Jag är för "
rewilding", för återförvildning, av såväl människor som djur, som ni nog har märkt här på bloggen, i
anarkoprimitivisternas anda. För människornas förvildning har jag en ganska
detaljerad idé, däremot inte för våra husdjur och vår boskap. Här kommer några idéer, först för boskapen, sedan för våra hundar och katter:
Jag tar korna som exempel bland våra boskapsdjur: Man skulle kunna börja med att låta korna få gå ute i hagen hela vintern, om de klarar det, medan man sätter ut hö och foder till dem. Dom klarar ju kyla bättre när de får röra på sig istället för att stå i båset i ladugården, som fallet är i många ladugårdar, även om det lär vara varmare i ladugårdarna än ute. Om temperaturen faller till – 30 C kan man ju ta in dem för en tid. Men vintrarna framöver lär bli allt varmare, om vi inte förlorar Golfströmmen.
När korna har klarat detta i säg fem år, börjar man sakta utöka arealen de får röra sig i, till att omfatta delar av skogen intill bondgården, om det finns en sådan. Om det inte finns, bör man se till att det uppstår en sådan, genom att plantera skog och skogsträdgårdar. Man sätter sedan ut mat till dem inne i skogen på vintern, på ett fast ställe som man sedan använder så länge korna är i fångenskap, ja även efter det, detta för att de ska vänja sig vid att få sin mat där, och veta var de ska få mat om de inte klarar sig på vad skog och äng erbjuder om vintern. Dom får sedan en allt större del av skogen, som låt oss säga är 20 km2 stor. Till slut har de hela skogen, efter ännu några decennier. Nu har de också fått lära sig hur de äter av skog och äng även på vintern. Och människan har nu slutat mjölka dem, man sätter bara ut mat till dem på vintern i skogen på det fasta stället. Däremot har korna ännu (det har de haft hela tiden) fri tillgång till ladugården, där det även finns hö och foder. Efterhand sätter man ut allt mindre foder, eftersom de inte mjölkar, och behöver äta mindre, men också eftersom de blir allt skickligare på att hitta mat i skogen. Denna fas räcker längst, så länge att man ger korna en chans att först vänja sig vid livet i den stora skogen, med allt det har att erbjuda. Korna får också gå med tjurarna nu, och de får para sig fritt. Den här fasen kan sträcka sig över 20-30 år, och flera nya generationer kor får vänja sig vid detta liv från födseln.
Nä man sett att korna klarar detta liv, kan man ta det avgörande steget; att ta bort inhägnaden från skogen och låta korna gå helt fritt. Men man fortsätter ännu i mycket långt tid att sätta ut hö och lite foder, på det fasta stället. Risken är nu att andra djur, som rådjur och hjortar, stjäl kornas mat, men korna rör sig fortfarande under många decennier, nästa enbart i de marker som de varit fångna i, och då särskilt runt matningsstället. Så jag räknar med att de får merparten av höet och fodret som sätts ut. Till slut märker man att foder inte längre behövs, och sätter bara ut hö.
I 50-100 år sätter man ut hö till de förvildade korna på vintern. Efter hand kommer de inte längre för att äta till ladugården, och detta är ett tecken som man går efter för att veta när tiden är inne då de klarar matförsörjningen själv. De äter dock för all framtid fallfrukt från skogsträdgårdarna, som de lärt sig tycka om. Detta förhindras inte, man sätter t.o.m. ut en del frukt till korna, man har så mycket frukt efter hand. Men helt avstår man från att mata korna vintertid först när det är dags att sakta emigrera söderut, lett av den koll på befolkningsmängden som de som fortfarande har fungerande datorer, har (ett fåtal datornördar i världsparlamentet samlar dessa uppgifter). När befolkningsmängden globalt har minskat tillräckligt, kan vi emigrera till de varma länderna, där förhållandena om vintern är avsevärt mycket lättare, och som också är allas ursprung.
Hundarna och katterna har fått förvilda sig på sina helt egna sätt. De har hängt med människorna i de olika ekobyarna sedan stadscivilisationen kollapsade. De får gå fria i dessa ekobyar, och maten man ger dem håller dem i knutarna. De är så insocialiserade med människorna att konservationsbiologerna tror att de kommer att hänga med människorna under oöverskådlig framtid, inte minst hundarna. Det gör dock inget, maten räcker till dem, eftersom människorna hela tiden frivilligt blir färre. De får fritt para sig, kastrering förbjöds av världsparlamentet redan 2035.
Om det finns boskapsdjur som helt enkelt inte klarar vintrarna i nord utan människan, tas de med när man sakta emigrerar till Syd, och får förvilda sig i det klimat de passar bäst i.
