Den kristna kyrkan lever i det Gamla Förbundet

En liten tid, på de första apostlarnas tid, stod den kristna kyrkan och dallrade på gränsen till det Nya Förbundet, särskilt under förföljelserna, som hade en särskild förmåga att förädla de kristna*, sedan gled kyrkan sakta och omärkligt tillbaka till Gamla Förbundet och där har den förblivit sedan dess, allt starkare med tiden, förutom några ytterst få undantag, mer på individnivå än på församlingsnivå (tänk på alla heliga dårar, som Franciskus, t.ex.)
 
Vad jag anser det Gamla Förbundet vara, kan ni räkna ut; det är "förebilder" till Naturens paradis som går att hitta här och där i civilisationens skrymslen. Det Nya Förbundet är Naturens paradis själv i all sin härlighet, där fåglar och myror lever. Relationen mellan Gamla och Nya Förbundet är ungefär som relationen mellan bokstav och verklighet, mellan människan och hennes skugga, vilket även Nya Testamentet lär (se t.ex. Hebr. 8:5 och Kol. 2:17) 
 
* "Martyrernas blod är kyrkans utsäde" (Kyrkofadern Tertullianus)

Något om hur nyttigt det kan vara att kulturer befruktar varandra

Jag är mycket för religionsdialog, kulturmöten och att kulturer befruktar varann (jag betackar mig dock för turismen!). Det finns ofantliga möjligheter här till att öka förståelsen för sin egen och andras kulturer, och till att hitta i andra kulturer nycklar till att öppna gamla bortglömda låsta kassavalv i sin egen kultur, där nyckeln för länge sedan glömts bort. Min egen förvandling till naturbarn och luffare/uteliggare 2005-2006 var mycket ett resultat av mitt möte med New Age-rörelsen, genom Brobyggeutbildningen vid Betel Folkhögskola i Stockholm samma år, en utbildning där New Age-folk och kristna fick mötas och föra dialog. Jag var kristen på den tiden, men New Age-rörelsen, med sin starka naturandlighet, gav mig helt centrala tolkningsnycklar till min egen kristna tro, för att närma det gudomliga och det naturliga till varann, ja till slut se att de är samma sak.
 
Vad är viktigare för att länder och folk skall vara sams och inte vara i konflikt och krig, än kulturmöten och religionsdialog där man lär sig förstå varann och kommunicera? Vi vet hur hälsosamt detta är, men ändå ser vi sällan kristna besöka moskéer eller muslimer besöka kyrkor. Vår egen tros obefläckade renhet är tydligen viktigare än att undvika krig och konflikter. Måtte religionerna vakna innan det är för sent och vi befinner oss i ett nytt stort krig.

"Det stora avfallet"

2. Tess. 2: 1 – 3:   ”När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram."
 
Matt. 24:11-12: "Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna."
 
Min kommentar: Jag tror inte på profetior i religiös mening. Man kan däremot räkna ut vissa stora drag av vad som kommer att hända, genom att analysera trender. Var det detta Paulus och Jesus gjorde, när de sade att det vid den yttersta tiden skulle ske ett stort avfall, och att kärleken hos de flesta skulle kallna? De kanske såg hur Babylon växte fram under deras tid, och kunde räkna ut att detta skulle nå sitt klimax till slut, för att sedan fall ihop. I Babylons klimax är det så svårt att Jesus frågar sig "Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden? (Luk.18:8).
 
Jag anser att de hade rätt i dessa profetior. De hade rätt även om laglöshetens människa, som jag inte tror är en enda människa, utan en människotyp, precis som jag tror att Jesus är en människotyp, en arketyp. Det är den kallt beräknande bisnismannen, industriägaren och den samvetslöse politikern som offrar själva naturen på pengarnas och sin karriärs altare. Denna människotyp har trätt öppet fram, och har tagit över världen under de senaste hundra åren. Det är denna människotyp som är Antikrist. Jag har också tidigare sagt att teknologin är Antikrist, och båda dessa saker skulle kunna rymmas inom begreppet Antikrist. Bisnismannen, industriägaren och den samvetslöse politikern är teknologin inkarnerad i människogestalt.
 
Det stora avfallet har skett även inom kristenheten, vilket jag behandlar utförligare i min essä om vad en sann andlig väckelse innebär (läs den här). Våra dagars kristna väckelser (tänk på den karismatiska rörelsen)  är  ofta illusionära, korrupta och antikristliga väckelser, som får människor att vilja bli rika istället för att följa Jesus och Franciskus i fattigdom på korsets väg. Man ropar halleluja och lovsjunger Jesus istället för att följa honom, och man blir således inte heller förföljd, som man blivit i de flesta väckelser i gammal tid. Och var är miljöväckelsen bland de kristna (se vad jag skrivit om detta här)?

Vad är en sann andlig väckelse?

Den kristna väckelsehistorien är lång, två tusen år gammal. Otaliga andliga väckelser har sett dagens ljus, och alla har stelnat till nya förtryckande former, utan att gå vidare och fördjupas. Babylon har varit för stark. Även idag pratas det mycket i kristna fundamentalistiska kretsar om väckelse, och man menar att sanna andliga väckelser förekommer idag, närmare bestämt i den s.k. "karismatiska rörelsen". Lakelandväckelsen är den senaste i raden av sådana väckelser, och den var så förförisk att även jag drogs med i den 2008, trots att den var i samma anda som Livets Ord, med sin framgångsteologi, tusen mil borta från min egen asketiska andlighet på den tiden. 
 
Är den karismatiska rörelsen en sann andlig väckelse? Om man mäter väckelsers styrka och helighet med hur mycket hallelujarop som förekommer, hur mycket lovsång, pseudohelanden och vältalighet som förekommer, ja då är den karismatiska rörelsen väckelsernas klimax. Men om man mäter väckelser med hur djupa moraliska förvandlingar den åstadkommer, då är den karismatiska rörelsen det yttersta bottennappet, ja nästan "förödelsens styggelse". Vem har gett bort sina egendomar till de fattiga genom att höra på Benny Hinn
 
Ju längre tillbaka i tiden man går, desto sannare väckelser går det att hitta. Man behöver bara gå hundra år tillbaka i tiden, så finner man "väckelsen i Wales", som visserligen var karismatisk, men som gick så djupt att hela städer rycktes med och krogarna, fängelserna och bordellerna blev tomma, och människor blev moraliskt förvandlade i tusental. Varför? Jo, eftersom väckelsen uppsteg ur helgelserörelsen, med sin betoning på Kristi efterföljelse och moralisk förvandling. Väckelserörelsens ledare Evan Roberts befann sig helt i helgelserörelsens anda.
 
Och tänk på "läsarna" på 1700- och 1800-talet!  Pionjärer för religionsfriheten, den grogrund som hela frikyrkligheten växte ur! Förföljda av myndigheterna, med hjälp av bl.a. konventikelplakatet. Där väckelsen gjorde att fattiga bönder bildade sig, läste en massa, bl.a. Bibeln, Luther och Johann Arndt! Ack om den karismatiska rörelsens anhängare hade bildat sig lite! Nu är dessa lika ytliga i sin bildning som vilket som helst New Age-medium!
 
Går man längre tillbaka finner man ännu djupare väckelser. Tänk bara på Martin Luthers reformation, då man lösgjorde sig från Påvekyrkan med risk för att fängslas och mista livet, eller Franciskus av Assisis väckelse på medeltiden, då tusentals människor väcktes till att följa Kristus bokstavligen i fattigdom.  
 
I antiken finner vi ökenfädernas  väckelse, där folk begav sig ut i öknen för att leva där som vilda djur och i gemenskap med de vilda djuren precis som Kristus i hans fyrtio dagar i öknen. 
 
Men väckelsernas väckelse inom kristendomen var förstås den kristna urförsamlingen på apostlarnas tid, där de troende hade allt gemensamt, och rebellerade mot Romarriket, tempelkulten och fariséerna med risk för att torteras till döds. 
 
