för naturens skull

Varför jag inte tror på den storskaliga elektrifieringen av samhället som räddningen: 

 

Det elektriska ersätter ofta inte det fossildrivna, utan läggs bara till det. Försvaret av det elektriska matar detta; människors ökade lyx och ökade bekvämlighet. Man tar t.ex. den eldrivna skateboarden till city istället för att sparka sig fram på skateboarden som förr. Och elbilar gör bara att människor känner att de med gott samvete kan köra istället för att gå och cykla -  det är ju "miljövänligt"! Så de kör mycket mer än vanligt. 

 

Försvaret för den storskaliga elektrifieringen gör samhället således en björntjänst. Bättre vore att börja med en djupgående kritik av teknosystemet och tillväxten, och börja avveckla istället för att lägga till ytterligare teknologi. Mer teknologi innebär faktiskt mer utsläpp, särskilt i tillverkningsfasen och när delarna till teknologin ska fraktas kors och tvärs över jordklotet. 

 

Däremot tror jag på småskalig tillverkning av förnyelsebar energiteknik som ett sätt att göra Kollapsen mjukare. Sånt som gör Kollapsen mjukare är värt att satsa på just nu. Men det får inte ersätta att vi avvecklar det mesta av teknologin och återgår till en lokaliserad ekonomi liknande den urfolken och ekobyrörelsen har.

 

Tron på "den stora elektrifieringen" gör att vi inte avvecklar också den mer destruktiva teknologin, den kommer att gömma sig bakom den teknologitro som förespåkare för elektrifieringen har. Det är så det har gått, tyvärr. När vi är för elbilar och solpaneler, åker flyget och långtradarna snålskjuts på detta. Ja, det hamnar i att t.o.m. Isabella Lövin, Sveriges klimatminister, försvarar flyget. Hur ska vi klara klimatkrisen om inte ens miljöpartiet vill göra uppoffringar och avveckla istället för att utveckla?

Det finns två huvudriktningar inom miljörörelsen: ekomodernisterna och primitivisterna. Många inom rörelsen går att placera i en av dessa två riktningar eller strömningar. Och de går åt var sitt håll; ekomodernisterna tror på framtiden, primitivisterna vill lära sig av forntiden. Ekomodernisterna tror att tekniken ska frälsa oss, primitivisterna vill reducera tekniken mer eller mindre, ofta till lågteknologi eller rentav stenåldersteknologi, som anarkoprimitivisterna. Ekomodernisterna tror ofta på (grön) tillväxt, primitivisterna vill ha nerväxt. Ekomodernisterna tror ofta att vi med ny teknik kan föda tio miljarder människor år 2050, primitivisterna vill reducera befolkningsmängden, eftersom de tror att samhället annars kommer att kollapsa p.g.a. "overshoot".

 

Sen finns det de som är mitt emellan de två ytterligheterna. Många inom permakulturrörelsen och ekobyrörelsen finner man här. 

 

Man skulle kunna kalla ekomodernisterna för miljörörelsens höger, och primitivisterna för vänstern, och de där emellan för miljörörelsens centerpartister. Ekomodernisterna är överlägset flest.  

 

Den som har läst den här bloggen ett tag, kan nog gissa var jag placerar mig; bland primitivisterna, på den yttersta vänsterkanten. Så långt vänster man nästan kan komma. 

 

Många ekomodernister inom miljörörelsen tror stenhårt på att elektrifiering av samhället (parat med övergång till förnyelsebar energi) kommer att rädda oss, och ser elbilen som symbolen för detta. Så t.ex. bloggen "Olja för blåbär" (som jag länge haft i min länklista), som här. De skriver på sin blogg att det t.o.m. har kommit eldrivna lastbilar på vägarna i Norge, och eldrivna färjor och fartyg i vattendragen.

 

Men tron på att elektrifieringen kommer att rädda oss, kräver en oerhörd insats, en förfärlig arbetsbörda, som kommer att ta knäcken på oss (om vi ska göra den i tid). Och inte ens då är det säkert att vi lyckas, snarare är chanserna små att vi lyckas. Orsakerna är flera. För det första är de flesta fordon fortfarande fossildrivna, och den konventionella fordonsindustrin kommer inte att ge sig utan kamp. För det andra kräver konstruktionen av elfordon otroliga mängder energi, särskilt batteritillverkningen, de är helt enkelt så avancerade. Detta, plus det faktum att det mesta av den el som elfordonen använder i världen kommer från kolkraftverk, gör att de samlade utsläppen från elfordonen inte blir lägre än de från vanliga fordon (läs om detta här), ja ibland snarare högre. Och även de samlade luftföroreningarna från elfordon blir också högre än de från vanliga fordon, enligt forskning publicerad i Proceedings of the National Academies of Sciences, beskriven här. 