För dem som har följt denna blogg lär det vara klart att jag vill att alla de fångna djuren ska släppas fria, sakta men säkert. Att de ska få "rewilda" sig (förvilda sig). Men är detta alls möjligt?, frågar du kanske. Är det bara en utopi?
Jag tror att det i princip skulle vara möjligt. Men det kräver mycket av oss människor. Att vi verkligen uppoffrar oss. Nu ska jag räkna upp de steg vi bör ta:
Det första vi bör göra, är att hindra de flesta av våra fångna djur att föröka sig, så att vi bara försäkrade varje arts överlevnad, men siktade på att de skulle bli radikalt färre. Vi har helt enkelt för många fångna djur för att vi skulle kunna släppa dem fria idag. Det går inte. Det finns inte tillräckligt skog och mark för dem i friheten, inte minst i det klimat där de hör hemma. Jag tror deras mängd bör minskas åtminstone lika mycket som mänsklighetens befolkning bör minskas, alltså till en tiondedel av det nuvarande.
Det andra vi bör göra (helt från starten) är att forska kring djurens rewilding, hur den skulle kunna genomföras. Det skulle kunna bli en uppgift för
konservationsbiologin, som ju är mycket mån om att restaurera vildmark. Att forska kring restaureringen av vildmark bör gå hand i hand med forskning i de fånga djurens rewilding till dessa samma restaurerade vildmarker. Man borde t.ex. forska i vilka klimat de respektive djurarterna kan överleva i. Var ska vi placera hundarna t.ex.? I djungeln? Klarar korna vintern här uppe i nord ute i det vilda, eller bör de förflyttas söderut? Här finns mycket att forska i. Vi får treva oss fram försiktigt.
Det tredje vi bör göra (helt från starten) är förstås att låta människan rewilda sig, för utan människans rewilding, finns det lite hopp om djurens rewilding. Vi bör bli radikalt färre (en tiondedel av hur många vi nu är), och vi bör avfolka städerna och bygga upp landsbygden, för att leva i små stammar som de vilda ursprungsbefolkningarna, och ytterst bör vi emigrera söderut till varmare trakter, där vi har lättare att klara vintern utan att behöva jaga och hugga ner skog så mycket. Människans rewilding är kopplad till djurens rewilding, för vår civilisation kräver att djur är i fångenskap (det är fångenskapsmaskineriet civilisationens väsen), medan den rewildade mänskligheten inte kräver djur i fångenskap. Bara en rewildad mänsklighet kan tillåta att åkermarkerna växer till skogar igen, så att ekosystemen i vilka våra fånga djur ska leva i vilt tillstånd, restaureras. Civilsationen kräver nämligen jordbruk (det hör till dess väsen), medan en förvildad mänsklighet kan klara sig på skogsträdgårdar och småskaligt fiske (vi behöver inte jaga för att klara oss, dessutom skulle jakten lätt kunna utrota många arter, så många är det som ska jaga), vi behöver inte åkrarna, de kan få växa sig till skogar.
Till sist den avgörande, djurrättsliga frågan; vill djuren rewilda sig? Jag tror det är bortom varje tvivel att de vill det, även om det innebär större risker. Vi kan bara fråga oss själva; vad väljer vi av följande alternativ - fångenskap med trygghet eller frihet med risk? Jag skulle självklart svara "frihet med risk". Så farligt är det inte att dö eller skada sig/bli sjuk att jag skulle vilja vara i fångenskap för att förvaras i trygghet från riskerna att svälta och att skada sig/bli sjuk. Är man inte tvungen att leva är det inte så farligt att skada sig/bli sjuk, blir livet för outhärdligt kan vi avsluta det helt enkelt.
Allt djurplågeri borde kriminaliseras. Såsom det nu är, är det ofta inte kriminellt att plåga djur. Man får göra nästan vad man vill med djur, de har få rättigheter. Att kriminalisera allt djurplågeri är det första steget mot en human behandling av djur. Det sista steget är att släppa alla djur fria, och låta dom förvilda sig, där de hör hemma, i klimat och natur som passar dem. Vetenskapsgrenen "
Conservation biology" (konservationsbiologi) borde kunna lösa de problem som djurens "rewilding" kan åstadkomma.
Om allt djurplågeri skulle kriminaliseras, då skulle alla mink- och rävfarmer tvingas lägga ner, ty dessa är verkligen djurplågeri så det skriker om det! Rävarna och minkarna tvingas leva hela sitt liv i små burar, stora som tidningsuppslag, ensamma och utan fysisk kontakt med andra. Ibland ser man dom springa fram och tillbaka, rastlösa, för att ha något att göra (
djurrättsalliansen har dokumenterat sånt).
