Industrialismen - resultatet av protestantismens förkastande av helgonfromheten?

Industrialismen föddes i England i mitten av 1700-talet, efter 200 års protestantiskt (anglikanskt *) styre. Kanske var industrialismen protestantismens konsekvens, precis som sociologen Max Weber menade att kapitalismen möjliggjordes av protestantismens etik? Var det en konsekvens av att protestantismen förkastat helgonidealet? Inte bara helgonkulten, utan själva den katolska helgonfromheten förkastades (inte helt, men i centrala avseenden), ty nu kunde man komma till himlen utan goda gärningar, genom rättfärdiggörelsen av tro allena. Protestantismen har inte många riktiga helgon och heliga dårar i sina protestantiska kyrkohistorier (katolska och ortodoxa kyrkan översvämmas av sådana). Dom har såklart funnits (tänk bara på George Fox, Sadhu Sundar Singh och David Petander), men de flesta har inte räknats med, och de som räknas kallas inte helgon, p.g.a. föraktet för katolsk helgonfromhet, som ansetts som "gärningsfrälsning", självrättfärdighet. Detta har sina konsekvenser. Nu stävjades inte längre girigheten och förslavandet av varelser av några helgon, några Franciskusar som kom och störde den fina självbilden (Franciskus av Assisi hade nog känt vämjelse inför industrialismen, hade han levt under dess tid, han hade förkastat den på det kraftigaste), utan Babylon fick fria tyglar. Och Luthers tvåregementslära, att man skiljde mellan andligt och världsligt, lade ved på den elden. Kanske även förslavandet av afrikanerna har en del av sina rötter i protestantismen? Slavhandeln med afrikanerna föddes ju främst i det protestantiska London, utan större protester från den anglikanska statskyrkan. "The Anglican church, was directly involved in slavery", skriver professor James Walvin i denna akademiska uppsats 2008.
 
Om du har studerat helgonlegenderna, så har du nog märkt att deras livsstil var rena motsatsen till industrialismens livsstil, särskilt ser man detta hos de heliga dårarna (många heliga dårar finns representerade bland helgonen). Du ser dem bo i öknen, i skogar i eremithyddor och grottor, i kloster nära naturen, och du finner dem alltid förkasta "världen", dvs. den fallna mänsklighetens "civilisation", "Babylon". Dom lämnar alltid denna, och lever helt för Gud och paradiset. Förstås finns det babyloniska katolska "helgon" som Thomas av Aquino och Ignatius av Loyola (en inkvisitionens hantlangare), men även där finner du samma strävan, i alla fall, som hos de äkta helgonen. Dessa två skulle nog inte heller ha gillat industrialismen, som är girigheten och slavdriften satt i system.
 
Men varför förkastade inte John Wesley och metodismen industrialismen (de gillade inte många av industrialismens konsekvenser, såsom social utslagning och slaveri, men de förkastade aldrig den själv såsom ludditerna gjorde, vad jag vet), de var med om dess födelse, mitt i dess epicentrum! Det var nog för att helgonidealet i centrala delar hade förkastats av reformatorerna. Dessa senare har med detta gjort större skada än vi kanske anar, och Luther t.o.m. förföljde "kättare" och "svärmare" efter att han etablerat sig i samhället, var t.ex. med och kväste Thomas Müntzers bondeuppror, brutalt, med våld (se artikel om detta här), lierande sig med maktens män, Babylon. Detta samma mönster har sedan ständigt upprepats i de protestantiska länderna, och dagens andliga rebeller plågas inte sällan i psykiatriska fängelser. Inte få av dessa är heliga dårar i vardande, vars heliga dårskap kväses i sin linda, när den ska försöka treva sig fram till ljuset, i all sin ringhet, med en massa snedsteg förstås, såsom personer bland urfolken föds fram till att bli schamaner. Men de tillåts inte detta, på brutala sätt.
 
Värt at betänka är att vårt vackraste svenska lutherska helgon, "vandrarprästen" David Petander blev kraftigt motarbetad bl.a. eftersom man menade att han förkunnade "gärningsfrälsning". Det var en av skälen till att han misslyckades i sin mission, så att det aldrig blev den väckelse han hade hoppats på. Och denna anklagelse mot Petander härstammar ytterst från det protestantiska förkastandet av centrala delar av helgonfromheten.
 
Är det dags att återupprätta helgonidealet, tillsammans med Peter Halldorf, Martin Lönnebo & co? Vi måste göra det om vi ska ha en chans att vända utvecklingen, ty den pekar käpprakt åt helvete, just p.g.a. industrialismen.
 
 
* Anglikanismen är visserligen en korsning av katolska kyrkan och protestantismen, och det är omdebatterat om man kan kalla den protestantisk, men jag väljer att kalla den det eftersom den uppstod genom en reformation inspirerad av de protestantiska reformatorerna, där banden klipptes till påven.

Klagotraditionen i mysrummet på teologiska fakulteten i Åbo

Nu ska ni höra något lustigt. 
 
När jag studerade teologi i Åbo, vid teologiska fakulteten där (jag studerade i två och ett halvt år), hade vi ett kafferum för teologiestuderandena, som kallades "mysrummet" (de har ett sånt ännu idag). Jag skulle snarare kalla rummet för "klagomuren", för där satt man och klagade över hur tungt det var med grekiskan och hebreiskan och det ena med det andra, men mest satt man och pratade smörja och vilade sig från allt. 
 
Men klagandet över grekiskan och hebreiskan och annat tungt inom studierna har nästan blivit tradition för Åbo Akademis teologiska studenter, det har liksom skapats en slags typiskt mysrumsmanér, en ton som är typisk för mysrummet. 
 
Men aldrig har jag hört någon säga att det är något som är fel med teologiska fakultetet, att de tunga studierna liknar mentalt slaveri, att det är fel att pliktläsa för att göra karriär i Babylon, utan läsandet ska vara en lust som man gör för att komma vidare i sin andliga utveckling. 
 
Inte ett knyst om sådant. Det verkar som om dessa tankar aldrig flugit in i teologiestudenternas skallar. 
 
Men jag lämnade studerna på hälft, bl.a. annat för att jag upplevde att de dräpte min naturliga läslust. Jag började förknippa böcker med plikt och måsten och träldom, istället för de djupa lustupplevelser jag hade haft med böcker i min barndom och tidiga ungdom. Och det förhållandet till böcker kom också tillbaka efter att jag slutat med studierna, och nu är det återställt sedan många år. Fast så djup lust till böcker som jag hade i barndomen kommer jag väl aldrig mer att få. 

En andlig ateists syn på vad de troendes gudsupplevelser egentligen är

Vad är det som händer när en troende kristen "känner Guds närvaro"? Är det bara frågan om illusioner och fantasier, att man bara fantiserar om Guds närvaro ungefär som man i barndomen hade sina snuttefiltar?
 
