för naturens skull

Svar till kyrkomusikern i Skarpnäckskyrkan Miguel Robaina på Facebook, som menade att atomerna har haft en början, inte är från evighet. Han citerar fysikers teorier om att i det tidiga universum var hettan så stor att bara subatomära partiklar fanns. Mitt svar:

 

"Monsigneur Robain , jag undrar verkligen hur fysikerna har kommit fram till det där. Det känns mest som lösa spekulationer, som människor med hybris har fastslagit som vetenskapliga sanningar. Jag tycker Big Bang-teorin känns väldigt konstig. Man börjar fråga sig frågor som "Vad fanns innan Big Bang? Det måste ha funnits något där innan, ty kosmos är från evighet. Vad fanns runt den där ofattbart lilla massan som Big Bang startade med? Har kosmos inte alltid varit oändligt stort? Big Bang-teorin känns lika konstig som de religiösa fundamentalisternas teori om att Gud skapade kosmos ur ingenting en gång. Jag upplever det som mer rimligt att anta att atomerna varit atomer från evighet, och att vårt universum alltid har funnits. Dock finns det kanske andra universa, och oändligt många sådana. Men jag tycker det känns mera rimligt att anta att vårt universum är oändligt stort. Visserligen expanderar vårt universum, men det känns väldigt konstigt att tänka sig att någonstans tar vårt universum slut och ett annat universum tar vid. Vad är då gränsen mellan vårt universum och nästa universum? Är det en betongmur? Det hela blir absurt när man tänker på det lite djupare. Att galaxerna rör sig hela tiden ifrån varann, kan ha andra förklaringar än att vårt universum har ett begränsat omfång, och är det så, då faller Big Bang-teorin till marken."

Panpsychismen (läran att all materia har medvetande) överbryggar dualismen ande - materie, och gör att vi inte tvingas välja antingen anden eller materien, antingen spiritualism eller materialism. Detta senare har varit en plåga för filosofer genom historien, och har lett dom vilse mången gång. 

 

Beaktansvärt är att den store filosofen Bertrand Russell, var panpsychist. 

 

Blomman är en atom som vecklar ut sig så att vi kan se atomens inre paradis. Blomman är, i all sin ringhet, en nyckel till att förstå tillvaron (en tolkningsnyckel, precis som Jesu försoningsdöd enligt den kristna myten är en tolkningsnyckel till hela kosmos). En av de viktigaste tolkningsnycklarna, kanske? I den ser vi att naturen är paradisisk. Alltid när vi lämnar naturen i fred, utan att skända den, kommer det till sist skogar, ängar och till sist blommor på det. Det är som om naturen absolut vill bli blommor, blommor är dess yttersta konsekvens.

 

Kan du föreställa dig en blomma komma till helvetet efter dess död? Eller dess själ sluta existera, förintas totalt? Den är för paradisisk för sånt. Det går stick i stäv med dess ljuvliga väsen, som liksom är en överjordisk skönhet, som tillhör "andevärlden". Den är motsatsen till helvete och förintelse, den är det rena paradiset.

 

Hav tröst, o människa, även du är en blomma, även du är innerst inne samma slags atom som vecklar ut sig i blomman.

Kan det faktum att kvantfysikerna har svårt att förstå och mäta kvantfysikens liv, och att den har en tendens att utmana vår världsbild och revolutionera fysiken, vara p.g.a. att vi här har att göra med tillvarons allraheligaste, dess gudomligaste beståndsdelar? 

Varför tillåter "Gud" (= atomerna) så mycket lidande? Varför tar de inte genast oss till sig, till andevärldens paradis, när vi lider av obotlig cancer *, svår, långdragen tortyr (1), eller korsfästelsestraffet?

 

Detta är en av naturens generalhemligheter. Jag frestas att ge upp tron på atomernas gudomlighet och intelligens inför lidandets problem, men om jag gör det, är det så mycket mer av annat som blir oförklarat, så jag nöjer mig med att konstatera att detta är lika svårt att förstå som telepati. Jag böjer mitt förstånd i stoftet, och tänker att kanske det finns en mening med det hela (2), eller kanske är det så som Emil Gustafson (1862-1900) sjunger i sången "Hur underlig är du i allt vad du gör", att "oroliga hjärta vad sörjer du för, ej prövningens dag är så lång."

 

Men det är kanske bara när vi tror att "Gud" förbjuder eutanasi och självmord som lidandets problem blir riktigt svårt, likaså teodicéproblemet. Att ha eutanasin/självmordet som "säkerhetsventil" kanske gör att vi står ut med mycket mer lidande än vi annars skulle, ty då är lidandet frivilligt, och hoppet om lidandets slut lever inom oss. Och att lida mycket kan också förändra vår syn på eutanasi om vi har förbjudit det tidigare, och göra oss mindre benägna att fördöma och skuldbelägga dem som begått eutanasi/självmord. 

 

Och så skall man alltid minnas att "Gud", atomerna, vakar över världen och är med och påverkar dem som orsakar oss lidande, ja vem vet om de inte ibland stoppar dem, såsom det gick med den kinesiske fången som skulle hängas, men där blixten slog ner i repet han hängde i, så att det gick av, så att hans bödlar omvände sig till Gud?

 

 

* kanske atomerna låter oss få bestämma när vi vill begå eutanasi/självmord, om vi inte orkar mer.

 

(1) kanske hoppet om att tortyren ska sluta och vi ska återhämta oss och bli fria, är så stark att atomerna inte vill avsluta det fysiska livet för oss.

 

(2) i sig själv är lidande meningslöst, och det är helt meningslöst att orsaka lidande, men i naturens stora "kompost" kan allt bli till mening.

