för naturens skull

Föreställ dig att du ser tillvaron ur ett rådjurs perspektiv. Plötsligt blir tillvaron liksom upp-och-ner. Skogen blir ditt hem, din fristad, ditt livsutrymme, och staden blir något främmande, stundom ett hot, något att akta sig för. Tidigare var det tvärtom.

 

Detta perspektivskifte sker också den dagen man blir hemlös. Man kommer liksom in i rådjurens verklighet, skogen blir då ofta ens fristad och ens skydd, där ingen jagar ut en. Och människorna och staden blir ett allt större hot desto djupare man går in i hemlösheten; poliser och väktare blir ett hot. Tidigare var de ens skydd.

 

Fråga dig själv; vilket av dessa perspektiv är sannare, mer troget verkligheten?

Om det är så som Jesus säger i Matt. 20:25-28 *, att det är den som tjänar mest som är störst, då kan det kanske hända att den sanne kungen i Sverige är en liten mops (mopsen är en hundras, en av de gulligaste jag vet) på gatan i Stockholm, som råkar vara den som haft det mest tjänande sinnelaget av alla varelser i Sverige, kanske det är en som får vänta ensam hemma i lägenheten i åtta, nio timmar varje vardag, och som i gengäld älskar alla den möter med en överflödande kärlek och en naturlig lust som får hippien att blekna. Det är den som älskar och tjänar mest som har mest av den sanna makten, dvs. makten att göra världen bättre.

 

Det finns två messiastävlingar i världen, om man ska gå efter vem som är den sanne messiasen eller kungen (messias betyder ungefär kung på hebreiska, bokstavligen "den smorde", man smörjde ju kungar i Gamla Testamentet), den ena är tävlingen om vem som härskar mest, och i den tävlingen är alla politiker involverade upp till hakan, den andra tävlingen är om vem som tjänar mest, och där menar jag att hundarna kommer rätt högt, men korna, burfåglarna och vissa andra domesticerade djur har jag också höga tankar om. Någonstans där måste väl den ädlaste varelsen finnas, om man nu kan tala om något sådant. Kanske man hellre bör tala om ädlaste domesticerade djurarter eller raser, ty domesticerade varelser inom en djurart eller ras kan vara rätt lika i godhet! 

 

I den första messiastävlingen vet man alltid vem messiasen eller kungen/härskaren är, vare sig det är en president, statsminister eller annan härskare. Det vet man aldrig i den andra tävlingen. Där råder den stora anonymiteten, och den hålls helig. Ty där är den arketypiska psykosen att tro sig vara messiasen/härskaren, ty då kommer man automatiskt att bli med i den första messiastävlingen, inte den andra. I den andra ligger messiasskapet just i att man avstår konsekvent från alla makt- och messiasanspråk, som är maktanspråk. Tyvärr är våra politiker med i en tävling där messiaspsykosen är satt i system, och där man aldrig straffas för att göra härskaranspråk, som president eller statsminister (statsministern är den med mest makt i Sverige i praktiken). Men om du är bland dem i den andra tävlingen, tjänartävlingen, på botten av makthierarkierna, och du råkar flippa och tror att du är Jesus reinkarnerad eller nåt sånt, p.g.a. en så djup enhetkänsla med naturen/gudomen, då är inte vägen lång för dig att hamna raka vägen till psykiatrisk tvångsvård. Sveriges statsminister kommer aldrig någonsin att hamna i tvångsvård för att han anser sig vara den främste härskaren i Sverige i praktiken, inte bara genom att tro sig vara det, utan även genom att brutalt förgripa sig på alla sina underlydande som regeringschef, vilket varje statsminister i Sveriges historia systematiskt har gjort, genom att vara med och stifta fruktansvärt förtryckande lagar, vilket många av våra lagar faktiskt är. Du blir aldrig tvångsvårdad för en sådan messiaspsykos, men om du är helt okänd, och står på bottnen av samhället, som t.ex. en psykpatient, utan större mänskliga rättigheter, och du känner dig så ett med det den sanna, andra messiastävlingen handlar om, dvs. går så långt i tjänande av alla varelser att du flippar och tror du är messiasen, om än för aldrig så kort tid, ja då kan du räkna med månader i fruktansvärda psykiatriska fängelser, vars grymheter jag har räknat upp flera gånger på denna blogg, och inte behöver nämna nu. 

 

Sådant är Sverige. 

 

Ve dem som är med i den första messiastävlingen, de går miste om så mycken glädje, och saliga och heliga är de som är med i den andra, de skall vara de första att "uppstå från de döda", det Bibeln kallar "Den första uppståndelsen", Uppenbarelseboken 20:6 (1), vid Jesu återkomst, dvs. Naturens återkomst, de som skall glädja sig mest över den, som kalvar som släpps ut på vårbete. 

 

Den andra messiastävlingen känns inte som en tävling, ty där vill man inte bli störst. Det är en paradoxal tävling, ty man vill där att andra är heligare än en själv. Det är den sannaste glädjen, att kunna glädja sig över att andra är andligare än man själv, och tjäna de andra så att de ska bli andligare än en själv. Kärleken har en tendens att glädja sig över det rätta utan avund, och känna andras helighet inte som ett hot, men som en befrielse, en hjälp att själv snabbare komma till upplysning. Därav den stora glädjen kärleken har i andras större helighet. 

 

Men detta är på radikal kant med det sätt politiker armbågar sig fram i tillvaron, och hur de ständigt upplever andras framgångar som hot mot ens egen position, och som därför föder fram maktkamper, att man försöker motarbeta de andra, istället för att glädja sig över de andras större helighet och värdighet. 

 

Det är en avgrund mellan Jesu anda och Sveriges statsministers anda, hen som liksom ska representera herradömet i Sverige, messiasskapet i Sverige. 

 

 

* Matt. 20:25-28: "Men Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.”

 

 

Den svenske författaren och läkaren Axel Munthe (1857-1949) blev på sin tid världsberömd för sin självbiografiska roman "Boken om San Michele" (1928), som översattes till flera språk, men han har tyvärr inte kommit med i Litteraturhandbokens (1999) stora författarlexikon av utländska och svenska författare, och inte heller i de stora svenska litteraturhistorieverken på 1900-talet (!), trots att Wikipedia skriver att "Boken om San Michele av Axel Munthe har påståtts vara 1900-talets mest spridda bok av en svensk författare". Boken är ett mästerverk, inte minst slutpartiet, där det blir tydligt vilket varmt hjärta Munthe hade för djuren, som en tidig djurrättskämpe. Slutpartiet i boken handlar om att Munthe har en dröm om att han träder in i andevärlden, och besöker himlen. Han är som en syndig tiggare, som just och just lyckas smita in genom himlens port, med sin hund väntande utanför, och han rannsakas av Sankte Pär, som menar att det ser mycket illa ut med Munthes själ. Sen förs Munthe till en rättegång i himlen där hans slutliga öde ska avgöras. Domarna, en skara stränga profeter, helgon och kyrkofäder, ledda av Sankt Ignatius (av Loyola) * är till slut eniga: Munthe ska kastas i det eviga helvetet, inte minst för att han har ett orent djur, en hund, med sig, och ett långt syndaregister. Munthe protesterar mot att hunden är oren, och när han är på väg att kastas i helvetet, kommer Franciskus av Assisi vandrande in i rättssalen iklädd sina trådslitna munkkläder, och Sankte Pär muttrar "Alltid han", förbittrad. Franciskus räddar Munthe från fördömelsen, och så slutar boken.

 

Det kändes som en upprättelse för mig, som upplever de kristna fundamentalisternas förakt (i praktiken, tänk på de kristnas djurförtryck, men också i teorin) för djuren och det djuriska -  som om det var närmast antikristligt, ja "hedniskt" -  som ett hot över mig, ett fördömelseshot, ty jag har allierat mig så med djuren, att jag är extra utsatt för detta förakt, det leder mig inte minst till att bli sinnessjukförklarad. Jag har faktiskt tagit detta fördömelseshot så över mig, att jag hade en helvetespsykos 2011 där jag trodde jag var Antikrist och evigt förtappad. Fortfarande kan jag gå och undra om jag är fördömd,  bl.a. p.g.a. vissa biverkningar av min psykmedicin.

 

I februari nästa år blir Munthe fri från copyright, och då skall jag publicera slutet av Boken om San Michele (avsnittet om hans besök i himlen) här på bloggen och som gratis e-bok på Internet Archive, det är ett stycke klassisk litteratur, en av världslitteraturens verkliga pärlor, som förtjänar att spridas på nätet.

 

Men här kommer ett par citat ur boken, så ni får en försmak:

 

"De (hundarna) äro allesammans tämligen lika, de äro alla redo att älska dig och bli älskad av dig. De äro alla representanter för Guds älskvärdaste och moraliskt sett mest fulländade skapelse."

 

"Varför börja inte dessa välmenande djurvänner med att sätta in sina ansträngningar på att få slut på förevisningen av vilda djur i cirkusar och menagerier? Så länge denna skandal tolereras av våra lagar, kunna vi inte göra anspråk på att kallas civiliserade människor av en kommande generation. Om man vill få klart för sig vilka barbarer vi äro, behöver man endast se in i ett kringresande menageritält. Det grymma djuret är ej bakom burens järngaller, det står därutanför." 

 

Amen! Så sant!! Cirkusar är något ohyggligt vidrigt, en fruktansvärd skam för mänskligheten, att förnöja sig med andras varelsers lidanden, i samma anda som tjurfäktningarna.

