Vad syftar helgonglorian på i den kristna konsten?
Vad symboliserar glorian kring helgonens, madonnans och Jesu huvud i den kristna konsten? Kanske bl.a. att helgonen levde med huvudena inuti paradiset, i "sin egen verklighet" mitt bland människorna, en verklighet som inte tillhörde denna världen, utan himlen, som jag tolkar som naturens paradis. Denna verklighet omslöt deras huvuden som en beskyddande bubbla, en "antibubbla", dvs. en bubbla som inte var åtskild från verkligheten, utan bara från civilisationen - den sanna bubblan. En bubbla som skyddade deras huvuden från "satan, köttet (sin "gammeladam", sin fallna natur) och världen", som man säger bland de kristna.
Vad är din mest romantiska upplevelse?
Får jag svara vad min är (du kan berätta om din i kommentarsfältet)? Det är de upplevelser jag hade när jag 2005 dansade barfota (springande, i nån sorts "springdans") till min mp3-spelares romantiska låtar i Kråkkärssskogen (Varissuoskogen) i utkanten av Åbo, där jag bodde under min teologiska studietid 2004-2006. De upplevelser jag hade med skogen och musiken, där jag kom i kontakt med min barndoms sagolika skogsupplevelser, lade grunden till hela min kommande naturmystiska ekofilosofi och "karriär" som tiggarmunk i min egen munkorden,
Den Heliga Naturens Orden.
Men om jag ska välja en upplevelse från denna tid som barfotadansare i skogen, som var höjdpunkten, var det nog det jag upplevde natten då jag firade mitt och Naturens bröllop, en sommarnatt 2005, då jag tog en liten tall i Kråkkärsskogen till äkta, som min invigning i troheten till Naturen. Det var en symbolisk handling, och min lilla tall fick representera Naturen. Jag köpte en guldring och gjorde en ring åt tallen av guldpappersband.
Men det som gjorde outplånliga intryck på mig, var när jag den natten hörde på Edvard Griegs sång "
Solveigs vuggevise", bland andra sånger och klassiska musikstycken (jag hade planerat allt i förväg). Den sången gav mig känslan av att vara som ett spädbarn i Naturens famn, och Griegs sång var Naturens egen röst, Naturen som vaggade mig till ro i sina armar.
Jag var så mycket mer romantisk förr i tiden, psykmedicinerna har dräpt mycket, men jag känner att jag fått lite tillbaka i takt med nedtrappningen av mina mediciner, något som kan studeras i mina dikter, som fått mera känsla efter hand.
Orden till Solveigs vuggevise
Sov, du dyreste Gutten min!
Jeg skal vugge dig, jeg skal våge.
Gutten har siddet på sin Moders Fang.
De to har leget hele Livsdagen lang.
Gutten har hvilet ved sin Moders Bryst
hele Livsdagen lang.
Gud signe dig, min Lyst!
Gutten har ligget til mit Hjerte tæt
hele Livsdagen lang.
Nu er han så træt.
Sov, du dyreste Gutten min!
Sov! Sov!
Jeg skal vugge dig, jeg skal våge.
Sov! Sov!
Jeg skal vugge dig, jeg skal våge.
Sov, du dyreste Gutten min!
(Edvard Grieg)
Hur naturbarnsfilmerna blivit alltmer apokalyptiska
Naturbarnet och dess kamp mot en förtryckande civilisation är ett tema som går igen i otaliga filmer och böcker genom historien. Jag ska nu fokusera på filmer. Tänk på filmer som "Heidi", "Sound of Music", "Robin Hood", "Tom Sawyer och Huckleberry Finn", "Djungelboken", "Tarzan" och "Min onkel" (
Jacques Tatis film).
Av svenska sådana filmer har vi främst Astrid Lindgrens "Emil i Lönneberga", "Pippi Långstrump", "Vi på Saltkråkan", "Bröderna Lejonhjärta", "Mio min Mio" och "Barnen i Bullerbyn".
Kommer ni på fler?
Har ni lagt märke till att naturbarnsfilmerna idag ofta blivit så apokalyptiska? Jag menar de civilisationskritiska filmerna med hjältar som försöker rädda världen och återvända till naturen? Filmer som The Matrix, Sagan om Ringen och Avatar? Dessa tre är väl de mest kända. Jag såg t.o.m. en nästan apokalyptisk Bamsefilm en gång.
Den mysiga, idylliska romantik som fanns i gamla naturbarnsfilmer är inte så vanlig längre. Och domedagsfilmerna från Hollywood är legio.
Detta kommer inte av ingenting. Det är en reaktion på vår samtid.
Ett exempel på Vilhelm Ekelunds storhet som poet
"nu stiger på lena vingslag
tystnaden klar och stor"
(
Vilhelm Ekelund, (1880-1949) i dikten "Idyll" II, s. 33 i diktsamlingen "Vårbris", 1900)
Jag älskar Vilhelm Ekelund så, att jag skulle vilja ordna en Vilhelm Ekelund-afton när hans verk blir fri från copyright nästa år, dvs. den 3.9. 2019. Jag tänkte återvända från luffen då, och vara en tid i Stockholm då. Om du som läser detta är Vilhelm Ekelund-älskare och skulle vilja vara med och ordna denna afton, låt oss samarbeta om det när den tiden kommer!
