för naturens skull

Jag skulle gärna vilja att någon fysiker svarade på följande frågor:

 

Hur kan någon materia vara död? Hur kan någon materia ställa sig utanför livet, och inte delta i livets ström? Vad är död materia överhuvudtaget? Hur föreställer fysikern sig detta döda tillstånd? Är den som "icke-existensen" eller något? Hur kan en atom vara död, alltmedan elektroner rör sig livligt kring atomkärnan i varenda eviga atom? Är denna rörelse inte liv? Varför, isåfall?

 

Ett av tillvarons häftigaste faktum är att universum inte bara är oändligt stort, utan också oändligt litet. Om vi hade haft ett elektronmikroskop som skulle förminska oändligt många gånger, skulle vi hela tiden kunna gå till mindre och mindre, utan slut.

 

Vad döljer sig i dessa mikrokosmiska universa? Kvantfysiken stoltserar med att ha löst många av dess gåtor, men jag skulle säga att de ännu håller på att lära sig ABC-boken om tillvarons mikrokosmos. Dess verktyg och begrepp är ofattbart klumpiga, och kommer att nå en gräns bortom vilken de aldrig kommer att nå. Kanske har de redan nått den gränsen. Och det är ungefär som att nå månen, medan resten av kosmos ligger outforskat.

 

Att postulera att all materia som inte liknar på det vi vanligen kallar liv, är dött, gör att största delen av kosmos måste te sig som dött för en sådan människa, ty största delen av universum, både i dess makrokosmiska och mikrokosmiska del, är sånt som inte passar in i det vi vanligen kallar liv. En sannerligen ohygglig och dyster livssyn. Är det detta som gör fysiker så fantasilösa och döda i själen? Att det mesta är dött för dem? Är det detta som gör att de kan godkänna en nästan gränslös exploatering och skändning av den s.k. "döda materien"? Att denna bara är en hög resurser för dem, att experimentera med och använda enligt eget förgottbefinnande?  Jag tror definitivt att det finns en länk här.

 

Jämför detta med vilda urfolks uppfattningar av materien, där en sten kan bära på en förfaders ande. Respekten för materien blev därefter. Kanske det blev en del vidskepelser, men fysikernas uppfattningar om den "döda" materien är tusen gånger vidskepligare. Ty en atom i en sten är en levande varelse, och det finns ett släktskap mellan allt liv, vi har samma ursprung. Atomen kan på det sättet vara en förfader, kanske från tiden kring Big Bang?

 

Det finns också en underlig hybris som går ut på att desto mer något liknar på mänskligt liv, desto mer "utvecklat" och "avancerat" och "medvetet" är det. Hunden är således mindre utvecklad och intelligent än människan, och atomen är mindre utvecklad och intelligent än hunden. Detta är en obehaglig lära som liknar mycket på de kristna fundamentalisternas uppfattning om att människan är "skapelsens krona". Men vad vet vi om hundars intelligens? Varför är deras unika sorts intelligens, som kan vara bra mycket mer avancerad än den människan har på samma område (tänk på luktsinnet), mindre värt än det som är unikt för människan? Och vad vet vi om atomers intelligens? De kan vara jävligt smarta på sitt sätt. Även de har lika lång evolution bakom sig som oss, lika lång tid att utvecklas och bilda spännande kombinationer. Vi bara fattar inte ett dyft av vad de håller på med, och kvantfysiken kan inte säga mycket om det. Det är hybris att tro att vi står över atomerna, och har rätt att hålla dem som slavar och resurser bara för vår egen lyx och vårt förtryckarsystem. En vacker dag marscherar vi väl även för atomernas rättigheter, till att få finnas naturligt, i det vilda, i sammanhang som inte förtrycker andra varelser.  

 

 

Uppfattningen att all materia är levande kallas "hylozoism" inom filosofin. Och uppfattningen att all materia är besjälad, är medveten, kallas "panpsykism". Ingen av dessa ismer har kastats i filosofihistoriens soptipp som hopplöst flum. De är levande traditioner än idag. Biologen Ernst Haeckel, teosofen Madame Blavatsky och filosoferna Martin Buber och Ken Wilber är väl de mest kände moderna förespråkarna för hylozoismen, och filosoferna Bertrand Russell, Thomas Nagel och Galen Strawson (alla tre ateister och välpublicerade filosofiprofessorer) är de mest kända förespråkarna för panpsykismen, som folk annars lätt förpassar till New Age-mumbo jumbo-skräpkorgen.