 

 

 

* För många läsare av Ignatius av Loyolas "Andliga övningar" är det inte bekant att han var en av de ledande inkvisitörerna i den katolska s.k. "motreformationen" på 1500-talet, och han står bakom mycken förföljelse och tortyr av protestanterna på den tiden, ja även senare. Han var ju grundare och ledare av Jesuitorden fram till sin död, och denna orden var ett viktigt redskap  i motreformationen, och motreformationens viktigaste redskap var inkvisitionen. Detta borde komma fram mer, så vi blir försiktiga med att skylta med hans namn. Man bör betänka att Loyola är ett helgon inom katolska kyrkan, och att inte detta förkastas av katolikerna, säger något om denna kyrkas ruttenhet och bristande kyrkohistoriska kunskaper, ja blindhet för historiens grymheter.

Budskapet om att kasta av "civilisationens" ok och bli helt sig själv och släppa fram sin innersta natur, som jag predikat i min djurism, bör användas med stor försiktighet när det gäller sådana som har gjort Babylon till sin andra natur, ja den natur i dem som de känner sig mest hemma i. Om de släpper sig, blir det bara destruktivitet och kriminalitet. Mitt råd till sådana är att de antagligen bör gå den traditionella "frälsningsvägen" genom kyrkan och religionen först, eller helt enkelt att de måste börja med att "härma" Jesus och helgonen, utan inspiration, enbart för att det är rätt. Dvs. ha en tid "under lagen", som pietisterna lärde, som "lagträlar", tills inspirationen och kärleken kommer. Med "lagen" menar jag här den moraliska, inre lagen, inte den yttre, inte Sveriges lag och yttre moraliska föreskrifter, som ofta är fördärvade. Nej, samvetslagen är vad man bör börja med, det lilla man har kvar, stärkt av det yttre ordet men ändå fristående från det. Om man inte börjar där, kommer man ändå bara att följa yttre moralregler och -lagar som passar ens babylonnatur, alltså Babylons lagar. All andlig utveckling tar sin början med att samvetet väcks, så att man börjar söka "Gud". Utan denna början är den andliga resan omöjlig (tänk på Kristen i Kristens resa av John Bunyan).

N.P.Wetterlund är i det profetiska jätteverket "Andens lag" (1910-1912) en mästare i att tyda profetiskt bildspråk, inte minst olika djursymboler, såsom "keruben" och "vilddjuret", som man hittar i Bibeln. Men när det gäller "vilddjuret", verkar han ofta flippa över till att demonisera det djuriska och naturliga, han börjar tolka "vilddjuret" (som är en dålig översättning, "odjuret" vore bättre) som om det vore djuret i oss, det vilda i oss, som om detta vore något ont och antikristligt. Om djuret i oss är något ont, då är alla djur onda och då är vi hjälplöst förtappade allihop, ty vi är faktiskt djur rent biologiskt. Då ligger frälsningen i att bekämpa vår innersta, sanna natur, dvs. djurnaturen i oss, och då blir det som att återuppliva gamla tiders asketiska kroppsföralt och självplågeri, och ytterst mynnar det ut i gamla gnostiska läror att materien är ond, är själens fängelse, och att målet är att befria anden från materien. Ja, vi hamnar i en skarp dualism mellan ande och materie, där anden är högre än materien, och ska undertrycka och besegra materien. 

 

Wetterlund kunde tala såhär, eftersom han var luthersk präst och fundamentalist, en som inte trodde på darwinismen och evolutionsläran. Med denna, måste vi omvärdera hela djurteologin. Och med ekologins ankomst, måste vi omvärdera begreppet vildhet, och fråga oss om det nu verkligen är så syndigt att vara förvildad i skogen, leva som vilda djur och vilda urfolk. Plötsligt känns det som om Wetterlund vänder allt upp-och-ner, och hädar Guds rena och oskyldiga djur i skogen, ja hädar vår egen urnatur, naturen i oss, "Guds" skapelse i oss. OCh då kommer vi snart på keruberna ju var djur! Hur får Wetterlund det att gå ihop med sitt demoniserande av djuren? Keruberna var inte bara tama djur, ett lejon och en örn fanns med bland dom. Och Wetterlund säger att allt skapat har en kerub inom sig. Är inte detta "djuret i oss", vår rena och oskyldiga djuriskhet? Här slår Wetterlund knut på sig själv, och han lyckas aldrig reda ut trasslet. Men keruberna passar hand i handske med evolutionsläran. 

 

Att säga att det naturliga är något antikristligt, är som att häda. Det är att smutsa ner Guds skapelse och förorena fantasin. Vi gör i det inre det mänskligheten gjort i det yttre - vi förstör naturen. Wetterlunds djurteologi har sina yttre motsvarigheter, han levde i industrialismens tid. Då, innan miljörörelsen hade uppstått, kunde man ännu säga sånt utan att få särskilt mycket mothugg. Idag kan man inte det. Vi har kerubväktare som Pelle Strindlund och Annika Spalde, som antagligen skulle ryta till. Och vi har för många hundar bland oss, kerubväktare även de, paradisiska varelser som dömer våra smutsiga fantasier om det djuriska och naturliga. Kanske Wetterlund inte hade hund? För mig att kalla min flickväns mors hund Jonathans djuriskhet för antikristlig, skulle kännas som en sann hädelse mot Guds rena skapelse. 

 

Om ordet "mänsklig" hade använts på samma sätt som ordet "djurisk", hade det blivit ramaskri, och man hade anklagats för misantropi. Detta trots att människan gjort så mycket ont genom historien, medan djuren är syndfria, oskyldiga och rena. 

Jag har tidigare här på bloggen hävdat att Uppenbarelsebokens fjärde och femte kapitel är Bibelns centrum. Jag skulle vilja gå vidare och säga att beskrivningen av Guds tron är dessa kapitels centrum. Men tronen har vad kanske många fundamentalister inte vill ha där; djur. Fem djur upptar tronen och bär upp Jahve. Fyra djurliknande keruber och ett slaktat Lamm. Gud kan man inte se, även om hans framträdande beskrivs med hjälp av ädelstenar. Men de man kan se, det är djur.

 

Djur, som har varit så förtryckta i civilisationen! Här häpnar man och förundras över Bibelns radikalitet. Djur får den mest upphöjda position som är möjlig att få som skapad varelse, de som bär upp Jahves tron. Och Guds inkarnation på jorden är ett Lamm, en mänsklig varelse som blivit ett med Gamla Testamentets offerlamm.

 

Varför har detta inte fått en mer framträdande plats i kristen teologi? Djuren borde skattas mycket högt p.g.a. detta! Men det finns en orsak. Och det är att man skamligt dolt vad de fyra keruberna är för slags varelser genom att inte kalla dem djur, utan "levande varelser" (Nya Levande Bibeln), "varelser" (Bibel 2000 och Svenska Folkbibeln) eller "väsenden" (1917 års övers.) *. Detta trots att det grekiska ordet som översätts med dessa döljande ord är "zoon", och detta ord har använts för ordet djur på grekiska ända in i vår tid, vårt "zoo" kommer från det ordet, och "zoologi" betyder "läran om djur". På alla andra ställen i Nya Testamentet förutom Uppenbarelseboken i Bibeln brukar alla biblar översätta "zoon" med djur (se här), men inte just när det gäller keruberna i Uppenbarelseboken? Varför? (man ser ju av kerubernas utseende att de är djur!) Jo, kyrkan ser ner på djuren, de passar inte som uppbärare av Jahves tron. Den vill inte heller beblanda sig med hedendomen, som ofta har djurgudar och gudar som är hälften djur och hälften människor. Kyrkan kallar inte keruberna för djur, men när Antikrist/Babylon ska kallas något, då kallas han "vilddjuret" istället för "odjuret" - det senare är en sannare översättning! Dubbel skändning av djuren! Helt upp och ner! När Bibeln upphöjer djuren, skändar kyrkan dem genom att kalla dem för något annat än djur, och när Bibeln vill skända Babylon och Antikrist och kalla dem "odjuret", då kallar kyrkan dem för "vilddjuret" istället för odjuret (odjuret är ett o-djur, ett icke-djur), något som skändar de vilda djuren i skogen något ofantligt! Något är riktigt ruttet här.

 

Det heligaste stället i Bibeln, Bibelns centrum, är skändat och förvrängt genom förakt för naturen, Guds ljuva skapelse. Tänk hur mycket djurplågeri som skulle ha förhindrats om kyrkan skrivit "djur" istället för "väsende" och "varelse" (och kallat Antikrist/Babylon för odjuret istället för vilddjuret). Och om kyrkan hade sagt med N.P. Wetterlund att det bor en sådan där tronkerub i varje djurs innersta, en varelse som bär upp Guds tron.

 

Ja, kanske kyrkan inte hade föraktat människans djurnatur så djupt som den gjort, om det inte var för dessa översättningstabbar. Föraktat den med celibat och naturvidrig självplågeriasketism. Ty en av dessa kerubdjur var ju en människa. Även vi bär på en kerub i vårt innersta. Innerst inne är vi paradisiska djur, bakom fasaden av civilisation, men detta är tydligen något att skämmas över.

 

Det är underligt att jämföra detta kyrkans förakt för djur, som genomträngt hela civilisationen, även många ateister, (och som gör att vi kan plåga minkar genom att hålla dem i små burar på livstid), med urfolkens och schamanernas syn på djur. Faktum är att indianer i Nordamerika har örn- och buffeldanser där de försätter sig trance för att bli ett med de djur vars djurhamnar de dansar i. Och schamaner har totemdjur, kraftdjur, som är djurandar från andevärlden som de har som sina guider och hjälpandar bl.a. i botandet och för sina resor i andevärlden. De har även djurgudar.