Den karismatiska rörelsen blir inte förföljd, eftersom den passar perfekt in i Babylonsystemet, och är en falsk, illusionär väckelse. Alla sanna väckelser har blivit förföljda av Babylon. De hallelujakristna tror att världen är en vänlig plats för dem, eftersom de inte blir förföljda, men den sanna Jesu församling, "brudeskaran", "de 144 000", lever i "den stora vedermödan", och förföljs som aldrig förr, av psykiatrin. Detta verkar inte den karismatiska väckelsen ha lagt märke till, eftersom den inte tillhör Jesu församling överhuvudtaget, " Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom" (Rom. 8:9). Vem har Kristi ande? De som lever som honom. De hallelujakristna i den karismatiska rörelsen lever inte som Jesus, de är tusen mil borta från detta, de tillber honom istället som en avgud, ja deras lovsånger är en styggelse. De tillber Jesus, men hånar och förföljer honom (de fattiga representerar Jesus!, se Matt. 25:35-40) med sin rikedom (som utsuger de fattiga). Desto mer man börjar likna på Jesus, desto mindre tillber man honom, och desto vänligare blir man mot de fattiga istället. Då är Greenpeace och djurrättsrörelserna mycket mer del av Jesu församling.
 
Var Oxfordgrupprörelsen den sista sanna kristna väckelsen som svept över vår planet? Den hade ju också ett starkt fokus på moralisk förvandling. Efter den har alla kristna väckelser tagits över av den karismatiska rörelsen. Väckelse har blivit synonymt med att ropa halleluja och falla baklänges när någon helandeevangelist tafsar på dig. 
 
Åren 2010-2012 hade jag en teori om att Guds Ande lämnade vår planet 1929, när modernismen tog över vår planet, inom bl.a. konst, litteratur, arkitektur, musik och andlighet. Och tecknet för att Guds Ande lämnade oss var börskraschen i New York 1929. Sedan dess har vi levt i Antikrists tidevarv, i "den stora vedermödan", då bl.a. psykiatrin sett till att all sann andlighet kväses i sin linda. Inga heliga dårar har framträtt sedan dess i offentligheten, efter Sadhu Sundar Singhs försvinnande 1929 (var han den sista heliga dåren i offentligheten? Han var dock en urvattnad helig dåre, men ändå något åt det hållet. Bara ett halvt år efter hans försvinnande fick vi börskraschen). Och 1930-talet var också åren då cannabis, Guds viktigaste läkeört, började bli förbjuden i många länder, med fruktansvärda konsekvenser för många allvarligt sjuka (även drottning Victoria på 1800-talet använde cannabis som läkeört), något jag fått bevittna även i vår tid hos en cancersjuk vän. 
 
Jag tror väl inte på denna teori längre, eftersom jag är ateist och inte tror på Guds Ande såsom de kristna, men ser dock en viss poäng i den, den är något på spåret. Utan tvivel lever vi i Antikrists (teknologins) tidevarv, men det har väl smugit sig på oss obemärkt, inte kommit över oss på en gång året 1929. Men runt det året fick modernismen sitt genombrott, det går inte att förneka. Tänk bara på Stockholmsutställningen mellan den 16 maj och den 29 september 1930, funktionalismens genombrott. Arkitekturen mister sin själ. Snart skulle konsten och litteraturen mista den också, mer och mer. Och kyrkorna också. Tänk bara på vilken ärkebiskop Nathan Söderblom var (han satt i Svenska Akademien och fick Nobels fredspris!), han dog också ganska snart efter 1929, närmare bestämt två år efter, 1931. Han var en ärkebiskop som passionerat lyfte fram Sadhu Sundar Singh, mer än vi kan vänta oss av vår nuvarande ärkebiskop Antje Jackelén. Hon kommer nog inte att lägga märke till vår tids Sadhu Sundar Singhs, man blir inte känd i offentligheten idag om man är en sådan, man blir känd inom psykvården.  
 
 
 
 

Blott Lammet är värdigt att öppna sigillen

Bibeln, och särskilt dess mest gåtfulla bok, Uppenbarelseboken, är förseglad med många sigill, och dessa kan inte öppnas med blotta förståndet, utan man måste leva sig till förståelsen av den, blott Lammet är värdigt att öppna sigillen, och det är när Lammet får vinna gestalt i oss, som vi öppnar sigillen, Lammet i oss öppnar dem, kerubdjuret i oss. (Upp. 5:1-8)

Staden utan tempel. En tydning av Uppenbarelseboken 21:22

(avskrift av handskriven minibok)
 
Ett brev till Svenska Kyrkan
 
 
Uppenbarelseboken 21:22: "Jag såg inget tempel i staden, för Herren Gud, han som har all makt, är stadens tempel, han och Lammet."
 
Min tydning: Vad är det Nya Jerusalem? Jag skulle säga: En bild på den återupprättade skapelsen, det återvunna "Eden", den vilda naturen i all sin urhärlighet. Det förstår man av att Livets träd står i mitten av det Nya Jerusalem, precis som i Edens lustgård. Livets träd är en symbol, inget fysiskt träd, alltså är det Nya Jerusalem också en symbol.
 
Vad är "Herren Gud"? Det är Verkligheten, dvs. Naturen. Verkligheten blir vårt tempel i det Nya Jerusalem, vi kommer inte att behöva några fysiska tempel och kyrkor. Kyrkorna tillhör det "Gamla Jerusalem", bokstavens tid, det Gamla Förbundet. När Anden, dvs. Verkligheten kommer över oss, kommer vi att behöva kyrkor och tempel lika lite som myror och rävar behöver sådana. Vi kommer att låta den vilda naturen ta över kyrkorna, och de får inlemmas i Verklighetens ordning. Och predikningar och böner kommer att framstå för oss som skuggor av det levande livet, dödens och bokstavens tjänst.
 
I alla väckelser ser man detta, hur Anden spränger kyrkoinstitutionerna, och lever sitt eget vilda liv, på den vilda naturens sätt, utan formalism. Men tyvärr stöter Anden alltid på hårt motstånd, och väckelserna stryps i sin linda, får inte fullborda sig, så att Babylons ok kastas av mänskligheten. Idag är pingströrelsen en lika stel och död organisation som den svenska kyrka var som pingströrelsen gjorde uppror mot för drygt hundra år sedan. Man kastar ut profeter som ropar "Ve er som är rika!" och polisanmäler dem.
 
Men Babylon kommer inte att vara evigt, det kommer Naturen att se till. Den når sitt klimax, och faller sedan sakta ihop, för att aldrig mera resa sig. Civilisationen kommer helt säkert att kollapsa, och när denna kollaps blir tillräckligt djup, kommer de nya väckelser som uppstår, att bli så starka, p.g.a. ett försvagat Babylon, som inte förmår strypa dem, att det Nya Jerusalem kommer att upprättas på jorden, där inga tempel kommer att behövas. Joels profetia om att Gud kommer att låta sin Ande utgjutas över allt kött på Herrens Dag, kommer att gå i uppfyllelse, och alla kommer sakta att bli förvandlade till likhet med Adam innan fallet, urmänskligheten innan civilisationens uppkomst, den Adam som heller inte hade något tempel i Edens lustgård.
 
Men då måste väckelsernas värsta fiende, psykiatrin, röjas ur vägen, ty ingen instans har förföljt Andens män och kvinnor mer än denna, inte minst i senare tid (tänk bara på "Predikare-Lena"), ty den heliga dårskapen är varje sann väckelses främsta kännetecken.
 

Ett litet öppet brev till St.Clara kyrka

av Lars Larsen "munken" som klottrade på kyrkoväggarna sommaren 2011 (avskrift av en handskriven minibok)
 
Kära kyrkoherde Ivan Giertz och St. Clara församling.
 
