Anarkoprimitivistiska/ekologiska inslag hos Jesus av Nasaret

Herdarna och Lammet

Vi hade sett på dem som våra undersåtar
och slavar.

V slog en av dem, när det inte lydde.

En gång på en vidsträckt äng
rymde den snabbaste av dem, ett ungt Lamm,
besatt av en avlägsen sång

vi hörde den också
och rymde efter, hack i häl

sömngångaraktigt,
som i okänt rike

följde vi sången
som försvann i natten.
 
(ur min diktsamling "Yeschua". Yeschua är Jesus på hebreiska)
 
 
Jag har tidigare skrivit om de anarkoprimitivistiska inslagen hos Franciskus av Assisi. På ett annat ställe, på min ateistiska blogg, skrev jag att Jesus liknar mer på Franciskus än på påven. Jag skulle vilja säga att jag inte vet något helgon som så rätt har uppfattat Jesu väsen som Franciskus. Han har uppfattat Jesu fattigdom på ett genialt sätt, och uppfattat korrekt all den motstånd mot rikedom som Nya Testamentet innehåller (tänk på Jesus´ rop "Ve er som är rika!"), till skillnad från många av vår tids kommersialiserade och förvärdsliga kristna. Och även om jag tror att Jesus var en mytisk figur, och inte har existerat i historien, så skall jag skriva ett blogginlägg om de anarkoprimitivistiska inslagen hos Jesus, för de är, precis som hos Franciskus, mycket tydliga. Jag kommer här att tala som om Jesus funnits, ty det att han figurerat så mycket i våra drömmar och vår längtan, har gjort honom nästan verklig, men bara nästan.
 
Jesu liv är ett exempel på hur det kan gå för en arketypisk anarkistisk rebell, vilket jag tycker han är. Han öde är dens öde som kompromisslöst lever sanningen, även om det skulle kosta honom tortyrdöden. Jag tror det är detta drag hos Jesus som vunnit många kristnas hjärtan, och fått dem att dyrka honom som en gud. Det skall mycket mod till att utmana de mäktiga så till den grad att man riskerar korsfästelse, ungefär det smärtsammaste sätt att dö som man nästan kan tänka sig. Jesus kan t.o.m. vara litet farlig här, och få en att uppsöka martyrdöden för att likna Jesus. Det ska man akta sig för.
 
Den som vill bli stor i denna världen, måste kompromissa och idka diplomati, men jag skulle kalla det att sälja sin själ, i enlighet med Jesu ord om att "vad hjälper det en människa, om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ?" (Mark. 8:36) I dessa ord ligger mycken visdom, och mycken anarkoprimitivism. Det är civilisationen som vill att vi ska upp i hierarkierna och göra karriär, det är den som vill att vi ska sälja vår själ för att få makt och berömmelse. Genast när vi går tillbaka till "the basics", livet på landsbygden, naturfolkens liv, så försvinner detta. Man kan inte bli berömd i en liten stam på hundra personer, där alla känner alla. Då är man redan känd av alla, och kan inte bli så mycket mera känd än så, från första stund efter man är född (förutom av grannstammarna förstås). Detta är en stor bevarelse mot att man säljer sin själ på berömmelsens altare. Vi är inte skapta att leva i miljonstäder, inte skapta till att vara kända av miljoner av människor. Vi är inte evolverade till det, och tar därför skada, och blir diviga och snobbiga. Jag tror inte jag själv kommer att undvika denna skada på min själ om jag blev känd. Det är en naturlag (förutom i vissa sällsynta undantagsfall).
 
Den som i den här världen följer i Jesu fotspår, likt Fransiscus, blir föraktad och förbisedd, ansedd som galen och redo för dårhuset, han blir "korsfäst med Kristus", som aposteln Paulus skrev, korsfäst för och av världen.
 
Jesus uppmanar oss att avstå från makten och berömmelsen, och deras bekymmer, och hänvisar oss istället till djuren och blommornas livsstil:  "Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Far dem. Är inte ni värda mycket mer än de?  Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?
 Och varför bekymrar ni er för kläder? Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er: Inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem". (Matt. 6:26)
 
Detta ställe tror jag är det mest anarkoprimitivistiska stället i evangelierna, tillsammans med reningen av templet (när Jesus drev ut månglarna ur Jerusalems tempel). Det finns något av djurism i denna Jesu uppmaning att lära av blommorna och fåglarna. Det får mig också att tänka på Daniel Quinn i hans roman "Ishmael" (från 1992), där han skrev att "lämnarna" (han skiljde mellan två sätt att leva, "lämnarnas" ("leavers") och "tagarnas" ("takers") livsstil, där civilisationen levde på det senare sättet, medan naturfolken levde på det förra sättet) levde av gudarnas nåd, levde i gudarnas händer, vad han nu menade med gudar. Men detta behöver inte tolkas religiöst. Det kan vara att leva av moder Jords och växternas och djurens nåd, leva i dessas händer. De civiliserade ville inte leva av nåden, de tog istället kontrollen över gudarna, och gjorde dem till sina slavar.
 
