för naturens skull

Har alla atomer, molekyler, celler och bakterier en gemensam "andevärld" där de samlas och umgås och varigenom de samarbetar och kommunicerar (hur skulle de annars kommunicera, två atomer bredvid varann?)? Något som internet skulle kunna vara en svag skugga av? Är det smakprov av denna andevärld vi får i våra nära döden-upplevelser, om ock dessa är mycket mer symboliska i jämförelse? Är visioner av och möten med döda anhöriga från "andra sidan" i själva verket visioner av och möten med de andeskepnader de tar för oss, fastän de i själva verket är en del av det fysiska mikrolivet, som vi alla går in i efter döden? Att vi har kontakt med dem som mikrovarelser, i mikrolivets gemensamma andevärld, som vi får en smak av i vår mänskliga andevärld? Precis som andevärldsänglar kan gömma atomer i vår egen hjärna bakom "fasaden"?

 

Detta kan låta för bra för att vara sant, men är inte tillvaron otrolig även utan detta? Men döda anhöriga i nära döden-upplevelser har verkat vara så levande och verkliga, att denna förklaring inte kan uteslutas. Då behöver vi inte anta en immateriell, "objektiv" andevärld som finns "där ute", utan den är alltid förkroppsligad, förankrad i det fysiska, en subjektiv drömlik erfarenhet, men en där man får möta andras subjektiva erfarenheter och kommunicera med verklighet på ett inre, gåtfullt sätt. Dock, alla personer i vår mänskliga andevärld som utger sig för att vara en viss person behöver inte ha nån sådan i verkligheten bakom visionen, utan kan vara byggd på våra minnen, lite som i drömmen. Och jag tror också att atomer kan spela roller. Och vår döda anhöriga som är en atom måste också anpassa sig till vår fattningsförmåga, så att vi inte blir bländade och inte fattar något. Men du frågar kanske varför vi då får så otroligt lite nyttig, verifierbar ny information från andevärlden? Ja, kanske för att det ändå är en subjektiv drömvärld, en sagovärld utan "objektiv", immateriell existens "där ute", där allt handlar om kärlek och lycka och frid, inte om vetenskaplig, torr kunskap. Ja, den yttersta verkligheten är faktiskt kärlek, inte vetenskap. Tydligen har inte andarna tid eller sinne för det senare. Men ändå har andevärlden bidragit med mycket ny andlig kunskap, om än ofta i symbolisk, gåtfull form. Hur många väckelser och nya religioner och kyrkosamfund har inte uppstått ur andevärldsupplevelser? Bara Jesusrörelsen är ett exempel, mormonerna ett annat. Och andeskådare har faktiskt kommit med sann information från andevärlden, som bekräftats, som verkat vara "paranormalt", men det har oftast varit sådant som inte vetenskapsmännen och ateisterna vill höra eller bryr sig om. Det har varit för "andligt", för levande. Andarna sysslar inte med kvantfysik. De är som sagoväsen istället. De kan heller aldrig bevisa för ateisterna att andevärlden är verklig, och livet fortsätter efter döden, ty den är inte verklig på materiens objektiva sätt, vi fångar den inte på film, och det döda bevistänkande som dessa har, har också förlorat sitt intresse för andarna. De lever ju instinktivt, som atomer, de flesta av dem, som djurlika varelser. De sysslar helt enkelt inte med experiment och bevis, och kan inte heller, lika lite som djur kan. De kan ta gestalten av dem vi känner igen, i andevärlden, och tala med oss, men de är paradisiska, djurlika kerubvarelser bakom fasaden. 

 

Detta är dock hoppets spekulationer, famlande kärlekstankar om en högre värld.