Viktigt steg i min förståelse av andevärlden; vad är de andar som kommunicerar genom medier?

En förklaring till det faktum att det kommer så mycket nonsens (andar kan ibland inte svara på frågor och knappt utsäga namn på sig själva och andra bekanta) sida vid sida med ovedersägligt bevismaterial från de dödas "andar" genom spiritistiska medier (detta rikliga nonsens tillstod även den store spiritisten och fysikern Oliver Lodge), kan vara att det inte är de dödas själar som talar, de är borta i det icke-mänskliga, dit vi alla går efter döden, som atomandar, utan det är ett slags astrala skal som de döda lämnar efter sig i andevärlden när de lämnar deras mänskliga själ som fortsätter leva ett underligt liv, ungefär som döda träd gör, och som avger information på samma sätt som föremål, såsom tåg, setts återuppstå som astrala skal i visioner, ja rentav händelser. Har du lagt märke till att när du läst om beskrivningar om när Luthers eller Nathan Söderbloms ande talar genom medier, så känns det inte riktigt som dem, instinktivt? Likaså när Swedenborg i sina visioner samtalar med Cicero eller Leibniz, känns det inte som dem, utan det känns som om de är Swedenborgianer och talar som Swedenborg. Att de är astrala skal kan förklara detta, samt det faktum att fantasi blandas med verklighet här. Vi kan bara föreställa oss hur det skulle bli i den Evangeliskt-Lutherska kyrkan om Luther verkligen i egen person kunde tala med sin kyrka, och alla kunde känna igen honom och verifiera att det är han, och att man skulle kunna ställa frågor och få svar, vilket man alltid borde kunna. 
 
Jag lutar åt amatörreligionsfilosofen Miklos Jakos uppfattning, att någon verklig kommunikation mellan levande och döda inte är möjlig på det spiritistiska sättet, och jag skulle här tillägga; eftersom vi blir atomer efter döden, går in i det icke-mänskliga. Därav också det faktum att ingen någonsin fått veta något om det att vi blir atomer efter döden, och alla återgår till Eden. Ingen har också varit verkligt död och kommit tillbaka till livet, så ingen kan säga något om hur det blir efter den verkliga döden. Istället har vi massa mytologiska andevärldsupplevelser. 
 
Men därmed inte sagt att alla man möter t.ex. i nära döden-upplevelser och visioner måste vara astralskal, även om många andar som Swedenborg mötte i sina syner verkar ha varit sådana, ja även mytologiska varelser, fantasiskapelser, såsom Mose, Abraham, Adam och Eva. 
 
P.S. Jag kom på denna astralskalsteori inatt, men visste inte att man skrivit om det tidigare, t.ex. teosofen William Q Judge skriver i boken "Teosofins ocean" och kapitel 6  följande om detta fenomen:
 
"Vid döden besjälar den (den lägre människan, min anm.) astralkroppen, som sedan blott blir ett skal; ty när människan dör lämnar astralkroppen i sällskap med principen passioner och begär den fysiska kroppen och förenar sig med varandra. Det är då som termen Kamarupa kan tillämpas, eftersom Kamarupa verkligen utgörs av astralkroppen och Kama i förening, och dessa två tillsammans bildar en skepnad eller form som fastän vanligen osynlig dock är materiell och kan göras synlig. Även om den saknar förnuft och samvete, har den egna förmågor som kan utövas närhelst förhållandena tillåter. Dessa förhållande erbjuds av spiritualisternas medium, och i varje seans-rum är alltid avlidna personers astralskal närvarande där de vilseleder de sittande, vars urskiljningsförmågor har blivit förlamade av underverken."
 
"De astrala skalen tillsammans med mediets levande astralkropp, med hjälp av vissa krafter i naturen som teosoferna kallar ”elementaler”, frambringar nästan alla de icke bedrägliga spiritualistiska fenomenen. Mediets astralkropp som har förmågan till förlängning och utsträckning bildar stommen till vad som kallas ”materialiserade andar”, får föremål att röra sig utan fysisk beröring, framför meddelanden från avlidna släktingar, vilka dock inte är något mer än hågkomster och bilder från astralljuset, och i allt detta använder och används skal av självmördare, avrättade mördare och alla sådana spöken som helt naturligt finns nära detta livsplan. Antalet fall i vilken någon kommunikation kommer från en verklig ande utanför kroppen är så få att de nästan kan räknas på ena handen. Men levande människors andar kan ibland, medan deras kroppar sover, komma till seanser och delta i dessa. Men de kan inte minnas det, vet inte hur de går till väga och kan inte urskiljas av medierna från mängden av astrala lik.[skal]"

Terence McKenna om vår existens på jorden och livet efter döden

“The purpose of life is to familiarize oneself with this after-death body so that the act of dying will not create confusion in the psyche.”
 
