"Vår tomma godispåse". Lite ekofilosofi om virtualitetens väsen

Människor som tror att de kan finna "fulfilment", tillfredsställelse och livets mening i datorspel, TV, internet och Facebook, liknar pojken som, när han inte fick sitt lördagsgodis, tog en tom godispåse och åt denna förpackning eftersom det var bilder av godiset på den.
 
Ord och bilder allena kan aldrig ge oss verkligheten själv, utan placerar oss utanför den, i alienation från den, om vi bara ges detta. Det hjälper inte hur mycket pappan tröstar barnet med ord, om han fortsätter slå det. Och hur mycket leksaker som helst kan inte ersätta mors och fars närvaro. Hur mycket Facebook-vänner som helst kan inte ge oss sann community, det vi behöver när Kollapsen börjar rulla över världen på allvar.
 
Men kanske godisförpackningen kan ge någon tröst i alla fall? Om inte annat, så i alla fall lukten av godis? Vi får hoppas det, och kanske relevanta och bra ord och bilder är bland det bästa vi kan ge världen när vägen tillbaka till naturen och urfolkens livsstil är stängd av ett sjukt samhälle som gör ekologiskhet till något för dom som har råd, när all mark är ockuperad av civilisationen, och medlemskap i ekobyarna kräver en massa pengar, lån och investeringar som inte de verkligt fattiga har råd med (t.o.m. Suderbyns ekoby kräver nästan detta).
 
Vad har den fattige att göra då? Jo, han har ordet och bilden kvar. Är internet i själva verket en gigantisk tom godispåse? En gigantisk megaloman fasad för civilisationen, med mest tomhet och moraliskt förfall bakom? Är den de rikas konstgjorda andevärld, dit man hamnar till sist för att rota i en "astralvärld", i virtualitet, i det overkligas soptipp? Visserligen ligger det människor bakom allt som står på internet, men du kan inte får verkligheten på internet, bara representationen av verkligheten. Den som ser på internetporr får aldrig röra vid kvinnorna han begärligt tittar på, och det samma gäller orden på internet. De ger oss inte verkligheten, de kan högst peka på verklighetens människor och natur, och leda oss till dem. Själva är de inte verkligheten, det de representerar. Detta glömmer många som är beroende av internet, de glömmer att reflektera över ordets och bildens natur, och tror att skylten är allt, platsen man skall till och det verkliga själv. Det är övertron på och idealiseringen av teknologin som leder till detta, eftersom detta är en alienation från naturen, och teknologin är själva essensen i denna alienation, som placerar det döda och mekaniska framför det levande, och overklighet framför verklighet. Teknologi och virtualitet kan härma det verkliga intill förblandning, men en robot kan aldrig bli levande och organisk, internet kan aldrig bli naturen den pratar om, ja verkligheten själv, även om futuristerna och transhumanisterna drömmer om att ladda upp sitt medvetande till internet. De har just denna märkliga tro på att man kan tillfredsställas enbart av ord och bilder. Men vi kommer aldrig att lyckas lura vårt medvetande att tro att ord och bild är verkligheten själv, inte ens om vi får leva evigt på internet, såsom Ray Kurzweil drömmer om. Det kommer att smaka plast, tyvärr. Men detta är en tröst för den som vaknat upp ur den civiliserade slummern, och börjat längta efter äkta saker, verkliga upplevelser istället för virtuella sådana, levande djur och sann natur. Att törsta efter det virtuella är bara ett symptom på den ofattbara besvikelse mänskligheten fick uppleva när det verkliga livet på landsbygden tvingades bytas ut mot stadslivets konstgjorda värld, ju längre fram i tiden desto värre. Nu söker vi tröst hos och tillflykt till internet, vår tomma godispåse. Det kan bli lite tråkigt ibland, särskilt Facebook, men vi lider inte av det eftersom vi aldrig upplevt det sanna urlivet på landsbygden, utanför civilisationen, där naturen och verkligheten kom så nära att vi kunde höra dess hjärta banka - livets centrum, skogen, vildheten och friheten. Fråga en varg om den vill se på TV om jakt istället för at jaga själv, se på TV inne i en bur. Svaret som vargen ger kan lösa de psykiska problemens gåta, varför vi har så mycket psykiska problem och vad de kommer av.
 
Jag menar inte att fördöma all virtualitet. Allt språk är virtualitet, och jag är inte längre emot språket och orden. Men får vi riktigt godis i påsen, får bilden av godiset på påsen sin rätta plats och funktion, som pekare på en verklighet som faktiskt finns, inte bara på tomhet, eftersom det verkliga blivit frånrövat oss. Då äter vi inte längre godisförpackningen, utan är mer intresserade av godiset än förpackningen. Vi behövde äta förpackningen när godiset var borta, och fann en viss tröst i det, men nu när den riktiga saken erbjuds oss, bryr vi oss inte så mycket om förpackningen. Så tror jag det kommer att gå med mänskligheten när civilisationen inte längre kan upprätthållas, utan alla söker sig till landsbygden. Vi kommer att få ett så spännande liv ute i den riktiga verkligheten att vi inte kommer att sakna internet, TV, datorspelen och biograferna. Det blir riktiga människor istället för Facebook-profiler, riktig skog istället för naturprogram på TV. Och framför allt, det blir en känsla av att vi tillhör naturen och verkligheten istället för att vi står utanför och ser på som tiggare. Civilisationen har gjort oss så fattiga genom att beröva oss det riktiga livet på landsbygden, att vi har vant oss vid att stå och se på livet istället för att vara med. Civilisationen lovade oss guld och gröna skogar, men tog ifrån oss det verkliga liv som vi är genetiskt anpassade at leva, och gav oss istället ord, ord och åter ord (och bild). De rika i civilisationen vet inte att de är de fattigaste ur naturens synvinkel, eftersom de inte vet om något annat än detta pseudoliv. Man kan aldrig köpa community, det viktigaste i livet, det som verkligen gör oss levande och verkliga. Det är de rika som har minst community här i världen  (rikedom får den sanna communityn att stelna til is i konkurrens, divighet och hybris), och som därför enligt min åsikt är de fattigaste på jorden, berövade verkligheten själv. Kvar är ord, internet, teknologi. Pseudoliv. Men även för dessa kommer ljuset att uppgå en dag, även om de kanske kommer sist, förblindade av pengar och status.
 
Det finns dock grader i helvetet, och även i staden kan man komma i kontakt med verkligheten genom organisationer som Greenpeace och Amnesty, som visar baksidan av civilisationen. Och inte all internetanvändning är lika alienerande från verkligheten. Att följa issmältnings- och klimatnyheter är långt mer tillnyktrande än att följa modebloggar. för att säga det milt. Och långt mer spännande. Karriärismen får oss att intressera oss för tråkigheter och bullshit, overklighet och oväsentlighet. Börjar vi få vittring av verkligheten som mänsklighet, kan det bli en återgång till det förlorade Eden (i metaforisk bemärkelse), vildheten och friheten för oss alla.

Recension av boken "Olja för blåbär. Energi makt och hållbarhet" (2015) av Johan Landgren och Roberth Hansson

Ibland läser man böcker om vilka man känner att "den här måste alla politiker läsa", s.k. "nyckelböcker" som är nyckeln till en god framtid, som är avgörande för vår framtid. Boken "Olja för blåbär" som kom ut på Fri Tanke förlag 2015, hör till dessa, skriven av de två författarna till bloggen med samma namn. Den borde vara mycket känd, men är det knappast. Deckare är däremot mycket kända, vilket säger något om vårt samhälle. Är det för att vår bok inte är spännande? Knappast. Energifrågor är vår tids ödesfrågor, energi är det man krigar om, det man konkurrerar om mest i världen just nu. Alla rusar till för att få tag i den sista oljan, för att vara konkurrenskraftiga på marknaden, så att man kan tävla med Kina och Indien om den sista oljan. Professor Michael Klare har skrivit en bok som heter "The race for what´s left. The global scramble for the world´s last resources" (2012), och titeln säger mycket om vår tid, vad som föregår bakom kulisserna, men inte talas så mycket om, kanske för att det är lite för spännande? Vi tål kanske inte så mycket spänning. Deckare är tråkiga i jämförelse med denna live-film som energifrågorna och världens konkurrens om den sista fossila energin är. 
 