Axel Munthe: En tidig djurrättskämpe
Den svenske författaren och läkaren Axel Munthe (1857-1949) blev på sin tid världsberömd för sin självbiografiska roman "Boken om San Michele" (1928), som översattes till flera språk, men han har tyvärr inte kommit med i
Litteraturhandbokens (1999) stora författarlexikon av utländska och svenska författare, och inte heller i de stora svenska litteraturhistorieverken på 1900-talet (!), trots att Wikipedia skriver att "
Boken om San Michele av Axel Munthe har påståtts vara 1900-talets mest spridda bok av en svensk författare". Boken är ett mästerverk, inte minst slutpartiet, där det blir tydligt vilket varmt hjärta Munthe hade för djuren, som en tidig djurrättskämpe. Slutpartiet i boken handlar om att Munthe har en dröm om att han träder in i andevärlden, och besöker himlen. Han är som en syndig tiggare, som just och just lyckas smita in genom himlens port, med sin hund väntande utanför, och han rannsakas av Sankte Pär, som menar att det ser mycket illa ut med Munthes själ. Sen förs Munthe till en rättegång i himlen där hans slutliga öde ska avgöras. Domarna, en skara stränga profeter, helgon och kyrkofäder, ledda av Sankt Ignatius (av Loyola) * är till slut eniga: Munthe ska kastas i det eviga helvetet, inte minst för att han har ett orent djur, en hund, med sig, och ett långt syndaregister. Munthe protesterar mot att hunden är oren, och när han är på väg att kastas i helvetet, kommer Franciskus av Assisi vandrande in i rättssalen iklädd sina trådslitna munkkläder, och Sankte Pär muttrar "Alltid han", förbittrad. Franciskus räddar Munthe från fördömelsen, och så slutar boken.
Det kändes som en upprättelse för mig, som upplever de kristna fundamentalisternas förakt (i praktiken, tänk på de kristnas djurförtryck, men också i teorin) för djuren och det djuriska - som om det var närmast antikristligt, ja "hedniskt" - som ett hot över mig, ett fördömelseshot, ty jag har allierat mig så med djuren, att jag är extra utsatt för detta förakt, det leder mig inte minst till att bli sinnessjukförklarad. Jag har faktiskt tagit detta fördömelseshot så över mig, att jag hade en helvetespsykos 2011 där jag trodde jag var Antikrist och evigt förtappad. Fortfarande kan jag gå och undra om jag är fördömd, bl.a. p.g.a. vissa biverkningar av min psykmedicin.
I februari nästa år blir Munthe fri från copyright, och då skall jag publicera slutet av Boken om San Michele (avsnittet om hans besök i himlen) här på bloggen och som gratis e-bok på Internet Archive, det är ett stycke klassisk litteratur, en av världslitteraturens verkliga pärlor, som förtjänar att spridas på nätet.
Men här kommer ett par citat ur boken, så ni får en försmak:
"De (hundarna) äro allesammans tämligen lika, de äro alla redo att älska dig och bli älskad av dig. De äro alla representanter för Guds älskvärdaste och moraliskt sett mest fulländade skapelse."
"Varför börja inte dessa välmenande djurvänner med att sätta in sina ansträngningar på att få slut på förevisningen av vilda djur i cirkusar och menagerier? Så länge denna skandal tolereras av våra lagar, kunna vi inte göra anspråk på att kallas civiliserade människor av en kommande generation. Om man vill få klart för sig vilka barbarer vi äro, behöver man endast se in i ett kringresande menageritält. Det grymma djuret är ej bakom burens järngaller, det står därutanför."
Amen! Så sant!! Cirkusar är något ohyggligt vidrigt, en fruktansvärd skam för mänskligheten, att förnöja sig med andras varelsers lidanden, i samma anda som tjurfäktningarna.
* För många läsare av
Ignatius av Loyolas "Andliga övningar" är det inte bekant att han var en av de ledande inkvisitörerna i den katolska s.k. "motreformationen" på 1500-talet, och han står bakom mycken förföljelse och tortyr av protestanterna på den tiden, ja även senare. Han var ju grundare och ledare av
Jesuitorden fram till sin död, och denna orden var ett viktigt redskap i motreformationen, och motreformationens viktigaste redskap var inkvisitionen. Detta borde komma fram mer, så vi blir försiktiga med att skylta med hans namn. Man bör betänka att Loyola är ett helgon inom katolska kyrkan, och att inte detta förkastas av katolikerna, säger något om denna kyrkas ruttenhet och bristande kyrkohistoriska kunskaper, ja blindhet för historiens grymheter.
Var är alla naturväsen och luffare?
I gamla dagar var det vanligt att tro på naturväsen, såsom tomtar och troll (man ser det bl.a. i hur de befolkar gamla tidens sagor). Denna allmänna folktro, som jag tror var vanligare ju längre tillbaka i tiden man går, har vissnat mer och mer, och lever mest vidare inom New Age och bland hippien. Den tillhör hedendomen innan katolska kyrkan kom med sina änglar och helgon, och den lever vidare i New Age, som är en slags nyhedendom.
Vad för slags andar är vanligast idag? Jo, änglar bland de kristna och UFO:n bland hippien. Ingendera förknippas med naturen. Det är som om de inte tillhörde naturen, till skillnad från naturväsen. Istället för att tro på älvor tror man på UFO:n idag. De första blommornas änglar, och de andra teknologins änglar. Diametralt motsatta varann. Båda två säger något om den kultur som tror på dem.
Men även bland hippien som tror på naturväsen, är det sällan man ser sådana. Var är alla naturväsen? Ja, jag tror att de inte trivs i civilisationen, vilket andra också påpekat. Deras hem är naturen, och vi har skövlat och förstört naturen.
2012 hade jag en teori om att Guds Ande lämnade mänskligheten 1929, då den stora börskraschen på Wall Street inföll (kraschen var tecknet på att Guds Ande lämnade oss). Ett halvt år efter fick
funktionalismen sitt genombrott på
Stockholmsutställningen 1930, något som jag tolkade som att Anden lämnade arkitekturen. Och modernismen inom litteratur och konst slog också igenom på 30-talet. Jag har aldrig gillat högmodernismen, utan bara modernismens första trevande försök, såsom hos Vilhelm Ekelund och Edith Södergran, då modernismen mest gällde att man skrev fri vers, vilket jag inte har något emot. Men modernismens kryptiska och normbrott-för-normbrottets-skull sida har jag aldrig gillat.
