för naturens skull

Att vara "civiliserad" är för många ett positivt laddat ord. Det är mest för anarkoprimitivisterna som det är negativt, p.g.a. allt det negativa de förknippar med civilisationen, som klasskillnader, kolonialism, masskrig och miljöförstörelse. Men om vi använder det i dess positiva bemärkelse, som ett uttryck för att vara disciplinerad, hövisk, finkänslig, tolerant, bildad och förfinad, då är den vilda naturen mer civiliserad än civilisationen. Åtminstone vad gäller disciplinerad asketism och respekten för miljön, ja det enkla tyglade livet, med en förfinad känsla för kvalitet och "hjärtats bildning" *. Och hur förfinade är inte träden och blommorna! Jämför dessa med civilisationens larmande maskiner och bilar, och avgör vem som är mer civiliserad. Trots civilisationens överdrivna regelrytteri finns det en tygellöshet och ett kaos i den som kan få en att baxna. Hur ociviliserad är inte den s.k. "fria marknaden", konsumtionshysterin? Där har man släppt alla hämningar och frossar ohämmat i köttets lustar, i omoral. Här kan man lyssna till religiösa asketer och eremiter, som liknar långt mer på de vilda djuren än på den rika överklasskvinnan/mannen som promenerar i shoppingcentret, ja delar med de vilda djuren det som är all "civiliserings" kärna; att tygla sina lustar så att man inte förstör för sina fattiga bröder/systrar eller för barnbarnen. De vilda djuren, träden och blommorna är experter särskilt när det kommer till en sak: att hushålla med resurserna, att spara, särskilt på vintern, så att de och deras barn överlever vintern. De kan äta mycket när det är läge för det, men bara för att ha något att ta av under vintermånaderna, då de är mästare i asketism. Detta ser du inte hos överklassen. Där är det kortsynt frosseri på prylar och lyx som gäller, utan hänsyn till kommande svåra tider, livet efter Kollapsen, d.v.s. "vintern" för civilisationen, som kommer om kanske några decennier. 

 

Asketism är all "civiliserings" kärna, eftersom den gör oss hänsynsfulla mot andra, mot djur och natur (1). Den är den stora "visdomen", och tillhör all andlighets kärna genom historien, all sann bildning har känt till den, och munkar och nunnor och mysterieskolor har lärt ut den i alla tider. Den var vårt vackraste helgon, Franciskus av Assisis (1181-1226) älsklingsämne, han som gifte sig med "Fru Fattigdom". Den sitter i våra religiösa myter, i Mose och Jesus, i Johannes Döparen och Paulus, i Diogenes och Herakleitos, i Buddha och Lao Tse. För dem var det ohämmade följandet av köttets lustar en dödssynd, och de skulle vända sig i sina gravar om de fick höra om vår tids fria marknad och konsumtionskultur på naturens och tredje världens bekostnad. Den ekologiska visdom som vi hittar idag i miljörörelsen bottnar kanske ytterst i de religiösa asketernas moralism, deras krav på att träna sig i kärlek, hänsyn och disciplin för våra medvarelsers bästa. Och kanske dessa asketer och eremiter hade tagit efter djuren? De vistades i alla fall i långa tider i ödemarker, ungefär som en av vår tids asketer, Andris Fågelviskare Hansen, som  levt så länge bland de vilda djuren i skogen att han kan härma 120 fåglar. Andris är hemlös och har varit som en eremit i många år i sin tidiga ungdom, och kan ge oss lite inblick i vad eremiter i äldre tider kan ha sysslat med i ödemarken; att läsa i "Naturens Bok", som de ibland kallade det. Där såg de Guds finger, där lärde de sig hans subtila språk, hans fina väsen, i blommorna, i vargarna, i rådjuren. Eremiten Serafim av Sarov  (1754-1833) i Ryssland lär ha matat björnar i sitt lilla hermitage i skogen, delat med björnar sin ringa kost som han fick av människor i civilisationen, ja vänslats med dem. Man kan undra om inte Serafim även kände ett visst släktskap med björnen, den lever nämligen större delen av sitt liv som eremit. Kanske han tolkade dess väsen som ett Guds Ord till honom? Jag tror det. Men vi i det rika väst har förlorat denna visdom, att läsa i Naturens Bok och se där Guds tilltal. Det "djuriska" blir istället något vi ser ner på, något lågt och nästan antikristligt,som jag skrev om i ett inlägg nyss. De vilda djuren är hedningar för oss, hedningar som ska tämjas och "civiliseras" som boskap och showföremål i djurparker. Vi ser inte att det i själva verket är vi som är de stora syndarna, och djuren som är rena som oskyldiga barn. Det är djuren som är de stora asketerna, inte vi. Det tänker jag på ibland när jag begrundar hur änder och rådjur ska klara nästa vinter. De är hjältar hela bunten!

