för naturens skull

"Keruben bor i hvarje människa, i hvarje djur och växt och i hela den s.k. liflösa naturen. Ty allt skapadt har ett oförgängligt grundväsen." (sid. 5 i "Andens lag till den harmageddoniska församlingen", 1915, av N.P.Wetterlund. Hela texten varfrån citaten är hämtat, kan läsas här, se första delen, "Kerubernas utseende och allmänna betydelse")

 

Se förklaring av vad en kerub är, här. 

 

Min kommentar: Wetterlund var en av de första jag läste efter att jag omvände mig till Gud som 12-åring. Hans förkunnelse genomträngde de tidiga Smithsvännernas förkunnelse (Smiths Vänner är min moderförsamling), och artiklar av honom förekom rikligt i deras tidskrift "Skjulte Skatte" på 1930-talet. Även deras nuvarande ledare Kåre Smith har tagit djupa intryck av Wetterlund, dennes ande lever ännu bland Smithsvännerna.

 

Jag har tidigare på bloggen talat om kerubdjuret i oss, som vi alla har, och även om "Animal Coeleste", det himmelska djuret, som Carl Jonas Love Almqvist talade om, vår inre rena, oskyldiga, paradisiska djurnatur. Jag tror faktiskt att den nyplatonska, mystika föreställningen om Animal Coeleste måste ha en av sina källor i kerubteologin, ty keruben var en ängel som var en blandning av djur och människa, en djurisk ängel, precis som Animal Coeleste var. Det var också keruber som vaktade ingången till Edens lustgård och hindrade Adam att äta av livets träd efter att han drivits ut från lustgården. Wetterlund tolkar det som att porten till paradiset enbart går genom vår inre kerub, genom att bli kerubiska igen, och den vaktar så att vi inte kan göra oss ett paradis utanför paradiset, och att skapelsen inte kan föreviga sig i sitt fallna tillstånd (vaktar de att inte Ray Kurzweils  eviga teknoparadis ska kunna fullföljas?). Ja, keruben förekommer en hel del i den judiska mytologin, de var även avbildade på förbundsarkens lock, två keruber i guld som stod på locket, och Jahve tänktes trona mellan och ovanför deras vingar. De har således en helt central ställning. I det Nya Testamentet förekommer de i Uppenbarelsebokens fjärde kapitel, och min djurism föddes mycket genom en allegorisk tolkning av detta kapitel, vars hemliga, djuriska innehåll avslöjades för mig i fängelset i Serbien i början av 2010, då jag översatte Uppenbarelseboken i djurisk anda. 

 

Wetterlund har nog varit den yttersta källan till min kerubteologi, eftersom jag hade med en text om keruberna som fanns i Wetterlunds "Andens lag" i det första numret av min tidskrift "Sela" 2007. Det var den första texten i detta Wetterlunds jätteverk på över 1200 sidor. Ja, jag undrar om inte min djurism också har hämtat mycket inspiration från denna text, som är en av de vackraste och djupsinnigaste jag någonsin läst inom religiös litteratur. Den är även den viktigaste i Andens lag-boken, som allt annat i boken bygger på. 

 

Att varje atom har en kerub i sig, en djurisk, vild ängel från Edens lustgård, som en älva eller ett troll, ja det är så vackra tankar att man undra om det är för gott att vara sant. Särskilt om dessa keruber blir allt mer paradisiska desto mindre de är, ungefär som människan är mer paradisisk desto mindre hon är (tänk på fostret i mammas mage och spädbarnet).

 

Men Wetterlund är inte ensam om detta vackra tänkande om atomen, utan man finner den också hos många andra mystiker och gamla och nya teosofer, ja hos många New Age-mystiker, såsom hos den danske mystikern Martinus Thomsen (1890-1981), i "Martinus kosmologi", där atomerna är levande varelser, gudomliga, och där atomkärnan är som en sol med elektronerna som planeter kretsande kring den. Antagligen finns något sånt också i New Age-fysiken, men jag är inte säker (kanske hos Fritjof Capra?)

 

Besök gärna Wetterlunds skriftkommittés hemsida, som ger ut Wetterlund i nytryck. Där finns många pärlor. Där kan man läsa hela "Andens lag" på nätet, här. 

 

Wetterlund är bättre än det mesta av kristen litteratur som ges ut idag, och  är med och punkterar myten om framsteget inom den kristna kyrkan. Han är även mycket poetisk (full av underfundiga språkliga nybildningar) och kärv, saltad och sträng på ett befriande sätt. 