Boken "Olja för blåbär" är en bra introduktion till energifrågorna i vår tid, och ger också en bra historisk tillbakablick, särskilt på oljeindustrins födelse, oljan under andra världskriget, oljepolitiken på 70-talet och elbilens historia. När man ska introducera ett ämne, är alltid historia ett viktigt inslag för att förstå saken, för allt hänger ihop, samtid, historia och framtid. Samtiden kan aldrig förstås utan historien. Detta gillade jag med boken, dess grundlighet i att presentera historien, även om det var kort, p.g.a. bokens begränsade omfång (307 sidor). 
 
Peak Oil, oljetoppen, var bokens kanske viktigaste huvudtema, och det som gav boken dess speciella stämning och spänning. Boken påstår att vi är nära eller har nått toppen för den konventionella oljeproduktionen, efter vilket den kommer att sjunka för all framtid. Vill man förstå den samtida konkurrensen om oljan, är oljetoppen ett helt centralt ämne, som inte kan undvaras. Mycket beror på att man förstått detta. Hela politiken, faktiskt, står och faller med oljetoppen. En gång i tiden (2011) trodde jag att oljan höll på att ta slut, men det är ett vanligt missförstånd. Oljetoppen handlar inte om det. Olja kommer att finnas för all framtid i jorden, men det kommer att bli allt svårare och dyrare att få tag i den, och den sista oljan kommer aldrig att utvinnas, av ekonomiska skäl. 
 
För att förstå oljetoppen igen, är förståelsen av skifferoljan (som utvinns genom "fracking", hydraulisk spräckning) helt central, ett ämne som boken också lyfter fram, liksom oljesanden i Kanada. Fracking och oljesandsutvinningen är oljeindustrins akilleshäl, såsom jag ser det. Allt inom energipolitiken bär eller brister med dessa två. Dessa två är oljeindustrins sista förtvivlade försök att säkra sin framtid och undvika kollaps, lite som en alkoholist som finner att ölen är slut i baren, och tar och kokar mattorna nere vid disken, för att få fram de droppar öl som runnit ner på mattan (Rob Hopkins´ liknelse).
 
Landgrens och Hanssons fokus i boken är på det internationella perspektivet, men de synar också Sverige i sömmarna, och finner att krisberedskapen är katastrofalt låg. Här en av orsakerna till att jag skulle vilja att alla politikerna i riksdagen läste boken. Vi verkar ha glömt andra världskriget totalt, och börjat leva som om inga hot finns, som om oljetoppen och klimatförändringarna inte finns. Dummare politik ska man leta efter, det är strutspolitik, man gömmer huvudet i sanden, och vaggar sig in i säkerhet medan hoten sakta kommer närmare. 
 
En av bokens finaste synpunkter är den att vi skulle kunna övergå till att driva våra fartyg med segel, för att klara av en produktionsnedgång inom oljeindustrin. Detta borde fler tala om, det är oerhört viktigt. Jag har skrivit tidigare om detta, här
 
Bokens viktigaste budskap är dess framhävande av möjligheten för att Sverige kan bli utan olja att importera år 2030, något som bygger på oljegeologen Jeffrey Browns uträkningar, och hans s.k. "Export Land Model". Bloggen "Olja för blåbär" skriver om det här och här. Om detta stämmer, väntar oss en mycket annorlunda framtid, som vi knappt kan föreställa oss. Det kan bli en rejäl kollaps, som fördjupar sig efter hand, och vi måste trappa ner på vår civilisation, och kanske återgå till att leva på landsbygden istället för i städer, ett scenario jag målar upp i detta blogginlägg. Vi har bråttom om vi ska undvika kaos och stort lidande för många. 
 
Kjell Aleklett menar i sin bok "Peeking at Peak Oil" från 2012 (som kommit ut i svensk omarbetning 2016, med titeln "En värld drogad av olja") att klimatförändringarna aldrig kommer att kunna nå till de nivåer som IPCC har förutspått, p.g.a. Peak Oil, p.g.a. att vi helt enkelt inte har tillräckligt olja att bränna för att detta ska gå an. Hansson och Landgren har en annan åsikt än Aleklett, att Peak Oil inte kommer att rädda klimatet, eftersom skifferoljeutvinningen och skiffergasutvinningen (som är en påföljd av Peak Oil) släpper ut mycket metan, som är en mycket värre gas än koldioxid. Och de skriver också att oljans sinande kommer att göra att skogsavverkningen globalt kommer att accelerera, vilket är dåligt för klimatet, eftersom skogen binder mycket koldioxid, är en s.k. "carbon sink". 
 
Boken har en nykter syn på läget idag, men däremot, när det gäller mer praktiska synpunkter, kan man inte undgå att upptäcka lite naiv teknikromantik á la Elon Musk i boken. Särskilt i kapitlet "Eltransporternas återkomst" förekommer detta. Visserligen kan jag inte kräva av författarna att de ska vara insatta i den samtida ekofilosofiska debatten om teknologins natur, men med lite sunt förnuft borde man kunna räkna ut att Elon Musks "Hyperloop" knappast kommer att kunna byggas ut globalt. Vi i Sverige kommer inte att ha resurserna om exportoljan tar slut 2030 till Sverige. Och även i resten av världens oljeimporterande länder kommer samma svårigheter att finnas. Redan nu är vi inne i en finanskris av gigantiska mått, som tar sig uttryck i en global finansiell bubbla. Elon Musks vanliga megalomana planer, mer inspirerade av science fiction än av verkligheten, är kanske bara en del av denna bubbla? När den spricker kommer vi att se att vi inte har råd med ännu mer avancerad teknik, utan vi måste gå åt andra hållet, mot förenkling och nedtrappning av vår civilisation. Ödmjukhet alltså. Ner från att vara "jordens herrar", för att tala med Pelle Strindlund, till att vara jordens och djurens tjänare.
 
Men förutom dessa tabbar, var boken ytterst läsvärd. Enkel och saklig och väl underbyggd, skrivna av två kunniga eldsjälar som verkar stå mitt inne i omställningsrörelsen

Läkarnas stora moraliska ansvar. Något om dödshjälp och ett helvete som kan kännas evigt.

Det tillfälle i historien då läkarna kunde tvinga lidande människor att leva mot sin vilja under långa tidsperioder, var ett ödesdigert tillfälle. Då fick läkarna en slags myndighet att, i långt större grad än tidigare, leka gud och djävul på samma gång, och bestämma över människors himmel och helvete. Visserligen har deras makt till att lindra lidande även ökat på samma gång, genom att bättre kunna ge smärtstillande mediciner och bättre kunna bota, men möjligheten för grymher har också ökat radikalt, genom att man nekar lidande patienter med outhärdliga (fysiska eller psykiska) plågor som vill dö, dödshjälp, eller hindrar dom från att ta sitt liv. Att syssla med sådant ser jag som närmast djävulskt. Den överdrivna högteknologin gör att vi blir gud och djävul på samma gång. Barmhärtighet och grymhet tillspetsas, båda på samma gång. Skulle jag kunna, skulle jag montera ned högteknologin, för att hindra läkare att döma människor till helvetet, för att ta bort den rädsla för att leva som vissa av oss bär på, eftersom vi kan hamna i lidande som det inte går att ta sig ut ur, p.g.a. läkarnas makt över oss. 
 
Högteknologi är hybris, det är att ha för stor makt, och makt korrumperar. På stenåldern hade vi trots allt rätten att bestämma över vår egen död, och behövde inte vara rädda för att hamna i en konservativ, kall läkares händer, som håller på med regelrytteri istället för barmhärtighet, som hellre vill lyda lagen än att se till att vi inte hamnar i ett helvete som vi upplever som "evigt", outhärdligt långt och plågsamt. 
 