 

Många tycker nog att djur är ljuvliga varelser, men när det kommer till frågan om vår egen djuriskhet, skäms vi över den, och betraktar den som något "lågt". Detta har tyvärr de religiösa asketerna bidragit till med sitt vanligt förekommande kroppsförakt (tänk på fakirernas självplågeri i Indien). Djuren saknar detta slags kroppsförakt totalt, de skäms över huvudtaget inte över sin kroppslighet, sin nakenhet, sex, bajsande, kissande och pruttande. Jag tror det är heligt för dem, på något sätt, något som de tycker gör dem levande. Vi rika i väst har övertagit den sjukliga asketismen, kroppsföraktet, men förkastat den sunda asketismen, sparsamheten, disciplinen och hänsynen till våra medvarelser. Tyvärr är det hela upp-och-ner. Vi ser det även i vårt språk. Vilken klang har ordet "djurisk" för gemene man? Det säger mycket (kolla bara vilka synonymer ordet har) Idag är det en värre synd att klia sig på pungen när andra ser, än att leva sparsamt, så att man har något att ge tiggaren i gathörnet. Så lågt har vi sjunkit. Att lyxa sig är den sanna "djuriskheten" om vi ska använda ordet i sin negativa klang, inte att klia sig på pungen eller prutta vid matbordet. Ja, jag borde inte säga så, ty det svärtar djurens rykte, något som de får stå ut med tillräckligt som det är nu. Låt oss istället rehabilitera ordet "djurisk" så att det får en lika ljuvlig klang som djuren är ljuvliga (betecknande för hur kristna kan uppfatta ordet "djurisk" är att en metodistpastor ansåg min bok "Djurisk teologi",Titel förlag 2010, för hädelse)

 

 

* Visst finns det grymhet och råhet hos djuren, men det är ofta inte sådan grymhet och råhet som människor har, dvs. övervåld, utan enbart våld för att överleva, för att jaga sin mat. Och visst är det även så hos djuren att man ibland inte tar hand om de svagaste, utan låter dom gå under, men människorna är mycket värre här.

 

(1) Asketismen är inte alls hård och obarmhärtig, som man kan tro, eftersom vi behöver jobba mindre desto mer asketiskt och enkelt vi lever.

Igår var jag på en manifestation för biologisk mångfald på Norrmalms torg i Stockholm kl. 18-19. Vi var samlade ungefär kanske sextio, sjuttio personer. Samtidigt firade stockholmarna guldet i VM i ishockey på Sergels torg. Föga förvånande var det mycket mer människor på ishockeyeventet än på vårt.

 

Vår manifestation inleddes med att Samuel Jarrick, operasångare och miljöaktivist, och den som drar Klubb Artivist, inledde med att sjunga Evert Taubes sång "Änglamarken". Sedan hölls det några tal, och några poeter läste upp sina miljödikter, såsom Jonas Gren och estradpoeten Rebecka Le Moine. Den bästa dikten var en dikt på "biologisk mångfaldiska" av en kvinna vid namn Lovisa Larsson, poet och skogsaktivist från Tiveden, en dikt som överflödade av djur, det riktigt kryllade av djur i dikten, i varje mening. Jag tyckte mycket om den.

 

Men kvällens höjdpunkt var Andris Fågelviskare, en ung kille på 25 år, som härmade fåglars läten. Han var alldeles suverän på detta, det var precis som riktiga fåglar, han visslade fåglars läten! Det var nästan overkligt. (Hör honom härma fåglar här. Han kan ungefär 120 fåglars läten) Sista lätet var en tupps gal-läte, även det suveränt framfört, och när han framfört det, sa han "Dags att vakna!" Och sen sade han att det är många som sover, vilket det faktum antyder att det är många fler som samlas på Sergels Torg för att fira ishockey-VM-guld, än som samlas på vår manifestation för själva livets bevarande. Sen sa han att ishockeyfansen beundrar falska hjältar, i ett påhittat spel.

 

Jag pratade med Andris både före och efter manifestationen, och det visade sig att han är en anarkoprimitivist som är med bland de som driver föreningen Naturliv i Järna, med folk som tidigare varit med i Urvision (som lagts ner). Han är hemlös, backpacker. Han hade en stor fjäder i sitt rastahår.

 

Jag kände så igen mig i Andris, det var som om jag hittat medlemmar i min klan. Jag ser fram emot att möta honom igen, och connecta med anarkoprimitivister från Naturliv. Vi anarkoprimitivister är dåliga på att organisera oss, kanske för att vi ser livet inte som en organisation, utan som en organism. Vi har inte sinne för det mekaniska, utan vi vill att allt ska vara levande och organiskt, såsom det är i naturen. Mötena människor emellan ska vara spontana och organiska, inte styrda och organiserade uppifrån.

 

Andris gjorde djupt intryck på mig, inte minst det han sade om att han tillbringar mycket tid i skogen. Han har även haft skogsretreater på tre dagar, då han bara är i skogen, spårar djur och lever med djuren där. Jag fick lust att själv gå på en sådan ensam retreat i skogen någon gång, kanske nästa höst. Andris bekräftade något i mig, bejakade anarkoprimitivisten i mig. Jag är svältfödd på sånt, jag har inte många anarkoprimitivistiska vänner i Stockholm. Jag söker min klan, och genom Andris har jag fått några dyrbara kontakter i den vägen.

 

När jag berättade åt Andris att jag släppt ut en massa djur i Spanien (särskilt i Orgiva), sa han att han, när han går förbi hästar i inhägnad, får lust att släppa ut dom. Hästar ska inte vara instängda, de ska vandra fritt i naturen. Detta är så sant att man kan gråta. Även här bekräftade Andris något inom mig, något som jag skämts över, det att jag släppt ut så många djur i mitt liv. Jag har flera gånger tänkt att det var fel, men när jag hör Andris, så kanske det inte var så fel som jag har trott. Man behöver inte vara ekofilosof för att komma på tanken att det är något djupt förnedrande att vi ska stänga inne varelser så att de bara ska tjäna människan (och ännu värre är att stänga dem inne enbart för människornas nöjes skull, till skillnad från forna tider då djuren ofta var till verklig nytta, då vi verkligen behövde dem i jordbruket). Det är inte bättre än slavdriften med de svarta i Amerika, och en gång ska vi komma att förkasta detta lika silverklart som vi nu förkastar slavdriften med de svarta i Amerika.