för naturens skull

Mången självmördare har nog tagit livet av sig i desperat hopp om att hitta läkedom, antingen genom att sluta existera eller läkas i en andevärld. Och mången själ med kronisk, livslång ångest har nog undrat om sånt läks i himlen. 

 

Jag har tidigare på bloggen hävdat att alla träder in i paradiset efter döden, genom att gå in i sin varelses gudomliga kärna, atomen. Hur kan detta ske med "obotligt sinnessjuka", själsligt trasiga narkomaner och alkoholister? Släpar inte deras trasiga själ efter?

 

Låt mig förklara. Människan består enligt traditionell kristen psykologi - som jag delvis följer - av ande, själ och kropp (se en kristen klassiker om detta, "Själ och ande" av Jessie Penn-Lewis, från början av 1900-talet, som kan läsas på norska här och på engelska här). Anden är personlighetens kärna, där Gud bor, och där Den Helige Ande möter vår ande, och själen är förbindelselänken mellan anden och kroppen. 

 

Om detta är sant, och anden är lika med atomen i vår själs innersta, då är själen något psykosomatiskt, något halvkroppsligt, något som kan förklara varför vi kan känna ångesten som en fysisk oro i maggropen. Ja, de flesta av våra känslor känns i kroppen, medan tankarna inte gör det. Betyder det att tanken är mer ande och känslor mer själ och kropp? Men inte alla känslor är lika mycket själ och kropp. Agapekärleken (den villkorslösa kärleken) finns mer i anden än i själen och kroppen, medan den erotiska kärleken och förälskelsekärleken är mer själslig och fysisk. Det finns således "högre" och "lägre" känslor (jag menar på olika avstånd från paradisets kärna). Alla "högre" känslor tar vi med efter döden då de finns i anden. Det är nämligen bara anden som går vidare. De känslor som är mer själsliga och fysiska, lämnar vi kvar. Antagligen lämnar vi kvar den sexuella driften, men jag är inte säker. Det kan finnas en andlig motsvarighet till erotik och sex, vilket andeskådaren Emanuel Swedenborg påstod, och astralsex är något folk har erfarit. I varje fall är den fysiska erotiken och andeerotiken inte samma sak, vi kommer inte att släpa med någon fysisk åtrå. 

 

Jag vill nu påstå, att alla själsskador ligger i själen och kroppen, inte i anden. Omoral ligger också i själen och kroppen, då vår ande är gudsgnistan i oss, det gudomliga i oss. Vi tar alltså inte med oss detta efter döden, in i atomernas andevärld. Det är på detta sätt jag tror vi läks efter döden, och det är detta som gör att folk vågar ta självmord, hade det inte varit för detta hade inte folk vågat, tror jag, ty de hade riskerat de andevärldens helveten som de kristna fundamentalisterna pratar om (som inte finns) och vetat detta innerst inne. 

 

Låt mig avsluta med en liknelse: Kroppen är trumpeten, med en sordin som dämpar ljudet, och ljudet genom trumpeten är själen. Trumpetisten är atomen i vårt väsens innersta, i gemenskap med atomernas kosmiska community. Själsskador är falska ljud som kommer av dålig trumpet och tilltäppt sordin, dvs. sjukdomar. En gång skall trumpetisten lägga av "trumpeten dig" och sjunga dig utan trumpet. Detta är paradiset, ty det är den överlägset vackraste sången *, mild och varm och ren, såsom bara en levande varelse kan. Trumpeten är gäll och metallisk i jämförelse, och har dessutom sordin. 

 

* P.S. Om inte själen läkes i "andevärlden", då står det illa till med de flesta i civilisationen, fulla som de är av själslig sår, ärr och traumor, och då går personer med kronisk ångest "förlorade", fast de inte blev sjuka av omoral, utan av samhällets hårdhet, civilisationens onaturlighet.