Visserligen har vi smärtstillande medel och palliativ sedering, men vad händer när vi får obarmhärtiga läkare på läkarposten, vad händer om fascister tar över riksdag och regering, fascister som vill hämnas på oss? Fascistiska, auktoritära läkare? Då vågar kanske inte jag leva, hängiven antifascist som jag är, och mycket sårad av psykiatriska läkare som varit mycket kalla och obarmhärtiga, och tvingat i mig vidriga mediciner. Psykatrin är en del av grogrunden för fascistisk läkarpraktik. Jag vågar kanske inte leva, eftersom jag är rädd för ett helvete som varar för länge för att jag ska kunna stå ut med det, ett helvete som känns "evigt" (jag har upplevt detta svagt några gånger på sinnessjukhus, bl.a. under en spännbältesläggning och som inspärrad på sinnessjukhus och tvångsmedicinerad). 
 
Men jag vill kanske leva ändå, för att påverka samhället så att andra inte ska hamna i helvetet i läkarnas klor. Det är egoistiskt att inte våga leva för att man själv kan hamna där, så att man inte kan verka för att andra inte ska hamna där. Låt oss alla verka för att ingen tvingas stå ut med outhärdligt lidande, genom att verka mot all slags fascism och totalitarianism, och för dödshjälp och eutanasi och rätten att bestämma över vår död. 
 
Att högteknologin utsätter oss för dessa faror, säger allt om den, säger att vi aldrig borde ha börjat utveckla den, att vi borde ha stannat i stenålderns ödmjukhet och enkelhet.
 
Läkarna har ett stort moraliskt ansvar, större än många tror.  

Något om tidningen Syre, Lennart Fernström och basinkomst. Varför jag aldrig vill bli politiker.

På Almedalsveckan får jag bekanta mig lite med den svenska politiken, en sfär som är mig rätt obekant, eftersom jag inte läser dagstidningarna eller ser på TV (högst någon löpsedel då och då). Det som slår mig först är hur tråkig den svenska politiken är, som lyckas göra de mest spännande frågor banala (såsom klimatet och hållbarhetsfrågor), och det desto mer ju mer företagen tar plats i politiken. Jag har gått igenom över en tredjedel av de 4000 evenemang som Almedalsveckan har, och majoriteten av evenemangen verkar tråkiga vid första anblick, och även en del av de evenemang jag gått på och först tyckte skulle vara spännande, har visat sig vara tråkiga. Men många pärlor har funnits, visst, inte minst tidningen Syres evenemang om basinkomst med min f.d. granne på ekobyn Gebers i Stockholm, Lennart Fernström (tidningens chefredaktör). Han föreslår att alla svenskar skulle få 1300 kronor i basinkomst varje månad, och har även en plan på hur man skulle få fram dessa pengar (över 350 miljarder kronor, om jag minns rätt), genom diverse besparingar och genom att röja i politiken. En sådan grej skulle underlätta mitt liv avsevärt, ja även de fattigas liv i Sverige överlag, och skulle vara särskilt bra om den genomfördes globalt (det pågår försök med basikomst i t.ex. Finland, och Schweitz ska folkomrösta om det snart). Det skulle skapa grogrund för anarkister och hippien att leva sitt liv utan att behöva tvingas jobba för Babylon, med sånt som de inte gillar. Löneslaveriet skulle få sig en törn, och volontärarbetet en uppsving. Själv lever jag på 800 kronor i månaden, för att värna om min frihet att göra vad jag vill, och det är att volontära för Greenpeace, och läsa och skriva, att utvecklas som poet och ekofilosof. 
 
När jag läser tidningen Syre, och märker hur ambitiös den är, och hur insyltad den är i den svenska politiken (dess egen profil är "frihetligt grön", vilket är ett annat ord för ekoanarkism, eller i alla fall lutande åt det, på samma sätt som frihetlig socialism är ett annat ord för social anarkism), får det mig att fundera på vilket pris man får betala för att försöka förändra systemet inifrån, såsom Lennart Fernström vill. Toppolitikerna är nämligen rika människor, oavsett hur stora världsförbättrare de är, och lever ofta som resten av den svenska eliten, i lyx och överflöd, med många fester och många flygresor på kors och tvärs över planeten. Vilka signaler ger detta till väljarna och de andra politikerna? Jo, att rikedom och makt är eftersträvansvärt. Och tyvärr är det just rikedom och makt som har förstört planeten och korrumperat politiken. Det känns därför som om de vinster som toppolitikernas världsförbättrargrejer innebär, äts upp av deras dåliga föredöme, deras mycket problematiska förhållande till makt och rikedom. Och av att majoriteten i partipolitiken faktiskt är kapitalister, eller i alla fall tjänar den, och tror på dogmen om evig tillväxt, även det något som har förstört planeten och politiken/ekonomin. Man kommer inte långt som politiker om man inte tror på och jobbar för denna dogm (vilket Lennart Fernström inte gör). Det verkar som om man måste sälja sin själ, och inte minst sin individualitet, om man ska vara med i toppolitiken, och ständigt tvingas spy upp halvsmälta delar av partiets partiprogram. Var är integriteten här? Var originaliteten? Det finns föga plats för den. Samt för det komplexa, för det nyanserade, för det som livet faktiskt är i vardagen. Partipolitiken är likaså tusen mil borta från de som förändrat världen med sitt exempel, såsom Franciskus av Assisi, som gifte sig med "fru fattigdom". Ja, även Thoreau, Tolstoj och till en viss grad Gandhi är sådana som förändrat världen med sitt exempel. Sådana gör mycket djupare intryck på omvärlden än karriärssugna toppolitiker i all sin lyx och sitt överflöd, horande med eliten. Om toppolitikerna alla skulle gå före med gott exempel, såsom Thoreau och Gandhi gjorde, skulle vi kanske få snabbare och mer radikala förändringar. 
 
Jag tror Lennart Fernström är medveten om detta, och går försiktigt fram. Men jag kan inte undgå att lägga märke till hur de revolutionära idéerna får en tråkig glans när dom tas in i politiken, även i tidningen Syre. Det personliga, det hängivna, det extatiska, det poetiska, det djuriska får ge vika för det torrt vetenskapliga och det prosaiska. Det är väl därför jag mer följer politiken genom personliga bloggar på nätet, än genom att läsa tidningar. I bloggosfären finns det personliga, där finns utstickarna och de originella på ett annat sätt än i tidningarna. Nätet är yttrandefrihetens paradis, där alla blir hörda på ett annat sätt än i tidningarna. Och jag har ett gammalt patos för yttrandefriheten, för jag vet vad det gör med människor, och den tolerans och det utrymme för hängivenhet och originalitet som det skapar. Visserligen skapar det även utrymme för extremismen och fascismen att uttrycka sig, men vi måste våga möta våra motståndare i dialog. Allt annat vore feghet. Vi måste tro att sanningen segrar till sist. 
 
Slutligen: jag är emot politik av vissa djupa skäl; värnandet om det anarkistiska, det personliga, det hängivna och det kompromisslösa. Jag tror inte politiken kommer att rädda klimatet. Den är för kompromissande för att kunna klara det. Förändringen går för sakta. Det radikala föds i det personliga, och om det är något som ska kunna rädda planeten, så är det det personliga exemplets makt. * Även där är inte utsikterna så stora, men där har man i alla fall börjat hacka på Mount Everest, istället för att bygga berget högre, vilket jag tycker politiken gör med sina satsningar på "grön tillväxt", vilket jag upplever som ofta handlande om "greenwashing". Politikerna uppför sig som gamla tyranner som på sina äldre dagar, innan sin avrättning, försöker gottgöra lite av alla sina illdåd, ringa lite hit och dit för att be om förlåtelse. Men brotten har vuxit sig mot himlen, de är helt enkelt astronomiska. Det finns inte mycket att göra för denna tyrann, annat än att kollapsa under tyngden av alla sina brott. Och så tror jag det kommer att gå med samhället. Brotten mot naturen och tredje världen är för stora för förhandlingar och "grön tillväxt" (1). Vi har missat tåget och borde förbereda oss för kollapsen, så att vi kan möta den med jämnmod och självförlåtelse. Vi borde följa John Michael Greers råd "collapse now and avoid the rush", frivilligt (radikalt) förenkla vårt liv så att inte kollapsen kommer som en chock.  
 