Civilisationen har ordnat materien så att atomerna ska verka mest döda och människan verka mest levande, såsom det är mest i städerna. Men de lyckas inte med att döda atomerna, utan sanningen är den att mitt i staden är det atomerna, själv i hårdaste betong och förtrampade och förnedrade i asfalt, som är de mest levande och andliga varelserna, och de civiliserade människorna som är de mest döda. En underlig ödets ironi. En gång skall vi återigen upptäcka detta, när vi låter atomerna ta över herraväldet igen över jorden, så att de får skapa sina sagolika urskogar överallt, gjorda just av atomerna och deras skaparvilja, och om inte planeten överlever, skall vi upptäcka denna sanning i "andevärlden", ljuvt och starkt. 

 

"The atom [is] the most metaphysical object in creation. (H.P. Blavatsky: The secret doctrine, part I, p. 485., 1888)

"The atom [is] the most metaphysical object in creation. (H.P. Blavatsky: The secret doctrine, part I, p. 485., 1888)

 

"Every atom in the Universe has the potentiality of self-consciousness in it, and is, like the Monads of Leibnitz, a Universe in itself, and for itself. It is an atom and an angel. (The secret doctrine, part I, p. 107.)

 

"The collective aggregation of these atoms forms thus the Anima Mundi of our Solar system, the soul of our little universe, each atom of which is of course a soul, a monad, a little universe endowed with consciousness, hence with memory. (The secret doctrine, part II, p. 672.)

 

The ancient Initiates, who were followed more or less closely by all profane antiquity, meant by the term "ATOM," a Soul, a Genius or Angel, the first-born of the ever-concealed CAUSE of all causes; and in this sense their teachings become comprehensible. ... It is not they who would have ever conceived, or dreamt that monstrous contrasted progeny, the nightmare of our modern civilized Race; namely -- inanimate material, self-guiding atoms, on the one hand, and an extra-Cosmic God on the other. (The secret doctrine, part I, p. 569.)

 

 

Annat jag noterat: Enligt denna artikel i DN om medvetandet, finns det kvantfysiker idag som tror på panpsychismen, att all materia har medvetande, även atomerna.

Livets mål för de civiliserade är inte att som Buddha lärde, släcka sina begär, utan att förvandla sina dåliga begär till goda begär, förvandla begäret efter död (såsom status, ära, lyx och rikedom) till begär efter liv (såsom community, naturnärhet, ett enkelt och fattigt liv, gärningar som är nyttiga och fruktbara för livets helhet). Att detta låter sig göras, är apostlarna, de heliga dårarna, helgonen och martyrerna vittne på, man kan faktiskt som Franciskus förälska sig i fattigdomen, ty den är glädjerik och livgivande för den som den adopterar som lärjunge, det kan jag vittna om. Och då gäller det all slags fattigdom, även att vara fattig på status och ära, försmädad och kanske kallas sinnessjuk av många. För många helgon och heliga dårar var det en ära att "bära Kristi smälek (gammalt ord för vanära)". Men tyvärr är det inte så för "den andliga eliten" i Sverige, allra minst de på toppen, Svenska Akademien. Där hålls tyvärr begäret efter världslig status i högsta grad vid liv, man tävlar om den. Det är begär efter död, ty världslig status förstör en människas andlighet, gör henne "divig" och snobbig. Den som vaknat ur detta begärs slummer, begär inte längre att klättra upp i Babylons hierarkier, utan vill ha sann kärlek istället, och det inte av vem som helst, utan av de minst ansedda, dem på botten, slavarna, fångarna, tiggarna, de hemlösa och djuren, inte minst de fångna djuren. Dem vill man alliera sig med, och man ringaktar Svenska Akademiens kärlek, ty den är inte ren och äkta.

 

Med dessa rader har jag försökt fånga essensen i den kristna mystikens lära om utblottelse (kenosis), som man kan finna hos mystiker som Franciskus av Assisi, Johannes av Korset och Hjalmar Ekström. Och "underligt nog" harmonierar den helt och hållet med miljörörelsens lära om att gå tillbaka till naturen. I naturen råder nämligen djup fattigdom och utblottelse (de flesta lever på "existensminimum", i våra termer), och dit skall vi alla återvända i döden, till denna fattigdom, som leder oss till den eviga glädjen, som man inte finner i himmelska städers rikedom och prakt, utan i gemenskap med allt levande, i den mystiska föreningen med alla atomer i atomernas andevärld. Ty "Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till" (Matt. 5:3). Att bli det minsta och ringaste man kan bli, en atom, är här den största glädjen, ty det är den största gemenskapen, det finns flest som är lika dig, du inlemmas i "Gud", atomernas kosmiska community, vår bestämmelse. Att försvinna i atomernas mängd, som droppen i havet, där alla skillnader utplånas, det är kärlekens bestämmelse och evighetens begynnelse.

En förklaring till det faktum att det kommer så mycket nonsens (andar kan ibland inte svara på frågor och knappt utsäga namn på sig själva och andra bekanta) sida vid sida med ovedersägligt bevismaterial från de dödas "andar" genom spiritistiska medier (detta rikliga nonsens tillstod även den store spiritisten och fysikern Oliver Lodge), kan vara att det inte är de dödas själar som talar, de är borta i det icke-mänskliga, dit vi alla går efter döden, som atomandar, utan det är ett slags astrala skal som de döda lämnar efter sig i andevärlden när de lämnar deras mänskliga själ som fortsätter leva ett underligt liv, ungefär som döda träd gör, och som avger information på samma sätt som föremål, såsom tåg, setts återuppstå som astrala skal i visioner, ja rentav händelser. Har du lagt märke till att när du läst om beskrivningar om när Luthers eller Nathan Söderbloms ande talar genom medier, så känns det inte riktigt som dem, instinktivt? Likaså när Swedenborg i sina visioner samtalar med Cicero eller Leibniz, känns det inte som dem, utan det känns som om de är Swedenborgianer och talar som Swedenborg. Att de är astrala skal kan förklara detta, samt det faktum att fantasi blandas med verklighet här. Vi kan bara föreställa oss hur det skulle bli i den Evangeliskt-Lutherska kyrkan om Luther verkligen i egen person kunde tala med sin kyrka, och alla kunde känna igen honom och verifiera att det är han, och att man skulle kunna ställa frågor och få svar, vilket man alltid borde kunna. 

