Kerubteologi del 3: Om översättningen av det grekiska ordet "zoon" och om urfolks förhållande till djur

Jag har tidigare här på bloggen hävdat att Uppenbarelsebokens fjärde och femte kapitel är Bibelns centrum. Jag skulle vilja gå vidare och säga att beskrivningen av Guds tron är dessa kapitels centrum. Men tronen har vad kanske många fundamentalister inte vill ha där; djur. Fem djur upptar tronen och bär upp Jahve. Fyra djurliknande keruber och ett slaktat Lamm. Gud kan man inte se, även om hans framträdande beskrivs med hjälp av ädelstenar. Men de man kan se, det är djur.
 
Djur, som har varit så förtryckta i civilisationen! Här häpnar man och förundras över Bibelns radikalitet. Djur får den mest upphöjda position som är möjlig att få som skapad varelse, de som bär upp Jahves tron. Och Guds inkarnation på jorden är ett Lamm, en mänsklig varelse som blivit ett med Gamla Testamentets offerlamm.
 
Varför har detta inte fått en mer framträdande plats i kristen teologi? Djuren borde skattas mycket högt p.g.a. detta! Men det finns en orsak. Och det är att man skamligt dolt vad de fyra keruberna är för slags varelser genom att inte kalla dem djur, utan "levande varelser" (Nya Levande Bibeln), "varelser" (Bibel 2000 och Svenska Folkbibeln) eller "väsenden" (1917 års övers.) *. Detta trots att det grekiska ordet som översätts med dessa döljande ord är "zoon", och detta ord har använts för ordet djur på grekiska ända in i vår tid, vårt "zoo" kommer från det ordet, och "zoologi" betyder "läran om djur". På alla andra ställen i Nya Testamentet förutom Uppenbarelseboken i Bibeln brukar alla biblar översätta "zoon" med djur (se här), men inte just när det gäller keruberna i Uppenbarelseboken? Varför? (man ser ju av kerubernas utseende att de är djur!) Jo, kyrkan ser ner på djuren, de passar inte som uppbärare av Jahves tron. Den vill inte heller beblanda sig med hedendomen, som ofta har djurgudar och gudar som är hälften djur och hälften människor. Kyrkan kallar inte keruberna för djur, men när Antikrist/Babylon ska kallas något, då kallas han "vilddjuret" istället för "odjuret" - det senare är en sannare översättning! Dubbel skändning av djuren! Helt upp och ner! När Bibeln upphöjer djuren, skändar kyrkan dem genom att kalla dem för något annat än djur, och när Bibeln vill skända Babylon och Antikrist och kalla dem "odjuret", då kallar kyrkan dem för "vilddjuret" istället för odjuret (odjuret är ett o-djur, ett icke-djur), något som skändar de vilda djuren i skogen något ofantligt! Något är riktigt ruttet här.
 
Det heligaste stället i Bibeln, Bibelns centrum, är skändat och förvrängt genom förakt för naturen, Guds ljuva skapelse. Tänk hur mycket djurplågeri som skulle ha förhindrats om kyrkan skrivit "djur" istället för "väsende" och "varelse" (och kallat Antikrist/Babylon för odjuret istället för vilddjuret). Och om kyrkan hade sagt med N.P. Wetterlund att det bor en sådan där tronkerub i varje djurs innersta, en varelse som bär upp Guds tron.
 
Ja, kanske kyrkan inte hade föraktat människans djurnatur så djupt som den gjort, om det inte var för dessa översättningstabbar. Föraktat den med celibat och naturvidrig självplågeriasketism. Ty en av dessa kerubdjur var ju en människa. Även vi bär på en kerub i vårt innersta. Innerst inne är vi paradisiska djur, bakom fasaden av civilisation, men detta är tydligen något att skämmas över.
 
Det är underligt att jämföra detta kyrkans förakt för djur, som genomträngt hela civilisationen, även många ateister, (och som gör att vi kan plåga minkar genom att hålla dem i små burar på livstid), med urfolkens och schamanernas syn på djur. Faktum är att indianer i Nordamerika har örn- och buffeldanser där de försätter sig trance för att bli ett med de djur vars djurhamnar de dansar i. Och schamaner har totemdjur, kraftdjur, som är djurandar från andevärlden som de har som sina guider och hjälpandar bl.a. i botandet och för sina resor i andevärlden. De har även djurgudar.
 
Men detta förhållande till djur rimmar med hela urfolkslivsstilen, där man vördar djuren och uppkallar sina barn efter dem, som t.ex. "Bear heart" och "Hjortfot", där man offrar till djurens andar och djurgudarna för att blidka dom när man har jagat och dödat ett djur, ja där djuren anses ha andar som lever vidare efter döden. Kyrkan har istället genom historien ofta förklarat att djuren inte ens har själar, än mindre andar som lever vidare efter döden. En katolsk präst sade till mig i Spanien 2011 att "Djuren är inte personer" när jag försökte få honom att hjälpa mig att stoppa djurplågeri i byn Orgiva i Spanien. I mina öron lät det som hädelse. Filosofen René Descartes på 1600-talet hädade också, han sade att djuren var själlösa maskiner som varken kunde tänka eller lida (se Wikipedia-artikel om detta här). Och hans åsikter här har haft oerhört stort inflytande på inställningen till djuren. Och han räknas som en stor filosof som alla filosofer pratar om!
 
Ju längre tillbaka man går i historien, desto vanligare var djurgudar och djuränglar, i alla religioner, även kristendomen, och att keruberna har en så framträdande plats i Bibeln kommer väl av att den är en så gammal religion, att djuren "hunnit komma med", så att säga, innan den andliga döden satte in. Idag har de kristnas änglar vingar; fågelmänniskor, en avlägsen klang av djuränglarna, keruberna, som hade sex vingar, mer lika insekter med två par vingar än fåglar.
 
Ja, jag föreställer mig liksom att de änglar som stöter i basunen (likt änglarna i Uppenbarelseboken) i vår tids apokalyps är insektänglar, tänk på vad tidningarna skrivit om insektdöden, och vilka domedagsstämningar det har väckt (se vad jag skrivit om detta här).
 
Ja, i fängelset i Serbien var det små insekter som fungerade som änglar som väckte mig och de andra fångarna i cellen symboliskt med "basunstötar". Mycket av min kerubteologi föddes där och då, bl.a. min teologi kring översättningen av "zoon".
 
* Den gamla King James bibeln på engelska, översätter dock "zoon" i Upp. kap. 4 med "beast", men de flesta andra engelska översättningarna har inte "djur" där, inte ens så bokstavstrogna översättningar som "Youngs literal translation".

Naturens återkomst i religionshistorien

Spiritismens framväxt i Sverige och världen i mitten av och i slutet av 1800-talet, sammanföll med frikyrkornas uppkomst. 1854 bildades den första svenska församlingen inom baptismen, Sveriges första frikyrka. Det var bara några år efter spiritismens uppkomst 1848 i Amerika, genom systrarna Fox. Är detta en tillfällighet? Nej, ty med frikyrkorna kom religionsfriheten. Och då fick hedendomen livsluft igen, på köpet. Spiritismen är i själva verket en återupplivning av gamla hedniska, schamanska praktiker, om än i en ny form. Det ser man snabbt när man jämför den och schamanismen. Ja, hela New Age-rörelsen, som ytterst har sina rötter i spiritismen och den lite senare teosofin, är i själva verket en återupplivning av den gamla förciviliserade hedendomen och schamanismen (inte bara New Age-grenen modern asatro som ingår i nyhedendomen). Det var obevekligt att detta skulle hända, ty hedendomen hade levt i hemlighet bland "kloka gummor" och "häxor", som vissa av dom kallades, under katolska och lutherska kyrkans tyranniska skräckvälde. När detta välde mjuknade, kom hedendomen till ytan igen, och den har blivit allt starkare sedan dess, ända in i vår tid. Sekulariseringen kan ses som en återgång till hedendom, men utan dess religiösa föreställningar. New Age-rörelsen är bara sekulariseringens andra sida, religion sådan den blir när den utövas i frihet, i eklekticism och myndighet. Liberalteologin är detta fenomen inom kyrkans egna väggar, en sorts New Age-lutherdom (tänk på Lennart Koskinen, t.ex.).
 
