Hjärtevärmande ljuva och ljusa mystika upplevelser. Och något om Guds försyn
I denna artikel har psykologen och religionspsykologen dr. Ken R. Vincent samlat en del mystika upplevelser med universalistiska (läran om allas slutliga frälsning, apokatastasis) drag. Här kommer ett par av dem:
Följande upplevelse är från Sir Alister Hardys The Spiritual Nature of Man. Study of contem-porary religious experience (1979), och beskriver prästen, Dr. Leslie Weatherheads upplevelse som ung:
"This is the only way I know in which to describe the moment, for there was nothing to see at all. I felt caught up into some tremendous sense of being within a loving, triumphant and shining purpose. I never felt more humble. I never felt more exalted. A most curious, but overwhelming sense possessed me and filled me with ecstasy. I felt that all was well for mankind-how poor the words seem! The word ‘well’ is so poverty stricken. All men were shining and glorious beings who in the end would enter incredible joy. Beauty, music, joy, love immeasurable and a glory unspeakable they would inherit. Of this they were heirs."
I Prof. David Hays bok Exploring Inner Space. Scientists and religious experience (1987), minns en kvinnlig skribent en mystik upplevelse från barndomen:
"My father used to take all the family for a walk on Sunday evenings. On one such walk, we wandered across a narrow path through a field of high, ripe corn. I lagged behind, and found myself alone. Suddenly, heaven blazed upon me. I was enveloped in golden light, I was conscious of a presence, so kind, so loving, so bright, so consoling, so commanding, existing apart from me but so close. I heard no sound. But words fell into my mind quite clearly — ‘Everything is all right. Everybody will be all right.’ "
Sådana ljuvliga upplevelser rimmar väl med min mikrolivsfilosofi, att atomerna är "Gud". Ty atomerna är i allt och ser allt och vakar över oss, och ser till att ingen måste lida för mycket. De är oss närmare än våra egna tankar, och leder oss vist till den eviga glädjen. Det är de som beslutar ytterst över vårt liv och vår död, och kan ta oss hem till himlen om vi inte orkar mer. Och inte minst, de hör våra böner och suckar.
Världens mest kända bönemänniska, George Müller från Bristol (1805-1895), fick 50 000 bönesvar under sin livstid, och han bokförde sina böner och bönesvar, så att han kunde räkna dem. Alla dessa kan inte ha varit tillfälligheter, som en ateist-naturalist skulle påstå.
Psykiatrikern Richard M. Buckes upplevelse av "kosmiskt medvetande".
En helig läsupplevelse i mitt liv, som jag aldrig ska glömma, är den kanadensiske 1800-talspsykiatrikern Richard M. Buckes beskrivning av sin mystika upplevelse 1872 av "kosmiskt medvetande". Den tröstade mig djupt, och betydde mycket för min tro på universalismen, apokatastasis, eller läran om allas slutliga frälsning,. Denna upplevelse kändes så sann, så sann! När jag läser den idag, rimmar den väl med min mikrolivsfilosofi, ja ger den rikligt med näring! Den är en av de vackraste mystika upplevelser jag känner till. Här kommer den, ett utdrag från boken "Cosmic Consciousness" från 1901 (den kan läsas här, gratis):
"All at once, without warning of any kind, I found myself wrapped in a flame-colored cloud. For an instant I thought of fire, an immense conflagration somewhere close by in that great city; the next, I knew that the fire was within myself. Directly afterward there came upon me a sense of exultation, of immense joyousness accompanied or immediately followed by an intellectual illumination impossible to describe. Among other things, I did not merely come to believe, but I saw that the universe is not composed of dead matter, but is, on the contrary, a living Presence; I became conscious in myself of eternal life. It was not a conviction that I would have eternal life, but a consciousness that I possessed eternal life then; I saw that all men are immortal; that the cosmic order is such that without any peradventure all things work together for the good of each and all; that the foundation principle of the world, of all the worlds, is what we call love, and that the happiness of each and all is in the long run absolutely certain. The vision lasted a few seconds and was gone; but the memory of it and the sense of the reality of what it taught has remained during the quarter of a century which has since elapsed. I knew that what the vision showed was true. I had attained to a point of view from which I saw that it must be true. That view, that conviction, I may say that consciousness, has never, even during periods of the deepest depression, been lost."