 

Jag lutar åt amatörreligionsfilosofen Miklos Jakos uppfattning, att någon verklig kommunikation mellan levande och döda inte är möjlig på det spiritistiska sättet, och jag skulle här tillägga; eftersom vi blir atomer efter döden, går in i det icke-mänskliga. Därav också det faktum att ingen någonsin fått veta något om det att vi blir atomer efter döden, och alla återgår till Eden. Ingen har också varit verkligt död och kommit tillbaka till livet, så ingen kan säga något om hur det blir efter den verkliga döden. Istället har vi massa mytologiska andevärldsupplevelser. 

 

Men därmed inte sagt att alla man möter t.ex. i nära döden-upplevelser och visioner måste vara astralskal, även om många andar som Swedenborg mötte i sina syner verkar ha varit sådana, ja även mytologiska varelser, fantasiskapelser, såsom Mose, Abraham, Adam och Eva. 

 

P.S. Jag kom på denna astralskalsteori inatt, men visste inte att man skrivit om det tidigare, t.ex. teosofen William Q Judge skriver i boken "Teosofins ocean" och kapitel 6  följande om detta fenomen:

 

"Vid döden besjälar den (den lägre människan, min anm.) astralkroppen, som sedan blott blir ett skal; ty när människan dör lämnar astralkroppen i sällskap med principen passioner och begär den fysiska kroppen och förenar sig med varandra. Det är då som termen Kamarupa kan tillämpas, eftersom Kamarupa verkligen utgörs av astralkroppen och Kama i förening, och dessa två tillsammans bildar en skepnad eller form som fastän vanligen osynlig dock är materiell och kan göras synlig. Även om den saknar förnuft och samvete, har den egna förmågor som kan utövas närhelst förhållandena tillåter. Dessa förhållande erbjuds av spiritualisternas medium, och i varje seans-rum är alltid avlidna personers astralskal närvarande där de vilseleder de sittande, vars urskiljningsförmågor har blivit förlamade av underverken."

 

(nu kommer igen en av dessa väldigt spekulativa, hemsnickrade, ja jag skulle rentav säga hembrända, famlar-i-mörkret-teorierna:)

 

Jag har tidigare här på bloggen presenterat min andevärldsmodell, att den består av sammanslutningar av atomer och celler som alla har sin helt egen andevärld, där denna inte finns "där ute" utan mellan atomerna ungefär som internet finns mellan internets olika datorer, eller en TV-kanal finns mellan en parabolantenn och de apparater som sänder TV-kanalen till den. Man liksom skapar andevärldar mellan sig, istället för att de skulle finnas "där ute", och man gör detta med likasinnade. Andevärlden är tillstånd, inte fysiska platser, och alla med samma tillstånd samlas till gemenskap. Men sedan kan man besöka andra andevärldar, men man hör inte hemma där. Alla atomer och celler har en andlig sida, en drömsida, och det är den som står i förbindelse med andra varelsers drömsidor. Ens "hemandevärld" befinner sig alltid i imaginära världar uppe i "sfärerna", där man tar olika skepnader, medan den andevärld man träder in i i ut ur kroppen-upplevelser, i början, är det områdes andliga drömsida som man befinner sig i, bestående av alla fysiska atomers och cellers drömsidor ihopkopplade med varann, så att det uppstår en andlig parallelversion av det fysiska, Stockholm blir till ett "andligt Stockholm". Men varje sådan atom eller cell kan lösgöra sig från sin "position" i det fysiska rummets andliga drömsida, och stiga upp till "högre" imaginära världar, för att anta olika skepnader och skapa sig sitt andevärldshem, i den sfär som passar en *. Dessa andar kan också förekomma på jordplanets drömsida, i vår närmaste omgivning när vi träder ut ur kroppen, och skapa underliga ting, men de är långt mer sällsynta där, uppe i "sfärerna" finner man gigantiska samhällen av atomandar, de kan vara på kvadrillioner och åter kvadrillioner andar, ja kvintillioner andar, en enda kropps atomandar kan bilda små universa i andevärlden. I dessa andevärldar samlas atomandarna för att skapa det fysiskas förunderliga ting, en kropps atomer utför sitt arbete i dessa sfärer, en hjärnas medvetande skapas i dessa sfärer, genom umgänget och samarbetet mellan atomandarna (1). Men, som sagt, andevärldens "högre sfärer" är på intet sätt "där ute" i rymden, utan de är inte rumsliga överhuvudtaget (rätteligen har man allmänt antagit genom tiderna att andevärlden är bortom tid och rum), lika lite som internet är utsträckt i rummet, internet existerar istället mellan datorerna och människorna, i relationer. Andevärlden, likaså, är helt relationell, byggd av själsfrändskap och kärlek, av attraktioner mellan atomer och andar. Precis som det skapas subkulturer av likasinnade på internet idag.

 

Men det kanske viktigaste här, är att dessa andevärldar är imaginära, fantasiskapelser, mytiska skapelser. Detta kommer man fram till genom att studera och jämföra olika kulturers andevärldar, inte minst urfolkens, där alla har sina egna gudar och egna andevärldar. Nästan alla har sin egen "högsta gud", som regerar över alla andra gudar, sin s.k. "stamgud". Jesus är de kristnas stamgud, Jahve judarnas. Men så är det bara i de lägre sfärerna. I de högre ser man det relativa med ens egen mytiska värld, och kan lättare möta och förstå andra kulturers andevärldar. Ens värld expanderar ofantligt. 