Jesus levde själv av gudarnas nåd, närmare bestämt den gud han trodde på, den gammaltestamentlige guden Jahve, som visserligen var en fruktansvärd gud, men tolkades, enligt t.ex. gnostikern Marcion, (85 e.Kr. - 160) som en gud under den ende sanne guden, som han trodde var Jesus'  gud och fader. Ja, detta kan man förstå när man inser den gigantiska skillnaden mellan Jesus och den gammaltestamentlige guden, som av ateisten Dan Barker har kallats "The most unpleasant character in all fiction". Ateisten Richard Dawkins har också i sin bok "The god delusion" (2006) uttryckt sin vämjelse inför den gammaltestamentlige guden, och sin beundran för Jesus. Han skrev också en essay kallad "Atheists for Jesus". Här klingar Marcions inställning fortfarande, där Jesus ställs mot Jahve.
 
Jesus var djupt fattig, hemlös, luffare och anarkistisk revolutionär. För att förstå detta, tror jag man måste begrunda att Jesus var vilden och profeten Johannes Döparens "lärjunge" (eller "anhängare"), och döptes av denne. Och sedan måste man också begrunda att både Johannes Döparen och Jesus var i sin tur Mose lärjungar, denne märklige mytiske vildmarksprofet, som i vildmarkens ensamhet (efter 40 år i vildmarken som herde) mottog befallningen från Gud att befria Israels folk ur fångenskapen under den tidens Babylon, Egypten, och föra dem ut i vildmarken, för att leva där som boskapsskötande nomader (visserligen skulle de även kolonialisera Kanaan till slut, men det sätter jag på "djävulens", "demiurgens", räkning i myten). Och då måste man betänka att många bibeltolkare anser Jesus beskrivas som en ny Moses i evangelierna, särskilt i Matteus evangelium. När man förstått detta, och även begrundat att Romarriket var det nya Egypten och Babylon på Jesus'  tid, då faller alla pusselbitar till Jesu anarkoprimitivism på plats. Jag har på mina tidigare bloggar tolkat Jesus som en befriare från Romarriket, både det på Jesus'  tid och det nutida romarriket, den västliga civilisationen, och som en som leder oss tillbaka till naturen, till fåglarnas och liljornas livsstil, till den fattiga livsstilen i harmoni med allt skapat som Franciskus och Jesus förespråkade. Jag fascineras än idag av denna tolkning av Jesus, även om jag tror att Jesus inte har existerat. Man kan istället, som jag gör i mitt ekoteologiska verk "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (2010), se Jesus inte som en enda människa, utan som ett mänskligt kollektiv av naturmänniskor, som sakta dog ut/"korsfästes" av civilisationen, ungefär som stenåldersmänniskan ersattes av jordbruksmänniskan.
 
Vi styrs mycket av myter, och mytiska figurer. Kan man tänka sig att myten t.o.m. har haft större inflytande över oss civiliserade människor (genom historien) än verkligheten? Den mytiske Jesus inspirerar oss fortfarande till fattigdom och solidaritet, kanske mer än någon annan mytisk varelse. Han leder oss på något underligt sätt, tillbaka till naturen, från sin plats i mytens värld. Vilken tragik då att se hur missförstådd Jesus blivit, och hur utnyttjad han blivit av maktens män för att fullfölja deras avsikter. Hur många kristna anarkister finns det, eller har det funnits genom historien? Inte många. Mest borgerliga kristna. Ja, de kristna utgör en stor del av den politiska, borgerliga högern, globalt sett. Man skulle tro att det var någon annan mytisk figur, som Batman, som låg bakom detta. Men tyvärr är det den fattige, rebelliske anarkopacifisten Jesus som så har blivit exploaterad av människorna, kanske mer missbrukad än någon annan.
 
 
 
Duvförsäljaren

Det var påskhögtid i Jerusalem,
och jag stod och sålde offerduvor på Templets förgård.

Jag hade en jättebur full med duvor.
Jag blev kissnödig, och bad min fru 
bevaka duvorna medan jag gick bort för att kissa.
Jag tog pengarna med.

När jag kom tillbaka var alla duvorna borta.
Jag blev panikslagen, och visste inte vad jag skulle göra.
Min fru berättade att någon galning hade släppt 
ut duvorna medan hon var ivrigt upptagen med ett samtal.
Penningväxlarnas bord var omkullvälta.

Jag såg en här av vita duvor sätta sig på Templets krön.

Moses hade kommit. 

(ur min diktsamling "Yeschua")


De anarkoprimitivistiska/ekologiska inslagen hos Franciskus av Assisi

För en anarkoprimitivist finns det mycket att hämta hos helgonet Franciskus av Assisi (1182-1226), djurens och ekologins skyddshelgon. Jag tycker han är en av de vackraste människor (på insidan) som beträtt denna planet, och har med sitt exempel inspirerat till solidaritet med de fattiga, djuren och planeten mer än kanske någon annan person i historien. 
 