(avskrift av en handskriven minibok)

 

"När man genomvandrar ett modernt industricentrum och söker avlyssna framtidsmusiken i maskinernas rastlösa orkester, stannar man lätt nog inför frågan: är detta ett preludium till ett oanat framåtskridande eller kanske snarare en sista våldsam självförbränningsprocess, innan slutet kommer? Man tvingas till beundran inför det väldiga uppbåd av arbetskraft, tankeenergi och organisationsförmåga, som objektiverat sig i teknikens skapelser och som framträder i det moderna affärslivets erövringskamp. Men å andra sidan frågar man sig, om icke det stora maskineriet tvingar fram personligheternas fortskridande nivellering, om icke kulturens djupare livskällor hålla på att sina, om vår civilisation icke mer och mer tager karaktären av en fulländad apparat men utan levande ande."

 

(Ur boken "Historiens problem. Utvecklingsfilosofiska studier", av Gunnar Aspelin, 1926, s. 114)

 

"Antropologer kan visa att allt detta blir begripligt genom kultur- och maktanalys. I likhet med stenstatyerna på Påskön och mayaindianernas tempelpyramider har vår maskinteknologi blivit en fetisch, så till den grad att den måste upprätthållas till varje pris, till och med på bekostnad av den jord som kan försörja oss. Och samtidigt som vi lockar landsbygdsbefolkningen i Brasilien och Mozambique att upplåta sin jord och sin arbetstid för att försörja vår teknomassa, hävdar ekonomer på fullt allvar att det är dessa lantarbetare och bönder i Syd som bör vara tacksamma över att de nu får möjligheten att utvecklas. Kanske kommer detta någon gång i framtiden att framstå som lika absurt som det nu skulle förefalla oss att någon i 1500-talets Peru hade försökt övertyga bönderna att de själva en dag i framtiden skulle ha tillgång till lika välfyllda magasin som inkahärskaren."

 

(Ur boken "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa, av Alf Hornborg, (professor i humanekologi på Lunds Universitet), 2015)

Vårt sätt att satsa allt på teknofixar, att med teknologi rädda mänskligheten och planeten från miljökatastrof och Peak Oil, liknar inte lite att spela ett gigantiskt kasinospel. Vi satsar allt på ett kort, teknologin, och om vi förlorar, förlorar vi allt. Ändå tar vi denna gigantiska risk. Fast chanserna att vinna är mindre än de är det i ett kasinospel, utifrån min utsiktspunkt över civilisationen och planeten. Det här blogginlägget på bloggen "Damn the matrix" är tillnyktrande när det gäller våra chanser att vinna.

 

Att däremot avveckla civilisationen, och gå tillbaka till en enkel urfolkslivsstil på landsbygden, det är som att sluta spela kasino, och gå och ta sig ett jobb. Det enda trygga och långsiktigt hållbara. Allt annat är bara kasinospel, ja fantasy- och science fictiondrömmar.

"Those who advocate a technologically controlled future are not only not taking a long-term perspective (peak oil, anyone? How about overshoot and crash?) but they are simply insane. They are not in touch with physical reality (that´s what "high technology" does - it separates ut from physical reality). They aren´t even truly antropocentric, but rather technocentric (or maybe power-centric, or control-centric).

 

(Derrick Jensen i boken "Endgame. Volume II: Resistance", 2006, s. 578)

Ibland läser man böcker om vilka man känner att "den här måste alla politiker läsa", s.k. "nyckelböcker" som är nyckeln till en god framtid, som är avgörande för vår framtid. Boken "Olja för blåbär" som kom ut på Fri Tanke förlag 2015, hör till dessa, skriven av de två författarna till bloggen med samma namn. Den borde vara mycket känd, men är det knappast. Deckare är däremot mycket kända, vilket säger något om vårt samhälle. Är det för att vår bok inte är spännande? Knappast. Energifrågor är vår tids ödesfrågor, energi är det man krigar om, det man konkurrerar om mest i världen just nu. Alla rusar till för att få tag i den sista oljan, för att vara konkurrenskraftiga på marknaden, så att man kan tävla med Kina och Indien om den sista oljan. Professor Michael Klare har skrivit en bok som heter "The race for what´s left. The global scramble for the world´s last resources" (2012), och titeln säger mycket om vår tid, vad som föregår bakom kulisserna, men inte talas så mycket om, kanske för att det är lite för spännande? Vi tål kanske inte så mycket spänning. Deckare är tråkiga i jämförelse med denna live-film som energifrågorna och världens konkurrens om den sista fossila energin är. 