New Age är en slags hednisk naturreligion i sin kärna, och med den, samt med den kyrkliga ekoteologin, har naturen börjat göra sin comeback i civilisationens andlighet, och detta är bara början. Mycket har hänt på bara 150 år, och mer är att vänta. En tung börda håller på att lyftas av, det kyrkliga förtrycket av den naturliga, frihetliga andligheten, obunden av stela dogmer och kyrkolagar som hela landet måste följa, och detta avlyftande av bördan har ännu inte fullbordats, långt därifrån, ty civilisationen förtrycker oss än, förtrycker naturen än. Men den "naturens återkomst" som jag siar om har en mycket lång historia, som ännu är i sin linda.

De kristna fundamentalisterna håller sitt inre i fångenskap och slaveri

Varför pratar de kristna fundamentalisterna så mycket om att kriga mot demoner och satan och förneka sig själv och döda sitt "kött" (därmed menas den "syndiga naturen"). Vårt innersta inre är ju gott, härstammar från naturens paradis! Man behöver därför inte förneka sig själv, utan istället släppa fram sitt innersta och bli verkligen sig själv. Men är det detta innersta själv som de kristna fundamentalisterna räds, och som de försöker döda och förneka och kriga mot hela tiden? För att det påminner för mycket om djuren, som de anser som något "lågt" och nästan snuskigt, något underlägset människan, som är "skapelsens krona" enligt dem?
 
Är kanske alla tvivlande tankar som uppstiger ur vår hjärnas intelligenta atomer och celler, demoner och satan och köttet för de kristna fundamentalisterna? De har ju byggt sig en tankeborg som står där, färdig, till synes perfekt. Nåde den atom eller cell eller människa som vågar störa denna borg.
 
Då de kristna fundamentalisterna håller naturen, djuren och tredje världen i slaveri och fångenskap, genom domesticering och kolonialism, är det väl inte så konstigt att de håller sitt inre också i slaveri och fångenskap, och räds allt som hotar deras maktställning som herre och gud. De sätter munkavle på atomerna och cellerna. Dessa får snällt lyda dem och tjäna deras tankeborg, vilket de också gör, motvilligt.  
 
Den som återknutit sina band till naturen, är ett med sig själv, och krigar inte längre mot sitt inre. Det har jag fått erfara, jag slutade kriga och döda "köttet" när jag gick ut ur Smiths Vänner, och jag har inte blivit ond av det. Jag gör fortfarande fel, men jag är ett med mitt innersta, och med mina atomer och celler, ordet är fritt i den församling jag bildar med dem i mitt inre. 
 
 

Tore Littmarck trodde på naturens paradis

I min sång "Livsflodens sång" skriver jag:
 
4. Där på det stela viset,
prästen går i en lund,
ser inte paradiset
:/: ens i en fågel, en hund :/:
 
 
För många präster är naturen fallen, den drogs med i syndafallet, är alltså syndig. Dock, det finns präster som inte faller i denna kategori. Psalmdiktaren och prästen Tore Littmarck  (1921-2007) verkar ha sett paradiset i naturen, ty han diktar i psalmen Över berg och dal, som finns i Svenska Kyrkans psalmbok i psalmbokstillägget, nr. 752:
 
"Och när dagen lång,
du hör fåglars sång,
hör du himmelens egna ljud"
 
Ju längre ner i hierarkierna du kommer, desto mer finner du såna här tankar, tror jag. 

Något om symbolisk och bokstavlig tolkning av kristendomen. Och något om urholkningen av nattvardens mening.

När jag satt på St.Clara kyrkas morgonbönemöte (med nattvard) i morse, något jag ofta gör, föll det mig in att mötet var en uppvisning i "upp-och-ner-andligheten". Det som skall tolkas symboliskt tolkas bokstavligt, och det som ska tolkas bokstavligt tolkas symboliskt. Så ber folket i bönemötet till en Jesusgestalt som uppfattas som en historisk person, fast han antagligen inte har existerat (i alla fall inte såsom evangeliernas Jesus) och antagligen bara ska förstås som en arketyp. Och man tolkar alla Bibelns berättelser som historiska händelser, fast de flesta inte är historiska, utan ska tolkas allegoriskt och symboliskt-andligen. 
 
Vad tolkas symboliskt då? Jo, just det som skulle tolkas bokstavligen! Nattvarden! Den skulle ursprungligen vara en fysisk kärleksmåltid ("gemenskapsmåltid", "agapemåltid") där de fattiga fick äta sig mätta av de rikas bord, där man delade lika mellan alla, där skillnaden mellan rika och fattiga utjämnades, för varje måltid. Ett konkret, fysiskt uttryck för den ursprungliga kristendomens egendomsgemenskap. En konkret sak, inte så mycket en symbolisk sådan (visserligen mindes man uttåget ur Egypten i den judiska urversionen av nattvarden)! Men sedan mystifierades måltiden till att bli mer och mer symbolisk, allteftersom man började tro på en historisk Jesus (vilket inte Paulus och de första kristna, t.ex. gnostikerna, gjorde) och fantiserade om att han instiftat måltiden och lagt en symbolisk mening i den ("Detta är min kropp". "Gör detta till minne om mig", osv.). Men nattvarden var inte något sådant ursprungligen, utan var en vanlig företeelse bland de judiska esséerna, en av urkristendomens källor, en helt judisk företeelse. 
 
Nattvarden urvattnades med påvekyrkans uppkomst till att ha mindre och mindre att göra med solidaritet med dom fattiga, utan mer och mer att göra med att symboliskt äta en historisk frälsares kött och blod genom intrikata symboliska tolkningar. I början delade man fortfarande riktigt bröd och vin, men intaget av dessa kom att minska ju mer nattvardens ursprungliga mening glömdes bort, och till slut, i vår tids stora kyrkor, åt man små syltunna kex (kallade oblater) och drack en skvätt druvsaft. Detta sammanföll med att aldrig förr i historien har klyftan varit större mellan rika och fattiga, och kyrkan har en avsevärd skuld i detta därför att den förstört nattvardens mening. Det finns en förbindelse mellan detta - kyrkans och samhällets lyx jämfört med den hemlösa uteliggaren i Stockholm centrum - och nattvardens förfall. 
 
St.Clara gör visserligen en hel del för de fattiga och hemlösa, men har de egendomsgemenskap, delar de lika mellan alla på sina nattvarder? Tusen mil därifrån, deras diakonala arbete är en klen tröst, små usla plåster på såren, medan kyrkans andliga lyxbulldozrar kör över själarnas landskap. Svenska kyrkan har aldrig omvänt sig från sin rikedom och sina smutsiga, oetiska investeringar, sitt horande med Babylon, det som gör att hemlösa och fattiga överhuvudtaget söker sig till deras kyrka. De hjälper med ena handen och utsuger med andra, precis som pingstkyrkan (minns ni mina aktioner i pingstkyrkor där jag ropade om detta?). Dubbelmoral. 
 
Det är denna förtryckande ande som jag känner på St.Claras bönemöten, och får mig att vilja lägga mig ner på golvet och sova istället för att be (jag gör detta ofta!), uttråkad av alla glättiga floskler utan innehåll och mening. Ja, kyrkan överlag har tömts så på sin mening, att man undrar om dom kan förlora mer (tänk på Livets Ord, som med sin amerikanska framgångskristendom och glättiga lovsång genomträngt även St.Clara kyrka). 
 
I St.Clara kyrka upplever man ofta att det är som om kyrkohistorien och helgonen aldrig har existerat. Kyrkan är byggt på klarissornas klosterruiner, genom att förstöra ett klariss-kloster (St.Klara av Assisi var Franciskus närmaste vän och efterföljare). Kanske även kyrkans andlighet är byggd på "kättarnas andliga ruiner"? Man känner inte "Guds" närvaro där, mest närvaron av Amerika och Babylon. Men en kyrkovärd, filologen dr. Mats Eriksson, har med sin fina bildning vunnit mitt hjärta! Och jag gillar också f.d. kyrkoherden Carl-Eric Sahlberg p.g.a. hans eldsjälsverksamhet för de hemlösa och hans fina bildning, ja, historiens närvaro i honom! Allt som för mig i kontakt med historien har min sympati, och människors historielöshet är mig en mycket tung börda i vårt samhälle, som jag bär med vånda. 
 