Det är mycket tack vare Franciskus att katolska kyrkan har en så bra påve nu för tiden, påven Franciskus, som har helgonet Franciskus som sin förebild, och som t.o.m. skrivit en encyklika om klimatet, där han uppmanar mänskligheten att värna om planeten. Det var ett mycket viktigt ställningstagande, eftersom de kristna ofta inte bryr sig om miljön, ja inte sällan är klimatförnekare, särskilt i USA. Men ytterst är det den helige Franciskus som vi har att tacka för att vi har en så bra påve idag (han har också ett starkt patos för de fattiga, s.k. "befrielseteologi", han har även yttrat sig positivt om kommunismen). Franciskus av Assisi har inspirerat även många andra befrielseteologer, såsom franciskanprästen och teologen Leonardo Boff, som har yttrat att Franciskus inte bara ställde sig på de fattigas sida, han var själv fattig. Ja, Franciskus var en barfota tiggarmunk under andra hälften av sitt liv. Han grundade Franciskanorden, en tiggarmunkorden inom katolska kyrkan.
 
Vad Franciskus mest påminner om, är en slags medeltida version av hippien eller aktivisten för djur, miljö och solidaritet med dom fattiga. Han vandrade barfota, utan ägodelar, omkring i Italiens landskap på medeltiden, med sina klosterbröder, som även de var barfota. Han gjorde långa luffar-resor (s.k. pilgrimsvandringar) till Rom, Spanien och t.o.m. till Palestina. Till fots, barfota, som Sadhu Sundar Singh. Han uppsökte grottor i naturen där han var ensam och bad, precis som Jesus bad i ödemarken (en s.k. "Franciskus' grotta" finns fortfarande kvar i Assisi) Han är känd för att han gifte sig med "Fru Fattigdom". Han föraktade rikedom och flärd, och levde i djup fattigdom, så djup att han på dödsbädden sade att han hade varit för hård mot "broder åsna", med vilken han menade sin kropp. I frågan om fattigdomen, tog han efter Jesus` och hans apostlars fattigdom. Han kom från en rik familj, men avstod från sin rikedom. Det skedde genom att han en gång i en kyrka såg en bibel uppslagen med evangeliets ord om att "sälja allt och ge åt de fattiga". Franciskus tog det som en befallning från Gud, och gick och sålde allt han ägde och gav pengarna åt de fattiga. Han sålde även en del av sin faders tyger (fadern var köpman) och hans häst, vilket gjorde fadern mycket upprörd, och fick honom att tukta sonen. Men Franciskus bestämde sig för att från och med nu hade han bara en fader, Fadern i himlen. Han sålde sin fars ägodelar eftersom han ville återuppbygga en kyrka i Assisi som förfallit, då han upplevde att Kristus befallde honom att "återuppbygga hans kyrka". I början tog han detta bokstavligen, sedan efterhand tog han det symboliskt, och grundade Franciskanorden istället.
 
Jag vet inte om något annat helgon som liknar så på Jesus som Franciskus. Jag har skrivit på min ateistiska blogg att Jesus liknar mer på Franciskus och anarkistiska rebeller än på Påven. Det är mycket på grund av Franciskus´ gestaltande av Jesu liv som jag fortfarande har Jesus som min idol, fast jag tror han är en mytisk gestalt, och inte har existerat. Men han lever i våra drömmar, i vår kärlek, och som sådan utövar han ett mäktigt inflytande, lika stort som andra döda helgon som verkligen existerat.
 
Det är särskilt Franciskus` fattigdomsideal som har gjort ett djupt intryck på mig. För är inte detta ren och skär anarkoprimitivism? Att välja och förespråka fattigdomen är att ta avstånd från makt, rikedom och miljöförstörelse. Visserligen var Franciskus på sätt och vis anhängare av påven (han sökte påvens godkännande för sin munkorden), men han liknar en anarkistisk rebell i sin kritik av makt och rikedom. Att han var anhängare av påven, var kanske mer p.g.a. att det var mycket svårt att vara emot påven på den tiden i Italien, man blev tagen av inkvisitionen om man kritiserade påven på den tiden (tänk bara på albigenserkriget på Franciskus tid, där katarerna förföljdes. Inkvisitionen föddes under dessa förföljelser. Katarerna liknade på Franciskus i sin fattigdom och i sin kritik av kyrkan). Skulle Franciskus ha levt idag, skulle han helt säkert varit anarkist. 
 
Men Franciskus förföljdes också. När han besökte Rom, blev han fängslad av påven p.g.a. hur han kritiserade kyrkans makt, girighet, rikedom och korruption. Han blev dock frisläppt till slut. 
 
Har du någonsin tänkt på att det är människovänligt, miljövänligt och djurvänligt att vara fattig? Är inte mycket av vår civilisations förtryck av människor, djur och natur en följd av vår lyx och rikedom? Teknologin har mycket stora utsläpp, tänk bara på industrier, bilar och flyg, och skulle vi inte kräva lyxpälsar skulle inte minkfarmarna existera. Och skulle vi inte kräva datorer och mobiltelefoner skulle mycket tid frigöras i tredje världen till att folk skulle kunna bli självförsörjande istället för att slava för de rikas lyx; meningslöst slit. Att leva fattigt är att leva solidariskt, inte bara med djur och natur, utan även med andra fattiga. Rikedom förtrycker de fattiga, särskilt tredje världen, som måste slava för denna rikedoms upprätthållande. Skulle alla människor vara fattiga, skulle alla vara fria, inga herrar skulle finnas, alla skulle leva fritt och självförsörjande, och ingen skulle utnyttjas av andra. Tolstojs anarkoprimitivistiska ideal skulle uppfyllas, att alla skulle leva på landsbygden som fria bönder, utan herrar, och städerna skulle läggas ner. 
 