Jag tror det är långt mer komplicerat och mysteriöst än så. I mystika upplevelser har Guds närvaro varit överväldigande, och ofattbart verklig. Jag tänker t.ex. på nära döden-upplevelser.
 
Som ateist tror jag att den personlige Guden är en illusion. Upplevelsen av den personlige Gudens närvaro är en illusion. Men den är inte bara det, den är bara delvis en illusion. Den är också en upplevelse av något som faktiskt finns; det heliga. Tillvaron är helig, är gudomlig. Men den yttersta verkligheten kan liksom inte uppfattas i annat än myter, den kommunicerar med oss i myter, och det vanliga är att det mytiska språk som den yttersta verkligheten talar till oss med, uppfattas bokstavligen. Det är detta som är det illusionära med gudsupplevelserna, att man inte förstår att de förekommer i en mytisk verklighet.
 
Men myter är inte nödvändigtvis bara lögn och förbannad dikt. Den personlige Guden är en myt, men vad gömmer sig där bakom? Ja, jag skulle säga "Paradiset". Paradiset finns, det gudomliga finns, jag har sett det i Naturen, jag har känt det inom mig själv. Man kan känna Paradisets närvaro i tillvaron, i mystika upplevelser med naturen och djuren. Och i min mikrolivsfilosofi menar jag att det som de troende talar om som den personlige Guden, egentligen är tillvarons, ja naturens innersta, atomernas kosmiska community, och atomernas andevärld, som är paradisisk. Jag har skrivit ett inlägg tidigare om atomerna som Gud, här.
 
Men det är som om att när vi ska uppleva det heliga, kan vi det bara genom att fantasi och verklighet blandar sig, genom att det mytiska blandas med det reella. Kan t.ex. änglar i andevärldsuppenbarelser vara mytiskt upplevda mikrovarelser i vår hjärna? Vi projicerar vår hjärnas mikrovarelser, som talar till oss genom det undermedvetna, på en synbarligen "objektiv" andevärld. Så kan det också vara med "Gud", vi projicerar ut "henom", men vi har "henom" egentligen inom oss själva, som atomerna inom oss själva. Precis som Jesus sade i Lukas 17:20-21; "Och då han blev tillfrågad av fariséerna när Guds rike skulle komma, svarade han dem och sade: »Guds rike kommer icke på sådant sätt att det kan förnimmas med ögonen, ej heller skall man kunna säga: 'Se här är det', eller: 'Där är det.'  Ty se, Guds rike är invärtes i eder
 
Så är det också med "Gud". Vi kan inte fånga "henom" eller säga "här är hen", "detta är hen", vi kan inte kodifiera "hens" budskap, ty "hen" bor i varje människas innersta som den personens atomer, och "hen" förmedlar sig till oss enbart genom varje människas egen föreställningsvärld, hennes mytiska fantasivärld. "Hen" kan inte förmedla sig till oss "objektivt", utan enbart genom specifika människor, med deras specifika föreställningsvärld. Ty atomerna finns inte där "objektivt", "där ute", utan bara inkarnerade i olika varelser. "Gud" är alltid inkarnerad, och en andevärld "där ute" finns inte, den är den största och lurigaste illusionen av alla.  
 
Men detta bör varje ateist betänka; upplevelsen av det gudomliga, det heliga, är ett empiriskt faktum genom historien, och det måste vi på något sätt bearbeta i vår filosofi (upplevelser av mirakulösa helanden, märkliga bönesvar och gudomlig ledning är också empiriska faktum, åtminstone i människors erfarenhet). Och inte bara det; vår filosofi förstörs moraliskt om vi inte erkänner det heligas verklighet, att tillvaron, naturen är helig. Vi kommer alltså inte så lätt förbi frågan om "Gud", utan vi måste gå på djupet i frågan, och fråga oss hur vi ska tolka det heliga.

Den västerländska civilisationen är framsprungen ur kristendomen

Den västerländska civilisation som har förstört den här planeten, är faktiskt framsprungen ur kristendomen, ur en kristen enhetskultur i väst. Och denna civilisation har fortfarande de centrala delarna av sitt kristna ursprung kvar, det är bara det att den är så historielös att den inte ser dessa förbindelser. Den är en fadermördare från början till slut.
 
Detta borde stämma varje kristen till eftertanke och besinning.

En kort sammanfattning av Bibeln

En kort sammanfattning av Bibeln:
 
Först en lång historia av rasism, slavhandel och slaveri, speciesism, kolonialism, krig och folkmord, djurförtryck, djuroffer och människooffer, sadism, patriarkalism, sexism, fundamentalism, nationalism och högerextremism, sedan alldeles i slutet, ooops!, vi hade visst fel gudsbild, det är Jesus som visar vem Gud är, inte Mose, men vi lappar väl snabbt ihop det hela och får de två, Jesus och Mose, att passa ihop på något sätt, ty annars faller hela vår religion till marken och vi tvingas omvärdera och förkasta nästan alla våra heliga skrifter.

Vi måste slå vakt om naturens helighet gentemot fundamentalisterna

Vi måste slå vakt om naturens helighet gentemot fundamentalisternas (vare sig religiösa eller vetenskapliga) angrepp på den, med påståenden som att vi har arvsynd och att Gud till sist skall förstöra och bränna upp jorden, efter Tusenårsrikets slut, eller att allt liv i kosmos dör i den kosmiska värmedöden om ett antal miljarder år. Ja mot deras anklagelse av det naturliga, djuriska livet som syndigt, oanständigt och hedniskt, värd den eviga fördömelsen eller psykiatrisk tvångsvård. Om de har rätt, då är vi alla evigt förlorade, ty vi tillhör alla naturen och skall förbli hos henne i evighet.
 
Religiösa fundamentalister och vetenskapsfundamentalister har detta gemensamt; de verkar hata naturen och det naturliga, vilda livet, i praktiken. 

Andevärlden går inte att systematisera, den är vild och fri

Livet trivs bäst i frihet. När vi vill kontrollera det och äga det, dör det och förtvinar det, gäckar oss så vi aldrig får det vi vill ha och aldrig blir helt tillfreds. Detta gäller också den mest levande delen av tillvaron, andevärlden, dvs. "livskällan", "livsfloden", ja särskilt den. Alltid när vi gör dess uppenbarelser till system som alla måste följa, dräper vi den och den undflyr oss, gäckar oss. Det är som om den leker katt och råtta med oss, där den är råttan. Den ilar iväg när vi jagar den, och vågar sig fram när vi sover. Det är därför vi vanligtvis, i vardagen, ofta kommer närmast den när vi sover, i drömmen, och längst bort från den i våra böner och predikningar i kyrkorna, där man gjort det till dygd att fånga och kontrollera andevärlden. Men andevärlden tillhör den vilda naturen, inte civilisationen, och den vissnar som en blomma i kyrkornas vas. Därför finns det så lite andligt liv i kyrkorna, utan livet söker sig nya kanaler, blommar fram i sådant som miljörörelsen och hippierörelsen, där man är mindre benägen till kontroll. Men även där ser man stela strukturer växa fram som gör att man inte går vidare, inte går djupare. 
 