Min teori om 1929 är visserligen spekulativ, jag tror inte på den helt idag.
Men det värsta ur mitt perspektiv var att teknologin liksom tog över under denna tid, 20- och 30-talet (t.ex. fick radion, TV:n och ljudfilmen sina genombrott på 20-talet). Vägarna fylldes sakta av bilar, vilket var till stor förtret för de talrika luffarna som befolkade vägarna på denna tid. Till slut, på fyrtio- och femtiotalet, kom bilarna att sakta ta död på luffarkulturen, så det knappt fanns några luffare kvar. Under hippievågen på 70-talet, blomstrade luffandet lite upp igen, men dog snabbt ut igen. Bilarna var för talrika. Jag har plågats av bilar på mina luffarfärder, inte minst när mörkret faller och gågata saknas.
Men luffarkulturen dog också ut p.g.a. att det gamla bondesamhället förvandlades till industriellt jordbruk (redan på 1910-talet fick svenskarna sina första traktorer). Efterhand kunde man inte längre sova i höet i ladan, eller jobba lite på en gård för kost och logi. Detta passade inte det industriella jordbruket. Tomtar trivs inte heller i industriellt jordbruk, det är väl därför de ses så sällan på bondgårdar idag. Fast jag tror inte att naturväsen finns "där ute", utan mer i "det andliga Sverige" på andra sidan, inom oss, i atomernas magiska andevärld.
Seriösa anarkistiska författare
Anarkism förknippas ofta med kaos, laglöshet och med att krossa fönster och bränna bilar. Detta är en fördom som många seriösa anarkistiska tänkare fått leva med, och som har gjort dem djup orättvisa. En seriös anarkist skulle säga att det är staten som är det stora kaoset, genom allt det ohyggliga förtryck den representerar, av människor, icke-mänskliga djur och natur (något liknande står inte att finna i naturen). Anarkisten vill bara tillbaka till den naturliga ordning som råder bland fåglar, rävar och träd, som ingalunda är i kaos, utan har sina egna naturliga lagbundenheter, ”regler” och sociala koder.
Den seriösa anarkismen, långt borta från krossade fönster, har legat och pyrt i hela civilisationens historia. Bönder i alla tider har haft en lutning åt anarkismen, och har inte gillat att staten lägger sig i deras affärer med skatter och annat. Anarkopacifismen har namn som romanförfattaren Leo Tolstoj att pryda sig med, och det är så långt från våld som man nästan kan komma. Otaliga andra skönlitterära författare har uttryckt anarkistiska tankar, anarkismen har inte omhuldats bara inom filosofi. Här kommer ett utdrag ur tidskriften Syndikalismen om anarkistiska författare, mest skönlitterära, som jag kommer att komplettera, bara för att visa vilka rötter den seriösa anarkismen har:
Sverige:
”Bland nutida svenska författare, som givit uttryck för anarkistiska tankar, finna vi bland andra: Artur Lundkvist, Eyvind Johnson, Nils Ferlin, Harry Martinson, C. E. Englund, Gustav Sandgren, Jan Fridegård, Ivar Lo-Johansson, Gustav Hedenvind-Eriksson, Mikael Steven, Moa Martinson.” (Ur C.J. Björklunds artikel ”Bildningskamp och anarkism i tidskriften ”Syndikalismen” 1944, s. 32)
Jag skulle kunna tillägga Vilhelm Ekelund, Vilhelm Moberg och Gunnar Ekelöf. Äldre svenska författaranarkister är Thomas Thorild, Carl Jonas Love Almqvist, Nils Herman Quiding (under pseudonymen Nils Nilsson arbetskarl),, August Strindberg, Ivan Agueli och Leon Larson.
Bland nyare svenska anarkister kan nämnas Tage Danielsson och Hasse Alfredsson.
Bland nulevande svenska anarkister bör nämnas Bruno K. Öijer, Erik Pauli Fylkeson, Kjell Höglund, Torbjörn Säfve, Mattias Gardell och Carl-Michael Edenborg.
Internationellt:
”Kända anarkistiska författare i nyare tid äro Krapotkin, Bakunin, Tolstoj, Proudhon, Elisée Reclus, Goodwin, Max Stimer, Mackay, Landauer, Mühsam. I skönlitterär form har anarkismen framställts av många författare, bland andra Rabelais: ”Gargantua och Pantagruel”, William Morris: ”Nytt från en ny värld eller en vilans tid”, Mackay: ”Anarkisterna”, Walt Whitman, Romain Rolland, Ibsen. Emest Hemmingway har i sin bok ”Klockan klämtar för dig” delvis kritiserat anarkister men inte anarkismen. William Saroyan, John dos Passos, John Steinbeck, William Faulkner och Eugene 0’Neill ha uttryckt anarkistiska tankar… (Ur C.J. Björklunds artikel ”Bildningskamp och anarkism i tidskriften ”Syndikalismen” 1944, s. 31)
Jag skulle kunna tillägga Diogenes av Sinope, Den helige Antonios och många ökenfäder, Franciskus av Assisi, Menno Simons, George Fox, William Blake, Henry David Thoreau, Sören Kierkegaard, Friedrich Nietzsche, Emma Goldman, Simone Weil, J.R.R. Tolkien, Vladimir Majakovskij, Dorothy Day som viktiga anarkistiska föregångare, mer eller mindre anarkistiska. (många av dessa tillhör den kristna anarkismen, som har en lång och rik tradition).
Bland nyare anarkister kan nämnas Jacques Ellul, Jack Kerouac, Lawrence Ferlinghetti, Fredy Perlman och Murray Bookchin.