Franciskus tänkte kanske inte på dessa samband, han lydde bara bibelns ord. Men det finns ändå en solidarisk och naturvänlig ande hos honom, som fortsätter att inspirera till anarkoprimitivism. Det är inte utan vidare som han fått axla rollen som djurens och ekologins skyddshelgon. Hans solsång är en av de vackraste pärlorna i lyrikens historia, och där sjunger han om "broder Sol" och "syster Måne", "broder Vind" och "syster Vatten", "broder Eld" och "syster moder Jord", och slutligen om "syster den lekamliga Döden" (ja t.o.m. den skulle vara en familjemedlem för Franciskus!). För Franciskus är allt skapat hans bröder och systrar. Alla djur och allt som lever. Det finns ett stråk av jämlikhet med allt levande hos Franciskus. Han fick enligt legenden en gång en ilsken varg till följeslagare, som följde honom vart han gick, och blev tam. Han kallade den "Broder Varg". 
 
Franciskus lär också ha predikat för fåglarna. 
 
Att vara fattig och att känna allt levande som sina bröder och systrar, det är grogrunden för all sann anarkoprimitivism, och detta är något som kan rädda planeten. 
 
Franciskus har älskats även av de skönlitterära författarna, och många biografier om honom har skrivits av sådana, såsom Chesterton och Johannes Jörgensen. Jag har även nyligen läst om proletärförfattaren Harry Blombergs (1893-1950) roman "Stackars vår kärlek" (Schildts förlag 1948), som är ett försök att placera Franciskus i vår tid, beskriva hur hans liv skulle gestalta sig i vår tid. Jag tycker mycket om den, och rekommenderar den åt mina läsare. Den boken är bara ett av många exempel på hur Franciskus utövat inflytande långt utanför kyrkans kretsar. 
 
Franciskus´ munkorden Franciskanerorden är förebild för min egen orden "Den heliga naturens orden", som är en orden för att läka Moder Jord, och där djuren är våra ledare. Den är bara en poetisk grej, kan aldrig bli en riktig orden, eftersom vi inte har några riktiga ledare, bara djuren. Den är en sant anarkistisk orden, som man är med i i hemlighet, inte officiellt, förutom undantagsvis min flickvän Titti och "Skogs-David".  

Vi i väst är dåliga förebilder för tredje världen

Franciskus av Assisi var något på spåren då han gifte sig med "fru fattigdom". Fattigdom är nämligen (förutom att vara rättvist mot andra) ekologiskt, och de fattiga i världen har små ekologiska fotavtryck. Det är de rika som är det stora problemet. Rikedom är ohyggligt miljöförstörande, inte bara genom att den rike gör stora anspråk på miljön, resursuttag och andras slavarbete, utan även genom att de är dåliga förebilder för tredje världen. De skapar avundsjuka i de fattiga, som idealiserar rikedomen, och vill själva bli rika. Därav mycket invandring. Hade vi bara varit fattiga, skulle det inte ha skadat så mycket med massinvandring, men nu vill invandrarna bli lika förtryckande rika som oss själva, därigenom påskyndande miljöförstöringen och resursslöseriet. Det bästa vi i väst kan göra åt den här situationen, är helt enkelt att abdikera från vår rikedomstron ("kärlek är abdikation", sa mystikern Simone Weil), och dela lika mellan alla, så att det inte finns några rika längre, så att vi blir goda förebilder för tredje världen, som då också lär sig att dela med sig istället för att sträva efter att bli rika (samt lär sig att nöja sig med lite). Och detta sker kanske allra bäst genom att vi delar med oss av våra rikedomar till invandrarna och tredje världen, genom att vi först och främst välkomnar alla flyktningar. Vi har nämligen en stor skuld att betala till de fattiga i världen, som så har fått slava för att göda vår rikedom. 
 
Samtidigt som vi delar lika mellan alla i världen (det skulle kunna genomföras av ett världsparlament som delade ut medborgarlön, basinkomst, till alla i världen) måste vi sluta producera rikedom, för det hjälper ju inte miljön och slavarna om den ekonomiska tillväxten ökar, trots att alla har lika mycket. Då fortsätter ju exploateringen. Den enda lösningen är helt enkelt "nerväxt", att avveckla rikedomen, avveckla civilisationen, med början i att lägga ner alla onödiga och skadliga industrier. Alla borde flytta ut på landet, och få tilldelat en liten åkerplätt att odla permakultur och skogsträdgårdar på. Man skulle bo i små tipibyar på det stället där man odlade. Pengarna skulle till sist läggas ner som värdelösa, och alla skulle idka byteshandel istället, bytande varor och tjänster (kanske lokala valutor skulle leva kvar en tid), eller ännu bättre, vi skulle övergå till den gåvoekonomi som präglat samhälle under största delen av civilisationens historia, fram till industrialismens genombrott.

