för naturens skull

"Visserligen förespråkar jag en långsam nedmontering av hela vår datoriserade tillvaro, men så länge det ännu finns gemensamma datorer på bibliotek o.l., ser jag ingen anledning att inte använda mig av internet - tills den dag kommer då Kristus är tillbaka här på jorden, och skall utspy den sista resten av datorväsendet ur sin mun. Tills dess vill jag naturligtvis utspy den själv, men vi kan bara göra det gemensamt, och genom att ta ett steg åt gången. Det första steget alla bör ta som har en tillstymmelse av längtan efter Kristi återkomst, är att utspy varje privat dator. Alltså: gör först datorn till ett gemenskapens tempel, en gästfrihetens symbol, således att ni delar dator med så många som möjligt. Därigenom uppstår redan en radikal minskning av datorernas antal. Sedan, först när detta har skett, alltså först när vi har fått kärleken till varandra, kan vi i ett enda gemensamt andetag utspy de sista resterna av datoriseringens förbannelse. Om det finns några datorer kvar efter detta kommande, kosmiska spyanfall, återstår att se. Teknik kan ju i vissa sällsynta fall återanvändas."

 

(från ett inlägg på min forna blogg "Lars Larsen" 26 Januari 2008)

 

Min kommentar: Nu väntar jag inte på Kristi återkomst, utan på den vilda naturens återkomst. Byter man ut dessa två mot varann, speglar texten ganska bra vad jag tänker nu.

Kanske är Jesu återkomst

inget annat än den vilda naturens återkomst,

exodus ur Egypten - civilisationen.

Kanske är den Nya Jorden som de kristna pratar om

den återupprättade vildmarken.

Kom naturens återkomst!

Kom vilda djur och vilda växter!

Väx över vår vidriga civilisation,

göm den barmhärtigt, detta sår,

detta brott, förlåt det genom att

växa över det.

Trött på detta brott

spejar jag mot horisonten

efter tecken på civilisationens kollaps

och den vilda naturens återkomst.

Jag saknar de stora skogarna från den gång de var talrika på jorden. Jag offrar gärna mycket för att få tillbaka något av de  forntida stora urskogarna, även om det skulle betyda att jag måste ge upp min bekvämlighet. Jag drömmer om en mänsklighet som är ädel nog för "avskapelsen" - Simone Weils term för att stiga åt sidan för att annat liv än en själv kan få plats. Det var så hon tänkte sig att Gud skapade världen. Jag drömmer om att mänskligheten skulle stiga åt sidan, så att icke-mänskligt liv kunde blomstra igen, att vi kunde bli som Simone Weils (1909-1943) Gud. Jag drömmer om att vi läte åkrarna bli till skogar igen. Så Naturen kunde göra comeback. Vi behöver nämligen ingen människas återkomst, ingen Jesu återkomst. Vi behöver Naturens återkomst, innerligen. Att Moder Jord kunde överleva febern, klimatförändringarna, efter att mänskligheten dött ut, och repa sig igen.