 

Boken "Olja för blåbär" är en bra introduktion till energifrågorna i vår tid, och ger också en bra historisk tillbakablick, särskilt på oljeindustrins födelse, oljan under andra världskriget, oljepolitiken på 70-talet och elbilens historia. När man ska introducera ett ämne, är alltid historia ett viktigt inslag för att förstå saken, för allt hänger ihop, samtid, historia och framtid. Samtiden kan aldrig förstås utan historien. Detta gillade jag med boken, dess grundlighet i att presentera historien, även om det var kort, p.g.a. bokens begränsade omfång (307 sidor). 

 

Peak Oil, oljetoppen, var bokens kanske viktigaste huvudtema, och det som gav boken dess speciella stämning och spänning. Boken påstår att vi är nära eller har nått toppen för den konventionella oljeproduktionen, efter vilket den kommer att sjunka för all framtid. Vill man förstå den samtida konkurrensen om oljan, är oljetoppen ett helt centralt ämne, som inte kan undvaras. Mycket beror på att man förstått detta. Hela politiken, faktiskt, står och faller med oljetoppen. En gång i tiden (2011) trodde jag att oljan höll på att ta slut, men det är ett vanligt missförstånd. Oljetoppen handlar inte om det. Olja kommer att finnas för all framtid i jorden, men det kommer att bli allt svårare och dyrare att få tag i den, och den sista oljan kommer aldrig att utvinnas, av ekonomiska skäl. 

 

För att förstå oljetoppen igen, är förståelsen av skifferoljan (som utvinns genom "fracking", hydraulisk spräckning) helt central, ett ämne som boken också lyfter fram, liksom oljesanden i Kanada. Fracking och oljesandsutvinningen är oljeindustrins akilleshäl, såsom jag ser det. Allt inom energipolitiken bär eller brister med dessa två. Dessa två är oljeindustrins sista förtvivlade försök att säkra sin framtid och undvika kollaps, lite som en alkoholist som finner att ölen är slut i baren, och tar och kokar mattorna nere vid disken, för att få fram de droppar öl som runnit ner på mattan (Rob Hopkins´ liknelse).

 

Landgrens och Hanssons fokus i boken är på det internationella perspektivet, men de synar också Sverige i sömmarna, och finner att krisberedskapen är katastrofalt låg. Här en av orsakerna till att jag skulle vilja att alla politikerna i riksdagen läste boken. Vi verkar ha glömt andra världskriget totalt, och börjat leva som om inga hot finns, som om oljetoppen och klimatförändringarna inte finns. Dummare politik ska man leta efter, det är strutspolitik, man gömmer huvudet i sanden, och vaggar sig in i säkerhet medan hoten sakta kommer närmare. 

 

En av bokens finaste synpunkter är den att vi skulle kunna övergå till att driva våra fartyg med segel, för att klara av en produktionsnedgång inom oljeindustrin. Detta borde fler tala om, det är oerhört viktigt. Jag har skrivit tidigare om detta, här. 

 

Bokens viktigaste budskap är dess framhävande av möjligheten för att Sverige kan bli utan olja att importera år 2030, något som bygger på oljegeologen Jeffrey Browns uträkningar, och hans s.k. "Export Land Model". Bloggen "Olja för blåbär" skriver om det här och här. Om detta stämmer, väntar oss en mycket annorlunda framtid, som vi knappt kan föreställa oss. Det kan bli en rejäl kollaps, som fördjupar sig efter hand, och vi måste trappa ner på vår civilisation, och kanske återgå till att leva på landsbygden istället för i städer, ett scenario jag målar upp i detta blogginlägg. Vi har bråttom om vi ska undvika kaos och stort lidande för många. 

 

Kjell Aleklett menar i sin bok "Peeking at Peak Oil" från 2012 (som kommit ut i svensk omarbetning 2016, med titeln "En värld drogad av olja") att klimatförändringarna aldrig kommer att kunna nå till de nivåer som IPCC har förutspått, p.g.a. Peak Oil, p.g.a. att vi helt enkelt inte har tillräckligt olja att bränna för att detta ska gå an. Hansson och Landgren har en annan åsikt än Aleklett, att Peak Oil inte kommer att rädda klimatet, eftersom skifferoljeutvinningen och skiffergasutvinningen (som är en påföljd av Peak Oil) släpper ut mycket metan, som är en mycket värre gas än koldioxid. Och de skriver också att oljans sinande kommer att göra att skogsavverkningen globalt kommer att accelerera, vilket är dåligt för klimatet, eftersom skogen binder mycket koldioxid, är en s.k. "carbon sink". 