St.Clara kyrka har varit platsen för sällsynt heliga stunder, såsom Gustaf Frödings begravning, ledd av Nathan Söderblom. Ett lyriskt "helgons" begravning. Ska aldrig glömma detta. 
 
 

Den kristna kyrkan lever i det Gamla Förbundet

En liten tid, på de första apostlarnas tid, stod den kristna kyrkan och dallrade på gränsen till det Nya Förbundet, särskilt under förföljelserna, som hade en särskild förmåga att förädla de kristna*, sedan gled kyrkan sakta och omärkligt tillbaka till Gamla Förbundet och där har den förblivit sedan dess, allt starkare med tiden, förutom några ytterst få undantag, mer på individnivå än på församlingsnivå (tänk på alla heliga dårar, som Franciskus, t.ex.)
 
Vad jag anser det Gamla Förbundet vara, kan ni räkna ut; det är "förebilder" till Naturens paradis som går att hitta här och där i civilisationens skrymslen. Det Nya Förbundet är Naturens paradis själv i all sin härlighet, där fåglar och myror lever. Relationen mellan Gamla och Nya Förbundet är ungefär som relationen mellan bokstav och verklighet, mellan människan och hennes skugga, vilket även Nya Testamentet lär (se t.ex. Hebr. 8:5 och Kol. 2:17) 
 
* "Martyrernas blod är kyrkans utsäde" (Kyrkofadern Tertullianus)

Något om hur nyttigt det kan vara att kulturer befruktar varandra

Jag är mycket för religionsdialog, kulturmöten och att kulturer befruktar varann (jag betackar mig dock för turismen!). Det finns ofantliga möjligheter här till att öka förståelsen för sin egen och andras kulturer, och till att hitta i andra kulturer nycklar till att öppna gamla bortglömda låsta kassavalv i sin egen kultur, där nyckeln för länge sedan glömts bort. Min egen förvandling till naturbarn och luffare/uteliggare 2005-2006 var mycket ett resultat av mitt möte med New Age-rörelsen, genom Brobyggeutbildningen vid Betel Folkhögskola i Stockholm samma år, en utbildning där New Age-folk och kristna fick mötas och föra dialog. Jag var kristen på den tiden, men New Age-rörelsen, med sin starka naturandlighet, gav mig helt centrala tolkningsnycklar till min egen kristna tro, för att närma det gudomliga och det naturliga till varann, ja till slut se att de är samma sak.
 
Vad är viktigare för att länder och folk skall vara sams och inte vara i konflikt och krig, än kulturmöten och religionsdialog där man lär sig förstå varann och kommunicera? Vi vet hur hälsosamt detta är, men ändå ser vi sällan kristna besöka moskéer eller muslimer besöka kyrkor. Vår egen tros obefläckade renhet är tydligen viktigare än att undvika krig och konflikter. Måtte religionerna vakna innan det är för sent och vi befinner oss i ett nytt stort krig.

"Det stora avfallet"

2. Tess. 2: 1 – 3:   ”När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram."
 
Matt. 24:11-12: "Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna."
 
Min kommentar: Jag tror inte på profetior i religiös mening. Man kan däremot räkna ut vissa stora drag av vad som kommer att hända, genom att analysera trender. Var det detta Paulus och Jesus gjorde, när de sade att det vid den yttersta tiden skulle ske ett stort avfall, och att kärleken hos de flesta skulle kallna? De kanske såg hur Babylon växte fram under deras tid, och kunde räkna ut att detta skulle nå sitt klimax till slut, för att sedan fall ihop. I Babylons klimax är det så svårt att Jesus frågar sig "Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden? (Luk.18:8).
 
Jag anser att de hade rätt i dessa profetior. De hade rätt även om laglöshetens människa, som jag inte tror är en enda människa, utan en människotyp, precis som jag tror att Jesus är en människotyp, en arketyp. Det är den kallt beräknande bisnismannen, industriägaren och den samvetslöse politikern som offrar själva naturen på pengarnas och sin karriärs altare. Denna människotyp har trätt öppet fram, och har tagit över världen under de senaste hundra åren. Det är denna människotyp som är Antikrist. Jag har också tidigare sagt att teknologin är Antikrist, och båda dessa saker skulle kunna rymmas inom begreppet Antikrist. Bisnismannen, industriägaren och den samvetslöse politikern är teknologin inkarnerad i människogestalt.
 
Det stora avfallet har skett även inom kristenheten, vilket jag behandlar utförligare i min essä om vad en sann andlig väckelse innebär (läs den här). Våra dagars kristna väckelser (tänk på den karismatiska rörelsen)  är  ofta illusionära, korrupta och antikristliga väckelser, som får människor att vilja bli rika istället för att följa Jesus och Franciskus i fattigdom på korsets väg. Man ropar halleluja och lovsjunger Jesus istället för att följa honom, och man blir således inte heller förföljd, som man blivit i de flesta väckelser i gammal tid. Och var är miljöväckelsen bland de kristna (se vad jag skrivit om detta här)?

Vad är en sann andlig väckelse?

Den kristna väckelsehistorien är lång, två tusen år gammal. Otaliga andliga väckelser har sett dagens ljus, och alla har stelnat till nya förtryckande former, utan att gå vidare och fördjupas. Babylon har varit för stark. Även idag pratas det mycket i kristna fundamentalistiska kretsar om väckelse, och man menar att sanna andliga väckelser förekommer idag, närmare bestämt i den s.k. "karismatiska rörelsen". Lakelandväckelsen är den senaste i raden av sådana väckelser, och den var så förförisk att även jag drogs med i den 2008, trots att den var i samma anda som Livets Ord, med sin framgångsteologi, tusen mil borta från min egen asketiska andlighet på den tiden. 
 
Är den karismatiska rörelsen en sann andlig väckelse? Om man mäter väckelsers styrka och helighet med hur mycket hallelujarop som förekommer, hur mycket lovsång, pseudohelanden och vältalighet som förekommer, ja då är den karismatiska rörelsen väckelsernas klimax. Men om man mäter väckelser med hur djupa moraliska förvandlingar den åstadkommer, då är den karismatiska rörelsen det yttersta bottennappet, ja nästan "förödelsens styggelse". Vem har gett bort sina egendomar till de fattiga genom att höra på Benny Hinn
 
Ju längre tillbaka i tiden man går, desto sannare väckelser går det att hitta. Man behöver bara gå hundra år tillbaka i tiden, så finner man "väckelsen i Wales", som visserligen var karismatisk, men som gick så djupt att hela städer rycktes med och krogarna, fängelserna och bordellerna blev tomma, och människor blev moraliskt förvandlade i tusental. Varför? Jo, eftersom väckelsen uppsteg ur helgelserörelsen, med sin betoning på Kristi efterföljelse och moralisk förvandling. Väckelserörelsens ledare Evan Roberts befann sig helt i helgelserörelsens anda.
 
Och tänk på "läsarna" på 1700- och 1800-talet!  Pionjärer för religionsfriheten, den grogrund som hela frikyrkligheten växte ur! Förföljda av myndigheterna, med hjälp av bl.a. konventikelplakatet. Där väckelsen gjorde att fattiga bönder bildade sig, läste en massa, bl.a. Bibeln, Luther och Johann Arndt! Ack om den karismatiska rörelsens anhängare hade bildat sig lite! Nu är dessa lika ytliga i sin bildning som vilket som helst New Age-medium!
 
Går man längre tillbaka finner man ännu djupare väckelser. Tänk bara på Martin Luthers reformation, då man lösgjorde sig från Påvekyrkan med risk för att fängslas och mista livet, eller Franciskus av Assisis väckelse på medeltiden, då tusentals människor väcktes till att följa Kristus bokstavligen i fattigdom.  
 
I antiken finner vi ökenfädernas  väckelse, där folk begav sig ut i öknen för att leva där som vilda djur och i gemenskap med de vilda djuren precis som Kristus i hans fyrtio dagar i öknen. 
 