Bland nulevande kända anarkister bör nämnas Bob Dylan, John Zerzan, Derrick Jensen, David Graeber, Bob Black, Noam Chomsky, Guy McPherson, Richard Heinberg, Ursula Le Guin.
Andevärlden och drömmen som teater
Är den civiliserade teatern en svag skugga av andevärldens stora teater? Båda fulla av symbolik, myter, arketyper och roller? Har vår teater sitt ursprung i andevärldsupplevelser hos människor i antiken? Ja, man kan fråga sig, spelar atomerna och cellerna i vår hjärna teater i våra drömmar och andevärldsupplevelser?
Konstnärlig dubbelmoral
Det är fel att leva på de fattigas arbete för att skapa konst för att hjälpa de fattiga. Det är att hjälpa de fattiga med ena handen och utsuga dem med andra handen. "Be your message". Lev istället vid de fattigas sida och dela deras bördor, och skriv och måla där bredvid, på ett sätt som inte kostar dem slit.
Något om deckaren, litteraturens bottennapp
Romanen är den tråkigaste och otympligaste litteraturformen, och deckaren är den tråkigaste romanformen. Ändå är det deckaren som säljer mest av all litteratur, denna platta schablontext, frossande i våld och ondska, konstgjord spänning gjord för konstgjorda människor utan smak för godhetens spänning, ja det är ju godheten och naturen som är det verkligt spännande.
"Domedagsbiblioteket"
(en ljuvlig dröm som jag har)
"Domedagsbiblioteket"
Plats: Norra Latin, Olof Palmes gata 28, Stockholms centrum, nära Drottninggatan.
Antal böcker: 5 millioner böcker, på många olika språk, men mest på svenska och engelska.
Ägare: Svenska Akademien
Karaktär: Ett bibliotek för att avslöja vad som verkligen har hänt i historien, så att omoralen och civilisationen kan få sin dom. Biblioteket ska samla de böcker som bäst avslöjar detta, avslöjar sanningen, är mest "apokalyptiska" (ordet "apokalyps" betydde ursprungligen "avslöjande").
Syfte: Att hjälpa oss att lämna civilisationen, bygga broar tillbaka till verkligheten, naturen. Norra Latins domedagsbibliotek skulle vara en förebild för andra länder, som alla skulle uppmuntras att inträtta domedagsbibliotek i sina huvudstäder. Det känns förresten ibland som om vi aldrig kan få tillräckligt många bibliotek och tillräckligt stora sådana.
Böckernas karaktär: Fokus på radikal och civilisationskritisk litteratur, men också på under-groundlitteratur, att göra denna litteratur känd och tillgänglig för allmänheten. Nästan som ett öppet magasin i Kungliga biblioketet.
Uppbyggnad: Som Jerusalems tempel på Jesu tid, med tre huvudavdelningar:
1) "Förgården": allmän litteratur ur alla kategorier och ämnesområden (nästan hela biblioteket)
2) "Det heliga": Anarkistisk litteratur och ekolitteratur (ett enda stort rum)
3) "Det allraheligaste": Anarkoprimitivistisk litteratur (i en stor kåta i "Det heliga"-rummet)
Bibliotekarier: 24 "äldste", väljs av Svenska Akademien på livstid (Svenska Akademien äger biblioteket).
Övrig personal: Sju "änglar", dvs. sju psykoterapeuter som har sina mottagningar i källaren, där man kan få gratis psykoterapi för att kunna tackla de insikter som biblioteket ger. Väljs av de 24 "äldste". Fokus på ekopsykologi. De fattigaste prioriteras.
Öppettider: Biblioteket är öppet dygnet runt, personalen arbetar skift.
Program på biblioteket: Föreläsningar med apokalyptiskt innehåll, och föreläsningar i naturens anda.
Annat: Man får övernatta gratis i ett stort rum i källaren, som är speciellt riktat till hemlösa. Där finns också gratis mat som butikerna har gett av det de slänger. Nattetid är det personal på plats, som arbetar skift med övervakning så att alla kan sova i trygghet.
Alla får donera böcker till biblioteket, men inte alla böcker godkänns.
(idén har sitt ursprung i mina fantasier om "Belöningsrättegången i Norra Latin" sommaren 2011, som vissa av er kanske kommer ihåg från Facebook)
Aforism om läsning
Med de riktigt bra böckerna är det boken som läser mig, inte jag som läser boken.
Det ekologiska grovjobbet. Tankar kring klimatmanifestationen i Humlegården 6.5.2018
I J.R.R.Tolkiens fantasyroman "
Sagan om ringen" består "Ringens brödraskap", som ska förstöra maktens ring (anarkism!) och därigenom krossa ondskan, av två sorters människor; hobbitar och krigare. De senare har ofta stor makt, och den störste av dem, Aragorn, blir till slut kung. Dessa använder hela tiden våld, medan hobbitarna knappt kan hantera ett svärd, de är rätt pacifistiska av sig. Hobbitarna har lägst status i brödraskapet, de är smutsiga, godmodiga, korta och barfota, och ingen räknar med att de ska klara av att förstöra ringen, men det är en hobbit som får uppdraget att bära ringen till Domedagsberget och förstöra den där. Han lyckas också, tillsammans med hobbiten Sam, genom otroliga strapatser, mer än någon krigare gett sig ut på. Men det är inte Frodo som blir kung, det är en krigare, Aragorn, som blir kungen över Gondor till slut. Frodo åker till slut med Gandalf och Bilbo och många alver till alvlandet, med ett skepp. Frodo är för nära jorden och de fattiga för att ändå någonsin ha lust att bli kung. Han passade inte, med sitt enkla väsen, till sånt. Men det var han och Sam som gjorde grovjobbet för att förstöra ringen.
