Vi har idag koncentrationsläger för djur. Bojkotta mjölkprodukter och alla animalier!

Livet i mjölkfabriken
 
(avskrift av en av Djurrättsalliansens flyers. På tal om mitt förra inlägg om koncentrationsläger för djur)
 
Många tror att kor måste mjölkas. Men har du tänkt på varför kon får mjölk i sitt juver? Det är av samma anledning som alla andra däggdjur; hon har fött ett barn som behöver mat. Men kalven i mjölkindustrin får aldrig dia. Istället separeras kalven och kon från varandra så att mjölken kan konsumeras av människor.
 
De flesta bilder av kor är tagna i gröna hagar, men utevistelsen är bara en kort semester från fabrikslivet. Under större delen av året står korna inomhus på hårda betonggolv, många gånger fastbundna så att de knappt kan röra sig. Sanningen om mjölkindustrin ligger långt ifrån den bild vi matats med genom reklamen.
 
Livet i mjölkfabriken är hårt. Den svenska kon insemineras, är dräktig i nio månader och föder en kalv som tas ifrån henne. Mjölkproduktionen tar fart och bara ett par månader efter förlossningen görs kon dräktig igen. Samtidigt fortsätter hon mjölkas i cirka tio månader. Många kor drabbas av sjukdomar som juverinflammation och hälta. Proceduren upprepas tills kon inte längre anses lönsam.
 
I mjölkfabriken finns kon bara till för att producera mjölk åt människor.  Vid ungefär fem års ålder, när hon till följd av det intensiva livet i mjölkfabriken blir sjuk eller inte längre producerar lika mycket, slaktas hon. Detta trots att kor kan bli över tjugo år gamla. Kalven, mjölkindustrins "biprodukt", tillbringar sin första tid i livet alldeles ensam i en box. Vid cirka två månaders ålder hålls kalven tillsammans med andra kalvar som är precis lika vilsna.
   Tjurkalvarna, som inte kan producera mjölk, har inget värde i mjölkindustrin. De slaktas när de är 18 månader och deras kroppar blir till nötfärs och charkprodukter. Vid 15 månaders ålder insemineras kvigkalvarna första gången för att sedan gå samma öde till mötes som sina mödrar.
 
Många tror att ekologisk mjölk innebär ett bättre liv för djuren. Men grundprinciperna i ekologisk produktion är precis desamma. Mjölken är dyrare för att korna får ekologisk foder, inte för att de får vila mellan dräktigheterna eller ha sina kalvar hos sig.
 
I mjölkfabriken ses kor som produkter. Men kor är individer, precis som människor, med känslor, rädslor och egna behov. De har rätt till sin kropp, sitt liv och sin frihet.
 
Vi måste ändra vårt sätt att se på de andra djuren. De är inte till för oss att utnyttja för vår vinnings eller njutnings skull. Den som inte ser på andra djur som varor väljer att leva veganskt och stå på djurens sida. Som vegan hjälper du till att stänga mjölkfabrikerna!
 
 
"Varje år föder kon en kalv som direkt tas ifrån henne"
 
"Närmare 60 % av allt nötkött i butikerna kommer från uttjänta mjölkkor och kalvar inom mjölkindustrin"
 
Artikel slut.
 
 
Min kommentar: Här kommer en av orsakerna till att jag längtar efter civilisationens kollaps. Att läsa om djurplågeri gör mig så vred, så vred, ty det handlar om helt försvarslösa varelser som inte kan tala för sina rättigheter och inte kan göra revolution mot de fascistiska tyrannerna (detta är just det rätta namnet). Att de flesta politiker godkänner något sånt här, gör att jag tappar allt mitt förtroende för dem, och i mitt stilla sinne kan  jag inte låta bli att tänka på dem i samma kategori som Hitler, Stalin, Pol Pot, Mussolini, General Franco och George W. Bush. Ty djur är inte mindre värda än människor, och att ha koncentrationsläger för dem är lika kriminellt och fascistiskt som att ha sådana för människor. Att ha sånt bara för djur och inte för människor, är ungefär lika moraliskt som att nazisterna skulle ha haft koncentrationsläger bara i två tredjedelar av tredje riket istället för i hela tredje riket. Ja, boskapsdjuren  är faktiskt långt flera än oss människor, hur dessa proportioner är har jag inte reda på, men om djuren är långt fler än människorna, är det förstås ett större brott att ha djuren i koncentrationsläger än att ha människor i såna, ty det blir sammantaget mer lidande, fler varelser som lider. Djur kan lida precis lika intensivt som människor, att påstå annat är ofta utspekulerade försvar för djurplågeri. Men detta tål inte många politiker att höra. När Finlands president Sauli Niinistös fru, som är djurrättsaktivist, talade för boskapsdjurens rättigheter, svarade djurnäringens representanter föraktfullt med att "hon lever i en fantasivärld". Dock, man behöver faktiskt lite fantasi för att leva sig in i en medvarelses lidande, det är fantasilösheten som här gör människan till en lydig robot som behandlar alla varelser som om dom bara vore produkter och vandrande bankkort.

En moralisk paradox

Följande faktum är en underlig paradox: Att Sveriges statsminister skulle diskreditera sig och riskera att bli avsatt, om han runkade offentligt på Serges torg, likt den antike kyniske filosofen Diogenes av Sinope (kanske även om han började plocka sig i näsan framför filmkameran och liknande ting), men det skulle inte diskreditera honom i de flestas ögon, och få honom avsatt, att han godkände koncentrationsläger för djur, inte minst för minkar, som skulle få spendera hela sitt liv i små, små burar, bara för att vi skulle få pälsar till lyxkläder (bl.a. trenchcoats med pälskrage) som vi egentligen inte behöver (detta senare är redan praxis sedan gammalt, ofattbart). 
 
Däremot, om naturbarnshelgonet Franciskus av Assisi hade levt idag i Sverige, och levt samma liv som på 1200-talet i vår kontext, som känd aktivist för djuren, naturen och de fattiga, skulle han antagligen spoliera sina chanser att bli invald i riksdagen, om han försökte bli detta, om han sågs runka offentligt på Sergels torg eller ständigt plocka sig i näsan framför filmkameran. Detta trots att han antagligen då skulle vara världens ledande namn när det gäller fattigas, urfolks, djurs och naturens rättigheter. 
 
Alltså: Något av det värsta djurplågeri som tänkas kan (och mycket annat förtryck) + anständighet och lydnad mot de gällande normerna = du sitter kvar som statsminister.
 
Och: Det mest självuppoffrande liv som tänkas kan, ja det mest moraliska + oanständighet = du väljs aldrig in i riksdagen och blir inte statsminister om du försöker bli detta. 
 
Sådan är vår civilisation.

Skillnaden mellan vilda urfolk och civiliserade västerlänningar när det gäller att döda djur

För vilda urfolk är allt heligt, och så är det inte bara i teorin (som det ofta är för kristna västerlänningar), utan även i praktiken. Inte minst när det gäller att handskas med sin mat.
 
Neville Drury citerar en inuitisk iglulikschamans (från Grönland) ord i boken "Schamanism" (1989), som jag återger här:
 
"Livets största fara ligger i det faktum att människans föda består av själar. Alla de varelser som vi måste döda och äta, alla de som vi måste dräpa och förstöra för att göra kläder till oss själva har själar, själar som inte förgås med kroppen och som vi därför måste blidka för att de inte ska hämnas på oss för att vi tagit deras kroppar." (s. 18)
 
Jacob Broadley skriver såhär i denna artikel: "After killing an animal, Cherokee (en urfolksstam i Nordamerika) hunters would ask the gods' forgiveness for taking the animal's life. After killing a deer, the hunters would throw the tongue and some of its meat into the fire as a sacrifice."
 
Det verkar som om urfolken förstod att jakten inte var att leka med, att det låg ett moraliskt ansvar där, som förbjöd dem att döda mer en de absolut behövde. Och att de på något sätt måste återgälda det de tagit. 
 
Hos de civiliserade ser du inte mycket av sånt. Här har du istället rena förintelseläger, koncentrationsläger för djur, där djur slaktas på löpande band, i tusental per dag (se t.ex. här), för att göda feta amerikaner som frossar på McDonalds, utan den minsta tanke på att återgälda detta till djuren, naturen eller gudarna. Hur skulle de kunna det, då deras gud är Mammon? Bara du tjänar pengar på det, är allt bra, då är du tillfreds, detta är de civiliserades moral (detta stöter jag på igen och igen hos folk; om jag inte tjänar pengar på mitt arbete räknas det inte som arbete, då är jag en latmask, hur mycket gott jag än gör). Och då spelar det ingen roll om du jagar bufflar nästan till utrotning (tänk på de vitas uppförande mot bufflarna på prärien i Nordamerika i början av kolonialtiden där), behandlar djur som om de enbart vore mat för de vita, enbart objekt för deras egen njutning och lyx (utan värde i sig själv eller rätt till att finnas för sin egen skull), eller blir orsaken till fetma och en mängd sjukdomar som kommer av överkonsumtion av kött och animalier. 
 
Men om vi inte återgäldar vad vi tar från djur och natur, på något sätt, sågar vi till slut av grenen vi sitter på, och underminerar våra fortlevnadsmöjligheter. 

Axel Munthe: En tidig djurrättskämpe

Den svenske författaren och läkaren Axel Munthe (1857-1949) blev på sin tid världsberömd för sin självbiografiska roman "Boken om San Michele" (1928), som översattes till flera språk, men han har tyvärr inte kommit med i Litteraturhandbokens (1999) stora författarlexikon av utländska och svenska författare, och inte heller i de stora svenska litteraturhistorieverken på 1900-talet (!), trots att Wikipedia skriver att "Boken om San Michele av Axel Munthe har påståtts vara 1900-talets mest spridda bok av en svensk författare". Boken är ett mästerverk, inte minst slutpartiet, där det blir tydligt vilket varmt hjärta Munthe hade för djuren, som en tidig djurrättskämpe. Slutpartiet i boken handlar om att Munthe har en dröm om att han träder in i andevärlden, och besöker himlen. Han är som en syndig tiggare, som just och just lyckas smita in genom himlens port, med sin hund väntande utanför, och han rannsakas av Sankte Pär, som menar att det ser mycket illa ut med Munthes själ. Sen förs Munthe till en rättegång i himlen där hans slutliga öde ska avgöras. Domarna, en skara stränga profeter, helgon och kyrkofäder, ledda av Sankt Ignatius (av Loyola) * är till slut eniga: Munthe ska kastas i det eviga helvetet, inte minst för att han har ett orent djur, en hund, med sig, och ett långt syndaregister. Munthe protesterar mot att hunden är oren, och när han är på väg att kastas i helvetet, kommer Franciskus av Assisi vandrande in i rättssalen iklädd sina trådslitna munkkläder, och Sankte Pär muttrar "Alltid han", förbittrad. Franciskus räddar Munthe från fördömelsen, och så slutar boken.
 