 

Boken har en nykter syn på läget idag, men däremot, när det gäller mer praktiska synpunkter, kan man inte undgå att upptäcka lite naiv teknikromantik á la Elon Musk i boken. Särskilt i kapitlet "Eltransporternas återkomst" förekommer detta. Visserligen kan jag inte kräva av författarna att de ska vara insatta i den samtida ekofilosofiska debatten om teknologins natur, men med lite sunt förnuft borde man kunna räkna ut att Elon Musks "Hyperloop" knappast kommer att kunna byggas ut globalt. Vi i Sverige kommer inte att ha resurserna om exportoljan tar slut 2030 till Sverige. Och även i resten av världens oljeimporterande länder kommer samma svårigheter att finnas. Redan nu är vi inne i en finanskris av gigantiska mått, som tar sig uttryck i en global finansiell bubbla. Elon Musks vanliga megalomana planer, mer inspirerade av science fiction än av verkligheten, är kanske bara en del av denna bubbla? När den spricker kommer vi att se att vi inte har råd med ännu mer avancerad teknik, utan vi måste gå åt andra hållet, mot förenkling och nedtrappning av vår civilisation. Ödmjukhet alltså. Ner från att vara "jordens herrar", för att tala med Pelle Strindlund, till att vara jordens och djurens tjänare.

 

Men förutom dessa tabbar, var boken ytterst läsvärd. Enkel och saklig och väl underbyggd, skrivna av två kunniga eldsjälar som verkar stå mitt inne i omställningsrörelsen. 

Jag har tidigare på bloggen skrivit att jag tror att mänskligheten kommer att dö ut om hundra år eller så (eller rentav tidigare), p.g.a. skenande klimatförändringar. Jag tror det skulle kunna utgöra ett slags "worst case scenario" i mitt tänkande: 50-100 år fram i tiden är det ute med mänskligheten. Om vi har tur har vi tusen år på oss, som den berömde fysikern Stephen Hawking antyder här. Han säger att mänskligheten har tusen år på sig att lämna jorden för att kolonisera rymden, annars utrotas vi som art. Men även om Hawking har rätt, och vi faktiskt har tusen år kvar, lever vi likafullt i "de yttersta tiderna", om man betänker att mänskligheten som art har levt i 200 000 år. 1000 år av det är bara 0,5 %. Om vi hade färdats 200 km, och hade bara en kilometer kvar, då skulle vi anse oss vara på slutrakan, vara snart framme. Även med tusen år kvar måste mänskligheten börja förbereda sig. Tusen år skulle jag nog anse som det absoluta "upper limit" av det vi har kvar att leva som art. I geologisk tidsperspektiv, eller i kosmiskt perspektiv, är det ett ögonblick, "en pipa snus", som Georg Henrik von Wright skulle säga. Jag skulle även säga att det är en "near-term human extinction", såsom Guy McPherson har kallat det. 

 

99% av alla arter som någonsin levat finns inte mer, har dött ut. Hur kan vi tro att vi själva kommer att vara bland de som lever vidare i årmiljoner, särskilt med tanke på den villervalla vi har ställt till med på planeten? Är inte hotet från de redan skenande klimatförändringarna ett faktum som måste mana till ödmjukhet här?

 

Stephen Hawkings lösning, att kolonisera yttre rymden, känns inte särskilt lockande, och lider av teknograndiositet. Det är faktiskt 4,2 ljusår till närmaste stjärna, Alfa Centauri, som inte ens har beboeliga planeter. Och jag tror att det är omöjligt att "terraforma" (genom teknologi omforma planeten till beboelig) Mars. Jag skulle hellre välja att dö än att leva resten av mitt liv som fånge i sterila rymdfarkoster eller i öde landskap på Mars, i händerna på folk som lider av teknograndiositet, och som vill ha mig att slava för detta. 

 

Transhumanisternas lösning, att i den s.k. "Singulariteten" lyckas ladda upp sitt medvetande till internet och leva evigt i den virtuella verkligheten, känns mer som ett helvete än en himmel, för att tala med min vän Matias Gustafsson, och den lösningen tror jag också är omöjlig att genomföra. Min vän, den finske anarkisten Jonne såg Singulariteten som ett av sina sista kort med tanke på klimatförändringarna, men vi konkluderade tillsammans att den är föga sannolik, av skäl som jag skrivit om tidigare här. 

 

Ett annat av Jonnes kort var att när det blir varmare blir det mer moln som skymmer solen, p.g.a. större avdunstning, men han glömde att molnen även kan ha en värmande effekt på jorden, beroende på vilken sorts moln det är, och hur högt de ligger. 