 

Men detta förhållande till djur rimmar med hela urfolkslivsstilen, där man vördar djuren och uppkallar sina barn efter dem, som t.ex. "Bear heart" och "Hjortfot", där man offrar till djurens andar och djurgudarna för att blidka dom när man har jagat och dödat ett djur, ja där djuren anses ha andar som lever vidare efter döden. Kyrkan har istället genom historien ofta förklarat att djuren inte ens har själar, än mindre andar som lever vidare efter döden. En katolsk präst sade till mig i Spanien 2011 att "Djuren är inte personer" när jag försökte få honom att hjälpa mig att stoppa djurplågeri i byn Orgiva i Spanien. I mina öron lät det som hädelse. Filosofen René Descartes på 1600-talet hädade också, han sade att djuren var själlösa maskiner som varken kunde tänka eller lida (se Wikipedia-artikel om detta här). Och hans åsikter här har haft oerhört stort inflytande på inställningen till djuren. Och han räknas som en stor filosof som alla filosofer pratar om!

 

Som ni säkert har märkt redan, har jag en upp-och-nervänd hierarki när det gäller skapelsen; atomen är gudomens kärna, och ju längre borta man är från dess liv, desto längre borta är man från paradiset. Människan är längst borta. Hon är alltså skapelsens bottennapp och sorgebarn istället för skapelsens krona, det senare har kyrkan ofta genom historien hävdat att människan är. Att människan är skapelsens sorgebarn ser man ock i dag och i historien. T.o.m. vilda urfolk kan vara grymma. Och människans stora "syndighet" kommer just av att hon skulle kunna göra så mycket gott, vara skapelsens vårdare och förvaltare, men är dess förstörare istället, ju mer desto mer hon avlägsnat sig från djuren.

 

Men blir hon fri civilisationen, och återvänder till paradiset, kan hon göra mera gott än kanske något enskilt djur kan. Hon kan gottgöra en del av mänsklighetens brott, sona det, hon blir en del av Lammet, det slaktade Lammet. Lammet är det rena paradiset i oss, atomen i sin renhet, i och genom oss, då vi blir ett med vår inre kerub. Människan har ett tillfälle att genom sin stora förmåga att göra gott, liksom åka hela vägen tillbaka till atomen och den yttersta kerublikheten, medan hon är människa, något vi kan se hos vissa helgon och martyrer. Når de fram hela vägen, delar de atomens ställning som skapelsens krona, de tilldelas "troner i himlen" ("de 24 äldste"), som är det yttersta tjänandet - att bära upp världen, såsom atomen gör, vara med om det gudomliga skapandet, istället för att förstöra skapelsen. Om det finns människor som nått fram under sitt jordeliv, vet jag inte, men enligt kristen teologi nådde Jesus av Nasaret fram, och fick därför namnet Herre och Messias. Helgonen och martyrerna delar hans slaktade Lamm-natur, som Kristi brud, enligt samma teologi, och kan i viss bemärkelse sägas ha nått fram, åtminstone martyrhelgonen, som offrat mest, älskat mest, i bokstavlig likhet med den mytiske Kristus.

 

Djuren står närmare paradiset än oss, visserligen, men de har begränsningar som gör att de inte som enskilda individer kan göra lika mycket gott som en människa, däremot kan de det som arter, raser och gruppsjälar, något som nått sin klimax hos hundarna, som i tjänande och i att bära upp människorna och deras naturkontakt, har nått lika långt som helgonen och martyrerna, och hundarna delar följaktligen tronen med dem. Fåren (särskilt lammen) hade denna position på Jesu tid, som heliga djur, de hade nästlat sig in i och smugglat naturens ande in i civilisationen, och offrat sin frihet för människornas frälsning. Därför kallas Jesus "Guds Lamm", och därför offrade man mest får och lamm i Gamla Förbundet (Gamla Testamentet handlar om Gamla Förbundet), t.ex. i Tabernaklet och Templet i Jerusalem. Idag offrar vi främst hundar till fångenskap och väntan, genom den groteska hundavelindustrin. Men Naturen använder dessa brott till att frälsa oss, precis som en kompost använder allt som slängs i den till att producera näringsrik mull. Hundarna är försonare, frälsare, medlare mellan gud och människan, precis som fåren och lammen var det på Jesu tid. Det var ju herdar som först fick höra om Jesu födelse, medan de vallade får i vildmarken, enligt myten, inte utan orsak. Och Mose var herde, och fick sin kallelse att befria Israel, i vildmarken då han vallade får. David var också herde då han fick konungasmörjelsen av profeten Samuel. Mose och David är de viktigaste mytiska förebilderna för Kristus. Idag kanske Gud kallar genom hundarna, kallar folk som umgås mycket med hundar och har sett gudomen i dem. Så fick i alla fall jag min gudomliga kallelse genom att uppleva att jag var adopterad av hundar (jag hälsade ständigt på hundar på gatan, och fick denna känsla efter hand). Så föddes min filosofi "djurismen". Vi skulle idag kunna kalla Kristus för "Guds slaktade Hundvalp" *, eller "Guds fångna Hundvalp" i stället för "Guds slaktade Lamm", utan att det skulle vara hädelse, fast det är det förstås för dem som ser ner på hundar, och inte ser deras messianska kallelse som uppenbarare av Naturen, dvs. "Gud", bland människorna.

 

Vissa hundraser har utvecklat en sådan kristuslikhet, att det inte går att finna något dåligt hos dem. De har gjort detta som gruppsjälar. Djurens syndfrihet blir kristallklar hos dem, och avslöjar människans ruttenhet och onaturlighet, ja dömer den. Men inte alla djur är lika nära paradiset som de. Djur är ju ock rätt långt ifrån atomens paradis. Men ändå är de syndfria. Varför? Jo, helt enkelt därför att de inte kan vara annorlunda än de är, de har inte den frihet som vi människor har, de har inte händer att uträtta gott med, som vi människor har. Och de lever helt i sina instinkter och geners programmering, mycket mer än människan. De evolverar istället in i messianska uppgifter som arter, raser och gruppsjälar, men de kan inte annat än följa sin art, ras och gruppsjäl. Detta är deras trygghet, en del av deras paradisiskhet, ty gruppsjälen blir starkare ju närmare atomen man kommer. För sådana finns inte "syndafallets" möjlighet, de är trygga i sin gruppsjäl och i sin arts gudomlighet.

 

Att skaffa hund är som att offra Kristus en gång till; ett helt liv i fångenskap, relativ sysslolöshet och mycken väntan skapas, som dock är frälsande, ty hundarna "ber" för sina fångvaktare, på djurens underliga sätt, precis som Kristus enligt myten bad om förlåtelse för sina korsfästare. Och kärleken gör att de är lyckliga trots att de har tunga bördor att bära.

 

Hunden är en strålande kerub på nådastolen i det himmelska templet, och har ock del i det slaktade Lamm som fortfarande offras på det till världens försoning.

 

Ja, det finns många djurarter som har del i det slaktade Lammet - t.ex. burfåglar, kor, marsvin, grisar, minkar och pälsfarmsrävar (1). De är korsfästa, offrade, allihop, och de suckar och väntar på Guds barns uppenbarelse (Rom. 8:19,22). Den dag då deras messianska uppgift är fullbordad, och de har fått fångvaktarna och bödlarna, korsfästarna att se att de korsfäst Kristus på nytt, så att "alla människor ska se honom, ja också de som genomborrade honom. Alla folk ska gråta för hans skull." (Upp. 1:7). Och vägen dit går genom keruberna, genom det slaktade Lammet - urkeruben - i varje fånget och slaktat djur, ja varje sådan varelse. Det finns ingen annan väg. Den billiga nådens präster finns det gott om, men detta, billig nåd, känner inte kerubfrälsningen till. Vi måste ta ansvar för våra handlingar och för den skapelse vi förslavat och skändat, och uppstå till liv med Kristus och djuren, inte utan dem. Vi kommer aldrig att lyckas bygga ett paradis utanför paradiset, ty keruberna vaktar ingången till Edens lustgård med ljungande svärd (1. Mosebok 3:24), så att vi inte kan äta av Livets träd utanför vår egen inre kerub. Vi måste genom den, vi måste förvandlas och helgas i vårt inre, så att vi kastar av oss den gamle Adams Babylon-natur.

 

 

*  Vi skulle kunna sjunga "Guds rena Hundvalp oskyldig" istället för "Guds rena Lamm oskyldig" (jag tänker på Psalm 143 i Svenska Kyrkans psalmbok, en mycket gammal och välkänd psalm).

 

(1) Men dessa har bara inte samma möjlighet att förmedla sin frälsande, messianska kärlek till oss, som hundarna har - och bland hundarna, hundvalparna, de ger mest bland hundarna.

Det är ett underligt fenomen, den som blir jämlike och lever som jämlike med alla ickemänskliga djur och växter (däri inbegripna svamparna, insekterna, bakterierna, cellerna, molekylerna och atomerna), höjer sig moraliskt, i sin livsstil, över de civiliserade (de flesta människor på vår planet är väl detta?), som ser sig stå över de ickemänskliga djuren och växterna och lever efter detta rättesnöre, i alienation från det djuriska och naturliga. Kanske är det förra hybris, men vad är större hybris, att principiellt tro sig stå över de flesta varelser i kosmos, kvintillioner i antal, och vara jämlike med bortåt sju miljarder civiliserade människor, eller att tro sig ha en bättre livsstil och bättre moral än de civiliserade, alltså de flesta människor på vår planet, men tro sig vara jämlike med kvintillioner ickemänskliga djur och växter? Kvintillioner är förresten en ofattbar underdrift, oändligt många är närmare sanningen (man måste också tänka på varelserna i andra universa än vårt). Och dessutom tror den som förenat sig med djur- och växtriket, inte att de är mer värda än de civiliserade människorna rent principiellt, så som dessa tror sig stå över de ickemänskliga djuren och växterna, utan de tror bara att de i sin livsstil lever närmare det gudomliga än dem, naturen är nämligen det gudomliga för dessa heliga dårar.

