Fotnot till min artikel om Torstein Viddal. Något om civilisationens kollaps och mänsklighetens utdöende.
När jag talade om att det är mitt sinne för rättvisa som ligger bakom att jag tjusas av civilisationens kollaps, hade jag följande fotnot i slutet av artikeln:
* Jag menar här inte hämndens rättvisa (jag tror inte vi har fri vilja, och ingen bör därför hämnas på oss eller straffa oss), bara den rättvisa som finns i naturen, att djurarter som beter sig cancerlikt kollapsar till slut, så att balansen i ekosystemet upprätthålls. Denna balanserande tendens i naturen är naturens rättvisa.
Jag ska utveckla detta lite närmare:
Rättvisan ligger också i att cancerarter går under för att ge mer plats åt andra arter, så att det inte bara är cancerarten som blommar, medan andra arter lider. Begränsas cancerarten genom kollaps, finns det mer plats åt andra arter att blomma. Såsom det nu är, plågas otaliga arter av cancerarten människans framfart och exponentiella cancertillväxt. Många arter dör ut varje dag, och otaliga arter är utrotningshotade p.g.a. människans beteende. Detta är inte rättvist, och detta skulle ta slut efter hand om mänskligheten kollapsar.
Men, frågar du, skulle inte en civilisationens kollaps* vara oerhört destruktivt för våra skogar och vilda djur? När vi inte har fossila bränslen och nog mat, då börjar vi ju hugga ner alla våra skogar till ved och jaga alla våra vilda djur till mat, och då kommer klimatförändringarna bara att förstärkas av att vi förlorar skogarnas "carbon sink" (skogarna tar upp en tredjedel av alla våra utsläpp). Ja, detta är en invändning som är värd att ta på allvar. Kanske inte civilisationens kollaps är så bra för naturen när allt kommer till allt. Cancertillväxten har gått för långt, och hållbarheten är för ringa i samhället. Vi har för lite hållbara system, både inom jordbruk och energiförsörjning, så när civilisationen kollapsar, finns det inget eller lite att falla tillbaka på. Kanske vi har missat tåget. Men klart är, att alla satsningar på hållbarhet idag, kommer att minska förstörelsen av naturen när civilisationen kollapsar, och göra kollapsen mindre destruktiv. Vi kan inte undvika kollaps, bara minska dess destruktivitet. Har vi några vindsnurror, behöver vi kanske inte hugga ner träden i närmaste skog för att värma upp huset. Problemet med detta är dock att vi inte kommer att ha reservdelar när vindsnurran går sönder, eller blir för gammal. På lång sikt kommer det att vara svårt att undvika återgång till primitiva levnadsformer, eftersom det inte kommer att finnas reservdelar till all möjlig teknik som går sönder och åldras. Dessutom kommer det efter hand inte att finnas nya maskiner och ny teknik att köpa. Men vi får hoppas att vi då har blivit så få att vi inte jagar alla våra vilda djur till utrotning, eller hugger ner all vår skog, och att om vi hugger, att vi då planterar två träd för varje träd vi hugger.
Så jag vill inte slå fast att civilisationens kollaps absolut måste bli destruktiv. Allt kommer att bero på vad vi bygger upp för hållbara strukturer innan dess, fast det visserligen ser mörkt ut. Genom att begränsa vårt barnafödande och genom att investera i förnyelsebar energi kan vi göra landningen efter kollapsen mjukare, men vi kan inte hindra kollapsen, som många tycks tro. Den kommer att komma efter hand, helt säkert, och kanske ett halvsekel eller ett helt sekel efter den kommer antagligen även mänskligheten att utrotas av klimatförändringarna. Vi kommer antagligen inte att kunna rädda oss med alla våra investeringar i hållbarhet, vi kommer bara att kunna förlänga tiden fram till utrotningen, och göra tiden fram tills dess uthärdlig. Förnyelsebar energi kan göra all skillnad här. Men den kommer inte att rädda oss, det är jag övertygad om, särskilt med tanke på havsnivåstigningen, som jag skrev om i förra inlägget.
Allt tyder på att cancern mänskligheten har vuxit sig så stark, att den kommer att dräpa förutsättningarna för mänskligheten att kunna leva på jorden, och ta med sig stora delar av naturen i fallet. Vari består rättvisan då i detta? Ja, nu kommer jag till de "yttersta tingen", för att tala med de religiösa. Konservationsbiologen Guy McPherson har varit min guide här, och han menar att biosfären kommer att återhämta sig efter att människan har försvunnit och biosfären nästan dött, återhämta sig kanske efter ett tiotal miljoner år. Rättvisan vore isåfall att mänsklighetens utdöende skulle ge en chans till resten av biosfären att återhämta sig från cancern, och förhoppningsvis få en chans att inte upprepa mänsklighetens misstag när jorden igen börjar krylla av däggdjur, mer eller mindre människolika. Detta är mitt hopp, och det är detta jag kämpar för (jag har inga illusioner om något annat). Risken finns nämligen att jorden dör helt och hållet, och får ett klimat liknande det på Venus, som vetenskapsmän som Stephen Hawking och klimatforskaren James Hansen varnat för. Detta vore oerhört trist. Livet på jorden är verkligen en fin sak som det är värt att kämpa för, och varje ekogärning vi gör kan öka chansen att vi undviker detta yttersta scenario, och ökar chanserna att jorden och biosfären till sist överlever. Men det vore orealistiskt att tro att vi med våra ekogärningar kan rädda mänskligheten. Vi kan förlänga tiden för vår fortvaro, definitivt, men rädda oss kan vi inte. Cancern har vuxit sig för stor.
* kollapsen kommer dessutom att vara en oerhört komplex företeelse, inte alla länder kollapsar samtidigt, och kollapsen kommer att äta sig in från de fattigaste periferierna. Antagligen kommer kollapsen även att föregå i många etapper, med intervaller, där finanskris efter finanskris följer på varann, varje gång ännu djupare än förra gången. Vi har redan sett inledningen på Kollapsen; finanskrisen 2008. Det kommer nog flera sådana, och de kommer att fördjupas för varje ny gång, och återhämtningen efter varje gång kommer att vara svårare för varje gång.
Något om Torstein Viddal och issmältningen i Arktiska havet. Min heliga vrede över civilisationen.