En av andevärldens gäckande, levande, okontrollerbara egenskaper (o hur ljuvt att det är så, så att kyrkan aldrig får patenten på den!) är att den för oss människor (jag vet inte hur det är för djuren och mikrolivet) alltid är en mytologisk värld, unik för varje kultur, ja kanske även för varje människa. Och den står aldrig still, utan förändras allteftersom mytologin förändras (idag har många andevärldar UFO-varelser i sig, vår tids nya mytologi). Det är därför det bara blir döda dogmer, andliga fängelsen, när man försöker göra system av andevärlden, dvs. sekter och religioner (som jag är djupt emot, hoppas jag aldrig blir en sektledare och att min filosofi aldrig slutar sitt liv som dogmer). Urfolken har inga sekter, där lever man i naturlig symbios med andevärlden genom schamanerna, och de missionerar inte, utan har istället lätt för att inkorporera element från andra religioner, t.ex. kristendomen, i sin andlighet, se t.ex. Santo Daime-rörelsen, samt boken "Vinden är min mor. En indiansk schamans liv och lära" av  Bear Heart (svensk upplaga från 1997). New Age har också lite av denna karaktär, men så liknar också dess andlighet på urfolkens andlighet. Vad andevärlden egentligen är, kanske vi aldrig får veta på denna sidan floden, lika lite som vi kanske någonsin kommer att kunna lista ut precis vad en hund vill säga varje gång den skäller, eller vad en fågel vill säga varje gång den kvittrar. Andevärlden är naturens viskningar i hjärtat, naturens vilda röst.  

Kerubteologi del 3: Om översättningen av det grekiska ordet "zoon" och om urfolks förhållande till djur

Jag har tidigare här på bloggen hävdat att Uppenbarelsebokens fjärde och femte kapitel är Bibelns centrum. Jag skulle vilja gå vidare och säga att beskrivningen av Guds tron är dessa kapitels centrum. Men tronen har vad kanske många fundamentalister inte vill ha där; djur. Fem djur upptar tronen och bär upp Jahve. Fyra djurliknande keruber och ett slaktat Lamm. Gud kan man inte se, även om hans framträdande beskrivs med hjälp av ädelstenar. Men de man kan se, det är djur.
 
Djur, som har varit så förtryckta i civilisationen! Här häpnar man och förundras över Bibelns radikalitet. Djur får den mest upphöjda position som är möjlig att få som skapad varelse, de som bär upp Jahves tron. Och Guds inkarnation på jorden är ett Lamm, en mänsklig varelse som blivit ett med Gamla Testamentets offerlamm.
 
Varför har detta inte fått en mer framträdande plats i kristen teologi? Djuren borde skattas mycket högt p.g.a. detta! Men det finns en orsak. Och det är att man skamligt dolt vad de fyra keruberna är för slags varelser genom att inte kalla dem djur, utan "levande varelser" (Nya Levande Bibeln), "varelser" (Bibel 2000 och Svenska Folkbibeln) eller "väsenden" (1917 års övers.) *. Detta trots att det grekiska ordet som översätts med dessa döljande ord är "zoon", och detta ord har använts för ordet djur på grekiska ända in i vår tid, vårt "zoo" kommer från det ordet, och "zoologi" betyder "läran om djur". På alla andra ställen i Nya Testamentet förutom Uppenbarelseboken i Bibeln brukar alla biblar översätta "zoon" med djur (se här), men inte just när det gäller keruberna i Uppenbarelseboken? Varför? (man ser ju av kerubernas utseende att de är djur!) Jo, kyrkan ser ner på djuren, de passar inte som uppbärare av Jahves tron. Den vill inte heller beblanda sig med hedendomen, som ofta har djurgudar och gudar som är hälften djur och hälften människor. Kyrkan kallar inte keruberna för djur, men när Antikrist/Babylon ska kallas något, då kallas han "vilddjuret" istället för "odjuret" - det senare är en sannare översättning! Dubbel skändning av djuren! Helt upp och ner! När Bibeln upphöjer djuren, skändar kyrkan dem genom att kalla dem för något annat än djur, och när Bibeln vill skända Babylon och Antikrist och kalla dem "odjuret", då kallar kyrkan dem för "vilddjuret" istället för odjuret (odjuret är ett o-djur, ett icke-djur), något som skändar de vilda djuren i skogen något ofantligt! Något är riktigt ruttet här.
 
Det heligaste stället i Bibeln, Bibelns centrum, är skändat och förvrängt genom förakt för naturen, Guds ljuva skapelse. Tänk hur mycket djurplågeri som skulle ha förhindrats om kyrkan skrivit "djur" istället för "väsende" och "varelse" (och kallat Antikrist/Babylon för odjuret istället för vilddjuret). Och om kyrkan hade sagt med N.P. Wetterlund att det bor en sådan där tronkerub i varje djurs innersta, en varelse som bär upp Guds tron.
 
Ja, kanske kyrkan inte hade föraktat människans djurnatur så djupt som den gjort, om det inte var för dessa översättningstabbar. Föraktat den med celibat och naturvidrig självplågeriasketism. Ty en av dessa kerubdjur var ju en människa. Även vi bär på en kerub i vårt innersta. Innerst inne är vi paradisiska djur, bakom fasaden av civilisation, men detta är tydligen något att skämmas över.
 
Det är underligt att jämföra detta kyrkans förakt för djur, som genomträngt hela civilisationen, även många ateister, (och som gör att vi kan plåga minkar genom att hålla dem i små burar på livstid), med urfolkens och schamanernas syn på djur. Faktum är att indianer i Nordamerika har örn- och buffeldanser där de försätter sig trance för att bli ett med de djur vars djurhamnar de dansar i. Och schamaner har totemdjur, kraftdjur, som är djurandar från andevärlden som de har som sina guider och hjälpandar bl.a. i botandet och för sina resor i andevärlden. De har även djurgudar.
 
Men detta förhållande till djur rimmar med hela urfolkslivsstilen, där man vördar djuren och uppkallar sina barn efter dem, som t.ex. "Bear heart" och "Hjortfot", där man offrar till djurens andar och djurgudarna för att blidka dom när man har jagat och dödat ett djur, ja där djuren anses ha andar som lever vidare efter döden. Kyrkan har istället genom historien ofta förklarat att djuren inte ens har själar, än mindre andar som lever vidare efter döden. En katolsk präst sade till mig i Spanien 2011 att "Djuren är inte personer" när jag försökte få honom att hjälpa mig att stoppa djurplågeri i byn Orgiva i Spanien. I mina öron lät det som hädelse. Filosofen René Descartes på 1600-talet hädade också, han sade att djuren var själlösa maskiner som varken kunde tänka eller lida (se Wikipedia-artikel om detta här). Och hans åsikter här har haft oerhört stort inflytande på inställningen till djuren. Och han räknas som en stor filosof som alla filosofer pratar om!
 