 

Men bara för att dessa andevärldar är mytiska, betyder det inte att vi kan avfärda dem och säga att de inget har med verkligheten att göra. Faktum är att atomerna i hjärnan faktiskt skapar medvetandet genom en mytisk andevärld, genom arketyper och symboler i det undermedvetna, och de visar sig för vår ande i andevärlden som mytiska varelser, nämligen som änglar, keruber och serafer och annat. 

 

Det kan inte vara på nåt annat sätt. Men som jag sagt tidigare på bloggen, andevärlden klarnar desto högre man stiger i sfärerna, den blir mindre dunkel och oförståelig och mindre symbolisk, mer som att "skåda Gud ansikte mot ansikte" utan mytens skymmande höljen. Men det mytiska kommer alltid att vara med, ty människoanden är gjord av myter, myter är dess vävnad, dess själ. En tanke är en myt. Ett ord är en myt. I de högre sfärerna förstår vi bara dessa myter bättre, lär oss tolka dem bättre och se deras relativitet, så att vi kan lära oss av andras myter och jämföra våra myter med andras myter. Och antagligen blir det hela mindre mytiskt på det mänskliga sättet desto närmare man kommer atomernas andevärld, vad deras andar är vävda av, vet bara "Gud". 

 

Och till sist om visioner: när vi ser en tomte i en syn, så att hen liksom finns här i den fysiska verkligheten, betyder inte det att hen har trippat omkring där rent fysiskt, bara så att vi inte har sett henom tills nu, utan det hela är en mer invecklad process; tomten har befunnit sig på den platsen hen visade sig i, i den andliga parallelversionen av platsen, som inte är en plats i det fysiska, utan uppstår i kommunikationen mellan atomer och celler och varelser, alltmedan den atom eller varelse som tomteanden härstammar från befinner sig där dess fysiska substrat befinner sig, den bara skapar en parallelversion av omgivningen där vi såg tomten, i kommunikationen med andra varelser. Och tomtens plats i denna imaginära parallelversion är det vi ser i vår syn, den liksom meddelas oss från denna tomtes ande, så att vi ser denna plats som om den befann sig ute i den fysiska verkligheten, som om luften var full av andar som svävade omkring men vi inte kan se. Invecklat, eller hur? Det låter underligt, men verkligheten är underlig. I vilket fall som helst, om luften verkligen var full av svävande andar och änglar, skulle de ha kunnat låta oss fotografera dom så att ingen tvivel rådde i saken om att de faktiskt svävar omkring i det fysiska. Men vi har inga sådana fotografier, bara fakefotografier, och allra minst har vi några filmningar av andar och änglar. Detta säger oss något om var vi bör leta efter förklaringen till visioner. 

 

 

* Detta är något av det mest sagolika av allt i andevärlden, att man får lov att bilda ett andevärldshem med de i hela kosmos som är mest lika en själv, ens sanna själsfränder. Detta är det, mest detta, som gör att naturens andevärld är vårt sanna hem, vårt hem i den fysiska existensen på jorden är inte vårt sanna hem. 

 

(1) Jag har svårt att tänka mig något annat sätt på vilket atomerna i hjärnan skulle kunna kopplas ihop på det ofattbara sätt som de är ihopkopplade, alla atomer verkar kommunicera med alla andra i hjärnan, och de verkar alla känna varann, som i en slags gruppsjäl, ett kollektivt medvetande, och detta måste vara andligt, ta plats i en andevärld, det kan inte bara vara fysiskt. 

Min inställning till min mikrolivsfilosof kan sammanfattas med parapsykologen och nobelpristagaren i fysiologi/medicin 1913, Charles Richets ord om sina parapsykologiska teorier:

 

"Om jag betraktar den hypotesen som avgjort att föredra framför andra, så är det inte därför att jag tror mycket på den. Långt därifrån. Jag förstår hur skröplig den är, och löjlig, och nästan lika löjlig som de andra. Men vad är att göra? Har vi någon bättre?"

 

(citerat i Olle Holmbergs bok "Den osannolika verkligheten. Minnen och intryck av parapsykologi", 1968)

Kan min atomlära i min mikrolivsfilosofi kallas en slags "andlig atomism"?

 

Min andliga atomism har vissa likheter med 1600-talsfilosofen Gottfried Wilhelm von Leibniz monadologi. Verkligheten består enligt Leibniz av ett obegränsat antal monader, monaderna är tillvarons minsta beståndsdelar, och dessa påminner litet om atomerna. Så menar han t.ex., enligt Wikipedia att "Varje sammansatt organism består av ett antal monader med en centralmonad, vilken hos människan kallas själ." Alldeles nyss (se här) skrev jag om hur människans centrum är en atom, centralatomen. Leibniz menade att varje monad representerar alla andra monader i universum, vilket påminner lite om min teori att varje atom ingår i "atomernas kosmiska community", dvs. "Gud", och har genom detta kontakt med alla andra atomer, lite som en parabolantenn har kontakt med olika TV-kanaler. Leibniz monader är alla själar, medvetna varelser. Alltså Leibniz trodde att allting är besjälat, eftersom allting består av monader. I min atomteori är också varje atom levande och medveten och intelligent, ja mer än människan.

 

En dansk artikel om Leibniz monadlära finns här.

Förhållandet mellan själ och kropp är ett stort mysterium. Har du någonsin tänkt, när du har ångest och det känns som ett öppet sår i maggropen, att hur kan detta gå till utan att det är något verkligt fysiskt sår där? Läkarna kan aldrig finna något fysiskt sår, om de söker. Och har du kanske gripit efter teorier om "astralkroppen", "smärtkroppen" och liknande? Att vår själ liksom också har en kropp? Det ligger nära till.