På sistone har jag upptäckt Torstein Viddal, min landsman i Norge, en klimataktivist vars främsta kännetecken blivit att han gör grafer över issmältningen i Arktiska havet (Nordpolen), närmare bestämt över den årliga genomsnittssmältningen, hur mycket vi i genomsnitt har förlorat av isen i Arktiska havet över ett års tid, på en graf ("Annual average volume" och "Annual average extent"). Han räknar också ut när vi kommer att ha förlorat all is i Arktiska havet beroende på om man följer det senaste årets trendlinje, eller de två eller de tre senaste årens trendlinjer. Han har räknat ut att vi kommer att förlora all is i Arktiska havet (både sommar- och vinteris) någon gång mellan 2025 och 2035 *. Och han säger att när detta sker, kommer inte civilisationen att kunna bestå, den kommer att kollapsa, inte allt på samma gång, men område efter område. Och som indikator på kollapsen nämner han den globala handelns avstannande. Som han säger "No ice, no bacon in the shops". Orsaken till detta är att den arktiska isen fungerar som ett kylskåp för planeten, den kyler ner den p.g.a. isens reflektivitet, dens s.k. "albedoeffekt", isens vithet gör att solstrålarna reflekteras tillbaka till rymden, medan öppet hav, dvs. långt mörkare yta, gör att solstrålarna absorberas i havet, och värmer upp det. Det finns även andra s.k. "återkopplingsmekanismer" som spelar in här. Men när vi förlorar isen i Arktiska havet, kommer den globala uppvärmningen att ta ett stort skutt framåt, och löpa amok, s.k. "skenande klimatförändringar" (runaway global warming), som många anser att vi redan befinner oss i.
Torstein Viddal är dock ingen typisk oseriös domedagsprofet, utan är en som verkligen har "done the math", som han kallar det. Han utgår bara från officiella vetenskapliga data i sina beräkningar, data som är allmänt accepterade av isforskare. Och hans teorier backas även upp av en annan seriös forskare, Neven Curlin, den mest berömde isbloggaren på planeten, som driver bloggen Arctic Sea Ice Blog. Även han säger att isen i Arktiska havet kommer att vara borta helt och hållet under nästa decennium. Och även han förutspår civilisationens kollaps snart därefter. Han har länge följt issmältningen noga, och blev så deprimerad av vad han upptäckte, att han tog en "sabbatical" från sin blogg 2016. Han återupptog dock arbetet med bloggen.
Viddal har gjort många youtubefilmer med uppdateringar om den arktiska havsisens situation, där han visar en del skrämmande grafer, mest sina egna. Den senaste kan ses här. Tyvärr är dessa videon inte alls berömda, vilket dom borde vara, med tanke på ämnets vikt, den senaste har bara 597 visningar (tidigare youtubefilmer har 200-900 visningar per video). Det säger lite om vad vårt samhälle prioriterar, att inte Viddals grafer och filmer blir spridda mer över nätet och via medier. Han drev också en blogg en tid, med sina grafer i, men lade ner den. Jag är djupt förvånad över varför ingen annan mer etablerad isforskare har kommit på att göra Viddals grafer långt tidigare, och räknat ut tiden för den totala isförlusten i Arktiska havet - är det en för skrämmande uppgift ((jag vet bara om Paul Beckwith som nyss gjorde en film om detta)? Detta är något av det viktigaste man kan göra idag, att upplysa allmänheten om hur lite tid vi har kvar, och hur allvarligt läget är, för att vi ska kunna göra rätta val, och förstå hur radikala förändringar vi måste göra för att ha en chans att överleva.
Viddal har också skapat en grupp på Facebook, Arctic Sea Ice, där han och andra håller oss uppdaterade med nyheter om issmältningen i Arktiska havet.
Om man verkligen vill följa med klimatförändringarnas mest sårbara område, och det område som har de mest ödesdigra konsekvenserna, då ska man gå till Arktiska havet.
Viddal tror även på Guy McPhersons tes om "Near-Term Human Extinction", men förlägger detta senare än McPherson, till mitten av seklet. Han tror att det tar länge efter civilisationens kollaps innan den sista människan dör ut, att ett fåtal kommer att klara sig länge. Det liknar mina förutsägelser att mänskligheten kommer att dö om femtio till hundra år som minst, och om tusen år som mest.
Jag kan känna en liten hemlig tjusning när jag ser Viddals videon och grafer. Tjusningen ligger i civilisationens kollaps. Jag har länge känt så (ända sedan första gången som tvångsvårdad på psykiatrisk avdelning 2008), och har funderat mycket kring vad som ligger bakom denna känsla. Jag tror mycket handlar om min känsla för rättvisa (1). Att jag inte tycker att en civilisation är värd att fortsätta finnas till som har förstört naturen så som vår har gjort, och som har behandlat urfolken så som den har gjort (jag tänker särskilt på Amerika, men även Sverige är skyldig här). Ohygglig kolonialism, folkmord och förnedring och hjärntvätt av urfolkens barn i skolorna. Som har behandlat sina mest sårbara medborgare, mentalpatienterna (och särskilt barnen och åldringarna bland dessa), så som den har gjort, psykisk och kemisk kolonialism ut i fingerspetsarna, tortyr och skräckvälde, för att få oss alla att böja oss för Babylon och naturförstörelsen. Sådana saker väcker en vrede och ett hat mot civilisationen som aldrig kan stillas utan att den kollapsar. Det är inte bara himlen och änglaskaran i Uppenbarelseboken i Bibeln (kap. 18) som jublar över Babylons fall, åtskilliga av oss på samhällets botten skulle också jubla, oavsett hur illa vi själva skulle få det - jubla över att skräckväldet äntligen får skörda sina konsekvenser, och ta slut till sist. Cancern dör när värdkroppen dör, vilket förvisso inte är det man ytterst hoppats på, men dock en befrielse och en lättnad.
Jag finner dock också litet av skadeglädje hos mig själv här, som jag skäms över. Men den heliga vreden över skräckväldet dominerar, och den har sitt berättigande. Jag har fortfarande samma vrede över samhällets orättvisor som jag hade när jag gjorde mina ropaktioner i många kyrkor i Sverige 2008 (se här en youtubefilm om en sådan aktion). Jag tror den inte har stillats, och det är den samma vreden som nu får mig att hoppas på civilisationens fall. Ja, jag skulle, om jag idag ropade i kyrkor, nämna naturförstörelsen, som jag inte gjorde 2008 (hade inte ännu fått mitt klimatuppvaknande då ännu, det kom några månader senare). "Förbannad vare er västerländska levnadsstandard, den förstör naturen!", skulle jag vilja ropa idag.
Det som är trist med civilisationens fall, och mänsklighetens undergång, är dock att så många oskyldiga dras med i fallet, urfolk, ickemänskliga arter, Moder Jord själv (2). Det är inte detta jag ytterst hoppas på, lika litet som en cancersjuk människa hoppas på att hen ska dö, därav min kamp på denna blogg. Jag har inte helt gett upp hoppet, alltså. Men då måste det en så radikal förändring till att man kan baxna. Hela civilisationsmaskineriet måste stanna av, och vi måste gå tillbaka till urfolkens livsstil. Men för varje dag som går framstår en sådan lösning som bara mer och mer absurd, och är kanske en av orsakerna till varför denna blogg är så lite populär. Men jag vill inte tystna om vad som faktiskt skulle krävas för att vi ska ha en chans att rädda mänskligheten från undergång, vilket skenheliga vetenskapsmän i IPCC tycks totalt ointresserade av, och löjligt okunniga om. Vi kommer definitivt inte att klara av det med grön teknologi, vilket IPCC och de flesta vetenskapsmän verkar tro. Viddals forskning gör att detta känns omöjligt. Vi har inte den tiden på oss. Och man glömmer att det finns en hel del fossil energi inbakad i den gröna teknologin, både i konstruktionen av den såväl som i subventioner.