Ju längre tillbaka man går i historien, desto vanligare var djurgudar och djuränglar, i alla religioner, även kristendomen, och att keruberna har en så framträdande plats i Bibeln kommer väl av att den är en så gammal religion, att djuren "hunnit komma med", så att säga, innan den andliga döden satte in. Idag har de kristnas änglar vingar; fågelmänniskor, en avlägsen klang av djuränglarna, keruberna, som hade sex vingar, mer lika insekter med två par vingar än fåglar.
 
Ja, jag föreställer mig liksom att de änglar som stöter i basunen (likt änglarna i Uppenbarelseboken) i vår tids apokalyps är insektänglar, tänk på vad tidningarna skrivit om insektdöden, och vilka domedagsstämningar det har väckt (se vad jag skrivit om detta här).
 
Ja, i fängelset i Serbien var det små insekter som fungerade som änglar som väckte mig och de andra fångarna i cellen symboliskt med "basunstötar". Mycket av min kerubteologi föddes där och då, bl.a. min teologi kring översättningen av "zoon".
 
* Den gamla King James bibeln på engelska, översätter dock "zoon" i Upp. kap. 4 med "beast", men de flesta andra engelska översättningarna har inte "djur" där, inte ens så bokstavstrogna översättningar som "Youngs literal translation".

Naturens återkomst i religionshistorien

Spiritismens framväxt i Sverige och världen i mitten av och i slutet av 1800-talet, sammanföll med frikyrkornas uppkomst. 1854 bildades den första svenska församlingen inom baptismen, Sveriges första frikyrka. Det var bara några år efter spiritismens uppkomst 1848 i Amerika, genom systrarna Fox. Är detta en tillfällighet? Nej, ty med frikyrkorna kom religionsfriheten. Och då fick hedendomen livsluft igen, på köpet. Spiritismen är i själva verket en återupplivning av gamla hedniska, schamanska praktiker, om än i en ny form. Det ser man snabbt när man jämför den och schamanismen. Ja, hela New Age-rörelsen, som ytterst har sina rötter i spiritismen och den lite senare teosofin, är i själva verket en återupplivning av den gamla förciviliserade hedendomen och schamanismen (inte bara New Age-grenen modern asatro som ingår i nyhedendomen). Det var obevekligt att detta skulle hända, ty hedendomen hade levt i hemlighet bland "kloka gummor" och "häxor", som vissa av dom kallades, under katolska och lutherska kyrkans tyranniska skräckvälde. När detta välde mjuknade, kom hedendomen till ytan igen, och den har blivit allt starkare sedan dess, ända in i vår tid. Sekulariseringen kan ses som en återgång till hedendom, men utan dess religiösa föreställningar. New Age-rörelsen är bara sekulariseringens andra sida, religion sådan den blir när den utövas i frihet, i eklekticism och myndighet. Liberalteologin är detta fenomen inom kyrkans egna väggar, en sorts New Age-lutherdom (tänk på Lennart Koskinen, t.ex.).
 
New Age är en slags hednisk naturreligion i sin kärna, och med den, samt med den kyrkliga ekoteologin, har naturen börjat göra sin comeback i civilisationens andlighet, och detta är bara början. Mycket har hänt på bara 150 år, och mer är att vänta. En tung börda håller på att lyftas av, det kyrkliga förtrycket av den naturliga, frihetliga andligheten, obunden av stela dogmer och kyrkolagar som hela landet måste följa, och detta avlyftande av bördan har ännu inte fullbordats, långt därifrån, ty civilisationen förtrycker oss än, förtrycker naturen än. Men den "naturens återkomst" som jag siar om har en mycket lång historia, som ännu är i sin linda.

De kristna fundamentalisterna håller sitt inre i fångenskap och slaveri

Varför pratar de kristna fundamentalisterna så mycket om att kriga mot demoner och satan och förneka sig själv och döda sitt "kött" (därmed menas den "syndiga naturen"). Vårt innersta inre är ju gott, härstammar från naturens paradis! Man behöver därför inte förneka sig själv, utan istället släppa fram sitt innersta och bli verkligen sig själv. Men är det detta innersta själv som de kristna fundamentalisterna räds, och som de försöker döda och förneka och kriga mot hela tiden? För att det påminner för mycket om djuren, som de anser som något "lågt" och nästan snuskigt, något underlägset människan, som är "skapelsens krona" enligt dem?
 
Är kanske alla tvivlande tankar som uppstiger ur vår hjärnas intelligenta atomer och celler, demoner och satan och köttet för de kristna fundamentalisterna? De har ju byggt sig en tankeborg som står där, färdig, till synes perfekt. Nåde den atom eller cell eller människa som vågar störa denna borg.
 
Då de kristna fundamentalisterna håller naturen, djuren och tredje världen i slaveri och fångenskap, genom domesticering och kolonialism, är det väl inte så konstigt att de håller sitt inre också i slaveri och fångenskap, och räds allt som hotar deras maktställning som herre och gud. De sätter munkavle på atomerna och cellerna. Dessa får snällt lyda dem och tjäna deras tankeborg, vilket de också gör, motvilligt.  
 
Den som återknutit sina band till naturen, är ett med sig själv, och krigar inte längre mot sitt inre. Det har jag fått erfara, jag slutade kriga och döda "köttet" när jag gick ut ur Smiths Vänner, och jag har inte blivit ond av det. Jag gör fortfarande fel, men jag är ett med mitt innersta, och med mina atomer och celler, ordet är fritt i den församling jag bildar med dem i mitt inre. 
 
 

Tore Littmarck trodde på naturens paradis

I min sång "Livsflodens sång" skriver jag:
 
4. Där på det stela viset,
prästen går i en lund,
ser inte paradiset
:/: ens i en fågel, en hund :/:
 
 
För många präster är naturen fallen, den drogs med i syndafallet, är alltså syndig. Dock, det finns präster som inte faller i denna kategori. Psalmdiktaren och prästen Tore Littmarck  (1921-2007) verkar ha sett paradiset i naturen, ty han diktar i psalmen Över berg och dal, som finns i Svenska Kyrkans psalmbok i psalmbokstillägget, nr. 752:
 
"Och när dagen lång,
du hör fåglars sång,
hör du himmelens egna ljud"
 
Ju längre ner i hierarkierna du kommer, desto mer finner du såna här tankar, tror jag. 

Något om symbolisk och bokstavlig tolkning av kristendomen. Och något om urholkningen av nattvardens mening.