 

Ett av mina sista, förtvivlade kort, som jag inte tror på, är att manipulera klimatet med geoengineering. Jag har funnit alla geoengineeringmetoderna alltför krävande och fantasifulla. Och jag tror att de ofta bara gör sakerna värre. Det finns ganska oskyldiga metoder för geoengineering, och så finns det galna metoder som inte ens är värda att diskutera. Exempel på ganska oskyldiga metoder är t.ex (enligt denna sida).:

 

"• att påverka solstrålningen direkt med speglar i rymden eller öka markytans albedo
• att öka molnigheten för att reflektera bort mer solstrålning" och

 

Ingen av dessa metoder tror jag kommer att fungera i stor skala. De är allt för krävande. Dessutom kan dessa geoengineeringtekniker ha förödande bieffekter som man inte räknat med. 

 

Ett extremt, galet och fruktansvärt exempel (som jag inte skulle behöva diskutera, men jag tar upp det ändå) på geoengineering är idén att nån gång i framtiden när det blivit allt för varmt, spränga en massa atombomber över världshaven, vilket skulle ge en "nukleär vinter", och kyla ner klimatet, men det skulle vara att leka med elden och vårs och andra växters och djurs anpassningsförmåga till så radikalt snabba förändringar i klimatet, och huvudproblemet - för mycket växthusgaser i atmosfären  - skulle stå oförändrat, och t.o.m. förvärras mycket. Vi skulle kanske kunna förlänga vår tid som art med den metoden, om vi återupprepade det med jämna mellanrum, när den globala uppvärmningen återhämtar sig, men jag tror den radioaktiva strålningen från explosionerna av alla atombomber efterhand, till slut, skulle ta kål på många av oss (genom cancer och missbildningar på nyfödda), ja även det att ozonlagret skulle förstöras av bomberna (vilket skulle göra solen farlig för oss, vilket skulle leda till en massa hudcancer. samt civilisationens kollaps), samt andra skador som är svårare att förutspå. Ja, denna metod är att leka med elden, ett långsamt kollektivt självmord och långsamt ekocide, något jag absolut inte förespråkar. Den radioaktiva strålningen skulle vara ett fruktansvärt arv att lämna efter sig till de mänskliga och ickemänskliga arter som överlever klimatförändringarna. 

 

Geoengineering överlag innebär ofta teknograndiositet, det är ofta att leka gud på planeten, den hybris som i sig är roten till våra problem som civilisation; att vi ständigt skall manipulera och kontrollera elementen och planeten till vårt eget fördärv, när vi inte har vishet att förutse konsekvenserna av detta, eftersom vi aldrig kan bli allvetande som en riktig gud. Nya tekniska lösningar har nästan alltid oförutsägbara destruktiva konsekvenser, som gör att vi kanske borde lämna det civiliserade projektet, och gå tillbaka till naturen, den enda trygga vägen, en hårdare väg visserligen, men fullt möjlig, och trygg, även om jag tror vi är för sent ute för att kunna rädda mänskligheten den vägen. Vi kan däremot ännu rädda andra arter.  

 

När alla hopp om räddning har analyserats, återstår att konkludera att vi hittar föga anledning att hoppas för mänsklighetens del i det längre perspektivet, och att det bästa vi kan göra är att försöka ge så många icke-mänskliga arter som möjligt en chans till överlevnad, för vår är nog förbrukad för länge sedan. Och så återstår även det viktigaste; att försöka försonas med dessa utsikter, och hitta någon slags tröst i det, mitt i det hopplösa. Kanske kan vi trösta oss med att det, när det är över för mänsklighetens del, också kommer att vara över med lidandet, slaveriet och hungern i tredje världen, eller med den amerikanska tortyren av fångar i Guantanamos eller Abu Ghraibs fängelser. Kanske var utrotning det enda som återstod för en mänsklighet som hade missbrukat sin intelligens så till den grad att den t.o.m. förstörde själva förmågan hos jordens klimat att härbärgera sig?

På sistone har jag fördjupat mig i transhumanismen, en global intellektuell rörelse på ungefär 5000 personer, med rötter i tidigt 1900-tal. Många transhumanister kallas även futurister. Transhumanismen går ut på att transformera mänskligheten (och ytterst hela universum) med hjälp av tekniken, genom skapandet av superintelligens och virtuell verklighet. Dess yttersta mål är fysisk odödlighet med hjälp av teknologin, där människans medvetande laddas upp i den virtuella verkligheten, och lever där i evighet, eller så länge man vill. 