Det var jag, Lars Larsen "munken" som klottrade på nästan alla era ytterväggar på sommaren 2011. Märken efter det finns fortfarande kvar överallt, ni har inte renoverat kyrkoväggarna, vilket jag tycker är bra, ty de ca. 100 000 kronor jag betalade er för renoveringen behövs till viktigare saker - som att hjälpa hemlösa, vilket ni är rätt bra på. Jag har dock bett er om förlåtelse för allt detta tidigare, bl.a. Carl-Eric Sahlberg, förre kyrkoherden. Jag var i ett tillstånd då, sommaren 2011, om psykiatrikerna skulle kalla "psykos", och det av ett klassiskt apokalyptiskt slag. Min text "Jesus 11.11.2011 Domens Dag" (på väggarna) syftade dock inte på ett Jesusspökes återkomst i skyn, så som William Millers och Harold Campings parusi*-datum, utan för mig, som ekoteolog och ekofilosof, är (och var) Jesu återkomst naturbarnens återkomst på världsscenen, naturens återkomst och civilisationens, Babylons fall och övergivande. Jag trodde inte att jag kunde veta vad som skulle hända 11.11.2011, däremot hoppades jag att vi, genom att vakna till liv den dagen, skulle omvärdera historien i klimatförändringarnas ljus. Jag ville, i yttersta desperation (jag var hemlös då), ge mänskligheten en chans att kasta av sig Babylons ok och återgå till naturen, och mitt klotter var mitt sista hopp om att vara den tändande gnistan till sanningens och naturandens stora uppenbarelse, men få förstod vad jag sysslade med, utan man trodde att jag menade fundamentalisternas domedag och Jesusspökets nedstigande i skyn.
 
Jag har inte haft "psykos" nu på fem år, men jag längtar fortfarande efter naturens seger över Babylon/civilisationen, och kämpar fortfarande för detta, bl.a. som aktivist i Greenpeace och som bloggare på www.universalist.blogg.se. Jag försöker hitta smartare sätt att kämpa än att klottra på väggar, det leder en bara in i psykiatrisk tvångsvård. Men med detta lilla brev vill jag försöka främja den ömsesidiga förståelsen och dialogen mellan den radikala miljörörelsen (min egen anarkoprimitivism hör dit) och kyrkan.
 
Vänliga vårhälsningar från Lars Larsen, som ni kan nå på bloggen och på mejladressen naturensbarn(at)yahoo.com
 
 
* Parusin är "uppryckandet"

Inte en enda bok om asketismen på antikvariat Alfa och Rönnells antikvariat. Några tankar om asketismen.

Idag var jag på antikvariat Alfa på Olof Palmes gata, kanske Sveriges största antikvariat om man räknar med hur mycket litteratur som står framme (över 200 000 titlar i lager), för att leta efter böcker om asketism och enkelhet. De har en mycket stor avdelning religiös litteratur, säkert över tre tusen böcker bara om det. Jag gick igenom alla relevanta underavdelningar, och fann inte en enda jävla bok i ämnet. Däremot de gamla vanliga helgonbiografierna om Franciskus, Birgitta & co, där kan man förstås hitta asketism här och där. Men inte en hel bok om det. (Tillägg 26.4.:Nästa dag var jag på Rönnells Antikvariat, som sägs vara det största antikvariatet i Sverige, med samma resultat) (det finns annars sparsam kristen litteratur i ämnet, Patrik Hagmans "Om kristet motstånd" (Artos 2011) och Richard J. Fosters "Freedom of simplicity" (HarperOne 2005) tangerar det jag frågar efter).
 
Är denna brist symptomatiskt för hela den västerländska religiösa litteraturen (jag föreställer mig att det är annorlunda i Indien)? Det känns som om kristendomen har glömt det viktigaste i all religion, barmhärtigheten, att skona livet. Där ute i verkligheten, inte bara i sin egen fantasi. Det kan man bara med asketism och frivillig fattigdom och enkelhet. Rikedom och lyx förstör livet, förstör naturen, förtrycker djuren och ens fattiga medmänniska. Det kan vem som helst räkna ut. Vem är det som betalar priset för vår rikedom? Vem jobbar för oss i Kongos gruvor och i Kinas fabriker med slavlöner och allt för långa arbetsdagar? Bara den dator jag skriver detta på har kostat mycket lidande. Därför kan jag inte skriva särskilt mycket annat än sånt som åtminstone kompenserar det lidande mitt teknologianvändande förutsätter.
 
Kristendomen pratar så mycket om kärleken till nästan, men när det kommer till den basala verkligheten, är de ofta lika förtryckande rika som många västliga ateister, om man tänker globalt, och jämför dem med de fattiga i Indien. Den globala måttstocken på rikedom är den enda som gäller. Då är man störtrik även om man kör runt i en gammal röd Skoda från åttitalet och tjänar åttatusen kronor i månaden. Detta har inte många fattat.
 
De kristnas prat om kärlek och nåd är för mig tomma ord om de inte faktiskt börjar skona livet med frivillig fattigdom, så långt det låter sig göras här i västvärlden (med sitt system som gör godhet och barmhärtighet allt svårare och svårare). Annars blir Jesus och helgonen bara prydnader som ska göra deras fasad mera glänsande, "vitkalkade gravar", som Jesus sade i Nya Testamentet (Matt.23:27).
 
Men inte heller ateisterna har mycket att komma med när det gäller asketismen. Även de har ofta glömt det viktigaste (varför är de så ofta rika, varför finns det så många industriägare och bisnismän bland dem?), och göder den avsakralisering av naturen och livet som sekulariseringen har fört med sig. De har begått fadersmord på religionen, de har kastat ut barnet med badvattnet, som om de inte hade något att lära av Jesus och helgonen. Vi har mycket att lära av dem. Särskilt av Franciskus av Assisi, bakom alla myter och legender. Den muslimska sufi-filosofen Seyyed Hossein Nasr går så långt att han menar att bara religionen kan rädda naturen, ty den har bevarat känslan av livets helighet. Jag tror miljörörelsen, när den är som bäst, har bevarat denna känsla, och tror inte man måste återgå till traditionell religion, men kanske miljörörelsen är en slags sekulariserad religion?

Dröm inatt om religionen och skillnaden mellan dess mystiker och dess fundamentalister

Jag hade en dröm om religionen i natt, minns inte så tydligt händelserna (kan inte återge dem), men minns tankarna den uttryckte (den var djuptänkt och lärorik!), som kommer här, lite elaborerade:
 
Alla heliga män och kvinnor har i alla tider haft någon sorts koloss eller tingest som varit deras förbindelselänk till det gudomliga, antingen det har varit trägudar, kyrkobyggnader, Bibeln eller TV:n (tänk på amerikanska TV-evangelister). De mest avancerade helgonen har bara haft sitt eget inre liv, Guds närvaro i det inre, (t.ex. George Fox och kväkarna), som en sådan, och det är också den mest effektiva kolossen, ty genom att se i den kan man färdas i tid och rum, tala med de döda, tala direkt med Gud och Jesus, skåda in i framtiden (allt detta dock i personens fantasi, men dock, vilken inspirationskälla!) och mycket annat. Den blir lite som trollkarlarnas spådomskula (kristallkula), men långt effektivare. De som gjort mest på detta sätt, skådat in i det inre och in i "andevärlden", kallas traditionellt ofta "mystiker", de är de religiösa nyskaparna och de religiösa anarkisterna, och de har mest att ge inom religionen, och har bidragit mest till att religionen gått framåt, utvecklats, och närmat sig mer och mer sanningen och verkligheten. Ty mystikern är inte så fjättrad av yttre ting (i bästa fall) som binder hens andes utveckling och nyskapande förmåga, och mystiken är således vägen till fritänkeri. 
 