Till slut vill jag bara upplysa om att Viddals teser får ett visst stöd numera även av världens mest kända fysiker, Stephen Hawking, som nyligen reviderade sin färska profetia från 2016 att mänskligheten har tusen år på sig innan den dör ut, till att den bara har hundra år kvar (3), och måste bege sig ut i rymden om den ska överleva. Jag tror inte på det sistnämnda, människan är för dum och rymden för hård, även om superentrepenören Elon Musk tror annorlunda. Den enda trygga lösningen är den som ligger vid våra fötter, återknytning till Moder Jord och återgång till naturen, som även om den kanske är för sent ute, kanske kan ge naturen och oss lite mer tid på oss för att säga farväl till allt.
* Det här verkar dock vara i radikalaste laget, och det kan mycket väl vara att Viddal är för pessimistisk här. Dock, han baserar detta på matematiska uträkningar. Jag skulle dock säga att det är mer troligt att isen är borta först i mitten av seklet.
(1) Jag menar här inte hämndens rättvisa (jag tror inte vi har fri vilja, och vi bör därför inte hämnas på eller straffas), bara den rättvisa som finns i naturen, att djurarter som beter sig cancelikt kollapsar till slut, så att balansen i ekosystemet upprätthålls. Denna balanserande tendens i naturen är naturens rättvisa.
(2) Jag hoppas även att vi kan kollapsa värdigt och lugnt, utan krig, försonade med våra öden.
(3) Jag undrar vilken händelse som har fått honom till denna radikala revidering, kanske issmältningen i Arktis? Den har verkligen accelererat på sistone.
Något om mänsklighetens framtid som art
Jag har tidigare på bloggen skrivit att jag tror att mänskligheten kommer att dö ut om hundra år eller så (eller rentav tidigare), p.g.a. skenande klimatförändringar. Jag tror det skulle kunna utgöra ett slags "worst case scenario" i mitt tänkande: 50-100 år fram i tiden är det ute med mänskligheten. Om vi har tur har vi tusen år på oss, som den berömde fysikern Stephen Hawking antyder här. Han säger att mänskligheten har tusen år på sig att lämna jorden för att kolonisera rymden, annars utrotas vi som art. Men även om Hawking har rätt, och vi faktiskt har tusen år kvar, lever vi likafullt i "de yttersta tiderna", om man betänker att mänskligheten som art har levt i 200 000 år. 1000 år av det är bara 0,5 %. Om vi hade färdats 200 km, och hade bara en kilometer kvar, då skulle vi anse oss vara på slutrakan, vara snart framme. Även med tusen år kvar måste mänskligheten börja förbereda sig. Tusen år skulle jag nog anse som det absoluta "upper limit" av det vi har kvar att leva som art. I geologisk tidsperspektiv, eller i kosmiskt perspektiv, är det ett ögonblick, "en pipa snus", som Georg Henrik von Wright skulle säga. Jag skulle även säga att det är en "near-term human extinction", såsom Guy McPherson har kallat det.
99% av alla arter som någonsin levat finns inte mer, har dött ut. Hur kan vi tro att vi själva kommer att vara bland de som lever vidare i årmiljoner, särskilt med tanke på den villervalla vi har ställt till med på planeten? Är inte hotet från de redan skenande klimatförändringarna ett faktum som måste mana till ödmjukhet här?
Stephen Hawkings lösning, att kolonisera yttre rymden, känns inte särskilt lockande, och lider av teknograndiositet. Det är faktiskt 4,2 ljusår till närmaste stjärna, Alfa Centauri, som inte ens har beboeliga planeter. Och jag tror att det är omöjligt att "terraforma" (genom teknologi omforma planeten till beboelig) Mars. Jag skulle hellre välja att dö än att leva resten av mitt liv som fånge i sterila rymdfarkoster eller i öde landskap på Mars, i händerna på folk som lider av teknograndiositet, och som vill ha mig att slava för detta.
Transhumanisternas lösning, att i den s.k. "Singulariteten" lyckas ladda upp sitt medvetande till internet och leva evigt i den virtuella verkligheten, känns mer som ett helvete än en himmel, för att tala med min vän Matias Gustafsson, och den lösningen tror jag också är omöjlig att genomföra. Min vän, den finske anarkisten Jonne såg Singulariteten som ett av sina sista kort med tanke på klimatförändringarna, men vi konkluderade tillsammans att den är föga sannolik, av skäl som jag skrivit om tidigare här.
Ett annat av Jonnes kort var att när det blir varmare blir det mer moln som skymmer solen, p.g.a. större avdunstning, men han glömde att molnen även kan ha en värmande effekt på jorden, beroende på vilken sorts moln det är, och hur högt de ligger.
Ett av mina sista, förtvivlade kort, som jag inte tror på, är att manipulera klimatet med geoengineering. Jag har funnit alla geoengineeringmetoderna alltför krävande och fantasifulla. Och jag tror att de ofta bara gör sakerna värre. Det finns ganska oskyldiga metoder för geoengineering, och så finns det galna metoder som inte ens är värda att diskutera. Exempel på ganska oskyldiga metoder är t.ex (enligt denna sida).:
"• att påverka solstrålningen direkt med speglar i rymden eller öka markytans albedo
• att öka molnigheten för att reflektera bort mer solstrålning" och
• att öka molnigheten för att reflektera bort mer solstrålning" och
"• att göda havet för att en ökad mängd växtplankton ska förbruka koldioxid.
• att reducera växthusgaserna i atmosfären genom att fånga in dessa"
Ingen av dessa metoder tror jag kommer att fungera i stor skala. De är allt för krävande. Dessutom kan dessa geoengineeringtekniker ha förödande bieffekter som man inte räknat med.
Ett extremt, galet och fruktansvärt exempel (som jag inte skulle behöva diskutera, men jag tar upp det ändå) på geoengineering är idén att nån gång i framtiden när det blivit allt för varmt, spränga en massa atombomber över världshaven, vilket skulle ge en "nukleär vinter", och kyla ner klimatet, men det skulle vara att leka med elden och vårs och andra växters och djurs anpassningsförmåga till så radikalt snabba förändringar i klimatet, och huvudproblemet - för mycket växthusgaser i atmosfären - skulle stå oförändrat, och t.o.m. förvärras mycket. Vi skulle kanske kunna förlänga vår tid som art med den metoden, om vi återupprepade det med jämna mellanrum, när den globala uppvärmningen återhämtar sig, men jag tror den radioaktiva strålningen från explosionerna av alla atombomber efterhand, till slut, skulle ta kål på många av oss (genom cancer och missbildningar på nyfödda), ja även det att ozonlagret skulle förstöras av bomberna (vilket skulle göra solen farlig för oss, vilket skulle leda till en massa hudcancer. samt civilisationens kollaps), samt andra skador som är svårare att förutspå. Ja, denna metod är att leka med elden, ett långsamt kollektivt självmord och långsamt ekocide, något jag absolut inte förespråkar. Den radioaktiva strålningen skulle vara ett fruktansvärt arv att lämna efter sig till de mänskliga och ickemänskliga arter som överlever klimatförändringarna.