 

Transhumanismen tror att vi inom snar framtid, enligt Ray Kurzweil (utvecklingschef på Google) redan 2045, kommer att nå det som Kurzweil kallar "singulariteten", eller "intelligensens explosion" (ett uttryck av filosofen Nick Bostrom). Kurzweil menar att eftersom teknologin utvecklar sig exponentiellt, kommer efter hand utvecklingskurvan att stå rakt upp i vädret, då utvecklingen går nästan ofattbart snabbt. Då kommer vi att ha superintelligenta robotar, som tar över utvecklingen, som är så smarta att de kan förbättra sig själv. Människan kommer då att sammanfogas med tekniken, och uppnå odödlighet. Mänskligheten tar slut, och maskinerna tar vid. Människan blir en maskin. Det kallas även "posthumanism". Vad är det för ett hat till vår biologiska mänsklighet som gör att transhumanisterna vill avskaffa den och bli en maskin istället?

 

Transhumanismen utger sig för att vara en sekulär filosofi, och dess anhängare är ofta ateister (som t.ex. Sam Harris *), men dess science fiction-lika spekulationer har en hel del gemensamt med religionen, så mycket att jag inte skulle väja för att kalla transhumanismen en ny religion. Dess anhängare har en religiös övertro på vetenskapen, och singulariteten är en slags sekulär variant av de kristna fundamentalisternas "uppryckande" vid Jesu återkomst. Ja, många transhumanister menar att människan, när hon sammanfogas med tekniken i framtiden, kommer att få gudalika egenskaper: superintelligens, superlivslängd och supervälmående. Människan kommer att "komma till himlen" då, och leva som en gud. Det är inte lite hybris som gömmer sig bakom sådana påståenden. 

 

Men ändå finns det många kända filosofer och fysikprofessorer bland transhumanisterna, sådana som Nick Bostrom, Michio Kaku, David Chalmers och Max Tegmark. Många mycket intelligenta tänkare har anslutit sig till rörelsen, och slukat dess science fiction som verklighet. På grund av dessa har transhumanismen ett mycket stort inflytande i världen. 

 

Scott D. de Hart och Joseph P. Farrell har skrivit en bok 2011 som heter "Transhumanism. A grimoire of alchemical agendas", där de menar att transhumanismen har rötter i den gamla alkemin. Liksom alkemin ville transformera olika metaller till guld, och i samma veva transformera människans medvetande till ett upplyst medvetande, vill transhumanisterna transformera människan till övermänniska. Och transhumanisternas "de vises sten", som möjliggör en sådan transformation, är, hör och häpna, datorn. Alkemisternas konstgjorda människa, homunculus (som de drömde om att skapa, likt Frankenstein), är transhumanisternas smarta, medvetna robot. 

 

Transhumanisterna talar mycket om "artificiell intelligens", och hur den kommer att revolutionera robotiken. Ja, transhumanisterna har helt klart en kärleksaffär med robotarna, även om sådana som Nick Bostrom och multimiljardärerna Elon Musk och Bill Gates bekymrar sig över hur robotarna kommer att ta över världen, och vilka existentiella hot detta medför för mänskligheten. Stephen Hawking hör också till dem, och han menar t.o.m. att robotarna i framtiden utgör ett hot mot mänsklighetens fortlevnad. 

 

Robotarna påminner på sätt och vis om zombies, de är levande döda, "levande" varelser utan medvetande. De förtär också människokött i metaforisk bemärkelse - de förtär de fattigas liv och resurser, resurser som skulle borda gå till världens fattiga och svältande. Fattiga barn i Afrika dör av svält alltmedan robotarna till "The brave new world" byggs, och dessa robotar förtär i metaforisk bemärkelse dessa barns liv. 

 