 
* Det skulle ha stor betydelse om t.ex. kungen skulle få ett moraliskt uppvaknande, avstod från sin rikedom, gav allt han ägde åt de fattiga och hemlösa och bosatte sig i en kåta bland vilda samer (som fortfarande lever primitivt) i norra Sverige, för att hedra förfädernas traditioner och bygga dialog mellan urfolken och resten av civilisationen. 
 
(1) Visserligen behövs alla förändringar som politiker skapar, såsom övergång till förnyelsebar energi, och det är mycket viktigt att förändra det politiska systemet till mer hållbart, men dessa förändringar tror jag inte kommer att rädda oss, för de är alltför lite radikala, och innebär ofta övertro på teknikens möjligheter att rädda oss, då faktiskt tekniken varit den stora boven i klimatdramat, och ny teknik innebär alltid nya utsläpp, ingen teknik är fri från utsläpp och miljöförstörelse. Vi borde särskilt lyssna till den teknologikritik som Alf Hornborg har framfört i sina böcker "Myten om maskinen" (2010) och "Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa" (2013), där han dekonstruerar myten om tekniken som vår frälsare. 

Vetenskapens rötter i magin. Teknologi är sekulariserad magi

Det är svårt att lära av historien om man ständigt begår fadersmord, både i kulturell och individuell bemärkelse. Många ateistiska vetenskapsmän vill inte veta av någon religion eller magi, och har bara förakt till övers för teologi *, det som deras egen vetenskap härstammar från långt tilbaka i historien, därmed berövande sig själv möjligheten att upptäcka hur rester av religionen och magin har levt vidare i deras egen vetenskap, hur rester av religionen och magin lever vidare i dem. Är det denna blindhet som ligger bakom transhumanismen, en slags sekulär religion som precis som vetenskapen har sina rötter i medeltida esoterik och alkemi? Är det denna blindhet som får ateistiska transhumanister att betrakta sig själva som helt irreligiösa, helt baserade på förnuft och vetenskap? Deras obildning inom och förakt för teologi gör att de inte ser de stora utvecklingslinjerna från religion och magi över till vetenskapen, och hur vetenskapen är född ur dessa.
 
Det är idag en respekterad uppfattning bland vetenskapshistoriker att många av våra stora vetenskapliga pionjärer, sådana som Giordano Bruno, Isaac Newton, Leibnitz, Galileo Galilei och Johannes Kepler, var starkt influerade av gammal magi, esoterik och alkemi, inte minst hermetismen (särskilt boken "Hermetica", som tillskrivs Hermes Trismegistus). Vetenskapshistorikern John Henry har skrivit mycket om detta, en bra sammanfattning finns här. Detta inflytande är så starkt, att man kan säga att vetenskapen är född ur magin. Båda har samma mål; att lägga världen under sig, att härska över naturen och elementen och kontrollera dessa. Man skulle kunna säga att magin är en slags pre-vetenskap, och att vetenskapen är sekulariserad magi. Den store finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright skriver i essän "Kunskapens träd" att "Vetenskap är rationaliserad, från vidskepelse renad magi." Han skriver vidare på ett annat ställe att "Lika litet som religion, är magi något som förekommer bara på s.k. primitiva kulturstadier. Den gren av matematiken, som har det arabiska namnet algebra, kunde ännu under renässansen knappast skiljas från kabbalistisk tal-magi, den europeiska astronomien var ännu under barocken i nära förbund med astrologien, den europeiska kemien var ända till upplysningstiden i stort sett liktydig med det som araberna kallade alkemi.".
 
På sistone har jag forskat ivrigt i transhumanismen, och den har gett mig nys om något som jag tror är väldigt viktigt att inse, jag känner att jag är något på spåren här, som jag tror ateisterna och vetenskapsmännen gör väl i att betänka. Och det är att vetenskapen kanske inte är så fri från magi som den gärna vill ge sig ut för att vara. Dess mest kända praktiska produkt, teknologin, har "magiska" egenskaper, inte minst högteknologin. Science Fiction-författaren Arthur C. Clarke, som tänkt mycket över tekniken och dess framtid, sade att "All tillräckligt avancerad teknologi är omöjlig att särskilja från magi". Har du någonsin tänkt på att din smartphone nog skulle betraktas som ren och skär magi av en inföding i Amazonas? Och det är ingen tillfällighet att högteknologin är magisk. Den har nämligen sina rötter i magin, eftersom vetenskapen, som den springer upp ur, har sina rötter i magin. Och den vill, liksom magin, besvärja och härska över naturen, och göra människan till en gud, en trollkarl med magiska krafter. 
 
Detta är en insikt som bör mana till ödmjukhet och försiktighet. Blindheten för detta ger upphov till arrogans och fadersmord. Och till att vetenskapen ödelägger naturen med sin vilja att befalla, besvärja och härska över den, med sin vilja att upphöja människan till universums gud. Jag menar inte att vetenskapen och det kritiska tänkandet skall överges, jag menar bara att den bör frikopplas från det magiska projektet (1), ja från det civiliserade projektet överhuvudtaget. Det är ett oerhört destruktivt projekt, som vi känner av nu i form av klimatförändringar. Vi vill bli universums trollkarlar, som t.o.m. ska trolla fram evigt liv för människan genom teknologin, ja som ska trolla fram artificiellt liv, en medveten robot, en homunculus (de gamla alkemisternas benämning av en artificiell människa, lite som Frankensteins monster i Mary Wollstonecraft Shelleys bok). Vetenskapens magiska projekt, ja det civiliserade projektet överhuvudtaget, mynnar obönhörligt ut i transhumanism, och det desto mer man är blind för sina egna magiska rötter, desto mer man lurar sig att tro att man är rationell och baserad på förnuft och vetenskap. 
 
Professorn och religionsvetaren David Thurfjell har i boken "Det gudlösa folket. De postkristna svenskarna och religionen" lagt fram en tes om att sekulariserade svenskar kanske inte är så sekulariserade som de gärna vill tro, religionen lever vidare hos dem på många olika sätt, som de kanske inte är medvetna om. Det går inte att helt förneka all religion. Den lever vidare i många avlagringar, som ett kulturellt, sekulärt tankegods, som inte är lätt att spåra tillbaka till mer tydlig religion. 
 
 
 
* föraktet för teologi har sina begripliga skäl, teologerna är oftast inte riktiga vetenskapsmän, utan en samling troende, en samling kyrkopolitiker, som håller på med religiös propaganda. Teologin borde inte ha egna fakulteter, utan uppgå i religionsvetenskapen. 
 
 
(1) Det finns dock två olika slag av magi här, där den ena är livsbejakande och positiv, och den andra destruktiv och negativ. Den positiva magin är den magi som gör att världen är besjälad och är ett mysterium för oss, som gör att vi lockas att vörda naturen. Det är inte i den bemärkelsen jag använder ordet magi när jag menar att vetenskapen bör frikopplas från det magiska projektet. Jag använder här ordet magi i dess negativa bemärkelse (och gör det även övrigt i inlägget), i den bemärkelsen där magin gör människan till en trollkarl, en gud som kan besvärja, härska över och lägga under sig naturen. Den positiva magins försvinnande genom "avförtrollningen" av världen, har lett till den negativa magins spridning genom teknologin, och människans förtrollning på andra varelsers och naturens bekostnad. Jag förespråkar en "återförtrollning" av naturen, så att vi ser henom som levande och besjälad igen, inte en maskin att kontrollera, och jag förespråkar också en ödmjuk återförtrollning av människan som ger henom hens rätta plats i naturen, ett djur bland andra djur. 

Transhumanismen: en ny religion. Några kritiska tankar.

