En dröm om dövblindstumma

Jag drömde natten till nyårsdagen levande, intensiv och spännande dröm om hur vetenskapen lyckades göra livet rikt för en dövblindstum människa, och kommunicera med denne genom denna människas enda kvarvarande sinnen; känseln och smaken. Det var särskilt den dövblindstummes känselsinne som utveckades ofantligt, till hisnande proportioner. Vetenskapen lyckades att få denna människa att se, höra och tala genom ett enda sinne, känselsinnet! Det gjorde den genom att fylla huden med datorsensorer, som översatte omgivningen till syn, hörsel och tal för den dövblindstumme, och översatte den dövblindstummes känselsignaler till syn, hörsel och tal för omgivningen. Och genom att manipulera med den dövblindstummes känselsinne, kunde man ge henom de mest otroliga upplevelser.
 
Jag såg också i drömmen hur den dövblindstumme levde i sin otroligt levande fantasi, hur oändligt rik denna fantasi var, och hur stimulerad hen blev av den. Det var för henom som att se på mycket avancerad film att utforska verkligheten i sin fantasi.
 
Men nästan allt blev möjligt genom datorsensorerna på huden, det var som om den dövblindstumme var med i ett stort datorspel, där man kunde göra nästan vad som helst.
 
Det här var nog en av mitt livs mera levande och spännande drömmar. Den hade symboliskt djup, på något sätt. Vi är alla handikappade i själen, och behöver utveckla de själsliga sinnen vi har kvar till att kompensera för de andra som inte fungerar, så att vi kan leva ett rikt liv, där nästan vad som helst är möjligt. Detta inte genom teknologin, utan genom kontakt med våra rötter i naturen och djurvärlden. V kan träna upp vår sensitivitet så att vi själsligen blir lika smidiga som en ekorre är fysiskt. I naturen finns en sensitivitet som är oerhörd. Det är djurens och växternas naturliga "teknologi", som gör att de inte behöver några datorer och sensorer. Vi kan "connecta" med denna sensitivitet och få ett rikt liv även om vi är själsligen dövblindstumma. Och det kan även de fysiskt dövblindstumma, även utan datorsensorer.
 
Jag har ett mycket dött och klumpigt känsloliv, p.g.a. min sjukdom (schizofreni) och mina antipsykotiska mediciner, som har förjagat romantiken i mitt liv. Jag kompenserar för det genom att utveckla mitt intellekt. Det är väl därför jag har blivit en slags ekofilosof här på bloggen. Jag lever ett rikt liv genom mitt intellekt.
 
 
Den dövblindstummes resor i fantasin
 
Jag drömde samma natt en till dröm på samma ämne, efter att jag vaknat och somnat igen, jag drömde att jag var känslomässigt dövblindstum, och fixade äventyr åt mig själv genom att göra resor i fantasins värld, som jag skrev ner. Precis vad som helst kunde hända, och dessa nerskrivna resor skulle jag även skriva så att de skulle ge äventyr åt en fysiskt dövblindstum, om hen hade de där datorsensorerna omkring på huden. Detta skulle bli min gåva åt alla både känslomässigt och fysiskt dövblindstumma. Jag skulle skriva dem med tanke på alla dövblindstumma, för att ge dem roligt, lite som jag hade roligt en gång i tiden åt Döda Akademien. Det är ju det alla böcker är egentligen; äventyr åt oss själsligt dövblindstumma människor, som blivit avhuggna från våra rötter i naturen och djurriket. Jag tror "andevärlden" kan vara en kompensation för denna alienation från naturen, det är de själsligt dövblindstumma människornas äventyr i fantasin. Böcker har den uppgiften att den utvidgar fältet för vad som är möjligt att uppleva i fantasin. Har man t.ex. en nära-döden-upplevelse, eller vakendrömmar, får man nytta av allt man läst. Det tas med där. Kanske jag ska skriva lite fiktion för att vara med och utvidga detta fält? Nu förstår jag bättre hur varje fiktiv bok är en gåva åt mänskligheten, just därför.

Jag hade mitt livs första vakendröm inatt

Inatt hade jag mitt livs första vakendröm (eller något ditåt): jag gick i drömmen in i en döende människas själ (jag tror det var Emil Gustafsons själ) och blev han, och upplevde dödsprocessen. Jag kom in i "andevärlden" som var en värld som jag helt kunde styra med mina tankar. Ville jag vara människa, var jag i en helt fysisk värld, men jag behövde inte vara människa. Jag kände att jag upplevde samma saker som Emanuel Swedenborg och Sadhu Sundar Singh upplevt i andevärlden (det hela var otroligt levande och verkligt, i slow motion), jag kände även av himmel och helvete, utan att besöka dem. Själv befann jag mig i en mellanregion som var mycket levande och vacker, rymden och en stad. Jag kunde visualisera det jag skulle vara med om, jag var medveten i drömmen om att jag kunde göra precis vad jag ville. I drömmen fick jag åter tro på livet efter döden, och jag vaknade från drömmen helt i den tron, med en universalistisk, panteistisk tro. Sen gick tron "över", jag märkte att det bara varit en dröm. I drömmen värderade jag mina skrifter i ljuset av min nya tro på livet efter döden, och ångrade min ateism. I början av drömmen såg jag min danske vän Samuel Schytt och något han skrivit, bl.a. en fråga om djävulen kunde bli frälst. Jag tror detta var en av mitt livs starkaste och mest levande drömmar.
   Jag drömde också att jag hade skrivit en bok om ateismen, och jag ångrade i drömmen att jag skrivit den. I drömmens andevärld var jag i en väldigt jordisk värld, och jag ville att den skulle vara sådan.
    Nu kan jag bättre förstå Swedenborg och andra s.k. "andeskådare".
 
Jag vill bara poängtera att jag inte börjat tro på andevärlden eller Gud p.g.a. den här drömmen. Jag kom till den tron inne i drömmen, men den gick "över" när jag vaknade.

RSS 2.0