för naturens skull

Jag har ett dilemma. Å ena sidan bejakar jag vetenskaplig kunskap, och menar att den vetenskapliga metoden är oslagbar i att finna säker kunskap. Å andra sidan är jag anarkoprimitivist, och menar att vi, för att rädda klimatet och naturen, måste radikalt sänka vår levnadsstandard, avveckla globaliseringen, bli lokala och ta efter de vilda ursprungsbefolkningarna runt om i världen, dock utan att förkasta det goda vi lärt oss av civilisationen. 

 

Den vetenskapliga kunskapens utveckling är starkt beroende av globaliseringen, teknologiska framsteg (tänk på fysikernas CERN), ekonomisk tillväxt och utveckling av civilisationen överhuvudtaget. Måste jag inte bejaka allt detta om jag bejakar den vetenskapliga metoden inom sanningssökandet? 

 

Det är här dilemmat reser sig. För om vi ska leva som ursprungsbefolkningarna, då kan vi inte utveckla vetenskapen såsom vi skulle vilja. Vi blir då starkt begränsade i vår vetenskap. Vi förlorar kanske efter hand våra laboratorier, när allt går sönder till sist och nytt inte finns att köpa, vi förlorar förmågan att trycka upp nya, uppdaterade läroböcker och andra vetenskapliga skrifter, eftersom pappersfabrikerna har lagts ner, vi förlorar efter hand internet, så att forskarna inte längre kan samarbeta globalt på internet, vi kan inte göra stora globala forskningsprojekt, eftersom internet och flygen och tågen lagts ner osv. osv. Vetenskapen begränsas på många sätt. Och alla behövs till att odla jorden och hjälpa till med det basala, det som säkrar vår överlevnad, eftersom jordbruks- och skogsmaskinerna efter hand går sönder och inga nya finns att köpa, och inte minst tar bränslet slut, eftersom vi inte vill bidra till den globala uppvärmingen, och har därför lagt ner oljebolagen.

 

Men om vi går denna vägen, behöver inte vetenskapen dö helt och hållet, även om den begränsas kraftigt. Det fantastiska är, att vetenskaplig undervisning inte är oförenlig med en anarkoprimitivistisk livsstil. Undervisning kostar ingenting, förbrukar inga resurser, och lämpar sig fint att syssla med på kvällen kring lägerelden. Men kursböckerna får bli av förlegat, gammalt slag, då vi inte kan trycka upp nya böcker. Men kanske vi upprättar små bibliotek i vissa tipin eller hyddor (eller i de hus som tipibyarna, ekobyarna, är centrerade kring, så länge de kan upprätthållas), med den absolut mest nödvändiga kunskapen, såsom basal sjukvård, klimatet och oljetoppen, ekologisk ekonomi, samt, förstås, paleoantropologi och etnografi/etnologi. Universiteten kan således leva vidare i våra små stammar på landsbygden, i små klasser kring lägerelden, med muntliga förhör om alla papper och pennor förbrukats. Det enda man behöver är en människa med bildning inom något visst område, samt några gamla böcker från den civiliserade tiden, som vi räddat från de förfallande biblioteken i civilisationen. Såhär kan vi tradera kunskapen från universiteten vidare, generation efter generation. Till slut förstörs böckerna av fukt och mögel, och då får vi klara oss utan kursböcker. Till slut kommer det hela att likna det som våra forna förfäder sysslade med kring lägereldarna; man berättade historier och myter för varann, och bara samtalade. Bara med den skillnaden att vi inte berättar myter, utan traderar vetenskaplig kunskap, en mästare med sina lärjungar runt sig, såsom vi gjorde för två tusen år sedan, inom det som kan anses som vetenskapens vagga. Inte ens nu behöver vi lämna vetenskapen, den kan hållas vid liv ännu, ja så länge vi har språket kvar. 

 

Det som blir svårt i undervisningen när vi ska leva som ursprungsbefolkningarna, är forskning och alstrandet av ny kunskap. Forskning kräver oftast komplexa civiliserade strukturer, de kräver oftast universitet i sin moderna form. Om vi då inte räknar som forskning att mästaren tillsammans med lärjungar gör exkursioner i naturen, och tar reda på nya saker om den natur de har omkring sig, vilket är svårt, eftersom det mesta redan är upptäckt. Eller att mästaren och hans lärjungar genomför vissa enkla experiment, som går att göra utan avancerad teknologi, papper och pennor. På detta sätt kan de upprätthålla forskningens anda, men kan knappast producera mycket ny kunskap, mer fastställa gammal kunskap, och lära lärjungarna den vetenskapliga metoden. Men man kan alltid analysera och sammanställa nya fakta om det förändrade klimatet, nya arter i omgivningen, eller nya fakta om sin egen stam och andra stammar, och annan natur kanske långt, långt bort, om man gör resor på cykeln. Men det blir svårt efterhand att dokumentera dessa nya rön, eftersom papper och pennor kommer att vissna bort efter hand. Man för nöja sig med att memorera och berätta kring lägereldarna.

 

Begränsandet av vetenskapen är helt enkelt priset vi måste betala om vi ska leva miljövänligt. Jag är själv villig att betala det priset. Jag avgudar inte vetenskapens eviga framsteg så mycket att jag inte skulle kunna betala detta pris. Det är viktigare att rädda naturen och klimatet än att vetenskapen ska gå framåt med stora steg, såsom den gör nu. Detta kommer också att ha en bevarande effekt på mänskligheten, eftersom vi inte behöver äventyra mänskligheten med farliga nya upptäckter, såsom de upptäckter som ledde fram till kärnvapen. Och det kommer också att bevara mänskligheten att mest sådan kunskap som är direkt nyttig för stammen kommer att bevaras, det andra kommer att dö sakta ut. 

 

Allt har ett pris. Utan civilisationen, universiteten och dess forskning blir vi kanske mer sjuka *, men andra arter än oss blir friskare. Och det finns mer av andra arter än det finns av mänskligheten. 

 

Jag tror kunskaper i hantverk kommer att bli viktigare än vetenskaplig kunskap i detta scenario, ja, kanske hantverkskunskaper t.o.m. kan kallas vetenskapliga kunskaper? Men hantverk kommer att bli viktigare än t.ex. fysik och kemi. Det finns en massa vetenskaplig kunskap som vi faktiskt inte behöver för att överleva. Kunskap som vi behöver för att överleva, kommer att dominera i ett anarkoprimitivistiskt samhälle. Och betonandet av nyttan kommer att komma till sin rätt, jag tror inte att vi kommer så mycket att samla kunskap för kunskapens egen skull, såsom vetenskapsmännen idag så ofta gör, med ibland helt onyttiga forskningsprojekt. Vi kommer att söka kunskap som förbättrar stammen och den övriga naturen, och stärker dess överlevnad. Och jag tror även forskning och undervisning inom etiken kommer att bli viktig, viktigare än den var i civilisationen, vars forskning så ofta bröt mot etiken, inom t.ex. djurförsök, framställning av skadliga kemikalier, och forskning kring kärnvapen och kärnkraft.  

 

 

* detta p.g.a. att vi, om vi ska lägga ner globaliseringen, nog måste till sist lägga ner våra sjukhus, då de är så uppbyggda kring teknik som är beroende av globaliseringen. Däremot kommer många sjukdomar som kommer av ett civiliserat levnadssätt att försvinna. Så det vi förlorar när vi förlorar våra sjukhus, kanske vi helt eller delvis får igen genom att vi blir allmänt friskare (t.ex. obesitet lär försvinna). Men avancerad sjukvård, som kirurgiska operationer, får vi nog lämna därhän.