Det kändes som en upprättelse för mig, som upplever de kristna fundamentalisternas förakt (i praktiken, tänk på de kristnas djurförtryck, men också i teorin) för djuren och det djuriska -  som om det var närmast antikristligt, ja "hedniskt" -  som ett hot över mig, ett fördömelseshot, ty jag har allierat mig så med djuren, att jag är extra utsatt för detta förakt, det leder mig inte minst till att bli sinnessjukförklarad. Jag har faktiskt tagit detta fördömelseshot så över mig, att jag hade en helvetespsykos 2011 där jag trodde jag var Antikrist och evigt förtappad. Fortfarande kan jag gå och undra om jag är fördömd,  bl.a. p.g.a. vissa biverkningar av min psykmedicin.
 
I februari nästa år blir Munthe fri från copyright, och då skall jag publicera slutet av Boken om San Michele (avsnittet om hans besök i himlen) här på bloggen och som gratis e-bok på Internet Archive, det är ett stycke klassisk litteratur, en av världslitteraturens verkliga pärlor, som förtjänar att spridas på nätet.
 
Men här kommer ett par citat ur boken, så ni får en försmak:
 
"De (hundarna) äro allesammans tämligen lika, de äro alla redo att älska dig och bli älskad av dig. De äro alla representanter för Guds älskvärdaste och moraliskt sett mest fulländade skapelse."
 
"Varför börja inte dessa välmenande djurvänner med att sätta in sina ansträngningar på att få slut på förevisningen av vilda djur i cirkusar och menagerier? Så länge denna skandal tolereras av våra lagar, kunna vi inte göra anspråk på att kallas civiliserade människor av en kommande generation. Om man vill få klart för sig vilka barbarer vi äro, behöver man endast se in i ett kringresande menageritält. Det grymma djuret är ej bakom burens järngaller, det står därutanför." 
 
Amen! Så sant!! Cirkusar är något ohyggligt vidrigt, en fruktansvärd skam för mänskligheten, att förnöja sig med andras varelsers lidanden, i samma anda som tjurfäktningarna.
 
 
 
* För många läsare av Ignatius av Loyolas "Andliga övningar" är det inte bekant att han var en av de ledande inkvisitörerna i den katolska s.k. "motreformationen" på 1500-talet, och han står bakom mycken förföljelse och tortyr av protestanterna på den tiden, ja även senare. Han var ju grundare och ledare av Jesuitorden fram till sin död, och denna orden var ett viktigt redskap  i motreformationen, och motreformationens viktigaste redskap var inkvisitionen. Detta borde komma fram mer, så vi blir försiktiga med att skylta med hans namn. Man bör betänka att Loyola är ett helgon inom katolska kyrkan, och att inte detta förkastas av katolikerna, säger något om denna kyrkas ruttenhet och bristande kyrkohistoriska kunskaper, ja blindhet för historiens grymheter.

Kerubteologi del 3: Om översättningen av det grekiska ordet "zoon" och om urfolks förhållande till djur

Jag har tidigare här på bloggen hävdat att Uppenbarelsebokens fjärde och femte kapitel är Bibelns centrum. Jag skulle vilja gå vidare och säga att beskrivningen av Guds tron är dessa kapitels centrum. Men tronen har vad kanske många fundamentalister inte vill ha där; djur. Fem djur upptar tronen och bär upp Jahve. Fyra djurliknande keruber och ett slaktat Lamm. Gud kan man inte se, även om hans framträdande beskrivs med hjälp av ädelstenar. Men de man kan se, det är djur.
 
Djur, som har varit så förtryckta i civilisationen! Här häpnar man och förundras över Bibelns radikalitet. Djur får den mest upphöjda position som är möjlig att få som skapad varelse, de som bär upp Jahves tron. Och Guds inkarnation på jorden är ett Lamm, en mänsklig varelse som blivit ett med Gamla Testamentets offerlamm.
 
Varför har detta inte fått en mer framträdande plats i kristen teologi? Djuren borde skattas mycket högt p.g.a. detta! Men det finns en orsak. Och det är att man skamligt dolt vad de fyra keruberna är för slags varelser genom att inte kalla dem djur, utan "levande varelser" (Nya Levande Bibeln), "varelser" (Bibel 2000 och Svenska Folkbibeln) eller "väsenden" (1917 års övers.) *. Detta trots att det grekiska ordet som översätts med dessa döljande ord är "zoon", och detta ord har använts för ordet djur på grekiska ända in i vår tid, vårt "zoo" kommer från det ordet, och "zoologi" betyder "läran om djur". På alla andra ställen i Nya Testamentet förutom Uppenbarelseboken i Bibeln brukar alla biblar översätta "zoon" med djur (se här), men inte just när det gäller keruberna i Uppenbarelseboken? Varför? (man ser ju av kerubernas utseende att de är djur!) Jo, kyrkan ser ner på djuren, de passar inte som uppbärare av Jahves tron. Den vill inte heller beblanda sig med hedendomen, som ofta har djurgudar och gudar som är hälften djur och hälften människor. Kyrkan kallar inte keruberna för djur, men när Antikrist/Babylon ska kallas något, då kallas han "vilddjuret" istället för "odjuret" - det senare är en sannare översättning! Dubbel skändning av djuren! Helt upp och ner! När Bibeln upphöjer djuren, skändar kyrkan dem genom att kalla dem för något annat än djur, och när Bibeln vill skända Babylon och Antikrist och kalla dem "odjuret", då kallar kyrkan dem för "vilddjuret" istället för odjuret (odjuret är ett o-djur, ett icke-djur), något som skändar de vilda djuren i skogen något ofantligt! Något är riktigt ruttet här.
 
Det heligaste stället i Bibeln, Bibelns centrum, är skändat och förvrängt genom förakt för naturen, Guds ljuva skapelse. Tänk hur mycket djurplågeri som skulle ha förhindrats om kyrkan skrivit "djur" istället för "väsende" och "varelse" (och kallat Antikrist/Babylon för odjuret istället för vilddjuret). Och om kyrkan hade sagt med N.P. Wetterlund att det bor en sådan där tronkerub i varje djurs innersta, en varelse som bär upp Guds tron.
 
Ja, kanske kyrkan inte hade föraktat människans djurnatur så djupt som den gjort, om det inte var för dessa översättningstabbar. Föraktat den med celibat och naturvidrig självplågeriasketism. Ty en av dessa kerubdjur var ju en människa. Även vi bär på en kerub i vårt innersta. Innerst inne är vi paradisiska djur, bakom fasaden av civilisation, men detta är tydligen något att skämmas över.
 
Det är underligt att jämföra detta kyrkans förakt för djur, som genomträngt hela civilisationen, även många ateister, (och som gör att vi kan plåga minkar genom att hålla dem i små burar på livstid), med urfolkens och schamanernas syn på djur. Faktum är att indianer i Nordamerika har örn- och buffeldanser där de försätter sig trance för att bli ett med de djur vars djurhamnar de dansar i. Och schamaner har totemdjur, kraftdjur, som är djurandar från andevärlden som de har som sina guider och hjälpandar bl.a. i botandet och för sina resor i andevärlden. De har även djurgudar.
 
Men detta förhållande till djur rimmar med hela urfolkslivsstilen, där man vördar djuren och uppkallar sina barn efter dem, som t.ex. "Bear heart" och "Hjortfot", där man offrar till djurens andar och djurgudarna för att blidka dom när man har jagat och dödat ett djur, ja där djuren anses ha andar som lever vidare efter döden. Kyrkan har istället genom historien ofta förklarat att djuren inte ens har själar, än mindre andar som lever vidare efter döden. En katolsk präst sade till mig i Spanien 2011 att "Djuren är inte personer" när jag försökte få honom att hjälpa mig att stoppa djurplågeri i byn Orgiva i Spanien. I mina öron lät det som hädelse. Filosofen René Descartes på 1600-talet hädade också, han sade att djuren var själlösa maskiner som varken kunde tänka eller lida (se Wikipedia-artikel om detta här). Och hans åsikter här har haft oerhört stort inflytande på inställningen till djuren. Och han räknas som en stor filosof som alla filosofer pratar om!
 
Ju längre tillbaka man går i historien, desto vanligare var djurgudar och djuränglar, i alla religioner, även kristendomen, och att keruberna har en så framträdande plats i Bibeln kommer väl av att den är en så gammal religion, att djuren "hunnit komma med", så att säga, innan den andliga döden satte in. Idag har de kristnas änglar vingar; fågelmänniskor, en avlägsen klang av djuränglarna, keruberna, som hade sex vingar, mer lika insekter med två par vingar än fåglar.
 
Ja, jag föreställer mig liksom att de änglar som stöter i basunen (likt änglarna i Uppenbarelseboken) i vår tids apokalyps är insektänglar, tänk på vad tidningarna skrivit om insektdöden, och vilka domedagsstämningar det har väckt (se vad jag skrivit om detta här).
 
Ja, i fängelset i Serbien var det små insekter som fungerade som änglar som väckte mig och de andra fångarna i cellen symboliskt med "basunstötar". Mycket av min kerubteologi föddes där och då, bl.a. min teologi kring översättningen av "zoon".
 
* Den gamla King James bibeln på engelska, översätter dock "zoon" i Upp. kap. 4 med "beast", men de flesta andra engelska översättningarna har inte "djur" där, inte ens så bokstavstrogna översättningar som "Youngs literal translation".