På sistone har jag fördjupat mig i transhumanismen, en global intellektuell rörelse på ungefär 5000 personer, med rötter i tidigt 1900-tal. Många transhumanister kallas även futurister. Transhumanismen går ut på att transformera mänskligheten (och ytterst hela universum) med hjälp av tekniken, genom skapandet av superintelligens och virtuell verklighet. Dess yttersta mål är fysisk odödlighet med hjälp av teknologin, där människans medvetande laddas upp i den virtuella verkligheten, och lever där i evighet, eller så länge man vill. 
 
Transhumanismen tror att vi inom snar framtid, enligt Ray Kurzweil (utvecklingschef på Google) redan 2045, kommer att nå det som Kurzweil kallar "singulariteten", eller "intelligensens explosion" (ett uttryck av filosofen Nick Bostrom). Kurzweil menar att eftersom teknologin utvecklar sig exponentiellt, kommer efter hand utvecklingskurvan att stå rakt upp i vädret, då utvecklingen går nästan ofattbart snabbt. Då kommer vi att ha superintelligenta robotar, som tar över utvecklingen, som är så smarta att de kan förbättra sig själv. Människan kommer då att sammanfogas med tekniken, och uppnå odödlighet. Mänskligheten tar slut, och maskinerna tar vid. Människan blir en maskin. Det kallas även "posthumanism". Vad är det för ett hat till vår biologiska mänsklighet som gör att transhumanisterna vill avskaffa den och bli en maskin istället?
 
Transhumanismen utger sig för att vara en sekulär filosofi, och dess anhängare är ofta ateister (som t.ex. Sam Harris *), men dess science fiction-lika spekulationer har en hel del gemensamt med religionen, så mycket att jag inte skulle väja för att kalla transhumanismen en ny religion. Dess anhängare har en religiös övertro på vetenskapen, och singulariteten är en slags sekulär variant av de kristna fundamentalisternas "uppryckande" vid Jesu återkomst. Ja, många transhumanister menar att människan, när hon sammanfogas med tekniken i framtiden, kommer att få gudalika egenskaper: superintelligens, superlivslängd och supervälmående. Människan kommer att "komma till himlen" då, och leva som en gud. Det är inte lite hybris som gömmer sig bakom sådana påståenden. 
 
Men ändå finns det många kända filosofer och fysikprofessorer bland transhumanisterna, sådana som Nick Bostrom, Michio Kaku, David Chalmers och Max Tegmark. Många mycket intelligenta tänkare har anslutit sig till rörelsen, och slukat dess science fiction som verklighet. På grund av dessa har transhumanismen ett mycket stort inflytande i världen. 
 
Scott D. de Hart och Joseph P. Farrell har skrivit en bok 2011 som heter "Transhumanism. A grimoire of alchemical agendas", där de menar att transhumanismen har rötter i den gamla alkemin. Liksom alkemin ville transformera olika metaller till guld, och i samma veva transformera människans medvetande till ett upplyst medvetande, vill transhumanisterna transformera människan till övermänniska. Och transhumanisternas "de vises sten", som möjliggör en sådan transformation, är, hör och häpna, datorn. Alkemisternas konstgjorda människa, homunculus (som de drömde om att skapa, likt Frankenstein), är transhumanisternas smarta, medvetna robot. 
 
Transhumanisterna talar mycket om "artificiell intelligens", och hur den kommer att revolutionera robotiken. Ja, transhumanisterna har helt klart en kärleksaffär med robotarna, även om sådana som Nick Bostrom och multimiljardärerna Elon Musk och Bill Gates bekymrar sig över hur robotarna kommer att ta över världen, och vilka existentiella hot detta medför för mänskligheten. Stephen Hawking hör också till dem, och han menar t.o.m. att robotarna i framtiden utgör ett hot mot mänsklighetens fortlevnad
 
Robotarna påminner på sätt och vis om zombies, de är levande döda, "levande" varelser utan medvetande. De förtär också människokött i metaforisk bemärkelse - de förtär de fattigas liv och resurser, resurser som skulle borda gå till världens fattiga och svältande. Fattiga barn i Afrika dör av svält alltmedan robotarna till "The brave new world" byggs, och dessa robotar förtär i metaforisk bemärkelse dessa barns liv. 
 
Robotikens tillväxt påminner om en finansiell bubbla. Lite som Kinas spökstäder. Otroliga mängder pengar investeras i byggande av robotar som egentligen ingen behöver, som bara stjäl folks arbeten, investeringar som bygger på hoppet om mänsklighetens totala transformation genom tekniken, ytterst hoppet om evigt liv genom tekniken, ett hopp som liknar de hopp om massiva framtida rikedomar som alltid eldar på bubblor. Ta bort dessa illusioner, och robotarna och artificiell intelligens framstår som rätt värdelösa (1). De bidrar inte värst mycket till att lösa fattigdomens problem (de snarare ökar klyftorna mellan rika och fattiga), eller naturförstörelsens problem, såsom klimatförändringarna, eller krigets och massförstörelsevapnens problem, ja vilket stort problem man än kommer på. Det utlovas av transhumanismen att superintelligenta datorer och robotar skall lösa dessa problem, men jag ser inte något tecken på att det kommer att lyckas, när datorerna inte ens ännu helt kan förstå naturligt tal (för att inte tala om humor), än mindre översätta texter från andra språk på ett övertygande sätt (tänk på hur dåligt Googles och Facebooks automatiska översättningsprogram översätter). Det finns en fundamental skillnad mellan människa och maskin i fråga om intelligens, som jag tror aldrig kommer att överbryggas, hur mycket vetenskapsmännen än försöker. Drömmen om medvetna robotar är science fiction, en gång för alla. Robotbyggarna kan tricksa med sina robotar, och få dem att härma medvetandet väldigt långt, men det kommer alltid att förbli tricks och lurendrejeri, de kommer aldrig att kunna skapa medvetande, skapa liv. Liv är inte en fråga om intelligens, om informationsprocessering och "computation". Liv är något oerhört komplext och mystiskt, som kräver känslor, instinkter och naturlig evolution i millioner av år. 
 
Jag tror tekniken kommer att utvecklas i framtiden, kanske snart inte längre exponentiellt (som Kurzweil menar), utan den kommer att nå en mättnad, där det blir allt svårare att göra framtida omvälvande innovationer. Och att den globala kreditbubblan kommer att brista, kommer också att sakta ner på teknikens utveckling. likaså den fas då vi har passerat oljetoppen och oljan börjar sina. Med mättnaden i innovation menar jag att vi helt enkelt slår våra huvuden i den artificiella intelligensens gränser. En gräns är t.ex. att vi aldrig kommer att kunna lära maskiner att översätta texter tillfredsställande, hur mycket vi än utvecklar översättningstekniken. Och vi kommer aldrig att kunna lära maskiner att förstå den mänskliga existensens mer subtila fenomen, såsom humor. Man måste vara människa för att till fullo förstå mänskligt språk. Och människans hjärna är inget datorprogram. Så om robotarna aldrig kommer att kunna uppnå mänsklig intelligens, hur blir det då med superintelligensen som utlovades av transhumanisterna?
 
Det som däremot kommer att utvecklas kraftigt mer och mer, är internet och s.k. VR, Virtual Reality (virtuell verklighet). Där är gränserna svårare att fånga. Men även där finns en tydlig gräns: vi kommer aldrig att kunna ladda upp våra medvetanden i den virtuella verkligheten, och få evigt liv. Denna transhumanistiska idé är ren och skär science fiction. Den går emot fysikens lagar, mot entropilagen, mot synen på medvetandet som enbart en produkt av hjärnan. Man måste tro på en själ som kan gå ut ur hjärnan för att kunna tro att detta skall gå an. 
 