Det är ett genomgående drag i samhället att de som gör de viktigaste arbetsuppgifterna, som sjukvårdare och bönder, får jävla dåligt betalt med tanke på vikten av det de gör, medan de som rider på status och ära och inte behöver jobba fysiskt, utan mest bara bestämmer över andra, som politikerna, får gigantiska, hisnande löner. När det gäller det ekologiska arbetet, ser man samma fenomen. De som gör grovjobbet på gatan, som Greenpeace och KlimatSverige/Klimataktion, de som gör aktioner och demonstrerar ute bland folket, de får jävla dåligt betalt för det de gör, de blir aldrig rika på det. Rika blir däremot miljöpartiets politiker och Elon Musk med sina elektriska bilar. De seglar på äran och bestämmer mest över andra. De skulle aldrig kedja sig fast vid skogsavverkningsmaskiner, klättra upp på oljeborrningsplattformar, sätta upp affischer, dela ut flyers på gatan, det riktiga grovjobbet, det ekologiska skitjobbet. Det blir man nämligen sällan stor på, men det tillhör grundpelarna för att nå ut till människor som inte redan är "miljöfrälsta". Det är också betecknande att aktivisterna ofta är de stora pacifisterna, medan politikerna använder sig av hela lagapparatets våld för att genomföra sina beslut.
Ju längre ner i hierarkierna, desto viktigare tycks arbetsuppgifterna bli. Hundar skapar sig aldrig namn, men de gör det kanske viktigaste ekologiska arbetet av alla (det gick några hundar i klimatmarschen!), genom att de är otaliga människors närmaste länk till naturen, får dem att gå i skog och mark för att rasta hunden, ja hunden jordar dem i materien på något sätt, med sitt naturliga, otvungna väsen, påminner dem ständigt om att allt inte är civilisation och förtryck, det finns paradisiska väsen mitt ibland oss (det menar jag hundarna är, av lång erfarenhet). En vanlig mopshund är ett större helgon än Franciskus av Assisi, står närmare det gudomliga, naturen, men du läser aldrig helgonbiografier över dem, av samma skäl som du inte finner mycket stoff om naturen i teologiska läroböcker och andaktsböcker genom tiderna. Paradiset har inget värde för dem som har fattat tycke för helvetet, dvs. "civilisationen", där dyrkar man döda ting och andevärldsillusioner som en personlig Gud, en kosmisk diktator som passar bättre för dem som dras till helvetet, än de som dras till verkligheten, den paradisiska naturen, som inte har någon härskare på toppen, och just därför blir fri och naturlig, otvungen.
Något om borgerlig konst
Först har vi borgerligheten som är verklighetsfrämmande. Sen har vi operor och teatrar som skildrar borgerligheten på ett verklighetsfrämmande sätt. Sen, till sist, har vi dålig lyssnare/åskådare och dåliga kritiker.
Ordbonden
Det vandrar en ordbonde, farbror Bok,
som plöjt genom böckerna hela sitt liv.
Ja, litteraturen har varit hans ok,
men ock gjort honom mild och klok.
Om ordjorden varit förhärdad ibland
och pliktläsning tärt på läslust och kropp,
har ordjorden varit hans Helge And´,
som gett säd i ett bistert land.
Han vandrar, och ryggen är krökt av ord,
ord var hans lott, ord var hans del.
Han vandrar, och se, hans panna är smord
med en solsalva, hemmagjord.
En salva av längtan och mild fantasi,
ett skydd mot vår verklighets brännande sol,
som i och med köttet för varm kunde bli.
Då tar ordbonden ordens parti.
I mycken overklighet plöjer han,
säden smakar ock ofta som plast eller tvål.
Men han lär vara undantagens man,
som av särlingar näras kan.
När orden blir sanna, det är för herr Bok,
som plöjt genom böckerna hela sitt liv,
som om verkligheten toge av hans ok
outsägligt mild och klok.
En klagosång med en Nackalärka
Kultureliten kunde inte märka
när livet lämnade finlitteraturen.
Men uti bonden började det värka.
Hans saknad sjöngs av Nackaskogens lärka.
Där status är den högsta prioriteten
blir litteraturen osårbar så länge
den prisas högt, med kritiker i täten,
där lyssnas ej till några lärkors läten.
Men lärkan lär oss mer än någon lärd
litteraturkritiker vad är stort i böcker.
Den lär oss mest vad status, makt är värd,
när civilisationen lånar den sitt svärd.
När livet flydde, status blott blev kvar
man vördade länge liket efter döden.
Men Nackalärkan utan status var,
och fortsatte amma bondens själ
i alla hans kvarvarande dar.
Bra sagt av Vilhelm Ekelund
"Där är ställen hos vissa författare som liksom ligga utanför ramen av deras verk, ställen där man plösligt känner att mannen som talar icke är den litterära arbetaren Så och Så, utan människan, högt över all "litteratur", klar, djup, god - men också med en vild klang, som far genom själen likt sjöfågelsskriket kring en ödslig havsvik."
Obs. 3.9. 2019 nästa år, om ett och ett halvt år, är det sjuttio år sedan Vilhelm Ekelund dog, vilket betyder att man fritt får återge och sprida hans dikter, essäer och aforismer. Det blir en stor dag för mig!
När status blir viktigare än liv. Och lite svensk lyrikhistoria.
Det sägs att
Vilhelm Ekelund (1880-1949) - en av den svenska skönlitteraturens finaste författare, och kanske dess mest bildade - hade bara tjugofem trogna läsare som läste allt han skrev. Detta var under 1900-talets första hälft, innan amerikaniseringen satte in på allvar, med sin förödelse och sin ytlighet, under en tid då allmänhetens smak ännu var relativt ofördärvad.