Jag skulle vilja bli en västerländsk sadhu

Min dröm är att bli en västerländsk, sekulariserad, ateistisk sadhu. En sadhu är ett vanligt indiskt fenomen, sadhuna är Indiens "heliga män", de är hemlösa, tiggare, barfota luffare, egendomslösa, eremiter och asketer. Man räknar med att det finns 4-5 miljoner sadhun i Indien. Dom är väldigt respekterade av vanligt folk, som anser det vara en helig plikt att ge dem mat och logi. Sadhuna vandrar mycket omkring i Indien, och får även resa gratis med tåg. Även "bang", den traditionella indiska marijuanadrycken, är gratis för dom. Sadhuna i Indien röker mycket marijuana, och har varit en stor inspiration för hippierörelsen och rastafarianerna. Många sadhun har även rastahår, som även har influerat nämnda rörelser. Jag själv vill gärna få rastahår, men då måste det ske på naturlig väg, att håret får tova sig av sig själv.
Picture
(bildtext: en indisk sadhu med rastahår)
 
Den indiska sadhu som inspirerat mig mest, är Sadhu Sundar Singh (1889-1929?), en indisk "kristen sadhu" som visade prov på stort mod och radikal försakelse på sina långa missionsvandringar i Indien, Kashmir, Pakistan och Tibet. Han kallades "aposteln med de blödande fötterna p.gr.a. att han blödde på fötterna av sina långa vandringar. Han försvann spårlöst under en av hans långa vandringar i Tibet 1929, och har aldrig hittats sen dess. Sundar Singh älskade Franciskus, och hade samma kärlek till fattigdomen som han. Han ägde inget annat än en sadhu-saffranskåpa och ett nya testamente på Urdu. Under sin korta tid som bofast blev han visserligen miljonär, men lämnade allt igen genom att bege sig ut på sin sista kända vandring i Tibet 1929, då han försvann för gott.
 
(Bildtext: Sadhu Sundar Singh tillsammans med ärkebiskop Nathan Söderblom, under sin vistelse i Sverige)
 
Jag har bara ett problem med sadhulivet; jag har en flickvän, och vill inte lämna henne. Kan man ha en flickvän som sadhu? Det är den enda aspekten av sadhulivet där jag inte följer normen. Annars lever jag som sadhuna i Indien, ett (nästan) egendomslöst, hemlöst liv, med många vandringar, och går barfota så ofta jag kan. Jag menar att en sadhu kan ha en flickvän om han bara inte lämnar sadhulivet för flickvännens skull, inte får barn och vägrar äktenskap. Jag har lyckats med detta i min relation till flickvännen Titti, som fullt ut stödjer mitt sadhuliv. Jag bor i en liten självbyggd hydda i skogen, lite som många sadhun i Indien bor i grottor i skogen och bergen.
 
Liksom Verkligheten är gudomlig för Indiens sadhun (de är oftast panteister, deras högste gud Brahman är identisk med hela kosmos), är den helig för mig, därav min munkorden "Den Heliga Naturens Orden", som är en personlig orden för mig själv, ingen sekt, fast Titti och Skogs-David är med i den också. Min gud är Naturen, Moder Jord, och det är för hennes skull jag försakar den västerländska livsstil som är på väg att ta kål på planeten i och med dess resultat - klimatförändringarna.
 
 Men en av de saker där jag inte vill ta efter sadhuna i Indien, är i användandet av marijuana. Jag har tillräckligt av psykoser redan. En annan är det stränga celibatet. Ingen tjänar på det. Jag vill inte hellre ha något med religion att skaffa. Men skulle man inte kunna vara en sekulariserad sadhu?
 
Vi har allt för få sadhun (nästan ingen) i Västerlandet, vilket säger något om den konsumism och den materialism som råder i västvärlden, ett brott mot mänskligheten och vår planet. Det närmaste vi kommer sadhun i västerlandet är våra hemlösa, men de är det ofta ofrivilligt, inte såsom sadhuna, som är frivilligt hemlösa (själv är jag frivilligt hemlös). Våra hemlösa tar ofta emot lägenhet om de får det, de har inte hemlösheten som helig kallelse, såsom jag har det.
 
Måtte det skapas en västerländsk sadhu-väckelse, där skaror av människor lämnar civilisationen och bosätter sig i tipin i skogarna, eller upplivar vår egen gamla sadhu-tradition - luffarna, som sorgligt nog aldrig har haft status som heliga män, undantaget "vandrarprästen" David Petander (1875-1914), vars släktning Einar Petander är min nära vän. Är inte tiden mogen för en sadhuväckelse i Norden? När vi ser planeten insjukna i feber mitt framför våra ögon? Om inte det är nog för att alstra fram en sadhuväckelse, vet jag inte vad som kan få liv i västvärldens zombierobotar, konsumerande arbetsrobotar.
 
Sadhulivet är något av den mest ekologiska livsstil som tänkas kan, därför borde det upplivas i takt med att samhället upplever sin miljöväckelse och klimatväckelse.
 