Transhumanismen både skrämmer och fascinerar mig. Författaren Francis Fukuyama menar att transhumanismen är "världens farligaste idé". Det ligger något i det. Om man ska vara civilisationskritisk här, så är transhumanismen civilisationen upphöjd i tio. Här löper det civiliserade antropocentriska projektet att härska över naturen amok. Var ligger vördnaden för naturen i transhumanismen? Jag är rädd att den fattas helt och hållet. Allt skall tjäna människan, allt ska upphöja människan, och människan ska härska över hela universum som en gud, ja rentav skapa nya universum. Och människan skall genom tekniken expandera exponentiellt, i all evighet, oändligt. Svårare hybris och "teknograndiositet" skall man leta efter. Var finns platsen för djuren här? Var finns platsen för Afrikas fattiga? Dessa tänker man inte på. Det är eliten som först ska bli odödliga övermänniskor. Och det är de som ska leda utvecklingen. Alla de andra får komma i andra hand. Det finns en djup elitism inom transhumanismen. Det förvånar inte heller att de flesta transhumanister är män. Kvinnor är sällan teknofreaks. De har för djup kontakt med sina känslor. Robotkärleken kräver idealisering av intellektet, det "manliga" (genus), mekaniska, matematiska intellektet. 
 
Herrefilosofi och övermänniskoideal spökar bakom transhumanismens kulisser. Man ska bli en superman, en batman. En superhjälte, som ska lösa världens alla problem. Men vem ska tillverka allt det material som den exponentiella tekniska utvecklingen kräver? Ja, det får t.ex. de fattiga gruvarbetarna i Kongo ta hand om, eller de som arbetar 16 timmar om dagen i Kinas teknikfabriker. Dessa, och även naturresurserna och miljön, ska pressas till det yttersta, så att eliten ska bli gudalika. Det luktar fascism och kolonialism av detta. För eliten är teknikutvecklingen kanske en lek, för dem är det ingen skillnad mellan arbete och lek här. Men tar man en titt på människor längre ner i arbetshierarkin, finner man slavliknande förhållanden. Detta vill inte Ray Kurzweil befatta sig med. 
 
Det finns bra kritik av transhumanismen på nätet. Det bästa jag hittat är av Eric J. Larson (se här), som själv arbetar med artificiell intelligens, och därför har ett insideperspektiv på det hela. Han skriver: "I asked my mother if she worried about computers becoming too smart. She smiled and made a silly face (she knows her son works on this type of thing — whatever it is). Finally she said, "No, not at all. But I do worry that people spend too much time on the Internet. They should get out and take a walk in the fresh air, too." I couldn’t have said it better myself."
 
 
* Sam Harris bara flirtar med transhumanismen, han kan inte kallas för en ren transhumanist, han omfattar inte allt det transhumanister förespråkar, som han själv förstår börjar likna på religion. 
 
 
 (1) Behöver vi verkligen robotar för att lösa t.ex. klimatförändringarnas och fattigdomens problem? Är vi inte tillräckligt smarta för att göra det själv? Och tillräckligt empatiska? Varför behövs superintelligenta datorer för dessa problem? Problemet är nog inte att vi inte kan förstå och lösa dessa problem, utan snarare just det som robotarna representerar, lyxen som vi västerlänningar inte vill avstå från. 
 
 
 
 

Omvärdering av min syn på teknologi. Kritik av djurismen. Strävan efter mild anarkoprimitivism

Kommentaristen Leon lyckades i kommentarsfältet till mitt öppna brev till Sveriges socialminister nyligen, få mig att ransaka min filosofi. Det var särskilt anklagelserna om ekofascism som fick mig till detta. Och han har en poäng. Delar av min filosofi har öppningar mot ekofascism, och det där att fängsla inflytelserika klimatförnekare i ekobyfängelser för några månader, är nog rena ekofascismen. Jag ångrar det, och har tagit bort detta sistnämnda från min blogg. 
 
Men också djurismen börjar jag bli skeptisk till. Särskilt till dess syn på teknologi (tidigare har jag varit motståndare mot teknologi överlag). Har man en gång tillverkat en teknik, varför inte använda den tills den går sönder, så sant den inte skadar någon eller naturen? Varför t.ex. inte använda alla kameror tills de går sönder, och reparera dom så länge det går? Jag är visserligen inte för att vi ska skapa ny högteknologi (i de flesta fall, p.g.a. utsläppen, och p.g.a. de osunda maktförhållandena och beroendena som högteknologin skapar, och p.g.a. att högteknologin ofta tar våra krafter bort från att hjälpa de fattiga och tredje världen), men det vore fanatism att inte använda det vi har skapat redan, så sant den inte skadar någon eller naturen. Och varför förkasta lågteknologi överhuvudtaget? Sån teknologi som man kan skapa i sitt eget garage hemma, av saker man hittat på soptippen? Sådan lågteknologi skulle underlätta vår existens efter "kollapsen" avsevärt. Jag tror visserligen inte att vi kommer att kunna tillverka så mycket högteknologi allteftersom kollapsen fördjupas, och förespråkar därför inte det (också p.g.a. dess utsläpp), men varför förkasta lågteknologi? Varför förkasta permakultur, som verkligen är en sorts lågteknologi, den bästa vi har, tycker jag? Varför förkasta detta enbart på grund av en fanatisk idé om att bli som aporna igen? Jag kan inte se poängen med det. Djurismen föder lätt ett hat till människan, den försöker liksom beröva människan allt den har byggt upp, se det som värdelöst, att djuren är de enda som lever rätt. Men om myrorna gör rätt i att bygga stora myrstackar, bina gör rätt i att bygga stora bikupor, varför får inte då människan bygga det hen vill, bara det inte skadar naturen och andra människor? Jag vill inte längre förkasta all teknologi, utan istället värdera teknologin enligt hur väl den tjänar människan, djuren och resten av naturen. Man skulle kunna säga att teknologin är det vi använder den till. Att helt förkasta teknologi baserar sig på nåt slags svartvitt tänkande. 
 
Man behöver inte bli apa för att rädda planeten, det räcker med ett lågteknologiskt samhälle, lågteknologi är nämligen hållbar teknologi, teknologi som inte skövlar planeten eller har höga utsläpp. 
 
Jag skulle vilja lämna djurismen, som jag numera uppfattar som extremistisk och fanatisk, och istället förorda en mild anarkoprimitivism, lite i David Jonstads och Jonas Lundströms anda (Jonas Lundström förordar visserligen inte anarkoprimitivism, utan en "postciviliserad anarki", men det kommer nära det jag menar med mild anarkoprimitivism). Jag menar fortfarande att vi bör gå tillbaka till naturen och leva primitivt, men vi behöver inte leva som djuren och aporna, eller bli apor igen. Det räcker med små anarkistiska kommuniteter på landsbygden, som odlar permakultur och kämpar sig igenom civilisationens sammanbrott så gott det går, sökande att bevara allt det goda vi har lärt oss av civilisationen. Vi kan också stanna i städerna så länge det går efter kollapsen, med hjälp av stadsodling. Däremot kan det vara vist att föregå kollapsen genom att frivilligt avveckla högteknologin innan den faller av sig själv under sin egen tyngd. Då gör vi civilisationens fall mjukt och uthärdligt. Och det är särskilt den skadliga högteknologin (såsom kärnkraft och kärnvapen) som vi bör börja med att avveckla. 
 
En annan insikt är den att det finns knappt någon ursprungsbefolkning på jorden som inte har någon form av lågteknologi, och som inte har haft det sedan urminnes tider. Jag förespråkar att vi lär oss av dem när det gäller hur vi ska överleva kollapsen. Att vi lär oss hantverk igen. Att väva tyger själv, sy kläder och mockasiner av djurskinn, fiska småskaligt med egengjorda fiskenät, göra egna krukor själv av lera, bygga hyddor och tipin själv osv. Allt som man kan göra själv med egna resurser, och med andras resurser så länge det går. 
 
Att sikta på ett lågteknologiskt permakultursamhälle, gör också att vi inte behöver bli lika få som vi måste bli om vi ska bli som aporna igen. Permakulturodling kan nämligen mätta många flera munnar än vanligt monokulturellt jordbruk, särskilt skogsträdgårdarna ger mycket stora skördar. Det räcker med en nedgång av befolkningsmängden, som kommer av att vi kraftigt begränsar (frivilligt) vårt barnafödande. Vi behöver inte några självmord här, det är det (här) bara djurismen som kräver. Kollapsen kommer också efterhand att själv minska befolkningsmängden, utan att vi gör något åt det. 
 