Geoengineering överlag innebär ofta teknograndiositet, det är ofta att leka gud på planeten, den hybris som i sig är roten till våra problem som civilisation; att vi ständigt skall manipulera och kontrollera elementen och planeten till vårt eget fördärv, när vi inte har vishet att förutse konsekvenserna av detta, eftersom vi aldrig kan bli allvetande som en riktig gud. Nya tekniska lösningar har nästan alltid oförutsägbara destruktiva konsekvenser, som gör att vi kanske borde lämna det civiliserade projektet, och gå tillbaka till naturen, den enda trygga vägen, en hårdare väg visserligen, men fullt möjlig, och trygg, även om jag tror vi är för sent ute för att kunna rädda mänskligheten den vägen. Vi kan däremot ännu rädda andra arter.
När alla hopp om räddning har analyserats, återstår att konkludera att vi hittar föga anledning att hoppas för mänsklighetens del i det längre perspektivet, och att det bästa vi kan göra är att försöka ge så många icke-mänskliga arter som möjligt en chans till överlevnad, för vår är nog förbrukad för länge sedan. Och så återstår även det viktigaste; att försöka försonas med dessa utsikter, och hitta någon slags tröst i det, mitt i det hopplösa. Kanske kan vi trösta oss med att det, när det är över för mänsklighetens del, också kommer att vara över med lidandet, slaveriet och hungern i tredje världen, eller med den amerikanska tortyren av fångar i Guantanamos eller Abu Ghraibs fängelser. Kanske var utrotning det enda som återstod för en mänsklighet som hade missbrukat sin intelligens så till den grad att den t.o.m. förstörde själva förmågan hos jordens klimat att härbärgera sig?
Georg Henrik von Wright om mänsklighetens slut
(Georg Henrik von Wright (1916–2003) var en finlandssvensk akademisk filosof som bl.a. var professor vid Cambridges universitet 1948-1951. Han skrev många böcker, flera med civilisationskritisk udd, där han bl.a. kritiserade framstegstanken (bl.a. i sin bok "Myten om framsteget"). Han är nog en av de mest kända finländska filosoferna genom tiderna. Här kommer några utdrag ur en av hans böcker, "Vetenskapen och förnuftet", som utkom på Bonniers förlag 1986:)
"En gång skall människan säkert försvinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror." (s.83)
"Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art. Perspektivet har ofta i tider av oro och omvälvning upprört människorna. Men jag tror, att det har en mera hotfull bakgrund i verkligheten nu än tidigare.-----Jag kan inte för egen del finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus. När man betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis." (s.151-152)
Mina kommentarer: Detta sade Georg Henrik von Wright redan 1986, innan vetskapen om klimatförändringarna hade hunnit sprida sig över världen. Hans ord är framsynta, nästan profetiska. Är de inte långt mera giltiga i vår tid, nu när vi vet att mänsklighetens fortbestånd under vårt sekel är hotat av klimatförändringarna och oljetoppen? Jag tycker också hans ord om att det är rättvist att mänskligheten dör ut, är långt mer relevanta nu än de var på hans tid, så långt som vi har blivit mycket mer destruktiva mot planeten än vi var 1986.
Utdrag ur Georg Henrik von Wrights bok "Vetenskapen och förnuftet"
(Georg Henrik von Wright (1916–2003) var en finlandssvensk akademisk filosof som bl.a. var professor vid Cambridges universitet 1948-1951. Han skrev många böcker, flera med civilisationskritisk udd, där han bl.a. kritiserade framstegstanken (bl.a. i sin bok "Myten om framsteget"). Han är nog en av de mest kända finländska filosoferna genom tiderna. Här kommer några utdrag ur en av hans böcker, "Vetenskapen och förnuftet", som utkom på Bonniers förlag 1986:)
"De utmaningar, som har sin grund i människans tack vare vetenskap och teknik ökade förmåga att tillgodogöra sig naturens rikedomar och länga dess krafter enligt sina önskningar, kan i bildlik mening förliknas vid ett "slavuppror". Den underkuvade naturen gör uppror mot sin herre, den vetenskapligt-teknologiska människan. Om människans herravälde över naturen är en förhävelse, hybris, så kan de svårigheter, som härskaren nu ställs inför betraktas som naturens vedergällning eller nemesis." (s.79)
"Med tanke på den långsamhet, som utmärker arternas utveckling, finns det en risk, att människan inte hinner anpassa sig till de förändrade livsvillkoren, innan hon är utdömd som art. Det är en fråga för sig, om anpassningen förutsätter genetiska förändringar. Vi behöver inte ta ställning till den saken här. Men oberoende av svaret, så består risken, att tiden inte räcker till för en anpassning. Det skulle betyda människoartens undergång: antingen med ens i ett kärnvapenkrigs ragnarök eller så småningom efter sekler av tilltagande oordning på det mellanfolkliga planet och upplösning av samhällsbanden - något i stil med den "värmedöd", som fysikerna anser att engång i tidens fullbordan väntar hela universum." (s.81)
"En gång skall människan säkert försvinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror." (s.83)
"En sådan ny förnuftighet kunde tänkas förändra också vår syn på förhållandet mellan människan och naturen. Den skulle kanske se förhållandet inte uteslutande som ett människans herravälde (domination) över naturen med vetenskapens och teknikens hjälp, utan snarare som en fråga om samlevnad (co-evolution) inom den livssfär, där hon hör hemma. Något i stil med den grekiska antikens ideal att stämma människans liv i harmoni med hennes naturgivna levnadsbetingelser. Men givetvis byggande på helt andra insikter. Jag kan tänka mig, att en sådan förändring i attityder skulle underlätta industrisamhällets anpassning till de biologiska villkoren för människosläktets överlevande."