(från denna fina sida, citat nr. 17. Se också citat nr. 32, den är så fin)
 
"During the interview he (Terence McKenna, min anm.) made a witty comment about this reality being the lowest of the low, and there's so much to look forward to after death."
 
(från denna diskussionssida)
 
"In my highest state, I have had the insight, which I will convey to you without saying it´s true, that this is the most limited form of existence you will ever know, you can´t be deader than this. This is the bottom line, and, so, the good news is; it´s only up"
 
(från detta youtubeföredrag)
 
 
 
Min kommentar: Det är intressant att höra detta från psykonauten McKenna, som experimenterat så mycket med sitt medvetande. Hans tankar här rimmar väl med min mikrolivsfilosofi, att vi är på utflykt från hemmet, en tung och svår utflykt, för att lära oss saker, och hemmet är atomernas andevärld, det kosmiska medvetandet, där vi kommer tillbaka till vår urnatur, vårt naturliga tillstånd, som är den stilla, eviga glädjen och den relativa osårbarheten och tryggheten och den oändliga rikedomen i andevärldens Eden.

Eckhart Tolle och Alan Watts om döden

"The most sacred thing in life, is death. That is why the peace of God can come to you through the contemplation and acceptance of death"
 
"Death is not an anomaly, or the most dreadful of all events, as modern culture would have you believe, but the most natural thing in the world, inseparable from, and just as natural as its polarity, birth."
 
(Eckhart Tolle, från denna fantastiska youtubevideo)
 
"Death is as positive as birth, and should be a matter for rejoicing because death is the symbol of the liberation."
 
(Alan Watts i detta youtubeföredrag)

Leo Tolstojs visdom om livet efter döden, och min kommentar

Leo Tolstoj i boken "For Every Day" 1909: "Death is a change in our body, the greatest and the final change. We all experience many changes in our bodies: once we were naked little pieces of meat, then we became infants, then we grew hair and teeth, the teeth fell out and new ones grew, a beard began to grow, then our hair turned gray and fell out, and we were never afraid of any of these changes.
 
Why are we afraid of the final change?
 
Because no one has told us what happened to them after this change. But really, when a person leaves our town and doesn’t write, no one says that he doesn’t exist or that things are bad for him where he went. They only say that we have no news of him. It’s the same thing with those who have died: it means only that we know nothing about what will happen to us after this life. But the fact that we can’t know either what will happen to us after death or where we were before this life began only shows that we haven’t been given the ability to know, because we don’t need to know. We know only one thing: our life does not consist of changes in the body, but in that which lives in the body. And the soul lives in the body. And for the soul there is neither a beginning nor and end." (October 30, entry 2)
 
"If you ask yourself: will I, I separate from all else, I Peter, I John, live after death, whoever believes in the God of love can only answer: if it’s better that there is separate life after death, it will continue, and if not, it will end. If I believe in the God of love, then I can’t fail to think that all He does is the very best, both for me and for all the world." (March 30, entry 1)
 
"Where do we go after death? Where we came from. There, what we call our “I” doesn’t exist. That’s why we don’t remember where we were and how long we were there. If we return there after death, then after death there won’t be what we call our “I,” either.
 
Because of this, there’s no way for us to understand what our lives will be after death. The only thing we can say with assurance is that, just as it wasn’t bad for us before we were born, it won’t be bad after we die." (June 29, entry 1)
 
"We often try to imagine death, the journey there, but it’s impossible, just as it’s impossible to imagine what God is like. All that we can do is believe that death, like everything else that comes from God, is good." (July 30, entry 2)
 
"When we die, one of two things could happen to us: either that which we consider ourselves transforms into another individual being, or we cease being an individual being and merge with God. One or the other will happen, and in neither case is there anything to fear." (September 29, entry 1)
 
"People ask: what comes after death? The answer should be: if you truly say, not with your tongue but with your heart: may Your Will be fulfilled on earth and in heaven, that is in both this temporary life and in the eternal life, then there is no point in thinking about what comes after death. Give yourself over to the will of the Eternal Being. You know that He is love, and therefore you can be assured that it will be good. " (December 30, entry 1)
 
(Alla citat ur Tolstojs samling "For Every Day" 1909, hans sista stora verk)
 
Citaten hämtad från denna bloggartikel på bloggen "Tolstoj´s ghost"
 
 
Min kommentar: Ja, kärleken är hemligheten till vad som händer i livet efter döden, det är tolkningsnyckeln, "Guds" kärlek. Den som har upplevt denna kärlek, och fått tilltro till den, och upplevt att denna är skapelsens innersta väsen, hur skall den människan kunna frukta döden, eller livet, för den delen? Detta är att "bli frälst", att förlora fruktan för döden och livet, så att man vågar leva fullt ut, efter sitt hjärta, istället för att, som det bibliska Hebreerbrevets författare skriver, vara som de som "av fruktan för döden hela sitt liv igenom hade varit hemfallna till träldom." (Hebreerbrevet 2:15)
 