Så ser civilisationen ut. I allt sitt groteskeri. Denna jämförelse säger lite om det civiliserade projektet, och vad myten om framsteget och satsningen på evig ekonomisk tillväxt har skapat:
En värld av tomma fasader och bubblor, både kulturella sådana och ekonomiska sådana.
En värld där status blivit viktigare än liv. Yta viktigare än innehåll, kvantitet viktigare än kvalitet, ord viktigare än handling, och fantasi viktigare än verklighet.
En död och ihålig värld *.
Ingen värld jag vill leva i. Jag i många år tagit min tillflykt till naturen, där jag upplever mig nyktra till och känna sanningen.
Glöm de stora karriärdrömmarna om du vill hålla dig till sanningen i en sådan värld. Eliten kommer väl att ignorera dig, som en reaktionär, eller kanske som en fanatiker, extremist, eller ännu värre, en galning.
Har du lite status, och kan de sociala koderna, kan du vara hur galen som helst (i vissa av våra och kanske även i djurens ögon), och slippa galenstämpeln, ty status är viktigare än liv. Du kan lobba för saker som leder till
ekocid, utan att få galenstämpeln, om du har lite status, och vet hur man för sig i maktens korridorer. De sociala koderna är allt, viktigare än livet självt.
Kulturen i Sverige håller på att ruttna inifrån och ersättas av pur status. Man kan studera detta i poesiantologierna med de "bästa" svenska dikterna genom historien. Man ser hur lyriken hade sin höjdpunkt med nationalromantiken i slutet av 1800-talet (tänk på Strindberg, Ola Hansson, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam och Erik Axel Karlfeldt), samt under den tidiga modernismens tid i början av 1900-talet (tänk på Edith Södergran, Vilhelm Ekelund, Bertil Malmberg, Dan Andersson och Pär Lagerkvist). Med modernismens intåg började kulturen sakta åldras och förtvina. Med modernismen, industrialismen och urbaniseringen, tre av kulturens dödgrävare. Kulturens upplösare. Kulturens sakta självmord. Med högmodernismen på 1940-talet (tänk på Erik Lindegren, Karl Vennberg och den s.k. "
obegriplighets-debatten") inträdde poesin i sin ålderdom och blev senil. Med postmodernismen/senmodernismen (tänk på Katarina Frostenson, Ann Jäderlund, Stig Larsson och Lars Mikael Raattamaa) "dog" poesin i Sverige, dvs. den på de stora förlagen (Bruno K. Öijer dödförklarade poesin redan på 70-talet). Sedan dess har den etablerade poesin sakta ruttnat inifrån. Blivit mer och mer obegriplig och känslokall (med flera klara undantag, som Andreas Björsten, Peter Lindforss, Göran Greider, Eva-Sina Byggmästar (i "Näckrosön") och Carl Forsberg). Blivit intetsägande, tom och torr, meningslös. Den som vill vara korrekt idag, skall prisa Frostenson och Jäderlund, två av de viktigaste vägröjarna för "
språkmaterialismen" (denna poesins yttersta förnedring), trots att få förstår något alls, ja få berörs på djupet. Man berörs istället av statusen, av alla lovord, av hela det litteraturkritiska maskineriet som pumpar luft i kolossala kulturella bubblor och illusioner, på något avlägset sätt länkade till kapitalismens finansbubblor. Det är så det blir när livet går ut ur poesin, då är det mest statusen som är kvar. Poeterna läser status, berörs av status, av det man förväntas tycka om. Dagens poeter skall vara så radikala och hippa, men man kan inte ens ta ställning till vad de säger i sin poesi, ty de säger knappt någonting, de är hala som ålar. Då väljer jag hellre en konservativ reaktionärs dikter som säger något (ingen särskild sympati i övrigt här), för med sådana kan man i alla fall föra dialog, poeten blottar sig, gör sig sårbar. Hellre Carl Snoilskys dikter än Anna Hallbergs. Den senare sysslar med att underminera all kommunikation, med poetiska självmord, kulturella självmord. Men ingen utom kanske Andreas Björsten, Johan Lundberg,
retrogardisterna och några få till vågar säga det i offentligheten. Och de blir ibland utmobbade.
Ta tempen på ett samhälle genom att studera dess poesi, studera dess poeter, de sköraste och känsligaste kulturskaparna. Att studera svensk poesihistoria med detta i åtanke, är lärorikt, och kan kanske göra att vi lär oss av historien. Men jag har föga hopp om att vi någonsin kommer att väcka de stora förlagen till liv innan
civilisationen kollapsar och boktryckarkonsten sakta går förlorad för gott. Det är för mycket prestige och pengar med i spelet. Man kommer nog att erkänna sin bubbla först när det är för sent. Synd, för att erkänna det idag skulle kunna göra kollapsen mjukare, och lindra mycken psykisk smärta, litteraturen är trots allt själens mat och vägvisare (inte lika mycket längre, den var det en gång, idag är den mer underhållning än någonsin, om den alls säger något. De tryckta böckernas gryning på 1500-talet hade inga deckare (de kom först på 1800-talet), då var det den seriösa litteraturen som sålde mest (som andaktslitteratur, biblar och katekeser), idag är det deckarna som säljer mest. Lars Keplers deckare
Kaninjägaren var 2016 års mest sålda svenska skönlitterära bok, se
här. I
den här artikeln står det "Lars Keplers böcker om polisen Joona Linna har sålts i 8 miljoner exemplar i 40 länder").
* jag menar med "värld" ungefär "civilisation", "samhälle".
Dikten "Jerusalem" av William Blake. Och något om "Eden regained" ("Det återvunna Eden")
And did those feet in ancient time
Walk upon England's mountains green?
And was the holy Lamb of God
On England's pleasant pastures seen?
And did the Countenance Divine
Shine forth upon our clouded hills?
And was Jerusalem builded here
Among these dark Satanic mills?