Mystikerna har alltid haft ett underligt balanserande mellan helig dårskap ("dårskapen i Kristus") och riktig dårskap, och det är på denna i sanning smala väg de största insatserna gjorts. Fundamentalisterna bland dem var inte sällan riktiga dårar, däremot de som tänkte och förstod att de tänkte symboliskt och famlande, behöll förståndet, och kunde fördjupa sin mystik (krävs bara lite ödmjukhet här, en viktig ingrediens i den heliga dårskapen). Var aposteln Paulus av den förra sorten? I min dröm, ja. Men jag tror inte han var sinnessjuk i verkligheten. Ingen är sinnessjuk bara för att hen är religiös. Den underliga mystik som frodats hos Ulf Ekman och Livets Ord är dock definitivt av den sjukliga sorten, deras kolosser är Bibeln och TV:n (med sina amerikanska, glättiga "Health and wealth"-TV-predikanter, i drömmen var det så, och det ligger ett korn av sanning i det). De har dock blivit sundare med tiden.
 
Men i alla religioner är det inte den hårt arbetande, underdåniga massan det är fel på, de är livgivarna, för det mesta (jag tänker då främst på bönderna och hantverkarna i gamla tider, ju "bättre" arbetarna fått det, desto svårare är det att finna livgivande egenskaper hos dem, i takt med industrialiseringen). Det är parasiterna, prästerskapet, som fördärvar religionen, det är ofta de som upprätthåller den sanna dårskapen; fundamentalismen. Mystiken är folkets religion (tänk på New Age, dagens nya folktro, en renässans för gamla tiders hedniska folktro), den faller folket i smaken, ty den är fri och livgivande som de själva är när de får leva utan herrar, och den ligger nära naturen och djuren, det de fattiga har mest gemensamt med. De stora mystikerna (ta t.ex. Franciskus av Assisi och Emanuel Swedenborg, två giganter) var sällan präster.
 
Askes är ett av mystikerns viktigaste kännetecken genom historien, och därför har hen ofta varit ogift, och lämpat sig dåligt för familjelivet. Men de bästa mystikernas askes har inte varit rigid och livsförnekande som vissa indiska fakirers, utan livgivande för både en själv och världen. De bästa har, som Paulus, förstått att det inte är det yttre celibatet som räknas, utan det inre, inre jungfrulighet, inre avskildhet och renhet. Celibat är ingen sport. Blir det till förälskelse, gift dig, säger Paulus, "det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå" (1 Kor. 7:9). Men behöver du ingen hustru, sök ingen hustru, bäst att vara förutan, så man inte frestas att hora med Babylons system. Så tror jag Paulus tänkte. Bevara kärnan: askesen. Det är att ha förståndet i behåll, allt annat leder till katolska prästers celibatlöften och alla perversiteter detta leder till. Fundamentalism. Ett celibat att skryta med kanske, men knappast mer.
 
Konklusion: Alla religiösa lever på sin religions mystiker, dessa är religionens livgivare. Men i händerna på fundamentalisterna blir även mystikernas läror till stela dogmer, som används till att förtrycka och dräpa liv. Mystikern Martin Luthers* upproriska reformation på 1500-talet blev i svenska maktmänniskors händer under samma sekel till ett förtryck utan like, där man fick dödsstraff om man gycklade med Gustav Vasas Bibel. Fundamentalistprästen har en märklig förmåga att förvandla allt hen vidrör (även diamanter) till aska och sopor.
 
 
*vars mystik ofta förtigits, men lyfts fram av Christian Braw i boken "Mystikens arv hos Martin Luther" (Artos 1999), som jag läste som kurslitteratur på Åbo Akademis teologiska fakultet. Luther var i mångt och mycket en livgivare och en religiös nyskapare, men blev allt mer borgerlig och förtryckande på äldre dar, såsom det brukar gå med upprorsmakare som får makten.

Staden - den yttersta rationaliteten eller den yttersta dårskapen? Och något om våra teologieprofessorer.

När man studerar stadslivet för första gången, och ser all den ofattbart avancerade teknologin, de nyaste bilarna och de gamla praktbyggnaderna, så skulle man kunna tro att detta är den yttersta rationaliteten, förnuftets fulländning.
 
Men skrapar man lite på ytan, ser man att det moderna stadslivet är något av det dummaste man kan göra mot livets helhet, naturen, något som sakta undergräver livsbetingelserna på jorden. Och någonstans i civilisationens dunkla källare lurar kärnvapnen. Den yttersta rationaliteten ter sig plötsligt som den yttersta dårskapen. 
 
Universiteten har samma problem. Mina teologiprofessorer på Åbo Akademi har läst hyllmeter efter hyllmeter med superavancerad toppforskning om Bibeln, Jesus, helgonen och profeterna, och håller invecklade föreläsningar om detta för sina studenter, men de missar det viktigaste; att följa profeterna och den mytiske Jesus i vår tid, och göra praktiskt motstånd mot vår tids Romarrike, den västerländska civilisationen. Studerar du professorerna med denna blick, prövar du deras liv mot Jesus´ och profeternas prövosten, då framstår de som moraliska krymplingar, moderna fariséer och upprätthållare av den förtryckande civilisationen, den som Jesus vände sig mot och bekämpade, enligt myten, "världen" enligt kristet språkbruk. Ja, då är all deras superintellektualism att likna vid prästernas tomma mässande i nästan tomma kyrkor, fulla av tomma fraser, medan världen går under utanför. Professorerna har förlorat kontakten med den basala verkligheten, med afrikabarns svält p.g.a. de vitas lyx, med den hemlöses nöd och med  kalhyggena i skogen. Inte sällan finner du dessa professorer allierade med konservativa, mer eller mindre fundamentalistiska kristna sammanhang som är ungefär lika förtryckande högerpolitiska som den kristna högern i USA (läs George W. Bush-kristendom). Det är den nivån många av dem är på globalt sett (särskilt i Amerika), och de konserverar de förtryckande krafterna i civilisationen. Deras Jesus är ofta mycket på Systemets sida, och liknar i sin förväntade återkomst inte sällan mer på George W. Bush och Ulf Ekman än på Johannes Döparen och Franciskus av Assisi. 

Något om den kristna fascismen. Något om ekofascism.

Är det inte underligt, man får ha nazistiska åsikter, vara nynazist, utan att behöva bli inspärrad för sina åsikter, medan man, om man har lite för s.k. "psykotiska" tankar, riskerar att bli tvångsvårdad på sluten avdelning på ett mentalsjukhus, och tvångsmedicinerad med obehagliga mediciner. Nazisterna är galna "på rätt sätt", medan de som går utanför den psykiska normen blir förföljd såsom under medeltidens häxjakter, oavsett hur fredlig och ofarlig för andra man är (om man är farlig för sig själv är ens privatsak, som ingen annan ska blanda sig i, tycker jag. Man har rätt till sin egen kropp och till sin egen död).
 
Man kan fråga sig; vem är mer farlig för sin omgivning, en nynazist eller en typisk "psykotisk" människa? Vem undergräver freden och demokratin mer? 
 
Det finns många som är fascister på rätt sätt, och många som sällan eller aldrig behöver vara rädd för att bli kallad för "fascister" av sina åsiktsmotståndare.  En sådan stor människogrupp är de kristna fundamen-talisterna, som ofta är ganska totalitära och fascistiska, utan att så många reagerar. Har du tänkt på hur fascistisk deras eskatologi ofta är? (Eskatologi betyder läran om de yttersta tingen, i de kristnas fall om Jesu återkomst, domedagen och världens slut). De tror ofta på att Jesus skall komma ner på skyarna med sina änglar och helgon, övervinna och dräpa Antikrist, sätta sig på en tron i Jerusalem och styra hela världen från denna position, som en totalitär diktator i världens största diktatur - den judiska staten, som ska spänna över hela världen. Ja, alla i världen måste då böja sig för honom, och de som inte gör det, utrotas och kastas i helvetet tillsammans med Satan och hans demoner, där de är dömda att plågas i en evighet. 
 