Robotikens tillväxt påminner om en finansiell bubbla. Lite som Kinas spökstäder. Otroliga mängder pengar investeras i byggande av robotar som egentligen ingen behöver, som bara stjäl folks arbeten, investeringar som bygger på hoppet om mänsklighetens totala transformation genom tekniken, ytterst hoppet om evigt liv genom tekniken, ett hopp som liknar de hopp om massiva framtida rikedomar som alltid eldar på bubblor. Ta bort dessa illusioner, och robotarna och artificiell intelligens framstår som rätt värdelösa (1). De bidrar inte värst mycket till att lösa fattigdomens problem (de snarare ökar klyftorna mellan rika och fattiga), eller naturförstörelsens problem, såsom klimatförändringarna, eller krigets och massförstörelsevapnens problem, ja vilket stort problem man än kommer på. Det utlovas av transhumanismen att superintelligenta datorer och robotar skall lösa dessa problem, men jag ser inte något tecken på att det kommer att lyckas, när datorerna inte ens ännu helt kan förstå naturligt tal (för att inte tala om humor), än mindre översätta texter från andra språk på ett övertygande sätt (tänk på hur dåligt Googles och Facebooks automatiska översättningsprogram översätter). Det finns en fundamental skillnad mellan människa och maskin i fråga om intelligens, som jag tror aldrig kommer att överbryggas, hur mycket vetenskapsmännen än försöker. Drömmen om medvetna robotar är science fiction, en gång för alla. Robotbyggarna kan tricksa med sina robotar, och få dem att härma medvetandet väldigt långt, men det kommer alltid att förbli tricks och lurendrejeri, de kommer aldrig att kunna skapa medvetande, skapa liv. Liv är inte en fråga om intelligens, om informationsprocessering och "computation". Liv är något oerhört komplext och mystiskt, som kräver känslor, instinkter och naturlig evolution i millioner av år. 

 

Jag tror tekniken kommer att utvecklas i framtiden, kanske snart inte längre exponentiellt (som Kurzweil menar), utan den kommer att nå en mättnad, där det blir allt svårare att göra framtida omvälvande innovationer. Och att den globala kreditbubblan kommer att brista, kommer också att sakta ner på teknikens utveckling. likaså den fas då vi har passerat oljetoppen och oljan börjar sina. Med mättnaden i innovation menar jag att vi helt enkelt slår våra huvuden i den artificiella intelligensens gränser. En gräns är t.ex. att vi aldrig kommer att kunna lära maskiner att översätta texter tillfredsställande, hur mycket vi än utvecklar översättningstekniken. Och vi kommer aldrig att kunna lära maskiner att förstå den mänskliga existensens mer subtila fenomen, såsom humor. Man måste vara människa för att till fullo förstå mänskligt språk. Och människans hjärna är inget datorprogram. Så om robotarna aldrig kommer att kunna uppnå mänsklig intelligens, hur blir det då med superintelligensen som utlovades av transhumanisterna?

 

Det som däremot kommer att utvecklas kraftigt mer och mer, är internet och s.k. VR, Virtual Reality (virtuell verklighet). Där är gränserna svårare att fånga. Men även där finns en tydlig gräns: vi kommer aldrig att kunna ladda upp våra medvetanden i den virtuella verkligheten, och få evigt liv. Denna transhumanistiska idé är ren och skär science fiction. Den går emot fysikens lagar, mot entropilagen, mot synen på medvetandet som enbart en produkt av hjärnan. Man måste tro på en själ som kan gå ut ur hjärnan för att kunna tro att detta skall gå an. 

 

Transhumanismen både skrämmer och fascinerar mig. Författaren Francis Fukuyama menar att transhumanismen är "världens farligaste idé". Det ligger något i det. Om man ska vara civilisationskritisk här, så är transhumanismen civilisationen upphöjd i tio. Här löper det civiliserade antropocentriska projektet att härska över naturen amok. Var ligger vördnaden för naturen i transhumanismen? Jag är rädd att den fattas helt och hållet. Allt skall tjäna människan, allt ska upphöja människan, och människan ska härska över hela universum som en gud, ja rentav skapa nya universum. Och människan skall genom tekniken expandera exponentiellt, i all evighet, oändligt. Svårare hybris och "teknograndiositet" skall man leta efter. Var finns platsen för djuren här? Var finns platsen för Afrikas fattiga? Dessa tänker man inte på. Det är eliten som först ska bli odödliga övermänniskor. Och det är de som ska leda utvecklingen. Alla de andra får komma i andra hand. Det finns en djup elitism inom transhumanismen. Det förvånar inte heller att de flesta transhumanister är män. Kvinnor är sällan teknofreaks. De har för djup kontakt med sina känslor. Robotkärleken kräver idealisering av intellektet, det "manliga" (genus), mekaniska, matematiska intellektet. 

 

Herrefilosofi och övermänniskoideal spökar bakom transhumanismens kulisser. Man ska bli en superman, en batman. En superhjälte, som ska lösa världens alla problem. Men vem ska tillverka allt det material som den exponentiella tekniska utvecklingen kräver? Ja, det får t.ex. de fattiga gruvarbetarna i Kongo ta hand om, eller de som arbetar 16 timmar om dagen i Kinas teknikfabriker. Dessa, och även naturresurserna och miljön, ska pressas till det yttersta, så att eliten ska bli gudalika. Det luktar fascism och kolonialism av detta. För eliten är teknikutvecklingen kanske en lek, för dem är det ingen skillnad mellan arbete och lek här. Men tar man en titt på människor längre ner i arbetshierarkin, finner man slavliknande förhållanden. Detta vill inte Ray Kurzweil befatta sig med. 