 

Så detta gör att jag tror att det som kommer att rädda mänskligheten, inte är eldrivna fordon, utan att avstå från fordon överhuvudtaget, trappa ner på civilisationen. Detta är inte bara mindre konsumistiskt, det är även mer barmhärtigt mot människan, eftersom det inte kräver att vi nästan arbetar oss sönder och samman. Och det är även mer rättvist mot tredje världen, som ofta får betala det högsta priset för vår teknik (såsom särskilt professorn i humanekologi Alf Hornborg har påpekat), ifråga om t.ex. arbetskraft och föroreningar. 

 

Däremot är tillverkning av elfordon bättre än att ingenting ändra, eftersom de kan lindra Kollapsen när den kommer, dock bara om vi har tillräckligt med förnyelsebar energi, för det kommer att bli alltmer brist på fossil energi för världens kraftverk allteftersom Kollapsen fördjupas. Dock kommer det även att bli alltmer svårt att skaffa reservdelar till elfordonen, för att inte tala om att det blir allt svårare att köpa nya när dom gamla är uttjänta. Allt detta gör att jag inte tror elfordon är en långsiktig lösning på energi- och klimatkrisen. Det är en kortsiktig lösning. Lågteknologi, så låg som möjligt, är det enda hållbara, för den kan man reparera själv när Kollapsen fördjupas. Elfordon är inte lågteknologi, dessa rör sig åt ett helt annat håll, de är ultrahögteknologi (våra nutida elfordon, alltså). Och desto högre teknologi, desto mer sårbar är den, sårbar för Kollapsen, sårbar för lokaliseringen av ekonomin. Elfordon kommer inte att klara oljebrist och relokalisering av ekonomin, eftersom den bygger på ultraglobaliserad ekonomi, på ofattbar komplexitet, på att en massa delar skickas kors och tvärs över planeten, och på att otroligt avancerade robotar bygger dom i bilfabrikerna. Vanliga bilar består av 20 000 - 30 000 komponenter som utsätts för allt detta (visserligen kräver elbilar färre komponenter). Tror du verkligen att detta kan överleva när Kollapsen fördjupas? Nej, elbilar är ingen investering för framtiden. Det är däremot cykeln i mycket större grad, även om också den till slut måste böja sig under förgängelsens lagar; vi kommer inte heller att ha reservdelar till cykeln för all framtid, inte ha reparationsdelar (som gummilappar och superlim till att lappa cykelhjulet med), och vi kommer inte att kunna köpa nya cyklar efterhand, eftersom cykeltillverkningen också kräver en globaliserad ekonomi. 

 

Ser du vart vi hamnar här? Det som är verkligt hållbart, är ofta urgammal teknik, ofta byggd på tusenvis av år gamla traditioner, som kan tillverkas på plats, med lokala medel, utan att vara beroende av långväga transporter *. Och som kan tillverkas av sånt som ständigt förnyas lokalt. Exempel på detta är den gamla, beprövade tekniken att vandra och springa istället för att använda fordon (hästarna ska få gå fria), att träna sig i att gå barfota, tillverkning och användning av trä- och stenverktyg, tillverkning av djurskinnskläder och redskap av djurskinn, skogsträdgårdsodlingstekniker (som även de är tusentals år gamla) och andra urgamla odlingstekniker, komposteringstekniker, byggande av kåtor, hyddor och jurtor, småskaligt fiske med fiskeredskap som kan tillverkas lokalt (jakten får. för västvärldens del, vänta tills biosfären återhämtat sig och människorna blivit tillräckligt få), att tillverka saker av lokal lera, osv. Är inte detta kärnan i vad som verkligen behövs, om vi ska nöja oss med det? Det är detta vi bör investera i med all vår kraft, det är detta vi borde diskutera och fortbilda oss i, inte i elbilar och ultrahögteknologi. Bloggen "Olja för blåbär" är ute och cyklar här. 

 

 

* permakulturen, uppfunnen på 70-talet, räknas också med här, så långt den är fri från avancerad teknologi och maskiner. Så jag förkastar inte alla moderna uppfinningar bara för att de är moderna. Men till stora delar är det den urgamla tekniken som håller. 

Jag har nu med stort intresse läst David Jonstads nyutkomna bok "Jordad. Enklare liv i kollapsens skugga." (Ordfront 2016). Jag tyckte mycket om den. Den höll en fin kvalitet genom hela boken. Den var i nivå med hans två tidigare böcker, "Vår beskärda del. En lösning på klimatkrisen" (Ordfront 2009) och "Kollaps. Livet vid civilisationens slut." (Ordfront 2012), som jag också läste med stort intresse. Jonstad är mycket beläst och redig i sina tankar, han är silverklar och klockren, är aldrig dunkel och svårbegriplig. Detta är han i allt han har skrivit, och jag har fattat stort tycke för hans stil. Det är allmänbildning att läsa hans texter, den ger en lust att forska vidare. Jag tycker de ska betraktas som standardtexter inom den svenska ekolitteraturen, ekoklassiker alltså. Och dom borde översättas till engelska.