Bring me my bow of burning gold:
Bring me my arrows of desire:
Bring me my spear: O clouds unfold
Bring me my chariot of fire.
I will not cease from mental fight,
Nor shall my sword sleep in my hand
Till we have built Jerusalem
In England's green and pleasant land.
(William Blake 1804)
Min översättning:
Och gick de fötter i gammal tid
Över Englands gröna berg,
Och sågs det heliga Guds Lamm
I Englands vackra ängars färg?
Och sken ett gudomsansikt skönt
Över skybetäckta kullar där.
Och byggdes ett Jerusalem
Bland sataniska kvarnars här.
Ge mig min båge het av guld;
Ge mig mina pilar utav lust;
Ge mig mitt spjut, öppna er moln,
Ge mig min eldvagn, vindars pust.
Jag skall ej sluta sinnets kamp,
Ej sova skall mitt svärd i hand,
Tills vi har byggt Jerusalem
I Englands underbara land.
Min kommentar: Denna dikt skrev den engelske förromantiska poeten William Blake (1757-1827) i protest mot industrialismen. "Jerusalem" är här inte en civiliserad jordisk stad, utan det återupprättade Eden, det "Nya Jerusalem". Samma ande genomströmmar de romantiska poeterna under romantiken i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet, romantiken var mycket en protest mot industrialismen och upplysningstidens mekanisering av förnuftet och världen. Min egen poesi och ekofilosofi har hämtat mycket från romantikerna. Här kan man se en fin dokumentär om romantikerna på youtube.
Blakes dikt Jerusalem har nästan rangen av en andra nationalsång i England (hör den här), vilket är ironiskt, för där bygger man vidare på det industriella projekt som Blake vänder sig emot i dikten, det han kallar "these dark Satanic mills". Säger något om hur man exploaterar sina diktare för egna ändamål. Jag tror att de styrande i England snarare ser "Det Nya Jerusalem" som industrialismens fulländning istället för dess antites, som är Eden, vårt ursprung, enheten med den levande Naturen. Så har det i alla fall blivit för den religiösa högern, vars Nya Jerusalem är "rikedomshimlen", som jag skrivit om tidigare på bloggen, och som därför bygger lyx istället för att föda de svältande i världen och restaurera naturen, som ödelagts just p.g.a. lyxen . Detta har en lång och hemsk historia av exploatering, förtryck och kolonialism, och den katolske påven i sitt rikedomsnäste i Vatikanen har alltid varit höjdpunkten av denna ohyggliga "himmel", tusen mil från det William Blake drömde om. Påvestolen, som har så många martyrers blod och så mycket tortyr på sitt samvete. Som trampat på de fattiga och naturen i så många sekler (den nuvarande påven är dock mycket bättre än många tidigare påvar, en riktig "klimatpåve"). Där har du ett exempel på vad för slags Nytt Jerusalem den kristna högern drömmer om, den som kostar naturen, djuren och de fattiga deras liv. En himmel som mer liknar teknoutopisternas teknofascistiska drömmar om ett totalt uppgående i tekniken, evigt liv på internet, än den ödmjuka uppfattning man finner hos äldre tiders filosofer och teologer, som inte sällan såg paradiset som den återupprättade skapelsen, återgång till Eden (ett förnyat Eden), en förnyelse av naturens yttersta ursprung, vad man nu än anser om detta ursprung.
Något mer om "Eden regained" ("Det återvunna Eden")
I boken "From Land to Lands, From Eden to the Renewed Earth" (2015), av den palestinska kristna teologen Munther Isaac, sägs att "OT (Old Testament, min amn.) repeatedly portraits the Promised Land as Eden restored." För dem som inte vet det är det Förlovade Landet (Kanaan eller Israel) en sinnebild för himlen för judar och kristna. Här finns mycket att hämta för ekoteologer! Boken förklarare vidare: "The election of Abraham and the assignment of land to his seed occur in a context of restoring humanity back to Eden." Var inte detta också andan i John Miltons (1608-1674) poesiepos "Paradise Regained"? Det var inte främst en jordisk stad han drömde om, utan Eden, Naturen i sin ursprungliga härlighet, som Jesus lär ha vunnit åter åt oss. Det rimmar väl med den tidens tankar om mänsklighetens gradvisa fall från "guldåldern" i forntiden, genom silveråldern, bronsåldern osv., tankar som har djupa rötter inte bara i kristendomen, utan även i den grekiska antiken. Ett exempel på tankarna om guldåldern finner man i en målning av Lucas Cranach ca. 1530, kallad "The Golden Age", som kan ses här.
Tankarna om Det Förlovade Landet som "Eden regained", för tankarna till "Back-to-the-land rörelsen" och permakultur-rörelsen, som jag skrivit en del om. Något av denna hippieande har filmen "Back to the Garden" (1988) fångat. Och är inte "Garden" här just något av "Eden regained"? Det är en sekulariserad version av den kristna frälsningsläran om ett återupprättande av hela skapelsen genom Jesus (här genom en förnyad mänsklighet). En hel del av sekulär kultur har faktiskt sina rötter i religionerna, som var våra första famlande försök att göra en mening av allt. Och det som stelnat till kyrkliga dogmer var kanske i början djupt meningsfulla koncept, t.ex. känslan av att mänskligheten har fallit från Eden, var inte det en känsla av att civilisationen förstört naturen, och förslavat sig själva och de domesticerade djuren och växterna? Lägger vi ett känsligt hermeneutiskt öra till, kan vi locka ljuva toner ur de hårdaste dogmer, för det är trots allt människor som har tänkt dem, och inte onda robotar eller grymma aliens.
Diktsamlingar av mig och Titti inskickade till olika förlag. Något om mitt skrivande, samt något om naturromantik.