 

Men eftersom det är så få människor som ser sig som jämlika med ickemänskliga djur och växter (allra minst med bakterier och atomer!), och lever därefter, får sådana som har det så lätt "jantelagsångest": vem tror du att du är, som tror dig veta bättre och leva bättre än största delen av mänskligheten? Har du haft sådana tankar och sådan ångest nån gång, och önskat att du hade fler som tänkte och levde som du, för att kunna rädda dig från hybris?

(avskrift av en handskriven minibok)

 

"Andre kirurgen: Djuriskt? det är helt annat; det har icke härmed att göra. Men äfven det djuriska, naturiska, hvarföre skulle det vara så gement? Det djuriska, som står under oss i de flesta fall, står dock öfver menniskan i ett, i synnerhet i en tid, då vi genom otaliga stridigheter äro oense inom oss sjelfve. Det djuriska sättet att vara, instinktlifvet, visar den harmoniskt intagande bilden af en hög enighet med sig sjelf. Ni har väl hört Mystikernas tanke om animal coeleste? Menniskans sträfvande, påstår man, skall verkligen vara att till slut blifva natur igen, att blifva liksom ett djur. "

 

(Carl Jonas Love Almqvist i romanen "Drottningens juvelsmycke" 1834, s. 53 i en upplaga från 2002. Denna bok lästes i skolor i Sverige fram tills 60-talet.)

Att vara "civiliserad" är för många ett positivt laddat ord. Det är mest för anarkoprimitivisterna som det är negativt, p.g.a. allt det negativa de förknippar med civilisationen, som klasskillnader, kolonialism, masskrig och miljöförstörelse. Men om vi använder det i dess positiva bemärkelse, som ett uttryck för att vara disciplinerad, hövisk, finkänslig, tolerant, bildad och förfinad, då är den vilda naturen mer civiliserad än civilisationen. Åtminstone vad gäller disciplinerad asketism och respekten för miljön, ja det enkla tyglade livet, med en förfinad känsla för kvalitet och "hjärtats bildning" *. Och hur förfinade är inte träden och blommorna! Jämför dessa med civilisationens larmande maskiner och bilar, och avgör vem som är mer civiliserad. Trots civilisationens överdrivna regelrytteri finns det en tygellöshet och ett kaos i den som kan få en att baxna. Hur ociviliserad är inte den s.k. "fria marknaden", konsumtionshysterin? Där har man släppt alla hämningar och frossar ohämmat i köttets lustar, i omoral. Här kan man lyssna till religiösa asketer och eremiter, som liknar långt mer på de vilda djuren än på den rika överklasskvinnan/mannen som promenerar i shoppingcentret, ja delar med de vilda djuren det som är all "civiliserings" kärna; att tygla sina lustar så att man inte förstör för sina fattiga bröder/systrar eller för barnbarnen. De vilda djuren, träden och blommorna är experter särskilt när det kommer till en sak: att hushålla med resurserna, att spara, särskilt på vintern, så att de och deras barn överlever vintern. De kan äta mycket när det är läge för det, men bara för att ha något att ta av under vintermånaderna, då de är mästare i asketism. Detta ser du inte hos överklassen. Där är det kortsynt frosseri på prylar och lyx som gäller, utan hänsyn till kommande svåra tider, livet efter Kollapsen, d.v.s. "vintern" för civilisationen, som kommer om kanske några decennier. 

 

Asketism är all "civiliserings" kärna, eftersom den gör oss hänsynsfulla mot andra, mot djur och natur (1). Den är den stora "visdomen", och tillhör all andlighets kärna genom historien, all sann bildning har känt till den, och munkar och nunnor och mysterieskolor har lärt ut den i alla tider. Den var vårt vackraste helgon, Franciskus av Assisis (1181-1226) älsklingsämne, han som gifte sig med "Fru Fattigdom". Den sitter i våra religiösa myter, i Mose och Jesus, i Johannes Döparen och Paulus, i Diogenes och Herakleitos, i Buddha och Lao Tse. För dem var det ohämmade följandet av köttets lustar en dödssynd, och de skulle vända sig i sina gravar om de fick höra om vår tids fria marknad och konsumtionskultur på naturens och tredje världens bekostnad. Den ekologiska visdom som vi hittar idag i miljörörelsen bottnar kanske ytterst i de religiösa asketernas moralism, deras krav på att träna sig i kärlek, hänsyn och disciplin för våra medvarelsers bästa. Och kanske dessa asketer och eremiter hade tagit efter djuren? De vistades i alla fall i långa tider i ödemarker, ungefär som en av vår tids asketer, Andris Fågelviskare Hansen, som  levt så länge bland de vilda djuren i skogen att han kan härma 120 fåglar. Andris är hemlös och har varit som en eremit i många år i sin tidiga ungdom, och kan ge oss lite inblick i vad eremiter i äldre tider kan ha sysslat med i ödemarken; att läsa i "Naturens Bok", som de ibland kallade det. Där såg de Guds finger, där lärde de sig hans subtila språk, hans fina väsen, i blommorna, i vargarna, i rådjuren. Eremiten Serafim av Sarov  (1754-1833) i Ryssland lär ha matat björnar i sitt lilla hermitage i skogen, delat med björnar sin ringa kost som han fick av människor i civilisationen, ja vänslats med dem. Man kan undra om inte Serafim även kände ett visst släktskap med björnen, den lever nämligen större delen av sitt liv som eremit. Kanske han tolkade dess väsen som ett Guds Ord till honom? Jag tror det. Men vi i det rika väst har förlorat denna visdom, att läsa i Naturens Bok och se där Guds tilltal. Det "djuriska" blir istället något vi ser ner på, något lågt och nästan antikristligt,som jag skrev om i ett inlägg nyss. De vilda djuren är hedningar för oss, hedningar som ska tämjas och "civiliseras" som boskap och showföremål i djurparker. Vi ser inte att det i själva verket är vi som är de stora syndarna, och djuren som är rena som oskyldiga barn. Det är djuren som är de stora asketerna, inte vi. Det tänker jag på ibland när jag begrundar hur änder och rådjur ska klara nästa vinter. De är hjältar hela bunten!

 

Många tycker nog att djur är ljuvliga varelser, men när det kommer till frågan om vår egen djuriskhet, skäms vi över den, och betraktar den som något "lågt". Detta har tyvärr de religiösa asketerna bidragit till med sitt vanligt förekommande kroppsförakt (tänk på fakirernas självplågeri i Indien). Djuren saknar detta slags kroppsförakt totalt, de skäms över huvudtaget inte över sin kroppslighet, sin nakenhet, sex, bajsande, kissande och pruttande. Jag tror det är heligt för dem, på något sätt, något som de tycker gör dem levande. Vi rika i väst har övertagit den sjukliga asketismen, kroppsföraktet, men förkastat den sunda asketismen, sparsamheten, disciplinen och hänsynen till våra medvarelser. Tyvärr är det hela upp-och-ner. Vi ser det även i vårt språk. Vilken klang har ordet "djurisk" för gemene man? Det säger mycket (kolla bara vilka synonymer ordet har) Idag är det en värre synd att klia sig på pungen när andra ser, än att leva sparsamt, så att man har något att ge tiggaren i gathörnet. Så lågt har vi sjunkit. Att lyxa sig är den sanna "djuriskheten" om vi ska använda ordet i sin negativa klang, inte att klia sig på pungen eller prutta vid matbordet. Ja, jag borde inte säga så, ty det svärtar djurens rykte, något som de får stå ut med tillräckligt som det är nu. Låt oss istället rehabilitera ordet "djurisk" så att det får en lika ljuvlig klang som djuren är ljuvliga (betecknande för hur kristna kan uppfatta ordet "djurisk" är att en metodistpastor ansåg min bok "Djurisk teologi",Titel förlag 2010, för hädelse)

 

 

* Visst finns det grymhet och råhet hos djuren, men det är ofta inte sådan grymhet och råhet som människor har, dvs. övervåld, utan enbart våld för att överleva, för att jaga sin mat. Och visst är det även så hos djuren att man ibland inte tar hand om de svagaste, utan låter dom gå under, men människorna är mycket värre här.

 

(1) Asketismen är inte alls hård och obarmhärtig, som man kan tro, eftersom vi behöver jobba mindre desto mer asketiskt och enkelt vi lever.

Djurismen menar att människan är ett djur, och bör således leva i harmoni med sin djurnatur, vilket vi inte gör nu. Det är lätt att tro att detta innebär att vi ska släppa alla våra hämningar, och stjäla, trakassera och slåss utan spärrar. Men är djur sådana? Jag misstänker att vi här demoniserar djuren för att försvara vår alienation från vår djuriska natur, från det naturliga. Är det verkligen så att djuren inte har några spärrar och hämningar, medan människan kan tygla sig själv? Är det detta som utmärker skillnaden mellan människa och djur? Jag tror inte det. Djuren socialiseras också in i sociala koder och regler, som de delar med de andra inom sin djurart. Ja, en del av detta sitter rentav i generna. Djur äter t.ex. sällan medlemmar av sin egen djurart, likaså dödar dem sällan. Det är p.g.a. deras inbördes regler. Djur underordnar sig under andra, precis som människan, djur har hierarkier precis som människan (vilket inte innebär att jag försvarar hierarkier). Hundarna i civilisationen är exempel på djurs förmåga att socialiseras in i sociala regler. Hundar biter sällan sina hussar och mattar, och även sällan främlingar.

