för naturens skull

Sann vänskap mellan människa och djur (som går bortom hierarkierna, bortom herre-slav-förhållanden) tycker jag är något av det finaste som finns. Varför? Jo, eftersom kärleken där sträcker sig bortom artgränserna. Ju längre bort från den egna sfären kärlekens objekt ligger, desto ädlare är kärleken. Det är hur enkelt som helst att älska sitt eget barn. Det faller sig naturligt. Det krävs ingen större uppoffring. Det går av sig själv. Det är också lätt att älska sin egen hund. Svårare är att älska (i praktiken) de vilda djuren, träden och de vilda växterna, ja själva ekosystemet, planeten. Detta p.g.a. att det ligger så långt bort från vår egen sfär. Vi bedyrar säkert vår kärlek till naturen, men sedan åker vi på långa resor med vår bil, som spyr ut koldioxid och bidrar till klimatförändringarna.

 

Antropocentrisk kärlek är lätt. Biocentrisk kärlek, kärlek som sätter ekosystemet, livet, i centrum, är långt svårare, i praktiken. Och sann kärlek är alltid praktisk kärlek, det går inte att älska något bara i sin fantasi, utan att det får praktiska konsekvenser för hur man lever. Är man med och förstör klimatet med sina utsläpp, med vett och vilja, då hatar man ekosystemet, oavsett hur stora romantiska känslor man har för naturen när man går i skogen. 

 

Jag har lite dåligt samvete här, p.g.a. mitt myckna internetanvändande, som jag vet har en del utsläpp. Jag är inte så oskyldig som jag kanske vill låta här på bloggen. Fast jag anstränger mig för att minska mina utsläpp. Och nyligen sökte jag in till vuxengymnasiet Komvux på ABF-huset i Stockholm, för att ta en kurs i geografi där, och min ansökan blev godkänd. Jag skulle vilja gå vuxengymnasiet (jag har inte gått gymnasiet), för att kunna söka till naturgeografiska institutionen vid Stockholms Universitet för att studera naturgeografi, och för att slutligen kunna studera vid Stockholm Resilience Centre under professor Johan Rockström. 

 

Jag gör detta för att kunna dra ner på mitt internetanvändande, så att mitt kunskapsanammande kan ske i gemenskap med andra människor i en klass, istället för i isolering på internet. Att gå på skola har också den fördelen att det nästan inte har några utsläpp alls. Utbildning är faktiskt väldigt miljövänligt. 

 

Jag har tänkt börja studierna på deltid (50%), och sedan, till hösten kanske testa på att studera heltid, och se hur det går. Jag studerar inte för att börja arbeta, utan bara för att bilda mig, och utvecklas som människa, för att rota mig i vetenskapen, som jag har stor respekt för, i alla fall för de miljörelaterade vetenskaperna, de som har betydelse för att vi ska kunna rädda planeten. Jag vill studera för att kunna göra en insats här. Och jag vill studera den natur som jag älskar så högt, istället för att bara filosofera om den. Kanske jag kan tjäna naturen bättre om jag har mer naturvetenskaplig kunskap. Mera kunskap är aldrig fel, även djuren har, och söker, kunskap, för att överleva. 

"Once we grant that a change from antropocentric to a biocentric sense of reality and value is needed, we must ask how this can be achieved and how it could work. We must begin by accepting the fact that the life community, the community of all living species, is the greater reality and the greater value, and that the primary concern of the human must be the preservation and enhancement of this larger community."

 

"The human ultimately must discover the larger dimensions of its own being within this community context. That the value of the human being is enhanced by diminishing the value of the larger community is an illusion, the great illusion of the present industrial age, which seeks to advance the human by plundering the planet´s geological structure and all its biological species."

 

(Thomas Berry)