När jag satt på St.Clara kyrkas morgonbönemöte (med nattvard) i morse, något jag ofta gör, föll det mig in att mötet var en uppvisning i "upp-och-ner-andligheten". Det som skall tolkas symboliskt tolkas bokstavligt, och det som ska tolkas bokstavligt tolkas symboliskt. Så ber folket i bönemötet till en Jesusgestalt som uppfattas som en historisk person, fast han antagligen inte har existerat (i alla fall inte såsom evangeliernas Jesus) och antagligen bara ska förstås som en arketyp. Och man tolkar alla Bibelns berättelser som historiska händelser, fast de flesta inte är historiska, utan ska tolkas allegoriskt och symboliskt-andligen. 
 
Vad tolkas symboliskt då? Jo, just det som skulle tolkas bokstavligen! Nattvarden! Den skulle ursprungligen vara en fysisk kärleksmåltid ("gemenskapsmåltid", "agapemåltid") där de fattiga fick äta sig mätta av de rikas bord, där man delade lika mellan alla, där skillnaden mellan rika och fattiga utjämnades, för varje måltid. Ett konkret, fysiskt uttryck för den ursprungliga kristendomens egendomsgemenskap. En konkret sak, inte så mycket en symbolisk sådan (visserligen mindes man uttåget ur Egypten i den judiska urversionen av nattvarden)! Men sedan mystifierades måltiden till att bli mer och mer symbolisk, allteftersom man började tro på en historisk Jesus (vilket inte Paulus och de första kristna, t.ex. gnostikerna, gjorde) och fantiserade om att han instiftat måltiden och lagt en symbolisk mening i den ("Detta är min kropp". "Gör detta till minne om mig", osv.). Men nattvarden var inte något sådant ursprungligen, utan var en vanlig företeelse bland de judiska esséerna, en av urkristendomens källor, en helt judisk företeelse. 
 
Nattvarden urvattnades med påvekyrkans uppkomst till att ha mindre och mindre att göra med solidaritet med dom fattiga, utan mer och mer att göra med att symboliskt äta en historisk frälsares kött och blod genom intrikata symboliska tolkningar. I början delade man fortfarande riktigt bröd och vin, men intaget av dessa kom att minska ju mer nattvardens ursprungliga mening glömdes bort, och till slut, i vår tids stora kyrkor, åt man små syltunna kex (kallade oblater) och drack en skvätt druvsaft. Detta sammanföll med att aldrig förr i historien har klyftan varit större mellan rika och fattiga, och kyrkan har en avsevärd skuld i detta därför att den förstört nattvardens mening. Det finns en förbindelse mellan detta - kyrkans och samhällets lyx jämfört med den hemlösa uteliggaren i Stockholm centrum - och nattvardens förfall. 
 
St.Clara gör visserligen en hel del för de fattiga och hemlösa, men har de egendomsgemenskap, delar de lika mellan alla på sina nattvarder? Tusen mil därifrån, deras diakonala arbete är en klen tröst, små usla plåster på såren, medan kyrkans andliga lyxbulldozrar kör över själarnas landskap. Svenska kyrkan har aldrig omvänt sig från sin rikedom och sina smutsiga, oetiska investeringar, sitt horande med Babylon, det som gör att hemlösa och fattiga överhuvudtaget söker sig till deras kyrka. De hjälper med ena handen och utsuger med andra, precis som pingstkyrkan (minns ni mina aktioner i pingstkyrkor där jag ropade om detta?). Dubbelmoral. 
 
Det är denna förtryckande ande som jag känner på St.Claras bönemöten, och får mig att vilja lägga mig ner på golvet och sova istället för att be (jag gör detta ofta!), uttråkad av alla glättiga floskler utan innehåll och mening. Ja, kyrkan överlag har tömts så på sin mening, att man undrar om dom kan förlora mer (tänk på Livets Ord, som med sin amerikanska framgångskristendom och glättiga lovsång genomträngt även St.Clara kyrka). 
 
I St.Clara kyrka upplever man ofta att det är som om kyrkohistorien och helgonen aldrig har existerat. Kyrkan är byggt på klarissornas klosterruiner, genom att förstöra ett klariss-kloster (St.Klara av Assisi var Franciskus närmaste vän och efterföljare). Kanske även kyrkans andlighet är byggd på "kättarnas andliga ruiner"? Man känner inte "Guds" närvaro där, mest närvaron av Amerika och Babylon. Men en kyrkovärd, filologen dr. Mats Eriksson, har med sin fina bildning vunnit mitt hjärta! Och jag gillar också f.d. kyrkoherden Carl-Eric Sahlberg p.g.a. hans eldsjälsverksamhet för de hemlösa och hans fina bildning, ja, historiens närvaro i honom! Allt som för mig i kontakt med historien har min sympati, och människors historielöshet är mig en mycket tung börda i vårt samhälle, som jag bär med vånda. 
 
St.Clara kyrka har varit platsen för sällsynt heliga stunder, såsom Gustaf Frödings begravning, ledd av Nathan Söderblom. Ett lyriskt "helgons" begravning. Ska aldrig glömma detta. 
 
 

Den kristna kyrkan lever i det Gamla Förbundet

En liten tid, på de första apostlarnas tid, stod den kristna kyrkan och dallrade på gränsen till det Nya Förbundet, särskilt under förföljelserna, som hade en särskild förmåga att förädla de kristna*, sedan gled kyrkan sakta och omärkligt tillbaka till Gamla Förbundet och där har den förblivit sedan dess, allt starkare med tiden, förutom några ytterst få undantag, mer på individnivå än på församlingsnivå (tänk på alla heliga dårar, som Franciskus, t.ex.)
 
Vad jag anser det Gamla Förbundet vara, kan ni räkna ut; det är "förebilder" till Naturens paradis som går att hitta här och där i civilisationens skrymslen. Det Nya Förbundet är Naturens paradis själv i all sin härlighet, där fåglar och myror lever. Relationen mellan Gamla och Nya Förbundet är ungefär som relationen mellan bokstav och verklighet, mellan människan och hennes skugga, vilket även Nya Testamentet lär (se t.ex. Hebr. 8:5 och Kol. 2:17) 
 
* "Martyrernas blod är kyrkans utsäde" (Kyrkofadern Tertullianus)

Något om hur nyttigt det kan vara att kulturer befruktar varandra

Jag är mycket för religionsdialog, kulturmöten och att kulturer befruktar varann (jag betackar mig dock för turismen!). Det finns ofantliga möjligheter här till att öka förståelsen för sin egen och andras kulturer, och till att hitta i andra kulturer nycklar till att öppna gamla bortglömda låsta kassavalv i sin egen kultur, där nyckeln för länge sedan glömts bort. Min egen förvandling till naturbarn och luffare/uteliggare 2005-2006 var mycket ett resultat av mitt möte med New Age-rörelsen, genom Brobyggeutbildningen vid Betel Folkhögskola i Stockholm samma år, en utbildning där New Age-folk och kristna fick mötas och föra dialog. Jag var kristen på den tiden, men New Age-rörelsen, med sin starka naturandlighet, gav mig helt centrala tolkningsnycklar till min egen kristna tro, för att närma det gudomliga och det naturliga till varann, ja till slut se att de är samma sak.
 