Kerubteologi del 2: Om skapelsens krona och djurens syndfrihet

Som ni säkert har märkt redan, har jag en upp-och-nervänd hierarki när det gäller skapelsen; atomen är gudomens kärna, och ju längre borta man är från dess liv, desto längre borta är man från paradiset. Människan är längst borta. Hon är alltså skapelsens bottennapp och sorgebarn istället för skapelsens krona, det senare har kyrkan ofta genom historien hävdat att människan är. Att människan är skapelsens sorgebarn ser man ock i dag och i historien. T.o.m. vilda urfolk kan vara grymma. Och människans stora "syndighet" kommer just av att hon skulle kunna göra så mycket gott, vara skapelsens vårdare och förvaltare, men är dess förstörare istället, ju mer desto mer hon avlägsnat sig från djuren.
 
Men blir hon fri civilisationen, och återvänder till paradiset, kan hon göra mera gott än kanske något enskilt djur kan. Hon kan gottgöra en del av mänsklighetens brott, sona det, hon blir en del av Lammet, det slaktade Lammet. Lammet är det rena paradiset i oss, atomen i sin renhet, i och genom oss, då vi blir ett med vår inre kerub. Människan har ett tillfälle att genom sin stora förmåga att göra gott, liksom åka hela vägen tillbaka till atomen och den yttersta kerublikheten, medan hon är människa, något vi kan se hos vissa helgon och martyrer. Når de fram hela vägen, delar de atomens ställning som skapelsens krona, de tilldelas "troner i himlen" ("de 24 äldste"), som är det yttersta tjänandet - att bära upp världen, såsom atomen gör, vara med om det gudomliga skapandet, istället för att förstöra skapelsen. Om det finns människor som nått fram under sitt jordeliv, vet jag inte, men enligt kristen teologi nådde Jesus av Nasaret fram, och fick därför namnet Herre och Messias. Helgonen och martyrerna delar hans slaktade Lamm-natur, som Kristi brud, enligt samma teologi, och kan i viss bemärkelse sägas ha nått fram, åtminstone martyrhelgonen, som offrat mest, älskat mest, i bokstavlig likhet med den mytiske Kristus.
 
Djuren står närmare paradiset än oss, visserligen, men de har begränsningar som gör att de inte som enskilda individer kan göra lika mycket gott som en människa, däremot kan de det som arter, raser och gruppsjälar, något som nått sin klimax hos hundarna, som i tjänande och i att bära upp människorna och deras naturkontakt, har nått lika långt som helgonen och martyrerna, och hundarna delar följaktligen tronen med dem. Fåren (särskilt lammen) hade denna position på Jesu tid, som heliga djur, de hade nästlat sig in i och smugglat naturens ande in i civilisationen, och offrat sin frihet för människornas frälsning. Därför kallas Jesus "Guds Lamm", och därför offrade man mest får och lamm i Gamla Förbundet (Gamla Testamentet handlar om Gamla Förbundet), t.ex. i Tabernaklet och Templet i Jerusalem. Idag offrar vi främst hundar till fångenskap och väntan, genom den groteska hundavelindustrin. Men Naturen använder dessa brott till att frälsa oss, precis som en kompost använder allt som slängs i den till att producera näringsrik mull. Hundarna är försonare, frälsare, medlare mellan gud och människan, precis som fåren och lammen var det på Jesu tid. Det var ju herdar som först fick höra om Jesu födelse, medan de vallade får i vildmarken, enligt myten, inte utan orsak. Och Mose var herde, och fick sin kallelse att befria Israel, i vildmarken då han vallade får. David var också herde då han fick konungasmörjelsen av profeten Samuel. Mose och David är de viktigaste mytiska förebilderna för Kristus. Idag kanske Gud kallar genom hundarna, kallar folk som umgås mycket med hundar och har sett gudomen i dem. Så fick i alla fall jag min gudomliga kallelse genom att uppleva att jag var adopterad av hundar (jag hälsade ständigt på hundar på gatan, och fick denna känsla efter hand). Så föddes min filosofi "djurismen". Vi skulle idag kunna kalla Kristus för "Guds slaktade Hundvalp" *, eller "Guds fångna Hundvalp" i stället för "Guds slaktade Lamm", utan att det skulle vara hädelse, fast det är det förstås för dem som ser ner på hundar, och inte ser deras messianska kallelse som uppenbarare av Naturen, dvs. "Gud", bland människorna.
 
Vissa hundraser har utvecklat en sådan kristuslikhet, att det inte går att finna något dåligt hos dem. De har gjort detta som gruppsjälar. Djurens syndfrihet blir kristallklar hos dem, och avslöjar människans ruttenhet och onaturlighet, ja dömer den. Men inte alla djur är lika nära paradiset som de. Djur är ju ock rätt långt ifrån atomens paradis. Men ändå är de syndfria. Varför? Jo, helt enkelt därför att de inte kan vara annorlunda än de är, de har inte den frihet som vi människor har, de har inte händer att uträtta gott med, som vi människor har. Och de lever helt i sina instinkter och geners programmering, mycket mer än människan. De evolverar istället in i messianska uppgifter som arter, raser och gruppsjälar, men de kan inte annat än följa sin art, ras och gruppsjäl. Detta är deras trygghet, en del av deras paradisiskhet, ty gruppsjälen blir starkare ju närmare atomen man kommer. För sådana finns inte "syndafallets" möjlighet, de är trygga i sin gruppsjäl och i sin arts gudomlighet.
 
Att skaffa hund är som att offra Kristus en gång till; ett helt liv i fångenskap, relativ sysslolöshet och mycken väntan skapas, som dock är frälsande, ty hundarna "ber" för sina fångvaktare, på djurens underliga sätt, precis som Kristus enligt myten bad om förlåtelse för sina korsfästare. Och kärleken gör att de är lyckliga trots att de har tunga bördor att bära.
 
Hunden är en strålande kerub på nådastolen i det himmelska templet, och har ock del i det slaktade Lamm som fortfarande offras på det till världens försoning.
 
Ja, det finns många djurarter som har del i det slaktade Lammet - t.ex. burfåglar, kor, marsvin, grisar, minkar och pälsfarmsrävar (1). De är korsfästa, offrade, allihop, och de suckar och väntar på Guds barns uppenbarelse (Rom. 8:19,22). Den dag då deras messianska uppgift är fullbordad, och de har fått fångvaktarna och bödlarna, korsfästarna att se att de korsfäst Kristus på nytt, så att "alla människor ska se honom, ja också de som genomborrade honom. Alla folk ska gråta för hans skull." (Upp. 1:7). Och vägen dit går genom keruberna, genom det slaktade Lammet - urkeruben - i varje fånget och slaktat djur, ja varje sådan varelse. Det finns ingen annan väg. Den billiga nådens präster finns det gott om, men detta, billig nåd, känner inte kerubfrälsningen till. Vi måste ta ansvar för våra handlingar och för den skapelse vi förslavat och skändat, och uppstå till liv med Kristus och djuren, inte utan dem. Vi kommer aldrig att lyckas bygga ett paradis utanför paradiset, ty keruberna vaktar ingången till Edens lustgård med ljungande svärd (1. Mosebok 3:24), så att vi inte kan äta av Livets träd utanför vår egen inre kerub. Vi måste genom den, vi måste förvandlas och helgas i vårt inre, så att vi kastar av oss den gamle Adams Babylon-natur.
 
 
*  Vi skulle kunna sjunga "Guds rena Hundvalp oskyldig" istället för "Guds rena Lamm oskyldig" (jag tänker på Psalm 143 i Svenska Kyrkans psalmbok, en mycket gammal och välkänd psalm).
 
(1) Men dessa har bara inte samma möjlighet att förmedla sin frälsande, messianska kärlek till oss, som hundarna har - och bland hundarna, hundvalparna, de ger mest bland hundarna.

Varför jag inte vill ta bort mina fästingar

Jag sover i skogen en del, och då får man fästingar på sig. Men jag vill inte ta bort dom, och det har sina skäl. För det första blir man inte lättare smittad av TBE om man inte tar bort fästingen, däremot blir man lättare smittad av Borrelia, men Borrelia är inte så farligt som TBE. Även TBE är inte så farligt, 200 svenskar smittas varje år, och dödsfall bland dessa är ytterst sällsynt. 2004 inföll det första dödsfall där man bekräftat att orsaken var TBE. Då är det faktiskt långt farligare att röra sig i trafiken, men ingen tycker att man är galen om man kör bil. Så sjuk är vår värld (dessutom förstör bilen naturen och dödar en massa varelser). Smittas man av Borrelia är det värsta som händer ofta feber, huvudvärk och trötthet. Det går nästan alltid över, dödsfall är oerhört sällsynta även här.
 
För det andra är denna handling en aktion för insekternas skull. Jag vill med denna handling predika för mina vänner att vi måste skona våra insekter och sluta med våra mobiltelefoner, bilar och teknologi, som håller på att utrota våra insekter. På fem år har en tredjedel av alla bin försvunnit (se här, skrolla lite ner på sidan), och under de senaste 25 åren har 75% av alla insekter försvunnit (jag har skrivit om detta förr, här). Einstein lär ha sagt att om bina försvann helt, skulle det bara räcka fyra år innan människan dog ut. Forskarna har bl.a. kommit fram till att mobiltelefoner dödar bin, se här.
 
Insekterna är viktigare än människorna just nu, det vill jag också säga med min aktion. Om bina försvinner, försvinner människan och en massa andra djurarter snabbt, om människan försvinner, återhämtar sig resten av skapelsen i otrolig hastighet. Vad säger detta om vem som är viktigast just nu? Insekterna är naturens kanske viktigaste änglar, enligt mig, och nu håller vi på och dräper "Guds" änglar med våra mobiltelefoner, datorer och bilar. Inte konstigt att vi samlar "Guds" vrede över oss till slut, dvs. naturens nemesis. *
 
Om vi ska rädda naturen måste det ske något otroligt radikalt, och vi måste göra farliga saker för att väcka folk. Var är martyrernas och ökenfädernas ande bland dom kristna? Dom vill inte ens avstå från sin smartphone, så lågt har dom sjunkit. Och den inte bara är med och utrotar insekterna, utan exploaterar och förslavar dom fattiga dessutom, särskilt i tredje världen.
 