Franciskus av Assisi tror jag är Västerlandets mest kända "sadhu", och sadhuna i Indien skulle ha känt igen sadhuidealet i hans förkastande av all rikedom och egendom. Franciskus gav också upphov till en "sadhuväckelse" på sin tid. Han är vårt mest ekologiska helgon, och är inte utan skäl utnämnd till djurens och miljöns skyddshelgon. Han är nog vårt mest älskade helgon idag, kanske just därför.
 
Sadhuna liknar även på de heliga dårarna (dårar i Kristus) i Ryssland som vandrade där förr i tiden. De var hemlösa, vandrande tiggare och luffare, smutsiga, klädda i trasor, barfota både sommar och vinter, som ställde till med underliga scener och spektakel för att få folk att omvända sig och göra bot. De hade hög status bland folket, de ansågs som heliga. De tog på sig en roll av att vara dårar, fast dom inte var sinnessjuka på riktigt. Det fick till följd att man inte riktigt visse om en människa var helig dåre eller riktig dåre, så man behandlade alla dårar väl. Så borde det vara i västerlandet också. 
 
Den här sången av Karunesh är kär för mig, eftersom den får mig att tänka på Sadhu Sundar Singh, som föddes i Punjab.

Min oförmåga till sorg över klimatet och oljetoppen

Det är en sak som oroar mig: jag klarar inte av att sörja över klimatförändringarna, utan närmast vill att dom ska komma, och det helst så snabbt som möjligt. Det samma gäller oljetoppen. 
 
Min reaktion på det hela är, istället för sorg, snarare att bli fanatisk i att leva enkelt, köpa ekologiskt och närproducerat och dra ner på mina utsläpp så mycket jag kan. Så fanatisk att jag blir hemlös för klimatets skull; jag vill inte stödja det ekocidala samhället på något sätt. På det sättet vill jag att klimatförändringarna ska hindras; genom att vi alla avvecklar civilisationen. 
 
Det finns en märklig dubbelhet i mitt väsen på detta område. När jag läser klimatnyheter på nätet, känner jag en tillfredsställelse över dåliga nyheter som tyder på att klimatet kollapsar snabbare än väntat. Men ute i det verkliga livet, och på min blogg, kämpar jag för att avveckla den civilisation som ger upphov till klimatförändringar. Jag tycker detta är märkligt. 
 
Jag vet vad som ligger bakom min längtan efter att klimatkollapsen och oljekollapsen ska komma så snabbt som möjligt: det att civilisationens destruktiva konsekvenser äntligen ska bli uppenbara, att politikerbovarna inte ska komma undan konsekvenserna av sina gärningar, vilket dom tror att dom ska kunna. Dom tror ju att tillväxten ska fortsätta i all evighet, utan räkningen att betala. 
 
Jag tror också att en av orsakerna till att jag vill att dessa två hot ska komma snabbt, är att jag inte vill se ett långt, utdraget lidande hos mänskligheten, utan att det hela avslutas snabbt, på ett så lite smärtsamt sätt som möjligt. Redan nu är lidandet stort i flera delar av världen som upplever värmeböljor och extrem torka.
 
En klimatkollaps och en oljekollaps tillfredsställer på något sätt min känsla av rättvisa; mänskligheten har inte förtjänat bättre. Vi trodde vi skulle undkomma straffet (nemesis) för att bygga civilisation, men nu kommer det, och det heter klimatförändringar och oljetopp, och även finanskris. 
 
Är det andra än mig som har denna dubbelhet i sitt väsen? 
 
Jag föreställer mig att bara en klimatkollaps och oljekollaps skulle kunna få oss att inse att vi måste överge civilisationen, och få oss att verkligen göra det. Få oss att inse att vi inte är gudar, utan djur bland andra djur, och att vi måste leva i harmoni med vår djurnatur, i den naturliga ödmjukhet som de andra djuren har, i Franciskus´ fattigdom. En klimatkollaps och en oljekollaps rättfärdigar således djurismen på något sätt, och kanske får mig att säga; "Vad var det jag sa! Hade det inte lönat sig att återvända till djurriket såsom djurismen predikade?"
 
Men jag skulle ändå vilja ha en helhet i mitt väsen, inte denna dubbelhet, jag skulle vilja kunna sörja över de dåliga klimat- och oljetoppsnyheterna, såsom Guy McPherson kan. Men kanske blir man avtrubbad av alla dessa överväldigande nyheter. 
 
Det är underligt, jag "vill" att klimatkatastrofen ska komma, men gör allt för att förhindra den (lever hemlöst och fanatiskt enkelt, äter sopor), medan medelsvensson inte vill att klimatkatastrofen ska komma (han vill inte ens tänka på den, så rädd är han för den), men gör ingenting för att förhindra den, utan fortsätter leva i lyx och överflöd. Vem är bättre?
 
Dock, jag skulle trots allt önska att det inte kom någon klimatkatastrof, jag älskar ju livet trots allt (även om jag inte tycker mänskligheten förtjänar bättre).