Det påminner mig om hur jag gick mycket fram och tillbaka i korridoren under mina många vistelser på låsta psykiatriska avdelningar (ja, sådant tvingas man till på dessa anstalter, så tråkigt och omänskligt är det där). Jag vet därför lite hur det känns att vara en mink eller en räv i en pälsfarm. Att upprätthålla sådana innebär "brott mot djurriket" (djurrikets motsvarighet till "brott mot mänskligheten"), och de som sysslar med sådant borde fängslas eller få stora böter.
Mänskligheten behandlar minkarna som om de inte hade något värde i sig själva, som om de inte var till för sin egen glädje, utan enbart för att skapa lyx åt mänskligheten. Att vi får exploatera dem efter eget förgott-finnande.
Likaså borde det vara en "djurrättighet" att hundar ska få gå i hunddagis när husse/matte är på jobb eller borta. Det borde vara kriminellt att låta hunden vara ensam hemma i 8-10 timmar. Detta är verkligen djurplågeri! Och detta sker i stor skala över hela världen! Skäms på dig mänsklighet! Hur skulle det kännas för dig människa att vara 8-10 timmar fånge ensam i en lägenhet varje dag?
Djurparker borde också kriminaliseras. Dessa är en skamfläck för mänskligheten.
Likaså borde man låta korna och hästarna få gå ute året om (visserligen med dörrarna öppna till ladugården, om de vill värma sig). Det är djurplågeri att låta korna och hästarna stå i trånga bås hela vintern, eller överhuvudtaget att låta dem vara inlåsta i ladugårdar.
Och behöver jag säga att djurförsök borde kriminaliseras? Grymma djurförsök är något av det vidrigaste som mänskligheten har åstadkommit, och är det skyhöga pris som djuren får betala för vår sjukvård. Djurförsök är sjukvårdens mörka baksida *. Och det förekommer tortyr inom djurförsöksindustrin. Bara i Sverige utsätts miljoner djur för djurförsök. Måtte detta sinnessjuka brott mot djurriket ta slut snart. Är det konstigt att man längtar efter civilisationens kollaps när den håller på med sånt här? Vem kan inte längta efter detta efter att ha funderat över djurförsöksindustrin?
Djurfabrikerna med deras slakt är vår tids stora folkmord. Ett folkmord som ignoreras av nästan alla. Djur får man slakta hur som helst, de har inget värde liksom, verkar det som. Det blir ett himla hallå om det är människor som mördas på löpande band, men djuren, ja deras liv är ju bara till för oss människor, deras liv har inget värde i sig själv.
Det finns en sådan obalans mellan civilisationen och djurriket/naturen att man baxnar. Systematiskt utnyttjas och exploateras de svagaste och mest försvarslösa varelserna för att göda människans välfärd och bekvämlighet. Allt skall tjäna mänskligheten. Vi offrar djuren på mammons altare i ohyggliga brott mot djurriket/naturen. Vi påtar oss därmed en gigantisk skuld gentemot djurriket/naturen.
* Det skulle bli ett ramaskri om människor blev tvingade till plågsamma försök för sjukvårdens bästa. Då förstår vi hur grymt det är. Men av någon orsak reagerar vi inte när djur utsätts för plågsamma försök, även om de lider lika mycket som människor. Jag vet varför; djur har inte så stort värde för många människor och politiker.
Man får aldrig tortera varelser, hur upphöjt ändamålet än är. Jag tycker att hela djurförsöksindustrin borde avvecklas, också de försök som inte är grymma, eftersom djuren ofta måste vara i små burar, vilket är tortyr i sig själv.
När jag var hemlös och luffare var jag med om många underliga äventyr, inte minst på mina resor ner till sydeuropa. Nu ska jag berätta om ett av dem, som tog plats i Sverige:
Det hände våren 2010, efter att jag kommit hem från min luffarresa till Sicilien. Jag hade rest utan någon ryggsäck, utan några pengar, som fripassagerare på tåg. Jag hade rymt från sinnessjukhuset i Milano, och suttit fängslad i Schweitz ett par dagar för att jag inte hade pass. Nån gång i Maj kom jag hem till Sverige med tåget. Jag steg av i Rimforsa, tio kilometer från Nya Slottet Bjärka Säby, Peter Halldorfs kristna kommunitet, som jag hade tänkt besöka. Jag började vandra dit, men träffade på inhägnade får på min vandring, som jag släppte fri. Jag tror jag släppte alltsomallt ungefär ett hundratal får fri. Det var på den tiden då jag släppte fri alla fångna djur jag bara stötte på.
