Seriösa anarkistiska författare
Anarkism förknippas ofta med kaos, laglöshet och med att krossa fönster och bränna bilar. Detta är en fördom som många seriösa anarkistiska tänkare fått leva med, och som har gjort dem djup orättvisa. En seriös anarkist skulle säga att det är staten som är det stora kaoset, genom allt det ohyggliga förtryck den representerar, av människor, icke-mänskliga djur och natur (något liknande står inte att finna i naturen). Anarkisten vill bara tillbaka till den naturliga ordning som råder bland fåglar, rävar och träd, som ingalunda är i kaos, utan har sina egna naturliga lagbundenheter, ”regler” och sociala koder.
Den seriösa anarkismen, långt borta från krossade fönster, har legat och pyrt i hela civilisationens historia. Bönder i alla tider har haft en lutning åt anarkismen, och har inte gillat att staten lägger sig i deras affärer med skatter och annat. Anarkopacifismen har namn som romanförfattaren Leo Tolstoj att pryda sig med, och det är så långt från våld som man nästan kan komma. Otaliga andra skönlitterära författare har uttryckt anarkistiska tankar, anarkismen har inte omhuldats bara inom filosofi. Här kommer ett utdrag ur tidskriften Syndikalismen om anarkistiska författare, mest skönlitterära, som jag kommer att komplettera, bara för att visa vilka rötter den seriösa anarkismen har:
Sverige:
”Bland nutida svenska författare, som givit uttryck för anarkistiska tankar, finna vi bland andra: Artur Lundkvist, Eyvind Johnson, Nils Ferlin, Harry Martinson, C. E. Englund, Gustav Sandgren, Jan Fridegård, Ivar Lo-Johansson, Gustav Hedenvind-Eriksson, Mikael Steven, Moa Martinson.” (Ur C.J. Björklunds artikel ”Bildningskamp och anarkism i tidskriften ”Syndikalismen” 1944, s. 32)
Jag skulle kunna tillägga Vilhelm Ekelund, Vilhelm Moberg och Gunnar Ekelöf. Äldre svenska författaranarkister är Thomas Thorild, Carl Jonas Love Almqvist, Nils Herman Quiding (under pseudonymen Nils Nilsson arbetskarl),, August Strindberg, Ivan Agueli och Leon Larson.
Bland nyare svenska anarkister kan nämnas Tage Danielsson och Hasse Alfredsson.
Bland nulevande svenska anarkister bör nämnas Bruno K. Öijer, Erik Pauli Fylkeson, Kjell Höglund, Torbjörn Säfve, Mattias Gardell och Carl-Michael Edenborg.
Internationellt:
”Kända anarkistiska författare i nyare tid äro Krapotkin, Bakunin, Tolstoj, Proudhon, Elisée Reclus, Goodwin, Max Stimer, Mackay, Landauer, Mühsam. I skönlitterär form har anarkismen framställts av många författare, bland andra Rabelais: ”Gargantua och Pantagruel”, William Morris: ”Nytt från en ny värld eller en vilans tid”, Mackay: ”Anarkisterna”, Walt Whitman, Romain Rolland, Ibsen. Emest Hemmingway har i sin bok ”Klockan klämtar för dig” delvis kritiserat anarkister men inte anarkismen. William Saroyan, John dos Passos, John Steinbeck, William Faulkner och Eugene 0’Neill ha uttryckt anarkistiska tankar… (Ur C.J. Björklunds artikel ”Bildningskamp och anarkism i tidskriften ”Syndikalismen” 1944, s. 31)
Jag skulle kunna tillägga Diogenes av Sinope, Den helige Antonios och många ökenfäder, Franciskus av Assisi, Menno Simons, George Fox, William Blake, Henry David Thoreau, Sören Kierkegaard, Friedrich Nietzsche, Emma Goldman, Simone Weil, J.R.R. Tolkien, Vladimir Majakovskij, Dorothy Day som viktiga anarkistiska föregångare, mer eller mindre anarkistiska. (många av dessa tillhör den kristna anarkismen, som har en lång och rik tradition).
Bland nyare anarkister kan nämnas Jacques Ellul, Jack Kerouac, Lawrence Ferlinghetti, Fredy Perlman och Murray Bookchin.
Bland nulevande kända anarkister bör nämnas Bob Dylan, John Zerzan, Derrick Jensen, David Graeber, Bob Black, Noam Chomsky, Guy McPherson, Richard Heinberg, Ursula Le Guin.