 

"Jordad" handlar om våra band till jorden och naturen, om att återupprätta dessa band. "Tillbaka till landsbygden, tillbaka till det självförsörjande livet!" kan vara bokens motto. Jonstad lever som han lär, han flyttade för några år sedan från Stockholm till en gård i Dalarna, tillsammans med sin sambo och sina två barn. Han beskriver denna flytt i boken.

 

Jonstad menar att de flesta människorna i samhället har förlorat kontakten med marken, och lever i en bubbla, i ett ekorrhjul. Detta gäller särskilt stadsmänniskor. Vi förstår inte längre att vi måste ha mark för att försörja oss, att vårt liv ytterst sett vilar på den mark som vi odlar. Detta var en självklarhet för människorna i det gamla bondesamhället, när 80 % av den svenska befolkningen (i mitten av 1700-talet) levde direkt av jordbruket. Nu lever bara ungefär 1,5 % av jordbruket. Denna avbefolkning av landsbygden är ett symptom av industrialismen, och den har inte skett frivilligt, utan genom statens tvång, statens satsning på det storskaliga jordbruket istället för det småskaliga. I gamla dagar var allt jordbruk småskaligt och självförsörjande, men sakta har staten lagt sig i böndernas liv, och fördrivit dem från sina gårdar, så att de tvingats flytta till städer, där de tvingats sälja sin arbetskraft till fabrikerna, ja förslava sig själva. Detta krig mot självförsörjandet har pågått i hundratals år, och det har varit en systematisk slakt. Det är så vidrigt att man kan spy. I vår del världen är detta krig över, det mesta av motståndet har slaktats, medan det ännu pågår i tredje världen för fullt. Även där vill nykolonialisterna och regeringarna förvandla de småskaliga jordbruken till industrijordbruk, precis som i vår del av världen. Även där sker det inte frivilligt, utan måste tvingas igenom.

 

Med industrijordbruket kom slaveriet. Jonstad skriver hur bonden i gamla dagar hade betydligt mycket mer fritid än våra dagars bönder, som ibland jobbar 75 timmars veckor, ja ibland 16 timmars dagar. I gamla dagar (på 1800-talet) kunde det hända att bonden jobbade bara 200 dagar i året. Och för den gamla tidens bonde fanns inte uppdelningen i arbete och fritid. Allt var ett. Man såg inte på klockan. Tiden fanns inte i modern mening. Jonstad skriver om hur vansinnig vår tids "arbetslinje" är, att vi måste skaffa jobb för jobbens skull, oavsett hur nyttiga dessa jobb är. Detta var vansinne för den gamla tidens bönder.

 

Jonstad hävdar att gamla tidens bönder hade en naturlig fallenhet för anarkism, för självständighet. De ville inte att staten skulle blanda sig i det de gjorde, de ville leva så som de själva ville. De gillade helt enkelt inte staten. Ibland bildades det i gamla tider bonderepubliker, som helt enkelt sket i vad staten ville, och tog över styret själv.

 

Hos Jonstad kan skönjas en slags mild anarkoprimitivism, inte av stenåldersslaget, utan mer en som liknar Leo Tolstojs och Guy McPhersons anarkoprimitivism. McPherson kallar det "agrarian anarchism". Tolstoj ville också tillbaka till bondelivet, han förkastade hela den civiliserade ordningen och kulturen, och förordade att alla skulle gå tillbaka till att odla och sköta djur, staden skulle tömmas, och landsbygden och byn skulle vara det enda kollektiv man hade. Jag tror Jonstad skulle kunna känna sig lite hemma hos Tolstoj och i  den Tolstojanska rörelsen (fast han inte är vegetarian längre, som Tolstoj var). Jag tror dock Tolstoj är mer radikal i sin anarkoprimitivism än Jonstad.

 

Det går annars en skiljelinje i miljörörelsen. Den kan uppdelas i två huvudlinjer. En med primitivistiska tendenser, som Jonstad tillhör, och sedan "ekomodernisterna" som tror att det är bara att köra på, med mera tillväxt, bara man skapar "grön tillväxt" och "grön teknik". Mark Lynas och James Lovelock är exempel på folk ur miljörörelsen med ekomodernistiska drag. Båda förordar storskalig satsning på kärnkraft som räddningen ur miljökrisen.

 

I Jonstads första bok "Vår beskärda del." från 2009 är han mer ekomodernist än primitivist (fast han inte förordar kärnkraft, utan förnyelsebar energi), men i hans andra bok "Kollaps" från år 2012 skönjer man redan mörkare, mer primitivistiska toner. Detta spår fullbordar han i "Jordad", som har klart anarkistiska och primitivistiska drag.

 

Att läsa Jonstad är för mig som att spela på hemmaplan, eller att spela i samma lag som han. Jag suger begärligt i mig allt, och väntar på nästa bok.