"I det första världskriget skickades hundratals tusen unga intellektuella att dö på slagfälten. I det andra kriget förstod man på ett helt annat sätt att tillgodogöra sig vetenskapligt skolade hjärnor för krigföringen. Avancerad teknologi, ofta hand i hand med framsteg i vetenskaplig grundforskning, gjorde krigsmaskineriet betydande tjänster. Kulmen var givetvis atombomben. Det är en tvivelaktig gloria, som vetenskapen fick tack vare att många av dess mest prominenta företrädare engagerades i en verksamhet, som sedermera utvecklats till ett dödligt hot mot mänsklighetens fortbestånd. En av de medverkande, fysikern Leo Szilard, har sedermera sagt om bomben, att "den dödade en skön vetenskap"." (s.121-122)
"Vetenskapens lydnad inför makten säkerställs inte längre av inkvisitionen, utan av finansministerierna. Forskningen behöver pengar och "big science" behöver "big money". Men pengarna kommer från håll, som inte i första rummet är intresserade av sanningen för dess egen skull, utan av avkastning på investerat kapital. "Vetenskapspolitik" är ett nytt begrepp i statshushållningen. De sakkunniga råd, som behövs, står det vetenskapliga samfundet till tjänst med. Men målen bestäms och de avgörande besluten fattas av andra instanser, i sista hand av den lagstiftande makten. Detta betyder, att forskningen inriktas på mål, som inte är vetenskapens egna men som vetenskapen anses böra tjäna. Målen är inte klart angivna. Man hänvisar till dem i vaga ordalag genom att tala om höjd materiell levnadsstandard, stärkt konkurrensförmåga (export), eller trygghet och nationellt oberoende." (s.123)
"Ingen förnuftig människa kan ha något emot att få det materiellt (ännu) bättre, om hon inte behöver fråga på vems bekostnad det sker. Och för den frågan är det stora, stora flertalet människor helt främmande." (s.131)
"En jämnfördelning över jordklotet av den konsumtionsnivå, som vissa industriländer redan uppnått, ligger helt enkelt inte inom de fysiska möjligheternas gräns. Önskar man en utjämning, måste man också vilja en sänkning av konsumtionsnivån i varje fall i de flesta av de västliga industriländerna. Vem vill det? Några inser säkert nödvändigheten - men knappast någon i "ansvarig ställning" kunde ta ens ett första litet steg i riktning mot ett sådant mål, utan att riskera sin egen maktposition." (s.131)
"Jmf. med det som Lewis Mumford säger på tal om automationens - ordet taget i vid mening - inverkningar: "The most disastrous result of automation, then, is that its final Product is Automated or Organization Man; he who take all his orders from the system, and who, as scientist, engineer, expert, administrator, or, finally, as consumer and subject, cannot conceive of any departure from the system." (s.149)
"Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art. Perspektivet har ofta i tider av oro och omvälvning upprört människorna. Men jag tror, att det har en mera hotfull bakgrund i verkligheten nu än tidigare.-----Jag kan inte för egen del finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus. När man betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis." (s.151-152)
"Verklighetens begriplighet i tidigare vetenskapliga kategorier har stött på gränser. För att gränserna skall överskridas måste kategorierna omformas eller ersättas av nya. Den världsbild, som långsamt håller på att växa fram skall kanske visa sig mindre ägnad att legitimera vetenskapen som en produktionsfaktor i den industriella processen. Det vetenskapliga sanningssökandet skall måhända igen värderas för den orientering det ger vår strävan efter en förnuftig livsstil och inte enbart för den makt det skänker att dirigera och manipulera våra av naturen givna livsvillkor." (s.153)
Koldioxidransonering och David Jonstads bok "Vår beskärda del"
Jag har nu läst David Jonstads bok "Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen", som utkom på Ordfront förlag 2009. Jag tycker det är en mycket viktig bok, som särskilt alla politiker borde läsa. Den handlar om "koldioxidransonering", som också kallas "individuella utsläppsrätter". Boken utgår ifrån att vi befinner oss i en mycket allvarlig klimatkris, och att det därför krävs en gigantisk mobilisering liknande den som Sverige genomförde under andra världskriget, för att radikalt sänka våra utsläpp av koldioxid, boven i dramat. För att detta skall lyckas, krävs en internationellt, globalt genomförd koldioxidransonering, som går ut på att ett utsläppstak (en koldioxidbudget) sätts för hur mycket världen får släppa ut av koldioxid, och sedan fördelas utsläppen mellan länderna, och mellan individerna i varje land, så att varje individ får lika många utsläppsransoner. Dessa sätts in på ett konto, och var och en får ett särskilt ransoneringskort, som man drar i en avläsare när man köper t.ex. bensin. Man kan också köpa och sälja ransoner, så att sådana som lyckas hålla sina utsläpp på låg nivå, och inte behöver så många ransoner, belönas för det genom att kunna sälja dem till t.ex. bankerna. Och sådana som har för höga utsläpp, måste betala för det genom att tvingas köpa ransoner.
Jag tycker detta är ett jämlikt och rättvist system, som (samtidigt som det bekämpar klimatförändringarna) skulle bidra till att minska klyftorna mellan fattig och rik, mellan i-länder och u-länder.
Jag tror också detta är ett viktigt första steg i att avveckla civilisationen.
Dock, klimatforskaren David Wasdell är en av dem som menar att vi inte har någon koldioxidbudget att tillgå, den är "already massively overspent". Jag tenderar att hålla med. Det är faktiskt så att det krävs att hela den globala civilisationen avstannar för att vi ska klara tvågradersmålet ( “The only way that a 2015 agreement can achieve a 2-degree goal is to shut down the whole global economy,” sade FN-klimatpolitikern Yvo de Boer), och t.o.m. då kan det vara för sent. Världen var redan 1,5 grader varmare än under förindustriell tid under första hälften av 2016.
Men detta är ingen ursäkt för att låta bli at genomföra en koldioxidransonering. En sådan skulle kunna ge oss och andra arter på planeten mera tid. Jag tror klimatkatastrofen kommer, men vi kan skjuta upp den genom koldioxidransonering. Så att vi får mera tid att förbereda oss, så att katastrofen inte kommer som en chock, så att den inte utlöser kaos, utan att vi möter mänsklighetens och civilisationens slut med stoiskt lugn, i internationell solidaritet, utan krig och våld. Ja kanske vi då hinner upprätta ett världsparlament som kan guida oss den sista tiden, och göra så att katastrofen fördelas mera jämlikt över hela planeten? Det finns många skäl för mänsklighetens enande öga mot öga med dess förintelse. Internationell koldioxid-ransonering skulle spela en stor roll i detta, så att mänskligheten får ett heligt, värdigt slut (jag tänker här på Carolyn Bakers fina bok "Sacred demise")
David Jonstad har också i en radiointervju nyligen uttryckt att han blivit mycket mer pessimistisk än han var i sin bok "Vår beskärda del". Hans senare böcker, såsom "Kollaps. Livet vid civilisationens slut" (Ordfront 2012) och "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga" (Ordfront 2016) bär vittnesbörd om detta. I dessa är han pessimist när det gäller utsikterna för civilisationens fortbestånd (han trodde tidigare att förnyelsebar energi skulle kunna rädda oss). Han går visserligen inte så långt som Guy McPherson, till att säga att spelet är förlorat för hela mänskligheten, men han förutspår en civilisationens kollaps.
Tio grader varmare efter tio år?