 

 

Sann vänskap mellan människa och djur (som går bortom hierarkierna, bortom herre-slav-förhållanden) tycker jag är något av det finaste som finns. Varför? Jo, eftersom kärleken där sträcker sig bortom artgränserna. Ju längre bort från den egna sfären kärlekens objekt ligger, desto ädlare är kärleken. Det är hur enkelt som helst att älska sitt eget barn. Det faller sig naturligt. Det krävs ingen större uppoffring. Det går av sig själv. Det är också lätt att älska sin egen hund. Svårare är att älska (i praktiken) de vilda djuren, träden och de vilda växterna, ja själva ekosystemet, planeten. Detta p.g.a. att det ligger så långt bort från vår egen sfär. Vi bedyrar säkert vår kärlek till naturen, men sedan åker vi på långa resor med vår bil, som spyr ut koldioxid och bidrar till klimatförändringarna.

 

Antropocentrisk kärlek är lätt. Biocentrisk kärlek, kärlek som sätter ekosystemet, livet, i centrum, är långt svårare, i praktiken. Och sann kärlek är alltid praktisk kärlek, det går inte att älska något bara i sin fantasi, utan att det får praktiska konsekvenser för hur man lever. Är man med och förstör klimatet med sina utsläpp, med vett och vilja, då hatar man ekosystemet, oavsett hur stora romantiska känslor man har för naturen när man går i skogen. 

 

Jag har lite dåligt samvete här, p.g.a. mitt myckna internetanvändande, som jag vet har en del utsläpp. Jag är inte så oskyldig som jag kanske vill låta här på bloggen. Fast jag anstränger mig för att minska mina utsläpp. Och nyligen sökte jag in till vuxengymnasiet Komvux på ABF-huset i Stockholm, för att ta en kurs i geografi där, och min ansökan blev godkänd. Jag skulle vilja gå vuxengymnasiet (jag har inte gått gymnasiet), för att kunna söka till naturgeografiska institutionen vid Stockholms Universitet för att studera naturgeografi, och för att slutligen kunna studera vid Stockholm Resilience Centre under professor Johan Rockström. 

 

Jag gör detta för att kunna dra ner på mitt internetanvändande, så att mitt kunskapsanammande kan ske i gemenskap med andra människor i en klass, istället för i isolering på internet. Att gå på skola har också den fördelen att det nästan inte har några utsläpp alls. Utbildning är faktiskt väldigt miljövänligt. 

 

Jag har tänkt börja studierna på deltid (50%), och sedan, till hösten kanske testa på att studera heltid, och se hur det går. Jag studerar inte för att börja arbeta, utan bara för att bilda mig, och utvecklas som människa, för att rota mig i vetenskapen, som jag har stor respekt för, i alla fall för de miljörelaterade vetenskaperna, de som har betydelse för att vi ska kunna rädda planeten. Jag vill studera för att kunna göra en insats här. Och jag vill studera den natur som jag älskar så högt, istället för att bara filosofera om den. Kanske jag kan tjäna naturen bättre om jag har mer naturvetenskaplig kunskap. Mera kunskap är aldrig fel, även djuren har, och söker, kunskap, för att överleva. 

"..we shall continue to have a worsening ecological crisis until we reject the Christian axiom that nature has no reason for existence save to serve man." (idehistorikern Lynn White i boken "Machina ex deo, s. 93)

"Once we grant that a change from antropocentric to a biocentric sense of reality and value is needed, we must ask how this can be achieved and how it could work. We must begin by accepting the fact that the life community, the community of all living species, is the greater reality and the greater value, and that the primary concern of the human must be the preservation and enhancement of this larger community."

 

"The human ultimately must discover the larger dimensions of its own being within this community context. That the value of the human being is enhanced by diminishing the value of the larger community is an illusion, the great illusion of the present industrial age, which seeks to advance the human by plundering the planet´s geological structure and all its biological species."

 

(Thomas Berry)