Man har allmänt antagit att Tolstoj inte trodde på en personlig existens i livet efter döden, utan, som en författare sade, att man "uppgår i allmänlivet". I citaten ovan är inte detta helt klart, han verkar vara agnostisk i frågan, och detta skrev han bara ett år innan han dog, så det måste ges stor vikt. Han verkar överlåta denna fråga till Guds kärlek, och i tillit till den ta emot vad döden har att ge. Vackert! Men jag har svårt att se en kärlek som inte vill sina skapelsers liv fortsätta på något sätt, förintelse i döden känns inte som att det passar med denna kärlek. Så upplever jag det, men kanske döden gömmer något som jag inte kan föreställa mig. Jag gör dock mitt bästa i att föreställa mig detta i min mikrolivsfilosofi.
 
Tolstojs ord tröstar en svag själ. Hans tröst känns tillräcklig, så enkelt är det, vi dör in i kärleken, kärleken kommer att bestämma vårt öde!
 
Min tröst till en sådan, som fruktar döden, är detta:
 
1) Döden tillhör uppenbart naturen.
 
2) Naturen är uppenbart något gott.
 
3) Alltså måste döden vara något gott.
 
4) Folk som lever närmare naturen verkar vara lyckligare än de som lever fjärran från den, tänk på de vilda urfolken.
 
5) Vi går tillbaka till naturen i döden om vi inte levt nära den innan. Både fysiskt och psykiskt.
 
6) Alltså går vi till en lyckligare existens, eftersom större naturnärhet är större lycka. Vad nu än denna existens skulle vara för något.
 
 
"Slumra min vän! Natten skrider.
Kärleken vaktar dig ömt och tyst."
 
(Ur sången "Nocturne", av Evert Taube)

Jag fann en död duva på vägen

Igår fann jag en död duva på bilvägen på Karlaplan, antagligen hade den dödats av en bil. Jag tog upp den och bar med den, och satt med den i famnen länge. Jag studerade dens magiska kropp, och kände att det måste vara en gudom som står bakom denna skapelse, så magisk var dess fjäderskrud och allt med den. Och jag kände att denna fågels själ hade gått in i paradiset, det sa jag också till några tjejer som förvånades över den när jag bar den genom shoppingscentret Fältöversten på Karlaplan. Jag gömde den över natten i en buske, och i kväll ska jag och Titti ha en begravningsceremoni för den, med diktläsning av Edith Södergrans dikt "Ankomst till Hades", den vackraste begravningsdikten av alla: 
 
Se här är evighetens strand,
här brusar strömmen förbi,
och döden spelar i buskarna
sin samma entoniga melodi.

Död, varför tystnade du?
Vi äro komna långt ifrån
och äro hungriga att höra,
vi hava aldrig haft en amma
som kunnat sjunga såsom du.

Kransen som aldrig smyckat min panna
lägger jag tyst till din fot.
Du skall visa mig ett underbart land
där palmerna höga stå,
och där mellan pelarraderna
längtans vågor gå.
 
(Edith Södergran)

Något mer om atomernas och cellernas andevärld

Har alla atomer, molekyler, celler och bakterier en gemensam "andevärld" där de samlas och umgås och varigenom de samarbetar och kommunicerar (hur skulle de annars kommunicera, två atomer bredvid varann?)? Något som internet skulle kunna vara en svag skugga av? Är det smakprov av denna andevärld vi får i våra nära döden-upplevelser, om ock dessa är mycket mer symboliska i jämförelse? Är visioner av och möten med döda anhöriga från "andra sidan" i själva verket visioner av och möten med de andeskepnader de tar för oss, fastän de i själva verket är en del av det fysiska mikrolivet, som vi alla går in i efter döden? Att vi har kontakt med dem som mikrovarelser, i mikrolivets gemensamma andevärld, som vi får en smak av i vår mänskliga andevärld? Precis som andevärldsänglar kan gömma atomer i vår egen hjärna bakom "fasaden"?
 