Hur civilisationen rubbar balansen i naturen

I den vilda naturen är allt i balans. Det är en balans mellan liv och död, mellan sommar och vinter, mellan ungdom och ålderdom, mellan det som är lätt och det som är svårt. Det ena fungerar inte utan det andra. Men civilisationen vill bara veta av det ena. Den vill bara ha liv, bara sommar, bara ungdom, bara lätta saker. Mest tillspetsat kommer det fram i de kristnas föreställning om ett evigt liv och en evig salighet.
   Detta fungerar inte. Det blir obalans. Man lånar från livet, och från framtiden, och får därför en skuld till livet, en skuld vilkens betalning man ofta skjuter upp på framtiden. Man skjuter upp betalningen så långt det går. Det slutar ofta med en abrupt katastrof, ett snabbt självmord, en snabb kollaps.
 
Det hela kan illustreras med hur man sköter sina tänder. Det är utan tvekan tråkigt att borsta tänderna. Men om man inte gör det, får man en skuld till tänderna, som till slut måste betalas med tandvärk och svåra tandläkarbesök. Men om man varje dag betalar en liten summa till tänderna, som består i att man uthärdar en liten stund av tandborstning, då behöver man inte betala den stora summa som skulden till tänderna medför.
 
Den som bara vill ha glädje i livet, och inte vill veta av sorg, får samma problematik som en knarkare har. Det går att hejdlöst njuta av knarket till en viss gräns. Sedan tar knarket slut, eller man blir inte "hög" längre. Och slutar man knarka, måste man betala hela den skuld till kroppen, som det ohämmade festandet på knarket har skapat.
 
Civilisationen är en oljealkoholist, en knarkare på olja (och kol och naturgas för den delen). Det går bra så länge oljan räcker, och så länge civilisationen är ung och frisk. Men det kommer ett skede där vi måste betala vår gigantiska skuld till naturen, som kommer av att vi har festat hejdlös på oljan, och bara velat ha det lätta, billiga och glädjerika. När civilisationen blir äldre, får den inte längre samma kickar av oljan som när den var ung, och oljan börjar dessutom sina. Men desto längre man uppskjuter betalandet av sin skuld till naturen, desto värre blir kollapsen.
 
Det är inte hållbart att bara vilja ha det lätta och glädjerika. Vi måste vänja oss vid att hela tiden ha det lite svårt ibland. Då behöver vi inte betala den gigantiska skulden till naturen när det glädjerika sinar. Om vi uthärdar vintrarna i tipin istället för i uppvärmda hus, då behöver vi inte betala tillbaka skuld som anhopas av kraftverk och elektricitet, genom att de anhopar problem i form av kärnavfall och koldioxidutsläpp. Rådjuren uthärdar också kylan i vinter efter vinter, i balans med ekosystemet. Denna rådjurens livsstil har civilisationen förlorat. Den vill inte veta av någon vinter, eller något vinterlidande, med sina uppvärmda hus. Och därmed blir det väldiga utsläpp av koldioxid från kraftverken, och miljön tar skada, så att det skapas en livsmiljö som blir för tung att leva i i längden, en planet med feber.
 
De fattiga däremot, de som hela tiden kollapsar lite grann, de kommer inte att lida så mycket när civilisationen kollapsar. De är vana vid kollaps. De har ingen skuld till naturen att betala. För dem kan kollapsen och döden snarare innebära en befrielse. Men tänk på hur de rika kommer att lida, när civilisationen kollapsar. Det är dom som har störst skuld till naturen, och därför kommer att lida mest. De kommer att likna fångar som river och sliter i sina kedjor när båten sjunker, som i Ben Hur-filmen. De fattiga har inga sådana kedjor, de kan fritt rädda sig på livbåtar. Livbåten - det är anpassningsförmågan till Moder Jord. De rika är inte anpassade Moder Jord. I den vilda naturen finns inga rika. Där är alla fattiga som Fransiscus av Assisi. Att förbinda sig till fattigdom, det är att låta bli att låna av naturen, låta bli att bli en låneslav, en lånefånge, livegen. Fattigdom är frihetens pris. Allt har ett pris. Men civilisationen vill inte veta av något pris. Den har ju fått olja upp ur jorden nästan gratis i 150 år nu. Den har festat hejdlöst på billig olja. Men det var olja som kommande generationer skulle behöva för att bygga en hållbar värld. Civilisationen har lånat, inte bara av naturen, utan även av kommande mänskliga generationer. Det blir svårt för de rika att se sina barnbarn i ögonen.  

Ordensregeln i "Den Heliga Naturens Orden" uppgraderad

Sommaren 2005, medan jag ännu studerade teologi vid Åbo Akademi, grundade jag en munkorden för mig själv, "Den Heliga Naturens Orden". Under årens lopp har jag behövt uppgradera den, och jag gör det nu igen, här på bloggen. 
 
 
Den Heliga Naturens Orden
 
 
Stiftad: Sommaren 2005 i en av skogarna i Varissuo, Åbo, då Lars Larsen gifte sig med ett träd. 
 