Det var särskilt följande ord som tröstade mig djupt: "the cosmic order is such that without any peradventure all things work together for the good of each and all; that the foundation principle of the world, of all the worlds, is what we call love, and that the happiness of each and all is in the long run absolutely certain."
Bucke räknade också upp bland upplevelsens karakteristika,
- loss of a fear of death
- loss of a sense of sin
Var det en glimt av atomernas kosmiska andevärldscommunity som Bucke fick här? Anmärkas kan också att många som haft nära döden-upplevelser vittnar att de mist fruktan för döden, se denna artikel.
Behöver det sägas att han inte är den enda som haft sådana upplevelser? Otaliga mystiker har haft det, och droger kan också ge sådana upplevelser.
Man kan också fråga sig om det kosmiska medvetandet har något att göra med psykiatrikern C.G. Jungs "kollektiva omedvetna" med alla dess arketyper. Ty andevärldsupplevelser är fulla av arketyper! Det finns nog förbindelser här, även om dessa två inte är samma sak.
Något om det paradis som väntar oss alla
Är himmelska nära döden-upplevelser symboler för den paradisiska mikrolivstillvaron som man håller på att gå över i (se detta inlägg om min syn på vad vi kanske blir efter döden)?
Vad är det mest paradisiska i denna tillvaro? Jag skulle säga: "vilan i Gud", detta klassiska begrepp inom kristen mystik (jo, många mystiker har upplevt det redan som civiliserade!). Att man inte kan göra så mycket fel, att det inte kan bli så mycket fel, gå så mycket fel. Hos bakterier finns inte samma sårbarhet som hos oss människor, tror jag. Ju mera invecklat liv, desto sårbarare är det. Och det är ju människans extrema sårbarhet, att så mycket kan gå fel, som gjorde att syndafallet, civilisationens uppkomst, möjliggjordes och tog plats. Bakterierna kan aldrig ha något syndafall, de är evigt trygga i det gudomliga, atomer, molekyler och celler likaså.
Dröm inatt om religionen och skillnaden mellan dess mystiker och dess fundamentalister
Jag hade en dröm om religionen i natt, minns inte så tydligt händelserna (kan inte återge dem), men minns tankarna den uttryckte (den var djuptänkt och lärorik!), som kommer här, lite elaborerade:
Alla heliga män och kvinnor har i alla tider haft någon sorts koloss eller tingest som varit deras förbindelselänk till det gudomliga, antingen det har varit trägudar, kyrkobyggnader, Bibeln eller TV:n (tänk på amerikanska TV-evangelister). De mest avancerade helgonen har bara haft sitt eget inre liv, Guds närvaro i det inre, (t.ex. George Fox och kväkarna), som en sådan, och det är också den mest effektiva kolossen, ty genom att se i den kan man färdas i tid och rum, tala med de döda, tala direkt med Gud och Jesus, skåda in i framtiden (allt detta dock i personens fantasi, men dock, vilken inspirationskälla!) och mycket annat. Den blir lite som trollkarlarnas spådomskula (kristallkula), men långt effektivare. De som gjort mest på detta sätt, skådat in i det inre och in i "andevärlden", kallas traditionellt ofta "mystiker", de är de religiösa nyskaparna och de religiösa anarkisterna, och de har mest att ge inom religionen, och har bidragit mest till att religionen gått framåt, utvecklats, och närmat sig mer och mer sanningen och verkligheten. Ty mystikern är inte så fjättrad av yttre ting (i bästa fall) som binder hens andes utveckling och nyskapande förmåga, och mystiken är således vägen till fritänkeri.