Detta kan låta för bra för att vara sant, men är inte tillvaron otrolig även utan detta? Men döda anhöriga i nära döden-upplevelser har verkat vara så levande och verkliga, att denna förklaring inte kan uteslutas. Då behöver vi inte anta en immateriell, "objektiv" andevärld som finns "där ute", utan den är alltid förkroppsligad, förankrad i det fysiska, en subjektiv drömlik erfarenhet, men en där man får möta andras subjektiva erfarenheter och kommunicera med verklighet på ett inre, gåtfullt sätt. Dock, alla personer i vår mänskliga andevärld som utger sig för att vara en viss person behöver inte ha nån sådan i verkligheten bakom visionen, utan kan vara byggd på våra minnen, lite som i drömmen. Och jag tror också att atomer kan spela roller. Och vår döda anhöriga som är en atom måste också anpassa sig till vår fattningsförmåga, så att vi inte blir bländade och inte fattar något. Men du frågar kanske varför vi då får så otroligt lite nyttig, verifierbar ny information från andevärlden? Ja, kanske för att det ändå är en subjektiv drömvärld, en sagovärld utan "objektiv", immateriell existens "där ute", där allt handlar om kärlek och lycka och frid, inte om vetenskaplig, torr kunskap. Ja, den yttersta verkligheten är faktiskt kärlek, inte vetenskap. Tydligen har inte andarna tid eller sinne för det senare. Men ändå har andevärlden bidragit med mycket ny andlig kunskap, om än ofta i symbolisk, gåtfull form. Hur många väckelser och nya religioner och kyrkosamfund har inte uppstått ur andevärldsupplevelser? Bara Jesusrörelsen är ett exempel, mormonerna ett annat. Och andeskådare har faktiskt kommit med sann information från andevärlden, som bekräftats, som verkat vara "paranormalt", men det har oftast varit sådant som inte vetenskapsmännen och ateisterna vill höra eller bryr sig om. Det har varit för "andligt", för levande. Andarna sysslar inte med kvantfysik. De är som sagoväsen istället. De kan heller aldrig bevisa för ateisterna att andevärlden är verklig, och livet fortsätter efter döden, ty den är inte verklig på materiens objektiva sätt, vi fångar den inte på film, och det döda bevistänkande som dessa har, har också förlorat sitt intresse för andarna. De lever ju instinktivt, som atomer, de flesta av dem, som djurlika varelser. De sysslar helt enkelt inte med experiment och bevis, och kan inte heller, lika lite som djur kan. De kan ta gestalten av dem vi känner igen, i andevärlden, och tala med oss, men de är paradisiska, djurlika kerubvarelser bakom fasaden. 
 
Detta är dock hoppets spekulationer, famlande kärlekstankar om en högre värld. 

Insekters brist på rädsla för döden

Små insekter, som myror och myggor och små flugor, verkar inte särskilt intresserade av att undvika döden, de tar mycket stora risker i mötet med människan, det märker man när man studerar dom. Och detta kommer nog inte av att dom inte fattar att dom riskerar att dö, utan det handlar nog mera om deras instinktiva vetande om dödens natur, om att döden är vägen till hemmet, och inte något att frukta och undvika till varje pris. Jämför här en myggas och en civiliserad läkares inställning till döden. Myggornas inställning påminner om äventyrares, som Himalaya-bergsbestigares inställning.

Min bästa begravningssång

Om jag skulle dö i en olycka inom närmaste tid, vill jag sången av Evert Taube i youtubevideon nedan  ska spelas på min begravning/minnesstund.
 
Man kan spela den från youtube, med en dator/smartphone som någon har.

Evert Taube hade något av paradisets anda. Tänk på "Så skimrande var aldrig havet". Både den och Nocturne har han gjort både sångtext och melodi till.
 
 

Kärleken är tillvarons grund

Jag har studerat många andevärldsupplevelser, och det de flesta har som sin kärna är insikten om att kärleken är tillvarons grund. Det håller för förnuftets prövning, och verkar vara naturens viktigaste budskap till oss, alla religioners kärna, all humanistisk kulturs kärna, något man kan studera i varje hunds väsen. Av detta kan man dra vissa slutsatser om vårt öde i dödsögonblicket, då vi lägges som ett frö i mullen, med naturens ande ruvande över oss som en duva. 
 
 
På dödsbädden
 
Aldrig var Ditt
minne av mig så skimrande
som här vid månens stilla
rislande vattenfall.
 
Stum jag döljer
ansiktet mitt i händerna
inför Ditt minnes sakta
stammande måneljus.
 
Se, nu är jag här:
detta frö som lägger sig
ner i Ditt minnes mjuka
porlande lövskogsjord.
 
Sakta rinner fröet:
där borta framför mig
faller det ner i en
tillbedjande svanesång.
 
Långt där nere
når mig ej längre rösterna
av dessa aftonsånger
som bara dör och dör.
 
Här är havet.
Här lyser månen harpolikt,
med duvsång ruvande
lågt över vattenfall.
 
av Lars Larsen
en syndare frälst av nåd
17.11. 07 

En liten vidareutveckling av min mikrolivsversion av odödligheten

Ett möjligt sätt hur vi kan övergå från människa till mikrovarelse: kanske vi efter dödsögonblicket ligger nio månader  i en dvala lik den fostret i moderlivet har? Och under denna dvala sker en "omvänd födelse", vi evolverar tillbaka till mikrolivet på lite samma sätt som vi reste från mikroliv till nyfött spädbarn, bara att det nu går andra vägen (En inledning till denna återgång till foster och mikroliv kan studeras i hur åldringar blir mer och mer som barn när döden närmar sig. Har de påbörjat den process som ska fullbordas efter döden?). Och under dessa nio månader är vi antagligen mycket i "andevärlden", precis som jag tror foster också är det, och det är andevärlden som guidar oss själsligen tillbaka till mikrolivet, och föder vår själ tillbaka dit i en långsam process, på vilket sätt kan vi bara ana. Under hela denna process är vi rent fysiskt en mikrovarelse, men vår själ behöver nio månader för att bli ett med sin nya kropp, födas in i sin nya kropp. Därför är vi en mikrovarelse i dvala, vad det nu skulle kunna vara för en varelse. Kanske vi sover inuti en annan mikrovarelse, som sedan föder oss in i mikrolivet både fysiskt och själsligen? Döden är en födelse (se en artikel om det här)!
 