 

Swedenborgs korrespondenslära kanske kan komma oss till hjälp här, läran om att det finns en andlig motsvarighet till allt det fysiska och materiella. Eller min mikrolivsfilosofi, där jag menar att all materia har en andlig sida, även atomerna i stenarna och i vår kropp, och att det är in i denna andliga sida vi går efter döden. Kan inte det vi kallar själ eller ande i människan, i själva verket vara människokroppens drömsida, andliga motsvarighet? Kan det förklara varför ångesten känns i magen? Men det är antagligen inte från cellernas och atomernas andliga sida som smärtan kommer, utan från det som vi känner som "oss" i vår kropp, och detta jag är liksom i kontakt med alla cellerna och atomerna i hela vår kropp, därför känns ångesten i magen. Vi är inte vår kropp, utan vi är det "jag" som besjälar vår kropp och samlar den till en organisk enhet. Men vårt "jag" är inte en kropp med utsträckning i rummet, utan är till sin innersta kärna en atom i vår hjärna, centralatomen, som lever ut genom resten av vår kropp. Denna atom står i levande, stark kontakt med alla andra atomer i vår kropp, och samlar dem till ett helt, som "centraldatorn för vår kropps internet", som centralatomens ande skriver på, i gemenskap med "Gud", "atomernas kosmiska community", och där alla andra atomer i kroppen är de övriga datorerna, och internetet är vårt "jag", för att använda en liknelse. Precis som internet inte har utsträckning i rummet, har inte vårt "jag" det heller. Men internet hålls vid liv av datorerna.

 

Angesten härrör inte från centralatomen, som är paradisisk, utan från vårt "jags" möte med vår kropp och omgivningen, det har uppstått komplikationer i hur detta jag lever ut i kroppen och omgivningen. Ångesten är inte minst ett relationellt problem, det är något som är fel i mina relationer med omgivningen, och med omgivningens relationer till varann och mig. "Världen är sjuk", så att säga. 

 

Kroppens celler och atomer har inte heller ångest själva, inte heller de som finns i maggropen, men de får signaler om ångesten från hjärnan, och arbetar på vår läkedom. Atomerna och cellerna i vår kropp är som änglar som hjälper de fördömdas andar till frälsning. De är själva saliga, men känner dock medlidande.

 

En gång skall vi för evigt gå in i deras skara, och bli som dem, saliga och fulla av medlidande och arbetsvilja för världens salighet.

 

Blir människan verkligen god när hon kastar av sig civilisationens ok och blir sig själv, släpper fram sitt innersta? Jag har en del erfarenhet av detta, som en som har gjort detta, och min erfarenhet är att man inte blir något helgon direkt, utan man blir ekologisk, en vildmänniska, en skogsmänniska. De vilda djuren i skogen verkar inte heller vara några helgon (tänk på hur de äter varann och deras maktkamper och kamper om honor), men de är just det de ska vara för att bli så nyttiga som möjligt för ekosystemet. Detta blir också människan när hon kastar av sig civilisationen.

 

Att man inte blir något helgon, är nog inte för att man inte är god innerst inne, utan för att man lever så långt borta från "hemmet", atomernas andevärld. Atomerna är helgon, så helgonlika man kan bli. Det måste dom också vara för att kunna skapa vår värld så fantastiskt som de har gjort. Men vi människor lever i en så brusten verklighet *, på utflykt från vårt rätta hem, så långt borta från detta, att det inte finns några helgon bland oss, och nog aldrig har funnits, i alla fall inte på samma sätt som hos atomerna (man talar aldrig om de katolska helgonens synder, som t.ex. kan ha varit att ha hotat med helvetet). Däremot kan vi vara ekologiska, lika mycket som de vilda djuren i skogen, så att vi blir maximalt nyttiga för ekosystemet. Men kan vi undvika gräl, dödandet av djur och växter, självöverskattning, felaktiga, destruktiva tankar, falska läror och falska förutsägelser? Nej, det kan vi nog inte, vi har inte atomernas rena, enkla gudomlighet. Men den ekologiska godheten kan bli maximal, så att vi inte förstör utan berikar ekosystemet, precis som de vilda urfolken och de vilda djuren , och det är rätt mycket godhet, bara det, så låt oss inte förtvivla! I vilket fall som helst tror jag vi gör mera gott för helheten om vi blir som de vilda djuren, inte som de katolska helgonen, som ofta var civilisationsskapande mitt i deras helighet (och civilisationen är Babylon, förtryckets och livsförstörelsens centrum). De missade inte sällan det viktigaste, solidariteten med naturen och djuren, basen för allt, detta kommer så sällan fram, men i den bästa asketismen skymtar man det, hos Franciskus av Assisi skymtar man det, även om han inte medvetet förespråkade att vi skulle göra oss av med civilisationen och återgå till de vilda urfolkens livsstil (om sådana tankar förekom, har detta i alla fall inte nått levnadstecknarna). Detta kommer just av att detta aldrig liksom varit ett tema i katolska kyrkan, det viktigaste har inte fått plats där, bara flummiga spekulationer om ett transcendent himmelrike, som aldrig riktigt fått fäste här på jorden, ty då måste katolska kyrkan och civilisationen nedmonteras, och detta var otänkbart.

 

 

* ett tecken på hur brusten vår verklighet är, är att vi måste döda för att kunna äta, även vegetarianer dödar - växter. Atomerna har ingenting av detta, de behöver inte äta. Och denna kamp för tillvaron, den söker sig ytterst in i våra relationer, som gräl och strider, något som inte atomerna har heller, tror jag.