Mystikerna har alltid haft ett underligt balanserande mellan helig dårskap ("dårskapen i Kristus") och riktig dårskap, och det är på denna i sanning smala väg de största insatserna gjorts. Fundamentalisterna bland dem var inte sällan riktiga dårar, däremot de som tänkte och förstod att de tänkte symboliskt och famlande, behöll förståndet, och kunde fördjupa sin mystik (krävs bara lite ödmjukhet här, en viktig ingrediens i den heliga dårskapen). Var aposteln Paulus av den förra sorten? I min dröm, ja. Men jag tror inte han var sinnessjuk i verkligheten. Ingen är sinnessjuk bara för att hen är religiös. Den underliga mystik som frodats hos Ulf Ekman och Livets Ord är dock definitivt av den sjukliga sorten, deras kolosser är Bibeln och TV:n (med sina amerikanska, glättiga "Health and wealth"-TV-predikanter, i drömmen var det så, och det ligger ett korn av sanning i det). De har dock blivit sundare med tiden.
Men i alla religioner är det inte den hårt arbetande, underdåniga massan det är fel på, de är livgivarna, för det mesta (jag tänker då främst på bönderna och hantverkarna i gamla tider, ju "bättre" arbetarna fått det, desto svårare är det att finna livgivande egenskaper hos dem, i takt med industrialiseringen). Det är parasiterna, prästerskapet, som fördärvar religionen, det är ofta de som upprätthåller den sanna dårskapen; fundamentalismen. Mystiken är folkets religion (tänk på New Age, dagens nya folktro, en renässans för gamla tiders hedniska folktro), den faller folket i smaken, ty den är fri och livgivande som de själva är när de får leva utan herrar, och den ligger nära naturen och djuren, det de fattiga har mest gemensamt med. De stora mystikerna (ta t.ex. Franciskus av Assisi och Emanuel Swedenborg, två giganter) var sällan präster.
Askes är ett av mystikerns viktigaste kännetecken genom historien, och därför har hen ofta varit ogift, och lämpat sig dåligt för familjelivet. Men de bästa mystikernas askes har inte varit rigid och livsförnekande som vissa indiska fakirers, utan livgivande för både en själv och världen. De bästa har, som Paulus, förstått att det inte är det yttre celibatet som räknas, utan det inre, inre jungfrulighet, inre avskildhet och renhet. Celibat är ingen sport. Blir det till förälskelse, gift dig, säger Paulus, "det är bättre att gifta sig än att brinna av åtrå" (1 Kor. 7:9). Men behöver du ingen hustru, sök ingen hustru, bäst att vara förutan, så man inte frestas att hora med Babylons system. Så tror jag Paulus tänkte. Bevara kärnan: askesen. Det är att ha förståndet i behåll, allt annat leder till katolska prästers celibatlöften och alla perversiteter detta leder till. Fundamentalism. Ett celibat att skryta med kanske, men knappast mer.
Konklusion: Alla religiösa lever på sin religions mystiker, dessa är religionens livgivare. Men i händerna på fundamentalisterna blir även mystikernas läror till stela dogmer, som används till att förtrycka och dräpa liv. Mystikern Martin Luthers* upproriska reformation på 1500-talet blev i svenska maktmänniskors händer under samma sekel till ett förtryck utan like, där man fick dödsstraff om man gycklade med Gustav Vasas Bibel. Fundamentalistprästen har en märklig förmåga att förvandla allt hen vidrör (även diamanter) till aska och sopor.
*vars mystik ofta förtigits, men lyfts fram av Christian Braw i boken "Mystikens arv hos Martin Luther" (Artos 1999), som jag läste som kurslitteratur på Åbo Akademis teologiska fakultet. Luther var i mångt och mycket en livgivare och en religiös nyskapare, men blev allt mer borgerlig och förtryckande på äldre dar, såsom det brukar gå med upprorsmakare som får makten.