Kan man tro på värre saker än så, kan man undra. Detta är i teorin Hitlers och Mussolinis fascism många gånger förstärkt *. Hitler och Mussolini hade inga tankar på att erövra hela världen, så långt jag förstått, bara att upprätta stora imperier. De hade heller inga planer på att döma sina undersåtar till evig tortyr om de inte böjde sig för dem. Högst koncentrationsläger, vilket visserligen var illa nog, och kunde kännas som en evighet för många. Men ett bokstavligen evigt helvete, som räcker en oändligt lång tid, där det inte går att ta självmord, är mycket långt från detta. Och den vanliga uppfattningen bland fundamentalister, att största delen av mänskligheten går detta öde till mötes, är bara ännu ohyggligare, och gör att man undrar hur dessa människor kan ha en enda glad dag, allra minst glädjas över sin egen frälsning. Vilken egoistisk frälsning, säger jag bara.
 
Hur kan "Gentle Jesus meek and mild" som det heter i England, ha förvandlats till en sådan råbarkad tyrann som de kristna fundamentalisterna föreställer sig att han ska vara i sin återkomst? Han som uppmanade oss till att älska sina fiender och be för de som förföljer oss? Han som uppmanade alla att sluta härska och tjäna alla istället? Han som var Guds Lamm som offrade sig för världens frälsning på korset? Offrade sig till tortyrdöd för att frälsa alla från tortyr i helvetet? Han som vandrade hemlös och fattig omkring och botade de som plågades av sjukdomar? Nu blir han plötsligt den samvetslöse bödeln och diktatorn som ska regera över hela världen och se till att alla otrogna torteras evigt i helvetet, p.g.a. översättningsfel i Bibeln, där man tolkat det grekiska ord som översätts med evig (aionios), som innebärande ändlös tid, istället för "eonisk", "tidsålderlig", såsom den sanna betydelsen är. Många kristna fundamentalister har märkt detta, och slutat tro på det eviga helvetet, och istället omfamnat universalismen, tron på allas slutliga frälsning, vilket också var temat för denna blogg i början (därav bloggadressen). Den var min ståndpunkt innan jag blev ateist. 
 
Jag tycker det är befogat att säga att kejsaren är naken här, och kalla sakerna med deras rätta namn. Det finns en stark fascistisk tradition i kristendomen, en tro på den totalitära diktaturen med Jesus i spetsen, en tradition som de mer liberala kristna borde ha lagt märke till mer, och kritiserat mer. Nu är de liberala alltför slappa och tama, där de borde ryta till som lejon (tänk på ärkebiskop Antje Jackelén och ärkebiskop emeritus K.G.Hammar, jag har aldrig hört dem kritisera den kristna traditionens fascistiska drag, nämnt det med sitt rätta namn, vilket jag tror däremot biskop John Shelby Spong i Amerika har gjort till en viss grad). Det gäller inte bara fundamentalisterna, utan även de liberala, att religion alstrar andliga krymplingar, som jag nyss skrev om på bloggen. Hade ärkebiskoparna samarbetat/horat med nynazisterna i Sverige, t.ex. Nordiska Motståndsrörelsen (som fick sätta upp ett tält på Almedalsveckan, och som det debatterades mycket om), skulle det blivit ett ramaskri. Men det blir inget ramaskri av att ärkebiskoparna samarbetar/horar med kristet fundamentalistiska fascister. Vi är nämligen hemmablinda.  
 
Gör inte de kristna upp med sin fundamentalistiska traditions fascism, blir de grogrunder för totalitära rörelser i framtiden, jordmåner för att grymma diktaturer ska kunna växa fram även i västvärlden. Vi måste vara lika kritiska mot den kristna extremismen som vi är mot nynazister och islamistiska extremister. 
 
Jag ser den kristna fascismen så tydligt, eftersom jag själv varit en kristen fascist en gång (jag är uppvuxen i en fundamentalistiskt kristen familj), och jag känner därför igen den på långt håll när jag ser den, ja jag är allergisk mot den. Men den har även dykt upp i mitt eget tänkande i form av enstaka ekofascistiska åsikter, som jag visserligen ångrat och tagit avstånd från, men som vittnar om det stora inflytande som mitt förflutna som kristen fundamentalist har på mig. Jag hade ångest i två veckor när kommentaristen Leon påpekade att jag hyst ekofascistiska åsikter, så förtvivlad var jag över detta, så allergisk är jag mot fascism. Ja, hela den här bloggen drivs av en hängiven antifascism, en strävan efter att komma så långt bort från fascismen som bara möjligt. Därav min förtvivlan över att jag hyst ekofascistiska åsikter, vilket alltid ligger snubblande nära radikal miljöpolitik, och som vi därför måste vara extra på vår vakt för, om vi för en sådan politik. Detta harmonierar med min tro på att det är på gräsrotsnivå som världen kommer att räddas, om den någonsin gör det, inte genom politiken, som är alltför korrupt och kompromissande för att klara det. Vi måste själv ta tag i frågan, och kämpa underifrån, genom exemplets makt, inte genom auktoritärt styre. Staten och civilisationen måste nedmonteras, inte stärkas genom auktoritärt ledarskap. Detta senare bara stärker miljöförstöringen genom sina typiska satsningar på "grön teknik" istället för på att montera ner civilisationen och återvända till urfolkens livsstil. "Grön teknik" och "grön tillväxt" är alltför lite radikalt, och kommer inte att rädda världen, och brister även i solidaritet med tredje världens fattiga. Att återgå till urfolkens livsstil tror jag är det enda alternativ vi har. Och det kan bara ske underifrån, inte ovanifrån genom auktoritärt styre. 
 
 
* Väl att märka var Hitler troende kristen (närmare bestämt katolik), kristendomen passade bra med nazismen.  

Något om guden "Västerlänningarna"

Underligt, de kristna i västvärlden tror på en supervarelse, en allsmäktig gud, som de tror övergav sin gudom och blev människa för att frälsa världen, och själv kan de inte tänka sig att följa deras guds exempel, och överge sin mycket ringare gudom - deras västerländska, "gudalika" levnadsstandard, för att rädda själva naturen från undergång, för att inte tala om att rädda de otaliga afrikanska barn som svälter till döds varje år. Västvärldens kristna har tagit efter den gammaltestamentliga, fascistiska guden Jahve, av den nytestamentliga, mycket mer barmhärtige guden Jesus ser man ringa spår hos dem. Hade de tagit efter honom, hade nog världen sett mycket annorlunda ut (de kristna består av 2,4 miljarder människor, många i väst). Men västvärldens kristna fortsätter att leva tryggt i sin tillrövade "himmel", till stor del okänsliga för ropen från helvetet, precis som Jahve, som lär döma majoriteten av mänskligheten dit. Ja, majoriteten av mänskligheten lever ett tungt liv, dömda dit av den gud som heter "Västerlänningarna", inte minst den fundamentalistiska kristna högern, särskilt i USA. Ja, numera lever inte bara tredje världen ett tungt liv fyllt av slit och mödor, utan även många icke-mänskliga arter får finna sig i att vara bland de som dömts till helvetet av guden "Västerlänningarna" (många arter utrotas varje dag, p.g.a. människan, medan många andra lever på randen till utrotning), i sanning en fascistisk gud, lik Jahve. 
 