Som sagt tidigare, detta är tankelekar. Men jag försöker tänka organiskt, inte mekaniskt, tänka med hjärtat istället för med det matematiskt-vetenskapliga intellektet. Kärleken är min ledstjärna här. Hoppas detta leder mig längre än vetenskapsmännen!

En önsketänknings-tankelek: Mikrolivet som vårt naturliga urhem

Nu gör jag en önsketänknings-tankelek (hela min filosofi om odödligheten i mikrolivet är egentligen en sådan):
 
Kan det måhända vara så, att nästan alla levande varelser på vår planet och i kosmos, är mikrovarelser, främst atomer och molekyler och det som mindre är, och att detta tillstånd som mikrovarelse är allas sanna hem, ursprung och mål, det mest naturliga för oss, paradisets kärna. Och att större varelser än mikrovarelserna är så sällsynta på vår planet i jämförelse med mikrovarelserna, att varje varelse på vår planet hinner vara en större varelse kanske bara några få gånger under hela evigheten, högst en gång djur eller mänskligt djur, och kanske någon få gång en växt eller en insekt. Och dessa utflykter från hemmet är en slags prövning, en exkursion för att lära sig saker. Dock är mikrovarelserna så många, att inte alla får detta tillfälle, men de som inte får det lär sig av deras erfarenheter som får det. En gång, när planeten jorden kyls ner av att solen slocknar, skall alla större varelser återvända till mikrolivet, och där skall de leva i evighet, i den eviga vilan i "Gud". Och vad detta mikroliv är för något, kan vi få en svag aning om genom att lära oss av de icke-mänskliga djuren och växterna och insekterna, som är de som står närmast mikrolivets väsen. Men som sagt är de på utflykt från hemmet, och det gör att mikrolivet kommer att förbli ett mysterium för oss intill vi skall träda in i det i dödsstunden. Säkert är, att kvantfysiken och mikrobiologin inte säger mycket, ty de kan inte säga något om bakteriernas och atomernas inre liv, vilket är det viktigaste här. Ty paradiset är främst ett inre tillstånd. Men vi har alla paradisiska upplevelser ibland, och dessa är möjliga eftersom vår själ härstammar från mikrolivets paradis. Dessa är viktiga för att förstå mikrolivet (och även "andevärlden" är viktig, ty mikrolivet har väl också en "andevärld"?). Och om jag skulle gissa mig till en beskrivning av detta paradis med några få ord, skulle det bli "trygghet och vila i Gud" på ett sätt som liknar lite det vi hade i moderlivet som foster.  Ja, mikrolivet är Moder Jords livmoder, där allt föds och dit allt återvänder. Det är ett ställe där allt läks och där alla självmördare får livslusten tillbaka (ingen vill egentligen sluta existera, utan bara finna läkedom i nästa liv, lite som Ann Heberleins bok heter, "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva", se en recension av den här). 
 
Men detta är som sagt kanske önsketänkande, och detta är mitt hopp, inte nån egentlig dogmatisk tro, det är för underliga tankar för att platsa som sådana, det erkänns. Har ni påträffat liknande tankar nån gång hos någon? Inte jag. 
 
P.S. Filosofen Torbjörn Tännsjö behöver kanske därför inte bekymra sig över den tiden när solen slocknar och värmedöden i universum inträffar, som han gör i sin bok om döden, "Filosofisk tröst. En bok om döden" (2015) (se en recension av den här). Detta kommer inte att kunna ta livet bort från vårt planet och från universum, ej heller ta bort paradiset, om mina tankar är sanna. Mikrolivet kommer att fortsätta i all evighet. Och de underliga mikrovärldar som gömmer sig i atomen kan vi bara dagdrömma och spekulera om. Den rymmer ett universum i sig. 

Vi har alla en inre valp

Vilken varelse är mer ljuvlig en hundvalpen? Och vi har alla en inre valp. Alla varelser, ja även atomerna i stenarna, har en inre valp, precis som alla vi människor har ett inre barn, enligt psykologerna och psykoterapeuterna. 
 