Vad är viktigare för att länder och folk skall vara sams och inte vara i konflikt och krig, än kulturmöten och religionsdialog där man lär sig förstå varann och kommunicera? Vi vet hur hälsosamt detta är, men ändå ser vi sällan kristna besöka moskéer eller muslimer besöka kyrkor. Vår egen tros obefläckade renhet är tydligen viktigare än att undvika krig och konflikter. Måtte religionerna vakna innan det är för sent och vi befinner oss i ett nytt stort krig.

"Det stora avfallet"

2. Tess. 2: 1 – 3:   ”När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram."
 
Matt. 24:11-12: "Och många falska profeter skola uppstå och skola förvilla många. Och därigenom att laglösheten förökas, skall kärleken hos de flesta kallna."
 
Min kommentar: Jag tror inte på profetior i religiös mening. Man kan däremot räkna ut vissa stora drag av vad som kommer att hända, genom att analysera trender. Var det detta Paulus och Jesus gjorde, när de sade att det vid den yttersta tiden skulle ske ett stort avfall, och att kärleken hos de flesta skulle kallna? De kanske såg hur Babylon växte fram under deras tid, och kunde räkna ut att detta skulle nå sitt klimax till slut, för att sedan fall ihop. I Babylons klimax är det så svårt att Jesus frågar sig "Men skall väl Människosonen, när han kommer, finna tro här på jorden? (Luk.18:8).
 
Jag anser att de hade rätt i dessa profetior. De hade rätt även om laglöshetens människa, som jag inte tror är en enda människa, utan en människotyp, precis som jag tror att Jesus är en människotyp, en arketyp. Det är den kallt beräknande bisnismannen, industriägaren och den samvetslöse politikern som offrar själva naturen på pengarnas och sin karriärs altare. Denna människotyp har trätt öppet fram, och har tagit över världen under de senaste hundra åren. Det är denna människotyp som är Antikrist. Jag har också tidigare sagt att teknologin är Antikrist, och båda dessa saker skulle kunna rymmas inom begreppet Antikrist. Bisnismannen, industriägaren och den samvetslöse politikern är teknologin inkarnerad i människogestalt.
 
Det stora avfallet har skett även inom kristenheten, vilket jag behandlar utförligare i min essä om vad en sann andlig väckelse innebär (läs den här). Våra dagars kristna väckelser (tänk på den karismatiska rörelsen)  är  ofta illusionära, korrupta och antikristliga väckelser, som får människor att vilja bli rika istället för att följa Jesus och Franciskus i fattigdom på korsets väg. Man ropar halleluja och lovsjunger Jesus istället för att följa honom, och man blir således inte heller förföljd, som man blivit i de flesta väckelser i gammal tid. Och var är miljöväckelsen bland de kristna (se vad jag skrivit om detta här)?

Vad är en sann andlig väckelse?

Den kristna väckelsehistorien är lång, två tusen år gammal. Otaliga andliga väckelser har sett dagens ljus, och alla har stelnat till nya förtryckande former, utan att gå vidare och fördjupas. Babylon har varit för stark. Även idag pratas det mycket i kristna fundamentalistiska kretsar om väckelse, och man menar att sanna andliga väckelser förekommer idag, närmare bestämt i den s.k. "karismatiska rörelsen". Lakelandväckelsen är den senaste i raden av sådana väckelser, och den var så förförisk att även jag drogs med i den 2008, trots att den var i samma anda som Livets Ord, med sin framgångsteologi, tusen mil borta från min egen asketiska andlighet på den tiden. 
 
Är den karismatiska rörelsen en sann andlig väckelse? Om man mäter väckelsers styrka och helighet med hur mycket hallelujarop som förekommer, hur mycket lovsång, pseudohelanden och vältalighet som förekommer, ja då är den karismatiska rörelsen väckelsernas klimax. Men om man mäter väckelser med hur djupa moraliska förvandlingar den åstadkommer, då är den karismatiska rörelsen det yttersta bottennappet, ja nästan "förödelsens styggelse". Vem har gett bort sina egendomar till de fattiga genom att höra på Benny Hinn
 
Ju längre tillbaka i tiden man går, desto sannare väckelser går det att hitta. Man behöver bara gå hundra år tillbaka i tiden, så finner man "väckelsen i Wales", som visserligen var karismatisk, men som gick så djupt att hela städer rycktes med och krogarna, fängelserna och bordellerna blev tomma, och människor blev moraliskt förvandlade i tusental. Varför? Jo, eftersom väckelsen uppsteg ur helgelserörelsen, med sin betoning på Kristi efterföljelse och moralisk förvandling. Väckelserörelsens ledare Evan Roberts befann sig helt i helgelserörelsens anda.
 
Och tänk på "läsarna" på 1700- och 1800-talet!  Pionjärer för religionsfriheten, den grogrund som hela frikyrkligheten växte ur! Förföljda av myndigheterna, med hjälp av bl.a. konventikelplakatet. Där väckelsen gjorde att fattiga bönder bildade sig, läste en massa, bl.a. Bibeln, Luther och Johann Arndt! Ack om den karismatiska rörelsens anhängare hade bildat sig lite! Nu är dessa lika ytliga i sin bildning som vilket som helst New Age-medium!
 
Går man längre tillbaka finner man ännu djupare väckelser. Tänk bara på Martin Luthers reformation, då man lösgjorde sig från Påvekyrkan med risk för att fängslas och mista livet, eller Franciskus av Assisis väckelse på medeltiden, då tusentals människor väcktes till att följa Kristus bokstavligen i fattigdom.  
 
I antiken finner vi ökenfädernas  väckelse, där folk begav sig ut i öknen för att leva där som vilda djur och i gemenskap med de vilda djuren precis som Kristus i hans fyrtio dagar i öknen. 
 
Men väckelsernas väckelse inom kristendomen var förstås den kristna urförsamlingen på apostlarnas tid, där de troende hade allt gemensamt, och rebellerade mot Romarriket, tempelkulten och fariséerna med risk för att torteras till döds. 
 