Det finns en blogg som jag följer mycket noga, och som jag tycker är mycket viktig, helt i nyckelposition. Det är bloggen Arctic News, som drivs av pseudonymen Sam Carana, som är en grupp människor på minst två personer (enligt vad jag hört av Guy McPherson).
Denna blogg gör något så viktigt som att noggrant följa med klimatuppvärmningen i Arktis, där den globala uppvärmningen går fortast på hela planeten, och som är i en kritisk position i jordens klimat, för den fungerar som en avkylare av klimatet (tillsammans med Antarktis), som ett kylskåp, p.gr.a. det kalla smältvattnet och det att is reflekterar bort en stor del av värmen från solen, medan öppet hav reflekterar litet värme, utan upptar det mesta av värmen.
Sam Carana har också länge varnat för att om Arktis värms upp tillräckligt mycket, kommer det att leda till att gigantiska mängder metangas släpps ut från havsbottnar i Arktis, samt från permafrost i Sibirien och Alaska. Metangas är en mycket kraftigare växthusgas än koldioxid (25 gånger starkare i ett 100-årigt perspektiv), och fältforskare som Natalia Shakova och Igor Semiletov (som undersöker Arktiska havet) har skrivit 2008 att Arkis är redo för ett abrupt utsläpp av 50 gigaton metangas, högst möjligt när som helst. Detta skulle leda till en abrupt höjning av den globala medeltemperaturen, för det finns bara 5 gigaton metan i atmosfären nu.
Sam Carana har också haft mycket dystra framtidsprognoser (tillsammans med flera andra bidragsgivare på Arctic News), mycket p.gr.a. att framstående isforskare som professor Peter Wadhams (vid Cambridge Universitet) förutsäger att Nordpolen antagligen kommer att bli isfri innan 2020, möjligen redan nästa år. Detta skulle värma upp Arktis ganska fort, och riskera de abrupta utsläppen av gigantiska mängder metangas.
Carana förutspådde för några år sedan (tillsammans med bl.a. Malcolm Light) att mänskligheten kommer att dö ut omkring seklets mitt p.gr.a. klimatförändringarna. De har hela tiden blivit radikalare i sina prognoser, och nu är de så radikala att de ser framför sig att mänskligheten kommer att dö ut inom tio år. Och att den globala medeltemperaturen kommer att vara 10 grader högre än förindustriell tid efter 10 år. Det liknar mycket på Guy McPhersons prognoser (som säger att mänskligheten kommer att dö ut innan 2030), ja är ännu radikalare på många sätt. Värt att notera är att enligt många forskare skulle det räcka med 5-6 graders uppvärmning för att mänskligheten skulle dö ut. T.ex. säger Ira Leifer (atmospheric and marine scientist, at University of California, Santa Barbara) att ""Some scientists are indicating we should make plans to adapt to a 4C world. While prudent, one wonders what portion of the living population now could adapt to such a world, and my view is that it’s just a few thousand people [seeking refuge] in the Arctic or Antarctica.”
Alltså bara 4 graders uppvärmning skulle redan innebära civilisationens kollaps (detta menar också professor Wadhams). Alltså är Caranas prognos på tio grader oerhört skakande. Jag håller dock inte med honom i prognosen, jag tror 2-3 graders temperaturhöjning (över förindustriell tid) de nästa tio åren är mer troligt. Men redan detta är katastrofalt för civilisationen och naturen.
Men jag låter mig ändå väckas av Caranas prognoser. Att forskare som han/de kommer med sånt, såna som verkligen följer den globala uppvärmningen på nära håll, det är alarmerande. Det säger oss att utvecklingen i Arkis är exponentiell, och att vi redan nu upplever abrupta klimatförändringar.
Det ser verkligen illa ut även om inte Carana har rätt i sina förutsägelser. Om temperaturen stiger bara med en grad på ett decennium, så stiger den med 5 grader på 50 år. Det betyder att år 2065 har jordens medeltemperatur stigit med 6,5 grader sedan industrialismens början. Det skulle inte mänskligheten klara av. I det långa loppet är vi nog dömda.
David Spratt skriver i detta inlägg: "Each 1°C in the longer term is likely to result in around 10 metres of sea level rise."
Mänsklighetens enande öga mot öga med dess förintelse
Jag har läst att nära-döden-upplevelser har en förunderlig förmåga att förändra människor till det bättre. Dom får mer sinne för andliga värden och relationer, de blir mindre egocentriska mm. Därför när jag också ett hopp om att mänskligheten som helhet, när den ställs öga mot öga med sin egen förintelse (utlovad av vetenskapsmän som Guy McPherson och Malcolm Light) skall uppleva någon sorts moralisk omvändelse, när den inser att allt hopp är ute. Det blir så futtigt att vara girig och egocentrisk, när man inser att mänskligheten kommer att dö ut inom några decennier. Och jag tror att insikten om detta till slut kommer att omfattas av hela mänskligheten, när klimatförändringarna blir tillräckligt allvarliga och snabba.
Vad jag hoppas och tror kommer att ske, är inte mera krig, utan världens enande, ett globalt samarbete för att förbereda sig för det oundvikliga. Jag tror vi får världens chans till globalt samarbete inför dessa verkligt globala problem, världens chans att upprätta ett världsparlament, vilket jag förespråkar. Aldrig förr har mänskligheten stått inför sin egen förintelse, och jag tror vi går in på "uncharted territory" (outforskad mark), där vad som helst kan hända. Mänskligheten står inför ett val: att antingen kriga om de sista naturresurserna, eller att samarbeta för att förbereda oss inför det oundvikliga. Låt oss ge allt för att satsa på det senare. Det skulle vara så oerhört trist om det blev ett nytt världskrig.
Vad skulle du göra om du hade sju år kvar att leva?
Vad skulle du göra om du visste att du hade bara sju år kvar att leva?
Ifall jag hade ett jobb som inte jag gillade, skulle jag sluta jobba och göra det jag älskade mest: vara mycket med vänner, skriva på bloggen, läsa sånt som skulle förbereda mig för döden och mänsklighetens slut, vandra runt i Sverige med vänner, besöka ekobyar (göra pilgrimsfärder dit) och studera permakultur, gerillaodla lite själv, bo i min hydda i Nackareservatet i Stockholm.
Vad skulle du göra? Har du frågat dig själv något sånt nån gång?
Det finns faktiskt vetenskapsmän som tror att mänskligheten bara har sju till femton år kvar att leva, pgr.a. abrupta klimatförändringar. Bland dom är Malcolm Light och Guy McPherson.
"The evidence for human extinction by 2030 is overwhelming." (Guy McPherson i en intervju av Adam Engel)
Jag är inte säker på att de har rätt, men jag försöker ändå föreställa mig världen utifrån deras perspektiv. Det är underligt att märka hur allting förändras med det perspektivet. Man gör andra val än man skulle göra annars om man bara har sju år kvar att leva. Det blir att leva med döden ständigt i sikte. Man uppmärksammar ting som man inte skulle uppmärksamma annars. Små obetydliga ting kan bli viktiga. Man har lättare att ha "silverblicken", "kristusblicken", som ser alltings sanna väsen. Och som Guy McPherson säger, ingen säger på sin dödsbädd "I should have bought more crap".