 
* I naturen finns inget straff, så naturens nemesis, naturens "hämnd", är något helt annat än den gammaltestamentlige guden Jahves hämnd. Döden och kollapsen kommer som en befrielse över civilisationen, som har straffat sig själv med sina synder så in i helvete. Naturen straffar aldrig, den befriar och förlåter. Och döden och kollapsen kommer att vara som nycklar att låsa upp de bojor de civiliserade har byggt sig. Att Bill Gates förlorar sina pengar i kollapsen är en befrielse för hans sanna jag, som lidit under pengarna. Men för hans gammeladam är det förstås en katastrof. Det är så naturens milda "hämnd", Lammets vrede, fungerar. Naturen kommer att gripa in och tvinga oss att sluta plåga oss själva med vår civilisation, ja hindra att vi bygger oss ett evigt helvete på jorden genom den teknologi som futuristerna drömmer om. 

Något om djuren som vår nästa

Jesus sa: "Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger." (Matt. 7:12) Och "Du skall älska din nästa som dig själv." (Matt. 22:39)
 
Om vi inte behandlar djuren så som vi själva vill bli behandlade, kommer vi inte in i himmelriket under detta liv, om vi inte omvänder oss. Djuren är nämligen bland dem som är vår nästa.
 
Tänk därför två gånger innan du slår ner på djurrättsaktivister som gör olagliga saker för djurens bästa.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Något om djurplågeriets konsekvenser

Som man behandlar djuren, så behandlar man människorna. Hade vi inte haft en massa djur som våra fångar och slavar, hade vi aldrig accepterat det stora slaverisystem, det globala koncentrationsläger som kallas så fint "civilisationen."

Liten Franciskusbiografi

(avskrift av en handskriven minibok som jag ska ge till en präst i St. Klara kyrka)
 
Liten Franciskusbiografi
 
sammanställd av Lars Larsen, En naturens väckelsepredikant.
 
Naturens förlag 2018
 
Tillägnas St.Clara* Kyrka,
med tack för allt stöd till
de fattigaste ibland oss.
 
 
*St. Clara är Clara av Assisi, Franciskus av Assisis vän, som också skapade en tiggarorden, en för kvinnor (Franciskanerordens andra gren, "klarissorna").
 
 - - - - - - - - -
 
"Lovad vare du, min Herre, för vår syster, moder jord, som föder oss och bär oss och framalstrar allehanda frukter och färgrika blomster och örter" (Ur Franciskus' Solsång, övers. av Br. Agostino)
 
"Och liksom fåglarna intet äger i denna världen, skulle bröderna inte heller äga något, utan i allt anförtro sina liv åt Guds goda och faderliga omsorg." (Ur "Fioretti" (en av de tidigaste legendsamlingarna om Franciskus) kap. XVI, övers. av Br. Agostino)
 
"Ta inte mina pärlor!", utbröt Franciskus, när en av bröderna ville skaka av lössen ur hans fårpäls." (Lars Larsen, fritt ur minnet av vad han läst om Franciskus)
 
"...inte ens ohyra och råttor kan han förmå sig att döda, en slags livsvördnad till utseendet så lika men till innebörden så olika, de buddhistiska munkarnas." (Emilia Fogelklou i boken "Frans av Assisi" 1922)
 
"När den helige Franciskus såg en mask på vägen tog han den i handen och lyfte den åt sidan, så att den inte skulle bli ihjältrampad." (Annika Spalde och Pelle Strindlund i boken "Varje varelse ett Guds ord. Omsorg om djuren som kristen andlighet", Arcus förlag 2005)
 
"Sankt Bonaventura (1221-74) skrev i sin biografi över Franciskus att denne kallade varje djur, hur litet det än var, för "broder" eller "syster" eftersom de hade samma ursprung som han själv. De hade frambringats av samma Skapare:" (Spalde/Strindlund i ovannämnda bok)
 
"Franciskus av Assisi (1182-1226) lovsjöng den heliga lydnaden till Gud. Den höll det egoistiska jaget i schack, "så att människan kan tjäna alla människor på jorden och inte bara människorna, utan också alla djur, tama och vilda." (Spalde/Strindlund i samma bok)
 
"I stället för att vara en förbannelse, som man i resignation fördrager, blev egendomslösheten en källa till glädje och frihet, en känsla av förening med hela skapelsen."..."Fattigdomen var hans glädje." (Ur Lechard Johannessons bok "Franciskus. Karismatikern. Den egendomslöse.", Centro Ecumenico Nordico Di Assisi, 1975)
 
"I Italiens varma klimat är det möjligt att gå barfota och sova ute under natten. Vi vet ju att Frans och hans medbröder praktiserade detta." (Lechard Johannesson, i ovannämnda bok).
 
"Vi får inte värdesätta penningar mer än sten. Djävulen vill förblinda dem som strävar efter att skaffa sig penningar och som anser dem för mer än sten." (Franciskus, citerad av Lechard Johannesson i samma bok)
 
"Egendomslösheten är en Kristi gåva - inte ett krav." (Lechard Johannesson i samma bok)
 
 
Epilog
 
"Det finns en orsak varför kyrkohistoriens vackraste och ljuvaste helgon, Franciskus, också var den som var närmast naturen, mest naturbarn av dem alla." (Lars Larsen)

Ganska stor miss

Vi har inte byggt vårt samhälle för hundarna (de kommer ständigt i kläm och deras naturliga behov och naturliga instinkter negligeras ständigt), de har tydligen inget värde. Ja, vi har inte byggt den här världen för några andra icke-mänskliga varelser heller. De har tydligen heller inget värde. Ganska stor miss. Vi har knappt byggt det för människan själv. Inte ens människan tycks ha något särskilt värde längre. Vi har snarare byggt den här världen för Penningen. Eller Maskinen. Ekonomin. Det är dessa som har det sanna värdet, det allt överskuggande, eskatologiska, ultimata värdet. Det är dem som allt ska tjäna på denna planet. Tydligen. 

Fin primitivistisk artikel av Jason Godesky. Läget för djurens rättigheter i Sverge idag, när det gäller djurförsök.

Den här artikeln av Jason Godesky, 5 Common objections to Primitivism, på Anarchist Library, (Anti-civ.), tycker jag mycket om. Den är ett svar på de fem vanligaste invändningarna mot primitivismen, och reder upp en del missförstånd.
 
Läs Djurrättsalliansens summering av läget för djurens rättigheter i Sverige idag, när det gäller djurförsök, här. Se också en liknande artikel hos Djurens Rätt, här.

Tre svenska partiers inställning till pälsdjursnäringen

(fördjupningsuppgift i kursen "Samhällskunskap 1b" på vuxengymnasiet Komvux, ABF-huset)

 

Inledning

 

Alltsedan jag fick mitt miljöetiska uppvaknande 2005 har jag varit intresserad av djurrättsfrågor. Jag tycker det är en mycket viktig fråga, med tanke på hur många miljarder djur som har ett tungt och tråkigt liv. Våra attityder till djuren har också en tendens att förmörka våra attityder till människor, p.g.a. att vi själva är en djurart (tänk på hur kolonialherrarna på 1700-talet såg på och behandlade de svarta).

 

Tanken med denna uppsats är att undersöka hur tre riksdagspartier, Centerpartiet, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ser på frågan om pälsdjursnäringen, som ofta varit det främsta målet för kritik från många djurrättsorganisationer. I Sverige har vi en omfattande pälsdjursnäring som ännu inte avvecklats, trots stora protester.

 

Redan 2001 fattade den socialdemokratiska kongressen ett beslut om att pälsdjursnäringen skulle avvecklas, och den 4 November 2003 kunde man läsa i Svenska Dagbladet att ”Pälsdjursnäringen ska bort. Det slår jordbruksminister Ann-Christin Nyqvist fast.”  

 

Jag har valt Centerpartiet eftersom de ofta företräder bönderna och landsbygden, och det är ju där pälsdjursnäringen har sitt starkaste fäste. Centerpartiet har också fått representera ja-sägarna till pälsdjursnäringen.

 

Jag har valt Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att de båda är emot pälsdjursnäringen (det är de som är mest emot den), vilket är typiskt för deras betoning av solidaritet med djur och natur, ja allt som förtrycks. Jag tycker de också ofta är mer progressiva än sina kolleger bland riksdagspartierna. Dessa två partier får representera nej-sägarna till pälsdjursnäringen.

 

 

Metod

 

Jag har mejlat båda partierna, och fått svar. Från Centerpartiet har jag ännu inte fått svar (jag mejlade två stycken), efter nästan en vecka. Jag inväntar svaret.

 

 

Jag mejlade: -Helena Lindahl från Centerpartiet, riksdagsledamot, näringspolitisk talesperson

 

                     -Eskil Erlandsson, Centerpartiet, riksdagledamot, landsbygdspolitisk talesperson

 

                     -Emma Nohrén, Miljöpartiet, riksdagsledamot, landsbygdspolitisk talesperson

 

                     -Jens Holm, Vänsterpartiet, ledamot i miljö- och jordsbruksutskottet

 

 

Jag har dammsugit internet på artiklar om dessa tre partiers inställning till pälsdjursnäringen, och hittat en del material. Som t.ex. artikeln ”Partiernas attityd till djurskydd skiljer sig åt” i tidningen Djurskyddet 29.8. 2014., där man får en mer allmän översikt över hur riksdagspartierna ser på djurskydd. Djurrättsaktivister brukar vara trovärdiga i sin rapportering av djurskydd, dom ser baksidorna som företagen inte vill se, så tidningen Djurskyddet är en trovärdig källa. Även mina övriga källor, Svenska Dagbladet, Kristianstadsbladet och My News Desk, bedömer jag som trovärdiga. Jag är säkrare på dagstidningarna än på My News Desk, men artikeln på den senare sajten var ett pressmeddelande från Moderaterna, så det gör artikeln trovärdig.

 

 

Avhandling

 

Miljöpartiet svarade på mitt mejl att pälsdjursnäringen upprör dom otroligt mycket, och att dom vill avveckla hela den industrin. De är också för stärkt djurskydd. I deras partiprogram står det ” "Alla djur har ett egenvärde oavsett deras nyttighet för människan. Djurens rätt att bete sig naturligt och slippa utsättas för lidande kräver stora förändringar i djurhållningen.”

 

Gustav Fridolin skrev en skriftlig fråga till jordbruksminister Ann-Christin Nykvist 2002/2003. “Förbud mot farmning av pälsdjur” där han föreslog en avveckling av pälsdjursnäringen (frågan finns på nätet, här).

 

Vänsterpartiet svarade på mitt mejl att de också ville lägga ner pälsdjursnäringen, eftersom den är i strid med djurens intresse av ett naturligt beteende. De har lyft frågan i riksdagen, men deras förslag har röstats ner.