(från en kommentar av mig på FB-gruppen "Peak Oil":) Angående syfte, tror jag det finns en slags mystisk, underlig gudomlig plan, som är för stor för oss att greppa eller förstå, och den är så vacker och älskvärd, att vi inte kan greppa det heller. Det är därför vi inte hör om den. Atomerna och Moder Jords själ är denna plans mödrar, atomernas kosmiska community, som är "Gud". Några glimtar av denna plan har kommunicerats genom de stora religionerna, men de är skymda av och klädda i mytologiskt språk, det enda språk vi kan greppa när vi försöker förstå dessa ting. Men jag har sett paradiset i naturen, i atomerna, detta är varför jag känner att det måste finnas denna plan där. Det finns en oerhört stor intelligens där! Eller för att tala med fysikprofessorn David Bohm: "Kvantfysiken antyder att det finns en kreativ intelligens under det hela, som skulle kunna ha som en av sina grunddrag det som menades med ordet "Gud" *.

 

I mystika upplevelser har folk stuckit huvudet upp genom molnen och hållit huvudet en stund ovan molnen där solen aldrig skymmes. Så t.ex. Leslie Weatherhead i sin mystika upplevelse, som jag återgett i denna artikel. Men ännu klarare i nära döden-upplevelserna, om än också i mytologisk dräkt. Men hör på följande otroliga nära döden-upplevares ord om sin nära döden-upplevelse: "thinking about it now, it is if I´m dreaming now and then I was awake, then I was awake and conscious. I think they should call it a near life-experience, because it´s more alive than I´ve ever been" (från dokumentären "Life after Death Documentary").

 

När man tänker på att folk i detta ofattbart lucida, kristallklara medvetandetillstånd, har mött varelser av ofattbar kärlek och ömhet och ljus, då måste vi fråga oss: "Vad är detta?" "Hur är detta möjligt?" "Varifrån kommer dessa varelser?" "Är dessa varelser bara en produkt av vår fantasi?" Även om vi tror det är bara fantasier, måste vi förundra oss över tillvarons gudomliga mysteriösitet och skönhet när vi läser sånt. Inte minst att nära döden-upplevarna verkar skapa hela kosmos inom sig i dessa upplevelser, kosmos som verkar vara helt verkliga, ja mer verkliga än vårt fysiska kosmos.

 

David Bohm säger också: "De moderna naturvetenskapernas resultat förefaller endast meningsfulla om vi antar en inre, uniform, transcendent verklighet som är baserad på alla externa data och faktum. Själva det mänskliga medvetandets djup är en av dessa." (1)

 

 

 

I min bok "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Titel förlag 2010) hade jag med en text som jag ännu känner värmer mig, en poetisk "skogsöversättning" av Johannesevangeliet 1:1-18:

 

 

"PLANEN

 

Begynnelsen

 

När civilisationen började, reste det sig en Plan bland djuren och hos Naturen. Denna Plan reste sig alldeles i början, samtidigt som civilisationen. En Plan för att besegra civilisationen.

Sedan dess har allting i naturen kretsat kring denna Plan. Ingenting har blivit till utanför denna Plan.

I denna Plan fanns LIV!!, och livet lyste över civilisationen. Ljuset lyste i mörkret, och kunde inte förintas.

 

Vilden Johannes

 

En apa lät sig återfödas som människa inne i civilisationen. Hans namn var Johannes. Han kom för att berätta för människorna om detta ljus, så att alla kunde återvända till naturen. Johannes var inte själv en apa då han var bland oss, men han berättade om dem, om deras ljus. Och på det sättet lyckades naturens ljus, som upplyser alla, tränga sig in i civilisationen.

Nu befann sig ljuset inne i civilisationen, bland människor som kommit till enbart genom detta ljus - och ändå såg man inte det. Naturen kom till sina barn, men de förkastade sin Mamma. Men alla som ville fick bli hennes barn igen, och födas av henne, inte genom sitt eget beslut, utan genom Naturens beslut: Planen.

 

Planen förverkligas

 

Och Planen förverkligades, och blev kött och blod, som levde tillsammans med oss. Och vi såg Planens härlighet, så skön och så sann som om den vore Naturens ögonsten, det enda den var upptagen med. Vi har känt denna överflödande kärlek skölja över oss, våg efter våg. Först kom Moses med sin lag, sedan kom Jesus, apornas son, med sina sköna sanningar. De talade alla om Naturen, som de civiliserade inte kunde se. Men den Ende (Allah), Fadersfamnen, visade sig för oss genom dem. "

 

Citat slut.

 

Ja, detta var ett famlande, poetiskt försök att förstå den plan som naturen har för oss, på bibliskt-mytologiskt språk. Djuren vet antagligen något om denna plan, det är väl därför de är så lugna mitt i naturförstörelsen, men de kan inte tala till oss om den, ty de kan inte vårt språk, de tänker inte med ord. Men atomerna har nog viskat ditt och datt till deras själar, hoppets ljuvliga budskap, att naturen kommer att segra till slut, på underliga vägar.

 

 

* originaltexten: "Quantum physics would suggest that there is a creative intelligence underlying the whole, which might have as one of the essentials that which was meant by the word 'God'."

 

 

(1) originaltexten: "The results of modern natural sciences only make sense if we assume an inner, uniform, transcendent reality that is based on all external data and facts. The very depth of human consciousness is one of them."

Vad är människans naturliga normaltillstånd? Jag vill hävda att det är en stilla glädje * över tillvaron, en tyst mysighet, lätthet, lust att leva, nyfikenhet och frihetskänsla, frihet att förverkliga sig och följa sitt hjärta, kärlekens väg. Det är inte extasen och ruset, nej, extasen är en tillvarons gäst. Nej, den lågmälda, stilla tillfredsheten och lyckan är det som man går tillbaka till när man får leva så som naturen hade menat det. Den är också lätt att upptäcka hos urfolk och hos vilda djur, t.ex. ett andpar på stranden. Visst kommer mödan, lidanden och sorger också i detta tillstånd som gäst, precis som extasen, men när de gjort sitt besök, återgår alltid livet till den stilla glädjen och tacksamheten. Den stilla glädjen bor liksom i våra celler och atomer, de liksom anger grundtonen för vårt liv. Lusten till livet, hoppet och den ljusa framtidstron, tilliten och tillförsikten. Det bor liksom i kroppen. 