Jag ser det också som en befrielse om civilisationen skulle kollapsa och mänskligheten skulle dö ut. Det är en befrielse för Moder Jord, som kanske kan ges tillfälle att återhämta sig om mänskligheten dör ut. Ju tidigare desto bättre. För jag är faktiskt rädd för att mänskligheten skall vara en cancer på Moder Jord som får henne att dö helt och hållet, att klimatet skulle bli som på Venus. Därför hoppas jag faktiskt att Malcolm Light och Guy McPherson har rätt, även om jag inte är så säker på det. Planeten och tredje världen har lidit så grymt av civilisationen. Jag ser fram emot mänsklighetens slut, men kommer att sörja bittert över alla andra arter som kommer att gå under med oss. Jag skulle också sörja över att ursprungsbefolkningarna måste gå under. Men jag sätter allt mitt hopp till att planeten, även om allt komplext liv skulle utplånas, kommer att börja alstra liv igen om några millioner år. Det är detta vi måste kämpa för.
.
.
Att kämpa för biosfärens räddning
Kanske är det fanatiskt av mig att tro att mänskligheten kan dö ut inom loppet av detta sekel, men det finns vetenskapsmän som är ännu radikalare. Ta t.ex. Malcolm Light (earth system scientist). Han skriver på bloggen Arctic News följande: "This process of methane release will accelerate exponentially, release huge quantities of methane into the atmosphere and lead to the demise of all life on earth before the middle of this century."
Alltså han tror att allt liv på jorden kommer att dö ut innan mitten av detta århundrade. Allt liv! Det är ett stort steg från att tro att mänskligheten kommer att dö ut snart, till att tro att allt liv kommer att dö ut snart. Mänskligheten är trots allt bara en art bland miljoner.
Jag skulle bli väldigt ledsen om Malcolm Light hade rätt. Det jag kämpar för nu är trots allt resten av biosfärens överlevnad efter att människan har försvunnit (jag har givit upp hoppet om mänsklighetens räddning). Och tänk om det inte finns något liv på andra planeter i kosmos? Det vore otroligt synd om livet självt dog ut.
Jag skulle önska att det funnes en knapp som, när man tryckte på den, fick hela civilisationen att avstanna (dock utan att kärnkraftverken smälte). Jag skulle utan tvekan trycka på den knappen. Även om det betydde min egen undergång. Men jag kämpar så gott det går för att minska mitt ekologiska fotavtryck. Jag köper t.ex. inte längre mat från butiken, utan går till en gratis matudelning för de fattiga i Helsingfors. De får där gratis mat från butikerna. Jag undrar vad jag kan göra utöver det. Kanske publicera en bok om miljöproblemen, för att väcka folk? Det skulle visserligen ta i anspråk en del skog, men vinsten kan övergå förlusten om den väcker folk tillräckligt. Och jag kunde ta bara en liten upplaga, kanske 30 -50 ex. såsom mina tidigare böcker.
Att rädda så många arter vi kan
"I promote resistance against this omnicidal culture, not in the hope that it will save our species, but in the hope that it will save other species. Because as E.O. Wilson, biologist at Harvard, points out, it only takes 10 million years after a great extinction event, before you have a blossoming full rich planet again. That's what we're working toward. We're saving habitat for other species at this point."
(Guy McPherson, professor emeritus in natural resources, ecology and evolutionary biology at University of Arizona)
Vad katastrofisk klimatförändring innebär
"With catastrophic climate change we do know two things: We know that it is progressing with unimaginable speed, and we know that if it continues to do so, there will be few habitable places on earth by mid-century."
(Carolyn Baker)
Den apokalyptiska metanen
"If one looks at the most recent (non-sugar-coated) scientific information coming out in recent years about METHANE emissions, particularly research on methane emissions from the EAST SIBERIAN ARCTIC SHELF, one really has to be in some kind of major denial to think this is not going to be apocalyptic for all species on the planet including ours. One has to be in some kind of major denial to believe scientists will be able to “fix it”, or that corporate-dominated government has any intention of addressing it let alone being able to “fix it”."
(Trisha Roberts)
Mänskligheten kan komma att dö ut inom hundra år
"Problemet med fossila bränslen är att de leder till ett klimat som på sikt gör planeten obeboelig."
(Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds Universitet)
"En gång skall människan säkert försvinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror."
(Georg Henrik von Wright, (1916–2003) filosofiprofessor, i boken ”Vetenskapen och förnuftet, Bonniers 1987)
På sistone har jag börjat bekymra mig allvarligt för huruvida mänskligheten kommer att dö ut i en när framtid, inom hundra år eller så. Min största väckarklocka här har varit amerikanen Guy McPherson, en "conservation biologist" (konservationsbiolog) och miljöprofessor emeritus vid Arizonas universitet i USA. Jag har läst mycket på hans blogg "Nature Bats Last". Han menar att mänskligheten kommer att dö ut före 2030, ja rentav inom tio år, p.g.a. skenande klimatförändringar. Och han menar, att om civilisationen skulle kollapsa nu, skulle mänskligheten bara kunna överleva i några år, p.g.a. att klimatförändringarna skulle ta ett jätteskutt framåt på några dagar, när den sot (och andra liknande partiklar) som finns i atmosfären snabbt rensas ut (partiklarna fungerar som en paraply för solen, och döljer den sanna klimatuppvärmningen, som är mycket större än man kan tro om inte partiklarna skulle reflektera bort solens strålar). Det skulle snabbt bli tre grader varmare på planeten, och det skulle inte växterna klara av, utan vi skulle förlora vår livsmiljö, vår mat, helt enkelt (planeten är redan drygt 1 grad varmare än förindustriell tid). Och dessutom skulle alla våra ungefär 450 kärnkraftverk på planeten uppleva fruktansvärda härdsmältor, ty det tar ett par decennium eller mer av planerat arbete för att stänga av ett kärnkraftverk. Och den sammantagna joniserande strålningen från kärnkraftverken skulle också ta kål på mänskligheten efter hand.
McPherson säger att vi befinner oss i en situation av ”damned if you do, damned if you don´t". Om vi fortsätter släppa ut koldioxid, värms klimatet upp, om vi slutar med våra utsläpp, faller ”paraplypartiklarna” ner från atmosfären, och klimatet värms upp av det.
Inte nog med detta. På havsbottnen i Arktis lurar metanen, frusna "metanklatrater" som hotas av klimatuppvärmningen att smälta och stiga upp från bottnen för att uppgå i atmosfären. Fältforskare som Natalia Shakova och Igor Semiletov har sagt att havsbottnen i Arktis när som helst kan ge ifrån sig ett "rap" på 50 gigaton metan, som är en mycket starkare växthusgas än koldioxiden (100 gånger starkare i ett kort pers-pektiv). Skulle detta ske, då är det snart ute med mänskligheten (det finns bara 5 gigaton metan i hela atmosfären). Redan nu finns det gigantiska områden på upp till 150 km i diameter, som ger ifrån sig metan till atmosfären i form av bubblor som stiger upp ur vattnet. Det här är ett exempel på de talrika ”positiva återkopplingsmekanismer” (”positive feedback loop”) som hotar vår planet.