Men väckelsernas väckelse inom kristendomen var förstås den kristna urförsamlingen på apostlarnas tid, där de troende hade allt gemensamt, och rebellerade mot Romarriket, tempelkulten och fariséerna med risk för att torteras till döds. 
 
Den karismatiska rörelsen blir inte förföljd, eftersom den passar perfekt in i Babylonsystemet, och är en falsk, illusionär väckelse. Alla sanna väckelser har blivit förföljda av Babylon. De hallelujakristna tror att världen är en vänlig plats för dem, eftersom de inte blir förföljda, men den sanna Jesu församling, "brudeskaran", "de 144 000", lever i "den stora vedermödan", och förföljs som aldrig förr, av psykiatrin. Detta verkar inte den karismatiska väckelsen ha lagt märke till, eftersom den inte tillhör Jesu församling överhuvudtaget, " Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom" (Rom. 8:9). Vem har Kristi ande? De som lever som honom. De hallelujakristna i den karismatiska rörelsen lever inte som Jesus, de är tusen mil borta från detta, de tillber honom istället som en avgud, ja deras lovsånger är en styggelse. De tillber Jesus, men hånar och förföljer honom (de fattiga representerar Jesus!, se Matt. 25:35-40) med sin rikedom (som utsuger de fattiga). Desto mer man börjar likna på Jesus, desto mindre tillber man honom, och desto vänligare blir man mot de fattiga istället. Då är Greenpeace och djurrättsrörelserna mycket mer del av Jesu församling.
 
Var Oxfordgrupprörelsen den sista sanna kristna väckelsen som svept över vår planet? Den hade ju också ett starkt fokus på moralisk förvandling. Efter den har alla kristna väckelser tagits över av den karismatiska rörelsen. Väckelse har blivit synonymt med att ropa halleluja och falla baklänges när någon helandeevangelist tafsar på dig. 
 
Åren 2010-2012 hade jag en teori om att Guds Ande lämnade vår planet 1929, när modernismen tog över vår planet, inom bl.a. konst, litteratur, arkitektur, musik och andlighet. Och tecknet för att Guds Ande lämnade oss var börskraschen i New York 1929. Sedan dess har vi levt i Antikrists tidevarv, i "den stora vedermödan", då bl.a. psykiatrin sett till att all sann andlighet kväses i sin linda. Inga heliga dårar har framträtt sedan dess i offentligheten, efter Sadhu Sundar Singhs försvinnande 1929 (var han den sista heliga dåren i offentligheten? Han var dock en urvattnad helig dåre, men ändå något åt det hållet. Bara ett halvt år efter hans försvinnande fick vi börskraschen). Och 1930-talet var också åren då cannabis, Guds viktigaste läkeört, började bli förbjuden i många länder, med fruktansvärda konsekvenser för många allvarligt sjuka (även drottning Victoria på 1800-talet använde cannabis som läkeört), något jag fått bevittna även i vår tid hos en cancersjuk vän. 
 
Jag tror väl inte på denna teori längre, eftersom jag är ateist och inte tror på Guds Ande såsom de kristna, men ser dock en viss poäng i den, den är något på spåret. Utan tvivel lever vi i Antikrists (teknologins) tidevarv, men det har väl smugit sig på oss obemärkt, inte kommit över oss på en gång året 1929. Men runt det året fick modernismen sitt genombrott, det går inte att förneka. Tänk bara på Stockholmsutställningen mellan den 16 maj och den 29 september 1930, funktionalismens genombrott. Arkitekturen mister sin själ. Snart skulle konsten och litteraturen mista den också, mer och mer. Och kyrkorna också. Tänk bara på vilken ärkebiskop Nathan Söderblom var (han satt i Svenska Akademien och fick Nobels fredspris!), han dog också ganska snart efter 1929, närmare bestämt två år efter, 1931. Han var en ärkebiskop som passionerat lyfte fram Sadhu Sundar Singh, mer än vi kan vänta oss av vår nuvarande ärkebiskop Antje Jackelén. Hon kommer nog inte att lägga märke till vår tids Sadhu Sundar Singhs, man blir inte känd i offentligheten idag om man är en sådan, man blir känd inom psykvården.  
 
 
 
 

Blott Lammet är värdigt att öppna sigillen

Bibeln, och särskilt dess mest gåtfulla bok, Uppenbarelseboken, är förseglad med många sigill, och dessa kan inte öppnas med blotta förståndet, utan man måste leva sig till förståelsen av den, blott Lammet är värdigt att öppna sigillen, och det är när Lammet får vinna gestalt i oss, som vi öppnar sigillen, Lammet i oss öppnar dem, kerubdjuret i oss. (Upp. 5:1-8)

Staden utan tempel. En tydning av Uppenbarelseboken 21:22

(avskrift av handskriven minibok)
 
Ett brev till Svenska Kyrkan
 
 
Uppenbarelseboken 21:22: "Jag såg inget tempel i staden, för Herren Gud, han som har all makt, är stadens tempel, han och Lammet."
 
Min tydning: Vad är det Nya Jerusalem? Jag skulle säga: En bild på den återupprättade skapelsen, det återvunna "Eden", den vilda naturen i all sin urhärlighet. Det förstår man av att Livets träd står i mitten av det Nya Jerusalem, precis som i Edens lustgård. Livets träd är en symbol, inget fysiskt träd, alltså är det Nya Jerusalem också en symbol.
 
Vad är "Herren Gud"? Det är Verkligheten, dvs. Naturen. Verkligheten blir vårt tempel i det Nya Jerusalem, vi kommer inte att behöva några fysiska tempel och kyrkor. Kyrkorna tillhör det "Gamla Jerusalem", bokstavens tid, det Gamla Förbundet. När Anden, dvs. Verkligheten kommer över oss, kommer vi att behöva kyrkor och tempel lika lite som myror och rävar behöver sådana. Vi kommer att låta den vilda naturen ta över kyrkorna, och de får inlemmas i Verklighetens ordning. Och predikningar och böner kommer att framstå för oss som skuggor av det levande livet, dödens och bokstavens tjänst.
 
I alla väckelser ser man detta, hur Anden spränger kyrkoinstitutionerna, och lever sitt eget vilda liv, på den vilda naturens sätt, utan formalism. Men tyvärr stöter Anden alltid på hårt motstånd, och väckelserna stryps i sin linda, får inte fullborda sig, så att Babylons ok kastas av mänskligheten. Idag är pingströrelsen en lika stel och död organisation som den svenska kyrka var som pingströrelsen gjorde uppror mot för drygt hundra år sedan. Man kastar ut profeter som ropar "Ve er som är rika!" och polisanmäler dem.
 
Men Babylon kommer inte att vara evigt, det kommer Naturen att se till. Den når sitt klimax, och faller sedan sakta ihop, för att aldrig mera resa sig. Civilisationen kommer helt säkert att kollapsa, och när denna kollaps blir tillräckligt djup, kommer de nya väckelser som uppstår, att bli så starka, p.g.a. ett försvagat Babylon, som inte förmår strypa dem, att det Nya Jerusalem kommer att upprättas på jorden, där inga tempel kommer att behövas. Joels profetia om att Gud kommer att låta sin Ande utgjutas över allt kött på Herrens Dag, kommer att gå i uppfyllelse, och alla kommer sakta att bli förvandlade till likhet med Adam innan fallet, urmänskligheten innan civilisationens uppkomst, den Adam som heller inte hade något tempel i Edens lustgård.
 
Men då måste väckelsernas värsta fiende, psykiatrin, röjas ur vägen, ty ingen instans har förföljt Andens män och kvinnor mer än denna, inte minst i senare tid (tänk bara på "Predikare-Lena"), ty den heliga dårskapen är varje sann väckelses främsta kännetecken.
 

Ett litet öppet brev till St.Clara kyrka

av Lars Larsen "munken" som klottrade på kyrkoväggarna sommaren 2011 (avskrift av en handskriven minibok)
 
Kära kyrkoherde Ivan Giertz och St. Clara församling.
 