Jag har undrat om jag ska radera den här bloggen, och sluta blogga eller starta en ny, men jag tycker att trots djurismens villfarelser, finns det en del goda tankar här också, och det är kanske värt att ha den uppe p.g.a. detta. Vad tycker ni?
 
Vår största utmaning förblir klimatförändringarna, som kommer att göra det svårt för mänskligheten att överleva detta sekel. Jag förespråkar inte att vi bara byter ut all den fossila energin till förnyelsebar energi (det är i princip omöjligt att göra detta), utan att vi bantar kraftigt istället, och lär oss leva på den lilla mängd förnyelsebar energi som vi lyckas sätta upp. Och sedan måste vi plantera så mycket skog vi bara kan, inte minst skogsträdgårdar, så att överloppskolet i atmosfären kan bindas i träd och mull. Och vetenskapen bör också frenetiskt söka efter ett sätt att suga koldioxid ut ur atmosfären, uppfinna något apparat som kan göra det. Jag erkänner att det känns omöjligt, men vi har svårare att förlåta oss själva om vi inte ens har försökt. Jag tror också på "Geologisk lagring av koldioxid" CCS (Carbon Capturing and Storage), som tar koldioxid ut ur röken från t.ex. kolkraftverk, och lagrar den nånstans. Och vi måste hoppas att de dystraste klimatprognoserna inte stämmer, utan att vi har tid på oss att göra den stora omställningen och undvika klimatkatastrof. 
 
I vilket fall som helst blir det otroligt spännande att se hur allt utvecklar sig under detta sekel, och vi har definitivt mycket att göra. 

Gammal essä: Min politiska filosofi i ett nötskal

Kring 2007/2008 samlade jag mina viktigaste essäer och artiklar i essäsamlingen "Det världar". Den kom aldrig ut. Jag ska posta några av dessa essäer här på bloggen, de flesta har inte tidigare blivit publicerade. Den första essän i samlingen är följande, som jag skrev i September 2006:

 

Min politiska filosofi i ett nötskal


Jag har nu insett att jag befinner mig på ett jättelikt sjunkande skepp– den västerländska civilisationens TITANIC – ”The International Tecnocracy-Addicted-Narcissistic-Infantil Congregation” och att ingenting mer kan göras för att rädda båten. Och jag står här och undrar vad mitt ansvar är mitt i allt detta, när Titanics parlament förhoppningsfullt försöker förbättra båtens sjunkningsmedelhastighet med folkomröst-ningar om hur många gram bajs varje människa får bajsa i toaletten varje gång för att inte båten skall bli tyngre och sjunka fortare, och hur många deciliter spyor varje människa får släppa ut på golvet, för att inte det skall bli för halt och människor slinta omkull och dö eller fördenskull slinta ut i havet. Och den stora Titanic-Datorn, själen i hela båten, program-meras för fullt med sitt allra nyaste anti-virusprogram – sitt fina, hoppfulla antisjunkningsprogram. Vi står här en klunga dystopiska filosofer och diskuterar skeppets undergång då vi får höra argsinta utbrott från politiker omkring oss att sluta vår ordbajs och engagera oss politiskt!
”Lätt att kritisera när man ingenting själv gör!” skriker dom.
Vi fortsätter vår diskussion:
”Vad ska vi göra, bästa dystopiker?”
”Tjänar i alla fall inte till att grunda ett politiskt dystopi-parti, det skulle vara att förutsätta att båten kan räddas som dom andra parlamentarikerna.”
”Kan vi då absolut ingenting göra?”
”Utan hopp om räddning ingen handlingskraft.”
”Finns det inget hopp alls i vår situation?”
”Jag har i alla fall hopp fastän jag är dystopiker. Jag är bara samhällsdystopiker, inte individdystopiker, dvs. mitt hopp är ute när det gäller båten Titanic och Titanic-samhället som helhet, däremot har jag hopp för varje enskild individ. Varje individ här är ett potentiellt hopp om sin egen räddning.”
”Vi kan ju bara stjäla några av livbåtarna AÅTN ”Anarkistiskt Återvändande Till Naturen”, och bege oss ut på vildmarkshavet utanför Titanic-samhället, och försöka fylla båtarna med likasinnade.”
”Ja men ingen annan än vi är dystopiker här, alla går ju bara runt här och jobbar och studerar och låtsas må bra!”
”Då får vi först ta och älska dom lite, så dom vågar omfamna sin egen brustenhet. Vi kan göra olika grejor för att hjälpa dem. Vi slutar vara yrkesfilosofer, och hoppar av hela det här ekorrhjulska köp-och-säljsystemet som vi håller på med här inne i båten, och börjar visa villkorslös kärlek mot människor istället. Du Mikael, får erbjuda dig som gratis psykoterapeut, Bobbo tar och hjälper en städerska med hyttstädning utan att ta emot betalning, och jag erbjuder gratis massage.” ”Utmärkt idé!”
”Men kom ihåg, alltid gratis, för annars förblir era klienter kvar i Titanic-illusionen om den kommersialiserade kärlekens frälsning, och kan inte tillfriskna”
”Skall bli.”
Vi sätter igång med vår plan, och får ganska snart ett gäng ungdomar lockade med oss, som inte ännu har familj eller annat som gör det för svårt för dem att följa med oss. De sätter också själva igång med att få sina vänner med. Det hela fortsätter tills båten har sjunkit så långt ner i havet att det är dags att kliva ner i båtarna.
Alltmedan de sista parlamentarikerna står kvar på toppen av vraket, och sjunger ”Närmare Dator till dig”…. till tonerna av några kvarlevor av Titanics orkester.
Vi fortsätter ut på stora havet i många små anarkistiska räddningsbåtar, som små indianstammar på ett dussintals människor i varje stam.
Vi ror fortfarande omkring någonstans i Atlanten och livnär oss på fiske. Det är dock svårt att få fisk i Atlanten p.gr.a. gifterna och oljan från Titanic-skeppet. Men dom finns. Och vi överlever, och tror att vi snart skall stranda på någon okänd kust, där vi får börja en ny era i mänsklighetens utvecklings-historia.


(September 06)


Utdrag ur Georg Henrik von Wrights bok "Vetenskapen och förnuftet"

(Georg Henrik von Wright (1916–2003) var en finlandssvensk akademisk filosof som bl.a. var professor vid Cambridges universitet 1948-1951. Han skrev många böcker, flera med civilisationskritisk udd, där han bl.a. kritiserade framstegstanken (bl.a. i sin bok "Myten om framsteget"). Han är nog en av de mest kända finländska filosoferna genom tiderna. Här kommer några utdrag ur en av hans böcker, "Vetenskapen och förnuftet", som utkom på Bonniers förlag 1986:)
 
 
"De utmaningar, som har sin grund i människans tack vare vetenskap och teknik ökade förmåga att tillgodogöra sig naturens rikedomar och länga dess krafter enligt sina önskningar, kan i bildlik mening förliknas vid ett "slavuppror". Den underkuvade naturen gör uppror mot sin herre, den vetenskapligt-teknologiska människan. Om människans herravälde över naturen är en förhävelse, hybris, så kan de svårigheter, som härskaren nu ställs inför betraktas som naturens vedergällning eller nemesis." (s.79)
 
"Med tanke på den långsamhet, som utmärker arternas utveckling, finns det en risk, att människan inte hinner anpassa sig till de förändrade livsvillkoren, innan hon är utdömd som art. Det är en fråga för sig, om anpassningen förutsätter genetiska förändringar. Vi behöver inte ta ställning till den saken här. Men oberoende av svaret, så består risken, att tiden inte räcker till för en anpassning. Det skulle betyda människoartens undergång: antingen med ens i ett kärnvapenkrigs ragnarök eller så småningom efter sekler av tilltagande oordning på det mellanfolkliga planet och upplösning av samhällsbanden - något i stil med den "värmedöd", som fysikerna anser att engång i tidens fullbordan väntar hela universum." (s.81)
 
"En gång skall människan säkert försvinna från jorden och det kan vara värt att besinna, att den dagen kanske är närmare än vi tror." (s.83)
 
"En sådan ny förnuftighet kunde tänkas förändra också vår syn på förhållandet mellan människan och naturen. Den skulle kanske se förhållandet inte uteslutande som ett människans herravälde (domination) över naturen med vetenskapens och teknikens hjälp, utan snarare som en fråga om samlevnad (co-evolution) inom den livssfär, där hon hör hemma. Något i stil med den grekiska antikens ideal att stämma människans liv i harmoni med hennes naturgivna levnadsbetingelser. Men givetvis byggande på helt andra insikter. Jag kan tänka mig, att en sådan förändring i attityder skulle underlätta industrisamhällets anpassning till de biologiska villkoren för människosläktets överlevande."
 