Studera valpen och jämför dess väsen med läran att dens "själ" kommer från ingenting och slutar i ingenting. Jämför den naturens ljuvlighet som uppenbaras i valpens väsen med grymheten i "förintelsedoktrinen" att vi inte har existerat innan vi befruktades i moderlivet och slutar existera när vi dör. Naturen är för paradisisk för att förintelsedoktrinen ska kunna vara sann. Och en del av denna ljuvlighet är att vårt eget innersta väsen liknar på valpens och spädbarnens väsen, rakt från "himlen". Min mor trodde på att hennes barn kom från himlen in i hennes mage, och det ligger en symbolisk sanning i det. Vi var nog någon ljuvlig mikrovarelse innan vi befruktades i moderlivet. Ja, för mig känns det som om jag alltid har funnits. Minnet hänger bara inte riktigt med. 
 
Men det där med odödligheten är för mig mer ett hopp än en dogmatisk tro, jag famlar ännu i mörkret när jag ska försöka förstå den. 

Något mer om min nya djuriska filosofi om livet efter döden.

Om andevärlden inte är objektiv, utan en helt subjektiv, drömlik erfarenhet, något som allt pekar emot, då finns det bara två alternativ för hur det går efter döden. Antingen slutar vi existera, eller så lever vi vidare i det som vår kropp förvandlas till i det materiella, dvs. vi går in i mikrolivet och lever vidare som t.ex. celler, bakterier, molekyler eller atomer.
 
Naturen är för ljuvlig för att det förra skulle vara sant, alltså finns bara det senare kvar som alternativ.

En av orsakerna till tron på förintelse i döden

Är det civilisationens vidrighet som fått så många ateister att tro på den grymma och vidriga läran om förintelse i döden, att man slutar existera för all evighet? De projicerar civilisationens grymhet på naturen. Civilisationens historia är så full av våld och förintelse, att bekänner man sig till civilisationen, som många, ja rentav de flesta ateister gör, ja då tror man att naturen är lika vidrig.
 
Men nej, naturen är för ljuvlig för att man ska kunna förintas i döden, denna lära som är besläktad med gaskammarfilosofin.  
 
Att förstå att denna lära är fel är så enkelt som att förstå en av fysikens grundpelare, att energi kan varken skapas eller förstöras, bara omvandlas. Då är bara frågan, hur omvandlas den energi som kallas "medvetandet" i döden? Det är ett mysterium, vars svar vi bara kan gissa oss till, eftersom frågan vad medvetandet egentligen är, inte har lösts ännu i filosofin. Kommer det någonsin att lösas, detta mysteriernas mysterium? Kanske i dödsstunden?

Kladd VIII. Naturmystiska observationer VIII. 2010

Jag gjorde igår ett fynd i min lilla hydda i Nackareservatet, som jag sov i. Jag hittade en borttappad liten handskriven minibok, en skrift som heter "Kladd VIII. Naturmystiska observationer VIII" (2010). Skriften är nästan förstörd av fukt och naturen har ätit ett stort hål i den (känns som en förstörd handskrift ur Dödahavsrullarna). Jag kan läsa fragment i skriften, och dessa värmer mitt hjärta. Jag skrev skriften i slutet av 2010, strax efter min vän finske anarkoprimitivisten och helige dåren Ronja Aarnialas självmord. Jag ska skriva av här dessa fragment:
 
"Vi bör inte ta vårt inre liv, vår fantasivärld, på för stort allvar. Då kommer vi att förlora sinnet för verkligheten, det sunda bondeförnuftet. De kristna mystikernas kardinalfel är just detta; de tar fantasivärlden, symbolernas värld, på för stort allvar, och kommer in i krampaktiga hållningar, hämningar och tappar kontakten med livets lekfullhet. Vi bör förhålla oss till hela vårt inre liv i dess helhet ungefär som vi förhåller oss till våra nattliga drömmar, något att uppleva och njuta av och sedan glömma. Inte hålla fast vid det, utan vara som vattenfall..."
 
"Det är märkligt att betrakta sig själv utifrån i ens sorgeprocess efter en närståendes död. Man kan inte riktigt hänge sig åt yttre saker, utan störs hela tiden av värken i minnevärlden - man dras hela tiden in i minnevärlden, där man har lust att sitta och gråta. Och värken känns väldigt naturlig, inte destruktiv. Den känns som födslovärk. Ens döda vän håller på att födas ut ur det mänskliga in i det icke-mänskliga, och alla de närstående får vara med och föda ut vännen, som...."
 
"...i detta drömarbete delar de närstående. Alla är förenade i drömvärlden. Födelsen följer sina egna lagar, men de närstående kan gräva ner sig i sin sorg, och vägra släppa taget om de minnesskal som den döde lämnar efter sig. Minnesskalet är moderkakan, resterna efter födelsen. Det skall man inte stirra sig blind på, utan glädjas över det nyfödda livet ute i det icke-mänskliga. Den glädjen får man genom att själv leva i intim gemenskap med det icke-mänskliga redan under sin mänskliga livstid. Då förstår man instinktivt vart den nyfödde tagit vägen, och förlusten av henne är inte total."
 