 

Sven Erik Sjöstrand m.fl. i Vänsterpariet skrev 2004/2005 en motion till riksdagen, där de ville avveckla pälsdjursnäringen och ge minkarna tillgång till badvatten. Såhär skrev de bl.a.:

 

Vänsterpartiet anser att det finns starka etiska skäl till att förbjuda minknäringen, men att den djurskyddslag som finns främst bör tillämpas. Detta ska ges regeringen till känna.

 

Det finns en mängd andra varianter av djurhållning som bör ifrågasättas, om det är den etiska aspekten vi beaktar. Samhällets värderingar ska avspeglas i lagen och vi har idag en djurskyddslag som innebär att vi inte ska kunna hålla djur om vi inte anser det vara försvarbart. I minkens fall är det uppenbart för oss att djurskyddslagen inte följs och att åtgärder måste vidtas för att så ska ske.

 

Centerpartiet försvarar pälsdjursnäringen (liksom den borgerliga allians som de tillhör), bl.a. genom att hänvisa till att om man förbjuder pälsdjursnäringen i Sverige, flyttar den bara utomlands, till länder med sämre djurskydd än i Sverige.  Se artikeln ”Alliansen: fortsätt med svensk pälsnäring” på nyhetssajten My News Desk, den 16.3.2006. Jag hittar inte nyare artiklar. Men Centerpartiet har, så långt jag vet, inte ändrat åsikt sedan dess. Den 8 December 2005 skriver Kristianstadsbladet en artikel (trovärdig, men verkar gynna ja-sägarna) som heter ”Intresset drivs av militanta aktivister” om Centerpartiets syn på pälsdjursnäringen, där medlemmar i Centerpartiet i Sölvesborg kritiserar kraftigt djurrättsaktivister och kallar deras aktivism för ”terrorhandlingar”: "Sålunda har pälsfarmer attackerats, djur har släppts ut, affärer som säljer päls har hotats, bilar för djurtransport stuckits i brand.”, skriver dom. Jag hittar inte liknande nyare artiklar.

 

Samma artikel skriver om nämnda centerpartisters syn att: ” Medlemmarna menar också att minkar i fångenskap har det bättre än fritt levande minkar.”

 

Medlemmarna försvarar också pälsdjursnäringen med följande utsagor:

 

"Pälsen på den frilevande minken bedöms som risig. Huden bär ofta spår av skador. Kullarnas storlek är mindre och överlevnaden bland valparna är avsevärt lägre än i den farmade minkens ombonade lya.".

 

 

Slutsats

 

Att som Centerpartiet försvara pälsdjursnäringen med att säga att den annars flyttar till länder med sämre djurskydd, är ungefär som att säga att USA inte bör förbjuda tillverkning av massförstörelsevapen, eftersom produktionen annars flyttar utomlands. Vi bör samarbeta globalt i denna fråga, och försöka få till en avveckling av pälsdjursnäringen i alla länder, och detta gynnas inte av att ingen vill gå i spetsen och visa väg, genom att hänvisa till att om inte vi gör det, så gör ändå de andra det. Det liknar även lite inställningen hos vissa politiker till hållbarhet överlag, där de påpekar att Sverige inte gör någon skillnad om de ställer om, om inte USA och Kina gör det. Nej, vi måste alla dra vårt lilla strå till stacken, och även verka för ett världsparlament så att det till slut kan bli ett globalt förbud mot pälsdjursnäringen.

 

Att vi ännu, i vårt upplysta Sverige, som liksom ska vara förebild för andra i djurskydd, ännu har så barbariska och ohyggliga grejer för oss som pälsdjursfabriker, med minkar i små burar stora som tidningsuppslag, säger något om nivån på riksdagens arbete, och kan ge en liten inblick i varför politikerföraktet är så utbrett i Sverige.

 

Det hela bottnar i en ekofilosofisk fråga; har djuren ett egenvärde, eller är de bara till som objekt för människans exploatering? Ska de få vara till för sin egen glädjes skull, eller bara för människan? Ska de få följa sitt naturliga beteende, det beteende som evolutionen har skapat dem för? Svaret är så uppenbart att en tvååring skulle kunna förstå det. Ändå verkar inte många politiker förstå det.

 

Vad skulle svenska politiker säga om en pappa hade sitt barn instängd i en liten bur stor som ett tidningsuppslag under hela dess barndom? De skulle anse honom som en sadist. Minkarna har precis lika stort frihetsbehov som barnet i vårt exempel. Och det är lika sadistiskt att stänga inne en mink som det är att stänga in ett barn.

 

Centerpartiets försvar för pälsnäringen genom att säga att minkarna har det bättre i fångenskap än i frihet låter mycket märklig. Jag tror de överdriver starkt hur bra minkarna har det i fångenskap, och hur dåligt de har det i det fria. Kanske de har sett en och annan skadad mink i naturen? Jag har svårt att tro att ens de flesta minkar har skadade pälsar ute i det fria. Andra djur har det ju också sällan. Det är nog mer ett försök att skyla över det ”brott mot djurriket” som pälsdjursnäringen är. Och även om de hade rätt, att pälsen ofta är skadad ute i det fria, så vem vill inte välja frihet och eksem istället för livstids fångenskap och frisk hud? Och gör det verkligen så mycket om kullarna är mindre i frihet än i fångenskap? Ja-sägarna verkar glömma att frihet för många människor och djur är absolut högsta prioritet, det som gör livet värt att leva mer än något annat. Detta säger jag som en som själv upplevt fångenskap både i fängelse (21 dagar i Serbien) och inom psykvården.

 

Konsekvenserna av centerpartiets politik i denna fråga för framtiden är att det, stick i stäv med många utilitaristiska filosofers (som Peter Singers) strävan efter maximal lycka för ett maximalt antal varelser, dömer otaliga djur till helvetet för att vi ska få våra lyxiga pälskragar, och även förmörkar många människors etiska omdömesförmåga, vilket skadar även andra etiska områden, för man kan inte godkänna sådan djävulskap utan att det påverkar ens övriga moral, så att man tillåter ”Guantanamos” både här och där (t.ex. tycker jag tvångs-psykvården ofta liknar lite på Guantanamo, och den förtryckande synen på ”mentalsjuka” kan jämföras med Centerpartiets syn på sina pälsdjur i pälsdjursfarmerna).

 


Hur vi skulle kunna hjälpa våra husdjur och vår boskap att förvilda sig. Ett möjligt framtidsscenario när det gäller detta.

Jag är för "rewilding", för återförvildning, av såväl människor som djur, som ni nog har märkt här på bloggen, i anarkoprimitivisternas anda. För människornas förvildning har jag en ganska detaljerad idé, däremot inte för våra husdjur och vår boskap. Här kommer några idéer, först för boskapen, sedan för våra hundar och katter:
 
 

Jag tar korna som exempel bland våra boskapsdjur: Man skulle kunna börja med att låta korna få gå ute i hagen hela vintern, om dom klarar det, medan man sätter ut hö och foder till dom. Dom klarar ju kyla bättre när dom får röra på sig istället för att stå i båset i ladugården, som fallet är i många ladugårdar, även om det lär vara varmare i ladugårdarna än ute. Om temperaturen faller till - 30 kan man ju ta in dom för en tid. Men vintrarna framöver lär bli allt varmare.

 

När korna har klarat detta i säg 5 år, börjar man sakta utöka arealen dom får röra sig i, till att omfatta delar av skogen intill bondgården, om det finns en sådan. Om det inte finns, bör man se till att det uppstår en sådan, genom att plantera skog och skogsträdgårdar. Man sätter sedan ut mat till dom inne i skogen på vintern, på ett fast ställe som man sedan använder så länge korna är i fångenskap, ja även efter det, detta för att de ska vänja sig vid att få sin mat där, och veta var dom ska få mat om dom inte klarar sig på vad skog och äng erbjuder om vintern. Dom får sedan en allt större del av skogen, som låt oss säga är 20 km2 stor. Till slut har de hela skogen, efter ännu några decennier. Nu har de också fått lära sig hur de äter av skog och äng även på vintern. Och människan har nu slutat mjölka dom, man sätter bara ut mat till dom på vintern i skogen på det fasta stället. Däremot har korna ännu (det har de haft hela tiden) fri tillgång till ladugården, där det även finns hö och foder. Efterhand sätter man ut allt mindre foder, eftersom de inte mjölkar, och behöver äta mindre, men också eftersom de blir allt skickligare på att hitta mat i skogen. Denna fas räcker så länge att man ger korna en chans att först vänja sig vid livet i den stora skogen, med allt det har att erbjuda. Korna får också gå med tjurarna nu, och de får para sig fritt. Blir de för många, slaktar man de äldsta. Den här fasen kan sträcka sig över 20-30 år, och flera nya generationer kor får vänja sig vid detta liv från födseln.

 

Nä man sett att korna klarar detta liv, kan man ta det avgörande steget; att ta bort inhägnaden från skogen och låta korna gå helt fritt. Men man fortsätter ännu i mycket långt tid att sätta ut hö och lite foder, på det fasta stället. Risken är nu att andra djur, som rådjur och hjortar, stjäl kornas mat, men korna rör sig fortfarande under många decennier, nästa enbart i de marker som de varit fångna i, och då särskilt runt matningsstället. Så jag räknar med att de får merparten av höet och fodret som sätts ut. Till slut märker man att foder inte längre behövs, och sätter bara ut hö.

 

I 50-100 år sätter man ut hö till de förvildade korna på vintern. Om man tycker de blir för många, och blir en börda, jagar man kor och slaktar dom, för att hålla balansen. Efter hand kommer de inte längre för att äta till ladugården, och detta är ett tecken som man går efter för att veta när tiden är inne då de klarar matförsörjningen själv. De äter dock för all framtid fallfrukt från skogsträdgårdarna, som dom lärt sig tycka om. Detta förhindras inte, man sätter t.o.m. ut en del frukt till korna, man har så mycket frukt efter hand. Men helt avstår man från att mata korna vintertid först när det är dags att sakta emigrera söderut, lett av den koll på befolkningsmängden som de som fortfarande har fungerande datorer, har (ett fåtal datornördar i världsparlamentet samlar dessa uppgifter). När befolkningsmängden globalt har minskat tillräckligt, kan vi emigrera till de varma länderna, där förhållandena om vintern är avsevärt mycket lättare, och som också är allas ursprung.