Sent omsider kom jag till en bondgård. Jag öppnade även där grinden till korna. Bonden såg det, och kom och hälsade på mig och bad mig stänga grinden. Jag vägrade, och då började bonden springa efter mig. Jag blev livrädd och sprang för mitt liv, in i skogen, och lyckades komma undan.
Det började bli mörkt, och jag sökte ett ställe att sova på. Jag lyckades hitta en liten lada, och försökte sova i halmen som jag hittade där (jag hade bankat på bostadshuset i närheten, men ingen öppnade). Men halmen kliade på huden, och jag fortsatte att vandra genom skogen, nu ganska vilsen. Jag hade blött ner mina byxor också när jag försökte hoppa över en liten bäck. Det var mitt på natten nu, och jag hade hittat en liten skogsväg som jag gick på. Och nu hände något av det märkligaste som hänt i mitt liv. Några rådjur och en grävling blev nyfikna på mig, och kom ganska nära, kanske på tio, tjugo meters avstånd. Jag hade aldrig sett en grävling i mitt liv! Jag har tänkt i efterhand att kanske orsaken till deras nyfikenhet var att jag hade lämnat civilisationen och återgått till naturen den natten! Kanske var det det att jag var en äkta vildman som fick dom att komma nära?
Efter detta, tog jag av mina byxor, för det var lite kallt, och de blöta byxorna kylde ner mig. Jag hukade mig på vägkanten, kröp in under min tröja, för att värma mig.
Just då kom en polisbil åkande på vägen. Polisen hade letat efter mig hela natten p.gr.a. mina djurbefrielser. Polisen upptäckte mig, och stannade bilen. Jag fick åka med dom. Jag sade att jag skulle till Nya Slottet Bjärka Säby och träffa Peter Halldorf. Det blev till att polisen körde mig till Peter Halldorfs villa som var inte så långt från Bjärka Säby. Polisen knackade på, och Peter Halldorfs fru öppnade. Polisen frågade om Halldorfs kunde ta emot mig i natt, men Peters fru sade att dom hade bröllop i morgon, så dom kunde inte ta emot mig. Jag fick inte träffa vare sig Peter eller hans fru den natten.
Efter det åkte polisen med mig till polisstationen. Jag fick tillbringa natten i en väntcell. Jag kände mig som ett nyfött barn där, och kissade på golvet. Poliserna märkte det inte.
Nästa morgon satte polisen mig på en buss som skulle till Stockholm, virad i ett täcke som jag fått av polisen. Jag fick inget straff för mina djurbefrielser. Aldrig har polisen varit så tolerant som den gången.
I Stockholm betedde jag mig så underligt att jag snart blev satt på sinnessjukhus. Jag kastade bajs ut över gräsmattan från en bajskompost på ekobyn Gebers i Stockholms utkant, och söndrade staketet till en häst. Jag proklamerade att jag var messias, att Jesus hade kommit tillbaka i mig. På sinnessjukhuset fick jag hemska mediciner som gjorde att jag inte visste hur jag skulle hålla mina läppar. Jag fick kramp i läpparna av medicinerna, men jag var tvungen att ta dom. Jag rymde från sinnessjukhuset i Gubbängen, två gånger. Varje gång blev jag fast igen, p.gr.a. att jag uppförde mig så konstigt. Till slut rymde jag till Finland. Där fortsatte äventyren, men det är en annan historia.
Det är underligt att man inte satsar mer forskning och pengar på "rewilding", sånt som att forska kring huruvida det är möjligt att sakta vänja våra domesticerade djur till ett fritt, vilt liv i naturen. Sådant tycker jag borde vara bland våra högsta prioriteringar, om vi vill betala tillbaka något av vår skuld till Moder Jord. Men istället går våra forskningspengar mest till helt meningslös, skadlig forskning, som bara ökar vår skuld till henne. Mänskligheten bara fortsätter sin färd utför stupet. Men som tur är finns det avvikande röster inom vetenskapen, såsom den i Norden okända vetenskapsgrenen "Conservation biology" (vet inte vad det heter på svenska). Inom den är rewilding ett erkänt begrepp. Guy McPherson är ett känt exempel på en "conservation biologist" som ser galenskapen i civilisationen. Dessa vetenskapsmän är ofta ekoanarkistiska, rentav anarkoprimitivistiska (som McPherson), och vill bevara och återställa så mycket som möjligt av den vilda naturen. Det är den forskningsgren man bör satsa på om man vill "rewilda" de domesticerade djuren.