"Kan någon materie sakna medvetande? Dom som tror på förintelse i döden skulle svara ja.
   Men om vi verkligen betänker detta, så framstår denna föreställning lika absurd som föreställningen om att ett medvetande kan sakna materie, såsom spiritisterna tror, ja som de flesta New Age-are tror.
   Ja, egentligen är föreställningen om materie utan medvetande bara baksidan av spiritisternas absurda tro, och bygger lika mycket på en platonsk och cartesiansk dualism mellan materien och själen, som ...
 
"Förhållandet mellan spiritister och förintelsetroende liknar på förhållandet mellan teister och ateister, mellan religiösa fundamentalister och vetenskapsfundamentalister. Det är bara två sidor av samma mynt. Vad är förintelsetron annat än att låta materiens skenbara orörlighet lura en att tro att den därför saknar medvetande? Vad är det annat än att stirra sig blind på skenet, eller ännu värre; att likställa liv och medvetande med det som rör sig på människors sätt, oavsett hur mycket stenen rör sig och lever i sina mikronivåer?
 
Varför är mikroliv lika med liv utan medvetande? Varför måste något ..."
 
"Förintelsetron är....och antropocentrisk. Allt kretsar kring människan, och det som inte liknar på människan, har inte medvetande. När människan så i döden förvandlas till icke-mänsklig materie, förlorar hon sitt medvetande, individen upphör att existera. Bara för att man lämnar människan. Människan är alltings mått, skapelsens herre. Lämnar man henne är man ingenting längre. Vilken ofattbar idioti, vilken ofattbar nedvärdering av den icke-mänskliga naturen. Vilket hierarkiskt tänkande, lika hierarkiskt som kyrkans tro."
 
"Sorgen efter Ronja Aarniala är mitt livs första riktiga sorg"
 
"...I ljuset av den icke-civiliserade, icke-mänskliga verklighet hon (Ronja) har fötts in i. Kanske är en väsentlig del av sorgen vår förtvivlan över att själv inte få vara med i födelsen? Vi lämnades kvar. Allt vad vi har framstår så futtigt i ljuset av det nyfödda livet utanför vår synkrets.
 
Men min sorg är förunderligt begränsad till mina minnen, alla de minnen som Ronja är invävd i. De är alla från den tid då jag ännu inte var utfödd ur civilisationen in i djurens verklighet. Det är mina minnen som värker, inte mitt nu, mitt djuriska nu. Det är mina minnen av..."
 
"...Och hade inte mina minnen varit så invävda i civilisation, hade de kanske för länge sedan fallit i glömskans bok, då det naturliga minneslivet lever i ett långt snabbare tempo av död och förnyelse, glömska och påfyllning, än det civiliserade, konserverande minneslivet.
 
Jag tror det är min forna personliga civilisation som värker så i mig i sorgen efter Ronja. Jag gråter över min och Ronjas forna civilisation.
 
Övergången mellan död och ny födelse är inte så stor för djuren. De upplever närståendes död på annat sätt än de civiliserade."
 
"De civiliserade.....hindrar oss från att spontant leva oss in i den nyfödda verklighet ute i den icke-mänskliga naturen som den döde har stigit in i, och bygger en onaturlig barriär mellan oss och den döde, vi lämnas ensamma och övergivna, och vi stirrar in i döden utan förståelse, vi ser bara att den döde försvann i ett bottenlöst hål.
 
* * *
 
En orsak till att föreställningen om materie utan medvetande har uppkommit, kan vara att civilisationen bygger på att upprätthålla materiella helheter utan ett organiserande, sammanbindande medvetande. Ett hus har inget medvetande."
 
"...Sönderfaller genom kraften av det mikroliv som lever vidare som mikrohelheter. Ett mikroliv som också förekommer i husen, men som aldrig får bli synligt, aldrig får komma till ytan genom sönderfallsprocessen (förrän om väldigt länge). Därmed uppkommer illusionen om "död" materie, en illusion som sedan projiceras på allt som ser dött ut, stenar, berg, metaller.
   Men om det inte finns död materie, hur kan då själen förintas, den som också..." 
 
 

Något om det paradis som väntar oss alla

Är himmelska nära döden-upplevelser symboler för den paradisiska mikrolivstillvaron som man håller på att gå över i (se detta inlägg om min syn på vad vi kanske blir efter döden)?
 
Vad är det mest paradisiska i denna tillvaro? Jag skulle säga: "vilan i Gud", detta klassiska begrepp inom kristen mystik (jo, många mystiker har upplevt det redan som civiliserade!). Att man inte kan göra så mycket fel, att det inte kan bli så mycket fel, gå så mycket fel. Hos bakterier finns inte samma sårbarhet som hos oss människor, tror jag. Ju mera invecklat liv, desto sårbarare är det. Och det är ju människans extrema sårbarhet, att så mycket kan gå fel, som gjorde att syndafallet, civilisationens uppkomst, möjliggjordes och tog plats. Bakterierna kan aldrig ha något syndafall, de är evigt trygga i det gudomliga, atomer, molekyler och celler likaså.