I December och i början av Januari skickade jag och min flickvän Titti Spaltro in diktsamlingar till ett antal olika större förlag, som Bonniers, Norstedts, Ellerströms och Natur och Kultur. Jag skickade in "
Det som lever i skymning" och Titti skickade in "Naturens musik", båda diktsamlingarna innehåller mest naturlyrik och ekopoesi. Vi hade i höst skickat in samma diktsamlingar till det lilla alternativförlaget
Fri Press (som har givit ut Andreas Björsten, bl.a.), men vi tyckte vi inte förlorar något om vi också skickar in till de stora förlagen, om inte annat så får vi i alla fall våra diktsamlingar lästa av lektörerna. Alltid något, när man är en så litet läst poet som jag.
Det här är tredje gången jag skickar in en diktsamling till förlag, tidigare har jag skickat diktsamlingen "
Över floden mig" till Bonniers 2006, och diktsamlingen "
Yeschua" till bokförlaget
H:ströms 2010. Bonniers refuserade mig (detta var en så stor besvikelse att detta är en av orsakerna till att jag skickat så lite till olika förlag genom åren, trots att jag haft mängder av manuskript) och H:ströms svarade inte (de fick "Yeschua" som vackert handskriven minibok, i original, vet inte var den befinner sig nu, den är väl inte i soporna?).
Det här är den första gången jag skickar en diktsamling till många olika förlag på samma gång, vilket är klokt om man ska ha en chans att bli utgiven. Och det här är också första gången jag bett vänner läsa diktsamlingen och komma med synpunkter innan jag skickar in den. Och det är första gången jag bara skickar in en samling av mina bästa dikter och sånger genom åren. Om jag inte får ut mina dikter nu på något förlag, får jag det nog aldrig, för det känns som om jag redan har skrivit mina bästa dikter, och att jag aldrig kommer att uppnå samma nivå, bl.a. för att mina jäkla psykmediciner har avtrubbat mitt känsloliv, så att jag inte har samma poetiska känslighet längre, den finkänsliga kreativitet som all poesi härstammar från. Jag tycker att mina finaste dikter skrevs 2006-2007, när jag levde i min kåta och min lilla hydda i Nackareservatet. Det är också från denna tid alla mina sånger härstammar. Även 2010 var ett viktigt år i mitt skapande. Mina nuvarande dikter känns prosaiska i jämförelse med de bästa dikterna som jag skrev 2006-2007, då jag trollade med orden och skapade ett slags eget lyriskt språk, inspirerat av den s.k. "
verbismen". Jag kan inte skriva så längre, kan inte trolla och förtäta språket som den gången, inspirationen räcker helt enkelt inte till. Det känns som om mina psykoser var priset jag till sist fick betala för min poetiska känslighet den gången. Som många sagt, så är gränsen mellan konstnärskap/kreativitet och galenskap hårfin (se t.ex.
här).
Nu är jag däremot bättre på att skriva (relativt) nyktra prosaiska blogginlägg för att förbättra världen. Jag har kommit ner från mitt lyriska elfenbenstorn och står närmare verkligheten nu. Jag ser klarare, tycker jag. Bl.a. p.g.a. min ateism som jag hamnade i för tre år sedan. Och kanske var min ateism en konsekvens av avmattad poetisk kreativitet? Poesi ligger nära religion, faktiskt. Jag säger inte detta för att svärta poesin. Men poesi kan förföra en in i religion, vilket särskilt romantikerna genom tiderna är ett bevis på, många av dem var religiösa (
Percy Bysshe Shelley (1792-1822) var ett exempel på en ateistisk romantiker, så det går också!). Jag försöker idag göra en syntes av ateism och romantik, och vad hamnar jag i då? Jo, mest i naturromantik, naturlyrik. Det tycker jag vi har för lite av i vår litteraturhistoria. Om det kan det skrivas så mycket. Naturen och universum är så stora och vackra! Ja, är inte naturen romantisk innerst inne? Vi märker kanske inte av det så mycket, eftersom vi lever i staden. Men förr i tiden var vi mer sammanvävda med naturen, och kanske det är en av orsakerna till att man var mer romantisk förr i tiden, både i poesi och prosa (religionen var en annan faktor).
Dock, ateismen, med dess respekt för förnuftet, gör att vi är återhållsamma i vår naturromantik. Man ska inte idealisera naturen för långt. Mina erfarenheter som skogsboende och hemlös har gjort sitt för att ta mig ner på jorden. Jag tror att man idealiserar lätt naturen för mycket om man inte bor i den, utan bor i staden, och börjar längta tillbaka till naturen. Men detta botas lätt genom att man lever ett tag sammanvävd med den. Men stadsborna överlag har lättare för att undervärdera naturen, och det är en reaktion mot detta som den naturromantiskt väckte ofta har, och som driver honom att överidealisera naturen. Men det hela blir som
Hegels tes-antites-syntes, man hamnar någonstans mitt emellan undervärdering och överidealisering av naturen om man har en lång erfarenhet på detta område. Det vilda är inte så hemskt som stadsbon ibland tror, men inte heller så underbart som den stadsboende miljökämpen, som väckts till naturromantik, tror. Sanningen finns någonstans mitt emellan, tror jag. Ja, naturen är rätt trevlig när man bara lär sig att leva med den på fredlig väg, utan exploatering och övervåld. Men den är ingen sagobrud direkt, utan snart går förälskelsen över (så hände det mig, jag blev förälskad i naturen under min studietid i Åbo 2004-2006, och flyttade sedan till skogs, men sakta mattades förälskelsen av), och man ser att det även finns myggor och fästingar, som gör sitt för att avbalansera naturromantiken. Detta realiseras oftast av den som är nära sammanvävd med naturen, naturromantikern i staden kan fortsätta överidealisera naturen hela livet, i värsta fall.
Men naturen är det vackraste vi har, och det är rätt mycket.