 

På samma sätt som djur har regler, kan man finna tygellöshet hos människor, brottslighet och korruption utan like. Människan verkar här vara kapabel till större tygellöshet än djuren, som är rätt moraliska i jämförelse.

 

Men varför förknippar vi tygellöshet, hämningslöshet, låghet och perversion med det djuriska? Kanske, förutom det jag redan nämnt, finner man en förklaring till detta i att man i många gamla bibelöversättningar kallar Antikrist för "vilddjuret" *, "dyret" ("djuret" på norska), och "the beast" (kan betyda "djuret" på engelska). Detta där det grekiska ordet "therion" (1) i grundtexten snarare här innebär ett odjur, ett monster (i Bibel 2000 används ordet "odjur", vilket även passar bättre som beskrivning av den varelse som kom upp ur havet i Uppenbarelseboken 13). Är inte ett odjur snarare ett icke-djur, ett perverterat djur som mist sin urnatur, sin sanna djurnatur? Ungefär som människan? Jag skulle säga att det är människan som blivit en Antikrist, inte de ickemänskliga djuren. Att koppla det antikristliga till det djurlika och djuriska, leder till en demonisering av djuren. Djuren är värda en upprättelse från den smutskastning av dem som den kristna kyrkan har sysslat med. Teologerna borde uppmärksamma detta. Och sätta sig in i etologin, läran om ickemänskliga djurs beteenden.

 

Skillnaden mellan människa och ickemänskligt djur är nog inte så mycket en fråga om skillnader i tygellöshet, som en skillnad i det jag skulle kalla "matematisk intelligens". Jag skulle inte säga att människan är mer intelligent än djuren (snarare dummare, med tanke på vad hen gör med miljön), utan att människan överutvecklat en viss sorts intelligens, den matematiska, som gjort henom kall och beräknande, ja naturens herre och tyrann. Detta är inte särskilt intelligent, än mindre vist, att förvandla den levande, vilda naturen till siffror på en skärm, så att man kan bygga ut sitt planetära imperium över allt som lever, kontrollera och exploatera och manipulera allt på planeten (2). Jag skulle alltså även säga att djuren verkar vara mer intelligenta än människan, om man ser till helheten, och inte bara till en enda aspekt av intelligensen, den matematiska, den som undergått en cancerlik transformation hos människan. Djuren har överutvecklat andra sorters intelligenser långt över vad människan är kapabel till (hur hittar flyttfåglarna från Sverige till Afrika?), och som ofta är smartare utifrån ekologiska perspektiv än vad den matematiska intelligensen är.

 

Att ha blandat in skogens vilda djur i vår kulturs mytiska föreställningar om Antikrist, har varit ett ödesdigert misstag, som kanske till del står bakom den västerländska civilisationens alienation från det naturliga. Det har kostat otaliga vilddjur livet, särskilt rovdjur, ja kanske har det delvis rättfärdigat vår tämjning och domesticering av djuren och alla vilda urfolk vi påträffat, vårt projekt att demonisera och tämja allt som är vilt. Vi får nu smaka på vår egen medicin, när Moder Jord själv börjar vända sig mot oss.

 

Djurismen är ett uppror mot denna demonisering av vilddjuren, och ett försök att återta rätten till vår djurlikhet, vår enhet med naturen och djuren.

 

 

* Satan har också ofta avbildats som hälften människa, hälften getabock.

 

(1) Ordet "therion" kan betyda både vilddjur och odjur, men av sammanhanget bör det vara uppenbart att det är ett odjur som åsyftas, särskilt med tanke på hur odjuret som steg upp från havet i Uppenbarelseboken 13 såg ut: "Det hade tio horn och sju huvuden och på sina horn tio kronor och på sina huvuden hädiska namn. Odjuret jag såg liknade en leopard, och dess fötter var som en björns och dess gap som gapet på ett lejon."(Upp 13:1-2). Om inte det här är ett odjur, vet jag inte vad det ordet betyder. Det här inlägget är belysande (om man bortser från det där om Obama). Djuret i Upp. 13 är en mytologisk ond djurvarelse, ett monster. De gammaltestamentliga profeterna Jesaja, Daniel (se Dan.7:3) och Ezekiel använde sig också av mytologiska havsmonster i sina profetior (och använde sig också av en term på hebreiska som motsvarar "therion") , och Uppenbarelsebokens odjur är ett inlägg i denna tradition. Det sjuhövdade monstret i Uppenbarelseboken tillhör traditionen av drakar (som Leviathan), havsmonster (som Leviathan och Hydra) och demoner, inte skogens djur. Ordet "therion" liknar lite på engelskans "beast", som kan betyda både vilddjur och odjur.

 

(2) Jesus kom till jorden för att tjäna, inte härska, se Matteusevangeliet 20:25-28: "Men Jesus kallade till sig dem och sade: ”Ni vet att härskarna är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken.  Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara de andras slav.  Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.” Därav min böjelse för att kalla människan en Antikrist, för det hon sysslar med på planeten, att härska över allt liv, är just motsatsen till Jesus´ liv.

Det berättas om ett bondefolk i Flaten
att de strävade från morgon till kväll
för att kunna duka fram den knappa maten
varje dag i sitt fattiga tjäll. 

Så hade det varit så länge
man mindes, och skulle fortgå
så länge naturen var den stränge
efter syndafallet karga tistelvrå.

Men så kom det en dag ett naket folkslag
av en svävande, drömmande natur
som ett underligt, mystiskt vinddrag
helt utan att man fattade hur. 

De ropade i en skogsdunga
så att blodet det isade till.
Det var deras sätt att sjunga
som fick hjärtat att stå still.

De sjöng inga riktiga sånger
på ett språk som det gick att klura ut.
De sjöng den urgamla sången
som aldrig tar slut.

Det var inte möjligt att förnimma
vad den sången handlade om
innan den fruktansvärda timma
för avslöjandet kom.

Det var drängen Robert, son till smeden
som tog matpaus och följde efter dem
när de åter försvann emellan träden
bort mot floden Betlehem.

Det var när det plötsligt blev tvärstopp
vid den slingrande flodens jättelind
som ett ljussken föll på Roberts drängkropp
som nästan gjorde honom blind.

Det var deras sätt att lustfyllt äta
av det frodiga jätteträdets blad
som fick drängen att lamslagen leta
sig tillbaka till sin stad.

Han förtalde, väl framme i Flaten
för sin väntande far, en gammal smed:
"Vi har slitit förgäves för maten.
Man kan leva av blad från skogens träd."

 

Skriven 6.12. 2010

När jag gick förbi en hästhage och hälsade på en häst häromdagen, slog det mig att hästen egentligen var friare än oss människor, att det är vi som är de egentliga fångarna. Hästen är visserligen fånge i det yttre (som faktiskt är mycket tragiskt och ett kriminellt beteende av oss människor), men har en inre, själslig frihet som jag avundas. Vi människor är visserligen fria i det yttre, men vi har en inre fångenskap som gör livet svårt och tungt, värre än hästens liv. Hellre inre frihet och yttre fångenskap än yttre frihet och inre fångenskap, särskilt om man fötts till yttre fångenskap, och är lite van vid den.

 

Man kan inte ha andra varelser i fångenskap utan att själv bli själslig fånge, utan att själv bli den egentlige fången. Vi är ju kopplade till vår omgivning, och det vi gör mot den, gör vi alltid också mot oss själva. Allt är ett, som mystikerna tycker om att säga. Makrokosmos finns i mikrokosmos, och vice versa. Hästen har inte gjort något brott mot oss och andra varelser, och bär därför på en inre frihet, en inre värdighet, som får den att stå ut med den yttre fångenskapen och det yttre slaveriet utan att ta livet av sig (t.ex. genom att sluta äta). Vi människor känner av våra brott mot andra varelser, och bryter inte sällan den påföljande inre fångenskapen och det inre, mentala slaveriet genom att ta vårt liv. Hos djuren är detta mycket sällsynt. 

 

Vår inre fångenskap handlar om att vi kapat banden till vårt sanna jag, vårt djuriska jag, som vi förtrycker när vi förtrycker djuren, vi har stängt inne vårt djuriska, vilda jag, domesticerat och tämjt det, i lika hög grad som vi har tämjt djuren - dessa två saker hänger ihop. 

 

Vi har även kapat av banden till våra rötter, till våra egna svenska urfolk och jordens övriga urfolk, till naturen, till aporna och de övriga djuren, till våra förfäder på 1800-talet, till historien helt enkelt. Vi har blivit fadermördare. Här finns orsaken till att mänskligheten sällan lär sig av historien, utan verkar ofta återupprepa sina fel, bara i lite nya former, så att det inte märks så mycket att det är samma misstag. 

 

Vi har också kapat banden till våra medmänniskor, våra grannar som lever nu, kapat alla band till sann community, och blivit historiens värsta individualister. Vi ska vara så jäkla "självständiga" och "fria" att vi t.o.m. förnekar vårt beroende av omgivningen, förnekar att vi hänger ihop med våra grannar och närmaste, så intimt att det inte finns något värdigt liv eller någon frihet utanför communityn. Påföljden av detta blir att vi bygger på våra grandiosa "självförverklingsprojekt", sliter för att göra karriär och bli berömda, för att kanske kunna kompensera för den kärlek som vi aldrig fick av andra, eftersom vi sålt all sann community på individualismens och "frihetens" altare. Vi blir aldrig tillfredsställda på denna väg, för berömmelsen kan aldrig ge oss sann community, som bara närs på gräsrotsnivå, bland folket, och inte trivs bland snobbar och karriärister. Det är en jakt efter vinden. 