Syfte: Vårt syfte är att arbeta för helandet av Moder Jord. "En ekologisk hållbar mänsklighet" är vårt motto. Det kräver så mycket som att vi går tillbaka till stenåldern, eller före det, och börjar leva i små byar av små hyddor, kåtor, kojor och tält.  Och att vi lever självförsörjande, på ursprungsbefolkningars vis. Gärna efter permakultur-principer. Ytterst strävar vi att återvända till naturfolkens livsstil i de varma länderna, och till att åkrarna ska bli till skogar igen, gärna skogsträdgårdar. 
 
Huvudprincip: Troheten mot Moder Jord. Moder Jord är vår gud och vårt enda fosterland som vi ger allt för. Vi erkänner inte något land som vårt fosterland. Vi är radikalpacifistiska anarkoprimitivister. Vi vill helt enkelt underminera staten och civilisationen på fredligt vis, med civil olydnad och passivt motstånd. Vi ser oss inbegripna i ett osynligt krig, där civilisationen krigar mot naturen, och vi väljer att stå på naturen sida i kriget.
 
Medlemmar: Det här är ingen "sekt", vi har inga egentliga medlemmar. Orden är ett lekfullt, poetiskt ramverk kring Lars Larsens arbete. Men inofficiellt, på lek, har vi tre medlemmar: Lars Larsen, Titti Spaltro och Skogs-David. Alla djur är självskrivna medlemmar i vår orden, ty de lever alla i den av vår orden avkrävda fattigdomen och troheten till Moder Jord. 
 
Kloster: Naturen är vårt enda kloster. Vi bor i skogarna. I små kojor, hyddor, kåtor och tält. Naturen är vår borg, vår sista fristad, och vi kämpar för att de sista skogarna och vildmarkerna skall bevaras intakta och vilda. 
 
Abbot/Abbedissa: Våra ledare är djuren, de vilda och de tama, myggan och spindeln såväl som räven och björnen. Djuren har en tendens att leva i harmoni med Moder Jord som vi uppskattar högt. Det är på tiden att djuren lyssnas till i politiken, att de får sin röst hörd. Alltför länge har vi rusat på som om djuren inte fanns. Alla djur vill ha det vilda, fria livet i skogarna, som dom är skapade för, och vill nog också att civilisationen läggs ner. Vi lyssnar på dessa böner med våra mystiska, inre öron. 
 
Människoförebilder: Franciskus av Assisi är vårt största mänskliga exempel. Vår orden gillar hans Franciscanerorden, sådan som den var i begynnelsen, på Franciscus tid, fast utan den katolska fundamentalismen som präglade honom.. Andra mytiska och icke-mytiska förebilder är Jesus, Robin Hood, Tarzan, Mowgli, Rousseau, Henry David Thoreau och Guy McPherson.
 
Ordensregler: Vi avger de tre traditionella klosterlöftena: Fattigdom, kyskhet och lydnad. 
 
1) Fattigdom; Eftersom vi försöker leva i små hyddor och tält i skogarna kan vi inte äga mer 
                      än vi kan bära med oss. Vi lönearbetar heller inte, för vi ser pengar
                      som något ont, och vi vill  inte att detta onda ska sprida sig. Att betala för
                      någon tjänst är att göra anspråk på att någon ska slava för oss,
                      och vi vill befria alla till ett självförsörjande och                                                            
                       ekologiskt hållbart liv. Vi motsätter oss det moderna löneslaveriet.
                      Vi arbetar istället idéellt, utan lön. I alla fall till största delen.
                      Om vi skulle få en större summa pengar, tillhör dessa de hemlösa
                      och t.ex. de romska tiggarna i våra storstäder. 
 
2) Kyskhet;  Vi säljer inte vårt fria liv i skogen mot att få en kvinna/man. Vi är trogen naturen
                    och skogsboendet även om vi skulle finna oss en make. Vi förbjuder inte detta,        
                    men om vi skulle finna någon att leva tillsammans med, får det bli under särbo-
                    förhållanden, om inte mannen/kvinnan flyttar ut i skogen också. 
                    Vi vägrar alstra barn, p.g.a. överbefolkningsproblemet.
                      
 3) Lydnad:   Vi lyder våra abbotar och abbedissor, djuren, och ingen annan. Vi tar emot deras
                     tysta befallningar längs den inre, mystiska vägen. Vi vet av att se en orangutang i
                     ögonen, vad den vill. Den vill frihet för alla, civilisationens kollaps, åkrarnas
                     återvändo till att bli skogar, det radikala krympandet av antalet människor och det
                     vilda livets comeback. 
 
Sakrament: Vi har bara ett sakrament. Det är att gå barfota, så ofta vi kan, från att frosten har tinat på våren till frosten kommer på hösten. Barfotagåendet är vårt heliga umgänge med vår gud, Moder Jord. Det ger oss kontakt med jorden, kontakt med vår gud. Det jordar oss i vår gud. Barfotagåendet är vår viktigaste länk tillbaka till vår guldålder, vårt djuriska förflutna, då vi gick nakna i djungeln. Som naturister, klär vi oss så lite vi kan och så lite vi får lov att klä oss i vår civilisation, och förebådar en utopisk framtid då vi inte behöver skämmas för vår nakenhet.
 
Ordensregeln uppdaterad 22.5.2017

RSS 2.0