 

Hundarna och katterna har fått förvilda sig på sina helt egna sätt. De har hängt med människorna i de olika ekobyarna sedan stadscivilisationen kollapsade. De får gå fria i dessa ekobyar, och maten man ger dem håller dem i knutarna. De är så insocialiserade med människorna att konservationsbiologerna tror att de kommer att hänga med människorna under oöverskådlig framtid, inte minst hundarna. Det gör dock inget, maten räcker till dem, eftersom människorna hela tiden frivilligt blir färre. Blir dom för många, avlivas de äldsta (de får nämligen fritt para sig, kastrering förbjöds av världsparlamentet redan 2035). Dom avlivas på det minst smärtsamma sättet.

 

Om det finns boskapsdjur som helt enkelt inte klarar vintrarna i nord utan människan, tas dom med när man sakta emigrerar till Syd, och får förvilda sig i det klimat dom passar bäst i. Man ser dock till att dom inte är för många, så att dom inte överbelastar områdena som dom emigrerar till.


Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen. Lite om min luffarresa till Spanien 2011.

"Despite overpopulation I find the world a lonely place" (Guy McPhersons elev i ett email till honom)
(från McPhersons bok "Walking away from empire", 2011)
 
Så sant, så sant. Detta lade jag särskilt märke till under mina hemlösa år i Stockholm. Jag fann mig i ett fruktansvärt utanförskap och i en ensamhet som sakta tärde sönder mitt psyke. Jag tror mycket att det var utanförskapet och ensamheten som gjorde mig sinnessjuk till slut (jag blev hemlös våren 2006, och insjuknade sommaren 2008). Man kan bli galen av mindre. 
 
Hade vi levt som urfolken, skulle jag aldrig ha blivit utanför. Det skulle inte ha gått att bli utanför. Gästfriheten blommar nämligen i de småskaliga sammanhangen, och jag hade snabbt funnit en plats i någon urfolksstam i Nackareservatet, kanske ungefär såsom jag fann Skogs-David och Sara som bodde i en kåta i Nackareservatet år 2007. Vi blev genast goda vänner, och "skogsfolket" i Nackareservatet, som bestod av kanske sex, sju personer, spridda runt i Nackareservatet, blev min stam. Men gänget upplöstes ganska snabbt. 
 
Om världen hade bestått av små självförsörjande stammar, skulle jag antagligen känna mig som en uppskattad gäst var jag än befann mig i världen, och jag skulle få vänner överallt där jag kom.
 
Gästfriheten kan inte överleva överbefolkningen, precis som "demokratin inte kan överleva överbefolkningen", såsom fysikprofessor Albert Bartlett sade i en youtubefilm.  
 
Jag märkte detta särskilt på mina tre luffarfärder till Sydeuropa. Jag hittade aldrig riktiga vänner, jag kände mig alltid utanför, t.o.m. en del i hippielägret Beneficio i den lilla byn Orgiva, nära Granada, Spanien, som var det närmaste jag kom till att finna en urfolksstam att bli en del av. Men mina djurbefrielser satte stopp för att jag skulle ha kunnat bli en del av communityn i Beneficio (jag släppte lös Beneficios djur, som hundar och hönor), likaså det faktum att lägret bara erbjöd ett enda gratis måltid per dag (dock förväntades man ge i kollekten som gick runt efter varje måltid), och jag, som inte hade pengar, svalt p.g.a. detta, och tvingades stjäla apelsiner från apelsinträdgårdar i Orgiva. Jag fick inga vänner som hjälpte mig med maten. Jag levde periodvis på apelsiner (fallfrukt) från apelsinträdgårdarna. Det var inte hållbart, så jag gick ner kraftigt i vikt. Men Beneficio var fattigt, de hade inte råd att laga mat tre gånger om dagen. 
 
Jag svalt inte bara fysiskt i Spanien, utan svalt även på kärlek. Detta bröt ner sakta mitt psyke så att jag blev mer och mer psykotisk. Särskilt efter att ha sett en hästflock i Orgiva, där hästarnas framfötter var bundna med kedjor, så att de skavde, och gav upphov till fula sår. Hästarna tvingades hoppa fram med framfötterna bundna med kedjor. Framfötterna var bundna så att de inte skulle rymma. Detta tog så hårt på mig att jag började be Gud om att den yttersta domen skulle komma 11.11.2011, och få stopp på djurplågeri och annat förtryck. Jag började skriva 11.11.2011 överallt, på väggar i Granada, Göteborg och Stockholm, som en bön till Gud och änglarna att de skulle gripa in. När jag nu tänker på det, var det en logisk reaktion på ohyggliga omständigheter, om man betänker att jag den gången trodde på andevärlden och Gud (jag gör inte det idag). 
 
Det var djurplågeriet och ensamheten som gav upphov till min psykos och min tvångsvårdsepisod våren 2011. Sådana saker äter upp ens psyke inifrån. Nu mår jag bra, eftersom jag har Titti som min "stam", men även det är svårt, eftersom Titti får representera hela min stam för mig, något som blir en svårt uppgift, att en person ska fylla hela stammens funktion. 
 
Vi är inte psykiskt anpassade till att ha en enda människa som vi ska leva med i vardagen, och allra minst till att inte ha någon alls. Vi bär fortfarande på våra stenåldersgener, vi är anpassade till att leva i små stammar. 
 
Är det för att jag är uppvuxen i en femtonbarnsfamilj som jag har upptäckt detta? Min familj var faktiskt som en liten stam, med min far som hövding. Men de flesta kärnfamiljer är alltför små för att kunna fungera som stammar. Det blir för stort tryck på de enskilda medlemmarna, som ska uppfylla stammens funktion. Jag tror inte på kärnfamiljen, utan på storfamiljen och stammen. Kärnfamiljen är inte ett sunt koncept, lika osunt som parrelationen utanför stammens sammanhang. 
 
Slutligen: om vi vill skapa en gästfri värld, måste vi begränsa oss, och motverka denna cancertillväxt bara för tillväxtens skull, och röra oss mot det småskaliga, lokala och enkla. Mot urfolkens livsstil, helt enkelt. 
 
 

Luffarbrev nr. 6: Vi är tillbaka i Stockholm

Igår kom jag och Titti hem till Stockholm från vår en och en halv månad långa luffarresa till Gotland, på Gotland, och tillbaka. Här kommer de avslutande nyheterna från resan:
 
-På Almedalsveckan, mot slutet, stötte vi på ett tält som innehades av "Djurens parti", ett nystartat parti som startades 2013, och  som är "för ett samhälle där alla individer oavsett art har rätt till sitt eget liv och inte utnyttjas av människan på ett sätt som är negativt för individen." Som gammal djurrättsaktivist som släppt fri åtskilliga djur under min livstid, var det här en mycket glädjande upptäckt, och något att förmedla vidare. Jag sade åt dem att mitt ideal vore att alla djur skulle få gå fria i skog och mark, och det sade dom inte något emot. Man skulle förstås inte tvinga djuren till vildmarken, utan hundarna, hönsen och korna skulle få röra sig runt människobosättningarna hur dom ville. Men man skulle ta bort kedjor, burar och stängsel, och inte bara ha korna heliga, som i Indien, utan ha alla djur som heliga djur. 
 
-Vi träffade en aktivist från Kommittén för mänskliga rättigheter, en global organisation som bevakar mentalpatienters rättigheter, som startades 1969 av Scientologikyrkan och psykiatriprofessor Thomas Szasz. Aktivisten delade ut en tidning åt oss, som jag slukade begärligt, och i den är de bl.a. mycket kritiska till psykmediciner (de skriver t.ex. att den antipsykotiska medicinen som jag äter, Zyprexa, är skadlig), och menar att ADHD egentligen inte finns, i enlighet med neurologen Richard Sauls uppfattning i en mycket uppmärksammad bok. De menar också att det att medicinera ADHD-barn med amfetamin är ett övergrepp, vilket jag håller med om. En av mina systrar har gått på bluffen och ger sin sjuåriga pojke amfetamin för att han ska vara lugn. Att civilisationen inte längre tål att barn är vilda, som de flesta av dem alltid har varit genom historien, är bara ett exempel på hur sinnessjukt det kan bli när vi ska psykopatologisera nästan alla aspekter av livet, nästan alla livsproblem, såsom psykiatriker har en tendens att göra. Nästan allt i livet ska diagnosticeras med någon obegriplig diagnos, och medicineras med droger som skadar hjärnan. Om man inte vaknar upp vid inblicken i detta, och ser hur långt förfallet har gått, då vaknar man väl aldrig. Kommittén för mänskliga rättigheter kan förvisso överdriva och ge felaktiga uppgifter, men i det stora hela tror jag de har rätt, att psykiatrin ofta är destruktiv. 
 
-I Visby hände det sig att, medan jag och Titti satt på en bänk vid Almedalsbiblioteket, kom det en liten måsunge vandrande förbi, medan den pep mycket livligt. Den strök förbi oss bara en halvmeter ifrån oss. Jag plockade upp ungen, och den gjorde inget motstånd, sprang inte ifrån mig när jag försökte ta den. Jag höll den lite i mina händer, och smekte den, medan den pep. Det är första gången i mitt liv detta händer! Sen märkte vi att måsungens föräldrar var i närheten, och släppte den fri, för att inte reta upp föräldrarna och få dem på oss. 
 
-När vi vandrade mellan Nynäshamn och Västerhaninge, hände det något otroligt. Vi såg en hackspett kämpa för sitt liv vid vägkanten, den kunde inte flyga, och kämpade för att röra sig. Den kunde inte heller gå, och kämpade sig fram med sina vingar (den var vuxen). Den rörde sig nästan inte ur fläcken. Jag tog upp den i mina händer, och undrade vad jag skulle göra, medan den bet på mina fingrar, och hackade på dem. Då såg vi en bilist stoppa bilen i närheten, och vi gick till bilen och bad om hjälp. En medelålders kvinna steg ut ur bilen, och vi bad henne om hon kunde ta hand om hackspetten, och föra den till djurläkaren. Det ville hon, och vi litade på att den kom i goda händer. Två möten med fåglar på mycket nära håll, tätt intill varann, för första gångerna i mitt liv! Det verkade osannolikt! Senare undrade jag om jag hade gjort rätt med hackspetten, den var inte så förtjust i att jag tog hand om den, och jag tänkte att jag borde behandla andra som jag själv vill bli behandlad, och om jag inte vill bli påtvingad vård (vilket jag inte vill), ska jag inte tvinga andra heller till vård. Men jag kunde hellre inte lämna hackspetten till att dö en smärtsam död av hunger och törst, bättre att först ge den en chans till läkning och låta en djurläkare avliva den på ett ickesmärtsamt sätt om den inte kan rehabiliteras. Så jag gissar att vi gjorde rätt.
 