Det var jag, Lars Larsen "munken" som klottrade på nästan alla era ytterväggar på sommaren 2011. Märken efter det finns fortfarande kvar överallt, ni har inte renoverat kyrkoväggarna, vilket jag tycker är bra, ty de ca. 100 000 kronor jag betalade er för renoveringen behövs till viktigare saker - som att hjälpa hemlösa, vilket ni är rätt bra på. Jag har dock bett er om förlåtelse för allt detta tidigare, bl.a. Carl-Eric Sahlberg, förre kyrkoherden. Jag var i ett tillstånd då, sommaren 2011, om psykiatrikerna skulle kalla "psykos", och det av ett klassiskt apokalyptiskt slag. Min text "Jesus 11.11.2011 Domens Dag" (på väggarna) syftade dock inte på ett Jesusspökes återkomst i skyn, så som William Millers och Harold Campings parusi*-datum, utan för mig, som ekoteolog och ekofilosof, är (och var) Jesu återkomst naturbarnens återkomst på världsscenen, naturens återkomst och civilisationens, Babylons fall och övergivande. Jag trodde inte att jag kunde veta vad som skulle hända 11.11.2011, däremot hoppades jag att vi, genom att vakna till liv den dagen, skulle omvärdera historien i klimatförändringarnas ljus. Jag ville, i yttersta desperation (jag var hemlös då), ge mänskligheten en chans att kasta av sig Babylons ok och återgå till naturen, och mitt klotter var mitt sista hopp om att vara den tändande gnistan till sanningens och naturandens stora uppenbarelse, men få förstod vad jag sysslade med, utan man trodde att jag menade fundamentalisternas domedag och Jesusspökets nedstigande i skyn.
 
Jag har inte haft "psykos" nu på fem år, men jag längtar fortfarande efter naturens seger över Babylon/civilisationen, och kämpar fortfarande för detta, bl.a. som aktivist i Greenpeace och som bloggare på www.universalist.blogg.se. Jag försöker hitta smartare sätt att kämpa än att klottra på väggar, det leder en bara in i psykiatrisk tvångsvård. Men med detta lilla brev vill jag försöka främja den ömsesidiga förståelsen och dialogen mellan den radikala miljörörelsen (min egen anarkoprimitivism hör dit) och kyrkan.
 
Vänliga vårhälsningar från Lars Larsen, som ni kan nå på bloggen och på mejladressen naturensbarn(at)yahoo.com
 
 
* Parusin är "uppryckandet"

Inte en enda bok om asketismen på antikvariat Alfa och Rönnells antikvariat. Några tankar om asketismen.

Idag var jag på antikvariat Alfa på Olof Palmes gata, kanske Sveriges största antikvariat om man räknar med hur mycket litteratur som står framme (över 200 000 titlar i lager), för att leta efter böcker om asketism och enkelhet. De har en mycket stor avdelning religiös litteratur, säkert över tre tusen böcker bara om det. Jag gick igenom alla relevanta underavdelningar, och fann inte en enda jävla bok i ämnet. Däremot de gamla vanliga helgonbiografierna om Franciskus, Birgitta & co, där kan man förstås hitta asketism här och där. Men inte en hel bok om det. (Tillägg 26.4.:Nästa dag var jag på Rönnells Antikvariat, som sägs vara det största antikvariatet i Sverige, med samma resultat) (det finns annars sparsam kristen litteratur i ämnet, Patrik Hagmans "Om kristet motstånd" (Artos 2011) och Richard J. Fosters "Freedom of simplicity" (HarperOne 2005) tangerar det jag frågar efter).
 
Är denna brist symptomatiskt för hela den västerländska religiösa litteraturen (jag föreställer mig att det är annorlunda i Indien)? Det känns som om kristendomen har glömt det viktigaste i all religion, barmhärtigheten, att skona livet. Där ute i verkligheten, inte bara i sin egen fantasi. Det kan man bara med asketism och frivillig fattigdom och enkelhet. Rikedom och lyx förstör livet, förstör naturen, förtrycker djuren och ens fattiga medmänniska. Det kan vem som helst räkna ut. Vem är det som betalar priset för vår rikedom? Vem jobbar för oss i Kongos gruvor och i Kinas fabriker med slavlöner och allt för långa arbetsdagar? Bara den dator jag skriver detta på har kostat mycket lidande. Därför kan jag inte skriva särskilt mycket annat än sånt som åtminstone kompenserar det lidande mitt teknologianvändande förutsätter.
 
Kristendomen pratar så mycket om kärleken till nästan, men när det kommer till den basala verkligheten, är de ofta lika förtryckande rika som många västliga ateister, om man tänker globalt, och jämför dem med de fattiga i Indien. Den globala måttstocken på rikedom är den enda som gäller. Då är man störtrik även om man kör runt i en gammal röd Skoda från åttitalet och tjänar åttatusen kronor i månaden. Detta har inte många fattat.
 
De kristnas prat om kärlek och nåd är för mig tomma ord om de inte faktiskt börjar skona livet med frivillig fattigdom, så långt det låter sig göras här i västvärlden (med sitt system som gör godhet och barmhärtighet allt svårare och svårare). Annars blir Jesus och helgonen bara prydnader som ska göra deras fasad mera glänsande, "vitkalkade gravar", som Jesus sade i Nya Testamentet (Matt.23:27).
 
Men inte heller ateisterna har mycket att komma med när det gäller asketismen. Även de har ofta glömt det viktigaste (varför är de så ofta rika, varför finns det så många industriägare och bisnismän bland dem?), och göder den avsakralisering av naturen och livet som sekulariseringen har fört med sig. De har begått fadersmord på religionen, de har kastat ut barnet med badvattnet, som om de inte hade något att lära av Jesus och helgonen. Vi har mycket att lära av dem. Särskilt av Franciskus av Assisi, bakom alla myter och legender. Den muslimska sufi-filosofen Seyyed Hossein Nasr går så långt att han menar att bara religionen kan rädda naturen, ty den har bevarat känslan av livets helighet. Jag tror miljörörelsen, när den är som bäst, har bevarat denna känsla, och tror inte man måste återgå till traditionell religion, men kanske miljörörelsen är en slags sekulariserad religion?

Dröm inatt om religionen och skillnaden mellan dess mystiker och dess fundamentalister

Jag hade en dröm om religionen i natt, minns inte så tydligt händelserna (kan inte återge dem), men minns tankarna den uttryckte (den var djuptänkt och lärorik!), som kommer här, lite elaborerade:
 
Alla heliga män och kvinnor har i alla tider haft någon sorts koloss eller tingest som varit deras förbindelselänk till det gudomliga, antingen det har varit trägudar, kyrkobyggnader, Bibeln eller TV:n (tänk på amerikanska TV-evangelister). De mest avancerade helgonen har bara haft sitt eget inre liv, Guds närvaro i det inre, (t.ex. George Fox och kväkarna), som en sådan, och det är också den mest effektiva kolossen, ty genom att se i den kan man färdas i tid och rum, tala med de döda, tala direkt med Gud och Jesus, skåda in i framtiden (allt detta dock i personens fantasi, men dock, vilken inspirationskälla!) och mycket annat. Den blir lite som trollkarlarnas spådomskula (kristallkula), men långt effektivare. De som gjort mest på detta sätt, skådat in i det inre och in i "andevärlden", kallas traditionellt ofta "mystiker", de är de religiösa nyskaparna och de religiösa anarkisterna, och de har mest att ge inom religionen, och har bidragit mest till att religionen gått framåt, utvecklats, och närmat sig mer och mer sanningen och verkligheten. Ty mystikern är inte så fjättrad av yttre ting (i bästa fall) som binder hens andes utveckling och nyskapande förmåga, och mystiken är således vägen till fritänkeri. 
 