 

Djuren har inget av detta. De bryr sig inte ett skvatt om berömmelse. I en fårflock i en inhägnad hittar du däremot sann community, här delar fåren verkligen varandras liv, är djupt involverade i varann, ungefär som urfolken i Amazonas. Men forska lite i ett höghus i Stockholm, så skall du snart finna att grannarna knappt känner varann, och knappt umgås med varann. Deras communitykänsla har frusit till is för länge sedan, och inte all världens föreningar och sammanslutningar kan kompensera för den gräsrotscommunity-känsla som bör finnas mellan grannar, och som alla djur och urfolk har; inre frihet, att kunna leva ut genom solidaritet med andra, med den närmast liggande omgivningen, som då automatiskt resulterar i solidaritet med dom fattiga i Afrika, vilket aldrig kan komma till stånd utan denna gräsrotssolidaritet, hur mycket man än sliter. Odlar man t.ex. inte sin egen mat, kommer man att stjäla mark från Afrikas och världens fattiga till slut, vår självförsörjning i gemenskap med grannarna innebär de fattiga i Afrikas självförsörjning, och är första steget till internationell solidaritet, att alla återvänder till det urgamla självförsörjande bondelivet för flera tusen år sedan, utan herrar, i permakulturens och skogsträdgårdarnas anda. 

Det finns faktiskt en del att hämta i Bibeln för en naturälskare och en anarkoprimitivist. Har du t.ex. märkt hur ofta Gud residerar i vildmarken/naturen i Bibeln? Låt mig ta några exempel:

 

-Adam och Evas himmel innan syndafallet, Edens lustgård, var en slags skogsträdgård, full av fruktträd, som Gud vandrade genom och bodde i. Jag skulle gissa att den var den vilda naturen i tropikerna försiktigt berikad med fruktträd och bärbuskar genom mänsklig/gudomlig påverkan (obs. att detta är en myt). 

 

-Gud uppenbarade sig för första gången för Mose i vildmarken, genom en vild, brinnande buske, där han kallar Mose (som vallat får i ödemarken i 40 år) till att befria Israels folk från fångenskapen och slaveriet i den tidens Babylon, Egypten (detta är visserligen myter, har inte hänt på riktigt). Jag skulle tolka "den brinnande busken" symboliskt, Gud talade till Mose genom trädens väsen, som "brann" av Guds eld, dvs. genomsyrades av Guds härlighet, såsom alla träd gör för den som har ögon att se med. Gud var hemligen förbunden med vildmarksbusken som han talade genom till Mose (i myten), såsom han är med alla träd. 

 

-När Mose skulle ta emot de tio budordens lagtavlor från Gud, tvingades han gå upp på Sinaiberget för att möta Gud. Gud bodde på Sinaibergets topp, dvs. i vildmarken. Det var där han uppenbarade sin härlighet för Mose. Gud bodde i den vilda naturen, långt borta från civilisationen. Mose var uppe på Sinaiberget i en 40-dagarsperiod, under fasta. 

 

-Jesus mottog sin gudomliga lag, som skulle göra honom till den nye Mose, i vildmarken under en 40-dagarsfasta, efter att ha döpts (invigts i vildmarken) av vildmarksprofeten och vilden Johannes Döparen, som levde på gräshoppor och vildhonung (Matt. 3:4), och gick klädd kläder av kamelhår, och var en nasir (eng. Nazirite), lik Simson, samt vistades i ödemarken kring Jordanfloden, i vilken han döpte människor till "omvändelse" från civilisationens förfall. Jesus' fasta och vistelse i ödemarken i 40 dagar var direkt inspirerad av Moses 40 dagar på Sinai, och det står även i Markusevangeliet 1:13 att Jesus "levde bland de vilda djuren". Ja, kanske var det dessa vilda djur Gud talade genom till Jesus (i myten), istället för genom träd, såsom till Mose? Kanske var Jesu kallelse, emottagen genom de vilda djuren, att återförena människa och djur/natur och leda de civiliserade tillbaka till fåglarnas och liljornas livsstil, såsom han säger i Bergspredikan (Matt. 6:26-29).

 

-Det är också betecknande att när Jesus ville dra sig undan för att be till Jahve, så var det upp i bergen och ut i ödemarken han drog, det var där han mötte sin Gud och samtalade med honom bäst, inte i templet, inte i synagogan, inte i den låsta kammaren inomhus. Var det kanske för att hans Gud var en naturgud, en vild varelse, som meddelade sig bäst i vildmarken, precis som med Mose?

 

-Förbundsarken, som Gud Jahve tronade över i Jerusalems tempel, hade, enligt vissa judiska visionärer, ursprungligen (i urförebilden i himlen) fyra keruber sittande på sig, en i varje hörn (Hesekiel 10 kap.). Och i en biblisk profets syner var tre av keruberna djur, och en av dem mänsklig (Uppenbarelseboken 4 kap.). Man brukar tolka de fyra keruberna, eller "levande varelserna", som skapelsens representanter. Att en är mänsklig och resten djur kan man tolka återigen som att här har människan återförenats med djuren och blivit ett djur bland andra djur. Människan står här inte över djuren, tronar inte över dem med Jahve, utan är en av djuren, som Jahve tronar över. Och att det just är mest djur, inta bara människor , som står närmast Jahves tronstol, kan kanske betyda att Jahve är en naturgud, som talar genom naturen bäst, genom djuren och växterna, lite som han talade till Jesus genom de vilda djuren i ödemarken. Och att han talar genom människorna mest i den grad de förenat sig med resten av skapelsen, med djuren och växterna. Dock, allt i detta blogginlägg är bara min personliga subjektiva läsning av Bibeln, som kanske inte motsvarar vad Bibelns författare själva menade. 

 

Alltså Gud bor i vildmarken i Bibeln, och när han residerar i Jerusalems tempel, är det djuren och en människa som förenat sig med djuren, som står honom närmast, som bekläder hans tronstol. 

 

Härifrån är det inte långt till att tolka Jahve som vår tids lidande och kämpande gud, Moder Jord/Naturen och till att tolka hans folk, det andliga Israel, som miljörörelsen och urfolken. Men detta vore kanske att övertolka myten, som är vacker och inspirerande som den är. 

 

Det finns en annan gudsbild också, en mer civiliserad gud, som särskilt kommer fram i Gamla Testamentets lagar och förordningar. En förtryckande, fascistisk gud. Den traditionella kristendomen har i stort tagit över den gudsbilden, inte den vilda guden som jag uppmålat i det sagda. 

För flera år sedan högg de finska myndigheterna ner min barndoms käraste skog, en skog vid Tolls i Kyrkslätt, där jag bodde med min familj fram tills jag var sex år gammal. Myndigheterna gjorde det för att få plats för en motorväg. De (tror jag) kompenserade för detta genom att plantera en träd på en åker alldeles i närheten, skapa en trädåker. Detta förfarande är ungefär lika moraliskt som att mörda sin son som står i vägen för ens karriär, och kompensera för detta genom att skaffa ett nytt barn.

 

Jag säger som Andris Fågelviskare, att de har mejat ner en del av mig när de mejade ner denna skog. Vi hör ihop med skogarna, och denna skog hade något sagolikt över sig, det var min barndoms sagoskog.  

 

Jag har inte längre känslokontakt med denna skog, antaligen p.g.a. psykpillerna jag äter, men under studietiden vid Åbo Akademi (teologi) 2005 upplevde jag att jag fick kontakt med min barndoms skogar genom skogarna i Varissuo. Jag blev så förälskad i den skogen att jag gifte mig med en tall i den, jag tog ring på mig och tillverkade en ring till trädet. Jag hade ett nattligt bröllop i skogen, där jag gifte mig med tallen. Tallen representerade för mig hela naturen, och jag lovade naturen evig trohet den natten. Ja, naturen var gud för mig den gången, så jag gifte mig med gud. På guldringen som jag köpte hade jag låtit inskribera "Shekinah" och datumet för vårt bröllop, nån gång i Juni 2005. "Shekinah" är det hebreiska namnet för "Guds härlighet", och den flamma som man menade brann över förbundsarken i Jerusalems tempel, kallades "Shekinaflamman". Ordet "Shekinah" betyder också "inneboende" eller "närvaro", och betecknar Guds inneboende och närvaro i sin skapelse. Ordets genus är femininum. Allt detta visste jag när jag namngav tallen, jag studerade ju teologi vid teologiska fakulteten vid Åbo Akademi. Tallen representerade för mig fönstret mot Gud/naturen.

 

Jag minns att jag planerade bröllopet noggrant, och hade ett program på papper med mig, som jag visserligen inte följde så noga. Men där var dikter av Tagore (från diktverket "Gitanjali", betyder "Sångoffer), utdrag ur "Mässa för all jorden" av Pierre Teilhard de Chardin, och Edvard Griegs musik. Jag minns mest av allt att jag lyssnade på Grieg på min MP3-spelare, och berördes djupt av en vaggsång av Grieg, som jag aldrig senare lyckats återfinna. Det var som om skogen vaggade mig genom den sången. Den är för evigt förbunden med denna bröllopsnatten i skogen, och kanaliserar dess stämning än idag.

 

Ett halvt år senare kom jag att grunda en munkorden för mig själv, "Den heliga naturens orden", där meningen var att jag skulle flytta ut i skogen för att bo med min maka naturen. Det var en orden vars syfte var att läka Moder Jord, och där djuren var mina ledare. Djurismens födelse. Denna orden var det som gjorde att jag hoppade av studierna och blev luffare och hemlös, boende i Nackareservatet utanför Stockholm.