Västerlänningarna förstår inte att det är deras "gudalika" livsstil som mycket är orsaken till andras helvete (detta beror på entropilagen. Minskar man entropin på ett ställe, ökar man den på ett annat ställe). Så odlar och exporterar t.ex. Kenya över en tredjedel av Europas snittblommor. Tänk om de hade kunnat odla mat istället för blommor, och mättat Afrikas hungriga med det. Detta samma gäller för en mängd andra av tredje världens lyxiga exportvaror, såsom tobak, kaffe, te, kakao och socker. På all den mark som dessa onödiga lyxvaror produceras på, hade det kunnat odlas mat till de svältande. Ser ni nu en av orsakerna till att nästan 800 miljoner människor svälter? Andra svälter bl.a. för att vi västerlänningar ska få våra lyxvaror, och leva som gudar. Är inte detta mycket omoraliskt och himmelskriande orättvist? Att vi frånrövar tredje världens befolkning deras odlingsmark, gör inte bara att de svälter, utan det gör dem även till de rikas slavar, genom nykolonialism, så att de hindras från att bli självförsörjande, självständiga och fria.  
 
Härmed bojkottar jag kaffe, te, kakao/choklad och socker från tredje världen, och även kokosnötter och bananer. Gör det ni också. Och det är inte bara på grund av de fattigas svält som jag gör detta, utan även för att dessa varor fraktas över halva jordklotet, och bidrar med sina koldioxidutsläpp till klimatförändringarna. 
 
Det här kan tyckas vara en småsak, men världsproblemen består av miljarder småsaker. Det är för att västerlänningarna inte är trogna i det lilla, som vi har så stora problem i världen. 

George Bush (den äldre):"Den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar"

George Bush (den äldre) hävdade på klimatkonferensen i Rio 1992 att; ”Den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar”.
 
Alltså, den amerikanska lyxlivsstilen ska upprätthållas till vilket pris som helst, även om det betyder naturförstörelse, klimatförändringar, krig om olja i mellanöstern (tänk irakkriget), ett berg av statsskulder, påskyndad oljetopp och en annalkande kollaps.
 
Detta sade president George Bush (den äldre), en konservativ kristen, som ansåg sig tillhöra jordens moraliska elit, Guds utvalda folk. 
 
En sådan inställning är så omoralisk att man kan baxna. Inte mycket omsorg om de fattiga och kommande generationer där. 
 
Man måste nästan vara konservativt religiös för att kunna komma med sådan bullshit. 

Kristendomens antropocentriska "tjänande av varann" och dess följder

I boken "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" från 1905 argumenterar Max Weber för att rötterna till kapitalismen står att finna i den kristna, protestantiska, och särskilt i den kalvinistiska arbetsetiken, där det t.ex var ett tecken på att man var utvald till frälsning om man lyckades bra i affärslivet.
 
I samma anda skulle jag påstå att rötterna till industrialismen står att finna i den kristna arbetsetiken, särskilt i läran om att vi ska "tjäna varann". Vi ska tjäna människan, så att människan får det bara bättre och bättre, därav alla uppfinningar som ledde till industrialismen. I himlen är alla änglar upptagna med att tjäna varann (så enligt t.ex. Swedenborg), och därför ska vi på jorden också tjäna varann.
 
Det som slår mig i denna arbetsetik är att den är oerhört antropocentrisk (människocentrerad). Det hymlas inte med att det är människan som ska tjänas. Vi ska tjäna varann, alltså våra medmänniskor. Kristendomen betonar aldrig att det främst är livet som ska tjänas, helheten, alla varelser. Den påstår visserligen att man ska tjäna Gud, men var står det i bibeln och de kristna skrifterna att naturen ska tjänas, att djuren och växterna även ska tjänas? Det är oerhört sällsynt, jag har aldrig påträffat det.
 
Att det var människan som skulle tjänas, inte naturen och djuren, var en självklarhet ända sedan antiken, men först i industrialismens början tog detta synsätt ett stort skutt framåt. Då blev det för första gången tydligt att det var människan som skulle tjänas på bekostnad av naturen och djuren. Detta drag hos kristendomen blev bara starkare och starkare, och nu ser vi följderna av det i form av miljöförstörelse, klimatförändringar och vidriga djurfabriker. Först nu blir det antropocentriska draget i den kristna arbetsetiken tydligt, när vi ser följderna av det.
 
Kristendomen har fått oss att alltid fråga "Vad vill människan"?, och skyndat att uppfylla denna vilja. Den har aldrig frågat "Vad vill naturen?", "Vad vill djuren och växterna?", och försökt uppfylla deras vilja. Detta finns liksom inte inbakat i kristendomen och bibeln. Hade vi frågat oss detta, hade aldrig industrialismen och djurfabrikerna uppstått. Jag minns t.ex. en bild från sjuttonhundratalet i en encyklopedi från samma tid, som visade en maskin som drevs av hästar, som gick runt i ring kring maskinen, med skygglappar för ögonen. De gick monotont runt och runt i ring kring maskinen, och drev den. När jag såg bilden blev jag mycket förbannad, civilisationens väsen liksom avslöjades för mitt inre, och jag önskade att den skulle kollapsa, att domedagen skulle komma över den.
 
Det är till sånt som kristendomens arbetsetik egentligen uppmanar. Allt ska tjäna människan, oavsett följderna för naturen och djuren. Det är så man vill spy.
 
Nu får vi skörda vad vi sått. Vi får ta konsekvenserna av kristendomens människoförhärligande (kanske en följd av att dess gud, Jesus, är en människa?).
 
För att få en balans i denna gigantiska obalans mellan tjänande av människan och tjänande av naturen/ djuren/växterna, måste vi kanske mer tjäna naturen/djuren/växterna än vi tjänar människan. Kanske det blir såsom T.C.Boyle säger, att den som verkligen vill bry sig om naturen blir människornas fiende. Man kan inte göda civilisationen utan att komma i konflikt med naturen, och man kan inte göda naturen utan att komma i konflikt med civilisationen. Dessa två sfärer står i diametral motsats till varann.
 
Frågar vi oss "Vad vill djuren och växterna", då kommer vi kanske (till sist) på att de inte vill vara i fångenskap, i sterila utrymmen, utan vill vara fria i den vilda naturen, såsom de var skapade, evolverade, att vara. Frågar vi mullen vad den vill, får vi kanske till svar att den vill ha skog växande på sig (den vill inte utarmas av det konventionella jordbruket), såsom all mull får som lämnas i fred att förvildas. Skulle vi uppfylla denna mullens vilja, ja då får vi lov att avveckla civilisationen.
 
Skall vi sluta tjäna civilisationen, och börja tjäna livet som helhet, naturen, ja då är kanske det första vi bör göra, att sluta jobba. Sluta tjäna dessa giftiga pengar som har förgiftat hela vår tillvaro. Det är det jag själv har gjort. Sluta tjäna detta döds- och fångenskapsmaskineri, och lämna livet i fred att göra det det själv vill.  Kanske det krävs lite lathet, helt enkelt. Och askes, askes framför allt. Ett hemlöst liv, att sova i hyddor och tält i skogen, så man slipper betala hyra till civilisationen, passar bra in på detta.
 
Med lathet menar jag inte att man inte ska göra någonting alls. Jag uppmuntrar kraftigt ideellt, volontärt arbete. Där får man gärna ge sitt allt. Men man får gärna vara lat när det gäller löneslaveri. Jag uppmuntrar volontärt arbete som på något sätt motarbetar civilisationen, saboterar civilisationen. Överhuvudtaget att arbeta gratis saboterar vår ekonomi som bygger på löneslaveri. Och då betalar man inte heller skatt till vårt förtryckande statsapparat, som använder pengarna till förtryckande ting som skolor och militär. Jag förordar pengarnas avskaffande och införande av gåvoekonomi, såsom vi hade det i det urgamla bondesamhället, då alla var självförsörjande. Det fungerar bara i småskaliga bystrukturer, alltså måste vi avveckla civilisationen som sådan.