Mystikerna har alltid haft ett underligt balanserande mellan helig dårskap ("dårskapen i Kristus") och riktig dårskap, och det är på denna i sanning smala väg de största insatserna gjorts. Fundamentalisterna bland dem var inte sällan riktiga dårar, däremot de som tänkte och förstod att de tänkte symboliskt och famlande, behöll förståndet, och kunde fördjupa sin mystik (krävs bara lite ödmjukhet här, en viktig ingrediens i den heliga dårskapen). Var aposteln Paulus av den förra sorten? I min dröm, ja. Men jag tror inte han var sinnessjuk i verkligheten. Ingen är sinnessjuk bara för att hen är religiös. Den underliga mystik som frodats hos Ulf Ekman och Livets Ord är dock definitivt av den sjukliga sorten, deras kolosser är Bibeln och TV:n (med sina amerikanska, glättiga "Health and wealth"-TV-predikanter, i drömmen var det så, och det ligger ett korn av sanning i det). De har dock blivit sundare med tiden.
 
Men i alla religioner är det inte den hårt arbetande, underdåniga massan det är fel på, de är livgivarna, för det mesta (jag tänker då främst på bönderna och hantverkarna i gamla tider, ju "bättre" arbetarna fått det, desto svårare är det att finna livgivande egenskaper hos dem, i takt med industrialiseringen). Det är parasiterna, prästerskapet, som fördärvar religionen, det är ofta de som upprätthåller den sanna dårskapen; fundamentalismen. Mystiken är folkets religion (tänk på New Age, dagens nya folktro, en renässans för gamla tiders hedniska folktro), den faller folket i smaken, ty den är fri och livgivande som de själva är när de får leva utan herrar, och den ligger nära naturen och djuren, det de fattiga har mest gemensamt med. De stora mystikerna (ta t.ex. Franciskus av Assisi och Emanuel Swedenborg, två giganter) var sällan präster.
 
Askes är ett av mystikerns viktigaste kännetecken genom historien, och därför har hen ofta varit ogift, och lämpat sig dåligt för familjelivet. Men de bästa mystikernas askes har inte varit rigid och livsförnekande som vissa indiska fakirers, utan livgivande för både en själv och världen. De bästa har, som Paulus, förstått att det inte är det yttre celibatet som räknas, utan det inre, inre jungfrulighet, inre avskildhet och renhet. Celibat är ingen sport. Blir det till förälskelse, gift dig, säger Paulus, "det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå" (1 Kor. 7:9). Men behöver du ingen hustru, sök ingen hustru, bäst att vara förutan, så man inte frestas att hora med Babylons system. Så tror jag Paulus tänkte. Bevara kärnan: askesen. Det är att ha förståndet i behåll, allt annat leder till katolska prästers celibatlöften och alla perversiteter detta leder till. Fundamentalism. Ett celibat att skryta med kanske, men knappast mer.
 
Konklusion: Alla religiösa lever på sin religions mystiker, dessa är religionens livgivare. Men i händerna på fundamentalisterna blir även mystikernas läror till stela dogmer, som används till att förtrycka och dräpa liv. Mystikern Martin Luthers* upproriska reformation på 1500-talet blev i svenska maktmänniskors händer under samma sekel till ett förtryck utan like, där man fick dödsstraff om man gycklade med Gustav Vasas Bibel. Fundamentalistprästen har en märklig förmåga att förvandla allt hen vidrör (även diamanter) till aska och sopor.
 
 
*vars mystik ofta förtigits, men lyfts fram av Christian Braw i boken "Mystikens arv hos Martin Luther" (Artos 1999), som jag läste som kurslitteratur på Åbo Akademis teologiska fakultet. Luther var i mångt och mycket en livgivare och en religiös nyskapare, men blev allt mer borgerlig och förtryckande på äldre dar, såsom det brukar gå med upprorsmakare som får makten.

Staden - den yttersta rationaliteten eller den yttersta dårskapen? Och något om våra teologieprofessorer.

När man studerar stadslivet för första gången, och ser all den ofattbart avancerade teknologin, de nyaste bilarna och de gamla praktbyggnaderna, så skulle man kunna tro att detta är den yttersta rationaliteten, förnuftets fulländning.
 
Men skrapar man lite på ytan, ser man att det moderna stadslivet är något av det dummaste man kan göra mot livets helhet, naturen, något som sakta undergräver livsbetingelserna på jorden. Och någonstans i civilisationens dunkla källare lurar kärnvapnen. Den yttersta rationaliteten ter sig plötsligt som den yttersta dårskapen. 
 
Universiteten har samma problem. Mina teologiprofessorer på Åbo Akademi har läst hyllmeter efter hyllmeter med superavancerad toppforskning om Bibeln, Jesus, helgonen och profeterna, och håller invecklade föreläsningar om detta för sina studenter, men de missar det viktigaste; att följa profeterna och den mytiske Jesus i vår tid, och göra praktiskt motstånd mot vår tids Romarrike, den västerländska civilisationen. Studerar du professorerna med denna blick, prövar du deras liv mot Jesus´ och profeternas prövosten, då framstår de som moraliska krymplingar, moderna fariséer och upprätthållare av den förtryckande civilisationen, den som Jesus vände sig mot och bekämpade, enligt myten, "världen" enligt kristet språkbruk. Ja, då är all deras superintellektualism att likna vid prästernas tomma mässande i nästan tomma kyrkor, fulla av tomma fraser, medan världen går under utanför. Professorerna har förlorat kontakten med den basala verkligheten, med afrikabarns svält p.g.a. de vitas lyx, med den hemlöses nöd och med  kalhyggena i skogen. Inte sällan finner du dessa professorer allierade med konservativa, mer eller mindre fundamentalistiska kristna sammanhang som är ungefär lika förtryckande högerpolitiska som den kristna högern i USA (läs George W. Bush-kristendom). Det är den nivån många av dem är på globalt sett (särskilt i Amerika), och de konserverar de förtryckande krafterna i civilisationen. Deras Jesus är ofta mycket på Systemets sida, och liknar i sin förväntade återkomst inte sällan mer på George W. Bush och Ulf Ekman än på Johannes Döparen och Franciskus av Assisi. 

Något om den kristna fascismen. Något om ekofascism.

Är det inte underligt, man får ha nazistiska åsikter, vara nynazist, utan att behöva bli inspärrad för sina åsikter, medan man, om man har lite för s.k. "psykotiska" tankar, riskerar att bli tvångsvårdad på sluten avdelning på ett mentalsjukhus, och tvångsmedicinerad med obehagliga mediciner. Nazisterna är galna "på rätt sätt", medan de som går utanför den psykiska normen blir förföljd såsom under medeltidens häxjakter, oavsett hur fredlig och ofarlig för andra man är (om man är farlig för sig själv är ens privatsak, som ingen annan ska blanda sig i, tycker jag. Man har rätt till sin egen kropp och till sin egen död).
 
Man kan fråga sig; vem är mer farlig för sin omgivning, en nynazist eller en typisk "psykotisk" människa? Vem undergräver freden och demokratin mer? 
 
Det finns många som är fascister på rätt sätt, och många som sällan eller aldrig behöver vara rädd för att bli kallad för "fascister" av sina åsiktsmotståndare.  En sådan stor människogrupp är de kristna fundamen-talisterna, som ofta är ganska totalitära och fascistiska, utan att så många reagerar. Har du tänkt på hur fascistisk deras eskatologi ofta är? (Eskatologi betyder läran om de yttersta tingen, i de kristnas fall om Jesu återkomst, domedagen och världens slut). De tror ofta på att Jesus skall komma ner på skyarna med sina änglar och helgon, övervinna och dräpa Antikrist, sätta sig på en tron i Jerusalem och styra hela världen från denna position, som en totalitär diktator i världens största diktatur - den judiska staten, som ska spänna över hela världen. Ja, alla i världen måste då böja sig för honom, och de som inte gör det, utrotas och kastas i helvetet tillsammans med Satan och hans demoner, där de är dömda att plågas i en evighet. 
 
Kan man tro på värre saker än så, kan man undra. Detta är i teorin Hitlers och Mussolinis fascism många gånger förstärkt *. Hitler och Mussolini hade inga tankar på att erövra hela världen, så långt jag förstått, bara att upprätta stora imperier. De hade heller inga planer på att döma sina undersåtar till evig tortyr om de inte böjde sig för dem. Högst koncentrationsläger, vilket visserligen var illa nog, och kunde kännas som en evighet för många. Men ett bokstavligen evigt helvete, som räcker en oändligt lång tid, där det inte går att ta självmord, är mycket långt från detta. Och den vanliga uppfattningen bland fundamentalister, att största delen av mänskligheten går detta öde till mötes, är bara ännu ohyggligare, och gör att man undrar hur dessa människor kan ha en enda glad dag, allra minst glädjas över sin egen frälsning. Vilken egoistisk frälsning, säger jag bara.
 