- Vi sov bara två nätter inomhus under hela luffarvandringen i en och en halv månad. Under Almedalsveckan sov vi vid en skola, och fast det kom väktare och lärare som såg oss, jagade de inte oss bort, utan lät oss vara där. 
 
-Gotland verkar älska naturen mer än fastlandssvenskarna, så lite skräp var att hitta i vägdikena, jämfört med fastlandet. 

Något om inre och yttre fångenskap

När jag gick förbi en hästhage och hälsade på en häst häromdagen, slog det mig att hästen egentligen var friare än oss människor, att det är vi som är de egentliga fångarna. Hästen är visserligen fånge i det yttre (som faktiskt är mycket tragiskt och ett kriminellt beteende av oss människor), men har en inre, själslig frihet som jag avundas. Vi människor är visserligen fria i det yttre, men vi har en inre fångenskap som gör livet svårt och tungt, värre än hästens liv. Hellre inre frihet och yttre fångenskap än yttre frihet och inre fångenskap, särskilt om man fötts till yttre fångenskap, och är lite van vid den.
 
Man kan inte ha andra varelser i fångenskap utan att själv bli själslig fånge, utan att själv bli den egentlige fången. Vi är ju kopplade till vår omgivning, och det vi gör mot den, gör vi alltid också mot oss själva. Allt är ett, som mystikerna tycker om att säga. Makrokosmos finns i mikrokosmos, och vice versa. Hästen har inte gjort något brott mot oss och andra varelser, och bär därför på en inre frihet, en inre värdighet, som får den att stå ut med den yttre fångenskapen och det yttre slaveriet utan att ta livet av sig (t.ex. genom att sluta äta). Vi människor känner av våra brott mot andra varelser, och bryter inte sällan den påföljande inre fångenskapen och det inre, mentala slaveriet genom att ta vårt liv. Hos djuren är detta mycket sällsynt. 
 
Vår inre fångenskap handlar om att vi kapat banden till vårt sanna jag, vårt djuriska jag, som vi förtrycker när vi förtrycker djuren, vi har stängt inne vårt djuriska, vilda jag, domesticerat och tämjt det, i lika hög grad som vi har tämjt djuren - dessa två saker hänger ihop. 
 
Vi har även kapat av banden till våra rötter, till våra egna svenska urfolk och jordens övriga urfolk, till naturen, till aporna och de övriga djuren, till våra förfäder på 1800-talet, till historien helt enkelt. Vi har blivit fadermördare. Här finns orsaken till att mänskligheten sällan lär sig av historien, utan verkar ofta återupprepa sina fel, bara i lite nya former, så att det inte märks så mycket att det är samma misstag. 
 
Vi har också kapat banden till våra medmänniskor, våra grannar som lever nu, kapat alla band till sann community, och blivit historiens värsta individualister. Vi ska vara så jäkla "självständiga" och "fria" att vi t.o.m. förnekar vårt beroende av omgivningen, förnekar att vi hänger ihop med våra grannar och närmaste, så intimt att det inte finns något värdigt liv eller någon frihet utanför communityn. Påföljden av detta blir att vi bygger på våra grandiosa "självförverklingsprojekt", sliter för att göra karriär och bli berömda, för att kanske kunna kompensera för den kärlek som vi aldrig fick av andra, eftersom vi sålt all sann community på individualismens och "frihetens" altare. Vi blir aldrig tillfredsställda på denna väg, för berömmelsen kan aldrig ge oss sann community, som bara närs på gräsrotsnivå, bland folket, och inte trivs bland snobbar och karriärister. Det är en jakt efter vinden. 
 
Djuren har inget av detta. De bryr sig inte ett skvatt om berömmelse. I en fårflock i en inhägnad hittar du däremot sann community, här delar fåren verkligen varandras liv, är djupt involverade i varann, ungefär som urfolken i Amazonas. Men forska lite i ett höghus i Stockholm, så skall du snart finna att grannarna knappt känner varann, och knappt umgås med varann. Deras communitykänsla har frusit till is för länge sedan, och inte all världens föreningar och sammanslutningar kan kompensera för den gräsrotscommunity-känsla som bör finnas mellan grannar, och som alla djur och urfolk har; inre frihet, att kunna leva ut genom solidaritet med andra, med den närmast liggande omgivningen, som då automatiskt resulterar i solidaritet med dom fattiga i Afrika, vilket aldrig kan komma till stånd utan denna gräsrotssolidaritet, hur mycket man än sliter. Odlar man t.ex. inte sin egen mat, kommer man att stjäla mark från Afrikas och världens fattiga till slut, vår självförsörjning i gemenskap med grannarna innebär de fattiga i Afrikas självförsörjning, och är första steget till internationell solidaritet, att alla återvänder till det urgamla självförsörjande bondelivet för flera tusen år sedan, utan herrar, i permakulturens och skogsträdgårdarnas anda. 

Manifestationen för biologisk mångfald igår. Och något om Andris Fågelviskare

Igår var jag på en manifestation för biologisk mångfald på Norrmalms torg i Stockholm kl. 18-19. Vi var samlade ungefär kanske sextio, sjuttio personer. Samtidigt firade stockholmarna guldet i VM i ishockey på Sergels torg. Föga förvånande var det mycket mer människor på ishockeyeventet än på vårt.
 
Vår manifestation inleddes med att Samuel Jarrick, operasångare och miljöaktivist, och den som drar Klubb Artivist, inledde med att sjunga Evert Taubes sång "Änglamarken". Sedan hölls det några tal, och några poeter läste upp sina miljödikter, såsom Jonas Gren och estradpoeten Rebecka Le Moine. Den bästa dikten var en dikt på "biologisk mångfaldiska" av en kvinna vid namn Lovisa Larsson, poet och skogsaktivist från Tiveden, en dikt som överflödade av djur, det riktigt kryllade av djur i dikten, i varje mening. Jag tyckte mycket om den.
 
Men kvällens höjdpunkt var Andris Fågelviskare, en ung kille på 25 år, som härmade fåglars läten. Han var alldeles suverän på detta, det var precis som riktiga fåglar, han visslade fåglars läten! Det var nästan overkligt. (Hör honom härma fåglar här. Han kan ungefär 120 fåglars läten) Sista lätet var en tupps gal-läte, även det suveränt framfört, och när han framfört det, sa han "Dags att vakna!" Och sen sade han att det är många som sover, vilket det faktum antyder att det är många fler som samlas på Sergels Torg för att fira ishockey-VM-guld, än som samlas på vår manifestation för själva livets bevarande. Sen sa han att ishockeyfansen beundrar falska hjältar, i ett påhittat spel.
 
Jag pratade med Andris både före och efter manifestationen, och det visade sig att han är en anarkoprimitivist som är med bland de som driver föreningen Naturliv i Järna, med folk som tidigare varit med i Urvision (som lagts ner). Han är hemlös, backpacker. Han hade en stor fjäder i sitt rastahår.
 
Jag kände så igen mig i Andris, det var som om jag hittat medlemmar i min klan. Jag ser fram emot att möta honom igen, och connecta med anarkoprimitivister från Naturliv. Vi anarkoprimitivister är dåliga på att organisera oss, kanske för att vi ser livet inte som en organisation, utan som en organism. Vi har inte sinne för det mekaniska, utan vi vill att allt ska vara levande och organiskt, såsom det är i naturen. Mötena människor emellan ska vara spontana och organiska, inte styrda och organiserade uppifrån.
 
Andris gjorde djupt intryck på mig, inte minst det han sade om att han tillbringar mycket tid i skogen. Han har även haft skogsretreater på tre dagar, då han bara är i skogen, spårar djur och lever med djuren där. Jag fick lust att själv gå på en sådan ensam retreat i skogen någon gång, kanske nästa höst. Andris bekräftade något i mig, bejakade anarkoprimitivisten i mig. Jag är svältfödd på sånt, jag har inte många anarkoprimitivistiska vänner i Stockholm. Jag söker min klan, och genom Andris har jag fått några dyrbara kontakter i den vägen.
 
När jag berättade åt Andris att jag släppt ut en massa djur i Spanien (särskilt i Orgiva), sa han att han, när han går förbi hästar i inhägnad, får lust att släppa ut dom. Hästar ska inte vara instängda, de ska vandra fritt i naturen. Detta är så sant att man kan gråta. Även här bekräftade Andris något inom mig, något som jag skämts över, det att jag släppt ut så många djur i mitt liv. Jag har flera gånger tänkt att det var fel, men när jag hör Andris, så kanske det inte var så fel som jag har trott. Man behöver inte vara ekofilosof för att komma på tanken att det är något djupt förnedrande att vi ska stänga inne varelser så att de bara ska tjäna människan (och ännu värre är att stänga dem inne enbart för människornas nöjes skull, till skillnad från forna tider då djuren ofta var till verklig nytta, då vi verkligen behövde dem i jordbruket). Det är inte bättre än slavdriften med de svarta i Amerika, och en gång ska vi komma att förkasta detta lika silverklart som vi nu förkastar slavdriften med de svarta i Amerika.
 
 

Varför jag är skeptisk till de rikas "välgörenhet"

De rikas "välgörenhet" har ofta gjort sig skyldig till en svår synd, och det är att de delar med sig av sånt överflöd som de fått genom att förtrycka de fattiga, särskilt tredje världen, och de försöker stilla sitt onda samvete genom att dela med sig av sånt som de "stulit" från de fattiga, djuren och naturen, istället för att sluta förtrycka de fattiga, djuren och naturen från början. Och inte sällan går det till så att desto mera de förtrycker vissa fattiga, djur och viss natur, desto mer ger de åt andra fattiga, ofta mindre fattiga än de de förtryckte från början, och ofta sina närmaste medmänniskor och de fattiga i sin egen stad, som därigenom behöver jobba mindre, och blir rikare. Vore det inte bättre att de rika blev fattiga istället, så de skulle sluta förtrycka de fattiga långt borta i tredje världen? Då har de kanske inget att ge åt andra fattiga i samma stad, men det vore långt mer hållbart och jämlikt, så att alla kunde vara fria och självständiga och självförsörjande, och ingen skulle behöva slava för andras rikedomar. Det hållbaraste är att alla är fattiga, såsom Leo Tolstoj förespråkade. Så lever djuren, alla djur är fattighjon, men dock fria och självständiga. Frihet är första prioritet, frihet för djur och frihet för de fattiga i tredje världen. Rikedom är frihetens motsats, för med den måste någon offras till slaveri och fångenskap, för att andra ska få bli rika.
 