Det är inte bara från havsbottnen i Arktis som det kommer mängder av metan. Den globala uppvärmningen tinar också upp permafrosten i Sibirien och Alaska, med väldiga metanutsläpp till följd.
Nu kan det säkert hända att McPherson är för radikal i sin tidsram, men den är inte det viktigaste. Det väsentliga är att en vetenskapsman, en miljö-professor, överhuvudtaget kan komma med sådana här förutsägelser. Det säger något om den tid vi lever i, och om hur allvarliga och abrupta klimat-förändringarna är. Jag tror mänskligheten kommer att dö ut, men kanske mycket senare än McPherson tänker. Miljöprofessorn och konservationsbiologen Paul Ehrlich, som skrivit så mycket om överbefolkningsproblemet, tror t.ex. att mänskligheten kan komma att dö ut om ett halvt sekel, kring 2065. Och mikrobiologen Frank Fenner och fysikern Stephen Hakwing tror att vi har hundra år på oss som art, sedan försvinner vi. Hawking menar att vår enda räddning är lämna jorden och kolonisera rymden.
Det verkar vara för sent att göra något åt klimatförändringarna. Vad vi än gör, vare sig vi slutar släppa ut koldioxid i atmosfären, eller kör business-as-usual, ser det mörkt ut. Tåget har gått. Nu återstår att åka över ravinen. För mig låter McPhersons blogg som en dödsdom över mänskligheten, som döms för brottet att ha byggt civilisation, för att ha lämnat den nomadiska jägar-samlar-livsstilen och börjat med jordbruk och med att bygga städer. Att bygga städer var urbrottet som alla andra brott har bottnat i sedan dess. Vi skulle ha nöjt oss med det småskaliga livet, det ödmjuka livet inom ekosystemets gränser, i harmoni med hela vår historia som djurart. Med urbaniseringen började mänskligheten bete sig cancerlikt. Vi gjorde uppror mot vår historia, vår djurhistoria, och satte oss över resten av djuren i och med att vi tämjde boskapsdjuren. Allt var sedan dess till för oss, för att exploateras av oss. Vi var centrum, inte bara på planeten, men i hela det oändliga kosmos. En större hybris än denna (som särskilt religionerna odlar) kan knappast tänkas. Men på denna hybris följer nemesis, som filosofen Georg Henrik von Wright skriver så väl om i boken "Myten om framsteget" (Bonniers 1993).
Hur skall man tackla en sådan dödsdom? Skall man bara ge upp alla försök till förbättring och hopp om benådning? Jag tror inte det. Jag tror att vi måste fortsätta kämpa fastän allt hopp är ute för mänsklighetens del. Det handlar om respekt för det döende livet, för ekosystemets och mänsklighetens svanesång. Vi måste in i det sista vägra smutsa ner naturen och hugga ner våra skogar, fast klimatuppvärmningen kommer att göra sitt för att förstöra ekosystemen. Och det finns också ett hopp om att vi kan rädda många ickemänskliga arter från utrotning, ja själva planeten från att dö. Det är värt att kämpa för.
Det handlar också om vår självrespekt. Och dessutom, man torterar inte någon som håller på att dö. Man ger honom istället smärtstillande mediciner, och sjunger för honom några vackra folksånger, som han minns från sin barndom. Och pratar med honom, inte minst. Vi måste prata med den döende naturen, och med varandra, om vad som håller på att ske. Vi måste lära oss igen djurspråket, som vi en gång kunde när vi ännu var ett med vår djurnatur. Språket bortom orden. Den rena kommunikationen, mötet ansikte mot ansikte. Jag skulle vilja göra mitt liv till en del av naturens svanesång efter mötet med sin bödel, människan. Jag tror inte min djurism var så dum som jag har trott. Det att vi måste återknyta till vårt djuriska ursprung. Det är det min svanesång ska handla om.
"Det fromma liv som middagsljuset glömde
kan sakta vakna med vår avskedssmärta
– och vad den unga mänskligheten drömde
brinna emot oss som ett heligt hjärta."
(Bertil Malmberg, från dikten "Aftonrodnad" i diktsamlingen "Dikter vid gränsen", 1935)
Det finns en grupp på Facebook som ägnar sig åt att stöda sådana som har kommit till insikt om att mänskligheten snart skall dö ut, en s.k. "Near Term Human Extinction support group". Den har över 4000 medlemmar. Jag är inte ensam om detta.
Vi befinner oss i ett osynligt krig
Vi befinner oss i ett osynligt krig. Ett krig som inte märks. Det är det stora kriget mot djuren och naturen (150-200 arter dör ut varje dag), mot klimatet, mot tredje världen, och inte minst, våra efterkommande. Det är ju dom som får betala för den utsugande, civiliserade livsstil som vi har nu, det är dom som får betala ner våra skyhöga statslån. Detta krig är lömskt. Offrena sopas under mattan av den lömska reklamen och de fördummande TV-programmen. Att omvända och civilisera urbefolkningar anses som en stor uppoffring, "den vite mannens börda". Vi tror att bara vi får tredje världen att gå i skola (och därmed få itutat sig västerländska värderingar), så skall fattigdomsproblemet lösas, alltmedan vi bygger våra väldiga fabriker där den vilda naturen en gång blomstrade och närde urbefolkningar. Vi tar deras kokosnötter och skickar dem över halva jorden, och betalar för dom i pengar, bara för att de skall köpa våra onödiga, förtryckande lyxprylar, tillverkade i tredje världen under slavliknande förhållanden, och med slavliknande löner. Vi odlar tobak och kaffe, helt onödiga varor, på urbefolkningarnas en gång så dyrbara naturområden, som närde dom med mat som en mor. Så beslaglägger vi den mark som tredje världen skulle behöva till matproduktion för att lindra svälten för de 800 miljoner som svälter på vår planet.
När skall detta osynliga krig få sitt slut? Måste civilisationen kollapsa för att det ska ta slut? Måste mänskligheten rentav dö ut, för att naturen skall kunna återhämta sig? Nu liknar civilisationen jäst i en druvsaftburk, jästen äter druvsockret, och producerar som avfall alkohol. Men till slut är sockret uppätet, och jästen dör av avfallet, alkoholen, som omvandlar druvsaften till vin. Likaså äter civilisationen på oljan, och producerar som avfall koldioxid. Men civilisationen slutar inte äta på oljan innan allt är uppätet. Kommer civilisationen att dö av avfallet, koldioxiden, när den producerar abrupta klimatförändringar?