Hur kan "Gentle Jesus meek and mild" som det heter i England, ha förvandlats till en sådan råbarkad tyrann som de kristna fundamentalisterna föreställer sig att han ska vara i sin återkomst? Han som uppmanade oss till att älska sina fiender och be för de som förföljer oss? Han som uppmanade alla att sluta härska och tjäna alla istället? Han som var Guds Lamm som offrade sig för världens frälsning på korset? Offrade sig till tortyrdöd för att frälsa alla från tortyr i helvetet? Han som vandrade hemlös och fattig omkring och botade de som plågades av sjukdomar? Nu blir han plötsligt den samvetslöse bödeln och diktatorn som ska regera över hela världen och se till att alla otrogna torteras evigt i helvetet, p.g.a. översättningsfel i Bibeln, där man tolkat det grekiska ord som översätts med evig (aionios), som innebärande ändlös tid, istället för "eonisk", "tidsålderlig", såsom den sanna betydelsen är. Många kristna fundamentalister har märkt detta, och slutat tro på det eviga helvetet, och istället omfamnat universalismen, tron på allas slutliga frälsning, vilket också var temat för denna blogg i början (därav bloggadressen). Den var min ståndpunkt innan jag blev ateist. 
 
Jag tycker det är befogat att säga att kejsaren är naken här, och kalla sakerna med deras rätta namn. Det finns en stark fascistisk tradition i kristendomen, en tro på den totalitära diktaturen med Jesus i spetsen, en tradition som de mer liberala kristna borde ha lagt märke till mer, och kritiserat mer. Nu är de liberala alltför slappa och tama, där de borde ryta till som lejon (tänk på ärkebiskop Antje Jackelén och ärkebiskop emeritus K.G.Hammar, jag har aldrig hört dem kritisera den kristna traditionens fascistiska drag, nämnt det med sitt rätta namn, vilket jag tror däremot biskop John Shelby Spong i Amerika har gjort till en viss grad). Det gäller inte bara fundamentalisterna, utan även de liberala, att religion alstrar andliga krymplingar, som jag nyss skrev om på bloggen. Hade ärkebiskoparna samarbetat/horat med nynazisterna i Sverige, t.ex. Nordiska Motståndsrörelsen (som fick sätta upp ett tält på Almedalsveckan, och som det debatterades mycket om), skulle det blivit ett ramaskri. Men det blir inget ramaskri av att ärkebiskoparna samarbetar/horar med kristet fundamentalistiska fascister. Vi är nämligen hemmablinda.  
 
Gör inte de kristna upp med sin fundamentalistiska traditions fascism, blir de grogrunder för totalitära rörelser i framtiden, jordmåner för att grymma diktaturer ska kunna växa fram även i västvärlden. Vi måste vara lika kritiska mot den kristna extremismen som vi är mot nynazister och islamistiska extremister. 
 
Jag ser den kristna fascismen så tydligt, eftersom jag själv varit en kristen fascist en gång (jag är uppvuxen i en fundamentalistiskt kristen familj), och jag känner därför igen den på långt håll när jag ser den, ja jag är allergisk mot den. Men den har även dykt upp i mitt eget tänkande i form av enstaka ekofascistiska åsikter, som jag visserligen ångrat och tagit avstånd från, men som vittnar om det stora inflytande som mitt förflutna som kristen fundamentalist har på mig. Jag hade ångest i två veckor när kommentaristen Leon påpekade att jag hyst ekofascistiska åsikter, så förtvivlad var jag över detta, så allergisk är jag mot fascism. Ja, hela den här bloggen drivs av en hängiven antifascism, en strävan efter att komma så långt bort från fascismen som bara möjligt. Därav min förtvivlan över att jag hyst ekofascistiska åsikter, vilket alltid ligger snubblande nära radikal miljöpolitik, och som vi därför måste vara extra på vår vakt för, om vi för en sådan politik. Detta harmonierar med min tro på att det är på gräsrotsnivå som världen kommer att räddas, om den någonsin gör det, inte genom politiken, som är alltför korrupt och kompromissande för att klara det. Vi måste själv ta tag i frågan, och kämpa underifrån, genom exemplets makt, inte genom auktoritärt styre. Staten och civilisationen måste nedmonteras, inte stärkas genom auktoritärt ledarskap. Detta senare bara stärker miljöförstöringen genom sina typiska satsningar på "grön teknik" istället för på att montera ner civilisationen och återvända till urfolkens livsstil. "Grön teknik" och "grön tillväxt" är alltför lite radikalt, och kommer inte att rädda världen, och brister även i solidaritet med tredje världens fattiga. Att återgå till urfolkens livsstil tror jag är det enda alternativ vi har. Och det kan bara ske underifrån, inte ovanifrån genom auktoritärt styre. 
 
 
* Väl att märka var Hitler troende kristen (närmare bestämt katolik), kristendomen passade bra med nazismen.  

Något om guden "Västerlänningarna"

Underligt, de kristna i västvärlden tror på en supervarelse, en allsmäktig gud, som de tror övergav sin gudom och blev människa för att frälsa världen, och själv kan de inte tänka sig att följa deras guds exempel, och överge sin mycket ringare gudom - deras västerländska, "gudalika" levnadsstandard, för att rädda själva naturen från undergång, för att inte tala om att rädda de otaliga afrikanska barn som svälter till döds varje år. Västvärldens kristna har tagit efter den gammaltestamentliga, fascistiska guden Jahve, av den nytestamentliga, mycket mer barmhärtige guden Jesus ser man ringa spår hos dem. Hade de tagit efter honom, hade nog världen sett mycket annorlunda ut (de kristna består av 2,4 miljarder människor, många i väst). Men västvärldens kristna fortsätter att leva tryggt i sin tillrövade "himmel", till stor del okänsliga för ropen från helvetet, precis som Jahve, som lär döma majoriteten av mänskligheten dit. Ja, majoriteten av mänskligheten lever ett tungt liv, dömda dit av den gud som heter "Västerlänningarna", inte minst den fundamentalistiska kristna högern, särskilt i USA. Ja, numera lever inte bara tredje världen ett tungt liv fyllt av slit och mödor, utan även många icke-mänskliga arter får finna sig i att vara bland de som dömts till helvetet av guden "Västerlänningarna" (många arter utrotas varje dag, p.g.a. människan, medan många andra lever på randen till utrotning), i sanning en fascistisk gud, lik Jahve. 
 
Västerlänningarna förstår inte att det är deras "gudalika" livsstil som mycket är orsaken till andras helvete (detta beror på entropilagen. Minskar man entropin på ett ställe, ökar man den på ett annat ställe). Så odlar och exporterar t.ex. Kenya över en tredjedel av Europas snittblommor. Tänk om de hade kunnat odla mat istället för blommor, och mättat Afrikas hungriga med det. Detta samma gäller för en mängd andra av tredje världens lyxiga exportvaror, såsom tobak, kaffe, te, kakao och socker. På all den mark som dessa onödiga lyxvaror produceras på, hade det kunnat odlas mat till de svältande. Ser ni nu en av orsakerna till att nästan 800 miljoner människor svälter? Andra svälter bl.a. för att vi västerlänningar ska få våra lyxvaror, och leva som gudar. Är inte detta mycket omoraliskt och himmelskriande orättvist? Att vi frånrövar tredje världens befolkning deras odlingsmark, gör inte bara att de svälter, utan det gör dem även till de rikas slavar, genom nykolonialism, så att de hindras från att bli självförsörjande, självständiga och fria.  
 
Härmed bojkottar jag kaffe, te, kakao/choklad och socker från tredje världen, och även kokosnötter och bananer. Gör det ni också. Och det är inte bara på grund av de fattigas svält som jag gör detta, utan även för att dessa varor fraktas över halva jordklotet, och bidrar med sina koldioxidutsläpp till klimatförändringarna. 
 