Religionen har stor del i den ekologiska krisen

De civiliserade människorna har trott så mycket på andevärlden att de lever som om världen vore en andevärld (särskilt i Amerika), utan gränser och utan fattiga, ja utan någon fysisk natur som kan lida och skövlas. Jag tror religionen har stor del i den ekologiska krisen, med sin tro på att Gud och Jesus ska komma och ordna upp i det som vi förstört (detta är oerhört infantilt!). Och en stor bov är även religionernas föreställning om att människan får lov att vara herre över naturen och de andra djuren, och behandla dem och utnyttja dem enligt eget förgottbefinnande, så att de tjänar människan. Naturen är bara en död resurs i deras föreställningsvärld, något att exploatera och utnyttja, inte ett levande väsen (Gaia) som kan lida av att bli skövlad.
 
Religiösa människor försvarar sig ofta med tanken på att människan är en förvaltare av naturen och djuren. Men detta passar tyvärr som hand i handske med civilisationen, ja kapitalismen i synnerhet. Den idén går inte till roten av problemet, som är människans canceraktiga hybris, som tillåter henne att häva sig över naturen och djuren, och skövla och utnyttja dessa. Så länge människan har en sådan syn på sig själv, kommer hon att försvara sina brott mot djur och natur, vilket även dessa religiösa människor som anser sig bara vara förvaltare av naturen, i praktiken gör. De uppmuntrar ju ofta civilisationen och kapitalismen, inte minst de som tar sin religion på allvar, dvs. fundamentalisterna. 

Hur Amerika tvingade urinvånarnas barn i internatskolor. Hur kolonialismen har fortsatt.

Det är lärorikt att studera de amerikanska myndigheternas behandling av ursprungsbefolkningens barn, hur de tog dem från sina föräldrar och tvingade dem i internatskola, för att civilisera dom. I detta avslöjar sig skolans väsen, som är kolonialism (hela civilisationens väsen avslöjar sig faktiskt i detta). Urinvånarbarnen i internatskolorna fick inte ens prata sitt eget språk på skolan (de straffades om de gjorde det). Deras kultur och språk skulle utrotas. Deras hår skulle klippas (skolan tog efter militären på många områden, det var militärisk disciplin som gällde), deras traditionella klädedräkt bytas ut. Deras urinvånarnamn skulle bytas ut mot engelska namn.  De tvingades att byta sina egna religiösa praktiker mot kristna praktiker. De blev lärda att deras egen kultur var underlägsen den kristna. Lärare hånade och gjorde sig lustiga över deras traditioner, osv. Detta är så vidrigt att man kan spy. Man kan önska sig civilisationens kollaps av mindre. 
 
Särskilt belysande är att det ofta var kristna missionärer som gjorde detta. Dom kristna, som menade sig vara jordens andliga och moraliska elit, utvalda av Gud! Dom kristna, som ofta predikade kärleken till Gud och nästan! Det förvånar mig inte att de höll på med kolonialism, för kristendomen är så rutten att det luktar långa vägar. Annat kan man väl inte vänta sig av de kristnas förtryckande, sadistiska gud. 
 
Det är en utbredd uppfattning att kolonialismen av Amerikas ursprungsbefolkningar tog slut. Vi är liksom inte kolonialistiska längre bara för att allt vilt i människorna är utplånat, all bördig mark uppodlad, alla urinvånare civiliserade, så det nästan inte längre finns några vilda urinvånare kvar i Amerika. Få gör motstånd längre, få märker något längre, för vi har anpassat oss till kolonialismen så till den grad att vi har blivit blinda för den. Så är det i alla fall i Sverige. Vi har glömt att vi svenskar är vilda ursprungsbefolkningar under ett tunt lager civiliserad fernissa, smetad över oss av skola och regering, och att kolonialismen fortsätter för varje nytt barn som hjärntvättas av skolan att bli civiliserad. Vi har glömt att man inte föds civiliserad, utan vild. Vi tror att vi äger barnen, att vi har rätt att lägga dem under statens makt resten av deras liv. 
 
Katastrofen samlar sig på hög. Bara för att vi har blivit vana vid brotten mot mänskligheten och naturen, betyder det inte att de inte bör betraktas som brott. Lärarna är faktiskt brottslingar. Vem tänker på det? Vi är medbrottslingar om vi går med på det som sker. Vi måste tala ut och göra motstånd mot kolonialismen. 
 
En som gör det är min vän, filmaren Antonie Grahamsdaughter (som har en intressant artikel om kolonialism mot Amerikas urinvånare här). Hon är själv ättling till urinvånare i Kanada, och har rest mycket i Amerika och Kanada och mött en massa urinvånare. Ingen jag känner har en sådan passion för urinvånarna i Amerika/Kanada, och genomskådar så radikalt Amerikas/Kanadas kolonialism mot dem. Enligt henne och urinvånarna i Kanada är benämningen "indian" kolonialistisk, därför har jag slutat använda den. Det är ungefär som att säga "neger" om de svarta. Kolonialismen genomsyrar även vårt språk. 

Döden är ekologisk

Döden är hemsk, det erkänner jag, men jag försöker desperat att finna försonande drag i den. Och jag hittar sådana. Har du nånsin tänkt tanken att döden är ekologisk? Är inte det en slags tröst mitt i dödens grymhet? Döden skapar plats för det liv som kommer efter både oss och andra djur och växter, utan den skulle allt staplas på varann och tillvaron skulle bli en outhärdlig uppvisning i krig, spektakel och naturförstörelse, ja tillvaron skulle plågas av oerhörd överbefolkning om livet vore evigt *. Inte bara det, döden gör också att lidandet upphör, att lidandet inte är evigt. Vi har döden att tacka för att lidandet tar slut när det blir för tungt för kroppen, när den inte orkar mer. Och vi har döden att tacka för att vi kan avsluta vårt lidande när själen inte orkar längre.  
 
Sedan har vi också det faktum att döden gör att grymheten inte är evig, att civilisationscancern inte är evig.
 
Ekosystemet bygger på liv-och-död-cykeln. Liv måste offras för att annat liv ska kunna trivas. Det är inskrivet i ekologins lagar; den enes död är den andres bröd. Utan detta vore ingen natur och ingen ekologi möjlig. Men religionen, och särskilt kristendomen, har alltid varit på kant med dessa lagar i och med deras krav på evigt liv, och det skulle inte förvåna mig om kristendomen har mycket av skulden till våra dagars miljökris med dess linjära tänkande, på kant med ekologins cirkulära kretsloppstänkande. En ideologi som bekämpar döden till vilket pris som helst och kräver evigt liv kommer oemotståndligt att bekämpa själva ekosystemet, och det är just vad religionen har gjort. Religionen utgör själva basen för civilisationens framväxt, med dess hierarkiska tänkande, dess placerande av människan som naturens herre, och dess strävan efter att nå bortom naturen till en översinnlig värld, istället för att nöja sig med naturen, med verkligheten. Drömmen om evigt liv lever också vidare i sekulär form i olika vetenskapsmäns drömmar om evigt liv genom teknologins framtida landvinningar, genom att ladda upp sitt medvetande till internet, eller bli nedfrusen i dödsögonblicket för att bli återuppväckt  när vetenskapen övervunnit döden. 
 
Att önska sig evigt liv är ungefär lika smart som att önska sig ett berg av godis att smaska på resten av sitt liv, önskningen är barnslig, oerhört naiv och dum. Allt som man får för mycket av, blir värdelöst till sist, så lyder naturlagarna. Och man kommer inte förbi entropilagen, som egentligen är kärnan i dödens och livets lagar i naturen. Allt förbrukas och övergår så småningom i oordning, i "avfall", i död, och blir till näring för nytt liv, i ett ständigt kretslopp. 
 
Jag tror att civilisationens nuvarande ekologiska kris i själva verket också är en kris i dess förhållande till döden, detta förhållande måste ändras om mänskligheten skall ha någon chans att överleva detta sekel. Vi måste frångå uppfattningen att döden enbart är en fiende att bekämpa, och se det ekologiska värdet i den, se att den fyller en god funktion i livet. Ja, döden är grym, men är den inte det mest ur egots perspektiv? Ur helhetens, ekologins och osjälviskhetens perspektiv kan döden faktiskt vara något gott, något att välkomna den dag vi själva ska dö. 
 