 

Antagligen kommer detta att bestå även i livet efter döden, om vi lever vidare, ty vi lever då vidare i det materiella, i atomen, i den atom som just angav grundtonen till vår själ. Den stilla glädjen kommer bara att kännas renare och klarare, eftersom vår kropp är som en sordin för själen. Och vem skulle orka med en evig extas? Ingen. Dock blir extasen antagligen en oftare sedd gäst i andevärlden, då livet blir så mycket rikare och friare. 

 

Eftersom den stilla glädjen är vårt grundtillstånd och naturliga jämviktsläge som människa, kommer detta antagligen bestå i andevärlden, så att permanent olycka inte kommer att vara möjlig där, ty precis som olyckan endast är en gäst, inte vårt grundtillstånd, som människa, så kommer olyckan att enbart gästa oss på andra sidan, mest i form av deltagande i de som människor ännu levandes olyckor. Och den kommer att vara en mer sällsynt gäst, precis som extasen kommer att vara en oftare sedd gäst, ty vi kan inte bli sårade fysiskt som andar/atomer, och de saligas skara i vår andevärld är ofattbart långt större än de olyckligas (räkna atomerna), de senare är enbart gäster från världen av människor, djur och växter. 

 

Den smärta man känner som atom (som jag tror alla blir) i andevärlden är medlidandets saliga smärta, barmhärtighetens saliga födslokval, den enda smärta "Gud" känner. Det är en paradoxal smärta, ty det är den enda smärta som inte förmörkar en varelse och gör den olycklig. Det är den smärta som kan lovsjunga "Gud" mitt i flammorna på kättarbålet. Denna smärta är heller inte evig, utan skall en gång upphöra, när den sista själen gått in i paradiset. Och det är en smärta som enbart gästar oss. Den skänker oss också ny glädje, när vi har fött fram den varelse som var medlidandets föremål, ut ur olyckan och in i glädjen, vi korsfästs och uppstår med denna varelse, såsom en mor lider och uppstår med sitt foster på förlossningsbädden. 

 

Trösta dig med detta, du som är rädd för helvete i detta liv och i det kommande. Gör dig av med denna rädsla, den är emot naturen och skapar lagträlar och fariséer, som gör det goda av yttre skäl, inte av inre, av rädsla för helvete och straff istället för av kärlek till medvarelsen. Begrunda istället den tillvarons innersta kärleksväsen som skapat oss så att den stilla glädjen är vår varelses grundton och naturtillstånd. Detta "väsen" vakar över dig och skall leda dig till den eviga glädjen. 

 

 

* med det menas en stilla frid och tillfredshet

Eftersom det i vår värld är det mindre som skapar det större, åtminstone när det gäller varelser och organiska ting (atomer skapar molekyler, molekylerna skapar celler, celler skapar hjärnor, hjärnor skapar familjer), betyder det att det mindre är mer gudomligt och intelligent än det större, ty skaparen är alltid mer gudomlig och intelligent än det den har skapat.

Som ni säkert har märkt redan, har jag en upp-och-nervänd hierarki när det gäller skapelsen; atomen är gudomens kärna, och ju längre borta man är från dess liv, desto längre borta är man från paradiset. Människan är längst borta. Hon är alltså skapelsens bottennapp och sorgebarn istället för skapelsens krona, det senare har kyrkan ofta genom historien hävdat att människan är. Att människan är skapelsens sorgebarn ser man ock i dag och i historien. T.o.m. vilda urfolk kan vara grymma. Och människans stora "syndighet" kommer just av att hon skulle kunna göra så mycket gott, vara skapelsens vårdare och förvaltare, men är dess förstörare istället, ju mer desto mer hon avlägsnat sig från djuren.

 

Men blir hon fri civilisationen, och återvänder till paradiset, kan hon göra mera gott än kanske något enskilt djur kan. Hon kan gottgöra en del av mänsklighetens brott, sona det, hon blir en del av Lammet, det slaktade Lammet. Lammet är det rena paradiset i oss, atomen i sin renhet, i och genom oss, då vi blir ett med vår inre kerub. Människan har ett tillfälle att genom sin stora förmåga att göra gott, liksom åka hela vägen tillbaka till atomen och den yttersta kerublikheten, medan hon är människa, något vi kan se hos vissa helgon och martyrer. Når de fram hela vägen, delar de atomens ställning som skapelsens krona, de tilldelas "troner i himlen" ("de 24 äldste"), som är det yttersta tjänandet - att bära upp världen, såsom atomen gör, vara med om det gudomliga skapandet, istället för att förstöra skapelsen. Om det finns människor som nått fram under sitt jordeliv, vet jag inte, men enligt kristen teologi nådde Jesus av Nasaret fram, och fick därför namnet Herre och Messias. Helgonen och martyrerna delar hans slaktade Lamm-natur, som Kristi brud, enligt samma teologi, och kan i viss bemärkelse sägas ha nått fram, åtminstone martyrhelgonen, som offrat mest, älskat mest, i bokstavlig likhet med den mytiske Kristus.