 

Det finns bra kritik av transhumanismen på nätet. Det bästa jag hittat är av Eric J. Larson (se här), som själv arbetar med artificiell intelligens, och därför har ett insideperspektiv på det hela. Han skriver: "I asked my mother if she worried about computers becoming too smart. She smiled and made a silly face (she knows her son works on this type of thing — whatever it is). Finally she said, "No, not at all. But I do worry that people spend too much time on the Internet. They should get out and take a walk in the fresh air, too." I couldn’t have said it better myself."

 

 

* Sam Harris bara flirtar med transhumanismen, han kan inte kallas för en ren transhumanist, han omfattar inte allt det transhumanister förespråkar, som han själv förstår börjar likna på religion. 

 

 

 (1) Behöver vi verkligen robotar för att lösa t.ex. klimatförändringarnas och fattigdomens problem? Är vi inte tillräckligt smarta för att göra det själv? Och tillräckligt empatiska? Varför behövs superintelligenta datorer för dessa problem? Problemet är nog inte att vi inte kan förstå och lösa dessa problem, utan snarare just det som robotarna representerar, lyxen som vi västerlänningar inte vill avstå från. 

 

 

 

 

Världen har ungefär 800 miljoner människor som svälter. Detta är en skam för civilisationen (och säger mycket om vad den handlar om), som mycket lätt skulle kunna åtgärda det, och utplåna svälten. Här är fyra saker som var för sig skulle kunna utplåna världssvälten:

 

1. Om vi lät all säd och all frukt som går åt till alkoholtillverkning, gå till att bespisa världens fattiga, då skulle världssvälten utplånas, så stora mängder mat är det frågan om.

 

2. Om vi lät all mat som kastas i soporna (en tredjedel av all mat som produceras) gå till de svältande, då skulle världssvälten utplånas.

 

3. Om vi lät all den fisk (en fjärdedel av all fisk som fiskas) som dumpas i havet efter att ha blivit fiskad, gå till de svältande, då skulle världssvälten utplånas.

 

4. Om man odlade upp den mark som nu är betesmark, och låter den mat som nu går till boskap, gå till människor, och sakta trappade ner på boskapsmängden (man låter inga nya boskap avlas), då skulle världssvälten utplånas.

 

5. Om vi nästan helt och hållet slutade föda nya barn, globalt, då skulle världssvälten utplånas. 

 

6. Om vi kraftigt beskattade de rika och stängde skatteparadisen, och att alla de pengar man då får går till att bespisa de svältande, då skulle världssvälten utplånas.

 

7. Om man odlar riktig mat istället för sockerbetor och sockerrör, kaffe, te, tobak och andra droger, och låter denna mat gå till de svältande, då skulle världssvälten utplånas. 

 

8. Om alla feta skulle fasta och banta och sedan sluta äta för mycket, skulle världssvälten utplånas.

 

9. Om alla de grönsaker åts som kastas av kosmetiska skäl, och alla de äpplen som ruttnar i folks trädgårdar togs tillvara skulle en stor del av världsvälten utplånas.

 

Tänk hur enkelt det skulle vara att åtgärda världssvälten! Så litet som krävs! Men civilisationen har aldrig brytt sig särskilt mycket om sina fattiga. Dess mål är inte att lindra lidande i tredje världen, utan att uppfylla sina storhetsvansinniga fantasier om att erövra världen och lägga naturen och allting under sig. Ja, för den är det viktigare att teknologin ska gå framåt än att lindra de svältandes lidande. Civilisationen lider av det som James Howard Kunstler kallar för "teknograndiositet". Teknologin går före allt annat. Hellre finare bilar än att lindra världssvälten. Hellre elbilar än minskad konsumtion som skulle lätta bördan för de svältande och naturen. Civilisationen är som förlamad när det kommer till u-landshjälp, och ger bara en mikroskopiskt liten del av sina pengar till hjälpverksamhet i tredje världen, och detta inte för att satsa på att utplåna all svält, utan mest till att stilla sitt samvete, och (i kolonial anda) göra tredje världen lika beroende av olja och teknologi som i-länderna, så att det även i tredje världen finns städer som liknar på västvärldens städer, med samma klyfta mellan rika och fattiga som i väst. U-landshjälpen har således inte gått till att utplåna all svält, utan till att vissa i tredje världen blir störtrika på de andras bekostnad.