Till alla plågade naturens krigare

O du plågade krigare som har beträtt vägen
tillbaka till naturen, och offrar dig för henne;
en liten tid måste du lida dig igenom
den civiliserade smärtan,
men bortom den
öppnar sig det förlovade landet,
det du såg i den där sparven en gång,
din djurlikhets arv ligger där och väntar på dig,
och om du skulle förvägras ditt arv
under din livstid här på jorden,
skall allt tillfalla dig i dödsstunden,
ty då ska du återgå till ditt ursprung,
kanske till mikrolivets paradisiska, trygga värld,
som har samma anda som fåglarna och hundarna,
ett arv som ingen psykiatriker eller polis
kan förvägra dig
när den tiden kommer.
Det är som aposteln Paulus säger:
"Men om vi är Guds barn,
ska vi också få ärva allt det goda
som finns hos honom" (Rom. 8:17)

Utdrag från en text av mig i en brevväxling med Ingrid Weckström

"Jag tror vi i dödsstunden återgår till ursprunget, till källan, för var vi inte en mikroskopisk varelse när vi blev till i befruktningsstunden? Vi har varit där, därför måste det gå att bli det igen, genom en otrolig förvandling i dödsstunden. Och jo, även jag har haft lusten att utplånas p.g.a. allt lidande, men på sistone har jag känt naturens paradis så starkt, p.g.a. nedtrappning på medicinerna, att jag har börjat hoppas på en fortsättning efter döden. Är det inte så att när man är riktigt lycklig, vill man inte att ens lycka ska ta slut? Har du haft det så nån gång? Jag hade det så bl.a. när jag första gången rökte cannabis, jag ville inte att mitt ljuvliga tillstånd skulle ta slut."

Något mer om odödligheten

För mig känns det naturligt att leva, att finnas till. Jag kan inte tänka mig att inte finnas till, det känns onaturligt på nåt sätt. Det känns visserligen onaturligt att leva i civilisationen, och den har fått mig att vilja sluta leva, men naturen ger mig bara livslust. 
 
Om det känns naturligt att finnas till, och onaturligt att inte existera, måste det inte då finnas ett vatten att släcka törsten efter liv i dödsstunden? Jag menar att det gör det, men på ett sätt som få har kunnat föreställa sig, eftersom det kräver för mycket ödmjukhet för att en civiliserad ska kunna godta det; att leva vidare i tillvarons mikronivåer, som bakterier och celler, se mer om detta i föregående blogginlägg

Syndens värsta lön: skräcken för döden

En människa som levt i berömmelse och lyx hela sitt liv, t.ex. en i kultureliten, och alienerat sig således från fattigdomen i naturen som alla ickemänskliga djur delar, ja från naturen själv, får inte sällan betala för detta rus på dödsbädden, genom skräcken för dödens fattigdom, en skräck som egentligen är en skräck för den natur som blivit något okänt, en skräck som inte djuren har*, och som man har allt mindre ju mer lik djuren man är, ty döden är en del av naturen, och blir allt mindre okänd ju mer man umgås med naturen. Det är mycket det okända med vad som händer efter döden som får en att frukta den. Särskilt om man tror på evigt helvete för de oomvända och kommer i tvivel om sin själs frälsning, vilket kan hända vilket helgon som helst (detta är den mest fruktansvärda dödsskräcken, och kan drabba vem som helst som dömer folk till evig fördömelse). Den som umgåtts mycket med naturen får allt svårare att tro på evig fördömelse (något som t.o.m. så bildade som Horace Engdahl tror på, bildning hjälper tydligen inte), ty något sådant står helt enkelt inte att läsa i naturens bok, vilket bevittnas också av att inga vilda urfolk tror på evig fördömelse, så lång jag vet, den tron hittar man bland de civiliserade. Jag kallar det förorening av fantasin, inte bara miljön ska de civiliserade förorena, utan också en människans fantasiliv (är inte miljöförorening och fantasiförorening två sidor av samma mynt?). Det är de som lever i helvetet som tror på helvetet och har nära döden-upplevelser om det eviga helvetet.
 
Ateism hjälper mot dödsskräck, men ateismen måste gå på djupet, och detta djup måste man leva sig till genom att vara trogen verkligheten och söka verkligheten rent praktiskt, i sin livsstil, inte bara rent intellektuellt. 
 
*ickemänskliga djur fruktar visserligen lidandet och dödsprocessen, men inte vad som kommer efter döden, inte "utslockandet", förruttnelsen och återgåendet till mullen (detta vet jag genom introspektion och nära umgänge med naturen, jag är också ett djur)

Tidigare inlägg
RSS 2.0