Den karismatiska rörelsen blir inte förföljd, eftersom den passar perfekt in i Babylonsystemet, och är en falsk, illusionär väckelse. Alla sanna väckelser har blivit förföljda av Babylon. De hallelujakristna tror att världen är en vänlig plats för dem, eftersom de inte blir förföljda, men den sanna Jesu församling, "brudeskaran", "de 144 000", lever i "den stora vedermödan", och förföljs som aldrig förr, av psykiatrin. Detta verkar inte den karismatiska väckelsen ha lagt märke till, eftersom den inte tillhör Jesu församling överhuvudtaget, " Den som inte har Kristi Ande tillhör inte honom" (Rom. 8:9). Vem har Kristi ande? De som lever som honom. De hallelujakristna i den karismatiska rörelsen lever inte som Jesus, de är tusen mil borta från detta, de tillber honom istället som en avgud, ja deras lovsånger är en styggelse. De tillber Jesus, men hånar och förföljer honom (de fattiga representerar Jesus!, se Matt. 25:35-40) med sin rikedom (som utsuger de fattiga). Desto mer man börjar likna på Jesus, desto mindre tillber man honom, och desto vänligare blir man mot de fattiga istället. Då är Greenpeace och djurrättsrörelserna mycket mer del av Jesu församling.
 
Var Oxfordgrupprörelsen den sista sanna kristna väckelsen som svept över vår planet? Den hade ju också ett starkt fokus på moralisk förvandling. Efter den har alla kristna väckelser tagits över av den karismatiska rörelsen. Väckelse har blivit synonymt med att ropa halleluja och falla baklänges när någon helandeevangelist tafsar på dig. 
 
Åren 2010-2012 hade jag en teori om att Guds Ande lämnade vår planet 1929, när modernismen tog över vår planet, inom bl.a. konst, litteratur, arkitektur, musik och andlighet. Och tecknet för att Guds Ande lämnade oss var börskraschen i New York 1929. Sedan dess har vi levt i Antikrists tidevarv, i "den stora vedermödan", då bl.a. psykiatrin sett till att all sann andlighet kväses i sin linda. Inga heliga dårar har framträtt sedan dess i offentligheten, efter Sadhu Sundar Singhs försvinnande 1929 (var han den sista heliga dåren i offentligheten? Han var dock en urvattnad helig dåre, men ändå något åt det hållet. Bara ett halvt år efter hans försvinnande fick vi börskraschen). Och 1930-talet var också åren då cannabis, Guds viktigaste läkeört, började bli förbjuden i många länder, med fruktansvärda konsekvenser för många allvarligt sjuka (även drottning Victoria på 1800-talet använde cannabis som läkeört), något jag fått bevittna även i vår tid hos en cancersjuk vän. 
 
Jag tror väl inte på denna teori längre, eftersom jag är ateist och inte tror på Guds Ande såsom de kristna, men ser dock en viss poäng i den, den är något på spåret. Utan tvivel lever vi i Antikrists (teknologins) tidevarv, men det har väl smugit sig på oss obemärkt, inte kommit över oss på en gång året 1929. Men runt det året fick modernismen sitt genombrott, det går inte att förneka. Tänk bara på Stockholmsutställningen mellan den 16 maj och den 29 september 1930, funktionalismens genombrott. Arkitekturen mister sin själ. Snart skulle konsten och litteraturen mista den också, mer och mer. Och kyrkorna också. Tänk bara på vilken ärkebiskop Nathan Söderblom var (han satt i Svenska Akademien och fick Nobels fredspris!), han dog också ganska snart efter 1929, närmare bestämt två år efter, 1931. Han var en ärkebiskop som passionerat lyfte fram Sadhu Sundar Singh, mer än vi kan vänta oss av vår nuvarande ärkebiskop Antje Jackelén. Hon kommer nog inte att lägga märke till vår tids Sadhu Sundar Singhs, man blir inte känd i offentligheten idag om man är en sådan, man blir känd inom psykvården.  
 
 
 
 

Blott Lammet är värdigt att öppna sigillen

Bibeln, och särskilt dess mest gåtfulla bok, Uppenbarelseboken, är förseglad med många sigill, och dessa kan inte öppnas med blotta förståndet, utan man måste leva sig till förståelsen av den, blott Lammet är värdigt att öppna sigillen, och det är när Lammet får vinna gestalt i oss, som vi öppnar sigillen, Lammet i oss öppnar dem, kerubdjuret i oss. (Upp. 5:1-8)

Staden utan tempel. En tydning av Uppenbarelseboken 21:22

(avskrift av handskriven minibok)
 
Ett brev till Svenska Kyrkan
 
 
Uppenbarelseboken 21:22: "Jag såg inget tempel i staden, för Herren Gud, han som har all makt, är stadens tempel, han och Lammet."
 
Min tydning: Vad är det Nya Jerusalem? Jag skulle säga: En bild på den återupprättade skapelsen, det återvunna "Eden", den vilda naturen i all sin urhärlighet. Det förstår man av att Livets träd står i mitten av det Nya Jerusalem, precis som i Edens lustgård. Livets träd är en symbol, inget fysiskt träd, alltså är det Nya Jerusalem också en symbol.
 
Vad är "Herren Gud"? Det är Verkligheten, dvs. Naturen. Verkligheten blir vårt tempel i det Nya Jerusalem, vi kommer inte att behöva några fysiska tempel och kyrkor. Kyrkorna tillhör det "Gamla Jerusalem", bokstavens tid, det Gamla Förbundet. När Anden, dvs. Verkligheten kommer över oss, kommer vi att behöva kyrkor och tempel lika lite som myror och rävar behöver sådana. Vi kommer att låta den vilda naturen ta över kyrkorna, och de får inlemmas i Verklighetens ordning. Och predikningar och böner kommer att framstå för oss som skuggor av det levande livet, dödens och bokstavens tjänst.
 
I alla väckelser ser man detta, hur Anden spränger kyrkoinstitutionerna, och lever sitt eget vilda liv, på den vilda naturens sätt, utan formalism. Men tyvärr stöter Anden alltid på hårt motstånd, och väckelserna stryps i sin linda, får inte fullborda sig, så att Babylons ok kastas av mänskligheten. Idag är pingströrelsen en lika stel och död organisation som den svenska kyrka var som pingströrelsen gjorde uppror mot för drygt hundra år sedan. Man kastar ut profeter som ropar "Ve er som är rika!" och polisanmäler dem.
 
Men Babylon kommer inte att vara evigt, det kommer Naturen att se till. Den når sitt klimax, och faller sedan sakta ihop, för att aldrig mera resa sig. Civilisationen kommer helt säkert att kollapsa, och när denna kollaps blir tillräckligt djup, kommer de nya väckelser som uppstår, att bli så starka, p.g.a. ett försvagat Babylon, som inte förmår strypa dem, att det Nya Jerusalem kommer att upprättas på jorden, där inga tempel kommer att behövas. Joels profetia om att Gud kommer att låta sin Ande utgjutas över allt kött på Herrens Dag, kommer att gå i uppfyllelse, och alla kommer sakta att bli förvandlade till likhet med Adam innan fallet, urmänskligheten innan civilisationens uppkomst, den Adam som heller inte hade något tempel i Edens lustgård.
 