 

Jag tappade min ring 2008, p.g.a. att jag blev så mager, och har sedan aldrig återfunnit den. Men mitt förbund med naturen är ännu i kraft, jag har lovat henne evig trohet, och allt det som hon har i sitt bröst, alla fattiga, alla djur, alla människor, varelser och växter.

 

Jag bor fortfarande i min lilla hydda/håla i Nackareservatet, fast jag på sistone har sovit mest hos min flickvän Titti Spaltro. Jag bor inte officiellt hos Titti (jag betalar inte officiellt hyra), utan är officiellt hemlös. Jag ska nog, när vi kommer hem från luffen, sova lite mer i skogen, för att inte tappa kontakten med min make naturen. Jag har hittat en grotta i en skog lite närmare Titti, som jag tycker mycket om att sova i. Jag ska nog sova där också.

Jag har nu arbetat länge på att sammanställa ett ekofilosofiskt verk av mina bästa blogginlägg här på bloggen. Resultatet är boken "Åter till det vilda. En uppgörelse med civilisationen", och finns på att läsa här,  Den är på lite över 200 sidor. 

 

Boken är min viktigaste hittills, mitt livsverk hittills i ett nötskal. Den säger mycket om mig, om vem jag är, om mina värderingar och vad som rör mitt hjärta djupast. Jag ska försöka få den utgiven på något förlag (kanske Fri Press skulle vara intresserad?). Om ingen vill ha den, trycker jag den kanske själv. Men den ska få mogna ett tag till, först ska jag publicera en diktsamling, "Det som lever i skymning. Utvalda dikter 2005-2017", som innehåller en samling av mina bästa dikter hittills. Den finns att läsa på Academia.edu, här. 

 

Om "Åter till det vilda" trycks, så är den den tredje tryckta boken som jag ger ut (jag har tidigare, i min tidiga ungdom, gett ut vissa skrifter i tio exemplar, jag räknar inte med dem, de var inte ordentligt tryckta), där de tidigare var "Över floden mig" (dikter, Tidskriften Deltas förlag 2007) och "Djurisk teologi. Paradisets återkomst" (Titel förlag 2010).

 

"Åter till det vilda" är en fördjupning av boken "Djurisk teologi", där jag skalar av det religiösa som vidlåder den "djurism" som jag förespråkar i sistnämnda bok, lite som det har gått med alkemin, där vetenskapsmännen sakta skalat av vidskepelserna, och förvandlat alkemin till kemi. Djurismen innebär (som bekant för många av mina bloggläsare), att befria djuren och människans djuriska natur från fångenskapen i civilisationen, till att leva i harmoni med sin djurnatur. Tills vidare anser jag detta göras bäst genom att lära av naturfolkens livsstil, dock utan att slänga i sopkorgen det goda vi lärt oss av civilisationen. Förr var jag inne på tanken att vi skulle bli apor igen, i framtiden, efter millioner års evolution, men jag tycker det är lite för extremt, och har inte det med i boken. Djurismen kan ses som en form av anarkoprimitivism, men i min egen speciella tappning, med fokus på djuren och det djuriska i människan. Den har också beröringspunkter med djupekologin. 

 

För mig är det viktigt att få tryckt boken "Åter till det vilda", eftersom jag inte vill att "Djurisk teologi" ska vara sista ordet om djurismen. Jag skäms lite över den sistnämnda boken, den var nog lite psykotisk. Men den är ett viktigt dokument över min utveckling, och över min psykiska sjukdom. Den finns faktiskt ännu att köpa på Adlibris, här, efter sju år. Den utgavs bara i 50 exemplar, varav tio tappades bort på Adlibris. Jag skulle önska att få en lite vidare publik för "Åter till det vilda", få lite läsare inom miljörörelsen, för att få feedback. Ja, jag får väldigt lite feedback på vad jag skriver, vilket jag tycker är mycket synd. Jag har inte så många bloggläsare, kanske i genomsnitt fem till tio per dag, många av dem inte från miljörörelsen, utan mer mina vänner på Facebook. Jag tycker miljörörelsen borde utmanas av boken "Åter till det vilda", och jag skulle vilja veta vad t.ex. folk inom Greenpeace skulle tycka om den. 

 

 

Djurismen kanske inte behöver förkastas (så som jag gjorde i förra blogginlägget) om den bara begränsar sig till att förespråka en mild och försiktig återgång till de vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil (användande oss av våra hus och icke-miljöskadlig teknologi så länge det går). Att detta är att leva i harmoni med sin djurnatur, såsom en av de viktigaste definitionerna av djurismen lyder. Att vi kan bli apor igen, håller djurismen för en evolutionär (om än mycket osannolik) möjlighet, inte något som man absolut bör sträva efter. Blir det så, är det okay. Djuren står inte lägre än människan, det är ingen regression att bli apa igen. 

 

Vi kan däremot lära mycket av djuren och aporna om hur man lever i harmoni med sin djurnatur, men vi behöver inte bli apor för det. De vilda ursprungsbefolkningarnas livsstil är helt tillräckligt hållbar för att garantera planetens och mänsklighetens överlevnad. 

 

När det gäller självmord för att rädda planeten och mänskligheten, uppmuntrar jag inte längre till det, mycket p.g.a. att det mycket troligt aldrig kommer att hända att stora (eller mindre) delar av mänskligheten offrar sig för planetens och kommande generationers bästa. Mänskligheten hare nämligen inte fri vilja i det stora hela, utan kommer att blint kasta sig utför stupet, och förgöra sig själv genom att förstöra klimatet (vilket vi redan är långt på väg att göra). Några människors självoffer kommer inte att ha nån betydelse här, förutom att fördröja undergången med några timmar eller dagar. Bättre är i såfall att förbereda sig på det oundvikliga, och som levande kämpa för att minimera skadorna på planeten och andra arter, så att deras överlevnadschanser stärks. Jag säger som Guy McPherson säger om sin syn på självmord: "I´m not advocating for or against suicide, I´m nonjudgmental abour the issue." Men jag tror ändå att varje människa har rätt att begå självmord, rätt att bestämma över sin död, det borde vara en lagstadgad rätt. 

 

Och angående det där som jag skrivit tidigare att jag skulle ta självmord genom självsvält när inte maten räcker till alla efter kollapsen, så tycker jag det är vackrare att dela maten lika mellan alla helt tills slutet kommer. Då behöver ingen "offra sig". Och jag tror klimatförändringarna kommer att ta kål på oss till sist, maten kommer ändå att ta slut till sist, så då är det lika bra att dela lika "till the bitter end". 

 

Kommentaristen Leon lyckades i kommentarsfältet till mitt öppna brev till Sveriges socialminister nyligen, få mig att ransaka min filosofi. Det var särskilt anklagelserna om ekofascism som fick mig till detta. Och han har en poäng. Delar av min filosofi har öppningar mot ekofascism, och det där att fängsla inflytelserika klimatförnekare i ekobyfängelser för några månader, är nog rena ekofascismen. Jag ångrar det, och har tagit bort detta sistnämnda från min blogg. 

 

Men också djurismen börjar jag bli skeptisk till. Särskilt till dess syn på teknologi (tidigare har jag varit motståndare mot teknologi överlag). Har man en gång tillverkat en teknik, varför inte använda den tills den går sönder, så sant den inte skadar någon eller naturen? Varför t.ex. inte använda alla kameror tills de går sönder, och reparera dom så länge det går? Jag är visserligen inte för att vi ska skapa ny högteknologi (i de flesta fall, p.g.a. utsläppen, och p.g.a. de osunda maktförhållandena och beroendena som högteknologin skapar, och p.g.a. att högteknologin ofta tar våra krafter bort från att hjälpa de fattiga och tredje världen), men det vore fanatism att inte använda det vi har skapat redan, så sant den inte skadar någon eller naturen. Och varför förkasta lågteknologi överhuvudtaget? Sån teknologi som man kan skapa i sitt eget garage hemma, av saker man hittat på soptippen? Sådan lågteknologi skulle underlätta vår existens efter "kollapsen" avsevärt. Jag tror visserligen inte att vi kommer att kunna tillverka så mycket högteknologi allteftersom kollapsen fördjupas, och förespråkar därför inte det (också p.g.a. dess utsläpp), men varför förkasta lågteknologi? Varför förkasta permakultur, som verkligen är en sorts lågteknologi, den bästa vi har, tycker jag? Varför förkasta detta enbart på grund av en fanatisk idé om att bli som aporna igen? Jag kan inte se poängen med det. Djurismen föder lätt ett hat till människan, den försöker liksom beröva människan allt den har byggt upp, se det som värdelöst, att djuren är de enda som lever rätt. Men om myrorna gör rätt i att bygga stora myrstackar, bina gör rätt i att bygga stora bikupor, varför får inte då människan bygga det hen vill, bara det inte skadar naturen och andra människor? Jag vill inte längre förkasta all teknologi, utan istället värdera teknologin enligt hur väl den tjänar människan, djuren och resten av naturen. Man skulle kunna säga att teknologin är det vi använder den till. Att helt förkasta teknologi baserar sig på nåt slags svartvitt tänkande. 

 

Man behöver inte bli apa för att rädda planeten, det räcker med ett lågteknologiskt samhälle, lågteknologi är nämligen hållbar teknologi, teknologi som inte skövlar planeten eller har höga utsläpp. 

