för naturens skull

Undrar du dig över pendlingen mellan utopi och dystopi som förekommer ibland på min blogg? Jag har skrivit att mänskligheten kan komma att dö ut inom hundra år, och sedan kan jag drömma om att hela mänskligheten i Nord ska kunna emigrera till Syd efter att vi har övervunnit klimathotet och blivit tio gånger färre (se här). 

 

I mitt tänkande är inte det senare sannolikt. Det är en dröm jag har, bara en ouppnåelig dröm. Mirakel kan ju ske. Vi vet inte vilka överraskningar framtiden har för oss. Men det är ytterst osannolikt. Det är dystopin, att mänskligheten dör ut, som är sannolik.

 

Jag ska förklara varför min utopi om emigrationen är osannolik: I takt med de skenande klimatförändringarna i framtiden, kommer allt större områden i Syd (särskilt i Afrika) att bli obeboeliga. Och Sydeuropa kommer att få Nordafrikas klimat - klimatzonerna förflyttar sig norrut på norra halvklotet, och söderut på södra halvklotet. Vi kommer därför att se en emigration från varmare till kallare områden, istället för tvärtemot (om vi inte mirakulöst lyckas kyla ner planeten med hjälp av geoengineering). En sådan emigration sker redan. Vi har redan klimatflyktningar, t.ex. från Syrien. 

 

Skall vi ha en chans att undvika detta, måste vi lägga ner den industriella civilisationen idag. Och även om vi gör det, kommer uppvärmningen att rulla på en tid, av egen drift. Hur sannolikt är det att vi avvecklar den industriella civilisationen ens på tio år? Den sannolikheten är ofattbart liten. Än mindre att vi blir tio gånger färre. 

 

Allt eftersom klimatet blir instabilt i Sydeuropa (Spanien upplever redan svår torka), kommer allt fler människor därifrån att emigrera norrut. Om hundra år kanske Spanien är en öken, om vi inte avvecklar den industriella civilisationen eller lyckas rädda klimatet med geoengineering. Ska vi då emigrera söderut, blir det till Centraleuropa, men länderna där kommer att vara överbefolkade av klimatflyktningar. Och även Centraleuropa kommer att få svårt att föda sin befolkning, eftersom växterna inte riktigt hänger med att klimatzonerna flyttar norrut så mycket efter hand. 

 

Till slut kommer Sverige att få medelhavsklimat, om kanske hundra år. Blir det till vår fördel? Nej, säger bl.a. humanekologen William Rees, eftersom våra växter inte hänger med, och vår jordmån inte är lämpad här i norr för Medelhavsländernas grödor och fruktträd. Det som däremot kan kyla ner Norden, är om Golfströmmen stoppar upp, vilket vissa tror kommer att ske, vilket gör att vi får Sibiriens klimat. Detta kan kompensera för den globala uppvärmningen i Sverige, och göra att Norden blir bland de sista beboeliga platser i världen (kanske klarar vi oss en bit in på 2100-talet?). Men detta är långt ifrån säkert. Om det blir så, kommer Sverige att vara packat med folk intill bristningsgränsen, full av klimatflyktningar. Om oljan räcker till vill säga. För Sverige har ingen egen olja, utan importerar all sin olja. Men om Mellanösterns folk emigrerar i massvis till Norden, kanske de tar med sig olja också, kanske Saudiarabien ger olja åt sin befolkning i Sverige. Men även den oljan börjar sina efter hand, kanske redan på 2030-talet. Så även om Sverige kan vara en utpost för klimatflyktningar är 2100 är oljebristen en fälla, som kan sabba det hela. Jag gissar med Björn Forsberg att civilisationen kollapsar redan innan klimatförändringarna får den att kollapsa, av oljebrist, kanske redan 2050, enskilda länder kan kollapsa redan decennier innan, som Venezuela nu är på randen att göra. Detta är långt mer sannolikt än en kontrollerad, snabb avveckling av den industriella civilisationen och en emigration till Syd några hundra år efter detta.Men detta sistnämnda är mitt höga ideal, och det är inte omoraliskt att drömma om det omöjliga. Man  ska bara vara medveten om det utopiska i det. Detta gör att jag låter texterna om den stora emigrationen till Syd vara kvar här på bloggen och i e-boken "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen" (2017). 

Anarkismen är en utopisk världsåskådning. Den är emot ledare, emot makthierarkier, emot staten, auktoritära strukturer och kapitalism. Allt med den är inte utopiskt, för många saker som den tror på har funnits realiserade sedan urminnes tider hos urfolk. Det är väl det med makten och hierarkierna som är utopiskt. För dessa är, enligt mig, omöjliga att undvika helt, vilket också urfolken ger prov på. Har man en anarkistisk grupp, uppstår ofta oemotståndligt maktstrukturer och hierarkier, precis som i en vargflock. Vad ska man då med anarkismen till? Vad behövs utopin till då? Jag tror ändå att det finns grader av makt och grader av hierarkier, och att man genom att ta fasta på en utopi som anarkismen, kan minimera makten och hierarkierna, minimera maktmissbruket. Man ska inte slänga utopier över bord bara för att de inte går att genomföra helt och hållet. De ger oss istället riktningen att färdas mot, även om vi inte kommer fram. Det viktiga är inte att man kommer fram, utan riktningen. Samhället i stort har fel riktning, det är det som är så trist, det är det som får mig att förnkippa det med fascism. Anarkismen vill vända denna kurs, så vi rör oss så långt bort från fascismen som möjligt, i andra riktningen. Till frihet och autonomi. Dess utopiska läggning är en styrka här, inte en svaghet. Och så är det också med de flesta utopier, t.ex. socialismens "utopi" om det klasslösa samhället. Kanske är det omöjligt att realisera detta i vårt samhälle, men det att vi haft denna utopi, och strävat emot den, har gjort livet mer uthärdligt för mången arbetare. 

 

Så fnys inte för lätt åt utopiska världsåskådningar!

 

Angående utopier, så är en av de vackraste "utopier" vi har att bygga Eden på jorden genom skogsträdgårdar. Det är egentligen inte en utopi, eftersom det redan finns fungerande skogsträdgårdar, och har funnits så i tusentals år, och vi kan i praktiken förvandla alla åkrar till skogsträdgårdar. Utopin ligger i hur sannolikt detta kommer att ske, givet vårt samhälles ruttenhet och nekrofili (i motsats till biofili); dess förkärlek för döda ting och maskiner. 

 

Robert Hart är en av den moderna skogsträdgårdens pionjärer, och hans biofila filosofi kan man bekanta sig med i denna fantastiska artikel (den heter "Can life survive?", finns i början av boken). Jag värms av tanken på skogsträdgårdar, av tanken på hur fina saker mänskligheten är kapabel till när den vaknar ur sin slummer. 

Civilisationen har sjunkit så djupt ner i mörkret att den anser ursprungstillståndet, normaltillståndet för människan, det vi levde i, i största delen av mänsklighetens historia, att vara utopiskt. Således avfärdar den varje krav på radikal förändring och avveckling. Men även om detta tillstånd vore utopiskt idag, måste vi hålla fast vid detta ideal om vi skall ha någon chans att handla moraliskt. Moraliskt handlande närs nämligen huvudsakligen av utopier, av de höga mål man strävar efter. Det är utopierna som ger moralen dess riktning. Alla jobbar för någon slags utopi, även om man inte erkänner det. Civilisationens främsta utopi är t.ex. "evig tillväxt." En total omöjlighet. I jämförelse med den är längtan efter människans ursprungstillstånd rena realismen.