"I det första världskriget skickades hundratals tusen unga intellektuella att dö på slagfälten. I det andra kriget förstod man på ett helt annat sätt att tillgodogöra sig vetenskapligt skolade hjärnor för krigföringen. Avancerad teknologi, ofta hand i hand med framsteg i vetenskaplig grundforskning, gjorde krigsmaskineriet betydande tjänster. Kulmen var givetvis atombomben. Det är en tvivelaktig gloria, som vetenskapen fick tack vare att många av dess mest prominenta företrädare engagerades i en verksamhet, som sedermera utvecklats till ett dödligt hot mot mänsklighetens fortbestånd. En av de medverkande, fysikern Leo Szilard, har sedermera sagt om bomben, att "den dödade en skön vetenskap"." (s.121-122)
 
"Vetenskapens lydnad inför makten säkerställs inte längre av inkvisitionen, utan av finansministerierna. Forskningen behöver pengar och "big science" behöver "big money". Men pengarna kommer från håll, som inte i första rummet är intresserade av sanningen för dess egen skull, utan av avkastning på investerat kapital. "Vetenskapspolitik" är ett nytt begrepp i statshushållningen. De sakkunniga råd, som behövs, står det vetenskapliga samfundet till tjänst med. Men målen bestäms och de avgörande besluten fattas av andra instanser, i sista hand av den lagstiftande makten. Detta betyder, att forskningen inriktas på mål, som inte är vetenskapens egna men som vetenskapen anses böra tjäna. Målen är inte klart angivna. Man hänvisar till dem i vaga ordalag genom att tala om höjd materiell levnadsstandard, stärkt konkurrensförmåga (export), eller trygghet och nationellt oberoende." (s.123)
 
"Ingen förnuftig människa kan ha något emot att få det materiellt (ännu) bättre, om hon inte behöver fråga på vems bekostnad det sker. Och för den frågan är det stora, stora flertalet människor helt främmande." (s.131)
 
"En jämnfördelning över jordklotet av den konsumtionsnivå, som vissa industriländer redan uppnått, ligger helt enkelt inte inom de fysiska möjligheternas gräns. Önskar man en utjämning, måste man också vilja en sänkning av konsumtionsnivån i varje fall i de flesta av de västliga industriländerna. Vem vill det? Några inser säkert nödvändigheten - men knappast någon i "ansvarig ställning" kunde ta ens ett första litet steg i riktning mot ett sådant mål, utan att riskera sin egen maktposition." (s.131)
 
"Jmf. med det som Lewis Mumford säger på tal om automationens - ordet taget i vid mening - inverkningar: "The most disastrous result of automation, then, is that its final Product is Automated or Organization Man; he who take all his orders from the system, and who, as scientist, engineer, expert, administrator, or, finally, as consumer and subject, cannot conceive of any departure from the system." (s.149)
 
"Ett perspektiv, som jag inte anser orealistiskt, är att mänskligheten går mot sin undergång som zoologisk art. Perspektivet har ofta i tider av oro och omvälvning upprört människorna. Men jag tror, att det har en mera hotfull bakgrund i verkligheten nu än tidigare.-----Jag kan inte för egen del finna det särskilt upprörande. En gång skall med säkerhet människan som art upphöra att finnas; om det sker efter några hundra tusen år eller ett par sekler, är i det kosmiska perspektivet en pipa snus. När man betänker, hur många arter människan själv tagit kål på, kan en sådan naturens nemesis kanske tyckas rättvis." (s.151-152)
 
"Verklighetens begriplighet i tidigare vetenskapliga kategorier har stött på gränser. För att gränserna skall överskridas måste kategorierna omformas eller ersättas av nya. Den världsbild, som långsamt håller på att växa fram skall kanske visa sig mindre ägnad att legitimera vetenskapen som en produktionsfaktor i den industriella processen. Det vetenskapliga sanningssökandet skall måhända igen värderas för den orientering det ger vår strävan efter en förnuftig livsstil och inte enbart för den makt det skänker att dirigera och manipulera våra av naturen givna livsvillkor." (s.153)

.

"Alas, our technology has marched ahead of our spiritual and social evolution, making us, frankly, a dangerous people."
(Steven M. Greer)
 
 

Tron på teknikens frälsande kraft. Och något om filmen Avatar

Miljörörelsen har ofta den underliga egenskapen att den tror på teknikens frälsande kraft, att tekniken har makt att frälsa oss från sina egna konsekvenser. Denna tro ser man t.ex. hos Greenpeace. Trots det gör de mycket bra saker. Bara de inte hade varit så tekniktroende, skulle de verkligen vara bra. Nu uppför de sig som en fiskebåt som håller på att fiska medan det står med stora bokstäver på båten: "Sluta utfiskningen av haven!" Greenpeace tycks inte fatta att mera teknik innebär mera utsläpp, och att det gömmer sig mycket slaveri i deras ipods och smartphones, inte minst är det ofta fråga om billig arbetskraft från tredje världen.
 
Skulle världen följa Greenpeaces råd, skulle den kollapsa (t.ex. om den skulle följa det där om att låta kolet ligga i marken), och då skulle det vara ute med Greenpeace i sin nuvarande form, ty Greenpeace använder mycket av dyr teknik för att få ut sina budskap och för att genomföra sina aktioner.
 
Filmen Avatar har samma problematik. Den har en bitande civilisationskritik, som är rentav anarko-primitivistisk i sin styrka, men inser knappast att den förkunnar sin egen förintelse, filmindustrins förintelse. För är inte filmindustrin en del av det koloniala projektet i västvärlden, en del av exploateringen av naturen och tredje världen? Varifrån kommer all den teknik som filmindustrin använder sig av?, kan man fråga sig. Och ska vi använda Avatar som referenspunkt, så är inte det det filmindustrin gör, att den är med på planeten Pandora och filmar militärens intrång på planeten, bara för att sälja den åt militären så att den kan ha några timmars avkoppling framför TV:n? Är det inte det filmindustrin handlar om? Att exploatera kampen mellan det onda och det goda, för att vi ska få våra avkopplingstimmar framför TV:n? Jag tror få som sett Avatar verkligen, efter att de sett filmen, på allvar bestämmer sig för att förena sig med många ursprungsbefolkningars kamp för att avveckla civilisationen. Nej, vi fick våra två timmars avkoppling, och så fortsätter vi som förut, inbillande oss att vi på något sätt står på det godas sida. Kanske vi investerar lite i "miljövänlig" teknik, (en elbil t.ex.) men djupare än så går det sällan. Vi är hjälplösa fångar i civilisationen. 
 
Jag skulle vilja, som Jake Sully i Avatar-filmen, försöka stoppa de där bulldozrarna och maskinerna som håller på att förinta vår miljö. Jag skulle vilja, som han, hojta och vifta med armarna framför maskinerna, och ropa "För fan, vad håller ni på med idioter!", och kanske skulle jag även vilja söndra maskinerna, men det vågar jag inte göra. Jag är för feg, och jag vill inte komma i fängelse. Det finns en djup diskrepans mellan det jag vet och det jag gör, som jag lider av. Bara det att jag är så mycket på internet är en del av denna diskrepans. 

RSS 2.0