Det här kan tyckas vara en småsak, men världsproblemen består av miljarder småsaker. Det är för att västerlänningarna inte är trogna i det lilla, som vi har så stora problem i världen. 

George Bush (den äldre):"Den amerikanska livsstilen är inte förhandlingsbar"

George Bush (den äldre) hävdade på klimatkonferensen i Rio 1992 att; ”Den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar”.
 
Alltså, den amerikanska lyxlivsstilen ska upprätthållas till vilket pris som helst, även om det betyder naturförstörelse, klimatförändringar, krig om olja i mellanöstern (tänk irakkriget), ett berg av statsskulder, påskyndad oljetopp och en annalkande kollaps.
 
Detta sade president George Bush (den äldre), en konservativ kristen, som ansåg sig tillhöra jordens moraliska elit, Guds utvalda folk. 
 
En sådan inställning är så omoralisk att man kan baxna. Inte mycket omsorg om de fattiga och kommande generationer där. 
 
Man måste nästan vara konservativt religiös för att kunna komma med sådan bullshit. 

Kristendomens antropocentriska "tjänande av varann" och dess följder

I boken "Den protestantiska etiken och kapitalismens anda" från 1905 argumenterar Max Weber för att rötterna till kapitalismen står att finna i den kristna, protestantiska, och särskilt i den kalvinistiska arbetsetiken, där det t.ex var ett tecken på att man var utvald till frälsning om man lyckades bra i affärslivet.
 
I samma anda skulle jag påstå att rötterna till industrialismen står att finna i den kristna arbetsetiken, särskilt i läran om att vi ska "tjäna varann". Vi ska tjäna människan, så att människan får det bara bättre och bättre, därav alla uppfinningar som ledde till industrialismen. I himlen är alla änglar upptagna med att tjäna varann (så enligt t.ex. Swedenborg), och därför ska vi på jorden också tjäna varann.
 
Det som slår mig i denna arbetsetik är att den är oerhört antropocentrisk (människocentrerad). Det hymlas inte med att det är människan som ska tjänas. Vi ska tjäna varann, alltså våra medmänniskor. Kristendomen betonar aldrig att det främst är livet som ska tjänas, helheten, alla varelser. Den påstår visserligen att man ska tjäna Gud, men var står det i bibeln och de kristna skrifterna att naturen ska tjänas, att djuren och växterna även ska tjänas? Det är oerhört sällsynt, jag har aldrig påträffat det.
 
Att det var människan som skulle tjänas, inte naturen och djuren, var en självklarhet ända sedan antiken, men först i industrialismens början tog detta synsätt ett stort skutt framåt. Då blev det för första gången tydligt att det var människan som skulle tjänas på bekostnad av naturen och djuren. Detta drag hos kristendomen blev bara starkare och starkare, och nu ser vi följderna av det i form av miljöförstörelse, klimatförändringar och vidriga djurfabriker. Först nu blir det antropocentriska draget i den kristna arbetsetiken tydligt, när vi ser följderna av det.
 
Kristendomen har fått oss att alltid fråga "Vad vill människan"?, och skyndat att uppfylla denna vilja. Den har aldrig frågat "Vad vill naturen?", "Vad vill djuren och växterna?", och försökt uppfylla deras vilja. Detta finns liksom inte inbakat i kristendomen och bibeln. Hade vi frågat oss detta, hade aldrig industrialismen och djurfabrikerna uppstått. Jag minns t.ex. en bild från sjuttonhundratalet i en encyklopedi från samma tid, som visade en maskin som drevs av hästar, som gick runt i ring kring maskinen, med skygglappar för ögonen. De gick monotont runt och runt i ring kring maskinen, och drev den. När jag såg bilden blev jag mycket förbannad, civilisationens väsen liksom avslöjades för mitt inre, och jag önskade att den skulle kollapsa, att domedagen skulle komma över den.
 
Det är till sånt som kristendomens arbetsetik egentligen uppmanar. Allt ska tjäna människan, oavsett följderna för naturen och djuren. Det är så man vill spy.
 
Nu får vi skörda vad vi sått. Vi får ta konsekvenserna av kristendomens människoförhärligande (kanske en följd av att dess gud, Jesus, är en människa?).
 
För att få en balans i denna gigantiska obalans mellan tjänande av människan och tjänande av naturen/ djuren/växterna, måste vi kanske mer tjäna naturen/djuren/växterna än vi tjänar människan. Kanske det blir såsom T.C.Boyle säger, att den som verkligen vill bry sig om naturen blir människornas fiende. Man kan inte göda civilisationen utan att komma i konflikt med naturen, och man kan inte göda naturen utan att komma i konflikt med civilisationen. Dessa två sfärer står i diametral motsats till varann.
 
Frågar vi oss "Vad vill djuren och växterna", då kommer vi kanske (till sist) på att de inte vill vara i fångenskap, i sterila utrymmen, utan vill vara fria i den vilda naturen, såsom de var skapade, evolverade, att vara. Frågar vi mullen vad den vill, får vi kanske till svar att den vill ha skog växande på sig (den vill inte utarmas av det konventionella jordbruket), såsom all mull får som lämnas i fred att förvildas. Skulle vi uppfylla denna mullens vilja, ja då får vi lov att avveckla civilisationen.
 
Skall vi sluta tjäna civilisationen, och börja tjäna livet som helhet, naturen, ja då är kanske det första vi bör göra, att sluta jobba. Sluta tjäna dessa giftiga pengar som har förgiftat hela vår tillvaro. Det är det jag själv har gjort. Sluta tjäna detta döds- och fångenskapsmaskineri, och lämna livet i fred att göra det det själv vill.  Kanske det krävs lite lathet, helt enkelt. Och askes, askes framför allt. Ett hemlöst liv, att sova i hyddor och tält i skogen, så man slipper betala hyra till civilisationen, passar bra in på detta.
 
Med lathet menar jag inte att man inte ska göra någonting alls. Jag uppmuntrar kraftigt ideellt, volontärt arbete. Där får man gärna ge sitt allt. Men man får gärna vara lat när det gäller löneslaveri. Jag uppmuntrar volontärt arbete som på något sätt motarbetar civilisationen, saboterar civilisationen. Överhuvudtaget att arbeta gratis saboterar vår ekonomi som bygger på löneslaveri. Och då betalar man inte heller skatt till vårt förtryckande statsapparat, som använder pengarna till förtryckande ting som skolor och militär. Jag förordar pengarnas avskaffande och införande av gåvoekonomi, såsom vi hade det i det urgamla bondesamhället, då alla var självförsörjande. Det fungerar bara i småskaliga bystrukturer, alltså måste vi avveckla civilisationen som sådan.

Religionen har stor del i den ekologiska krisen

De civiliserade människorna har trott så mycket på andevärlden att de lever som om världen vore en andevärld (särskilt i Amerika), utan gränser och utan fattiga, ja utan någon fysisk natur som kan lida och skövlas. Jag tror religionen har stor del i den ekologiska krisen, med sin tro på att Gud och Jesus ska komma och ordna upp i det som vi förstört (detta är oerhört infantilt!). Och en stor bov är även religionernas föreställning om att människan får lov att vara herre över naturen och de andra djuren, och behandla dem och utnyttja dem enligt eget förgottbefinnande, så att de tjänar människan. Naturen är bara en död resurs i deras föreställningsvärld, något att exploatera och utnyttja, inte ett levande väsen (Gaia) som kan lida av att bli skövlad.
 
Religiösa människor försvarar sig ofta med tanken på att människan är en förvaltare av naturen och djuren. Men detta passar tyvärr som hand i handske med civilisationen, ja kapitalismen i synnerhet. Den idén går inte till roten av problemet, som är människans canceraktiga hybris, som tillåter henne att häva sig över naturen och djuren, och skövla och utnyttja dessa. Så länge människan har en sådan syn på sig själv, kommer hon att försvara sina brott mot djur och natur, vilket även dessa religiösa människor som anser sig bara vara förvaltare av naturen, i praktiken gör. De uppmuntrar ju ofta civilisationen och kapitalismen, inte minst de som tar sin religion på allvar, dvs. fundamentalisterna. 

Tidigare inlägg
RSS 2.0