Frihet är en så grundläggande sak för mig att jag hellre skulle dö än att leva resten av mitt liv i ett fängelse (jag har bittra erfarenheter av fångenskap). Vi borde därför låta friheten för alla komma före det självlurendrejeri som går ut på att vi delar med oss (och ska vara så jäkla "givmilda") av sånt som andra fattiga, djur och natur har fått slava för, i slaveri och fångenskap.
 
Bara jag får vara fri, gör det ingenting om jag inte har några ägodelar, ingen dator och ingen mobil. Är jag i fångenskap, hjälper inte alla ägodelar i världen. Jag har det så, därför vill jag befria mina fångna bröder bland människor och djur, från domesticering, löneslaveri och skuldslaveri, som är en sorts fångenskap i sig.
 
Jag har många erfarenheter av att ingenting kan trösta mig i fångenskap. Det smakar inte att läsa böcker, inte att höra på musik, inte att se på TV eller surfa på nätet. Flera gånger har fångenskap fått mig att deppa ihop, och plågas av självmordstankar och tankar på att rymma. Jag vill inte att någon ska måsta vara i fångenskap, allra minst de försvarslösa djuren, som ofta inte kan rymma. 

De anarkoprimitivistiska/ekologiska inslagen hos Franciskus av Assisi

För en anarkoprimitivist finns det mycket att hämta hos helgonet Franciskus av Assisi (1182-1226), djurens och ekologins skyddshelgon. Jag tycker han är en av de vackraste människor (på insidan) som beträtt denna planet, och har med sitt exempel inspirerat till solidaritet med de fattiga, djuren och planeten mer än kanske någon annan person i historien. 
 
Det är mycket tack vare Franciskus att katolska kyrkan har en så bra påve nu för tiden, påven Franciskus, som har helgonet Franciskus som sin förebild, och som t.o.m. skrivit en encyklika om klimatet, där han uppmanar mänskligheten att värna om planeten. Det var ett mycket viktigt ställningstagande, eftersom de kristna ofta inte bryr sig om miljön, ja inte sällan är klimatförnekare, särskilt i USA. Men ytterst är det den helige Franciskus som vi har att tacka för att vi har en så bra påve idag (han har också ett starkt patos för de fattiga, s.k. "befrielseteologi", han har även yttrat sig positivt om kommunismen). Franciskus av Assisi har inspirerat även många andra befrielseteologer, såsom franciskanprästen och teologen Leonardo Boff, som har yttrat att Franciskus inte bara ställde sig på de fattigas sida, han var själv fattig. Ja, Franciskus var en barfota tiggarmunk under andra hälften av sitt liv. Han grundade Franciskanorden, en tiggarmunkorden inom katolska kyrkan.
 
Vad Franciskus mest påminner om, är en slags medeltida version av hippien eller aktivisten för djur, miljö och solidaritet med dom fattiga. Han vandrade barfota, utan ägodelar, omkring i Italiens landskap på medeltiden, med sina klosterbröder, som även de var barfota. Han gjorde långa luffar-resor (s.k. pilgrimsvandringar) till Rom, Spanien och t.o.m. till Palestina. Till fots, barfota, som Sadhu Sundar Singh. Han uppsökte grottor i naturen där han var ensam och bad, precis som Jesus bad i ödemarken (en s.k. "Franciskus'-grotta" finns fortfarande kvar i Assisi) Han är känd för att han gifte sig med "Fru Fattigdom". Han föraktade rikedom och flärd, och levde i djup fattigdom, så djup att han på dödsbädden sade att han hade varit för hård mot "broder åsna", med vilken han menade sin kropp. I frågan om fattigdomen, tog han efter Jesus` och hans apostlars fattigdom. Han kom från en rik familj, men avstod från sin rikedom. Det skedde genom att han en gång i en kyrka såg en bibel uppslagen med evangeliets ord om att "sälja allt och ge åt de fattiga". Franciskus tog det som en befallning från Gud, och gick och sålde allt han ägde och gav pengarna åt de fattiga. Han sålde även en del av sin faders tyger (fadern var köpman) och hans häst, vilket gjorde fadern mycket upprörd, och fick honom att tukta sonen. Men Franciskus bestämde sig för att från och med nu hade han bara en fader, Fadern i himlen. Han sålde sin fars ägodelar eftersom han ville återuppbygga en kyrka i Assisi som förfallit, då han upplevde att Kristus befallde honom att "återuppbygga hans kyrka". I början tog han detta bokstavligen, sedan efterhand tog han det symboliskt, och grundade Franciskanorden istället.
 
Jag vet inte om något annat helgon som liknar så på Jesus som Franciskus. Jag har skrivit på min ateistiska blogg att Jesus liknar mer på Franciskus och anarkistiska rebeller än på Påven, såsom han traditionellt utövat sitt yrke. Det är mycket på grund av Franciskus´ gestaltande av Jesu liv som jag fortfarande har Jesus som min idol, fast jag tror han är en mytisk gestalt, och inte har existerat. Men han lever i våra drömmar, i vår kärlek, och som sådan utövar han ett mäktigt inflytande, lika stort som andra döda helgon som verkligen existerat.
 
Det är särskilt Franciskus` fattigdomsideal som har gjort ett djupt intryck på mig. För är inte detta ren och skär anarkoprimitivism? Att välja och förespråka fattigdomen är att ta avstånd från makt, rikedom och miljöförstörelse. Visserligen var Franciskus på sätt och vis anhängare av påven (han sökte påvens godkännande för sin munkorden, och stannade inom katolska kyrkan), men han liknar en anarkistisk rebell i sin kritik av makt och rikedom. Att han var anhängare av påven, var kanske mer p.g.a. att det var mycket svårt att vara emot påven på den tiden i Italien, man blev tagen av inkvisitionen om man kritiserade påven på den tiden (tänk bara på albigenserkriget på Franciskus tid, där katarerna förföljdes. Inkvisitionen föddes under dessa förföljelser. Katarerna liknade på Franciskus i sin fattigdom och i sin kritik av kyrkan). Skulle Franciskus ha levt idag, skulle han helt säkert varit anarkist. 
 
Men Franciskus förföljdes också. När han besökte Rom, blev han fängslad av påven p.g.a. hur han kritiserade kyrkans makt, girighet, rikedom och korruption. Han blev dock frisläppt till slut. 
 
Har du någonsin tänkt på att det är människovänligt, miljövänligt och djurvänligt att vara fattig? Är inte mycket av vår civilisations förtryck av människor, djur och natur en följd av vår lyx och rikedom? Teknologin har mycket stora utsläpp, tänk bara på industrier, bilar och flyg, och skulle vi inte kräva lyxpälsar skulle inte minkfarmarna existera. Och skulle vi inte kräva datorer och mobiltelefoner skulle mycket tid frigöras i tredje världen till att folk skulle kunna bli självförsörjande istället för att slava för de rikas lyx; meningslöst slit. Att leva fattigt är att leva solidariskt, inte bara med djur och natur, utan även med andra fattiga. Rikedom förtrycker de fattiga, särskilt tredje världen, som måste slava för denna rikedoms upprätthållande. Skulle alla människor vara fattiga, skulle alla vara fria, inga herrar skulle finnas, alla skulle leva fritt och självförsörjande, och ingen skulle utnyttjas av andra. Tolstojs anarkoprimitivistiska ideal skulle uppfyllas, att alla skulle leva på landsbygden som fria bönder, utan herrar, och städerna skulle läggas ner. 
 
Franciskus tänkte kanske inte på dessa samband, han lydde bara Bibelns ord. Men det finns ändå en solidarisk och naturvänlig ande hos honom, som fortsätter att inspirera till anarkoprimitivism. Det är inte utan vidare som han fått axla rollen som djurens och ekologins skyddshelgon. Hans solsång är en av de vackraste pärlorna i lyrikens historia, och där sjunger han om "broder Sol" och "syster Måne", "broder Vind" och "syster Vatten", "broder Eld" och "syster moder Jord", och slutligen om "syster den lekamliga Döden" (ja t.o.m. den skulle vara en familjemedlem för Franciskus!). För Franciskus är allt skapat hans bröder och systrar. Alla djur och allt som lever. Det finns ett stråk av jämlikhet med allt levande hos Franciskus. Han fick enligt legenden en gång en ilsken varg till följeslagare, som följde honom vart han gick, och blev tam. Han kallade den "Broder Varg". 
 
Franciskus lär också ha predikat för fåglarna. 
 
Att vara fattig och att känna allt levande som sina bröder och systrar, det är grogrunden för all sann anarkoprimitivism, och detta är något som kan rädda planeten. 
 
Franciskus har älskats även av de skönlitterära författarna, och många biografier om honom har skrivits av sådana, såsom Chesterton och Johannes Jörgensen. Jag har även nyligen åter läst proletärförfattaren Harry Blombergs (1893-1950) roman "Stackars vår kärlek" (Schildts förlag 1948), som är ett försök att placera Franciskus i vår tid, beskriva hur hans liv skulle gestalta sig i vår tid. Jag tycker mycket om den, och rekommenderar den åt mina läsare. Den boken är bara ett av många exempel på hur Franciskus utövat inflytande långt utanför kyrkans kretsar. 
 
Franciskus´ munkorden Franciskanerorden är förebild för min egen orden "Den heliga naturens orden", som är en orden för att läka Moder Jord, och där djuren är våra ledare. Den är bara en poetisk grej, kan aldrig bli en riktig orden, eftersom vi inte har några riktiga ledare, bara djuren. Den är en sant anarkistisk orden, som man är med i i hemlighet, inte officiellt, förutom undantagsvis min flickvän Titti och "Skogs-David".  

Tidigare inlägg
RSS 2.0