 

Djuren står närmare paradiset än oss, visserligen, men de har begränsningar som gör att de inte som enskilda individer kan göra lika mycket gott som en människa, däremot kan de det som arter, raser och gruppsjälar, något som nått sin klimax hos hundarna, som i tjänande och i att bära upp människorna och deras naturkontakt, har nått lika långt som helgonen och martyrerna, och hundarna delar följaktligen tronen med dem. Fåren (särskilt lammen) hade denna position på Jesu tid, som heliga djur, de hade nästlat sig in i och smugglat naturens ande in i civilisationen, och offrat sin frihet för människornas frälsning. Därför kallas Jesus "Guds Lamm", och därför offrade man mest får och lamm i Gamla Förbundet (Gamla Testamentet handlar om Gamla Förbundet), t.ex. i Tabernaklet och Templet i Jerusalem. Idag offrar vi främst hundar till fångenskap och väntan, genom den groteska hundavelindustrin. Men Naturen använder dessa brott till att frälsa oss, precis som en kompost använder allt som slängs i den till att producera näringsrik mull. Hundarna är försonare, frälsare, medlare mellan gud och människan, precis som fåren och lammen var det på Jesu tid. Det var ju herdar som först fick höra om Jesu födelse, medan de vallade får i vildmarken, enligt myten, inte utan orsak. Och Mose var herde, och fick sin kallelse att befria Israel, i vildmarken då han vallade får. David var också herde då han fick konungasmörjelsen av profeten Samuel. Mose och David är de viktigaste mytiska förebilderna för Kristus. Idag kanske Gud kallar genom hundarna, kallar folk som umgås mycket med hundar och har sett gudomen i dem. Så fick i alla fall jag min gudomliga kallelse genom att uppleva att jag var adopterad av hundar (jag hälsade ständigt på hundar på gatan, och fick denna känsla efter hand). Så föddes min filosofi "djurismen". Vi skulle idag kunna kalla Kristus för "Guds slaktade Hundvalp" *, eller "Guds fångna Hundvalp" i stället för "Guds slaktade Lamm", utan att det skulle vara hädelse, fast det är det förstås för dem som ser ner på hundar, och inte ser deras messianska kallelse som uppenbarare av Naturen, dvs. "Gud", bland människorna.

 

Vissa hundraser har utvecklat en sådan kristuslikhet, att det inte går att finna något dåligt hos dem. De har gjort detta som gruppsjälar. Djurens syndfrihet blir kristallklar hos dem, och avslöjar människans ruttenhet och onaturlighet, ja dömer den. Men inte alla djur är lika nära paradiset som de. Djur är ju ock rätt långt ifrån atomens paradis. Men ändå är de syndfria. Varför? Jo, helt enkelt därför att de inte kan vara annorlunda än de är, de har inte den frihet som vi människor har, de har inte händer att uträtta gott med, som vi människor har. Och de lever helt i sina instinkter och geners programmering, mycket mer än människan. De evolverar istället in i messianska uppgifter som arter, raser och gruppsjälar, men de kan inte annat än följa sin art, ras och gruppsjäl. Detta är deras trygghet, en del av deras paradisiskhet, ty gruppsjälen blir starkare ju närmare atomen man kommer. För sådana finns inte "syndafallets" möjlighet, de är trygga i sin gruppsjäl och i sin arts gudomlighet.

 

Att skaffa hund är som att offra Kristus en gång till; ett helt liv i fångenskap, relativ sysslolöshet och mycken väntan skapas, som dock är frälsande, ty hundarna "ber" för sina fångvaktare, på djurens underliga sätt, precis som Kristus enligt myten bad om förlåtelse för sina korsfästare. Och kärleken gör att de är lyckliga trots att de har tunga bördor att bära.

 

Hunden är en strålande kerub på nådastolen i det himmelska templet, och har ock del i det slaktade Lamm som fortfarande offras på det till världens försoning.

 

Ja, det finns många djurarter som har del i det slaktade Lammet - t.ex. burfåglar, kor, marsvin, grisar, minkar och pälsfarmsrävar (1). De är korsfästa, offrade, allihop, och de suckar och väntar på Guds barns uppenbarelse (Rom. 8:19,22). Den dag då deras messianska uppgift är fullbordad, och de har fått fångvaktarna och bödlarna, korsfästarna att se att de korsfäst Kristus på nytt, så att "alla människor ska se honom, ja också de som genomborrade honom. Alla folk ska gråta för hans skull." (Upp. 1:7). Och vägen dit går genom keruberna, genom det slaktade Lammet - urkeruben - i varje fånget och slaktat djur, ja varje sådan varelse. Det finns ingen annan väg. Den billiga nådens präster finns det gott om, men detta, billig nåd, känner inte kerubfrälsningen till. Vi måste ta ansvar för våra handlingar och för den skapelse vi förslavat och skändat, och uppstå till liv med Kristus och djuren, inte utan dem. Vi kommer aldrig att lyckas bygga ett paradis utanför paradiset, ty keruberna vaktar ingången till Edens lustgård med ljungande svärd (1. Mosebok 3:24), så att vi inte kan äta av Livets träd utanför vår egen inre kerub. Vi måste genom den, vi måste förvandlas och helgas i vårt inre, så att vi kastar av oss den gamle Adams Babylon-natur.

 

 

*  Vi skulle kunna sjunga "Guds rena Hundvalp oskyldig" istället för "Guds rena Lamm oskyldig" (jag tänker på Psalm 143 i Svenska Kyrkans psalmbok, en mycket gammal och välkänd psalm).

 

(1) Men dessa har bara inte samma möjlighet att förmedla sin frälsande, messianska kärlek till oss, som hundarna har - och bland hundarna, hundvalparna, de ger mest bland hundarna.

Om atomerna i hjärnan lyckas tillsammans skapa något så ofattbart magiskt som medvetandet, vad då med deras privata inre liv, för sig själv? Det måste vara magiskt det också, påstår jag i min mikrolivsfilosofi, magiskt bortom vår fattningsförmåga. Skaparen är nämligen alltid mer magisk än det den har skapat. Därav min tro på atomernas egen andevärld. Faktum är att atomen rymmer ett helt universum, vars inre kvaliteter aldrig kommer att upptäckas av kall och mekanisk vetenskap, som bara kan utröna det yttre i atomen.