 

Jag skulle vilja lämna djurismen, som jag numera uppfattar som extremistisk och fanatisk, och istället förorda en mild anarkoprimitivism, lite i David Jonstads och Jonas Lundströms anda (Jonas Lundström förordar visserligen inte anarkoprimitivism, utan en "postciviliserad anarki", men det kommer nära det jag menar med mild anarkoprimitivism). Jag menar fortfarande att vi bör gå tillbaka till naturen och leva primitivt, men vi behöver inte leva som djuren och aporna, eller bli apor igen. Det räcker med små anarkistiska kommuniteter på landsbygden, som odlar permakultur och kämpar sig igenom civilisationens sammanbrott så gott det går, sökande att bevara allt det goda vi har lärt oss av civilisationen. Vi kan också stanna i städerna så länge det går efter kollapsen, med hjälp av stadsodling. Däremot kan det vara vist att föregå kollapsen genom att frivilligt avveckla högteknologin innan den faller av sig själv under sin egen tyngd. Då gör vi civilisationens fall mjukt och uthärdligt. Och det är särskilt den skadliga högteknologin (såsom kärnkraft och kärnvapen) som vi bör börja med att avveckla. 

 

En annan insikt är den att det finns knappt någon ursprungsbefolkning på jorden som inte har någon form av lågteknologi, och som inte har haft det sedan urminnes tider. Jag förespråkar att vi lär oss av dem när det gäller hur vi ska överleva kollapsen. Att vi lär oss hantverk igen. Att väva tyger själv, sy kläder och mockasiner av djurskinn, fiska småskaligt med egengjorda fiskenät, göra egna krukor själv av lera, bygga hyddor och tipin själv osv. Allt som man kan göra själv med egna resurser, och med andras resurser så länge det går. 

 

Att sikta på ett lågteknologiskt permakultursamhälle, gör också att vi inte behöver bli lika få som vi måste bli om vi ska bli som aporna igen. Permakulturodling kan nämligen mätta många flera munnar än vanligt monokulturellt jordbruk, särskilt skogsträdgårdarna ger mycket stora skördar. Det räcker med en nedgång av befolkningsmängden, som kommer av att vi kraftigt begränsar (frivilligt) vårt barnafödande. Vi behöver inte några självmord här, det är det (här) bara djurismen som kräver. Kollapsen kommer också efterhand att själv minska befolkningsmängden, utan att vi gör något åt det. 

 

Jag har undrat om jag ska radera den här bloggen, och sluta blogga eller starta en ny, men jag tycker att trots djurismens villfarelser, finns det en del goda tankar här också, och det är kanske värt att ha den uppe p.g.a. detta. Vad tycker ni?

 

Vår största utmaning förblir klimatförändringarna, som kommer att göra det svårt för mänskligheten att överleva detta sekel. Jag förespråkar inte att vi bara byter ut all den fossila energin till förnyelsebar energi (det är i princip omöjligt att göra detta), utan att vi bantar kraftigt istället, och lär oss leva på den lilla mängd förnyelsebar energi som vi lyckas sätta upp. Och sedan måste vi plantera så mycket skog vi bara kan, inte minst skogsträdgårdar, så att överloppskolet i atmosfären kan bindas i träd och mull. Och vetenskapen bör också frenetiskt söka efter ett sätt att suga koldioxid ut ur atmosfären, uppfinna något apparat som kan göra det. Jag erkänner att det känns omöjligt, men vi har svårare att förlåta oss själva om vi inte ens har försökt. Jag tror också på "Geologisk lagring av koldioxid" CCS (Carbon Capturing and Storage), som tar koldioxid ut ur röken från t.ex. kolkraftverk, och lagrar den nånstans. Och vi måste hoppas att de dystraste klimatprognoserna inte stämmer, utan att vi har tid på oss att göra den stora omställningen och undvika klimatkatastrof. 

 

I vilket fall som helst blir det otroligt spännande att se hur allt utvecklar sig under detta sekel, och vi har definitivt mycket att göra. 

Många av denna bloggs läsare är säkert bekant med min teori om "djurismen", att människan är ett djur och bör leva som ett djur, "åter bli djur". Det jag hittills kanske glömt att påpeka, är att detta kräver mycket lång tid, och (jag har förr påpekat) att vi behöver bygga en bro tillbaka till djurriket, där vi steg för steg avvecklar civilisationen, går från högteknologi till lågteknologi och därifrån till ingen teknologi alls, vilket är det slutliga målet; den totala föreningen med naturen och resten av djurriket. Jag förespråkar alltså att vi vänder evolutionen för människans del, och siktar på att bli apor igen. Men är detta alls möjligt?, frågar du. Ja, det låter konstigt, det måste erkännas. Men med lite tid på oss kanske vi kan bli apor igen. På några millioner år kan nästan vad som helst hända. Ska vi utveckla päls igen, tar det nog några millioner år. Har vi haft päls för några millioner år sedan, kanske det tar lika länge för oss att få päls igen. Det vi har haft, borde vi kunna få igen, det ligger ju någonstans i våra gener. 

 

Men tro för all del inte att jag förespråkar att vi nu, så som det är nu, börjar leva som aporna. Detta har aldrig varit min tanke. Min tanke är enbart att vi sakta vänder människans evolution. Så enkelt är det: att vi börjar röra oss mot djurriket igen, för att kunna överleva som art. Det är faktiskt fråga om vår arts överlevnad, så allvarliga är hoten från klimatförändringarna. Och innan vi når apornas livsstil (som är överlägsen vår i ekologiskt hänseende) måste vi gå genom många faser, såsom urban odling, permakultur på landsbygden, lågteknologi, emigrering till varma länder, städernas övergivande och en återgång till landsbygden, stenålderslivsstil som jägare-samlare (jag förespråkar fiske, inte vanlig jakt), tills vi slutligen, om några millioner år, utvecklar päls. Vid det laget är mänskligheten samlad i tropikerna igen, och den global mänskliga populationen är inte mer än ett tiotal millioner. 

 

Är detta enbart att regrediera, gå bakåt i utvecklingen? Jag tror inte det. För vad är "framsteg" egentligen? Är det inte att anpassa sig till sin miljö? Är inte det det viktigaste i alla framsteg? Om man tar det som måttstock på framsteg, då är människornas förvandling till apor ett enormt framsteg, ja en utveckling värd namnet, som skulle rädda både planeten och mänskligheten. För mänskligheten idag håller faktiskt på att förstöra sin och planetens framtid. Så som det nu utvecklar sig, kan mänskligheten överleva i högst ett sekel. Det jag arbetar för, är däremot att mänskligheten skall få leva i tiotals millioner år framöver, helt tills nästa massutdöende av naturliga orsaker, som kommer med jämna mellanrum under evolutionens gång. Tänk efter; hundra år i jämförelse med tiotals millioner år. Det är en ganska stor skillnad. Ska vi offra dessa millioner år av utveckling bara för ett sekels bekvämlighet? Det vore rena vansinnet. Måtte mänskligheten vakna och besinna sig, så att vi kan återvända till våra rötter, där vi verkligen hör hemma, i naturen och bland djuren, med fötterna planterade i mullen. Detta låter kanske som pest för de religiösa, men för en ateist som jag är det ljuvligt klingande toner att bli ett med det fysiska, med materien och vår djuriskhet. 

 

Vi bör alltså röra oss i riktning mot djurriket. Men därmed inte sagt att jag menar att vi bestämt måste gå linjen ut, och verkligen bli apor. Det skulle faktiskt räcka att vi levde som ursprungsbefolkningar lever i Amazonas regnskog idag, för att mänskligheten och planeten skulle räddas. Men jag leker med och fascineras av tanken att vi åter kan bli apor. Vi skulle nog vinna mycket på det, tror jag. Apor är mer anpassade till sin miljö än människor, och pälsen är en stor styrka, så behöver man inte tillverka kläder, och lukta illa om man inte tvättar sig och sin kläder. Vore det inte härligt att kunna gå naken året om, i ur och skur?

 

Och det vore rättvist mot de fattiga om vi blev apor igen, då skulle ett jämlikt samhälle uppstå, klassamhället skulle störta, det skulle inte finnas rika och fattiga. Och det skulle också försvåra uppkomsten av en ny civilisation, med allt det förtryck, all den ojämlikhet och allt det slaveri det skulle innebära. 

"Djuriskt? Det är helt annat; det har icke härmed att göra. Men äfven det Djuriska, Naturiska, hvarför skulle det vara så gement? Det djuriska som står under oss i de flesta fall, står dock över menniskan i ett, i synnerhet i en tid, då vi genom otaliga stridigheter äro oense inom oss sjelfve. Det djuriska sättet att vara, instinktlifvet, visar den harmoniskt intagande bilden af en hög enighet med sig sjelf. Ni har väl hört Mystikernas tanke om animal coeleste? Menniskans strävande, påstår man, skall verkligen vara, att till sluts blifva natur igen, att bliva liksom ett djur." 

(Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) i "Drottningens juvelsmycke")

 

 

..."för övrigt skall man snart se, att en högre idé genomspelar det hela. Den mystiska idéen om animal coeleste eller Menniskan, icke naturisk eller djurisk i vanlig låg mening, utan såsom ofvan bildningens strider född till natur och enhet med sig sjelf i himmelsk mening – en sådan föresväfning har visat sig för min själ."

 

(Almqvist i ett brev till Atterbom)

 

Almqvists "animal coeleste" refererar till en idé inom nyplatonismen och mystiken, som jag inte lyckats spåra, varken i böcker eller på internet (jag googlade på "animal coeleste", och jag hittade inte en enda engelsk sida med den frasen på. Otroligt). Jag hittar den bara hos Almqvist. Det är märkligt hur nära den kommer min egen djurism. Otroligt att andra än mig har tänkt dessa tankar, och det för så länge sedan (på 1800-talet).