Men då måste väckelsernas värsta fiende, psykiatrin, röjas ur vägen, ty ingen instans har förföljt Andens män och kvinnor mer än denna, inte minst i senare tid (tänk bara på "Predikare-Lena"), ty den heliga dårskapen är varje sann väckelses främsta kännetecken.
 

Ett litet öppet brev till St.Clara kyrka

av Lars Larsen "munken" som klottrade på kyrkoväggarna sommaren 2011 (avskrift av en handskriven minibok)
 
Kära kyrkoherde Ivan Giertz och St. Clara församling.
 
Det var jag, Lars Larsen "munken" som klottrade på nästan alla era ytterväggar på sommaren 2011. Märken efter det finns fortfarande kvar överallt, ni har inte renoverat kyrkoväggarna, vilket jag tycker är bra, ty de ca. 100 000 kronor jag betalade er för renoveringen behövs till viktigare saker - som att hjälpa hemlösa, vilket ni är rätt bra på. Jag har dock bett er om förlåtelse för allt detta tidigare, bl.a. Carl-Eric Sahlberg, förre kyrkoherden. Jag var i ett tillstånd då, sommaren 2011, om psykiatrikerna skulle kalla "psykos", och det av ett klassiskt apokalyptiskt slag. Min text "Jesus 11.11.2011 Domens Dag" (på väggarna) syftade dock inte på ett Jesusspökes återkomst i skyn, så som William Millers och Harold Campings parusi*-datum, utan för mig, som ekoteolog och ekofilosof, är (och var) Jesu återkomst naturbarnens återkomst på världsscenen, naturens återkomst och civilisationens, Babylons fall och övergivande. Jag trodde inte att jag kunde veta vad som skulle hända 11.11.2011, däremot hoppades jag att vi, genom att vakna till liv den dagen, skulle omvärdera historien i klimatförändringarnas ljus. Jag ville, i yttersta desperation (jag var hemlös då), ge mänskligheten en chans att kasta av sig Babylons ok och återgå till naturen, och mitt klotter var mitt sista hopp om att vara den tändande gnistan till sanningens och naturandens stora uppenbarelse, men få förstod vad jag sysslade med, utan man trodde att jag menade fundamentalisternas domedag och Jesusspökets nedstigande i skyn.
 
Jag har inte haft "psykos" nu på fem år, men jag längtar fortfarande efter naturens seger över Babylon/civilisationen, och kämpar fortfarande för detta, bl.a. som aktivist i Greenpeace och som bloggare på www.universalist.blogg.se. Jag försöker hitta smartare sätt att kämpa än att klottra på väggar, det leder en bara in i psykiatrisk tvångsvård. Men med detta lilla brev vill jag försöka främja den ömsesidiga förståelsen och dialogen mellan den radikala miljörörelsen (min egen anarkoprimitivism hör dit) och kyrkan.
 
Vänliga vårhälsningar från Lars Larsen, som ni kan nå på bloggen och på mejladressen naturensbarn(at)yahoo.com
 
 
* Parusin är "uppryckandet"

Inte en enda bok om asketismen på antikvariat Alfa och Rönnells antikvariat. Några tankar om asketismen.

Idag var jag på antikvariat Alfa på Olof Palmes gata, kanske Sveriges största antikvariat om man räknar med hur mycket litteratur som står framme (över 200 000 titlar i lager), för att leta efter böcker om asketism och enkelhet. De har en mycket stor avdelning religiös litteratur, säkert över tre tusen böcker bara om det. Jag gick igenom alla relevanta underavdelningar, och fann inte en enda jävla bok i ämnet. Däremot de gamla vanliga helgonbiografierna om Franciskus, Birgitta & co, där kan man förstås hitta asketism här och där. Men inte en hel bok om det. (Tillägg 26.4.:Nästa dag var jag på Rönnells Antikvariat, som sägs vara det största antikvariatet i Sverige, med samma resultat) (det finns annars sparsam kristen litteratur i ämnet, Patrik Hagmans "Om kristet motstånd" (Artos 2011) och Richard J. Fosters "Freedom of simplicity" (HarperOne 2005) tangerar det jag frågar efter).
 
Är denna brist symptomatiskt för hela den västerländska religiösa litteraturen (jag föreställer mig att det är annorlunda i Indien)? Det känns som om kristendomen har glömt det viktigaste i all religion, barmhärtigheten, att skona livet. Där ute i verkligheten, inte bara i sin egen fantasi. Det kan man bara med asketism och frivillig fattigdom och enkelhet. Rikedom och lyx förstör livet, förstör naturen, förtrycker djuren och ens fattiga medmänniska. Det kan vem som helst räkna ut. Vem är det som betalar priset för vår rikedom? Vem jobbar för oss i Kongos gruvor och i Kinas fabriker med slavlöner och allt för långa arbetsdagar? Bara den dator jag skriver detta på har kostat mycket lidande. Därför kan jag inte skriva särskilt mycket annat än sånt som åtminstone kompenserar det lidande mitt teknologianvändande förutsätter.
 
Kristendomen pratar så mycket om kärleken till nästan, men när det kommer till den basala verkligheten, är de ofta lika förtryckande rika som många västliga ateister, om man tänker globalt, och jämför dem med de fattiga i Indien. Den globala måttstocken på rikedom är den enda som gäller. Då är man störtrik även om man kör runt i en gammal röd Skoda från åttitalet och tjänar åttatusen kronor i månaden. Detta har inte många fattat.
 
De kristnas prat om kärlek och nåd är för mig tomma ord om de inte faktiskt börjar skona livet med frivillig fattigdom, så långt det låter sig göras här i västvärlden (med sitt system som gör godhet och barmhärtighet allt svårare och svårare). Annars blir Jesus och helgonen bara prydnader som ska göra deras fasad mera glänsande, "vitkalkade gravar", som Jesus sade i Nya Testamentet (Matt.23:27).
 
Men inte heller ateisterna har mycket att komma med när det gäller asketismen. Även de har ofta glömt det viktigaste (varför är de så ofta rika, varför finns det så många industriägare och bisnismän bland dem?), och göder den avsakralisering av naturen och livet som sekulariseringen har fört med sig. De har begått fadersmord på religionen, de har kastat ut barnet med badvattnet, som om de inte hade något att lära av Jesus och helgonen. Vi har mycket att lära av dem. Särskilt av Franciskus av Assisi, bakom alla myter och legender. Den muslimska sufi-filosofen Seyyed Hossein Nasr går så långt att han menar att bara religionen kan rädda naturen, ty den har bevarat känslan av livets helighet. Jag tror miljörörelsen, när den är som bäst, har bevarat denna känsla, och tror inte man måste återgå till traditionell religion, men kanske miljörörelsen är en slags sekulariserad religion?

Tidigare inlägg
RSS 2.0