddar världen, istället för att investera i börsen och

                     annat sånt, som skall förgå.

 

2) Kyskhet:  Vi säljer inte vårt fria liv i skogen mot att få en kvinna/man.

                      Vi är trogen naturen och skogsboendet även om vi skulle

                     finna oss en make. Vi förbjuder inte detta, men om vi skulle

                     finna någon att leva tillsammans med, får det bli under särbo-

                     förhållanden, om inte mannen/kvinnan flyttar ut i skogen

                     också. Vi vägrar alstra barn, p.g.a. överbefolkningsproblemet 

                   (de flesta i vår civilisation borde avstå från att skaffa barn).

                     

 3) Lydnad:   Vi lyder våra abbotar och abbedissor, djuren, och ingen

                     annan. Vi tar emot deras tysta befallningar längs den inre,                    

                     mystiska vägen. Vi vet av att se en orangutang i

                     ögonen, vad den vill. Den vill frihet för alla, civilisationens

                     avveckling, åkrarnas återvändo till att bli skogar, det radikala

                     krympandet av antalet människor och det vilda livets

                     comeback.

 

 

Sakrament: Vi har bara ett sakrament. Det är att gå barfota, så ofta vi kan, från att frosten har tinat på våren till frosten kommer på hösten, ja även på vintern när det inte är för kallt. Barfotagåendet är vårt heliga umgänge med vår gud, Moder Jord. Det ger oss kontakt med jorden, kontakt med vår gud. Det jordar oss i vår gud. Barfotagåendet är vår viktigaste länk tillbaka till vår guldålder, vårt djuriska förflutna, då vi gick nakna i djungeln. Som naturister, klär vi oss så lite vi kan och så lite vi får lov att klä oss i vår civilisation, och förebådar en utopisk framtid då vi inte behöver skämmas för vår nakenhet.

 

Ordensregeln uppdaterad 28.11.2017