 
* Även om livet vore evigt i betydelsen att det fortsätter i en andevärld efter den fysiska döden, gör det likförbannat tillvaron outhärdlig. Det blir som en evig fotbollsmatch. Livet blir billigt om det fortsätter i evighet. Och för de kriminella skulle det bli ett outhärdligt helvete (om man får tro de kristna fundamentalisterna). Det är tur för de kriminella att det inte finns något liv efter döden.

Den hopplösa klimatsituationen. Och något om humanismens ruttenhet

Det tristaste med klimatförändringarna, är att vi är i en situation som ekologiprofessorn Guy McPherson beskriver som "damned if you do, damned if you don't". Detta på grund av att om vi skulle avveckla civilisationen i en snar framtid, som jag drömmer om, så skulle vi förlora "global dimming", sotpartiklar, areosoler, sulfater mm. som industrin och fordonen släpper ut, som fungerar som ett paraply över jorden, och reflekterar tillbaka solstrålarna så att de inte når jorden lika mycket som om detta paraply inte skulle vara där. Partiklarna kyler således ner jorden, och maskerar den fulla påverkan på klimatet som våra utsläpp har. Guy McPherson har räknat ut att vi skulle få en tre graders ökning av den globala medeltemperaturen om civilisationen plötsligt skulle avstanna, och detta bara inom några veckor. 
 
Jag har förespråkat en avveckling av civilisationen här på bloggen, som om det skulle rädda klimatet. Men det gör inte det. Det är för sent att rädda klimatet och mänskligheten. Jag ser det ganska tydligt nu. Och nu förespråkar jag civilisationens avveckling inte därför att det skulle rädda klimatet, utan för att det skulle göra oss mer beredda på att möta vårt oundvikliga öde, och för att det skulle avsevärt lindra lidandet i den korta perioden vi har kvar, särskilt för tredje världen och icke-mänskliga arter, som lider under civilisationens tunga börda. Och kanske en snar avveckling av civilisationen skulle i längden bli bättre för Moder Jord, skulle kanske rädda henne från att möta planeten Venus öde. Och många icke-mänskliga arter skulle kanske räddas. Om vi väntar tills civilisationen kollapsar av sig själv, blir resultatet i alla fall värre än om vi skulle avveckla civilisationen nu, trots att vi i båda fallen förlorar global dimming. 
 
Men det jag vill säga här, är att vi inte skall tro att vi med våra ekogärningar kan rädda klimatet samt mänskligheten från att utrotas. Det är för sent. Att hoppas på detta är "hopium", som Guy McPherson kallar det. Det vi måste ta sikte på, är att rädda Moder Jord från att möta planeten Venus öde, samt andra arter från att utrotas. Men vi har kommit så långt från detta att det ser mörkt ut även där. Allt tyder på att mänskligheten kommer att försvara civilisationen till sista blodsdroppen, även om det betydde ett allvarligt hot mot Moder Jords överlevnad. Livets överlevnad som helhet är nämligen inte första prioritet för mänskligheten i stort, utan ens personliga överlevnad är första prioritet, att göra några sista dollar på civilisationens kollaps. Detta är oerhört, oerhört egoistiskt och småsint, tusen mil från den ädla attityd som jag funnit hos ekologiprofessorer som Guy McPherson och Paul Ehrlich. Denna ovannämnda egoistiska attityd är humanismens attityd, den arroganta attityd som man får när man sätter människan högre än allt annat, dyrkar människan istället för att dyrka livets helhet och Moder Jord. Det är den attityd som vi ärvt från religionen, där människan är herre över skapelsen. Snart får vi äta upp konsekvenserna av denna attityd. Kanske vaknar vi då, och inser humanismens och religionens ruttenhet. Men jag tror de flesta kommer att dyrka människan in i det sista. Djurismen föreslår att djuren i själva verket står över människan i moraliskt hänseende, eftersom de inte strävar efter att förinta sina egna och andra arters livsbetingelser. Och att vi därför borde låta oss adoptera av djuren, istället för att härska över dem, låta oss adoptera av Moder Jord och naturen istället för att härska över dem. 

Min syn på kriminalitet och dess orsaker

Vad hjälper det att man låser in brottslingarna i fängelser, om man inte går till roten av problemet, orsaken till brottslingarnas ondska, som är civilisationen, en sjuk värld som skapar sjuka, onda människor. Att låsa in brottslingarna är som att lappa hålen i godisfrossarens tänder, istället för att få frossaren att sluta äta godis. Fortsätter frossaren att äta godis efter hålen är lappade, kommer det nya hål snart. Man måste gå till roten av problemet: samhället är ett urdåligt exempel för brottslingen, han ser på de styrandes korruption och blir själv korrupt genom att följa deras exempel. 
 
Jag tror den enda vettiga reaktionen på kriminalitet är att börja avveckla civilisationen, och gå före med gott exempel genom att sluta vara korrupt. Skulle detta ske, tror jag inte vi skulle behöva fängelser till sist. Vem skulle ha lust att begå något brott om ingen ägde något, alla var jämlika, och vi levde som apor gör i djungeln? 
 
Men vi behandlar brottsligar som om de levde i ett vakuum, som om deras ondska på något sätt var frikopplad från allt annat, särskilt från den västerländska livsstilen, religionen och de ledandes exempel. 
 
Jag tror särskilt religionen har en stor skuld i brottslingarnas ondska, ty den gud som de religiösa tillber, har ofta sadistiska, tyranniska drag, och skapar sadister och tyranner bland sina tillbedjare. Man blir som sin gud, och man blir som sina förebilder. 

Sveriges kyrkor - skamfläckar för landet

När man börjar se bakom kulisserna vad som ligger bakom Sveriges kyrkor, särskilt i deras historia, så framstår de som rena skamfläckar för landet. Tänk bara, kyrkorna är uppresta till ära för kosmiska diktatorer (som visserligen inte finns) - Jesus och Gud. Och tänk lite, de är uppresta på bekostnad av de fattiga och miljön. Man kan se på dem som monument eller gravstenar över alla dom fattiga i världen som har svultit eller dött av svält, och all natur som gått under, p.gr.a. att pengarna och arbetskraften har gått till att bygga kyrkor istället för att föda dom fattiga och värna om naturen. Sveriges kristenhet borde inse detta, och försöka betala tillbaka sin skuld till de fattiga och naturen, genom att göra kyrkorna om från gudstjänstlokaler till flyktningförläggningar och övernattningsplatser för hemlösa, och plantera skogsträdgårdar eller skogar på den lediga mark kyrkorna äger. Men ingen sann ånger är att finna i Sveriges kristenhet sådan den är idag, bara samma rikemansförtryck som alltid, genom den kristna högern i politiken. Sveriges kristenhet har ingenting kvar av kristendomens ursprungliga revolutionära ande, den som fanns i vilden Johannes Döparen och i vilddjuret Jesus Kristus, Johannes Döparens lärjunge, som, även om han är en mytisk varelse,  är något av en arketyp för den anarkistiska revolutionären och rebellen som torteras och avrättas för sitt uppror.
 
Kyrkorna är dock bara praktexempel på hela civilisationens ruttenhet; alla byggnader, alla industrier, alla monument, och nästan all konst och kultur är stölder från dom fattiga, särskilt tredje världen och naturen. Och nu - genom oljetoppen och klimatförändringarna - börjar naturen kräva att mänskligheten betalar tillbaka sin skyhöga skuld.
 
Vad skulle Sveriges regering säga om vi hade monument över Hitler eller Stalin överallt i vårt land? Men just detta är kyrkorna - monument över en kosmisk Hitler, en kosmisk Stalin - de kristnas gud (om du inte tror mig, läs Gamla Testamentet i Bibeln, och se själv vad slags gud den målar upp).

Tidigare inlägg
RSS 2.0